2006-02-26

Kallstart: Tillbaka till verkligheten, eller om det nu var tvärtom

Familjen har haft sportlov. Jag har tillbringat en vecka i solen på Lanzarote. Och jag mer eller mindre svor på att inte försöka gå i närheten av en dator under denna tid. Är det semester så är det ... även om det numera går lätt att ta sig ut på Internet även från semesterhotellet.
Efter fyra dagar började jag gripas av en konstig oro och framför allt kom en och annan Skrivarimpuls farande genom huvudet vid de mest oväntade tillfällen. Fick rusa iväg och köpa en anteckningsbok för säkerhets skull. Sedan var jag lite lugnare, eller möjligen mer upptagen av vulkanutforskning och sandslottsbyggen. Jag ... har ... varit ... i ... Moria! Typ, alltså. Det hette förstås inte Moria. Att jag med min cellskräck vågade klämma mig ner i de grottorna och dessutom gillade det, är ett underverk. Dessutom har jag åkt över ett lavafält som var så precis likt Gorgoroths slätter att jag undrar om inte Tolkien (eller Jackson) också varit där ...väntade bara på att få se Frodo och Sam stappla fram där på kraterranden.

Jo, det är trevligt och bildande att resa - och framför allt är det trevligt att få hamna i skön sommar när vädret härhemma är som allra djävligast. Men så fick man återvända hem och damp tvärt ner i kylig dimma, minusgrader, mörker och blankis. Som att hamna i en mardröm, eller möjligen vakna upp ur en skönare dito. Att dessa två världar kan existera på samma planet och att det bara är några timmars flygresa mellan dem är nästan omöjligt att förstå. Jag är fortfarande förvirrad. Att få hem datorerna, vilka befunnit sig på inbrottssäker plats, var ett mycket vanskligt projekt, för att inte tala om eländet att plugga in nittonhundra sladdar på rätt plats igen. (Jag låg på golvet under skrivbordet med en ficklampa och försökte hitta rätt i spaghettinystanet, och det tog evigheter. Min taktik brukar vara att leta upp ett uttag som ser ut att passa till kontakten ifråga och sedan plugga in den på försök, fast jag inte har en aning om vilken manick sladden ifråga hör till.)
Och rätt gissat, nu ska jag försöka komma ihåg att jag är en författare igen. Semester är nog bra, men just skrivande är värre än balettmuskler. Man stelnar till efter bara någon dags vila. Jag kommer inte ihåg var jag var. Jag kommer knappt ihåg vad jag ville säga längre. Och diverse oväntade och otrevliga spektakel har dessutom skakat om familjens rutiner så att jag är i total obalans och inte har tid med något. En paradisaktig semester fick dessvärre ett mycket obehagligt uppvaknande när vi väl kommit hem, och då har det inte ens inträffat några inbrott eller relationskriser, eller något annat som egentligen hade med semestern att göra. Om man inte räknar med hunden förstås, men det är en annan historia. Det var snarare som "Welcome to the real world", i bästa Matrix-stil.
(Ignorance is bliss, ack ja ...)

Men några rader i bloggen blev det. Det är ett försök att kallstarta den litterära motorn och ni må tro att det hackar. Inte kan det väl vara bara jag som hatar ljudet av en startmotor som stånkar utan att det blir någon tändning ... uh-uh-uh-uh-uh ....

2006-02-13

Värre än jag trodde

Idag blev det lite mer tid till Romanen. Mer utkast som kunde transporteras in i Huvudmanuset. Jag har ett sådant, nämligen. En helig fil, rättare sagt ett helt knippe heliga filer, som är själva boken. Sedan finns allt kringpynt, anteckningar, planering, utkast osv. Men så finns Huvudmanuset, i datorn helt klyftigt döpt till mainÅF - samlingsdokumentet som håller i alla små kapitel och sköter den löpande sidnumreringen. Säkerhetskopierat nittiofem gånger för det här är dyrbara saker.

Ärligt talat tror jag att det är bra för självkänslan att behandla manuset med viss vördnad. Det är inte nyttigt att i livets alla lägen ta sig själv på för stort allvar, men menar man allvar med författarplanerna ska man ha respekt för jobbet. Annars riskerar det att förbli en liten skojhobby. Jag vet, för det dröjde innan jag vågade tala om för min omgivning att jag fullt seriöst siktade på en utgivning. Och innan dess var det ingen som respekterade mitt "lilla" tidsfördriv ... (Det fanns föralldel rätt många tvivlande leenden ända fram till mållinjen, men det hör väl till antar jag.)

Men på tal om att ta det hela på allvar blev jag rätt dyster när jag såg en del av textsjoken som nu plockades in i Huvudmanuset. Här och var hängde det inte ens ihop i handlingen utan det var olika stadier av redigering som hamnat på varandra ... och ofta var handlingen inte alls den jag har fått fram i mina senaste planeringsomgångar. Ett tag undrade jag om det inte var lika gott att slänga bort allting. Men jag är en samlarråtta till och med som författare. Alltid finns det någon trevlig formulering man kan återanvända ... så det blir till att gå in och försöka korrigera med lapptäckestekniken antar jag.

Sedan fastnade jag på något betydligt roligare, och det var att jag spred ut en och annan grönfärgad "idélapp" i Storylines (planeringsdelen av Writer's Café) med anteckningar om symboler. Jag älskar att stoppa in symboler i texten, dels sådana där underliggande, dels ledtrådar om vad som komma skall. Det är när man kommit till det stadiet som det känns att man kommit in på väsentligheterna. Ja, det är ju vad jag tycker, alltså ...

Skrytvarning för följande. Nu kommer den bästa meningen jag lyckades knåpa ihop i min förra bok och det kostade en del möda:
"Solen gick ned bakom svarta trädtoppar, och på himlen flammade en blodröd eld som speglade sig i trasiga fönsterrutor och stillastående ankdammar."

Ja, jag vet. Det där blir inget nobelpris, men ändå. I en enda mening klämde jag in en beskrivning av både det andliga och det fysiska tillståndet i byn där dramat utspelades, orden "svart" och "eld" som, hrm, är av vikt i berättelsen och en anspelan på det tragiska drama som skulle utspelas på platsen några timmar senare, där blod flöt och en eldsvåda bröt ut. Allt i en halvsmörig miljöbeskrivning på tjugotvå ord.
Jag ger mig den på att det bara var jag själv som hittade alla poängerna ...

Alltså, jag har mer direkt skrivjobb framför mig än jag trodde. Varje gång jag - eller någon annan förfatare in spe - ska beskriva det planerade eller pågående romanprojektet låter vi som lyriska recensenter av våra egna verk. Man har ju allting bubblande i skallen som champagne ungefär. Levande, färgrikt, intensivt. Av med korken så ska det spruta över omgivningen. (Taskig liknelse, jag vet.) Det är åtminstone vad man tror. Sedan, om man någon gång nyktrar till från "champagneruset", ser man vad man egentligen skrev.
Rättare sagt vad man inte skrev ...

Andra bloggar om: ,

2006-02-11

Litterärt plinkande är tråkigt

Så var det helg igen. Se där, vad tiden sprang iväg. Och bloggen fick stå tom, helt enkelt för att det inte fanns så mycket att skriva i den - helt enkelt för att jag fått ägna mig åt andra saker. Har inte hunnit öppna filerna en enda gång under veckan.
Sådär blir det ju "ibland". Verkliga livet kallar på en, eller ska vi säga det där andra jobbet, det som ger pengar och som har korta deadlines som måste hållas till vilket pris som helst. Och när det inte är jobb är det annat planeringsarbete inför semestrar och bemärkelsedagar som tar tid. All tid!
Ska man klaga? Egentligen inte, eftersom det inte är tråkiga sysslor jag talar om. Jag har numera ett jobb som jag uppriktigt trivs med. Ibland trivs jag rentav så bra med det att jag blir lite orolig - finns det risk för att jag släpper författandet, att skrivbehovet försvinner till förmån för annat?
Och så råkar jag ju händelsevis utföra mitt jobb vid datorn, denna dator. Jag översätter tekniska texter. Jag sitter och hackar på tangentbordet och grubblar på språkliga konster, och när jag gjort ett intensivt arbetspass vill jag helst av allt resa mig upp och göra något helt annat. En märklig känsla!

För många är de gånger då jag nästan förbannat min författarvilja. Hur mycket av mitt liv har det inte tagit, vad hade jag inte kunnat göra istället? Och inte har jag varit särskilt produktiv heller, i publicerat och läst material sett - inte om man ser till jobbet som lagts ner. Det finns faktiskt ingen som helst proportion på det. "Svart eld" har förmodligen ett av världslitteraturens mest bearbetade och omskrivna kapitel, det svär jag på. Jag borde ha spottat ur mig tjugo romaner vid det här laget, inte en enda ...
Det är också ledsamt att det finns mycket som jag inte kunnat njuta av som jag borde gjort, bara för att skrivandet dragit i mig som en magnet. Det har blivit en vana och en livsstil och den känns inte alltid sund. Jag har ofta tyckt riktigt synd om mina medmänniskor, de som inte skriver. Och ofta, jag menar allvar, frågat mig hur de gör för att få livet att kännas meningsfullt eftersom de inte skriver på något. Nog för att det finns mycket viktigt att göra ... men skriva måste man ju, eller hur? Om jag exempelvis skulle råka ut för en hemskt olycka som för alltid berövade mig förmågan att skriva ett enda ord till, undrar jag hur jag skulle överleva den vissheten. Jag kan överhuvudtaget inte föreställa mig ett liv utan skrivande. Kan inte.

Självklart förstår jag ju att allt detta är vanföreställningar i mitt eget huvud. Och nu har jag slutligen hamnat där själv - perioder då jag är så upptagen av annat att jag inte hinner med min roman. Till och med så upptagen att jag inte ens hinner tänka och längta, det trodde jag aldrig.
Nästan, i alla fall. För den kommer efter mig och bankar mig i ryggen när jag minst anar det. Imorse kom den till mig i drömmen och började ansätta mig med frågor om handlingen som jag ännu inte löst. Typiskt att sådant ska komma studsande klockan sex en lördagsmorgon. Inte lyckades jag vakna så mycket att jag kunde rusa upp och knäppa på datorn heller.

Sist jag skrev tillät jag mig i alla fall att syssla med lite språklig finslipning i romanens början, istället för att trassla med de där ledsamma "första utkasten" som verkligen är usla, osammanhängande och torftiga. Jag är kanske väldigt konstig, men jag tycker bättre om att redigera och finslipa än att jobba med de där första grova tillyxningarna. Det sistnämnda är som att försöka klinka fram en låt på pianot första gången. (Jag är inte så tekniskt bra på att spela piano.) Långsamt, stolpigt, en miljon felspel. I bästa fall hör man melodin skina igenom ibland ... men så repeterar man en massa gånger och börjar lära sig trallen och plötsligt känner man att man sysslar med musik och inte bara plink.

Möjligen beror det här på att jag inte är så tekniskt bra på att skriva heller. Precis som med pianot verkar det vara obligatoriskt för mig att göra artonhundra misstag innan jag slutligen träffar rätt ...

Frågan är om jag ikväll ska unna mig mer "finlir" eller om jag ska gå på de där scenerna som skrek på mig i drömmen imorse?

Moderna barn

Mina barn är (förstås) barn av sin tid. Ibland blir jag lite paff.

Som den gången vi åkte bil och sonen sjöng "Sockerbagarn" i baksätet. Först båda verserna som de skulle vara - ungefär - och sedan några egentillverkade. "Det här är extramaterialet", förklarade han.

Eller när dottern satt och berättade en spännande saga för oss, en som hon hittade på själv. Plötsligt avbröt hon sig och pep "och nu blir det reklampaus!"

Jag känner lite sorg över det faktum att sonen, som trots allt kan läsa hyfsat flytande nu, inte känner minsta lust att öppna en Emil-bok eller ta reda på vad som finns innanför pärmarna på mina Harry Potter-böcker. Jag minns ju att anledningen till att jag själv lärde mig läsa vid fem års ålder, och lärde mig himla kvickt också, var just nyfikenheten: jag ville ta del av den där främmande, spännande världen, jag ville veta vad det stod i texten.

Men varför ska sonen läsa om Emil och Harry, när han redan har sett filmerna flera gånger?
Frågan kan generaliseras på många sätt. Men egentligen, varför är det hemskt att dagens barn inte kan koncentrera sig så mycket att de kan få ro att läsa en bok? Och varför är det minst lika hemskt att de samtidigt kan bli så "uppslukade" av datorn att de varken hör eller ser något annat ...? Är de okoncentrerade eller inte?
Jag försöker gång på gång förklara för barnen att om man läser en bra bok, är det precis som att se en bra film, fast ännu bättre. Man sitter ju inte och ser en platt bild utan man hanterar alla möjliga perspektiv - ofta samtidigt. Världen är tredimensionell. Jag ser ju inte texten när jag läser. Jag ser bilder, känner dofter, upplever känslor ... (Fast filmer har ju soundtracks förstås. Det erkännes att ljudeffekterna inte blir lika bra i en bok.)
Fast barnen tror mig inte. Och när det gäller läsupplevelser är det ju faktiskt så att man kan visa på vägen, men var och en måste vandra den själv.
Förhoppningsvis kommer de en dag att förstå vad jag menar. För läsa måste man väl? Eller?

2006-02-02

"Varför fantasy? Skriv något viktigt istället!"

Häromkvällen såg jag "Amadeus" (Director's Cut) på TV. Det var allt bra många år sedan sist och jag var först lite tveksam till om jag skulle se om den. När jag på åttiotalet var tonåring och såg den två gånger i rad på bio tyckte jag nämligen att det var den bästa film jag någonsin sett. Och tårarna sprutade under den sorgliga begravningsscenen.
Som bekant brukar sådana upplevelser inte löna sig att försöka upprepa, för man blir ju oftast bara besviken. Men jag spelade in den och sneglade lite småslött på den medan jag fixade med disken i köket ... och så småningom satt jag där i alla fall i soffan och stirrade. Filmen tålde att ses om. Den var fortfarande infernaliskt bra, även om begravningen bara gjorde mig fuktig i ögonen den här gången.
Varför gillar jag den så mycket? Soundtracket är förstås suveränt. Jag var Mozart-fan redan innan jag föddes eftersom mamma brukade lyssna på den musiken när hon väntade mig. Scenografin och kostymeringen är också underbara.

Men det finns en annan sak som jag tycker höjer filmen, och det är att man avstod från att göra ytterligare en film-om-Mozarts-liv och istället utgick från en pjäs som är en ren skröna och inte låtsas vara annat. Fokus ligger sålunda inte på hur det egentligen gick till (det finns ju biografier för den som vill ha fakta, eller hur?) utan på ett mycket mer allmängiltigt tema: den begåvade medelmåttans makalösa beundran för och avund på det gudabenådade geniet. En känsla som jag tror att de flesta av oss egentligen känner igen, men oftast förnekar. Det är ju så fult på något vis. (Heja Nanne Grönwall som rättframt sjöng JAG ÄR SÅ AAAVUNDSJUK!) Och jag älskar berättelser som lyfter fram just de där förbjudna små känslorna. Temat i "Amadeus" är en höjdare - så många motstridiga känslor, så stort och så ynkligt på samma gång! Och så förbaskat mänskligt.
Oftast när recensioner beskriver en bok som "nödvändig" handlar det om händelser eller samhällsföreteelser som måste belysas: anorexia, incest, rasism, dold alkoholism och så vidare. Det är förstås väldigt viktigt. Men litteratur ska också få lov att tala om just de där små mänskliga svagheterna. De är ju också nödvändiga att belysa ibland, och var gör man det om inte i en fiktiv historia?

"Amadeus" hade inte blivit bättre om den utspelats i en påhittad värld med halvtaskig filmmusik och totalt okända karaktärer. Varför gå den omvägen när man redan hade Mozarts egen tid och musik som fond? Men det finns många andra saker som i mitt tycke mår bättre av att skildras i fantasyform än i en realistisk värld, där en massa faktagranskning lätt drar uppmärksamheten från väsentligheterna. Vad är "Macbeth" om inte fantasy, komplett med häxor och rubbet? Men även om spelplatsen påstås vara ett slott i Skottland är den i grunden oväsentlig och ska så vara. Pjäsen är inget historiskt dokument över Livet I Skottland Förr i Världen, utan en berättelse om makthunger och ont samvete. Slottet, dimman och häxornas kraxande förstärker just den upplevelsen, inte tvärtom. Men man kan rätt lätt byta ut kulisserna.

Från Amadeus till fantasy: jag har alltså lite svårt för den där definitionen som säger att fantasy ska ha ett visst syfte (att skildra en påhittad värld) och en viss handling (litet utvalt sällskap drar runt för att uppfylla en profetia och ta hand om en magisk mojäng). Nog för att jag gillar "Härskarringen" men jag behöver inte arton miljoner kopior på den.
Vidare påstår jag att jag skriver fantasy men jag tänker fördenskull inte underordna mig något slags regelverk som säger att jag måste ha kartor, profetior, trollkarlar, drakar, magiska prylar, föräldralösa bondpojkar och dessutom hålla mig till ett visst sidantal och en viss språkstil. Visst, det var faktiskt en föräldralös bondpojke med i "Svart eld". Jag sa inte att man inte får ha med ovanstående saker! Vad jag tycker är att man faktiskt får göra exakt vad man vill, och sedan får någon annan bekymra sig över genreetiketten.
Därför blir jag rätt irriterad på alla kommentarer om att folk "inte pratade sådär på den tiden" (vilken tid???) och annat trams som går ut på att om det står fantasy på boken ska den handla om DET HÄR och absolut inte DET DÄR. Lägg därtill alla verkliga idioter som överlägset fördömer en bok de inte har läst för att den sägs tillhöra en genre de inte heller har läst ...

For the record: jag skriver inte fantasy för att jag gillar att uppfinna främmande språk eller rita fiktiva kartor. Rättare sagt, jag tycker att sånt är jättetrist. Jag får allergiska reaktioner när jag läser berättelser skrivna på det där högtravande fantasyspråket, där alla svordomar är i stilen "vid ljusets gyllene svansrot!", alla underligheter är av karaktären "sällsamma" och språkstilen rent generellt verkar härstamma från 1920-talet.
Om man verkligen tycker att fantasy ska vara så, skriver jag inte fantasy. Då får man ge mina berättelser en annan etikett. Jag frigör mig inte från mimetikens tyranni för att strax försöka pressa mig in i en ännu trängre kostym. Nu uttryckte jag mig klart, vah?

Och alltså, jag gillar när berättelser tar upp sådana där små glömda saker som angår alla människor, oavsett tid och plats. Det skapar liksom en slags resonans i mig och det känns så himla mäktigt.

Andra bloggar om: ,