Midsommarafton - vi firade den igår med sill & färskpotatis & snaps. Idag har det öst ner mest hela dagen. Det är egentligen ett ganska vackert väder, inte alls kallt, vindstilla, och regnet är överhuvudtaget ytterst välbehövligt efter torkan. (Få se vad jag säger om tre veckor, om det fortfarande håller på då ...)
Inga gäster pga vädret, och åh vad glad jag är att vara hemma i vårt mysiga hus och inte på någon i alla avseenden blöt campingplats.
Men denna oväntat lugna dag erbjöd också tillfällen att hålla på med lite klassiskt hemmapyssel. Städningen var för en gångs skull ordnad (det ÄR ju midsommar) så jag angrep garderobsproblemet. Jag vet att jag skulle ha gjort det för evigheter sedan. Men det är ju ett mastigt jobb som man drar sig för i det längsta.
Garderoben är proppfull, och det av kläder som inte duger något till. En del plagg är minst 15 år gamla. En del är trasiga, nötta eller bara allmänt bedagade. En skrämmande stor andel är fel storlek - för jag har susat genom ett förfärande antal olika klädstorlekar under de senaste åren. Eller, för att vara mer rakt på sak: det mesta var för litet.
Vill man ägna sig åt självplågeri av högre skolan riggar man alltså upp en helfigursspegel i sovrummet och börjar prova sig genom eländet. Plagg efter plagg efter plagg, olika kombinationer ... och en lång rad förödmjukelser. Jag är inte intresserad av kläder, och det märks. Jag har inget sinne för det. Inget passar ihop. Jag tycker inte att det är särskilt roligt att se mig själv halvklädd i en helfigursspegel för jag ser inte vad jag ville se.
Maken stack i halvtid in huvudet och undrade lite surt varför det tog en sån tid. "Det är väl bara att kasta bort det du inte vill ha." Jovisst. Men man vill ju planera framtida inköp också, dvs man vill försöka lista ut vad det är man egentligen behöver, när man väl har gjort sin utrensning.
Ja, ni märker det väl. Jag är ljusår från alla modeintresserade, vilka säkert lägger ner mer pengar på klädinköp varje månad än vad jag gör på två år. Enligt många är detta en slags brist hos mig, det tycks vara någon form av underlig plikt att vara intresserad av kläder, "alla" är det osv. En viss modetidningsredaktör ondgjorde sig för ett antal år sedan, i samband med premiären av "Sagan om ringen"-filmen, över dessa erbarmliga fantasynördar som bara bryr sig om den där erbarmliga boken och inte har något liv. Många blev arga. Min egen kommentar till det hela var att mode i mina ögon också är ytterst nördigt - särskilt när sjuttonåriga spinkisar ska förevisa plagg som välbeställda 35-åringar förväntas köpa och klä sig i. Eller hela den märkliga haute couture-cirkusen, där modeller med nära nog utomjordiska mått och totalt onaturliga rörelsemönster ska visa upp en massa plagg som ingen vettiga människa någonsin kan bära. Det är en konstform. Jag begriper den inte. Men många andra gör det ju ...
Det är inte det att jag inte gillar snygga kläder. Om jag vore stenrik skulle jag anställa en stylist som kunde få klä upp mig så att jag blev fin, utan att jag själv behövde ägna timmar och åter timmar åt att leta och fundera. Men nu har jag ingen stylist så då blir det mycket låt-gå. Jag läser ibland bloggar och inlägg från oroliga tonåringar som grunnar över vilken "stil" de ska ha, vilken "stil" som är deras mest naturliga och så vidare. Jaha, tänker jag. Själv har jag nog ingen stil alls längre.
Vill man komma igång med bantningen har jag annars ett överdådigt bra knep: dra av dig kläderna. Ställ dig framför en stor spegel. Försök dra på dig tröjan som passade så bra förra året, och studera bilringarna och gliporna.
Sötsuget försvinner som genom ett trollslag, jag lovar ...
2007-06-23
2007-06-21
Fossiler och fragment, en gång till
Jag har nämnt Stephen King och hans fossilteorier i det här inlägget.
Hans skrivtips bok, "Att skriva", kan jag rekommendera (om jag inte redan gjort det ett antal gånger, jag orkar inte gå igenom alla gamla inlägg nu). Skräcklitteratur är inte riktigt min grej egentligen, men nu handlar ju inte denna bok om just skräck utan om skrivande i största allmänhet. Han är rolig och skarpsynt, så det är kul läsning. Boken har blivit mycket populär bland skrivare och wannabe-skrivare, och förutom att vara underhållande är den också inspirerande.
Och det mest omtalade avsnittet är troligen hans påstående att "berättelser är fossiler i marken", som jag också nämnde tidigare. Man finner ett fragment, och man finner kanske ännu ett, och sedan får man ägna sig åt att skrapa fram hela fossilet så försiktigt som möjligt. Berättelsen är med andra ord redan färdig när man hittar den första lilla benbiten.
Det är verkligen inte hokuspokus. Det är bara så hjärnan fungerar hos oss människor. Det är lite svårt att acceptera att medvetande och hjärna inte är helt synonyma. Hjärnan är en lagringsplats och en processor. Medvetandet är ... ja, det kan man ju fråga sig faktiskt, men hursomhelst: hjärnan lurar ibland medvetandet. Det har gjorts intressanta experiment med minnen och varseblivning - har man "hål" i minnet (och vem har inte det?) brukar hjärnan hjälpsamt fylla ut dessa hål med lögner och fantasier för att slutresultatet ändå ska bli ett sammanhängande, logiskt mönster. Vårt medvetande vill se ett mönster i allt, för när tillvaron börjar bli fragmentarisk rasar den också ihop för oss. Vi kan inte hantera den.
(Detta får mig lite hastigt att associera till autister, och sedan vidare till filmen "Matrix" där ju tillvaron visar sig vara ett datorprogram. När man väl har genomskådat programmet, upptäcker man att allt bara är ettor och nollor som rasar förbi. Med andra ord, personer som upphör att se mönstret och istället bara ser ettor och nollor i ett stort kaos omkring sig, har kanske egentligen genomskådat bluffen och börjar se verkligheten sådan den ÄR? Men det får jag reda ut mer någon annan gång ...)
Denna utfyllnadsmekanism kan alltså ställa till det rejält för oss när vi drar oss saker till minnes ... och minns alldeles fel. Otaliga är de vittnen som verkligen med övertygelse kunnat svära på att det och det har inträffat - men faktiskt har haft alldeles fel. Man kan manipulera mänskliga hjärnor något alldeles otroligt, och om ingen annan gör det, gör man det ofta själv istället.
Men ofta är ju denna utfyllnadsförmåga bra också. Vi använder den varje natt när vi drömmer. Långa, sammanhängande drömmar är ju ofta, om man analyserar dem i detalj, bara osammanhängande fragment som hjärnan hastigt väver ihop så att allt verkar vara en och samma dröm.
Precis likadant fungerar fantiserandet kring berättelser. Man snokar upp ett fragment A, och det kan vara en liten scen eller en liten fras eller en lös idé. Man snokar upp ett annat fragment, som handlar om något helt annat, och så vidare. Till slut ligger benbitarna utspridda framför en, och då börjar man pussla. Precis som fossiljägaren måste man fylla ut hålen som saknas, men det brukar gå förvånansvärt lätt om man bara har övat lite innan. Och plötsligt tycks verkligen allt hänga ihop. Voilá! Man kan rentav bli lite förvånad själv när man ser slutresultatet, och då förstärks den här illusionen om "fossiler i marken". Återigen har hjärnan gjort sitt märkliga trick och skapat ett logiskt mönster av just ingenting.
Enligt Stephen King har "intriger" inte någon plats i denna kreativa process. Intriger är nödutgången när man bara inte få till det där mönstret. Det är då man måste göra ett medvetet försök att "hitta på" och samtidigt skapa en logik i det hela. Alla som påstår att de "inte har någon fantasi" och därför inte kan skriva berättelser, brukar stånka över just den här biten. De försöker "hitta på" men det går hur trögt som helst. Det är som att stå vid en vidsträckt ocean och inte ha någon båt.
(Ja, detta var alltså min egen tolkning av det King skriver.)
Och tro nu inte att inte jag också sitter och svettas över intriger, jag har klagat över det tidigare här i bloggen. Men jag gillar det inte, det ska jag erkänna. Det blir sällan något bra flyt i skrivandet på det viset. Jag föredrar fossilutgrävandet - när hjärnans naturliga utfyllnadsförmåga själv jobbar på det undermedvetna planet.
Men jag kan alltså också passa på att varna för lurendrejeriet. Tro inte på allt ni ser, hör och minns.
Hans skrivtips bok, "Att skriva", kan jag rekommendera (om jag inte redan gjort det ett antal gånger, jag orkar inte gå igenom alla gamla inlägg nu). Skräcklitteratur är inte riktigt min grej egentligen, men nu handlar ju inte denna bok om just skräck utan om skrivande i största allmänhet. Han är rolig och skarpsynt, så det är kul läsning. Boken har blivit mycket populär bland skrivare och wannabe-skrivare, och förutom att vara underhållande är den också inspirerande.
Och det mest omtalade avsnittet är troligen hans påstående att "berättelser är fossiler i marken", som jag också nämnde tidigare. Man finner ett fragment, och man finner kanske ännu ett, och sedan får man ägna sig åt att skrapa fram hela fossilet så försiktigt som möjligt. Berättelsen är med andra ord redan färdig när man hittar den första lilla benbiten.
Det är verkligen inte hokuspokus. Det är bara så hjärnan fungerar hos oss människor. Det är lite svårt att acceptera att medvetande och hjärna inte är helt synonyma. Hjärnan är en lagringsplats och en processor. Medvetandet är ... ja, det kan man ju fråga sig faktiskt, men hursomhelst: hjärnan lurar ibland medvetandet. Det har gjorts intressanta experiment med minnen och varseblivning - har man "hål" i minnet (och vem har inte det?) brukar hjärnan hjälpsamt fylla ut dessa hål med lögner och fantasier för att slutresultatet ändå ska bli ett sammanhängande, logiskt mönster. Vårt medvetande vill se ett mönster i allt, för när tillvaron börjar bli fragmentarisk rasar den också ihop för oss. Vi kan inte hantera den.
(Detta får mig lite hastigt att associera till autister, och sedan vidare till filmen "Matrix" där ju tillvaron visar sig vara ett datorprogram. När man väl har genomskådat programmet, upptäcker man att allt bara är ettor och nollor som rasar förbi. Med andra ord, personer som upphör att se mönstret och istället bara ser ettor och nollor i ett stort kaos omkring sig, har kanske egentligen genomskådat bluffen och börjar se verkligheten sådan den ÄR? Men det får jag reda ut mer någon annan gång ...)
Denna utfyllnadsmekanism kan alltså ställa till det rejält för oss när vi drar oss saker till minnes ... och minns alldeles fel. Otaliga är de vittnen som verkligen med övertygelse kunnat svära på att det och det har inträffat - men faktiskt har haft alldeles fel. Man kan manipulera mänskliga hjärnor något alldeles otroligt, och om ingen annan gör det, gör man det ofta själv istället.
Men ofta är ju denna utfyllnadsförmåga bra också. Vi använder den varje natt när vi drömmer. Långa, sammanhängande drömmar är ju ofta, om man analyserar dem i detalj, bara osammanhängande fragment som hjärnan hastigt väver ihop så att allt verkar vara en och samma dröm.
Precis likadant fungerar fantiserandet kring berättelser. Man snokar upp ett fragment A, och det kan vara en liten scen eller en liten fras eller en lös idé. Man snokar upp ett annat fragment, som handlar om något helt annat, och så vidare. Till slut ligger benbitarna utspridda framför en, och då börjar man pussla. Precis som fossiljägaren måste man fylla ut hålen som saknas, men det brukar gå förvånansvärt lätt om man bara har övat lite innan. Och plötsligt tycks verkligen allt hänga ihop. Voilá! Man kan rentav bli lite förvånad själv när man ser slutresultatet, och då förstärks den här illusionen om "fossiler i marken". Återigen har hjärnan gjort sitt märkliga trick och skapat ett logiskt mönster av just ingenting.
Enligt Stephen King har "intriger" inte någon plats i denna kreativa process. Intriger är nödutgången när man bara inte få till det där mönstret. Det är då man måste göra ett medvetet försök att "hitta på" och samtidigt skapa en logik i det hela. Alla som påstår att de "inte har någon fantasi" och därför inte kan skriva berättelser, brukar stånka över just den här biten. De försöker "hitta på" men det går hur trögt som helst. Det är som att stå vid en vidsträckt ocean och inte ha någon båt.
(Ja, detta var alltså min egen tolkning av det King skriver.)
Och tro nu inte att inte jag också sitter och svettas över intriger, jag har klagat över det tidigare här i bloggen. Men jag gillar det inte, det ska jag erkänna. Det blir sällan något bra flyt i skrivandet på det viset. Jag föredrar fossilutgrävandet - när hjärnans naturliga utfyllnadsförmåga själv jobbar på det undermedvetna planet.
Men jag kan alltså också passa på att varna för lurendrejeriet. Tro inte på allt ni ser, hör och minns.
Aaaaaatcho!
Jaha, nu var det dags för årets roliga tid igen. Gräsallergi! Det är tredje året nu, eller möjligen fjärde, som några veckor på sommaren förvandlas till ett oupphörligt nysande och snytande.
Ganska typiskt, här har man suttit instängd med sitt jobb under hela våren och när man äntligen blir ledig och äntligen kan störta ut till sin älskade trädgård för att rensa ogräset - som har vuxit till sig präktigt i all sin ostördhet - kan man inte hålla på i fem minuter utan att det börjar med aah ... aah ... aaatchi! (Upprepa femtio gånger.)
Man går in, trött och matt, och nyser ett antal gånger till. Nu sitter jag med ett stort näsdukspaket bredvid datorn. Medicinen hjälper dåligt i år; den räcker åtminstone inte hela dagen.
Nåja, det är ju bara en period. Än så länge har det bara handlat om något sorts gräs som uppenbarligen blommar nu. Men jag sitter inomhus lite mer än jag hade velat. Trädgården är otroligt vacker nu. Pionerna blommar, schersminbuskarna blommar, rosorna blommar, balkonglådorna exploderar snart av blomprakt (sa jag att jag gillar blommor?) och allt är lummigt och grönt. Jag älskar det här! Det förstås, mördarsniglarna älskar jag inte. De har ätit upp mina dahlior. Jag trampar dem på huvudet så fort jag ser dem, men det är en ojämn kamp eftersom det finns uppskattningsvis arton miljoner av dem här i grannskapet.
(Eller ja, inte har jag räknat precis ...)
Det är dessutom den ljusaste tiden på året och mitt sömnbehov är plötsligt väldigt litet. Jag har återuppväckt min gamla förmåga att sitta uppe mitt i natten och skriva - jag trodde faktiskt att den försvunnit för alltid.
Ja, allt är egentligen bara bra, förutom ... ah ... aaah ... Här går det åt näsdukar.
Ganska typiskt, här har man suttit instängd med sitt jobb under hela våren och när man äntligen blir ledig och äntligen kan störta ut till sin älskade trädgård för att rensa ogräset - som har vuxit till sig präktigt i all sin ostördhet - kan man inte hålla på i fem minuter utan att det börjar med aah ... aah ... aaatchi! (Upprepa femtio gånger.)
Man går in, trött och matt, och nyser ett antal gånger till. Nu sitter jag med ett stort näsdukspaket bredvid datorn. Medicinen hjälper dåligt i år; den räcker åtminstone inte hela dagen.
Nåja, det är ju bara en period. Än så länge har det bara handlat om något sorts gräs som uppenbarligen blommar nu. Men jag sitter inomhus lite mer än jag hade velat. Trädgården är otroligt vacker nu. Pionerna blommar, schersminbuskarna blommar, rosorna blommar, balkonglådorna exploderar snart av blomprakt (sa jag att jag gillar blommor?) och allt är lummigt och grönt. Jag älskar det här! Det förstås, mördarsniglarna älskar jag inte. De har ätit upp mina dahlior. Jag trampar dem på huvudet så fort jag ser dem, men det är en ojämn kamp eftersom det finns uppskattningsvis arton miljoner av dem här i grannskapet.
(Eller ja, inte har jag räknat precis ...)
Det är dessutom den ljusaste tiden på året och mitt sömnbehov är plötsligt väldigt litet. Jag har återuppväckt min gamla förmåga att sitta uppe mitt i natten och skriva - jag trodde faktiskt att den försvunnit för alltid.
Ja, allt är egentligen bara bra, förutom ... ah ... aaah ... Här går det åt näsdukar.
2007-06-16
När något händer ... eller när det inte gör det
Jag återknyter till mitt tidigare inlägg om miljöbeskrivningar. Där tog jag upp min fundering om att en miljöbeskrivning, enligt min åsikt, ofta kan utnyttjas som en metafor eller illustration eller något annat.
Det man tidigt får lära sig när man studerar skrivteknik är att berättelser består dels av handlingar, dels av beskrivningar. (Sedan kan ju dialog vara ytterligare en underavdelning, men det tar jag inte upp här.) Det brukar vara lite dragkamp mellan dessa två element. En historia utan action är som bekant väldigt seg och trögläst. En historia helt utan beskrivningar kan upplevas som torftig. Men många som skriver, upplever nog att de vacklar lite mellan dessa båda ytterligheter. Blir tempot för uppskruvat, slänger man in lite snygga beskrivningar och/eller betraktelser i största allmänhet. Och att man får en livfullare beskrivning genom att låta något hända i bilden, känner ju de flesta till.
För mig är det idealt om man kan gifta ihop dessa element. Ska man skildra en stad, låter man helt enkelt någon promenera genom den, ja ... Men man kan också gå ännu djupare och låta "stenarna ropa". Visserligen löper man en viss risk att många läsare helt missar en del poänger, men det är värt att ta den, tycker jag. Dels kan det bli trevligt för den som verkligen vill gå på djupet, och dels tror jag att man undermedvetet ändå uppfattar mycket. Det blir stämning i texten, säger man. Man slipper den där känslan av att inget händer, eftersom handlingen fortgår i varje detalj som nämns.
"Svart eld" börjar med en skildring av en helvetiskt het dag. Den är något onaturlig eftersom det faktiskt fortfarande är vår, men just det faktum att den är onormal förstärker att något säreget håller på att hända. I denna hetta är tålamodet kort, och mycket riktigt drivs här ett förhållande mellan en man och hans styvson till sin absoluta spets och slutar i dundrande katastrof. Den dallrande hettan signalerar detta genom hela kapitlet. Övriga befolkningen i byn ligger och slöar, utom de två som ska ha sin stora uppgörelse.
I en tidigare version av kapitlet var det istället höst och ösregn. Jag visste inte riktigt vad jag gjorde på den tiden, men min känsla var kanske att jag ville skildra stillaståendet och hopplösheten i denna gudsförgätna bondby. (Sådana är ju som bekant obligatoriska i fantasyhistorier.) Dessutom tyckte jag att det var listigt att göra en miljöbeskrivning genom att låta regnet droppa och plaska på alla möjliga föremål och byggnader som jag ville frammana bilder av. Dessutom var det ju en uppvisning i alla verb som kan användas för att beskriva fallande regn ...
Snyggt, tyckte jag själv. Både visuellt och ordmässigt - men ändå var det något som inte fungerade riktigt bra. Beskrivningar av det här slaget tenderar att bli långrandiga och därmed dra ner tempot. Dessutom var det inte lätt att elda upp rätt stämning i denna miljö, när vettiga människor mest borde ha kurat ihop sig någonstans.
Ändringen kom en sommar i mitten av nittiotalet, när det verkligen var väldigt varmt ute och jag svettades framför den nyinköpta datorn med detta kapitel som aldrig tycktes bli färdigt. Man blir arg och retlig i sådan värme ... och plötsligt insåg jag hur jag skulle göra. Det var inspirerande att skriva dessa scener i värmen, hur plågsamt det än var.
Sedan dess har jag jobbat mycket medvetet med att låta miljöerna och alla andra detaljer understryka det jag faktiskt vill få fram om personernas känsloliv och deras öden. Jag tror alltså att man redan ofta gör det undermedvetet. Men jag vill också betona att man aldrig börjar i den här änden när man ska skriva sin berättelse. Detta är finslipningen som bör komma in sist, när berättelsen i sig har en mycket fast struktur. Det är först då man ska börja se över sin rekvisita. Varje gång jag kan byta ut ett "hon kände" eller "han tänkte" mot en anmärkning om tillstånden omkring honom/henne, känns det som en seger.
Det man tidigt får lära sig när man studerar skrivteknik är att berättelser består dels av handlingar, dels av beskrivningar. (Sedan kan ju dialog vara ytterligare en underavdelning, men det tar jag inte upp här.) Det brukar vara lite dragkamp mellan dessa två element. En historia utan action är som bekant väldigt seg och trögläst. En historia helt utan beskrivningar kan upplevas som torftig. Men många som skriver, upplever nog att de vacklar lite mellan dessa båda ytterligheter. Blir tempot för uppskruvat, slänger man in lite snygga beskrivningar och/eller betraktelser i största allmänhet. Och att man får en livfullare beskrivning genom att låta något hända i bilden, känner ju de flesta till.
För mig är det idealt om man kan gifta ihop dessa element. Ska man skildra en stad, låter man helt enkelt någon promenera genom den, ja ... Men man kan också gå ännu djupare och låta "stenarna ropa". Visserligen löper man en viss risk att många läsare helt missar en del poänger, men det är värt att ta den, tycker jag. Dels kan det bli trevligt för den som verkligen vill gå på djupet, och dels tror jag att man undermedvetet ändå uppfattar mycket. Det blir stämning i texten, säger man. Man slipper den där känslan av att inget händer, eftersom handlingen fortgår i varje detalj som nämns.
"Svart eld" börjar med en skildring av en helvetiskt het dag. Den är något onaturlig eftersom det faktiskt fortfarande är vår, men just det faktum att den är onormal förstärker att något säreget håller på att hända. I denna hetta är tålamodet kort, och mycket riktigt drivs här ett förhållande mellan en man och hans styvson till sin absoluta spets och slutar i dundrande katastrof. Den dallrande hettan signalerar detta genom hela kapitlet. Övriga befolkningen i byn ligger och slöar, utom de två som ska ha sin stora uppgörelse.
I en tidigare version av kapitlet var det istället höst och ösregn. Jag visste inte riktigt vad jag gjorde på den tiden, men min känsla var kanske att jag ville skildra stillaståendet och hopplösheten i denna gudsförgätna bondby. (Sådana är ju som bekant obligatoriska i fantasyhistorier.) Dessutom tyckte jag att det var listigt att göra en miljöbeskrivning genom att låta regnet droppa och plaska på alla möjliga föremål och byggnader som jag ville frammana bilder av. Dessutom var det ju en uppvisning i alla verb som kan användas för att beskriva fallande regn ...
Snyggt, tyckte jag själv. Både visuellt och ordmässigt - men ändå var det något som inte fungerade riktigt bra. Beskrivningar av det här slaget tenderar att bli långrandiga och därmed dra ner tempot. Dessutom var det inte lätt att elda upp rätt stämning i denna miljö, när vettiga människor mest borde ha kurat ihop sig någonstans.
Ändringen kom en sommar i mitten av nittiotalet, när det verkligen var väldigt varmt ute och jag svettades framför den nyinköpta datorn med detta kapitel som aldrig tycktes bli färdigt. Man blir arg och retlig i sådan värme ... och plötsligt insåg jag hur jag skulle göra. Det var inspirerande att skriva dessa scener i värmen, hur plågsamt det än var.
Sedan dess har jag jobbat mycket medvetet med att låta miljöerna och alla andra detaljer understryka det jag faktiskt vill få fram om personernas känsloliv och deras öden. Jag tror alltså att man redan ofta gör det undermedvetet. Men jag vill också betona att man aldrig börjar i den här änden när man ska skriva sin berättelse. Detta är finslipningen som bör komma in sist, när berättelsen i sig har en mycket fast struktur. Det är först då man ska börja se över sin rekvisita. Varje gång jag kan byta ut ett "hon kände" eller "han tänkte" mot en anmärkning om tillstånden omkring honom/henne, känns det som en seger.
2007-06-14
Hur ser de ut?
Jag har i åratal pysslat med en hemsida som aldrig blir publicerad och aldrig blir klar. Den tillkom annars på begäran; folk hade sett mina generöst utdelade skrivtips och föreslog att jag skulle sätta ihop dem på t ex en hemsida. (Ja, jag delar ut goda råd i ämnet vare sig någon vill höra på eller ej, för jag tycker att det är så himla roligt! Eller också vill jag bara göra mig märkvärdig. Nåja, författarens privilegium är väl just att få göra sig märkvärdig så jag tänker inte be om ursäkt för det.)
Sagt och gjort ...? Nja, sagt i alla fall. Jag har gjort ett antal artiklar och pillat med design och haft mig, men färdig är jag alltså inte. Frågan är om jag någonsin blir det. Men bloggen är ju igång och då kan jag ju överföra lite av visheterna från den hemliga hemsidan till hit istället ...
Det intressantaste i en berättelse är personerna, "karaktärerna" som det heter på stilig svengelska, och av någon anledning brukar få saker vara lika intressanta hos personer som deras utseende. Alltså är beskrivandet av utseenden en av författarnas grundfärdigheter.
(Riktigt Fina Författare vill ibland markera sitt avståndstagande till denna ytliga inställning genom att inte beskriva personerna alls. Mot slutet kan en lätt anmärkning ändå slinka förbi, och då kan man som läsare bli irriterad över att få veta att personen man trodde var en lång brunett istället är en kort blondin.)
Och hur beskriver man utseenden? Jamen det vet ju alla: hårfärg och ögonfärg! Alltid hårfärg och ögonfärg! Jag vet inte varför det har blivit så, är verkligen hårfärg och ögonfärg det vi först lägger märke till hos våra medmänniskor i verkliga livet? Ja, håret brukar ju faktiskt vara ganska iögonenfallande. Men ögonfärgen? Är det bara jag som inte försöker bestämma dess exakta nyans vid första mötet med varje ny människa?
Helt klart är ögonen väldigt viktiga. Vi människor orienterar oss extremt mycket med synen om vi inte har en grav synnedsättning. (Man kan jämföra sig med hunden, som visserligen också ser, men verkar lägga betydligt större vikt vid dofter av alla slag.) Men ändå, får man verkligen en bra bild av en person om allt man får veta om honom/henne är att "håret är blont, ögonen blå"?
För författaren gäller ungefär samma spelregler som för karikatyrtecknaren - det gäller att fånga de mest karaktäristiska dragen med bara ett par pennstreck. Signalement på en halv sida är nämligen inte heller så roliga att läsa. Alltså måste man finna just de där dragen som skapar livfulla associationer.
Näsan är i detta fall ett populärt objekt. Det har visat sig att man kan frammana bilden av ett helt ansikte bara genom att beskriva näsan. Är den smal och spetsig? Stor och röd? Lång och krokig? Tänk efter - visst skapar sådana här beskrivningar en association av ett helt ansikte? Genom att beskriva en människas näsa kan man sedan slippa berätta något om hakan, munnen, kinderna och ansiktsformen. Dessutom kan man ju alltid utnyttja en och annan klyscha om näsan vs personligheten ...
En av mina personliga favoriter är annars händer. För mig säger händerna väldigt mycket om personligheten och även utseendet. Det är inte bara storleken och formen, utan också händernas skick och självklart också sättet de rör sig på. När jag i "Svart eld" skulle beskriva en pedantisk kvinna med något nervös läggning och stort kontrollbehov, föll det sig naturligt att skildra hur hennes händer hela tiden rörde sig över bordet, som om hon ordnade saker i osynliga högar. Jag ville få med hennes gestikulerande, inte bara som ett karaktärsdrag utan också som ett sätt att frammana en bild.
Och naturligtvis är rörelsemönster också ett sätt att beskriva ett utseende.
Men visst, man måste inte undvika hårfärg och ögonfärg av några slags löjliga principiella skäl. Min romanfigur Erlo har ögon som är "blå som ädelstenar". Hans hår är guldfärgat - det var viktigt för både handlingen och karaktären att skapa associationerna till guld och ädelstenar. De säger inte bara något om hans personlighet, utan också om hans öde. Och vill man dessutom berätta att någon blir förälskad i någon, kan det vara en riktigt god idé att låta honom analysera hennes ögonfärg riktigt, riktigt noga, inklusive de små avvikande färgstänken närmast pupillen. Sådana detaljstudier tyder på en uppmärksamhet utöver det normala - alltså inser vi att killen håller på att trilla dit ordentligt. Detaljnivån i en utseendebeskrivning kan alltså säga en hel del om berättarens intresse för denna person.
Man ska alltså inte vara lat när det gäller personbeskrivningar. Läser man, i rask följd, att flicka nr 1 har havsgröna ögon och gyllengult hår, medan hennes väninna har hasselnötsbruna ögon och kastanjefärgat hår medan deras mor har silvervitt hår och isblå ögon, börjar det ganska snart slå över i parodi. Det gäller att hitta de där små detaljerna som frammanar en hel bild. Några få speciella drag i utseendet, något om rörelserna och kanske något om klädstilen brukar göra susen.
När det gällde min så viktige hjälte Jarga byggde jag upp det hela i omgångar - först nämndes det att han hade stora, mörka ögon. Sedan att han var en liten spinkig kille som alltid kom skuttande mitt i vägen så att andra fick kliva ner i diket (jag trodde att detta skulle ge en uppfattning dels om hans rörelser, dels om personligheten) och slutligen kom en direkt scen, där han stod på en taknock och hävde en bägare öl medan kläderna fladdrade omkring honom. Det låg mycket symbolik i just den scenen, eftersom Jarga stod högt över alla andra och dessutom - för balansens skull - lyfte armen så att den kom att peka rätt upp i himlen. För säkerhets skull vinglade han också till, men lyckades återfå balansen genom några snabba rörelser. Det betydde mycket att skildra hans silhuett och beteende på det viset, eftersom det inte bara var utseendet utan också hans livsöde som förebådades där.
Jag gjorde ganska många taskiga försök att skildra hans utseende, inklusive den obligatoriska titten i vattenspegeln, innan jag insåg vad det var för nyckeldrag jag borde fokusera på: de säregna ögonen, de hastiga och nervösa rörelserna, "fladdrandet" och inte minst den utstrålning som hela tiden gjorde att han drog blickarna till sig. Alltså fick jag ställa honom på ett tak och göra honom till en silhuett mot en storslagen aftonhimmel, poserande för en fascinerad och förskrämd publik som en spektakulär hårdrockstjärna. För även om det råkade vara en ölbägare han höll i, kunde det egentligen varit ett mikrofonstativ. Först då, när han fick lov att agera, kändes det som om personbeskrivningen började träffa rätt.
Sedan dess har det blivit en sport för mig att försöka karaktärisera andra personer med motsvarande analyser och nyckelscener. Det är väldigt kul. Och det ska ju vara kul att skriva.
Sagt och gjort ...? Nja, sagt i alla fall. Jag har gjort ett antal artiklar och pillat med design och haft mig, men färdig är jag alltså inte. Frågan är om jag någonsin blir det. Men bloggen är ju igång och då kan jag ju överföra lite av visheterna från den hemliga hemsidan till hit istället ...
Det intressantaste i en berättelse är personerna, "karaktärerna" som det heter på stilig svengelska, och av någon anledning brukar få saker vara lika intressanta hos personer som deras utseende. Alltså är beskrivandet av utseenden en av författarnas grundfärdigheter.
(Riktigt Fina Författare vill ibland markera sitt avståndstagande till denna ytliga inställning genom att inte beskriva personerna alls. Mot slutet kan en lätt anmärkning ändå slinka förbi, och då kan man som läsare bli irriterad över att få veta att personen man trodde var en lång brunett istället är en kort blondin.)
Och hur beskriver man utseenden? Jamen det vet ju alla: hårfärg och ögonfärg! Alltid hårfärg och ögonfärg! Jag vet inte varför det har blivit så, är verkligen hårfärg och ögonfärg det vi först lägger märke till hos våra medmänniskor i verkliga livet? Ja, håret brukar ju faktiskt vara ganska iögonenfallande. Men ögonfärgen? Är det bara jag som inte försöker bestämma dess exakta nyans vid första mötet med varje ny människa?
Helt klart är ögonen väldigt viktiga. Vi människor orienterar oss extremt mycket med synen om vi inte har en grav synnedsättning. (Man kan jämföra sig med hunden, som visserligen också ser, men verkar lägga betydligt större vikt vid dofter av alla slag.) Men ändå, får man verkligen en bra bild av en person om allt man får veta om honom/henne är att "håret är blont, ögonen blå"?
För författaren gäller ungefär samma spelregler som för karikatyrtecknaren - det gäller att fånga de mest karaktäristiska dragen med bara ett par pennstreck. Signalement på en halv sida är nämligen inte heller så roliga att läsa. Alltså måste man finna just de där dragen som skapar livfulla associationer.
Näsan är i detta fall ett populärt objekt. Det har visat sig att man kan frammana bilden av ett helt ansikte bara genom att beskriva näsan. Är den smal och spetsig? Stor och röd? Lång och krokig? Tänk efter - visst skapar sådana här beskrivningar en association av ett helt ansikte? Genom att beskriva en människas näsa kan man sedan slippa berätta något om hakan, munnen, kinderna och ansiktsformen. Dessutom kan man ju alltid utnyttja en och annan klyscha om näsan vs personligheten ...
En av mina personliga favoriter är annars händer. För mig säger händerna väldigt mycket om personligheten och även utseendet. Det är inte bara storleken och formen, utan också händernas skick och självklart också sättet de rör sig på. När jag i "Svart eld" skulle beskriva en pedantisk kvinna med något nervös läggning och stort kontrollbehov, föll det sig naturligt att skildra hur hennes händer hela tiden rörde sig över bordet, som om hon ordnade saker i osynliga högar. Jag ville få med hennes gestikulerande, inte bara som ett karaktärsdrag utan också som ett sätt att frammana en bild.
Och naturligtvis är rörelsemönster också ett sätt att beskriva ett utseende.
Men visst, man måste inte undvika hårfärg och ögonfärg av några slags löjliga principiella skäl. Min romanfigur Erlo har ögon som är "blå som ädelstenar". Hans hår är guldfärgat - det var viktigt för både handlingen och karaktären att skapa associationerna till guld och ädelstenar. De säger inte bara något om hans personlighet, utan också om hans öde. Och vill man dessutom berätta att någon blir förälskad i någon, kan det vara en riktigt god idé att låta honom analysera hennes ögonfärg riktigt, riktigt noga, inklusive de små avvikande färgstänken närmast pupillen. Sådana detaljstudier tyder på en uppmärksamhet utöver det normala - alltså inser vi att killen håller på att trilla dit ordentligt. Detaljnivån i en utseendebeskrivning kan alltså säga en hel del om berättarens intresse för denna person.
Man ska alltså inte vara lat när det gäller personbeskrivningar. Läser man, i rask följd, att flicka nr 1 har havsgröna ögon och gyllengult hår, medan hennes väninna har hasselnötsbruna ögon och kastanjefärgat hår medan deras mor har silvervitt hår och isblå ögon, börjar det ganska snart slå över i parodi. Det gäller att hitta de där små detaljerna som frammanar en hel bild. Några få speciella drag i utseendet, något om rörelserna och kanske något om klädstilen brukar göra susen.
När det gällde min så viktige hjälte Jarga byggde jag upp det hela i omgångar - först nämndes det att han hade stora, mörka ögon. Sedan att han var en liten spinkig kille som alltid kom skuttande mitt i vägen så att andra fick kliva ner i diket (jag trodde att detta skulle ge en uppfattning dels om hans rörelser, dels om personligheten) och slutligen kom en direkt scen, där han stod på en taknock och hävde en bägare öl medan kläderna fladdrade omkring honom. Det låg mycket symbolik i just den scenen, eftersom Jarga stod högt över alla andra och dessutom - för balansens skull - lyfte armen så att den kom att peka rätt upp i himlen. För säkerhets skull vinglade han också till, men lyckades återfå balansen genom några snabba rörelser. Det betydde mycket att skildra hans silhuett och beteende på det viset, eftersom det inte bara var utseendet utan också hans livsöde som förebådades där.
Jag gjorde ganska många taskiga försök att skildra hans utseende, inklusive den obligatoriska titten i vattenspegeln, innan jag insåg vad det var för nyckeldrag jag borde fokusera på: de säregna ögonen, de hastiga och nervösa rörelserna, "fladdrandet" och inte minst den utstrålning som hela tiden gjorde att han drog blickarna till sig. Alltså fick jag ställa honom på ett tak och göra honom till en silhuett mot en storslagen aftonhimmel, poserande för en fascinerad och förskrämd publik som en spektakulär hårdrockstjärna. För även om det råkade vara en ölbägare han höll i, kunde det egentligen varit ett mikrofonstativ. Först då, när han fick lov att agera, kändes det som om personbeskrivningen började träffa rätt.
Sedan dess har det blivit en sport för mig att försöka karaktärisera andra personer med motsvarande analyser och nyckelscener. Det är väldigt kul. Och det ska ju vara kul att skriva.
2007-06-06
Back to novel
Ja, efter några dagars lullande i Gränslandet kunde jag så äntligen plocka fram den där boken jag påstod att jag jobbade på. Inte helt oväntat var tillståndet ganska oförändrat i den. Det förvånade mig faktiskt lite att jag kunde fortsätta ganska precis där jag slutade, som om det aldrig varit en jättelång paus mellan tillfällena.
Alldeles för pratigt är det förstås. Jag är för pratig av mig själv. Mitt romanskrivande ser ut så här: först rafsar jag ner det jag först kommer på. Sedan stryker jag två tredjedelar av orden. Sedan börjar jag i djungeln skönja ungefär det jag hade tänkt mig att berätta från början.
Målet är att min stil ska börja likna Hemingways ...
Men häromdagen skrev jag också, ganska fritt ut hjärtat, en liten betraktelse på en viss fantasysajt angående magi. Texten var inte så mycket information till omvärlden som en påminnelse till mig själv om vad jag sysslar med. Jag skrev att jag inte har med magi i mina berättelser om den inte kan tolkas symboliskt. Jag har överhuvudtaget inte med något i mina berättelser om det inte kan ges både två och tre olika tolkningar. Det är inget jag planerat från början, det är en stil jag bara råkat utveckla. Jag försöker hitta några miljöbeskrivningar i "Svart eld" som inte samtidigt var menade att illustrera något psykologiskt eller vara en metafor för något. Faktum var att jag inte hittade så värst mycket i den vägen. Ändå är boken fullproppad av miljöbeskrivningar. Någon som såg en skymt av texten lär ha kastat ur sig anmärkningen "hon har en rätt romantisk stil, va?"
Hm.
Detta ledde mig till följande djupsinniga tes:
Har du något att säga i din berättelse, så säg det. Säg det på alla sätt du kan, och säg inget annat.
Vill man tillämpa det mer konkret, ser det ur så här: angrip din oredigerade text och stryk, stryk, stryk allt som ser onödigt ut. Vartenda adjektiv, vartenda ord. Det kan bli pinsamt lite kvar. En del författare, särskilt nybörjare, börjar kanske i andra änden - mycket lite text från början.
Och här börjar man jaga "utfyllnad" ... texten tycks ju mest bestå av vakuum och därmed måste den fyllas ut. Meningar kan alltid göras lite längre. Dialoger kan rulla på i några extra sidor, och sedan har man alltså dessa adjektiv och miljöbeskrivningar som ska skapa stämning ... och fantasyförfattare har sin egen lilla förbannelse i detta fall, för hur frestande är det inte att lägga in lite extra kringinformation angående världen man just har skapat ...?
Allt detta är farligt. Regeln att inte skriva onödigheter gäller fortfarande! Jag tillhör alltså själv de där som pladdrar på, allt medan jag formar berättelsen, men det är lite som att så morötter för mig: jag vet att jag måste gallra bort hälften för att det överhuvudtaget ska bli en skörd i slutänden.
Om solen går upp eller regnet faller i berättelsen, gör de det för att det är viktigt, för att jag som författare vill hitta ett roligare sätt att säga "han kände optimism" eller "hon var ledsen" - för att nu ta ett extremt banalt exempel. Man kan, om man verkligen försöker, hitta lite passande symbolik i varenda grästuva man passerar på vägen. Om solen däremot bara går upp för att författaren tyckte att det behövdes lite mer stoff i kapitlet, bör man ta sig en funderare. Till och med litterära världen är hård idag. Ingen har råd att babbla på, för då sviker läsarna ögonblickligen och söker sig till en annan berättelse. Det är en otroligt hård konkurrens om uppmärksamheten.
Nu ska jag illustrera denna tes genom att skriva om detta inlägg och stryka onödigheterna.
Alldeles för pratigt är det förstås. Jag är för pratig av mig själv. Mitt romanskrivande ser ut så här: först rafsar jag ner det jag först kommer på. Sedan stryker jag två tredjedelar av orden. Sedan börjar jag i djungeln skönja ungefär det jag hade tänkt mig att berätta från början.
Målet är att min stil ska börja likna Hemingways ...
Men häromdagen skrev jag också, ganska fritt ut hjärtat, en liten betraktelse på en viss fantasysajt angående magi. Texten var inte så mycket information till omvärlden som en påminnelse till mig själv om vad jag sysslar med. Jag skrev att jag inte har med magi i mina berättelser om den inte kan tolkas symboliskt. Jag har överhuvudtaget inte med något i mina berättelser om det inte kan ges både två och tre olika tolkningar. Det är inget jag planerat från början, det är en stil jag bara råkat utveckla. Jag försöker hitta några miljöbeskrivningar i "Svart eld" som inte samtidigt var menade att illustrera något psykologiskt eller vara en metafor för något. Faktum var att jag inte hittade så värst mycket i den vägen. Ändå är boken fullproppad av miljöbeskrivningar. Någon som såg en skymt av texten lär ha kastat ur sig anmärkningen "hon har en rätt romantisk stil, va?"
Hm.
Detta ledde mig till följande djupsinniga tes:
Har du något att säga i din berättelse, så säg det. Säg det på alla sätt du kan, och säg inget annat.
Vill man tillämpa det mer konkret, ser det ur så här: angrip din oredigerade text och stryk, stryk, stryk allt som ser onödigt ut. Vartenda adjektiv, vartenda ord. Det kan bli pinsamt lite kvar. En del författare, särskilt nybörjare, börjar kanske i andra änden - mycket lite text från början.
Och här börjar man jaga "utfyllnad" ... texten tycks ju mest bestå av vakuum och därmed måste den fyllas ut. Meningar kan alltid göras lite längre. Dialoger kan rulla på i några extra sidor, och sedan har man alltså dessa adjektiv och miljöbeskrivningar som ska skapa stämning ... och fantasyförfattare har sin egen lilla förbannelse i detta fall, för hur frestande är det inte att lägga in lite extra kringinformation angående världen man just har skapat ...?
Allt detta är farligt. Regeln att inte skriva onödigheter gäller fortfarande! Jag tillhör alltså själv de där som pladdrar på, allt medan jag formar berättelsen, men det är lite som att så morötter för mig: jag vet att jag måste gallra bort hälften för att det överhuvudtaget ska bli en skörd i slutänden.
Om solen går upp eller regnet faller i berättelsen, gör de det för att det är viktigt, för att jag som författare vill hitta ett roligare sätt att säga "han kände optimism" eller "hon var ledsen" - för att nu ta ett extremt banalt exempel. Man kan, om man verkligen försöker, hitta lite passande symbolik i varenda grästuva man passerar på vägen. Om solen däremot bara går upp för att författaren tyckte att det behövdes lite mer stoff i kapitlet, bör man ta sig en funderare. Till och med litterära världen är hård idag. Ingen har råd att babbla på, för då sviker läsarna ögonblickligen och söker sig till en annan berättelse. Det är en otroligt hård konkurrens om uppmärksamheten.
Nu ska jag illustrera denna tes genom att skriva om detta inlägg och stryka onödigheterna.
Back to life ...
Det var ju ett tag sedan jag bloggade ...
Vilket helt enkelt beror på att jag inte haft så värst mycket att blogga om. Har befunnit mig några meter under ytan, kämpande med ett projekt (ja, jobb-jobbet) som visade sig blomma ut till en mardröm. Livet blir lite egendomligt när man jobbar dygnet runt. Man är inte ens särskilt duktig eller effektiv till slut, snarare tvärtom.
Och ska jag vara ärlig var inte bloggande det första jag tänkte på när jag väl tog en paus.
Plötsligt tog det bara slut ändå. Nu har jag suttit i tre dagar och kippat efter luft. Försökt komma ihåg hurdant livet är också. Naturen var snäll mot mig, sommarvärmen infann sig ganska exakt när jag var redo att gå ut och ta emot den. Så jag har pysslat lite i trädgården, ringt frissan, beställt nya linser, använt antirynkkrämen, funderat på nya kläder, funderat på semestern. Och framför allt gjort ingenting.
Jag insåg att jag gjort det till en liten årlig tradition att kommentera ESC (för det gjorde jag ju förra året, eller hur?) och samtidigt ser jag att jag med osviklig precision förutsade resultatet redan i min förra blogg, långt innan händelsen i sig ägde rum. Artonde plats. Bra, arton är ju mitt lyckotal, och att behöva fajtas om tätpositionerna med en folieklädd karnevalsfigur och en falsksjungande tandkrämsreklam är hursomhelst inget att stå efter. Jag önskar bara att kvällspressen kunde sluta att göra mig så förbannad jämt.
Nästa år ska jag nog inte titta på "tävlingen" alls.
Vilket helt enkelt beror på att jag inte haft så värst mycket att blogga om. Har befunnit mig några meter under ytan, kämpande med ett projekt (ja, jobb-jobbet) som visade sig blomma ut till en mardröm. Livet blir lite egendomligt när man jobbar dygnet runt. Man är inte ens särskilt duktig eller effektiv till slut, snarare tvärtom.
Och ska jag vara ärlig var inte bloggande det första jag tänkte på när jag väl tog en paus.
Plötsligt tog det bara slut ändå. Nu har jag suttit i tre dagar och kippat efter luft. Försökt komma ihåg hurdant livet är också. Naturen var snäll mot mig, sommarvärmen infann sig ganska exakt när jag var redo att gå ut och ta emot den. Så jag har pysslat lite i trädgården, ringt frissan, beställt nya linser, använt antirynkkrämen, funderat på nya kläder, funderat på semestern. Och framför allt gjort ingenting.
Jag insåg att jag gjort det till en liten årlig tradition att kommentera ESC (för det gjorde jag ju förra året, eller hur?) och samtidigt ser jag att jag med osviklig precision förutsade resultatet redan i min förra blogg, långt innan händelsen i sig ägde rum. Artonde plats. Bra, arton är ju mitt lyckotal, och att behöva fajtas om tätpositionerna med en folieklädd karnevalsfigur och en falsksjungande tandkrämsreklam är hursomhelst inget att stå efter. Jag önskar bara att kvällspressen kunde sluta att göra mig så förbannad jämt.
Nästa år ska jag nog inte titta på "tävlingen" alls.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
