Kära blogg

Jag fladdrade förbi Aftonbladets webbsida idag och noterade att en viss Alex Schulmann ska sluta blogga. Okej. Jag har visst missat någonting för jag har inte läst hans blogg. Men nu gjorde jag det. Han tycker att han drivs till att vara elak genom sitt bloggande, för publiken vill bara ha elakheter. Nå, det var ju en begåvad iakttagelse.
Nu får vi väl se vem som tar över. Någon blir det säkert, och många känner sig säkert kallade ...

Jag skriver numera dagbok. Hemlig dagbok, och inte blogg. Jag skriver visserligen på datorn men filen är barrikaderad bakom alla tänkbara lås och bom så att ingen mer än jag någonsin ska få läsa den. Ja, frågan är om jag ens kommer att läsa den själv. Jag har ett behov av att skriva, inte av att läsa sånt jag skrivit förut.

Jag kom nämligen till den häpnadsväckande insikten att jag börjar förlora förmågan att uttrycka mig fritt. Jag har showat runt på Internet för mycket, jag har blivit bedrägligt van vid att alltid uttrycka mig inför publik. Sådant är farligt. Plötsligt märkte jag att jag började tappa den där gnistan som tidigare var så otroligt viktig för mig: behovet av att nu, nuuu, skriva ner sådant som låg och bubblade inom mig. Det kan låta jättekonstigt, men jag behöver känna det där bubblandet igen, känslan av att vara en överhettad tryckkokare där ångan pyser ut genom öronen om man inte genast ... nu ... Det är inte ens någon direkt behaglig känsla, om man inte räknar med den där aningen av stark energi bakom det hela. Ändå börjar jag sakna den.

Jag har under senare år använt en och annan god vän som "dagbok", genom att skriva väldigt långa och väldigt uppriktiga mail. Gud vet hur många mail jag har dunkat ihop i mina dagar, och de har som sagt också varit hemskt långa. Det är ju kul att få svar ... Men nu vet jag att jag behöver ännu hemligare platser så att jag åter hör mig själv igen. En gång i tiden kunde jag skriva dagbok i huvudet när jag hade lagt mig. Numera somnar jag alldeles för fort ...
I och med detta har jag sagt allt jag vill säga om den där dagboken. Säger jag mer, är den ju inte så hemlig som den måste vara. Men länge leve de där allra hemligaste sidorna. De där som ingen kommer att kunna läsa ens om jag dör. Det är lite som att prata med Gud. Som jag skrev i mitt förra inlägg, behöver jag inte ens vara rolig, kvick eller begåvad när jag skriver helt privat. Det ger mig en märklig känsla av makt.