Vaaa? Vavarenurå? En av våra största blaskor slår upp nyheten stort. Ack, vad är väl Patriot Act, vad är väl svältkatastrofer i Sudan, vad är väl växthuseffekten mot DETTA: Sveriges finansminister anlitade en högstadietjej som barnvakt för sju år sedan och lämnade inte kontrolluppgift till skattemyndigheterna om detta!
Ack! Jämmer! Skandaaal ... Man vet ju inte om man ska skratta eller gråta snart. Kan någon plocka fram någon som kommit ihåg att lämna kontrolluppgifter om sina barnvakter? Det vore faktiskt ett större scoop, tror jag.
Regeringen Reinfeldt anklagades för "skott i foten" rörande den där konstiga presskonferensen om några databand förra veckan. Jag skulle vilja påstå att den här formen av journalistik också är ett skott i foten. Det som från början var en hyfsat intressant nyhet har urartat till något som mest verkar platsa i Grönköpings Veckoblad. Blir detta känt utanför landets gränser kommer ju halva världen att garva läppen av sig åt oss.
I England kör de en annan stil. Där vill folk inte höra om avgifterna till barnvakten. Där siktar man helst på sexskandaler. En fotbollstränare bedrar sin fästmö med en sekreterare, ja, medge att ni känner till den där historien, och det blir rubriker i världskrigsformat. "Svengate". Tösen får saftigt med pengar för att ställa upp en öppenhjärtig TV-intervju med tårar och allt. En minister som tar ett snedsteg och havererar ett redan misslyckat äktenskap kan känna sig sååå rökt. Minns Clinton och hans cigarr - det gick åt en himla massa miljoner dollar och DNA-analys av en viss klänning, allt på skattebetalarnas bekostnad, för att komma fram till att herr presidenten inte alltid talat sanning i hela sitt liv.
Och folk förfasade sig. DET tycker jag i och för sig är en skandal i sig. Jag funderar på att skriva en roman på detta tema. Faktum är att jag redan är igång.
Men här i Sverige kan man ju lugnt utgå från att folk skiter i om landslagstränaren vänstrar med högerbacken och om några riksdagsledamöter släpper loss nedanför talarstolen en sen kväll. Till och med kvällstidningarna har insett att detta saknar nyhetsvärde, som det brukar heta. Så länge det inte sker på skattebetalarnas bekostnad (och så länge högerbacken gör mål) är allt gott och väl.
Rubrik i engelska tabloider: KÄND minister besökte PORRKLUBB - Hustrun BRYTER IHOP. LÄDER och PISKOR. S/M-SEX!!!
Rubrik i svenska kvällstidningar: Känd MINISTER besökte PORRKLUBB - på SKATTEBETALARNAS bekostnad. Använde fel KONTOKORT.
(Observera att ovanstående exempel är fiktiva men ... ser de inte lite välbekanta ut ändå?)
Andra bloggar om: Anders Borg
2006-10-17
2006-10-15
Angående vår kulturminister
Röster höjs som kräver kulturministerns avgång. Vaffödådå? På ett par dagar har hon lyckats få flera tusen licensskolkare att krypa till korset vilket har gett Radiotjänst flera miljoner. Säg den snigel-på-ögat-kampanj som har varit effektivare!
Och åtskilliga av landets kulturarbetare har fått skrämselhicka bara av att se tanten. Hon har inte ens behövt öppna munnen för att enskilda kulturarbetare och teatrar ska börja svettas och inse att nu gäller det att jobba och jobba för att inte gå under ...
Det är ju helt fenomenalt, låt henne fortsätta så här så ska ni få se ett verkligt blomstrande kulturliv i Sverige framöver. Det är ju som man säger, nöden är uppfinningarnas moder. Man kan rentav travestera detta till "krisen är kreativitetens moder". Och som sagt, varför vara sur på henne för licensskolkets skull? Hon har ju lyckats som ingen annan före henne att hjälpa Radiotjänst - borde de inte vara lite tacksamma för det?
Ärligt talat tror jag att den här historien kommer att kännas ytterst futtig om något år, precis som Jan Karlssons kräftskiva och Mona Sahlins kontokortstrassel. Det finns viktigare saker att koncentrera sig på. Snart är det någon annan minister som har pruttat i riksdagen eller grälat med sin svärmor eller lyft ett arvode på 1500 kr som h*n inte varit berättigad till eller vrålat "domarjävel!" på ungarnas fotbollsmatch. Vänta bara. Då kan vi storma igen.
Andra bloggar om: kultur, stegö
Och åtskilliga av landets kulturarbetare har fått skrämselhicka bara av att se tanten. Hon har inte ens behövt öppna munnen för att enskilda kulturarbetare och teatrar ska börja svettas och inse att nu gäller det att jobba och jobba för att inte gå under ...
Det är ju helt fenomenalt, låt henne fortsätta så här så ska ni få se ett verkligt blomstrande kulturliv i Sverige framöver. Det är ju som man säger, nöden är uppfinningarnas moder. Man kan rentav travestera detta till "krisen är kreativitetens moder". Och som sagt, varför vara sur på henne för licensskolkets skull? Hon har ju lyckats som ingen annan före henne att hjälpa Radiotjänst - borde de inte vara lite tacksamma för det?
Ärligt talat tror jag att den här historien kommer att kännas ytterst futtig om något år, precis som Jan Karlssons kräftskiva och Mona Sahlins kontokortstrassel. Det finns viktigare saker att koncentrera sig på. Snart är det någon annan minister som har pruttat i riksdagen eller grälat med sin svärmor eller lyft ett arvode på 1500 kr som h*n inte varit berättigad till eller vrålat "domarjävel!" på ungarnas fotbollsmatch. Vänta bara. Då kan vi storma igen.
Andra bloggar om: kultur, stegö
2006-10-13
TV-tittande - en skyldighet?
I en artikel i Expressen säger sig infrastrukturministern Åsa Torstensson inte heller ha betalat någon TV-licens, emedan hon ingen TV har.
Detta anses så konstigt och bekymmersamt att en professor genast måste lägga pannan i djupa veck och fundera på om hon då är lämplig för sitt uppdrag. Är man riktigt normal om man inte har dumburk hemma, liksom?
Jag visste inte att det hade gått så långt! Vad är det nu för viktiga saker man missar på TV om man istället förlitar sig på radio, tidningar och Internet? Själv har jag förresten inte haft papperstidning på en massa år. Det blev så mycket stök och pappershantering. Jag läser tidningarna på nätet istället. Jag kan till och med se en del TV-program på nätet. Och jag ser annars väldigt lite på TV, för jag hinner inte. När jag väl lämnar datorn har jag ingen större lust att bänka mig framför ytterligare en bildskärm!
Men om nu TV-tittande är obligatoriskt för alla som inte vill bli betraktade med allmänt misstro, har jag ett jättebra förslag: skrota licensen, lägg ner Radiotjänst och beskatta istället hela svenska folket rakt av. Säger du att du ingen TV har, så ljuger du ju ändå eller också är du allmänt socialt inkompetent - alltså är det enklare om alla betalar oavsett om vi tittar eller ej.
Själv har jag en sambo som betalar licensen. Därför får jag ideligen påminnelser (läs: hot) från Radiotjänst att anmäla mitt förmodade TV-innehav. Försynta påpekanden att min bostadsadress redan betalar licensen hjälper liksom inte. Hur duktiga är ni på Radiotjänst egentligen? Dessutom bor vi löjligt nog i radioskugga och kan inte ta emot marksänd TV. Vi måste helt förlita oss på satelliten - och det betalar vi rätt präktiga pengar för.
Men vi betalar alltså.
Detta var inte skrivet i avsikt att försvara vissa kända personers licensskolk. Som politiker har man inte råd att vara nonchalant med kontokort, parkeringsböter, representationskonton eller licenser. Det funkar liksom inte. Men det är ju också f-n vad vissa småfrågor ska ältas som om de vore världshändelser ... Gå på mitt förslag så är hela problemet löst för framtiden. Vips! Billigt är det också.
För Radiotjänst existerar väl inte för sin egen skull? Väl?
Andra bloggar om: tv-licens
Detta anses så konstigt och bekymmersamt att en professor genast måste lägga pannan i djupa veck och fundera på om hon då är lämplig för sitt uppdrag. Är man riktigt normal om man inte har dumburk hemma, liksom?
Jag visste inte att det hade gått så långt! Vad är det nu för viktiga saker man missar på TV om man istället förlitar sig på radio, tidningar och Internet? Själv har jag förresten inte haft papperstidning på en massa år. Det blev så mycket stök och pappershantering. Jag läser tidningarna på nätet istället. Jag kan till och med se en del TV-program på nätet. Och jag ser annars väldigt lite på TV, för jag hinner inte. När jag väl lämnar datorn har jag ingen större lust att bänka mig framför ytterligare en bildskärm!
Men om nu TV-tittande är obligatoriskt för alla som inte vill bli betraktade med allmänt misstro, har jag ett jättebra förslag: skrota licensen, lägg ner Radiotjänst och beskatta istället hela svenska folket rakt av. Säger du att du ingen TV har, så ljuger du ju ändå eller också är du allmänt socialt inkompetent - alltså är det enklare om alla betalar oavsett om vi tittar eller ej.
Själv har jag en sambo som betalar licensen. Därför får jag ideligen påminnelser (läs: hot) från Radiotjänst att anmäla mitt förmodade TV-innehav. Försynta påpekanden att min bostadsadress redan betalar licensen hjälper liksom inte. Hur duktiga är ni på Radiotjänst egentligen? Dessutom bor vi löjligt nog i radioskugga och kan inte ta emot marksänd TV. Vi måste helt förlita oss på satelliten - och det betalar vi rätt präktiga pengar för.
Men vi betalar alltså.
Detta var inte skrivet i avsikt att försvara vissa kända personers licensskolk. Som politiker har man inte råd att vara nonchalant med kontokort, parkeringsböter, representationskonton eller licenser. Det funkar liksom inte. Men det är ju också f-n vad vissa småfrågor ska ältas som om de vore världshändelser ... Gå på mitt förslag så är hela problemet löst för framtiden. Vips! Billigt är det också.
För Radiotjänst existerar väl inte för sin egen skull? Väl?
Andra bloggar om: tv-licens
2006-10-12
Ett bidrag till kulturdebatten!
Sveriges nya kulturminister har profilerat sig, det har väl alla märkt. Jag är inte på humör att kommentera hennes TV-avgifter - jag menar, är detta Veckans Händelse kan vi väl påminna oss det gamla visdomsordet "inga nyheter är goda nyheter".
Mer intressant är det att delar av Kultur-Sverige (var nu det ligger någonstans) reagerar med förfäran över utnämningen. I DN hittar jag ett debattinlägg skrivet av en pampig rad kulturarbetare. Man oroar sig för att det ska bli färre bidrag till Kulturen, till de delar av Kulturen som behöver bidrag alltså:
"Men tillbaka till 'bidragens' träskmarker. Hör det måttliga men ofta helt avgörande stödet till de fria teatergrupperna dit? Eller de konstnärsgarantier, som fördelas till förtjänta kulturutövare av Konstnärsnämnden? Författarfondens rese- och långtidsstipendier? "
Jag borde definitionsmässigt också vara en kulturarbetare, jag skriver ju och sånt där. Men jag känner inte att jag står bakom detta upprop. Frågan är om jag ens skulle vara välkommen!
Författare har en egen fackförening, kallad Svenska Författarförbundet. Huruvida det egentligen ska kallas fackförening kan man ju diskutera, då inträdeskraven är högst godtyckliga. Visserligen finns det en formell del där man ska vara svensk medborgare och ha utgivit två självständiga verk på svenska (har jag för mig) men sedan kommer den lilla brasklappen att dessa litterära verk ska ha "konstnärligt eller vetenskapligt värde".
Och vem ska avgöra sånt? Jo, det ska en liten intagningsnämnd göra. Jag har inte prövat att söka medlemskap själv - jag har för övrigt inte gett ut två självständiga verk ännu, bara en roman och ett par deltaganden i novellantologier - men det vete också sjutton om jag någonsin kommer att göra det. Jag vet andra som har försökt. Fantasyförfattare lär icke göra sig något besvär. Fantasy är inte fint nog.
För säkerhets skull var jag inne på förbundets hemsidor och snokade upp någon artikel om denna viktiga fråga, om Författarförbundet ska vara en slags litterär klubb för de som vinner övriga medlemmars bifall (i stil med Rotary) eller om det ska bli en mer renodlad fackförening. I så fall är det ganska upprörande att man utestänger vissa aktiva författare för att de, i Intagningsnämndens ögon, inte skriver tillräckligt bra. Såvitt jag vet spelar den litterära kvaliteten föga roll när det gäller utgivningsavtal och andra intressanta spörsmål. Man kan väl ha saker att diskutera med kollegor även om man skriver porrnoveller?
Men si, det fanns här en farhåga att "kvalitetsförfattarna" skulle fly förbundet om man släppte in katter bland hermelinerna! Och det vore ju inte bra!
När jag läste detta satte jag nästan i halsen. Å ena sidan ska vi vara så solidariska med lidande författare i andra länder och andra som har det svårt att utöva yrket, å andra sidan ska vi tillämpa direkt kulturrasism på hemmaplan. Jag skrev ett brev och tog upp dessa saker. Jag ville veta vad den exakta definitionen på "kvalitetsförfattare" var. Om just jag till äventyrs inte skulle anses tillhöra denna skara undrade jag vad det var med mig som skulle få dem att skrikande fly ut ur rummet om jag klev in. Är min medlemsavgift skitig på något vis? Anses jag inte begripa det här med litteratur och skrivteknik? Har jag inte något att tillföra någon diskussion vad gäller litteratur och/eller utgivningsfrågor?
Jag skrev att om man vill kalla sig fackförbund och ha intagningskriterier måste dessa kriterier vara klart och entydigt definierade, inte en massa godtyckligt flum. Annars ska man inte kalla sig fackförbund. Annars ska man inte sköta avtalsfrågor. Annars ska man inte abonnera på större delen av platserna i Sveriges Författarfond, det där stället där man delar ut stipendier och garanterad författarpenning och annat intressant. (Okej, det där sista skrev jag inte, men jag skrev nog en massa annat som jag har glömt vid det här laget.)
Fick jag något svar? Gissa ...
Kära uppropsskrivare, ni är alltså oroliga över att kulturministern är "nyliberal" och kanske inte tänker vara generös med bidragen. Men hur rättvist är statligt kulturstöd när somliga anses värdiga att få det och somliga andra inte, och när någon liten kommitté, vars arbete man har noll insyn i, ska sitta och bestämma vad som är bra och vad som inte är det? Vad har dessa personer för mandat att göra detta? Vem har gett dem det?
Men det är väl klart att vi måste ha sådana! Hur skulle det annars se ut, skulle den breda folkliga massan få fälla avgörandet - hu! Då blir det ju kommersiellt! Hemska tanke!
Det finns andra sätt än att dela ut stipendier och bidrag hipp som happ. Man kunde till exempel se över beskattningsreglerna för kulturarbetare igen. Det finns nog något att göra där, något som gagnar alla som sysslar med kultur och inte bara de som av någon nämnd anses värdiga nog. Ja, då får man visserligen tåla att en och annan "brödskrivare" slinker med av bara farten men vem vet, det skulle kanske rentav vara vitaliserande? God kultur överlever alltid, det är så man känner igen den. Dålig kultur blir inte bättre bara för att man har de rätta kontakterna och skriver just i den stilen som råkar vara högsta kulturella mode för dagen. Eller har någon en bra definition på kultur? Att samtiden ofta har svårt att se skogen för bara trän, det vet vi ju. Samtiden kan faktiskt svårligen bedöma sig själv och detta gäller kulturen också.
Dagens sista bekännelse blir att jag inte hade hört talas om årets nobelpristagare i år heller. (Se där, jag borde nog inte vara med i SFF!) Jag har för övrigt en viktig princip att inte börja anse en författare som bra bara för att han/hon har fått nobelpris. Det borde ju inte göra varken från eller till, eller? Men jag har nu fått ta del av några rader av Pamuk och de ser mycket lovande ut.
Andra bloggar om: författande, kultur
Mer intressant är det att delar av Kultur-Sverige (var nu det ligger någonstans) reagerar med förfäran över utnämningen. I DN hittar jag ett debattinlägg skrivet av en pampig rad kulturarbetare. Man oroar sig för att det ska bli färre bidrag till Kulturen, till de delar av Kulturen som behöver bidrag alltså:
"Men tillbaka till 'bidragens' träskmarker. Hör det måttliga men ofta helt avgörande stödet till de fria teatergrupperna dit? Eller de konstnärsgarantier, som fördelas till förtjänta kulturutövare av Konstnärsnämnden? Författarfondens rese- och långtidsstipendier? "
Jag borde definitionsmässigt också vara en kulturarbetare, jag skriver ju och sånt där. Men jag känner inte att jag står bakom detta upprop. Frågan är om jag ens skulle vara välkommen!
Författare har en egen fackförening, kallad Svenska Författarförbundet. Huruvida det egentligen ska kallas fackförening kan man ju diskutera, då inträdeskraven är högst godtyckliga. Visserligen finns det en formell del där man ska vara svensk medborgare och ha utgivit två självständiga verk på svenska (har jag för mig) men sedan kommer den lilla brasklappen att dessa litterära verk ska ha "konstnärligt eller vetenskapligt värde".
Och vem ska avgöra sånt? Jo, det ska en liten intagningsnämnd göra. Jag har inte prövat att söka medlemskap själv - jag har för övrigt inte gett ut två självständiga verk ännu, bara en roman och ett par deltaganden i novellantologier - men det vete också sjutton om jag någonsin kommer att göra det. Jag vet andra som har försökt. Fantasyförfattare lär icke göra sig något besvär. Fantasy är inte fint nog.
För säkerhets skull var jag inne på förbundets hemsidor och snokade upp någon artikel om denna viktiga fråga, om Författarförbundet ska vara en slags litterär klubb för de som vinner övriga medlemmars bifall (i stil med Rotary) eller om det ska bli en mer renodlad fackförening. I så fall är det ganska upprörande att man utestänger vissa aktiva författare för att de, i Intagningsnämndens ögon, inte skriver tillräckligt bra. Såvitt jag vet spelar den litterära kvaliteten föga roll när det gäller utgivningsavtal och andra intressanta spörsmål. Man kan väl ha saker att diskutera med kollegor även om man skriver porrnoveller?
Men si, det fanns här en farhåga att "kvalitetsförfattarna" skulle fly förbundet om man släppte in katter bland hermelinerna! Och det vore ju inte bra!
När jag läste detta satte jag nästan i halsen. Å ena sidan ska vi vara så solidariska med lidande författare i andra länder och andra som har det svårt att utöva yrket, å andra sidan ska vi tillämpa direkt kulturrasism på hemmaplan. Jag skrev ett brev och tog upp dessa saker. Jag ville veta vad den exakta definitionen på "kvalitetsförfattare" var. Om just jag till äventyrs inte skulle anses tillhöra denna skara undrade jag vad det var med mig som skulle få dem att skrikande fly ut ur rummet om jag klev in. Är min medlemsavgift skitig på något vis? Anses jag inte begripa det här med litteratur och skrivteknik? Har jag inte något att tillföra någon diskussion vad gäller litteratur och/eller utgivningsfrågor?
Jag skrev att om man vill kalla sig fackförbund och ha intagningskriterier måste dessa kriterier vara klart och entydigt definierade, inte en massa godtyckligt flum. Annars ska man inte kalla sig fackförbund. Annars ska man inte sköta avtalsfrågor. Annars ska man inte abonnera på större delen av platserna i Sveriges Författarfond, det där stället där man delar ut stipendier och garanterad författarpenning och annat intressant. (Okej, det där sista skrev jag inte, men jag skrev nog en massa annat som jag har glömt vid det här laget.)
Fick jag något svar? Gissa ...
Kära uppropsskrivare, ni är alltså oroliga över att kulturministern är "nyliberal" och kanske inte tänker vara generös med bidragen. Men hur rättvist är statligt kulturstöd när somliga anses värdiga att få det och somliga andra inte, och när någon liten kommitté, vars arbete man har noll insyn i, ska sitta och bestämma vad som är bra och vad som inte är det? Vad har dessa personer för mandat att göra detta? Vem har gett dem det?
Men det är väl klart att vi måste ha sådana! Hur skulle det annars se ut, skulle den breda folkliga massan få fälla avgörandet - hu! Då blir det ju kommersiellt! Hemska tanke!
Det finns andra sätt än att dela ut stipendier och bidrag hipp som happ. Man kunde till exempel se över beskattningsreglerna för kulturarbetare igen. Det finns nog något att göra där, något som gagnar alla som sysslar med kultur och inte bara de som av någon nämnd anses värdiga nog. Ja, då får man visserligen tåla att en och annan "brödskrivare" slinker med av bara farten men vem vet, det skulle kanske rentav vara vitaliserande? God kultur överlever alltid, det är så man känner igen den. Dålig kultur blir inte bättre bara för att man har de rätta kontakterna och skriver just i den stilen som råkar vara högsta kulturella mode för dagen. Eller har någon en bra definition på kultur? Att samtiden ofta har svårt att se skogen för bara trän, det vet vi ju. Samtiden kan faktiskt svårligen bedöma sig själv och detta gäller kulturen också.
Dagens sista bekännelse blir att jag inte hade hört talas om årets nobelpristagare i år heller. (Se där, jag borde nog inte vara med i SFF!) Jag har för övrigt en viktig princip att inte börja anse en författare som bra bara för att han/hon har fått nobelpris. Det borde ju inte göra varken från eller till, eller? Men jag har nu fått ta del av några rader av Pamuk och de ser mycket lovande ut.
Andra bloggar om: författande, kultur
2006-10-07
Önska är lätt ...
Jag började få lite filosofiska funderingar i samband med att jag läste om vår nya regering. Allmänna funderingar, märk väl.
"Se upp med vad du önskar dig, för du kan få det du önskar", har det ju sagts. Och nog stämmer det att de flesta önskningar i denna värld är ogenomtänkta och inte alltid leder till det resultat man egentligen hade tänkt sig.
Just i politik är detta riktigt tydligt. Vad vill vi egentligen ha, när vi röstar? Mer Bra och Mindre Dåligt, ja, typ. Men låt oss nu göra det helt hypotetiska antagandet att vi äntligen får en regering som lyckas uppfylla alla sina löften med råge (partifärgen struntar vi i). Att vi får ett svenskt Utopia ... Hur ser det ut då? Blir vi en nation där alla är lyckliga, alla har det bra, ingen lider ...? Hur blir vår relation med omvärlden? Får vi vara ifred? Hur kommer vår miljö att klara sig?
Min slutsats är att de flesta av oss inte alls vill att det ska gå bra för Sverige - det är oss själva vi tänker på. Huvudsaken är att jag får det bättre! Om det inte sker, tycker jag inte att något har blivit bra.
Vilket för oss in på frågan hur många av oss som egentligen vet vad vi vill ha och vad vi innerst inne önskar oss ...
Pengar låter ju bra. Pengar är alltid bra att ha. Men hur mycket pengar? Jag brukar rysa när jag läser om folk som har himla massa pengar. De får lägga ut förmögenheter på säkerhetsarrangemang, de är hotade och påpassade från alla möjliga håll och de får säkert lägga ner en himla massa tid enbart på att hantera och förvalta sin förmögenhet också. Folk som vinner stora pengar i lotterier får se hela sin släkt förvandlas till giriga gamar, mister sina vänner. Det verkar inte så kul, även om jag medger att det skulle vara kul att förfoga över ett eget privatjet.
Nå, det verkar alltså som om lagom nog är bäst ...
Men för att nu knyta ihop det hela - vad vill man egentligen uppnå med sina författardrömmar? Är det kul att vara en berömd och rik författare? Vad blir följderna om man faktiskt skulle få till någon eller några fullträffar?
Ja, en följd är ju att man alltså blir en av de där mycket förmögna personerna med alla de bekymmer detta för med sig. En annan att man blir igenkänd överallt. En tredje är att man utsätts för flera miljoner läsares tyckanden - och bland dessa miljoner finns tveklöst en del del personer som bara hatar ens verk och dessutom säger det högt också. Blir man immun mot elak kritik bara för att man har en stor skara fans? Nej, det vågar jag nog påstå att man inte blir! Uttalanden från en och annan bästsäljande författare tyder på det. Själv fick jag över ett dussin recensioner på min bok som var allt mellan snälla och välvilliga till rent översvallande entusiastiska. Trevligt, javisst. Och så dyker det upp en liten skit som uppenbarligen hade personliga problem med något, för maken till hatrecension har jag nog knappt sett. Lögner och förtal och mot slutet en tämligen väl uttalad önskan att jag aldrig skulle fått publicera något och aldrig borde skriva något igen. Gissa vilken recension jag minns bäst. Jag fick brev från okända människor som berättade vilket djupt intryck min bok gjort på dem. Härligt. Jag läste ett uttalande från en idiot på något forum, en idiot som inte kunde stava mitt namn rätt och givetvis hävdade att jag inte kunde skriva alls. (Som om han kunde läsa då, typ.)
Uppvägde berömmet då det negativa? Tja, nej, egentligen inte. Jag blev sårad och förbannad över dumheterna som skrevs, jag blev glad och stolt över lovorden. Men mitt i alltihop upptäckte jag till min förvåning att jag fortfarande hade min egen åsikt om min bok. Tycker jag att jag har skrivit något som är bra/dåligt och någon annan påstår motsatsen - ja, då drar jag alltid slutsatsen att personen ifråga inte vet vad h*n talar om.
Men när jag läser om en nobelpristagare som efter priset har hamnat i en permanent skrivkramp, då känner jag också full förståelse. Man måste hela tiden skriva något som är bättre än ens föregående alster. Det skapar en prestationsångest som inte direkt gagnar kreativiteten. Var det detta man önskade sig?
Eftersom jag gav mig på att skriva en bok på svenska i genren fantasy kan jag väl direkt medge att jag inte blev rik på mitt debutalster. Tvärtom vad en del fantasyhatare tror, är detta inte en genre där man kan gå in och utan större ansträngning mjölka pengar ur en ovanligt stor och ovanligt okritisk publik - i synnerhet inte om man skriver på svenska, alltså. Men ponera att jag blivit rejält förmögen på denna bok. Att den ensam hade gjort att jag aldrig skulle behövt skriva en rad mer i mitt liv? Skulle detta ha påverkat min känslighet för kritik, min vilja att åstadkomma något mer ...?
Ärligt talat: nej! Jag har alltid hoppats att skrivandet skulle få min ekonomi att gå ihop såpass mycket att jag skulle kunna skriva på heltid utan att behöva traggla med någon annan, tidskrävande försörjning. När jag varit strängt upptagen av annat jobb har nämligen idéerna ibland bubblat i mig så att jag känt mig som en överhettad tryckkokare - alltid vid de mest olämpliga tillfällen också. Hur många gånger har man inte suttit på möten, befunnit sig på resa eller kämpat mot en tuff deadline och plötsligt drabbats av en nästan oemotståndlig lust att bara löpa iväg till närmaste dator eller anteckningsbok och börja Skapa?
Men så har jag ju haft stunder när jag faktiskt haft en massa tid att skriva. Vad händer då? Jo, ingenting förstås. Jag har tidigare klagat över att stress dödar mina sista rester av kreativitet, men jag vet också att motsatsen inte heller gäller. På något vis verkar jag skriva som allra bäst när jag måste stjäla mig tid till det, när det blir ett sådant där förbjudet och därför ack så lockande nöje. Idiotiskt, men vad gör man ...
Det finns alltså skäl för mig - och för alla likasinnade som läser detta - att allvarligt fundera över vad jag/ni vill uppnå med skrivandet. Min slutsats är att det enda som verkligen räknas är det rena, personliga nöjet att skapa en berättelse som man själv njuter av. Publicering, ära och pengar är inte väsentliga alls. Jag är tillräckligt fåfäng för att ändå lura i mig att det spelar roll, men innerst inne vet jag alltså att det inte gör det. Man vinner fördelar på att "lyckas", men också en hel drös nackdelar. Motsatsen gäller också. Resultatet blir status quo. Det som räknas är de lyckliga stunderna man hade när man satt där ensam med sin lilla berättelse och plötsligt rycktes med av den, försvann in i den, glömde allt om omvärlden och samtidigt hade den berusande känslan av "detta har jag skapat själv. Jag är Gud, yay!"
(Vilket, fånigt nog, också har ett pris! Efter en sådan session är jag nämligen ett UFO en lång stund och det har ju också sina klara nackdelar. Jag får en känsla av att jag har missat något av Verkliga Livet medan jag satt där och lekte ...)
Nog är det lätt att någonstans i bakhuvudet nära den lilla, lilla drömmen om att bli nästa J.K. Rowling ... men se upp för den tanken, för man kan som sagt få det man önskar sig - bara för att upptäcka att det inte alls var det man ville ha!
Andra bloggar om: författande, fantasy
"Se upp med vad du önskar dig, för du kan få det du önskar", har det ju sagts. Och nog stämmer det att de flesta önskningar i denna värld är ogenomtänkta och inte alltid leder till det resultat man egentligen hade tänkt sig.
Just i politik är detta riktigt tydligt. Vad vill vi egentligen ha, när vi röstar? Mer Bra och Mindre Dåligt, ja, typ. Men låt oss nu göra det helt hypotetiska antagandet att vi äntligen får en regering som lyckas uppfylla alla sina löften med råge (partifärgen struntar vi i). Att vi får ett svenskt Utopia ... Hur ser det ut då? Blir vi en nation där alla är lyckliga, alla har det bra, ingen lider ...? Hur blir vår relation med omvärlden? Får vi vara ifred? Hur kommer vår miljö att klara sig?
Min slutsats är att de flesta av oss inte alls vill att det ska gå bra för Sverige - det är oss själva vi tänker på. Huvudsaken är att jag får det bättre! Om det inte sker, tycker jag inte att något har blivit bra.
Vilket för oss in på frågan hur många av oss som egentligen vet vad vi vill ha och vad vi innerst inne önskar oss ...
Pengar låter ju bra. Pengar är alltid bra att ha. Men hur mycket pengar? Jag brukar rysa när jag läser om folk som har himla massa pengar. De får lägga ut förmögenheter på säkerhetsarrangemang, de är hotade och påpassade från alla möjliga håll och de får säkert lägga ner en himla massa tid enbart på att hantera och förvalta sin förmögenhet också. Folk som vinner stora pengar i lotterier får se hela sin släkt förvandlas till giriga gamar, mister sina vänner. Det verkar inte så kul, även om jag medger att det skulle vara kul att förfoga över ett eget privatjet.
Nå, det verkar alltså som om lagom nog är bäst ...
Men för att nu knyta ihop det hela - vad vill man egentligen uppnå med sina författardrömmar? Är det kul att vara en berömd och rik författare? Vad blir följderna om man faktiskt skulle få till någon eller några fullträffar?
Ja, en följd är ju att man alltså blir en av de där mycket förmögna personerna med alla de bekymmer detta för med sig. En annan att man blir igenkänd överallt. En tredje är att man utsätts för flera miljoner läsares tyckanden - och bland dessa miljoner finns tveklöst en del del personer som bara hatar ens verk och dessutom säger det högt också. Blir man immun mot elak kritik bara för att man har en stor skara fans? Nej, det vågar jag nog påstå att man inte blir! Uttalanden från en och annan bästsäljande författare tyder på det. Själv fick jag över ett dussin recensioner på min bok som var allt mellan snälla och välvilliga till rent översvallande entusiastiska. Trevligt, javisst. Och så dyker det upp en liten skit som uppenbarligen hade personliga problem med något, för maken till hatrecension har jag nog knappt sett. Lögner och förtal och mot slutet en tämligen väl uttalad önskan att jag aldrig skulle fått publicera något och aldrig borde skriva något igen. Gissa vilken recension jag minns bäst. Jag fick brev från okända människor som berättade vilket djupt intryck min bok gjort på dem. Härligt. Jag läste ett uttalande från en idiot på något forum, en idiot som inte kunde stava mitt namn rätt och givetvis hävdade att jag inte kunde skriva alls. (Som om han kunde läsa då, typ.)
Uppvägde berömmet då det negativa? Tja, nej, egentligen inte. Jag blev sårad och förbannad över dumheterna som skrevs, jag blev glad och stolt över lovorden. Men mitt i alltihop upptäckte jag till min förvåning att jag fortfarande hade min egen åsikt om min bok. Tycker jag att jag har skrivit något som är bra/dåligt och någon annan påstår motsatsen - ja, då drar jag alltid slutsatsen att personen ifråga inte vet vad h*n talar om.
Men när jag läser om en nobelpristagare som efter priset har hamnat i en permanent skrivkramp, då känner jag också full förståelse. Man måste hela tiden skriva något som är bättre än ens föregående alster. Det skapar en prestationsångest som inte direkt gagnar kreativiteten. Var det detta man önskade sig?
Eftersom jag gav mig på att skriva en bok på svenska i genren fantasy kan jag väl direkt medge att jag inte blev rik på mitt debutalster. Tvärtom vad en del fantasyhatare tror, är detta inte en genre där man kan gå in och utan större ansträngning mjölka pengar ur en ovanligt stor och ovanligt okritisk publik - i synnerhet inte om man skriver på svenska, alltså. Men ponera att jag blivit rejält förmögen på denna bok. Att den ensam hade gjort att jag aldrig skulle behövt skriva en rad mer i mitt liv? Skulle detta ha påverkat min känslighet för kritik, min vilja att åstadkomma något mer ...?
Ärligt talat: nej! Jag har alltid hoppats att skrivandet skulle få min ekonomi att gå ihop såpass mycket att jag skulle kunna skriva på heltid utan att behöva traggla med någon annan, tidskrävande försörjning. När jag varit strängt upptagen av annat jobb har nämligen idéerna ibland bubblat i mig så att jag känt mig som en överhettad tryckkokare - alltid vid de mest olämpliga tillfällen också. Hur många gånger har man inte suttit på möten, befunnit sig på resa eller kämpat mot en tuff deadline och plötsligt drabbats av en nästan oemotståndlig lust att bara löpa iväg till närmaste dator eller anteckningsbok och börja Skapa?
Men så har jag ju haft stunder när jag faktiskt haft en massa tid att skriva. Vad händer då? Jo, ingenting förstås. Jag har tidigare klagat över att stress dödar mina sista rester av kreativitet, men jag vet också att motsatsen inte heller gäller. På något vis verkar jag skriva som allra bäst när jag måste stjäla mig tid till det, när det blir ett sådant där förbjudet och därför ack så lockande nöje. Idiotiskt, men vad gör man ...
Det finns alltså skäl för mig - och för alla likasinnade som läser detta - att allvarligt fundera över vad jag/ni vill uppnå med skrivandet. Min slutsats är att det enda som verkligen räknas är det rena, personliga nöjet att skapa en berättelse som man själv njuter av. Publicering, ära och pengar är inte väsentliga alls. Jag är tillräckligt fåfäng för att ändå lura i mig att det spelar roll, men innerst inne vet jag alltså att det inte gör det. Man vinner fördelar på att "lyckas", men också en hel drös nackdelar. Motsatsen gäller också. Resultatet blir status quo. Det som räknas är de lyckliga stunderna man hade när man satt där ensam med sin lilla berättelse och plötsligt rycktes med av den, försvann in i den, glömde allt om omvärlden och samtidigt hade den berusande känslan av "detta har jag skapat själv. Jag är Gud, yay!"
(Vilket, fånigt nog, också har ett pris! Efter en sådan session är jag nämligen ett UFO en lång stund och det har ju också sina klara nackdelar. Jag får en känsla av att jag har missat något av Verkliga Livet medan jag satt där och lekte ...)
Nog är det lätt att någonstans i bakhuvudet nära den lilla, lilla drömmen om att bli nästa J.K. Rowling ... men se upp för den tanken, för man kan som sagt få det man önskar sig - bara för att upptäcka att det inte alls var det man ville ha!
Andra bloggar om: författande, fantasy
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
