2006-03-26

Om konsten att klyscha till det

Det ska erkännas att min förra bloggpostning nog mest var till för mig själv. Men det är väl lite det som är vitsen med att föra dagbok? Åtminstone var det väl ursprungligen så ...
Alltnog, de där anteckningarna om "filstatus" visade sig vara guld värda. Nu har jag jobbat flitigt med fil 13, och med ens var slutet inte så tokigt ändå. Tidigare rann det mest ut i sanden men nu blev det till och med en liten cliffhanger på det hela. Hu, betyder detta att jag nu måste gå vidare med de svårare avsnitten?

Det som gladde mig mest var att jag kom lite närmare en av romanens huvudfigurer, handelsmannen Vernado daPana. Han får sin POV i bokens prolog, men sedan förblir han en märklig tomte i periferin som jag inte fått riktigt grepp om förrän nu. På ytan är han rätt trist, men det gäller att gräva fram den riktige killen, vilket inte är så lätt då han är en ensamvarg med ett ganska frånstötande sätt. Just den där typen av människa vi nog undviker lite till mans.

Prologen skulle jag skriva om, var det ja. Men handlingen är ju ändå rätt så klar: vi hamnar någonstans i tjottaheiti, och där går tre unga herdar omkring och letar bortsprungna getter i dimman ... herdarnas namn är Lamlo liAnli, Vernado daPana och Anry naSpero. Och de håller ihop med ungefär samma filosofi som de tre musketörerna, trots att de sinsemellan är otroligt olika som personer: liAnli är den listige och ärelystne, naSpero är sällskapets svaga länk som på sitt mycket försynta och stillsamma sätt utövar en slags makt över sina större kompisar - och daPana, slutligen, är sällskapets starke man, fysiskt och även ledarmässigt. Men han är ändå lätt att rubba och har en påtaglig svaghet: sina vänner. Ingen av dem har någon annan familj att tala om. Och drömmar har de förstås, om rikedom och framgång, långt från den trista byahåla där de vallar getterna.
Lät det välbekant på något vis? Inte blir det väl bättre av att liAnli i själva verket är oäkta son till en viss adelsman ... och plötsligt dyker det upp en mystisk främling och ett tu tre är sällskapet on the road ... tja, alltid gläder det någon recensent som då kan få dra den sedvanliga schablonrecensionen om schabloner i fantasy.
Men schabloner är som bekant inte till för att undvikas, utan för att utnyttjas ... det var ett nöje att göra förra bokens Jarga till en föräldralös ung smedlärling med ett mystiskt förflutet. Det var ett nöje att utrusta honom med en "magisk dolk".

Jag har inte biologiskt ställt om till sommartid ännu varpå jag sitter uppe alldeles för sent och borde gå och lägga mig ... men det råkar vara en av de där magiska kvällarna, då min hörsel tycks ha skärpts och koncentrerats och varenda låt jag spelar plötsligt låter ovanligt bra. Det händer ibland. Fråga mig inte hur jag bär mig åt - jag önskar att samma känsla kunde infinna sig i skrivandet också ...

2006-03-21

Idag arbetar jag!

Med romanen! Minsann ...
Och jag har lovat att denna blogg ska vara självutlämnande, dvs vad skrivandet anbelangar. Den ska visa hur det verkligen går till när jag skriver en bok. Därför redovisar jag nu modigt hur läget är just precis nu, utan att dölja något. Ja, jag är kanske mer dum än modig, vad vet jag.
(Observera dock att filnumren inte är identiska med kapitelnumren i slutversionen. Det är bara så här jag delar upp boken medan jag jobbar med den.)
Prolog - ska jag göra om. Jag vet vad som ska hända, men jag gillar inte riktigt tonen. Och blir gråhårig bara jag sneglar åt det hållet. Om jag inte skulle visa upp den snart skulle jag låta den vara tills allt annat är klart!
Fil 1 - sitter rätt bra. Jag behöver inte ändra något i handlingen här.
Fil 2 - här blandas några rätt lyckade rader med ett par ... öh, mindre lyckade. Handlingen är bra, en viss dialog måste göras om från början till slut.
Fil 3 - är faktiskt rätt nöjd nu ...
Fil 4 - svajar åt alla möjliga håll. En av de svårare passagerna i boken, med berättelsens klart obehagligaste scen. Men det är som vanligt eftersnacket som ställer till det här. Slutscenen gör mig kräkfärdig, den stryker jag snart.
Fil 5 - jag gillar det här stycket. Det krävs dock en del jobb för att få fason på "ramarna" i den här lilla berättelsen.
Fil 6 - Hoppsan, här behövdes visst lite uppdatering vad gäller handlingen. Och tempot, vart tog det vägen? Men som första utkast är det väl tämligen OK.
Fil 7 - Värre än jag trodde. En nyckelscen i boken, den sitter. Sedan blir det ju pannkaka, eller är den inte rätt snygg, den scen som följer? Men det blir tveksamheter i handlingen här. Jag har lite redigering att göra.
Fil 8 - Det var ju här jag skulle smyga in en liten scen med ett väldigt starkt symbolvärde, det står visst fortfarande på att-göra-listan. Men jag gillar upplägget i detta ändå. Det är alltid svårt med kapitel där det vimlar av folk, men det kändes bra när jag skrev det. Bra slut.
Fil 9 - Det här avsnittet skrev jag i ett svep och det satt vidunderligt bra. Tyckte jag då, alltså. Nu ser jag att jag har lite infodump mitt i alltihop som jag har knogat med flera gånger och fortfarande inte fått till hundraprocentigt. Jag hatar infodumpar. Mardrömskänslan känns underbar, men slutet är en jäkla sörja och jag vet inte hur jag ska hantera det. Ska jag stryka det eller ska jag låta det vara kvar? Sånt här kan man bli sömnlös över.
Fil 10 - Jag tycker själv mycket om det här, men det spårar ur någonstans och jag måste göra om några sidor från grunden. Och slutet är delvis oskrivet. Dessutom är det en massa klyschor med också, håhåjaja. Jag tror att det helt enkelt måste "vässas", och så var det en idé som ska strykas eftersom den bara strular till det.
Fil 11 - Kunde inte bestämma mig för vilken POV (point of view) jag skulle använda här, har testat flera varianter. Jag kan inte heller bestämma mig för om allt här ska stå kvar eller om det ska strykas och bara berättas indirekt någonstans. Efter mycket om och men fick jag till ett slut som kändes bra (för ovanlighetens skull) men innan dess är det på tok för många frågetecken kvar. Jag känner mig som en filmregissör och gillar inte känslan. Det är för lite driv här. Skriv om, skriv om ...
Fil 12 - Jag erkänner, här är mitt stora sorgebarn. Jag fick en strålande idé och skrev en scen som bara blev halvlyckad på den, och nu inser jag att den måste bort helt och hållet. Jag har några små, men ytterst spektakulära vändningar här och förhoppningsvis kommer läsaren att känna lite nerv här. Men mitt i alltihop hamnade jag i ett STORT frågetecken och jag har varit nära att kasta hela filen flera gånger. Skrivkramp. Sitter fast! Och just därför cirklar jag runt det hela och jobbar med annat istället. Vem vet, det kanske ordnar sig av sig självt så småningom. Det har faktiskt hänt förr.
Fil 13 - Omoget, Ghosthand. Förfärligt dåligt slut. Tråkigt allting. Dock tror jag inte att det är själva handlingen som det är fel på, utan mitt sätt att berätta den. Några repliker är riktigt lyckade.
Fil 14 - Jag gnällde förut över "soppigheten" i kapitlet som ingår här och jag har faktiskt jobbat med det nu. Nästan klar. Det känns som om jag glömde det språkliga på vägen, men det tar vi sedan. Det är bara ett litet stycke som jag flyttar fram och tillbaka mellan denna fil och föregående. Jag sitter och totar med Writer's Café och placerar runt mina gula lappar här och jag inbillar mig fortfarande att jag snart hittar den optimala lösningen. Det känns som om det är nära.
Fil 15 - Hoppsan, hehe, vart tog den vägen? Här stod det inte mycket, bara lite miljöanteckningar som jag ville spara. Annars har jag ju gjort om handlingen helt här, och det nya har inte kommit in ännu. Dock tror jag att det kan bli bra.
Fil 16 - Åja, inte är den så illa. Det är bara en sak som jag inte vet om den ska vara med eller ej. Berättelsen klarar sig lika bra utan den. Jag får konsultera en provläsare.
Fil 17 - Mwah, inte illa det här heller. Frånsett att jag inte vet om jag fattat rätt beslut vad gäller vissa bakgrundsfakta. Det händer s a s mycket utanför bild här. Min planering är full av lappar i den där gröna färgen som visar att det inte är i direkt handling. Men jag måste ju bestämma mig någon gång, och det här kan jag säkert grubbla på tills jag blir vansinnigare. Låt stå tills vidare!
Fil 18 - Inte för att man ska skryta, men oj vad mycket bättre det blev sedan jag jobbat med det, vilket jag gjorde häromdagen. Det vill allt till, förresten, eftersom det är en s k nyckelscen igen. Nu tror jag att det sitter, i stort sett. Det får vila till slutredigeringen nu.
Fil 19 - Beskrev jag i en tidigare blogg. Det här var stället där alla fakta skulle läggas på bordet, och det blev inge' bra. Vild förvirring råder. Häftig action blandas med viktiga avslöjanden. Det funkar ännu sämre för mig än det brukar göra för Rowling. Och det tål ju dessvärre inte att man slarvar heller. Frågan är om det är detta stycke eller fil 12 som har högst prioritet just nu? Troligen detta. Men först jobbar jag med fil 13-15, det vore skönt att få stuns på just den passagen först.
Fil 20 - Här fattas stora stycken men å andra sidan gillar jag tonen. Det var roligt att skriva det här, om man så säger. Jag ser fram mot finputsningen, som förresten blir mer än bara fin- ...
Fil 21 - Häftiga miljöer, nu rör de på sig lite. Det måste fyllas ut och uppdateras, men ramen är bra. När ett kapitel har nått så här långt, känner jag viss tillförsikt: det kommer att fungera.
Fil 22 - ... och här small det. Jag har gjort ett utkast som kändes klumpigt på många ställen och nu är det bara att inse att jag har tappat kontrollen över det här skedet i berättelsen och får gå ner och planera på detaljnivå. Återigen en av dessa välbefolkade scener som är så förtvivlat svåra att få till. Det är här man kan gå rätt in i väggen och ge upp hela projektet, känner jag. Innan jag fått någon snits på detta avsnitt kommer jag inte att känna att jag är ens i närheten av målet. Vilket påminner mig om att jag hade en liknande scen i "Svart eld" som tog ETT ÅR att få till - bara den. Och den höll också på att få mig att ge upp allting.
Fil 23 - Oskriven, sånär som på ett ytterst taskigt utkast där jag lagt ner absolut 0 ansträngning på skrivtekniken. Men de sista raderna knåpade jag ju desto mer med, förstås. Gud vilken bra mening den här boken slutar med. Om jag slutar här, alltså ...

... vilket får mig att grubbla på om den där epilogen ska vara med eller ej. Det är en äkta epilog, den hör inte riktigt till handlingen i denna bok utan leder oss snarare in på nästa ... jag får nog fråga någon annan om råd här. Framför allt existerar den bara i mitt huvud än så länge, och den är väldigt kort.

Jag som nyligen inbillade mig att jag var "nästan klar", sånär som på några små stycken som fattades. Öhöhöööö-hrm. Fast det är klart, när det lossnar kan det ju ibland gå mycket fortare än man trodde först. Nu har jag i alla fall gått igenom hela materialet från början till slut, efter att ha ägnat en hel del tid åt enbart planerande. Det som ligger i Writer's Café är ett hyfsat grovutkast, men slutet får jag gå ner på detaljnivå med. Men samtidigt vill jag nu lämna planerandet och istället skriva lite, innan jag helt glömmer hur man gör! Okej, jag fortsätter nu med Fil 13&14, och sedan tror jag att jag går på 19. Wish me luck!

Andra bloggar om: ,

2006-03-16

Tom i skallen

Jag är rätt mör nu. Har kämpat som en fåne i en veckas tid, helgen inräknad. Sjuka barn var det också, ja. Tur att de blivit lite äldre ändå.
Och så plötsligt, pang, har man levererat sista dokumentet och sitter med tomma händer. Alltså kan man kasta sig över romanen, som legat och gnällt långt bak i det undermedvetna rätt länge.
Eller? Givetvis var det tvärstopp. Kreativitetstomten (eller musan) drog ner rullgardinen fortare än kvickt och hade bara en sak att meddela: Ta igen dig lite nu!

Märkligt nog lyckades jag ändå tota ihop både en och två meningar nu ikväll. Faktiskt flera stycken. Inget nytt egentligen, men lite poleringar som ändå behövde göras.

Häromkvällen, när jag inte heller borde haft tid, skrev jag hela två sidor med den där vansinnigt viktiga dialogen, om den nu inte är en monolog egentligen. Alltså de där två sidorna när Sanningen ska uppenbaras. Någonstans ska ju allt redas ut... helst utan att det låter som en slutscen i Scooby-Doo.
Jag trodde att jag äntligen hittat ett lämpligt ställe i berättelsen där dessa sidor skulle in - men givetvis fungerade det inte där heller. Ytterligare ett alternativ att stryka från listan, således ... möjligen kan det gå bättre om jag delar upp dialogen i två eller tre bitar?

Nu ikväll har jag hittat ett kapitel (14) som vinner titeln Soppigast Hittills. Jag gjorde diverse ansatser så därför innehåller kapitlet en dialog som avbrutits och börjat om igen på inte mindre än fyra olika sätt. Det mesta ska lyftas ut och placeras på andra ställen. Frågan är vad och vart. Jag tror att jag vet ungefär hur jag ska göra nu, men det är lite motigt att börja rota i det. Jag tror att det beror på rädsla - en känsla av att jag kanske kommer att misslyckas och röra till det ännu mer.

Men det är då det gäller att kavla upp ärmarna och kasta sig på det. Jag får nog tid imorgon.

2006-03-09

Ett inhopp jag kunnat låta bli

Det är dumt att ta en "snabbtitt" på sin bok. Resultatet brukar bli att modet sjunker, för vad kan se bra ut vid en sådan läsning?

Jag fick en s k lucka i tidsschemat igår och bestämde mig att ägna det åt romanen. Kom inte ihåg var jag var och harvade sist så jag öppnade min Writer's Café och gjorde ett nerslag i ett kapitel som jag vet behöver uppdateras. Och förfasades över den gräsliga dialogen.
En otrolig massa blajblahaord om ingenting. Ibland kan repliker kännas som om man idisslar sig genom dem. In och stryyyk, skriv om, vässa, korta ner ... nej, det gjorde jag inte. Hann inte. Det fanns så mycket annat att se över. Men det är ju "bara" att sätta upp det på att-göra-listan. Den börjar bli lång.

Sedan damp nästa uppdrag ner och så var det ajöss med romanen igen. Nu har jag suttit hela dagen med ett uppdrag som är så komplicerat att jag höll på att börja lipa. För att överhuvudtaget komma åt filerna jag skulle jobba med krävdes tre feta manualer (som skrivits av en värre idisslare än jag själv), två användar-id:n, tre lösenord, ny programvara, några e-postmeddelanden i panik, en oändlig massa letande och jag-känner-mig-som-en-idiot-känslor och sålunda tog det över två timmar innan jag överhuvudtaget kom igång. Sekretessen förbjuder mig att beskriva systemet närmare, men jag undrar om det inte är något slags skämt - hur komplicerat kan man egentligen göra det? Låt oss testa! Ungefär.
För säkerhets skull fortsätter följetongen med sjuka barn också, allt för att öka på halten av stresshormoner lite mer.

Å ena sidan ångrar jag att jag punkterade mitt självförtroende genom att smådutta med min roman. Å andra sidan längtar jag förstås ihjäl mig efter att fortsätta just nu. Men är det överhuvudtaget någon idé att öppna romanfilerna om jag inte har hyfsat mycket tid på mig? Jag har två tunga deadlines i mitten av nästa vecka och jag undrar redan hur jag ska klara det, med tanke på hur mycket det är och hur långsamt det går ...
Så var kommer min stackars roman in?

2006-03-06

Några teman från det undermedvetna

Teman är alltid bra att ha i en berättelse. De ligger och nynnar i bakgrunden likt en obeveklig bluestolva och skapar en ram och helhet som hindrar det hela att flyta ut åt alla möjliga håll. Utan tema kan berättelsen faktiskt kännas lite meningslös efteråt, som om man inte fått uppleva något nytt.

Å andra sidan tycks en del av mina teman komma till liksom av misstag, eller på något undermedvetet vis ... jag vet inte hur jag bar mig åt, men när "Svart eld" var färdig insåg jag att hela berättelsen fullkomligt dröp av ... vatten. För det första badade alla i tid och otid, Gud vet varför. Och om det inte badades flöt vattnet ändå, vågorna brusade, vädret speglade sig obönhörligen i alla vattenytor.
Vädret var en mycket medveten metafor. Här skriver vi inte miljöbeskrivningar för deras egen skull, åhnä ... Men varifrån kom allt vatten? Hade det kanske att göra med huvudpersonens energiska försök att bli pånyttfödd, skaka av sig gamla synder och glömma både det ena och det andra? Det är en intressant tanke, faktiskt.

I "Åsnornas förbund" har också ett märkligt tema smugit sig in i handlingen utan att jag egentligen planerat det: hus. Inte heller nu vet jag varför, för arkitektur är inte något av mina stora intressen. Men faktum är att jag ideligen snurrar in mig i beskrivningar av alla möjliga hus, inklusive en tempelruin som bara består av en vägg ... Huvudpersonen Ulven tycks vara på ständig vandring i konstiga hus som är fullmatade med symbolik, när han inte springer på oändligt långa, spöklika gator förstås. Skuggor spelar över väggar, regnet rinner längs rutorna, månskenet bildar konstiga mönster på golvet, dörrar öppnas och stängs, tavlor plockas ner och försvinner, det kluddas, det knakar, det ekar, det är av någon anledning fullt av hus som inte alls är trevliga. Som en skrikig kontrast till alla spökhus står den nimminonska drottningens slott mitt i sin huvudstad och föraktas av alla stilpoliser eftersom det är en kitschig disneydröm i rosa och guld, med tinnar, torn och allt möjligt pynt. (Ja, Disney kan man ju inte nämna i denna berättelse, men jag misstänker att alla läsare kommer att tänka åt det hållet.) Kanske är det dessa rekvisita som gör hela berättelsen så mollstämd.

Nåja, även om jag påstod att jag inte bryr mig om arkitektur har jag några vaga skisser på en fantasyhistoria med en ung arkitekt i centrum - en påhittad värld som vanligt, en påhittad tid men mycket intellektuell sådan, där spöken går demonstrationståg och väsnas på gatorna om nätterna. Vår arkitekt har en häftig vision av ett slott han ska rita. Han är bra på att konstruera hus men är tämligen korkad i övrigt. Han blir också förälskad i en flicka som varit blind men genom ett mirakel fått syn, och är olycklig (!) över det. Hennes vulgära väninna är i sin tur kär i arkitekten och mutar därför en ständigt pank och ständigt ombytlig student att lägga an på den f d blinda tjejen bara för att få henne ur vägen. Och samtidigt går en gudavarelse baklänges genom tiden och kommer en dag att korsa människornas tid, och det kommer att bli en mycket märklig dag ...

Lät det knäppt? Vänta bara, jag ska skriva den boken någon gång - men inte nu. Har fullt upp ändå. Jag borde författa men är så jäkla trött. I yngre dagar kunde jag sitta uppe till två på natten och glatt skriva på, men nu sitter jag och gäspar redan före tio. Förr i världen lade jag mig i min säng och kunde sedan "gå på bio" i mitt eget huvud, dvs fantisera fram alldeles underbara historier. Nu somnar jag nästan ögonblickligen.

Andra bloggar om: ,

2006-03-02

Sommarlängtan



Följande bild har jag för närvarande som bakgrundsbild på datorn. En bit av min älskade rosenträdgård, plåtad i början av juli i somras, en sådan där dag som började med bad och slutade med grillfest.

Är man självplågare, eller? Av tradition tycks vädret alltid vara extra trist just på min födelsedag.

Min födelsedag

Idag fyller jag 40 år. Det känns lite märkvärdigt. Nu är jag äntligen fullvuxen.

Vad jag mest av allt vill få på födelsedagen: en massa lediga och ostörda timmar, ensam med datorn och min roman. Det har jag önskat mig i rätt många födelsedagar nu och ingen present verkar vara svårare att få.

Vad jag har fått: passning av sjukt barn, med influensa och ändå oändligt mycket energi. Samt tre översättaruppdrag på en gång, varav två skulle levereras idag och ett imorgon, samt en massa kringjobb angående detta som jag inte har en chans att hinna med idag. Var femte minut försöker jag förklara för lillan varför jag inte hinner leka med henne. Å andra sidan har hon ju hunden att leka med, tack och lov för det.

Men önska kan man ju få göra. Och lite choklad är man väl också värd. Igår lyckades jag skriva en hel sida på romanen fast jag inte ens planerat det.