Mer om kändisar och bloggar

Jag dröjer mig kvar lite vid ämnena Kändisar, Idoler och Bloggar. Det är så fascinerande.
Det börjar kännas som om vi snart har hunnit varvet runt. En gång i tiden var det något verkligt märkvärdigt att "se sitt namn i tryck", för att inte tala om hur fantastiskt det var att se sina egna ord i tryck, dvs få något publicerat. Få synas på bild i lokaltidningen, få en insändare publicerad eller kanske rentav få ge ut en egen bok. Att lyckas med det var lite som att komma till himlen.
Jag minns när ett program som hette Studio S skulle göra ett reportage om min hemstad Skövde. (Reportaget handlade, pinsamt nog, om alkoholproblem men nåja. Skövde fick i alla fall vara med i TV, och för övrigt vill jag minnas att det blev ett riktigt bra reportage när allt kom omkring.) Alla såg förstås det programmet. Någons mamma figurerade visst i bild vid något tillfälle. Wow, liksom.
Ja, det var då. Det har hänt väldigt mycket sedan dess. Det som först hände var att mediavärlden exploderade. Med mediernas växande inverkan fick vi inte bara kändisar utan också SUPERKÄNDISAR, sådana där som var kända i precis hela världen och verkligen kunde vältra sig i pengar tack vare berömmelsen. De var inte längre bara berömda filmstjärnor i Hollywood och en och annan popstjärna. De var supermodeller och superkända idrottsmän. Super, super.

"Alla" vill vara kändisar (heter det ju i alla fall) och eftersom behovet är så starkt har kändisfabriken börjat spotta ur sig kändisar på löpande band. Numera kan man bli kändis på att delta i dokusåpor, blogga eller hojta lagom högt på MySpace eller Facebook. Eftersom så många vill bli kändisar, måste man ständigt uppfinna nya sätt att tillverka dem på, så att så många som möjligt får chansen.
Detta leder oundvikligen till nästa fas i utvecklingen. Det hela börjar bli urholkat. Idag är det inte märkvärdigt att skriva i tidningen, för den som vill kan starta en blogg och skriva själv. Vi vet varför fotomodellerna ser så snygga ut på bild - ta ett foto av dig själv, photoshoppa det lite och vips ser du också ut som en supermodell. (Fast inte längre som dig själv.) Trött på hitlistorna? Sjung något själv och lägg ut på MySpace. Numera upptäcks stjärnor även den vägen. Refuserad av förlaget? Publicera boken på nätet. Googla på ditt eget namn och spärra upp ögonen över alla träffar. Eller gör en fansida om din favoritkändis och bli känd på att vara ett fan ...

Sedan är jag säkert inte ensam om att förakta den sortens kändisar som blivit berömda för att en viss tidning bestämt att de ska bli berömda, inte för att de själva egentligen har något att komma med. Jag beundrar verklig talang när jag ser den. Dessvärre är nio av tio mediakändisar idag inte frukten av verklig egen talang utan snarare av effektiv marknadsföring. Jag behöver inte nämna namnen på alla de hundratals medianollor som plågar oss från löpsedlarna och gaggar i kändisprogram och deltar i talangjakter dagarna i ända - ni kommer nog på några själva.

Jag har svårt att tänka mig ett roligare jobb än att syssla med reklam för någon eller något som förtjänar det. Och lika svårt att tänka mig något värre än att marknadsföra skit.
De flesta vet jag vad jag talar om. De flesta har nämligen, precis som jag, vid något tillfälle stått framför en klass eller en grupp kollegor och tvingats redovisa ett specialarbete eller projekt som faktiskt inte varit särskilt bra eller haft något innehåll att tala om. Av denna anledning brukar jag råda folk som vill ge ut böcker att inte ens försöka förrän de själva är helt nöjda med manuset. Det är helt enkelt inte värt att publicera skit. Inte i dagens mediakakafoni när alla andra också publicerar skit. Det blir som den där misslyckade skolredovisningen, fast ett antal magnituder värre. Dessutom är det också så att även om man är helt nöjd med manuset före publiceringen, hittar man nittioelva grodor i det efteråt. Hur många grodor hittar man då om man inte var nöjd från början, ens?
(Var jag nöjd med manuset till Svart eld, frågar sig då vän av ordning. Ja, det var jag. Och jodå, jag har hittat de där nittioelva grodorna och jag har svurit riktigt mycket över dem.)

I vintras intervjuade jag en kändis som i mitt tycke tillhör kategorin talangfull-på-riktigt och det var förstås otroligt kul för det var tacksamt värre. Personen ifråga hade ju något att komma med och det var en enorm fröjd att redigera det materialet. Men jag vill inte ha som yrke att interjua kändisar på allvar, för rätt vad det är sitter man med någon som bara är en uppblåst mediasåpbubbla, och då är det ju inte roligt längre. Då blir uppgiften bara löjlig och meningslös, ett bidrag till den globala intellektuella miljöförstöringen.

Frågan är hur man skapar SUPERSTJÄRNOR i denna störtflod. Vilka ska vi i fortsättningen se upp till, vilka ska vara ouppnåeliga, vilka ska vi kunna dyrka när kändisskapet numera ligger inom räckhåll för alla - eller ingen? Jag tror nämligen att det ligger något djupt i detta. Jag är övertygad om att människan i grunden är en religiös varelse med ett inbyggt behov av dyrkan, och detta religiösa behov måste få sitt utlopp någonstans och på något sätt. Därför är jag mycket nyfiken på hur morgondagens superstjärnor egentligen ser ut och varifrån de kommer. Det faktum att vi ständigt tycks leta efter "de nya superkändisarna" talar ju för sig självt. Häromdagen läste jag att det var fotbollsfruarna som var de nya superkändisarna, jamen herregud alltså. Att spelarna själva blir berömda kan jag fortfarande förstå, de gör ju något. Men nu ska vi tydligen titta på läktarfolket istället, jaha ...

Eller kommer marknaden med tiden att sanera sig själv, så att kraven på att bli s k A-kändis stiger igen, medan gapet till B-kändisarna växer? Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte ens vad jag vill i den här frågan, vilket som skulle vara bäst för oss alla. Däremot har jag slutat att bry mig om nya filmer, jag orkar inte se på TV längre, har nollkoll på listettorna, jag läser om kändisar som jag aldrig hört talas om - jag är säkert den enda i hela världen som inte vet hur Jessica Simpson ser ut eller vilka filmer hon gjort - och jag är allmänt mätt och oimponerad. Jag tror faktiskt att jag inte är ensam om de här känslorna.

Eller också håller jag bara på att bli gammal.

Bloggande författare ...

I en artikel på Aftonbladets kultursida recenserar och reflekterar Inga-Lina Lindqvist över några författarkollegors bloggar. Tänk, det går alltså att göra om sin blogg till en bok, det trodde jag inte. Nå, jag ska inte försöka med min. Tusan heller att jag inbillar mig att någon vill betala pengar för att läsa det här. Mitt liv ... jag menar, vi är alla huvudpersoner i våra egna dramor och därför är våra liv intressanta - för oss själva. Men jag är huvudperson i mitt liv och knappt ens en statist i ditt, det vet jag.

Artikelförfattaren funderar sorgset mot slutet över vad hon har lärt sig av all författarbloggläsning: "Att mina kollegor är så framgångsrika och så älskade av sina läsare, öser ur så rika källor av begåvning och kunskap, har så engagerade redaktörer och agenter och träffar varandra på så härliga mingel att jag efter att ha läst färdigt vill skjuta mig en kula för pannan.
Min nya bok som ska komma ut i höst fyller mig bara med ångest. Det enda jag ser i den är språkfelen. Inga signeringar är bokade, inga tv-program har bjudit in mig och jag har inte ens någon att nätverka med.
Att jag sedan får bre ut mig på Aftonbladets kultursida är ju inte mitt fel."

Buhuuu! Ska du skjuta dig för pannan, kära Inga-Lina, kan du ju ge mig ett nackskott innan dess. Min författarblogg har du inte ens läst, så om du är värdelös, vad är då jag? Jag ska inte komma ut med någon bok i höst heller. Och jo, jag har faktiskt varit inbjuden till ett TV-program en gång (Bokbussen) och jag var med och John Chrispinson var en härligt påläst och duktig intervjuare - men vi kan väl konstatera att det inte var igår direkt.

Det här påminner mig i alla fall något om Mons Kallentofts artikel "Debutantens klagan", över den totala brist på uppmärksamhet man får som debuterande författare. Han konstaterade i alla fall på slutet att han vunnit något slags prestigefyllt pris för debuterande deckarförfattare eller vad farao det nu var. Bara ett litet pris till dig, stackars Mons! Snyft, jag förstår att det kändes bittert!
Sånt där ger en ju lust att hänga sig.

Å andra sidan får jag ju skylla mig själv som inte varit mer produktiv på litterära sidan. Jag kan bara konstatera att småbarnsår kanske inte är några högprestationsår i författarens karriär. Men de växer ju, småttingarna. Jag har inte alls gett upp.
Inte heller uppdaterar jag denna blogg så ofta som jag "borde". Men si, det är ett led i min allmänna bloggrebellism. Det finns inga regler för hur ofta man ska uppdatera en blogg. Det finns inga regler för hur man ska skriva i en blogg. Min princip hittills har varit att jag skriver när jag känner för det och när jag har någonting att säga. Vilket, um, alltså inte tycks vara alltför ofta. (Såvida inte storyn om mitt senaste klädinköp verkligen är värd att sprida över hela nätet. Jag var på rea på Kapp-Ahl idag, sådär, intresseklubben får anteckna.)

Men ändå, Inga-Lina! Observera namnet på denna blogg! Jag känner mig faktiskt lite ... förbigådd! Lite putt!

För övrigt får jag faktiskt regelbundet inbjudningar till mingelfester på mitt förlag, som är stort och ansett. Jag menar, jag har i alla fall fått dem flera gånger ... men problemet är att förlaget finns i Stockholm och jag sitter på andra sidan Sverige. Jag kände mig i alla fall hyfsat hipp när jag läste inbjudningskortet.

Jaja. Nu ska jag jobba lite mer med min nya bok så kan alla, som läste denna blogg redan innan jag slog igenom på allvar också känna sig hippa sedan. Jag är faktiskt på gång - sist jag författade grep jag mig an en passage i boken - den där fördömda mittenpassagen - som hittills varit stendöd. Plötsligt kom en scen skuttande och presenterade sig för mig och plötsligt var det full fart.