2006-11-21

One of those days ...

Så här va: Man inleder veckan med att "studsa" ur sängen 05.20 på måndagsmorgonen och köra sambon till bussen. Den buss han tar till tåget. Man kör trött hemåt igen och ser fram mot en helt ostörd timme med Nyhetsmorgon och en kopp te, innan barnen ska väckas och den sedvanliga morgoncirkusen ska ta vid.
Men icke! I samma stund man parkerar bilen vid hemmet skådar ens norra öga en förfärlig syn i sätet intill: sambons mobiltelefon.

Tio sekunders betänketid. Sedan backen i med full gas, och sedan blåljusfart genom skog och mörker i några mil tills man verkligen - mirakel kan faktiskt ske - får rygg på bussen just när den stannar vid stationen och passagerarna rusar ut för att hinna med tåget som just ska till att gå. Häpen sambo får sin "telifån" (min dotters härliga stavning) i näven när han passerar bilen i full fart, och så var dagens hjältedåd avklarat. Där rök lugna morgontimmen men okej då. Allt lugnt hemma. Barnen kommer till och med till skolan i tid.

Veckan går vidare. På tisdagsmorgonen vacklar man ner för att laga frukost, bara för att upptäcka att tillståndet i kylskåpet inte är som det brukar. Vårt stora, påkostade, ytterst välfyllda kylskåp. Eländet har pajat, uppenbarligen för flera timmar sedan eftersom det redan hunnit bli rumstemperatur därinne. Frukost blir det förstås ändå, barnen körs till skolan - dock inte i tid - och sedan vidtar rask skytteltrafik mellan kök och källare, där det lyckligtvis står ett annat gammalt kylskåp som nu får bli backup. Allt medan klockan går och en viss deadline närmar sig ...

Sedan ringer man kylskåpsreparatören ... dvs, det gör man inte, man upptäcker nämligen att det är spärrton på telefonen och att det tydligen är fel på linjen. Felanmälan till Telia via mobilen. Gäller ditt ärende fast telefoni, tryck 1. Femtioelva val hit och dit, inte går det fort inte. Avslutningsvis tillfrågas jag om jag vill ha vidarekoppling till något annat nummer medan felet repareras. Vidarekopplingen ska då debiteras min telefonräkning. Vadå MIN telefonräkning, snälla Telia, det är ju ERA grejor som krånglar! Men det är ju inte lätt att debattera med en telefonsvarare så jag ger upp.
Ringer sedan kylskåpsreparatören på mobilen och uppger för säkerhets skull modellnumret på kylskåpet, fast han inte verkar vara så intresserad av det. (Jo, för jag har varit med förr: en kille som inte kan nå't dyker upp, gör en misslyckad reparation som han måste göra om några dagar senare, varpå en mer rutinerad förmåga kallas in, dyker upp tomhänt och konstaterar att en reservdel behövs som han självfallet inte har med sig. Den visar sig också vara slut på lokala lagret och måste beställas från tillverkaren som finns i Holland eller något i den stilen. Det blir strul med leveransen så man får vänta i sammanlagt flera veckor innan lagningen är genomförd och då upptäcker man att de har debiterat en för samtliga hembesök. Men nu vet ni vilket kylskåp det är, kom inte och skyll på mig om ni har fel grejor och fel kille för detta.)
För att spara telefonkontantkortet skriver man sedan e-post till nästa instans man behöver kontakta denna dag, men mot slutet av skrivandet får Word för sig att krascha och mala sönder filen på samma gång, så man får göra om allting. Tur att bredbandet funkar åtminstone! Nåja, ett av kontona är det strul med, men det är sånt man får ta ...

Dagen förflyter sedan utan fler missöden, märkligt nog, deadline klaras av även om det kostar ett smärre magsår, men när man sedan bestämmer sig för att klaga sin nöd för Kära Blogg, går strömmen så att det blir väldigt svart och tyst i huset. Den kommer tillbaka igen, men viss datorutrustning har nu fått sig en knäck och klagar med små försynta pip.

Jag vispar upp en slurk grädde som jag inte iddats bära ner i källaren och rör ut den med O'boypulver. Tyvärr har grädden redan surnat. Jag också.

To be continued...

2006-11-16

Oväder, please

Äntligen verkar det som om det börjar blåsa upp. När jag gick till sängs igår kväll var det så ohyggligt tyst därute. Vi har treglasfönster så vinden får ju ta i om det ska höras nå't alls ... och jag tycker alltså att det är jobbigt att sova om det är så knäpptyst att det riktigt trycker mot en.
Kanske underligt sagt av en som har tinnitus ... men ibland är det så att tinnitusen liksom inte räknas. Den ligger som en ljudslöja i huvudet på mig och susar med sina numera mycket tunna, höga pip, men det andra örat hör fortfarande tystnaden, den kompakta.
Och om tinnitusen istället bestämmer sig för att vara märkbar, är den förstås extra märkbar i tystnaden. Jag har en trevlig ljudgenerator i datorn som kan skapa knastrande brasor i snöstorm, brusande vågor vid en tropisk havsstrand och mycket annat. Problemet är bara att försöka få in den ljudanläggningen i sovrummet också, med högtalare värda namnet. Det borde gå om man försöker, men jag har inte orkat ta tag i det riktigt ännu.

När tinnitusen bröt ut, de där fruktansvärda dagarna för över två år sedan, fanns det i princip bara ett ljud som skänkte verklig lindring: strömmande regn utanför fönstret. Då funkade inte någon ljudgenerator, det fanns tydligen biljud där som irriterade min känsliga hörsel. Men den äkta varan var skön. Jag har alltid älskat det där ljudet. Jag vill ikväll njuta av vindens sång ute över sundet och smattrande regn mot rutan.
(Orkanen Gudrun var också underbar. Jag var ute i den, fast jag visste att jag tog en stor risk, och njöt av att äntligen ha hittat något som kunde dränka ljudet av min tinnitus!)

Annars är jag djupt bedrövad. Det blev inte bra med mitt jobb idag, jobb-jobbet alltså, inte författandet. (Det hann jag inte ens tänka på, tyvärr!) Här sliter man i flera dagar med ett dokument och så upptäcker man att det är totalkaputt. Formaterade om sig självt gång på gång tills jag gav upp. Det var ett stort antal hyperlänkar som inte tålde någon konvertering eller hur det nu var - det blev i alla fall ett horribelt resultat och jag mådde uselt för att jag inte fick till det bättre. Jag borde vara rätt bra på det här med att fixa taskiga format i textdokument, efter alla dessa år i teknikinformationssvängen, men den här gången gick jag bet och kände mig misslyckad trots att jag kanske inte borde klandra mig själv.
Det är inte roligt att känna sig otillräcklig, om man så säger. Jag kan känna mig otillräcklig som förälder, som författare, som kvinna (för fet etc), som husmor, som allt möjligt - men jag ville ju åtminstone vara stolt över det yrke där jag tjänar pengar. Nu fick jag inte vara det heller. Jag tog min tillflykt till ett antal forum som jag snart lämnade igen, ilsket och häpet konstaterande att världen verkligen vimlar av idioter och kommer att gå under bara för att så många människor är så häpnadsväckande dumma, ignoranta, fördomsfulla, korttänkta, trångsynta och fördömande ...

(He he. You got the point.)

Catahya utgör fortfarande undantaget. Flitigt läsa gör dig klok!

Jag såg TV-program om stjärnor, planeter och universum igår. Det är en betryggande känsla när man påminner sig om att man faktiskt är där. Mitt i universum, med stjärnor och galaxer åt alla håll. Alltför ofta får jag för mig att rymden, den finns någon annanstans, det är en annan värld. Men jag är ju i den, jag är en del av den. Det är min omvärld jag betraktar när jag på kvällen stirrar upp mot stjärnhimlen. Problem på jorden blir så futtiga när man ser i de stora perspektiven... (KLYSCHVARNING!!!) Låt mig förresten avsluta detta ledsna dagbokssvammel med mitt absoluta favoritcitat, från min idol Snusmumriken:

Alltsammans är mycket osäkert, och just det lugnar mig.

2006-11-04

Halloweenskräcken nr 1 - höstlovet

Helgen är äntligen här och jag har med nöd och näppe överlevt veckan. Höstlov, vilken mardröm. För det var barnen som hade höstlov, inte jag! De klättrade på väggarna och jag försökte jobba och förbannade min eftergivenhet som gått med på att de inte skulle behöva vara på fritids hela veckan och ... inga fler sorgliga detaljer. Kan bara helt sakligt konstatera att jag bröt ihop igår. Sådär som de bara gör på film annars, komplett med hysterianfall och allt. Men jag hämtade mig så småningom, åtminstone temporärt. Fler sådana här prövningar och jag får börja käka piller. Idag fick jag "bara" aningen av migrän, men jag tog medicin och det hjälpte visst.

Och mitt i alla katastrofer sitter jag och - författar. Helt obegripligt! När oddsen verkligen är som sämst, skriver jag minsann! Nåja, det var väl bara en sinnessjuk lust att gräva ner mig i en viss, dramatisk scen. Ja, i sanning mycket dramatisk. Knivmord med sadistiskt många detaljer och blood and gore i generösa mängder.
(Vem som höll i kniven? Faktiskt självaste ... ) Dessvärre var det "fel" bok jag jobbade med. Jag får väl sätta det hela på kontot "nöjesskrivning". Så kan man ju också fira Halloween, hehe! För att göra det hela värre gjorde jag det med verkligt infantila låtar i hörlurarna. Inte för att jag planerat det, men när man märker att man hamnat i skrivartrance - se ett av mina tidigare blogginlägg - måste man ju veva om låten gång på gång för att inte halka ur stämningen. Löjligt nog är det inte alltid de mest politiskt korrekta låtarna som sätter igång trancen. Det är sålunda fullt möjligt att skriva en verkligt bloddrypande scen till tonerna av "Fjäriln vingad" med Lollipops. Åtminstone visade det sig vara möjligt för mig, men jag är förmodligen knäpp också.

Sån blir man av höstlov.

2006-11-02

Det är bildande att översätta

Jag hade faktiskt inte räknat med det, men översättaryrket har visat sig vara väldigt bildande. Visserligen har jag - mer eller mindre oavsiktligt - blivit rätt hårt nischad på programvaruöversättning ("lokalisering" som det heter med ett finare ord) men lite annat hinner man ju med också.

Sålunda visste jag häromdagen hur jag skulle fixa laptopens CD-enhet när denna ohjälpligt fastnat och vägrade låta sig öppnas. Det hade jag aldrig kunnat räkna ut på egen hand: man rätar ut ett gem, sticker in änden i det lilla hålet mitt på luckan och trycker till. Vips så var problemet fixat. Det visste jag eftersom jag översatt instruktioner om detta. Berättade det stolt för sambon som gäspade och sa att jösses, det hade han vetat i eeevigheter, han hade ju plockat isär en sådan där mojäng och sett hur den funkade.
Jaha. Jag var troligen den sista i hela världen som lärt mig denna lilla finess. Å andra sidan, varför ska man översätta instruktioner om sådana här saker om alla redan vet det? (Ni vill inte veta hur man översätter "Setup". Det börjar kännas som ett S-ord.)

Jag har också översatt lite om ergonomi och därför vet jag nu, tyvärr, att jag har drabbats av karpaltunnelsyndrom. Musarmbåge, om man så vill. Eller musarm i värsta fall. Jag har nu gått i två veckor med en konstant värkande högerarm och känt mig olycklig. Denna högerarm är rätt viktig för min försörjning, kan man lugnt påstå. Jag har vilat så mycket jag kunnat - inte lätt - och masserat in jättemycket Voltaren-gel och hoppats. Och värken i över- och underarm har faktiskt gått tillbaka till stor del, men har i gengäld börjat koncentrera sig till armbågen.

FAN! Och jag är ändå numera en virtuos på snabbkommandon, dansar lätt som en fjäril över tangenterna (och har använt Riktig Skrivteknik i snart trettio år) och har verkligen försökt vara så ergonomisk det bara går. Det som knäckte mig var ett ett långt uppdrag med stark tidspress där jag fick knattra på som en galning vid tangentbordet under många timmar. Jag visste det.

Nu värker det alltså inte hela tiden. Men så lyfter man lite tanklöst en för tung stekpanna eller så gör lilla hunden ett oväntat ryck i kopplet och så - aaah - gör det ont som f-n igen. Ett tag sprang jag omkring härhemma med en hemgjord mitella, förfärdigad av en lång halsduk, för att hindra mig själv från att använda den där armen. Tyvärr tvingas jag köra rätt mycket bil numera, av skäl jag inte behöver gå in på, och att dra i växelspaken har visat sig vara exakt fel grej att göra. En tur genom sta'n, med alla dessa trafikljus, är rena tortyren.

Jag har fått dra ner på mina uppdrag och dessutom ligga lågt med romanskrivandet - lägre än jag skulle kunnat, menar jag. Annars har det ju vaknat till lite igen. Jag organiserar om och har nya radikala idéer, vilka alla verkar helt lysande i flera dagar och sedan dissas stenhårt igen. Jag börjar bli HUNGRIG på författande igen. Med jämna mellanrum dyker det dessutom upp någon trevlig person i min närmaste umgängeskrets och säger snälla saker i stil med "du, jag har läst om din bok och den är ju verkligen bra - kommer aldrig nästa bok någon gång?"

Jo. Jorå. *känn igen press här inte*

För vilans skull har jag tvingat mig själv att se mer på TV och mindre på datorn. Min sambo sa en gång i tiden att jag bara såg program "där folk dör" (läs: drama) men detta har förändrats. Jag ser bara faktaprogram, pallar inte med filmer längre. Nu blir det Travel och NGC och vetenskapsprogram för hela slanten. Jag måste verkligen komma ihåg att ha ett anteckningsblock i närheten av TV:n, för man får ju mängder av uppslag via sådana program!
Å andra sidan ... skriva för hand ... aj, aj ...