2006-12-28

Nyårslöften?

Tja, det börjar dra ihop sig till bokslut. Nyåret närmar sig, och jag märker att jag börjar bli lite irriterad. Irriterad på allt som inte är färdigt, alltså.
Så varför inte hugga i med ett antal totalt orealistiska nyårslöften nu då?
Nästa år ska allting bli färdigt. Jag har bott i ett halvfärdigt hus i sju år, nu skaaa de där listerna upp och de där fönsterfodren målas (etc etc etc). Nu ska de halvfärdiga broderierna avslutas. Gud vet hur länge de har legat där och väntat på ingenting. Fotografierna ska upp på väggen. Och romanen ska avslutas innan jag blir galen på den.

Alltså, jag vill inte påstå att jag gjort absolut ingenting under året som gått. Jag har snarare varit väldigt upptagen. Men ingenting är så tröttande som halvfärdiga projekt, så nu vill jag ha en massa dåligt samvete ur händerna. Jag känner mig alltid lite lättare till sinnes när projekt är avslutade, rum städade och så vidare.

Så nu får jag ta anteckningsblock och penna och ränna runt i mitt liv för att spana efter projekt som ska avslutas utan mera vel och tvekanden. Jag har trummat iväg femton fakturor idag, heja mig. Tyvärr var de flesta sådana där små tröttsamma saker på 300 kronor, det känns mest irriterande att sitta och pilla med dem.

Så här kommer mitt nyårslöfte, det jag med största sannolikhet inte kommer att kunna hålla: år 2007 ska en massa saker äntligen bli färdiga.

Basta!

2006-12-26

God fortsättning, hela världen


Jag hittade äntligen tillbaka till bloggen, efter diverse trassel med lösenord och annat.

Julen är över och nu kommer efterreaktionen i form av ångest. Eller också är det hela höstens ångest som nu äntligen vågar släppa loss.

Sambon, Mannen i mitt liv, har varit borta hela hösten på konsultuppdrag, och har bara hastigt gästspelat hemma under helgerna. Många, långa, rysligt ensamma dagar och nätter har det varit. Barnen har ju varit här, men det har inte hjälpt så mycket, snarare tvärtom. Det har varit tungt att dra lasset själv. Ibland lite väl tungt. Man känner att man inte räcker till någonstans, man får det bara att hålla ihop lite nödtorftigt, men det känns som om man lever på kredit på något vis. Inte ekonomiskt, men tids- och känslomässigt. Jag klarade av det. Jag höll hela vägen och klappade bara igenom ett par, tre gånger totalt. Men nu har krampen släppt och nu känner jag för att gå och gräva ner mig någonstans.

Efter sju jular i detta hus har jag fått upp en rutin som kunde göra min egen mamma avundsjuk. Här går numera julafton som ett urverk. Julmaten trollas elegant fram, allt följer ett noggrannt intrimmat tidsschema, fast jag missade större delen av Kalle Anka i år. Det var frivilligt - jag gick ut med hunden och upplevde en timme av salig julefrid borta i stugbyn, naturligtvis helt folktom en dag som denna. En helt gyllene solnedgång över spegelblankt hav, smaragdgröna gräsmattor mellan grå skärgårdsklippor och röda sjöbodar - låt gå för att det kändes mer som en aprilafton än som julafton, det var fint ändå. Så fint det bara kunde bli, faktiskt.

Men efter allt detta kommer den där läskiga känslan då tankarna inte längre hänger ihop, man glömmer alla lösenord och användarnamn och koder och telefonnummer, har en gnagande känsla av att ha glömt något ännu mer akut och livsviktigt, man inte vet vad man ska ta sig för och tillvaron känns drömlik och overklig. Hunden passade på att stjäla choklad mitt i alltihop. Hundar tål inte choklad. Jag har torkat upp efter honom och haft grymt dåligt samvete över att jag kunde låta detta hända, och detta resulterade i diverse överspända utfall mot resten av familjen.

Mitt i allt detta kommer en konstig känsla av JAG VILL FÖRFATTA över mig. Jag vet att det nog mest är en överslagsreaktion, eller möjligen en längtan efter en mer välordnad tillvaro igen.

Gav mig själv en ny mobiltelefon i julklapp - den förra köpte jag 1996 - och testade kamerafunktionen. Vi tycker om väldigt stora julgranar. (Rummet är ovanligt högt i tak dessutom.)

2006-12-04

Första advent

Jag går visst inte i kyrkan tillräckligt ofta. Det blev förstaadventsgudstjänst igår i alla fall. Dottern fick sin Barnens Bibel och en mycket söt liten bebis döptes, mamman läste en egen prosadikt, allt var trevligt. Och jag blev i vanlig ordning tårögd av psalmerna. Som sagt, jag borde kanske gå lite oftare?

Jag blev ju nostalgisk, förstås. Som tonåring och gymnasist brukade jag vara med och sjunga på sjukhuset varje första advent. Vi gick upp i svinottan och vandrade sedan genom korridorerna ett helt gäng, ackompanjerade av rutinerat gitarrspel och högt sjungande både "Bereden väg" och "Hosianna, Davids son". Det var synd om stackarna på intensiven. Inte nog med att de mådde hemskt, de fick också höra våra första morgonhesa toner halv sju på morgonen. Uppe vid långvården hade alla sjungit upp sig rejält och "hosia-aa-a-nna, hosia-aa-a-nna" klingade inte lika falskt som de gjorde på första våningen. Tidigt var det som sagt. Men roligt. Man fick se så många glada ansikten. (Till och med på intensiven, de som orkade alltså.)
Nåja, jag kan dessa låtar än idag, det kändes i kyrkan. Med tanke på svunna tider blev det också traditionsenlig risgrynsgröt till lunch och så fram med lite adventsdekorationer. Första advent är bättre än jul, för man har inte hunnit ledsna på allting då ... Och elljusstaken måste vara julens mest genialiska uppfinning. Enligt en undersökning jag läste har 98% av de svenska hushållen minst en sådan nödvändighetsartikel.


Under veckan som gått har jag varit ganska ledig. Det tog kanske slut på uppdrag. Jag passade på att vila, och det läskiga var att det krävdes rätt mycket vila för att jag ens skulle upptäcka hur trött jag var. Veckan innan var riktigt kämpig med huvudvärk varje morgon och en tankeförmåga som verkade ha backat några arter bakåt. När jag väl fått allt jobb ur händerna, efter några rent helvetiska dygn, borde jag ju kunnat slappna av ordentligt och vila upp mig, tycker man. Icke då. Jag blev tröttare för var dag. Det var som om mattheten frigjordes någonstans ifrån och sänkte mig totalt. Jag somnade på eftermiddagarna och på fredagen kändes det som om jag kröp på alla fyra.
Men det var väl nödvändigt, antar jag. Ett bevis på att något positivt hände var att jag plötsligt kunde författa igen. Satt en hel dag och pysslade med romanen, skrev engagerat och inspirerat och HITTADE ÄNTLIGEN ORDEN. En tidigare ärkezonkad scen blev plötsligt riktigt fin, i mitt tycke. Jag höll på att glömma lunchen. Långfilmen i huvudet gick plötsligt igång igen - ja, jag brukar kalla det så. Det är stunder när berättelsen rullar fram så detaljerat och obehindrat i skallen att det känns precis som att se på film. Allt man behöver göra är att raskt anteckna det man ser och hör. Det är väl som kallas "flow" i skrivarsammanhang. Har jag sagt det förut?

Intrigen kommer jag just ingen vart med. I ett visst skede av berättelsen tycks det helt enkelt bli för mycket folk, så att jag tappar kontrollen över dem. Sedan har Ulven alldeles för många POVvar ... (POV= Point of View, berättarens synvinkel) Man brukar veta ur vems synvinkel en scen ska skrivas, men eftersom Ulven sysslar med en form av mysterielösning får det bli hans synvinkel mest hela tiden ... och det är tråkigt. Idag står jag bestämt inför en sådan där harv-uppgift och jag känner att jag drar mig för att sätta igång med den.