Nyårsafton närmar sig visst. Året håller visst på att ta slut. Jaha. Jag önskar att jag hade något storslaget att berätta om 2009 men det blev väl inte riktigt så, när man nu ska summera.
Det har varit ett ganska tungt år, där den vackraste tiden förmörkades av sorg och begravning. Men så blir det ibland. Livet går kanske inte ut på att undvika smärta och tragedi, jag tror i alla fall inte det. Fortfarande finns det mycket jag måste lära mig att förstå och acceptera, att det faktiskt hände. Men jag har ju klarat mig rätt bra själv.
2009 blev ett mellanår då jag låg lågt. Väntade. Samlade mig. Så blir det ju också ibland. Jag kom igång igen med skrivandet, det var ju vackert så. Jag visade mig själv att jag fortfarande både kan och vill, att mina färdigheter har ökat istället för minskat.
Det blev också året då jag på egen hand fjantade ut på flera olika konserter och fick musikaliska upplevelser som jag aldrig ska glömma. Det var inte bara musiken, det var utflykterna i sig som var roliga. Ska jag försöka utnämna någon vinnare av dessa upplevelser, blir det Per Tengstrands framförande av Månskenssonaten på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Det var en sådan vacker dag, jag mötte så många trevliga människor och hade genuint roligt, och får jag spara bara några minuter av detta år i minnet, måste det bli just de, när jag lyssnade på tredje satsen i den sonaten.
Men jag tänker inte heller glömma att jag under året fått höra både Griegs pianokonsert OCH "The Emperor" alldeles på riktigt. Eller att jag såg och hörde den fantastiske Ivry Gitlis spela fiol på ett sätt jag knappt aldrig hört förr.
Annars, som sagt, vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Sista månaden har jag levt mest som i en dimma, varit trött jämt, haft otroligt svårt att koncentrera mig på någonting alls. Då är det inte heller lätt att plocka ut guldkornen ur det gångna året. Eller, vilket gör mig mest ledsen, samla ihop sig för att ta nya friska tag år 2010.
Hände det något mer? Njaeh. Jag fick svininfluensan. Blev kattägare. Skaffade ny dator. Skördade många, många fina, egenodlade grönsaker. Köpte en helcool randig klänning - cool som jag själv tyckte, alltså. Jag köper inte kläder så ofta, som ni märker. Kanske hände det en del på insidan av mig också, men jag har kommit att värdesätta och värna privatliv ännu mer än förut, tror jag. Är rätt noga med vad jag berättar och inte berättar offentligt.
Det är som sagt dags att samla ihop sig. Romanen blev inte färdig före jul, men den växer i alla fall. Det går framåt. Jag trodde förresten att jag var för sysslolös, men inatt kom den där jävla stressdrömmen igen, vilket är ett stensäkert tecken på att jag är stressad. Jag var i Stockholm och hade tung packning och skulle med någon slags konstig buss för att komma till flygplatsen och kunna åka hem, men upptäckte att jag saknade biljett på bussen och att man skulle fixa den genom något slags komplicerat SMS, och medan jag förgäves fumlade med telefon och koder, gick bussen ifrån mig. Och sedan kom fler bussar och jag visste att jag skulle missa planet också och jag ville så gärna hem och jag förbannade Stockholms hemska lokaltrafik, även om den givetvis inte alls såg ut som den brukar. Mina stressdrömmar har alltid handlat om att jag ska med tåget eller flyget. Det konstiga är bara att förr i världen var det långa resor ut i världen jag skulle iväg på. Numera ska jag alltid - hem. Och lyckas aldrig.
Mitt nyårslöfte inför 2009 var att jag skulle lära mig att inte längre se mina begränsningar. På sätt och vis har jag väl hållit det.
Löftet för 2010: Öka tempot. Mycket.
2009-12-10
Kalejdoskop
Här vare action, inte.
Förlåt, men jag är visst i en downperiod vad gäller bloggande just nu. Sånt händer ju ... och jag tror fortfarande inte på bloggande för bloggandets skull, även om jag inser att sådant har vissa fördelar.
I gengäld skrev jag en himla massa goja på någon annans blogg häromdagen. Jag bara kände för det. Jag behövde skriva av mig, för jag var upprörd av privata orsaker. Om jag inte blir så förtvivlad att jag stumnar totalt, skriver jag då så att tangentbordet glöder. Andra ger sig ut på löprundor eller bankar på sandsäckar, kan jag tänka. Jag skrev så att jag tror att jag skrämde en och annan.
Om man bara kunde tappa aptiten också när man blir ledsen, skulle det ju vara något vunnet med det. Men nähä, icke då. Tvärtom, tvärtom ... någon som hört talas om tröstätning? Det har jag. Det riktigt mystiska den här gången var att jag inte tröståt, och likväl drabbades jag av de där låga blodsockernivåerna som min kropp utvecklar när jag hävt i mig en massa mängder av alla de där onyttigheterna.
Tror att det är ljuset. Ja, det är ljuset, eller ska vi säga mörkret. Dagarna är för korta nu, och det känns som om man lever på botten av ett gruvhål. Helst vill jag bara sova och sova, tills våren kommer. Just nu känner jag mig bara förvirrad och splittrad, som om tillvaron blivit förvandlad till glasbitarna i ett kalejdoskop - om än inte lika färgglada. Jag kan verkligen inte fokusera på något just nu.
Hejdå datorn.
Förlåt, men jag är visst i en downperiod vad gäller bloggande just nu. Sånt händer ju ... och jag tror fortfarande inte på bloggande för bloggandets skull, även om jag inser att sådant har vissa fördelar.
I gengäld skrev jag en himla massa goja på någon annans blogg häromdagen. Jag bara kände för det. Jag behövde skriva av mig, för jag var upprörd av privata orsaker. Om jag inte blir så förtvivlad att jag stumnar totalt, skriver jag då så att tangentbordet glöder. Andra ger sig ut på löprundor eller bankar på sandsäckar, kan jag tänka. Jag skrev så att jag tror att jag skrämde en och annan.
Om man bara kunde tappa aptiten också när man blir ledsen, skulle det ju vara något vunnet med det. Men nähä, icke då. Tvärtom, tvärtom ... någon som hört talas om tröstätning? Det har jag. Det riktigt mystiska den här gången var att jag inte tröståt, och likväl drabbades jag av de där låga blodsockernivåerna som min kropp utvecklar när jag hävt i mig en massa mängder av alla de där onyttigheterna.
Tror att det är ljuset. Ja, det är ljuset, eller ska vi säga mörkret. Dagarna är för korta nu, och det känns som om man lever på botten av ett gruvhål. Helst vill jag bara sova och sova, tills våren kommer. Just nu känner jag mig bara förvirrad och splittrad, som om tillvaron blivit förvandlad till glasbitarna i ett kalejdoskop - om än inte lika färgglada. Jag kan verkligen inte fokusera på något just nu.
Hejdå datorn.
2009-11-27
Vem ska jag tro på, tro på, tro på när ...
Expressen är på hugget. Har en granskande artikelserie igen, nu om kursgården Englagård.
Alltså, granskande journalistik är ju jättebra. Många troll har dragits fram i ljuset och spruckit tack var den. Så jag ska väl inte klaga - fast nu gör jag det ändå, för det är något som luktar här. De som kommenterar sådana här artiklar är oftast jordens dummaste varelser, i synnerhet de som agerar Tomatkastande Pöbel. Den dyker upp med en atomklockas precision varenda gång någon anförare ropar "BUU!" I Orwells "Djurfarmen" fick fåren, mycket passande, spela dess roll.
Ja, jag kommenterar också, fast här på min blogg också, så räkna in mig till fåren om ni vill. Men ändå, va. Expressen hittar snabbt experter som suckar och ojar över lurendrejeriet och det faktum att någon tjänar pengar på det här och - herremingud - det faktum att folk börjar gråta under kursen. De "hulkar och snorar"! Då har det gått långt. Maten är kass också. Ajdå.
Vi kan ju bläddra lite i nämnda tidning. Då hamnar vi snart i en annan sektion där det är en helt annan ton när man ska skildra fanatiker i en sekt. Där slår journalisterna själva frivolter och använder ord som FRÄLSARE, TROLLKARL, MIRAKEL, KATASTROF, SVEK osv osv osv. Där översteprästerna i rörelsen tjänar miljoner och åter miljoner på det hela. Där många helt viger sitt liv åt rörelsen. Där det är helt normalt att fullvuxna människor målar flaggor i ansiktet, dansar i fontäner efter avslutad ritual, eller brister ut i gråt. Hulkar, snorar, och kramas gör de minsann också. Eller också slåss de. Maten de äter i samband med detta ska vi inte ens tala om.
Jäpp, som ni nu har räknat ut, pratar jag om sportsidorna.
Men fotboll är ju bara på lek? Några personer vill fördriva tiden med en lek, så man tar en boll, kommer överens om spelregler och roar sig med detta en stund. Det är det hela. En harmlös lek, som dessutom är nyttig för konditionen och koordinationen om man gör det lagom mycket.
Frågan är hur harmlöst det är när man vet att en gigantisk industri tjänar feta pengar på leken. När kontrakt för miljoner skrivs, när pamparna får samma uppsyn som mafiosos, när folk faktiskt mördas i dessa sammanhang. Och när det plötsligt är helt legitimt och "normalt" att tongångarna från både entusiaster och journalister blir direkt religiösa. När det blir rättsfall av fusk. När normala samhällsfunktioner emellanåt blir helt åsidosatta för att det är någon jävla "ödesmatch" någonstans.
Fotboll m fl fjantiga tidsfördriv - kom igen, mänskligheten går inte framåt av det här - är så stora och mäktiga rörelser att ingen "granskande journalist" kan börja ifrågasätta deras existens. Tycker du inte om det så låt bli att titta, blir den bryska uppmaningen.
Tycker man inte om New Age-kurser behöver man ju inte betala för dem heller. Men det är alltid lättare att racka ner på mindre, isolerade rörelser. Det är möjligt att de här kurserna är dumma. Men modeindustrin är väl ännu mer korkad. Det är ju bara smink och kläder.
Ska jag dra fler exempel? Nej. Själv har jag ränt på hundutställningar och musikfestivaler ... Det räcker väl med att återigen konstatera att han, Jesus, var en klok typ. Han sa: "du ser flisan i din grannes öga men inte bjälken i ditt eget".
Ja, sedan har mycket dumt gjorts även i hans namn. Jag är ingen vän av sekter eller fanatism i någon form. Men jag blir irriterad när ateistiskt missionerande och sportfanatism är helt OK medan folk som pratar om andar på en kurs är "humbug och geschäft".
Granskande journalistik är som sagt bra ibland. Men vem är egentligen larvigast - tanten som testar ljusmeditation under ett veckoslut på Englagård eller gubben som mordhotar domaren efter ett bortdömt mål? Kom inte och påstå att den ena menar mer "allvar" än den andra, för om detta vet vi ju faktiskt inte.
Så länge man inte skadar andra eller sig själv, tycker jag att man ska få göra vad man vill och dessutom respekteras för det.
Och klart att di Leva passar bra för slutkommentaren.
Alltså, granskande journalistik är ju jättebra. Många troll har dragits fram i ljuset och spruckit tack var den. Så jag ska väl inte klaga - fast nu gör jag det ändå, för det är något som luktar här. De som kommenterar sådana här artiklar är oftast jordens dummaste varelser, i synnerhet de som agerar Tomatkastande Pöbel. Den dyker upp med en atomklockas precision varenda gång någon anförare ropar "BUU!" I Orwells "Djurfarmen" fick fåren, mycket passande, spela dess roll.
Ja, jag kommenterar också, fast här på min blogg också, så räkna in mig till fåren om ni vill. Men ändå, va. Expressen hittar snabbt experter som suckar och ojar över lurendrejeriet och det faktum att någon tjänar pengar på det här och - herremingud - det faktum att folk börjar gråta under kursen. De "hulkar och snorar"! Då har det gått långt. Maten är kass också. Ajdå.
Vi kan ju bläddra lite i nämnda tidning. Då hamnar vi snart i en annan sektion där det är en helt annan ton när man ska skildra fanatiker i en sekt. Där slår journalisterna själva frivolter och använder ord som FRÄLSARE, TROLLKARL, MIRAKEL, KATASTROF, SVEK osv osv osv. Där översteprästerna i rörelsen tjänar miljoner och åter miljoner på det hela. Där många helt viger sitt liv åt rörelsen. Där det är helt normalt att fullvuxna människor målar flaggor i ansiktet, dansar i fontäner efter avslutad ritual, eller brister ut i gråt. Hulkar, snorar, och kramas gör de minsann också. Eller också slåss de. Maten de äter i samband med detta ska vi inte ens tala om.
Jäpp, som ni nu har räknat ut, pratar jag om sportsidorna.
Men fotboll är ju bara på lek? Några personer vill fördriva tiden med en lek, så man tar en boll, kommer överens om spelregler och roar sig med detta en stund. Det är det hela. En harmlös lek, som dessutom är nyttig för konditionen och koordinationen om man gör det lagom mycket.
Frågan är hur harmlöst det är när man vet att en gigantisk industri tjänar feta pengar på leken. När kontrakt för miljoner skrivs, när pamparna får samma uppsyn som mafiosos, när folk faktiskt mördas i dessa sammanhang. Och när det plötsligt är helt legitimt och "normalt" att tongångarna från både entusiaster och journalister blir direkt religiösa. När det blir rättsfall av fusk. När normala samhällsfunktioner emellanåt blir helt åsidosatta för att det är någon jävla "ödesmatch" någonstans.
Fotboll m fl fjantiga tidsfördriv - kom igen, mänskligheten går inte framåt av det här - är så stora och mäktiga rörelser att ingen "granskande journalist" kan börja ifrågasätta deras existens. Tycker du inte om det så låt bli att titta, blir den bryska uppmaningen.
Tycker man inte om New Age-kurser behöver man ju inte betala för dem heller. Men det är alltid lättare att racka ner på mindre, isolerade rörelser. Det är möjligt att de här kurserna är dumma. Men modeindustrin är väl ännu mer korkad. Det är ju bara smink och kläder.
Ska jag dra fler exempel? Nej. Själv har jag ränt på hundutställningar och musikfestivaler ... Det räcker väl med att återigen konstatera att han, Jesus, var en klok typ. Han sa: "du ser flisan i din grannes öga men inte bjälken i ditt eget".
Ja, sedan har mycket dumt gjorts även i hans namn. Jag är ingen vän av sekter eller fanatism i någon form. Men jag blir irriterad när ateistiskt missionerande och sportfanatism är helt OK medan folk som pratar om andar på en kurs är "humbug och geschäft".
Granskande journalistik är som sagt bra ibland. Men vem är egentligen larvigast - tanten som testar ljusmeditation under ett veckoslut på Englagård eller gubben som mordhotar domaren efter ett bortdömt mål? Kom inte och påstå att den ena menar mer "allvar" än den andra, för om detta vet vi ju faktiskt inte.
Så länge man inte skadar andra eller sig själv, tycker jag att man ska få göra vad man vill och dessutom respekteras för det.
Och klart att di Leva passar bra för slutkommentaren.
2009-11-21
Alla får mingla?
Hittade en artikel i DN om en kurs i konsten att mingla. Det är säkert dunderbra med sådana kurser. Jag behöver nog veta hur man gör. Ett litet problem nämns dock inte i artikeln, och det är just det som jag tycker är värst:
Hur tar man kontakt med folk som är upptagna av att prata med andra?
I mitt minne spökar dunkla hågkomster av tillfällen då jag befunnit mig på sådana här fester, och lite förskrämt insett att alla står och pratar. Med varandra, inte med mig. Jag försöker smyga med i samtal som verkar intressanta, finner ganska snart att jag absolut inte är välkommen eller intressant för övriga deltagare, och drar mig slokörad tillbaka.
Nu är detta inte något större bekymmer för mig längre. Jag minns nämligen inte när jag var bjuden på mingelparty sist. Innan jag går en kurs i konsten att mingla borde jag nog leta upp en kurs i konsten att ens bli bjuden på sådana där tillställningar.
Men, okej, de gånger jag på senare år har varit tvungen att vara lite mer s k social, har det gått ganska bra - som jag själv uppfattat det. Jag har lärt mig knepet, se. Det var så enkelt att ingen tror mig när jag berättar om det, men nu gör jag det i alla fall och hoppas att någon annan också ska kunna dra nytta av det:
Man ska ge sig in i en konversation med föresatsen att få den andra personen att le.
Bara det. För när man ler, på riktigt alltså, aktiveras vissa lustkänslor i kroppen. Dem kommer man att förknippa med situationen, med den person man just då har framför sig. Det gör att man blir välvilligt inställd till den personen.
Om man är koncentrerad på att få andra parten att le, hinner man dessutom inte tänka på sig själv. Det som kallas blyghet är till stor del en form av självupptagenhet, tror jag. (Det där var nog ett chockerande påstående - blyghet brukar ju förväxlas med anspråkslöshet, vilket anses vara en dygd. Och nu säger jag nästan tvärtom.) Ska man locka ett äkta leende ur en person, måste man intressera sig på riktigt för honom/henne. Då flyttar man automatiskt fokus från sig själv till den andre och vips släpper tunghäftan.
Tänker jag däremot mest på mig själv, hur JAG tar mig ut, vad någon annan ska tycka om MIG, vad JAG ska göra härnäst för att ge bästa möjliga intryck, då brukar det sluta med rampfeber. Tunghäfta. Klumpighet. Om man nu inte har turen att hamna i självupptagenhetseuforin, när man verkligen har sina 15 minuter och solar sig i strålkastarljuset av alla krafter.
Det kan väl vara ganska kul, antar jag ... men jag antar också att det kan komma någon slags baksmälla efteråt. När man slutligen ändå är på egen hand - för den stunden kommer ju - och grunnar lite på det som hänt. Då känns det inte riktigt lika bra längre.
Hur tar man kontakt med folk som är upptagna av att prata med andra?
I mitt minne spökar dunkla hågkomster av tillfällen då jag befunnit mig på sådana här fester, och lite förskrämt insett att alla står och pratar. Med varandra, inte med mig. Jag försöker smyga med i samtal som verkar intressanta, finner ganska snart att jag absolut inte är välkommen eller intressant för övriga deltagare, och drar mig slokörad tillbaka.
Nu är detta inte något större bekymmer för mig längre. Jag minns nämligen inte när jag var bjuden på mingelparty sist. Innan jag går en kurs i konsten att mingla borde jag nog leta upp en kurs i konsten att ens bli bjuden på sådana där tillställningar.
Men, okej, de gånger jag på senare år har varit tvungen att vara lite mer s k social, har det gått ganska bra - som jag själv uppfattat det. Jag har lärt mig knepet, se. Det var så enkelt att ingen tror mig när jag berättar om det, men nu gör jag det i alla fall och hoppas att någon annan också ska kunna dra nytta av det:
Man ska ge sig in i en konversation med föresatsen att få den andra personen att le.
Bara det. För när man ler, på riktigt alltså, aktiveras vissa lustkänslor i kroppen. Dem kommer man att förknippa med situationen, med den person man just då har framför sig. Det gör att man blir välvilligt inställd till den personen.
Om man är koncentrerad på att få andra parten att le, hinner man dessutom inte tänka på sig själv. Det som kallas blyghet är till stor del en form av självupptagenhet, tror jag. (Det där var nog ett chockerande påstående - blyghet brukar ju förväxlas med anspråkslöshet, vilket anses vara en dygd. Och nu säger jag nästan tvärtom.) Ska man locka ett äkta leende ur en person, måste man intressera sig på riktigt för honom/henne. Då flyttar man automatiskt fokus från sig själv till den andre och vips släpper tunghäftan.
Tänker jag däremot mest på mig själv, hur JAG tar mig ut, vad någon annan ska tycka om MIG, vad JAG ska göra härnäst för att ge bästa möjliga intryck, då brukar det sluta med rampfeber. Tunghäfta. Klumpighet. Om man nu inte har turen att hamna i självupptagenhetseuforin, när man verkligen har sina 15 minuter och solar sig i strålkastarljuset av alla krafter.
Det kan väl vara ganska kul, antar jag ... men jag antar också att det kan komma någon slags baksmälla efteråt. När man slutligen ändå är på egen hand - för den stunden kommer ju - och grunnar lite på det som hänt. Då känns det inte riktigt lika bra längre.
2009-11-20
Perspektiv och proportioner
Jag slår upp siffror och räknar. Ibland behöver man lite perspektiv på tillvaron.
Så här är det: Enligt Wikipedia har solen en massa på cirka 1,99×10**30 kg, alltså 333 000 gånger jordens massa. Det är ganska svåra proportioner att begripa. Det räcker med att veta att min hund har ett luktsinne som är en miljon gånger bättre än mitt. (Kanske ska man inte vara så snabb med att avfärda honom när han påstår att skit luktar gott och att blommor inte är intressanta? Han måste ju anses vara experten här.)
Men om vi återgår till solen. Anta att den är stor som en badboll istället. Då blir det lättare. Då är jorden ... knappt som en liten ärta. Eller kapris. Lägger vi kaprisen vid grunda änden av femtiometersbassängen får vi gå 55 meter bort, alltså ända bort till hoppbassängen, för att hitta badbollen.
Det är ju ganska långt bort, faktiskt. Ändå är det, astronomiskt sett, väldigt nära. Avståndet mellan jorden och solen kallas för en astronomisk enhet. Eller sisådär 149 miljoner kilometer.
Om vi antar att vi har en schysst bil som kan köra raka vägen till solen med en medelhastighet på 100 kilometer i timmen, kommer det att ta 1,49 miljoner timmar att komma fram. 170 år. Flera generationer bara på att ta sig dit fast man kör i full fräs hela tiden. Och samtidigt är badbollen så het att vi känner det i ansiktet när vi tittar mot den, vilket vi i och för sig borde undvika eftersom ljuset är så starkt att det kan skada våra ögon.
Men här befinner sig hela mänskligheten, med svininfluensa och nya arbetslöshetssiffror och EU-toppmöten och nationella prov, på en liten kapris, och femtiofem meter bort har vi badbollen som bländar och sveder oss. Tur att vi inte är närmare.
Det finns många badbollar till. Många, många, miljoner och miljarder. Fast var är de? Den närmaste guppar alltså därborta i hoppbassängen. Nästa - finns i New York.
Och mellan oss och New York absolut ingenting, mer än några enstaka gruskorn.
Hallååå?
Så här är det: Enligt Wikipedia har solen en massa på cirka 1,99×10**30 kg, alltså 333 000 gånger jordens massa. Det är ganska svåra proportioner att begripa. Det räcker med att veta att min hund har ett luktsinne som är en miljon gånger bättre än mitt. (Kanske ska man inte vara så snabb med att avfärda honom när han påstår att skit luktar gott och att blommor inte är intressanta? Han måste ju anses vara experten här.)
Men om vi återgår till solen. Anta att den är stor som en badboll istället. Då blir det lättare. Då är jorden ... knappt som en liten ärta. Eller kapris. Lägger vi kaprisen vid grunda änden av femtiometersbassängen får vi gå 55 meter bort, alltså ända bort till hoppbassängen, för att hitta badbollen.
Det är ju ganska långt bort, faktiskt. Ändå är det, astronomiskt sett, väldigt nära. Avståndet mellan jorden och solen kallas för en astronomisk enhet. Eller sisådär 149 miljoner kilometer.
Om vi antar att vi har en schysst bil som kan köra raka vägen till solen med en medelhastighet på 100 kilometer i timmen, kommer det att ta 1,49 miljoner timmar att komma fram. 170 år. Flera generationer bara på att ta sig dit fast man kör i full fräs hela tiden. Och samtidigt är badbollen så het att vi känner det i ansiktet när vi tittar mot den, vilket vi i och för sig borde undvika eftersom ljuset är så starkt att det kan skada våra ögon.
Men här befinner sig hela mänskligheten, med svininfluensa och nya arbetslöshetssiffror och EU-toppmöten och nationella prov, på en liten kapris, och femtiofem meter bort har vi badbollen som bländar och sveder oss. Tur att vi inte är närmare.
Det finns många badbollar till. Många, många, miljoner och miljarder. Fast var är de? Den närmaste guppar alltså därborta i hoppbassängen. Nästa - finns i New York.
Och mellan oss och New York absolut ingenting, mer än några enstaka gruskorn.
Hallååå?
2009-11-18
Jag, en löjlig nolla
Är nere i en svacka vad gäller självförtroendet. Vi kan väl skylla på vädret eller nå't. Eller kanske bristen på applåder. Man får verkligen inte mycket applåder i min situation, fast det är väl också rätt normalt.
Det finns en saga, som jag har glömt namnet på, och jag minns inte hur den börjar, men en viss scen minns jag väldigt väl: en liten flicka, en prinsessa, råkar komma bort. Jag minns inte hur, om hon rymde eller blev bortlurad eller hur det nu var, men hon kommer i alla fall väldigt mycket bort. Och alla letar, och prinsessan själv försöker komma tillbaka till slottet och sin familj. Men det är inte så lätt. Det är inte bara att knalla in, när man väl kommit utanför murarna. Det är nämligen en massa små flickor som gör anspråk på att vara Prinsessan, och vem är då den rätta?
Så får hon höra att alla som anser sig vara Prinsessan ska komma och göra ett prov, som bara den riktiga prinsessan kommer att klara. Glad i hågen springer hon dit, för hon vet ju att hon är den rätta och alltså kommer att klara det. När hon kliver in i rummet får hon en chock: där är det fullt med flickor, alla ser ut precis som hon!
Och så börjar provet. Ja, det är enkelt, upptäcker prinsessan. På väggarna hänger porträtt som föreställer personer på slottet. Alla har kronor på huvudet och ser ut som kungligheter, men i själva verket är det porträtt på stallmästaren, köksmästaren och så vidare. Den ena flickan efter den andra testas, svarar givetvis fel på frågan "vem föreställer det här porträttet?" och får sig en utskällning. Samt hystas in i nästa rum, där alla "bedragerskorna" ska samlas in för att sedan skickas iväg till uppfostringsanstalt.
Vår lilla prinsessa har oturen att komma sist i kön. När det slutligen blir hennes tur, är vakterna sura och trötta och slänger in henne i rummet bland de andra bedragerskorna utan att hon får en chans att svara på några frågor, för varför skulle hon svara rätt när ingen annan gjort det? Dumma unge!
Jag kommer inte riktigt ihåg hur det sedan gick, mer än att det i sinom tid slutade lyckligt. Men det var ju synd om den lilla prinsessan, förstås. Provet blev ju förfärligt orättvist.
Ja, ni förstår anledningen till varför jag berättar det här. Jag känner mig som hon emellanåt. Och jag är ganska övertygad om att många andra också gör det. Man söker jobbet som man vet att man är som klippt och skuren för, men blir inte ens kallad på intervju. Man får inte ens ett "nej tack", de skiter helt enkelt i att höra av sig. Man skriver världens bästa roman, skickar den till ett förlag och hör aldrig ifrån dem, trots påstötningar. Man ger ut världens bästa roman och finner till sin sorg att ingen vill läsa den. De är nämligen upptagna av att läsa och hylla en massa annan nypublicerad skit. Man skriver världens bästa låtar och ingen hinner lyssna på dem, för man är inte känd.
(Man skriver världens bästa blogg och blir inte ens nominerad till Stora Bloggpriset, pff ...)
Ja, det är när man kommit ungefär så här långt i Det Missförstådda Geniets Klagan som man börjar känna sig lite ... ja, löjlig. Man märker ju själv hur fånig man är, hur patetiskt det hela låter. Men det värsta, det allra värsta är att man inser att man inte alls är ensam i sin löjlighet. Att man i själva verket befinner sig i den där stora, sorgliga klungan där vi alla är lika i våra tillkortakommanden.
Och när man insett sin löjlighet kommer naturligtvis frågan: har jag kanske fel?
Det känns som om marken blir lite gungigare under en då. Knäna sviktar, leendet bleknar för några ögonblick. Man tittar på sitt jobb, det man just håller på med, och får en klump i halsen. Nä, kanske är det inte så bra. Jäklar.
Men - nu vet jag vad ni tror att jag tror om mig själv. Det är inte så. Det finns något som heter självförtroende, och det kan svikta när prestationerna och resultaten inte blir riktigt vad man tänkte sig. Men det finns ju självkänsla också. Den har det aldrig varit något fel på när det gäller mig. I själva verket är mitt högmod oändligt och kommer att så förbli. Jag är fortfarande världens bästa författare, men jag inser att mina faktiska prestationer kanske inte riktigt, öh, speglar detta faktum. Jag lyckas inte kommunicera ut min genialitet till omvärlden alla gånger, och ... tja, ja, det händer alltså att jag känner att det kanske är mitt eget fel. Då klandrar jag mig själv.
Jag ser inte upp till någon. Jag tror inte att någon annan är förmer än jag. Jag skiter i om ni så heter Obama, Jesus, Mozart eller Einstein. Men det händer att jag snubblar och faller, och att det utan tvivel är mitt eget fel. Att jag ser något som liknar en löjlig nolla i spegeln. Upp med dig, väser jag då i örat på mig själv. Upp, borsta av dig, tåga vidare med näsan i vädret. Visa att du faktiskt fortfarande är den äkta prinsessan.
Jaja, strax. Måste bara ligga här en stund, jämra mig och hämta andan litegrann. Samt konstatera att det finns de som uttrycker sådana här problem bättre än jag just gjorde själv. Till och med det, fan också:
Det finns en saga, som jag har glömt namnet på, och jag minns inte hur den börjar, men en viss scen minns jag väldigt väl: en liten flicka, en prinsessa, råkar komma bort. Jag minns inte hur, om hon rymde eller blev bortlurad eller hur det nu var, men hon kommer i alla fall väldigt mycket bort. Och alla letar, och prinsessan själv försöker komma tillbaka till slottet och sin familj. Men det är inte så lätt. Det är inte bara att knalla in, när man väl kommit utanför murarna. Det är nämligen en massa små flickor som gör anspråk på att vara Prinsessan, och vem är då den rätta?
Så får hon höra att alla som anser sig vara Prinsessan ska komma och göra ett prov, som bara den riktiga prinsessan kommer att klara. Glad i hågen springer hon dit, för hon vet ju att hon är den rätta och alltså kommer att klara det. När hon kliver in i rummet får hon en chock: där är det fullt med flickor, alla ser ut precis som hon!
Och så börjar provet. Ja, det är enkelt, upptäcker prinsessan. På väggarna hänger porträtt som föreställer personer på slottet. Alla har kronor på huvudet och ser ut som kungligheter, men i själva verket är det porträtt på stallmästaren, köksmästaren och så vidare. Den ena flickan efter den andra testas, svarar givetvis fel på frågan "vem föreställer det här porträttet?" och får sig en utskällning. Samt hystas in i nästa rum, där alla "bedragerskorna" ska samlas in för att sedan skickas iväg till uppfostringsanstalt.
Vår lilla prinsessa har oturen att komma sist i kön. När det slutligen blir hennes tur, är vakterna sura och trötta och slänger in henne i rummet bland de andra bedragerskorna utan att hon får en chans att svara på några frågor, för varför skulle hon svara rätt när ingen annan gjort det? Dumma unge!
Jag kommer inte riktigt ihåg hur det sedan gick, mer än att det i sinom tid slutade lyckligt. Men det var ju synd om den lilla prinsessan, förstås. Provet blev ju förfärligt orättvist.
Ja, ni förstår anledningen till varför jag berättar det här. Jag känner mig som hon emellanåt. Och jag är ganska övertygad om att många andra också gör det. Man söker jobbet som man vet att man är som klippt och skuren för, men blir inte ens kallad på intervju. Man får inte ens ett "nej tack", de skiter helt enkelt i att höra av sig. Man skriver världens bästa roman, skickar den till ett förlag och hör aldrig ifrån dem, trots påstötningar. Man ger ut världens bästa roman och finner till sin sorg att ingen vill läsa den. De är nämligen upptagna av att läsa och hylla en massa annan nypublicerad skit. Man skriver världens bästa låtar och ingen hinner lyssna på dem, för man är inte känd.
(Man skriver världens bästa blogg och blir inte ens nominerad till Stora Bloggpriset, pff ...)
Ja, det är när man kommit ungefär så här långt i Det Missförstådda Geniets Klagan som man börjar känna sig lite ... ja, löjlig. Man märker ju själv hur fånig man är, hur patetiskt det hela låter. Men det värsta, det allra värsta är att man inser att man inte alls är ensam i sin löjlighet. Att man i själva verket befinner sig i den där stora, sorgliga klungan där vi alla är lika i våra tillkortakommanden.
Och när man insett sin löjlighet kommer naturligtvis frågan: har jag kanske fel?
Det känns som om marken blir lite gungigare under en då. Knäna sviktar, leendet bleknar för några ögonblick. Man tittar på sitt jobb, det man just håller på med, och får en klump i halsen. Nä, kanske är det inte så bra. Jäklar.
Men - nu vet jag vad ni tror att jag tror om mig själv. Det är inte så. Det finns något som heter självförtroende, och det kan svikta när prestationerna och resultaten inte blir riktigt vad man tänkte sig. Men det finns ju självkänsla också. Den har det aldrig varit något fel på när det gäller mig. I själva verket är mitt högmod oändligt och kommer att så förbli. Jag är fortfarande världens bästa författare, men jag inser att mina faktiska prestationer kanske inte riktigt, öh, speglar detta faktum. Jag lyckas inte kommunicera ut min genialitet till omvärlden alla gånger, och ... tja, ja, det händer alltså att jag känner att det kanske är mitt eget fel. Då klandrar jag mig själv.
Jag ser inte upp till någon. Jag tror inte att någon annan är förmer än jag. Jag skiter i om ni så heter Obama, Jesus, Mozart eller Einstein. Men det händer att jag snubblar och faller, och att det utan tvivel är mitt eget fel. Att jag ser något som liknar en löjlig nolla i spegeln. Upp med dig, väser jag då i örat på mig själv. Upp, borsta av dig, tåga vidare med näsan i vädret. Visa att du faktiskt fortfarande är den äkta prinsessan.
Jaja, strax. Måste bara ligga här en stund, jämra mig och hämta andan litegrann. Samt konstatera att det finns de som uttrycker sådana här problem bättre än jag just gjorde själv. Till och med det, fan också:
2009-11-16
Svininfluensavaccinering
Jag har via allehanda kanaler fått lite motstridiga uppgifter angående svininfluensavaccineringen. ("Nya influensan"? Äh, ge upp, svininfluensan var namnet, sa Bill.)
Det ena är att det är brist på vaccin. Det andra är att även de som tror sig ha haft svininfluensan bör vaccinera sig, för säkerhets skull.
Jag vet alltså inte om det var just svininfluensan som jag hade, då i september. Men sannolikheten är hög näst intill fullständig visshet. För att säkert veta måste man dock ta ett prov och leta antikroppar, och det är det naturligtvis ingen som vill eller orkar eller hinner. Nä, bättre att bara vaccinera då. Fast det plötsligt tar slut. Det är det här jag inte riktigt förstår.
Jag ställer mig därmed frivilligt absolut sist i kön. Det känns som en konstig höst, det här.
Det ena är att det är brist på vaccin. Det andra är att även de som tror sig ha haft svininfluensan bör vaccinera sig, för säkerhets skull.
Jag vet alltså inte om det var just svininfluensan som jag hade, då i september. Men sannolikheten är hög näst intill fullständig visshet. För att säkert veta måste man dock ta ett prov och leta antikroppar, och det är det naturligtvis ingen som vill eller orkar eller hinner. Nä, bättre att bara vaccinera då. Fast det plötsligt tar slut. Det är det här jag inte riktigt förstår.
Jag ställer mig därmed frivilligt absolut sist i kön. Det känns som en konstig höst, det här.
2009-11-09
Aftonbladet och de tio p'ocenten
Aftonbladet kör igång en stenhård "granskning" av regeringens satsning på jobbcoachning. Som i den här artikeln, till exempel.
Här kan vi lära oss att "mer än tio procent" av de kontrakterade bolagen (10,3% om man räknar på't) använder sig av tveksamma metoder som strider mot kontraktet. Eller, om man läser ännu noggrannare, finns det personer anlitade av de anlitade bolagen som använder sig av tveksamma metoder.
Regeringen har satsat 3 miljarder på detta. När 10% av bolagen inte följer kontraktet är det således "ett miljardfiasko". Öh? Matte på läsarnas nivå, förstår jag.
Man kan ju också vända på steken och påpeka att 90% av bolagen alltså följer kontrakten. Men den synvinkeln vill nog inte Aftonbladet att vi ska ha.
Vidare avfärdas de oseriösa terapimetoderna som humbug och skojeri rakt av, för att någon "expert" har påstått det. Ja, nu sa kontraktet att terapi inte skulle förekomma, så det är fel att använda det. Dock tycker jag att det är lite hårt att helt dödförklara metoder som hypnos och EFT, som är en form av egenutövad akupunktur. Såvitt jag vet är hypnos och akupunktur faktiskt ansedda som seriösa medicinska behandlingar. Det är, det upprepar jag, inget som arbetsförmedlingen ska pyssla med för skattepengar. Men därmed inte sagt att det är värdelösa behandlingsmetoder i alla lägen. Artikeln ger dessutom sken av att NLP, neurolingvistisk programmering, är en skojerigrej som uppfunnits av en enda person, "en före detta kokainmissbrukare". Så är absolut inte fallet utan det är ett större begrepp.
Så nu får ni ursäkta, Aftonbladet, men varför ska jag ta er artikelserie på allvar när ni kör med sådana här helklumpiga vinklingar? Jag kan ju säga som ni själva, är tio procent fel är det fiasko rakt av.
Här kan vi lära oss att "mer än tio procent" av de kontrakterade bolagen (10,3% om man räknar på't) använder sig av tveksamma metoder som strider mot kontraktet. Eller, om man läser ännu noggrannare, finns det personer anlitade av de anlitade bolagen som använder sig av tveksamma metoder.
Regeringen har satsat 3 miljarder på detta. När 10% av bolagen inte följer kontraktet är det således "ett miljardfiasko". Öh? Matte på läsarnas nivå, förstår jag.
Man kan ju också vända på steken och påpeka att 90% av bolagen alltså följer kontrakten. Men den synvinkeln vill nog inte Aftonbladet att vi ska ha.
Vidare avfärdas de oseriösa terapimetoderna som humbug och skojeri rakt av, för att någon "expert" har påstått det. Ja, nu sa kontraktet att terapi inte skulle förekomma, så det är fel att använda det. Dock tycker jag att det är lite hårt att helt dödförklara metoder som hypnos och EFT, som är en form av egenutövad akupunktur. Såvitt jag vet är hypnos och akupunktur faktiskt ansedda som seriösa medicinska behandlingar. Det är, det upprepar jag, inget som arbetsförmedlingen ska pyssla med för skattepengar. Men därmed inte sagt att det är värdelösa behandlingsmetoder i alla lägen. Artikeln ger dessutom sken av att NLP, neurolingvistisk programmering, är en skojerigrej som uppfunnits av en enda person, "en före detta kokainmissbrukare". Så är absolut inte fallet utan det är ett större begrepp.
Så nu får ni ursäkta, Aftonbladet, men varför ska jag ta er artikelserie på allvar när ni kör med sådana här helklumpiga vinklingar? Jag kan ju säga som ni själva, är tio procent fel är det fiasko rakt av.
Berättarens röst
Det finns en röst som svävar genom berättelsen, även om den har ett antal olika berättarperspektiv. Jag gillar historier som har många berättare. Om A och B är osams är det mycket roligare att få veta både hur A och B resonerar, och helst ska det bli svårt att ta ställning. Jag gillar sällan historier är B bara är dum, dum, dum och A ett helgon. (Särskilt i romantiska historier där A oftast är en snygg och totalt menlös brud som man antas kunna "identifiera" sig med. Sällan, för jag är nämligen bara menlös och inte alls sådär snygg ...)
Så jag hyllar allså romaner där den ena rösten efter den andra gör sig hörd. Fast frågan är vems röst man egentligen hör. Oftast är det ju berättarens ändå, den där osynliga varelsen som kryper in i än det ena, än det andra huvudet och förklarar vad de ser och upplever. Lite olika humör är det kanske, men språket är ett och samma. Tonen likaså. Vi är vana vid att ha det så, man tänker inte så mycket på det. Fast nu har jag grunnat lite på hur boken skulle se ut om man verkligen bytte ton helt och hållet. Kvävde den allsmäktiga berättarrösten och lät alla tala ocensurerat, precis som de var. Korthugget där, flödande där. Det skulle bli som ett antal, sinsemellan väldigt olika berättelser, som på något vis fogas ihop till en helhet.
Låter det spännande? Ja, jo. Jag har nog tänkt på det lite. Men jag är nog inte den första. Jag har läst några böcker som gått ganska långt i den här formen av experimenterande. Det tråkiga är att det inte varit de bästa böcker jag läst. Vet inte om jag borde dra några slutsatser av det.
Mitt romanskrivande pågår hela tiden, men det går i snigelfart. Satt och stirrade på ett kapitel i två timmar idag innan jag började få idéer om hur jag skulle börja. Det måste nämligen skrivas om från grunden, det är ett utkast som är flera år gammalt. Jag önskar verkligen att jag kunde speeda upp, men jag tror faktiskt inte att det går. Eller, naturligtvis går det, men det lär märkas på texten. Jag prövade ju den varianten för ett antal år sedan och det som hände var att jag upptäckte att jag på kort tid vräkt ur mig mer än 20000 ord som tillsammans bildade en misslyckad sörja. Att skriva urdåliga historier är inte roligt, så jag fastnade där någonstans.
Så jag har övergett hare-taktiken och stretar på likt en gammal sköldpadda istället. Trots allt vann ju sköldpaddan.
Och den här bloggen är knastertorr men må så vara.
Så jag hyllar allså romaner där den ena rösten efter den andra gör sig hörd. Fast frågan är vems röst man egentligen hör. Oftast är det ju berättarens ändå, den där osynliga varelsen som kryper in i än det ena, än det andra huvudet och förklarar vad de ser och upplever. Lite olika humör är det kanske, men språket är ett och samma. Tonen likaså. Vi är vana vid att ha det så, man tänker inte så mycket på det. Fast nu har jag grunnat lite på hur boken skulle se ut om man verkligen bytte ton helt och hållet. Kvävde den allsmäktiga berättarrösten och lät alla tala ocensurerat, precis som de var. Korthugget där, flödande där. Det skulle bli som ett antal, sinsemellan väldigt olika berättelser, som på något vis fogas ihop till en helhet.
Låter det spännande? Ja, jo. Jag har nog tänkt på det lite. Men jag är nog inte den första. Jag har läst några böcker som gått ganska långt i den här formen av experimenterande. Det tråkiga är att det inte varit de bästa böcker jag läst. Vet inte om jag borde dra några slutsatser av det.
Mitt romanskrivande pågår hela tiden, men det går i snigelfart. Satt och stirrade på ett kapitel i två timmar idag innan jag började få idéer om hur jag skulle börja. Det måste nämligen skrivas om från grunden, det är ett utkast som är flera år gammalt. Jag önskar verkligen att jag kunde speeda upp, men jag tror faktiskt inte att det går. Eller, naturligtvis går det, men det lär märkas på texten. Jag prövade ju den varianten för ett antal år sedan och det som hände var att jag upptäckte att jag på kort tid vräkt ur mig mer än 20000 ord som tillsammans bildade en misslyckad sörja. Att skriva urdåliga historier är inte roligt, så jag fastnade där någonstans.
Så jag har övergett hare-taktiken och stretar på likt en gammal sköldpadda istället. Trots allt vann ju sköldpaddan.
Och den här bloggen är knastertorr men må så vara.
2009-11-06
Saker jag är bra på
Det sägs att vi svenskar är usla på att framhäva våra starka sidor. Vem vet, det gäller kanske inte bara svenskar, förresten. Men vi säger väl vi svenskar till att börja med då.
Jag är svensk, och nu tänkte jag berätta om mina starka sidor, och jag måste först kämpa ner reflexen som säger att jag måste ursäkta mig lite först, berätta varför jag vill berätta om mina starka sidor och dessutom nogsamt framhålla att ja, jag vet att jag har en och annan svaghet också, samt gärna ironisera över mitt skrytande innan någon annan hinner före. Sådär, nu var impulsen bortmotad, nu ska jag bara berätta utan att be om ursäkt alls:
- läsa kartor. Jag och min kompis var ett bra par när vi hade orientering i högstadiet. Hon hade en sjujäkla kondis. Så jag stod kvar på vägen och pekade rätt in i skogen och sa "150 meter däråt" och så lubbade hon in och stämplade kontrollen, medan jag tog ut riktningen till nästa kontroll. Det var effektivt. Dessvärre tillhör långlöpning inte direkt mina starka sidor, nä, annars hade det nog gått ännu bättre.
- informationssökning, i synnerhet på nätet. Jag och Google, vi passar ihop. Och lyckas man inte med Google finns det andra sätt ... Till saken hör att jag är teknisk översättare och utbildad teknikinformatör, och så har jag testat ett journalistiskt projekt också som krävde en massa research. Jo, jag är bra på att fiska fram info, både från nätet och ur böcker.
- felsökning. Jag är väldigt oteknisk, det ska erkännas. Och skulle jag någon gång veta vad som ska göras, kan man ge sig den på att skruvarna sitter för hårt eller så. Men om en apparat krånglar, brukar jag vara bra på att ringa in felet. En bra egenskap när man sysslar med programmering, som jag ju gjorde i början av min yrkeskarriär.
- logiskt tänkande. Vah, en kvinna påstår det om sig själv? Jäpp.
- skriftliga utskällningar. Fråga dem som råkat ut för dem, bara. Det hjälper inte om man är myndighet, chef eller kändis, inför Spökhandens gallsyreindränkta is är ni alla lika.
- matlagning. Tyvärr är jag alldeles för förtjust i min egen mat, och jag är inte ett dugg bra på att hålla mig Smal. Det hade underlättat om mina skafferier och kylskåp stått oinspirerande tomma och jag bara kunnat svänga ihop oaptitligt jox. Fast det hade ju inte varit så kul. Det är synd om alla er som inte fått smaka min citrusmarinerade nötstek, min saffransdoftande fisksoppa, leverpastejen eller min egen variant av paella. Och synd om mig som klämt i mig alla dessa saker ett antal gånger och nu känner att jag verkligen, verkligen måste banta.
- affirmationer och visualiseringar. Joho! Jag har jobbat på det här! Och lyckas jag få till en ordentlig, övertygad affirmation, brukar jag nästan alltid få som jag vill i slutänden. Sällan på det sätt jag trodde, men ändå som jag ville.
- skriva ... nä förresten, det vet jag ju inte. Se föregående inlägg i ämnet. Vi ... öh, vi återkommer till det.
Imorgon borde jag kanske publicera listan med saker som jag definitivt är jättekass på, men det känns lite som en klyscha att göra det. Vi får se hur jag gör.
Jag är svensk, och nu tänkte jag berätta om mina starka sidor, och jag måste först kämpa ner reflexen som säger att jag måste ursäkta mig lite först, berätta varför jag vill berätta om mina starka sidor och dessutom nogsamt framhålla att ja, jag vet att jag har en och annan svaghet också, samt gärna ironisera över mitt skrytande innan någon annan hinner före. Sådär, nu var impulsen bortmotad, nu ska jag bara berätta utan att be om ursäkt alls:
- läsa kartor. Jag och min kompis var ett bra par när vi hade orientering i högstadiet. Hon hade en sjujäkla kondis. Så jag stod kvar på vägen och pekade rätt in i skogen och sa "150 meter däråt" och så lubbade hon in och stämplade kontrollen, medan jag tog ut riktningen till nästa kontroll. Det var effektivt. Dessvärre tillhör långlöpning inte direkt mina starka sidor, nä, annars hade det nog gått ännu bättre.
- informationssökning, i synnerhet på nätet. Jag och Google, vi passar ihop. Och lyckas man inte med Google finns det andra sätt ... Till saken hör att jag är teknisk översättare och utbildad teknikinformatör, och så har jag testat ett journalistiskt projekt också som krävde en massa research. Jo, jag är bra på att fiska fram info, både från nätet och ur böcker.
- felsökning. Jag är väldigt oteknisk, det ska erkännas. Och skulle jag någon gång veta vad som ska göras, kan man ge sig den på att skruvarna sitter för hårt eller så. Men om en apparat krånglar, brukar jag vara bra på att ringa in felet. En bra egenskap när man sysslar med programmering, som jag ju gjorde i början av min yrkeskarriär.
- logiskt tänkande. Vah, en kvinna påstår det om sig själv? Jäpp.
- skriftliga utskällningar. Fråga dem som råkat ut för dem, bara. Det hjälper inte om man är myndighet, chef eller kändis, inför Spökhandens gallsyreindränkta is är ni alla lika.
- matlagning. Tyvärr är jag alldeles för förtjust i min egen mat, och jag är inte ett dugg bra på att hålla mig Smal. Det hade underlättat om mina skafferier och kylskåp stått oinspirerande tomma och jag bara kunnat svänga ihop oaptitligt jox. Fast det hade ju inte varit så kul. Det är synd om alla er som inte fått smaka min citrusmarinerade nötstek, min saffransdoftande fisksoppa, leverpastejen eller min egen variant av paella. Och synd om mig som klämt i mig alla dessa saker ett antal gånger och nu känner att jag verkligen, verkligen måste banta.
- affirmationer och visualiseringar. Joho! Jag har jobbat på det här! Och lyckas jag få till en ordentlig, övertygad affirmation, brukar jag nästan alltid få som jag vill i slutänden. Sällan på det sätt jag trodde, men ändå som jag ville.
- skriva ... nä förresten, det vet jag ju inte. Se föregående inlägg i ämnet. Vi ... öh, vi återkommer till det.
Imorgon borde jag kanske publicera listan med saker som jag definitivt är jättekass på, men det känns lite som en klyscha att göra det. Vi får se hur jag gör.
2009-11-05
Långt därinne råder förvirring
Goddag igen.
Jodå, jag lever. Jag skriver, alltså lever jag. Jag har skrivit väldigt mycket på sista tiden. Flitens lampa brinner i författarens lilla lya. Så är det, men jag känner mig just nu ganska trött.
Alltså, man har flyt, som det heter. Skriver och skriver och det är roligt och man känner att nu har jag faktiskt grepp om det här. Sedan - snubblar man liksom till. Det där sista jag jobbade med kändes motigt. Frågan är om det kändes motigt för att texten helt enkelt var för dålig - man är ju sin egen första läsare - eller för att man bara blev lite trött för en stund?
Det jäkliga är att jag inte kan avgöra det. Jag är så långt inne i virvlarna att jag omöjligt kan bedöma min egen text just nu. Ena dagen är den genialisk, nästa dag värdelös. Samma text. Jag vet inte när mitt omdöme är klart och när det är fördunklat. Jag måste låta texten ligga i en eller två månader, sedan kan jag eventuellt kunna se den klart.
Men just nu är jag ju mitt uppe i det och kan givetvis inte ta paus nu. Jag måste fullfölja, och först därefter kan jag lägga det hela på lagring (som en bättre ost, ungefär).
Under tiden lever jag med ångesten och ovissheten.
Jodå, jag lever. Jag skriver, alltså lever jag. Jag har skrivit väldigt mycket på sista tiden. Flitens lampa brinner i författarens lilla lya. Så är det, men jag känner mig just nu ganska trött.
Alltså, man har flyt, som det heter. Skriver och skriver och det är roligt och man känner att nu har jag faktiskt grepp om det här. Sedan - snubblar man liksom till. Det där sista jag jobbade med kändes motigt. Frågan är om det kändes motigt för att texten helt enkelt var för dålig - man är ju sin egen första läsare - eller för att man bara blev lite trött för en stund?
Det jäkliga är att jag inte kan avgöra det. Jag är så långt inne i virvlarna att jag omöjligt kan bedöma min egen text just nu. Ena dagen är den genialisk, nästa dag värdelös. Samma text. Jag vet inte när mitt omdöme är klart och när det är fördunklat. Jag måste låta texten ligga i en eller två månader, sedan kan jag eventuellt kunna se den klart.
Men just nu är jag ju mitt uppe i det och kan givetvis inte ta paus nu. Jag måste fullfölja, och först därefter kan jag lägga det hela på lagring (som en bättre ost, ungefär).
Under tiden lever jag med ångesten och ovissheten.
2009-10-19
Det dåliga samvetet
Jag känner mig trött och lite sliten. Det finns flera orsaker till det. Hursomhelst, jag får dåligt samvete för att jag inte bloggar mer just nu. Det finns så mycket jag vill prata om och det finns ju folk som läser också.
Men nu ska jag inte belasta samvetet mer. Så här säger vi: jag låter bloggen vila under det som är kvar av månaden, och så återkommer jag i november. Jag är trött på hela Internet, nu går jag offline.
Ja, så får det bli. Vi hörs.
Men nu ska jag inte belasta samvetet mer. Så här säger vi: jag låter bloggen vila under det som är kvar av månaden, och så återkommer jag i november. Jag är trött på hela Internet, nu går jag offline.
Ja, så får det bli. Vi hörs.
2009-10-10
Myten om simultankapacitet
Jag skrev till en vän häromdagen om konsten att göra flera saker på en gång. Jag skrev:
Gör aldrig det.
Jag vet inte om det är det man "ska" säga nuförtiden. Vi har ju bland annat den här seglivade myten om kvinnors simultankapacitet. Vi kvinnor kan minsann göra tre-fyra saker på en gång, inga problem.
Eller?
Alla som haft småbarn vet att det finns en period i livet när man faktiskt är så illa tvungen. Om man nu inte jobbar som barnsköterska eller så. Dvs vanliga mammor/pappor som "går hemma" och ska ta hand om ungarna förutsätts ju klara allt möjligt annat också, precis samtidigt. Det skumma är att man fortfarande pratar om att det är kvinnor som är experter på att göra flera saker på en gång, men det är först när papporna tar föräldraledigt som den där idiotiska frågan "men vad ska han göra nu när han är hemma hela dagarna?" dyker upp.
Nåväl, jag anser alltså att det där om kvinnors fantastiska simultankapacitet är rent snicksnack. Hört talas om det kvinnliga stressyndromet? Jo, precis. Stress uppstår som bekant när man gör en sak och känner att man borde göra en annan. Jag har också barn, jag har också tagit mig genom småbarnsåren, jag vet precis hur det är när man står som en bläckfisk i köket och ska underhålla småttingarna samtidigt som man ska trolla fram god och näringsriktig mat till samma (jättehungriga) småttingar samtidigt som man ska köra tvättmaskinen samtidigt som det ringer i telefonen. (Samtidigt som man själv drömmer om att få gå på toaletten.) Jag har också lärt mig att amma och sortera tvätt på samma gång. Eller snarare göra precis allt möjligt samtidigt som man ammar, eftersom man måste amma ideligen, ideligen. Visst går det. Men hur bra blir det? Hur mår man?
Jag och en kompis fick barn samtidigt, två gånger om. Vi ringde ofta varandra och pratade. Våra samtal var möjligen en uppvisning i denna omtalade simultankapacitet - troligen hade de låtit helt schizofrena för en utomstående, men själva lyckades vi på något vis genomföra det hela utan missförstånd. Det kunde låta ungefär så här:
"... och igår innan X kom hem så gick strömmen och ... nä, låt den där vara. LÅT DEN VARA, säger jag! Seså, lägg tillbaka den ... äsch, kom med den istället, jag tar den ... sådär, bra. Och så vart det helt kolmörkt så han stackarn hittade ju knappt huset."
"Jaså, fick ni också avbrott? Jag hörde att det var över hela regionen, det var visst något fel vid kraftver... jamen KAN du lugna dig lite? Jag pratar i telefon!"
"Oh jäklar, nu spydde hon över hela mig, vänta, jag måste gå och byta tröja. Attans. Fan. På golvet också. Du, ge mamma den där trasan. Ja den ja. Fiiint, nu var du duktig."
"Jag kommer förresten ihåg när vi fick krångel med bredbandet häromdagen, då skulle man tydligen logga in på någon hemsida och anmäla det, jomen tjena, hur hade de tänkt sig att det skulle funka, haha. Du, om du nu släpper mig för ett ögonblick så ska jag stänga av på spisen här. SLÄPP, sa jag! Nä, nu gör jag det här. Såja."
Och så vidare. Ja, vi ville prata med varandra. Vi behövde det verkligen.
Den här tiden är lyckligtvis över. Jag njöt inte direkt av den. Jag minns mest att stressnivåerna emellanåt var högre än de någonsin varit förut hos mig. Man fixar det för att man måste, men sannerligen om det är något att sträva efter. Men än idag händer det att jag står med lite väl många saker på en gång och gör något slags försök att klara av dem alla - samtidigt.
Nej, gör inte det. Det blir ett himla duttande av allting och man blir sällan nöjd. Ett av de bästa råden jag läst på senare tid är sorgligt materialistiskt, men fungerar otroligt bra: Vad du än gör, ska du göra det som om du fick riktigt bra betalt för det.
För mig fungerar det alltså. Den inställningen gör att jag koncentrerar mig på det jag har för händer och glömmer allt annat, och då blir åtminstone NÅGOT ordentligt gjort. Dessutom blir jag mindre trött och mindre stressad och - faktiskt - mycket mer effektiv i det stora hela. Framför allt blir jag gladare, trots att man naturligtvis ska göra saker för att de är så roliga och absolut inte för att man möjligen får betalt för det.
Så nu ska jag dela ut detta råd till alla som tror att de är effektiva om de röjer av matbordet samtidigt som de ringer dagens första jobbsamtal. Låt bli. Gör en sak i taget, och gör den med omsorg. Och glöm det där om kvinnlig multitasking. Det slutar bara med att man deppar för att man inte räcker till ordentligt någonstans.
Jag har förresten slutat att lyssna på musik när jag författar.
Gör aldrig det.
Jag vet inte om det är det man "ska" säga nuförtiden. Vi har ju bland annat den här seglivade myten om kvinnors simultankapacitet. Vi kvinnor kan minsann göra tre-fyra saker på en gång, inga problem.
Eller?
Alla som haft småbarn vet att det finns en period i livet när man faktiskt är så illa tvungen. Om man nu inte jobbar som barnsköterska eller så. Dvs vanliga mammor/pappor som "går hemma" och ska ta hand om ungarna förutsätts ju klara allt möjligt annat också, precis samtidigt. Det skumma är att man fortfarande pratar om att det är kvinnor som är experter på att göra flera saker på en gång, men det är först när papporna tar föräldraledigt som den där idiotiska frågan "men vad ska han göra nu när han är hemma hela dagarna?" dyker upp.
Nåväl, jag anser alltså att det där om kvinnors fantastiska simultankapacitet är rent snicksnack. Hört talas om det kvinnliga stressyndromet? Jo, precis. Stress uppstår som bekant när man gör en sak och känner att man borde göra en annan. Jag har också barn, jag har också tagit mig genom småbarnsåren, jag vet precis hur det är när man står som en bläckfisk i köket och ska underhålla småttingarna samtidigt som man ska trolla fram god och näringsriktig mat till samma (jättehungriga) småttingar samtidigt som man ska köra tvättmaskinen samtidigt som det ringer i telefonen. (Samtidigt som man själv drömmer om att få gå på toaletten.) Jag har också lärt mig att amma och sortera tvätt på samma gång. Eller snarare göra precis allt möjligt samtidigt som man ammar, eftersom man måste amma ideligen, ideligen. Visst går det. Men hur bra blir det? Hur mår man?
Jag och en kompis fick barn samtidigt, två gånger om. Vi ringde ofta varandra och pratade. Våra samtal var möjligen en uppvisning i denna omtalade simultankapacitet - troligen hade de låtit helt schizofrena för en utomstående, men själva lyckades vi på något vis genomföra det hela utan missförstånd. Det kunde låta ungefär så här:
"... och igår innan X kom hem så gick strömmen och ... nä, låt den där vara. LÅT DEN VARA, säger jag! Seså, lägg tillbaka den ... äsch, kom med den istället, jag tar den ... sådär, bra. Och så vart det helt kolmörkt så han stackarn hittade ju knappt huset."
"Jaså, fick ni också avbrott? Jag hörde att det var över hela regionen, det var visst något fel vid kraftver... jamen KAN du lugna dig lite? Jag pratar i telefon!"
"Oh jäklar, nu spydde hon över hela mig, vänta, jag måste gå och byta tröja. Attans. Fan. På golvet också. Du, ge mamma den där trasan. Ja den ja. Fiiint, nu var du duktig."
"Jag kommer förresten ihåg när vi fick krångel med bredbandet häromdagen, då skulle man tydligen logga in på någon hemsida och anmäla det, jomen tjena, hur hade de tänkt sig att det skulle funka, haha. Du, om du nu släpper mig för ett ögonblick så ska jag stänga av på spisen här. SLÄPP, sa jag! Nä, nu gör jag det här. Såja."
Och så vidare. Ja, vi ville prata med varandra. Vi behövde det verkligen.
Den här tiden är lyckligtvis över. Jag njöt inte direkt av den. Jag minns mest att stressnivåerna emellanåt var högre än de någonsin varit förut hos mig. Man fixar det för att man måste, men sannerligen om det är något att sträva efter. Men än idag händer det att jag står med lite väl många saker på en gång och gör något slags försök att klara av dem alla - samtidigt.
Nej, gör inte det. Det blir ett himla duttande av allting och man blir sällan nöjd. Ett av de bästa råden jag läst på senare tid är sorgligt materialistiskt, men fungerar otroligt bra: Vad du än gör, ska du göra det som om du fick riktigt bra betalt för det.
För mig fungerar det alltså. Den inställningen gör att jag koncentrerar mig på det jag har för händer och glömmer allt annat, och då blir åtminstone NÅGOT ordentligt gjort. Dessutom blir jag mindre trött och mindre stressad och - faktiskt - mycket mer effektiv i det stora hela. Framför allt blir jag gladare, trots att man naturligtvis ska göra saker för att de är så roliga och absolut inte för att man möjligen får betalt för det.
Så nu ska jag dela ut detta råd till alla som tror att de är effektiva om de röjer av matbordet samtidigt som de ringer dagens första jobbsamtal. Låt bli. Gör en sak i taget, och gör den med omsorg. Och glöm det där om kvinnlig multitasking. Det slutar bara med att man deppar för att man inte räcker till ordentligt någonstans.
Jag har förresten slutat att lyssna på musik när jag författar.
2009-10-09
Hi fans, I love you
Årets nobelpristagare i litteratur heter Herta Müller.
Okej. Ja, jag visste ju inte vem det var i år heller. Det har jag slutat grunna över. Nu är jag lite kluven till detta med nobelpris. Jag kan absolut inte förstå den ologiska och inte lite inställsamma inställningen att man är ett geni så fort man fått Nobelpriset. Man kan väl inte vara mer genialisk dagen efter än man var dagen före, eller? Om man nu inte tror att Svenska Akademin har makten att geniförklara folk, alltså. Det tror inte jag. Jag tror inte att de är ett dugg mer "snille och smak" än vad jag är själv. Däremot tror jag väl att de har läst många böcker och är kunniga inom området litteratur.
Men innan jag fnysande avfärdar hela cirkusen kan jag anföra en alternativ syn på Nobelpriset, som kanske är lite trevligare: det är ett bra sätt att uppmärksamma bra författare. Jag erkänner rakryggat att jag t ex aldrig skulle ha upptäckt Toni Morrison om hon inte fått lite extra uppmärksamhet i Sverige tack vare Nobelpriset. Detsamma gäller förstås en hel rad av nobelpristagare. Jag brukar inte kasta mig över dem bara för att de får nobelpriset, se resonemanget ovan. Men förr eller senare hittar man väl någon bok av dem ...
Eftersom Tove Jansson fallit ifrån hoppas jag på Joyce Carol Oates nästa gång. Å andra sidan är det alltså roligt om det blir någon jag inte kände till, så att man får ett nytt spännande namn att kolla upp.
Men jag kom att tänka på detta med berömmelse. Det är roligt att få fans. Jag vet, för när "Svart eld" publicerats fick till och med lilla jag några snälla brev. Okända människor som gjorde sig besväret att berätta för mig hur mycket de gillade min bok. Någon var bara tolv år, andra var betydligt äldre. Jag blev hur glad som helst och skrev och tackade för att de skulle begripa det. Nej, de var inte fler än att jag kunde svara dem alla (tror jag i alla fall, hoppas jag inte ljög nu ...)
Fast jag vet inte om detta är att kalla fanpost. Jag tror inte det, och jag saknar verkligen inte sådana där rena beundrarbrev heller. (Jag menar, jag har aldrig fått några sådana och jag vill inte ha dem heller.) Har aldrig skrivit något själv. Däremot har jag skrivit privata brev till folk som åstadkommit saker jag gillar, och talat om för dem varför jag gillar det. Precis som andra skrev till mig. Jag vet som sagt att man blir glad. Det är roligt att göra folk glada och ännu roligare om man kan göra det genom att vara uppriktig.
Frågan är dock om man slutar att bli glad någon gång. Jag försöker skåda in i en ganska orealistisk framtid där jag får så många lovordsbrev att mina svar blir ett idolfoto som min sekreterare stoppar i de returfrankerade kuverten. Ett foto med den tryckta texten "Tack för att du gillar mina böcker! Du missar väl inte att min nya roman, [KÖP DEN, JAG VILL FÅ MIN LÖN], kommer till din bokhandel trettionde februari? Kram, Ghosthand."
Ja, kram på er allihopa, jag älskar er verkligen. Verkligen, alltså.
Jag förstår ju att det till slut måste bli sådär om man "lyckas". Jag antar att detta ska ses som ett tecken på verklig framgång.
Frågan är hur framgångsrik man vill bli egentligen. Man tjänar pengar. Var det då allt man ville?
PS. Jaja, det här är ett inlägg i repris. Men vem f-n orkar sitta och rota i mina arkiv ...?
Okej. Ja, jag visste ju inte vem det var i år heller. Det har jag slutat grunna över. Nu är jag lite kluven till detta med nobelpris. Jag kan absolut inte förstå den ologiska och inte lite inställsamma inställningen att man är ett geni så fort man fått Nobelpriset. Man kan väl inte vara mer genialisk dagen efter än man var dagen före, eller? Om man nu inte tror att Svenska Akademin har makten att geniförklara folk, alltså. Det tror inte jag. Jag tror inte att de är ett dugg mer "snille och smak" än vad jag är själv. Däremot tror jag väl att de har läst många böcker och är kunniga inom området litteratur.
Men innan jag fnysande avfärdar hela cirkusen kan jag anföra en alternativ syn på Nobelpriset, som kanske är lite trevligare: det är ett bra sätt att uppmärksamma bra författare. Jag erkänner rakryggat att jag t ex aldrig skulle ha upptäckt Toni Morrison om hon inte fått lite extra uppmärksamhet i Sverige tack vare Nobelpriset. Detsamma gäller förstås en hel rad av nobelpristagare. Jag brukar inte kasta mig över dem bara för att de får nobelpriset, se resonemanget ovan. Men förr eller senare hittar man väl någon bok av dem ...
Eftersom Tove Jansson fallit ifrån hoppas jag på Joyce Carol Oates nästa gång. Å andra sidan är det alltså roligt om det blir någon jag inte kände till, så att man får ett nytt spännande namn att kolla upp.
Men jag kom att tänka på detta med berömmelse. Det är roligt att få fans. Jag vet, för när "Svart eld" publicerats fick till och med lilla jag några snälla brev. Okända människor som gjorde sig besväret att berätta för mig hur mycket de gillade min bok. Någon var bara tolv år, andra var betydligt äldre. Jag blev hur glad som helst och skrev och tackade för att de skulle begripa det. Nej, de var inte fler än att jag kunde svara dem alla (tror jag i alla fall, hoppas jag inte ljög nu ...)
Fast jag vet inte om detta är att kalla fanpost. Jag tror inte det, och jag saknar verkligen inte sådana där rena beundrarbrev heller. (Jag menar, jag har aldrig fått några sådana och jag vill inte ha dem heller.) Har aldrig skrivit något själv. Däremot har jag skrivit privata brev till folk som åstadkommit saker jag gillar, och talat om för dem varför jag gillar det. Precis som andra skrev till mig. Jag vet som sagt att man blir glad. Det är roligt att göra folk glada och ännu roligare om man kan göra det genom att vara uppriktig.
Frågan är dock om man slutar att bli glad någon gång. Jag försöker skåda in i en ganska orealistisk framtid där jag får så många lovordsbrev att mina svar blir ett idolfoto som min sekreterare stoppar i de returfrankerade kuverten. Ett foto med den tryckta texten "Tack för att du gillar mina böcker! Du missar väl inte att min nya roman, [KÖP DEN, JAG VILL FÅ MIN LÖN], kommer till din bokhandel trettionde februari? Kram, Ghosthand."
Ja, kram på er allihopa, jag älskar er verkligen. Verkligen, alltså.
Jag förstår ju att det till slut måste bli sådär om man "lyckas". Jag antar att detta ska ses som ett tecken på verklig framgång.
Frågan är hur framgångsrik man vill bli egentligen. Man tjänar pengar. Var det då allt man ville?
PS. Jaja, det här är ett inlägg i repris. Men vem f-n orkar sitta och rota i mina arkiv ...?
2009-10-08
Kronologi är ute
När jag skriver en scen är den som en liten ö i vattnet. Det blir en liten historia, väl avgränsad, isolerad. Sedan gör man en ny ö i närheten, men ändå helt skild från den första. Man gör kanske ännu en. Och så håller man på, och låter dem sakta växa och breda ut sig åt olika håll. Till slut, det är det man hoppas, snuddar de vid varandra och kommer med tiden att växa ihop.
Detta är moderna tiders berättarteknik. Man kan såklart ta det kronologiskt också, rakt fram från början till slutet. När man fått dit det magiska ordet - SLUT - vet man att man är färdig. I stort sett. Fast vi har ju blivit så amerikaniserade förstås, så vi törs inte längre skriva vilka ord som helst. Kvällstidningarna fnissar som upphetsade tanter i bibelstudiegruppen åt någons "nip slip". Det fanns annars en tid när vi inte direkt gjorde rubriker av sånt i Sverige, så det här är något importerat.
Och SLUT kan man kanske inte heller skriva längre utan att det blir lite besvärat.
Men det beror kanske också på berättartekniken. Den har börjat bli allt mer lik funktionsprogrammering, fast mer nästlat förstås. Det som händer på ena ön kommer snart att vävas ihop med den andra. Idealet är att de alla så småningom flyter ihop till en enda kontinent.
Då ser man snart ut som en riktigt smart författare, med samma koll på läget som Gud. Om man bara berättar rakt upp och ner, däremot - tja, då har man visst bara fått fatt på en bra historia. Inte mycket mer.
Nu har jag skrivit samma kapitel i två olika versioner. Samma handling, helt olika framställning. Det känns lite tokigt, men jag måste känna mig för. I Svart Eld gjorde jag det också, fast där behöll jag båda versionerna - både kapitel 2 och kapitel 3. Jag vet inte vad jag ska skriva härnäst, vilken "ö" som ropar mest på mig. Jag vet bara att jag inte har lust att skriva kronologiskt. Bokens sista mening är skriven för evigheter sedan. Vissa teman ska strös ut som saltkorn i andra scener. Så jag hoppar, hit och dit, och tror att jag så småningom ska få ihop min kontinent.
Det här inlägget skrev jag offline tidigare idag. Jag måste alltså stänga av Internet för att kunna författa. Men det är ju under författandet som jag funderar på vissa frågor, inte fem timmar senare. Och det har börjat störa mig att jag måste använda sisådär hälften av min totala arbetstid, varje dag, enbart åt att försöka hitta rytmen i berättandet.
Det känns som om jag är en ovanligt kass berättare som får jobba dubbelt så mycket som alla andra för att få ett åtminstone hyfsat resultat.
Detta är moderna tiders berättarteknik. Man kan såklart ta det kronologiskt också, rakt fram från början till slutet. När man fått dit det magiska ordet - SLUT - vet man att man är färdig. I stort sett. Fast vi har ju blivit så amerikaniserade förstås, så vi törs inte längre skriva vilka ord som helst. Kvällstidningarna fnissar som upphetsade tanter i bibelstudiegruppen åt någons "nip slip". Det fanns annars en tid när vi inte direkt gjorde rubriker av sånt i Sverige, så det här är något importerat.
Och SLUT kan man kanske inte heller skriva längre utan att det blir lite besvärat.
Men det beror kanske också på berättartekniken. Den har börjat bli allt mer lik funktionsprogrammering, fast mer nästlat förstås. Det som händer på ena ön kommer snart att vävas ihop med den andra. Idealet är att de alla så småningom flyter ihop till en enda kontinent.
Då ser man snart ut som en riktigt smart författare, med samma koll på läget som Gud. Om man bara berättar rakt upp och ner, däremot - tja, då har man visst bara fått fatt på en bra historia. Inte mycket mer.
Nu har jag skrivit samma kapitel i två olika versioner. Samma handling, helt olika framställning. Det känns lite tokigt, men jag måste känna mig för. I Svart Eld gjorde jag det också, fast där behöll jag båda versionerna - både kapitel 2 och kapitel 3. Jag vet inte vad jag ska skriva härnäst, vilken "ö" som ropar mest på mig. Jag vet bara att jag inte har lust att skriva kronologiskt. Bokens sista mening är skriven för evigheter sedan. Vissa teman ska strös ut som saltkorn i andra scener. Så jag hoppar, hit och dit, och tror att jag så småningom ska få ihop min kontinent.
Det här inlägget skrev jag offline tidigare idag. Jag måste alltså stänga av Internet för att kunna författa. Men det är ju under författandet som jag funderar på vissa frågor, inte fem timmar senare. Och det har börjat störa mig att jag måste använda sisådär hälften av min totala arbetstid, varje dag, enbart åt att försöka hitta rytmen i berättandet.
Det känns som om jag är en ovanligt kass berättare som får jobba dubbelt så mycket som alla andra för att få ett åtminstone hyfsat resultat.
2009-10-07
Namn
Jag gick och funderade på språk idag under morgonens hundpromenad. Det börjar bli vackra höstfärger här, det blåser friskt i skärgården, världen är på hela taget väldigt vacker. Men det blir ju slentrian när man sett det ofta. Plötsligt är åsynen av en fjord med blånande berg och guldgröna boklundar inte längre något sensationellt fantastiskt, utan något man glor på medan man tänker på annat.
Jag tänkte på namn. På hur våra erfarenheter och kunskaper kan nöta ut ett namn och ta glansen ifrån det, tills man inte längre associerar det till något vackert.
Smaka till exempel på de här namnen:
Rosengård
Hägersten
Kungälv
Liljeholmen
Hallonbergen
Bergsjön
Gullspång
Inse att de alla skulle kunna vara hämtade ur en sagobok. Men jag slår vad om att de inte längre för tankarna till någon romantisk saga, utan till helt andra saker. Antingen något direkt negativt, eller i vart fall till något väldigt vardagligt. Ej heller är det någon som faller för skönheten i efternamn som Lindgren, Sjöblom och Ljungberg. Det är ju bara namn. Det krävdes en invandrare för att påpeka att svenska efternamn kan vara väldigt vackra och poetiska.
Jag önskar att vi kunde återta våra namn igen, låta det vackra och storslagna bli vackert igen istället för att låta det sänkas av det vi vet eller i många fall tror oss veta. Jag önskar att vi kunde lära oss att höra och se igen.
Å andra sidan finns det ju fall när man kanske borde låta bli. Följande ortsnamn har jag hämtat lite varstans i Sverige:
Gråbo
Sexdrega
Rottne
Larv
Trävattna
Burträsk
Kvinnaböske
Ödeshög
Baggböle
...
Tja. Så kan man ju också kalla sitt hem. Och jag vandrar vidare, med huvudet fullt av språkfrågor, och smakar på ord och stavelser. Jag har roligt, även om det förmodligen inte ser särskilt roligt ut.
(Och jag är lite dålig på att blogga eftersom jag just nu skriver på annat. Hoppas det beskedet kan glädja någon ...)
Jag tänkte på namn. På hur våra erfarenheter och kunskaper kan nöta ut ett namn och ta glansen ifrån det, tills man inte längre associerar det till något vackert.
Smaka till exempel på de här namnen:
Rosengård
Hägersten
Kungälv
Liljeholmen
Hallonbergen
Bergsjön
Gullspång
Inse att de alla skulle kunna vara hämtade ur en sagobok. Men jag slår vad om att de inte längre för tankarna till någon romantisk saga, utan till helt andra saker. Antingen något direkt negativt, eller i vart fall till något väldigt vardagligt. Ej heller är det någon som faller för skönheten i efternamn som Lindgren, Sjöblom och Ljungberg. Det är ju bara namn. Det krävdes en invandrare för att påpeka att svenska efternamn kan vara väldigt vackra och poetiska.
Jag önskar att vi kunde återta våra namn igen, låta det vackra och storslagna bli vackert igen istället för att låta det sänkas av det vi vet eller i många fall tror oss veta. Jag önskar att vi kunde lära oss att höra och se igen.
Å andra sidan finns det ju fall när man kanske borde låta bli. Följande ortsnamn har jag hämtat lite varstans i Sverige:
Gråbo
Sexdrega
Rottne
Larv
Trävattna
Burträsk
Kvinnaböske
Ödeshög
Baggböle
...
Tja. Så kan man ju också kalla sitt hem. Och jag vandrar vidare, med huvudet fullt av språkfrågor, och smakar på ord och stavelser. Jag har roligt, även om det förmodligen inte ser särskilt roligt ut.
(Och jag är lite dålig på att blogga eftersom jag just nu skriver på annat. Hoppas det beskedet kan glädja någon ...)
2009-09-30
Ett svårt fall av Internetberoende
Jag satte mig vid datorn för att kolla väderprognosen på SMHI.
Nu, två timmar senare, kom jag återigen ihåg att jag skulle kolla SMHI. Så nu har jag gjort det. Det blir regn och kulingvarning imorgon.
Vad jag gjort under den här tiden när jag bara skulle ...? Öh, ja, vet inte riktigt. Måste ha surfat. Det är med andra ord som vanligt.
Imorgon stänger jag av skiten så att jag kan jobba igen. Jag har ett program som kan spärra webbläsaren åt mig under vald tidsrymd. Varje gång jag ska trycka på knappen och aktivera det, får jag lite ångest. Varje gång jag har gjort det, känner jag mig upprymd, som om någon just har befriat mig från något.
I övrigt råder ett visst lugn här eftersom influensan vill avsluta gästspelet med en sjurungande hosta som gör att man inte kan föra normala samtal. Förrförra året åkte jag på en mycket värre hosta som dessutom höll i sig en månad. Till slut var det faktiskt omöjligt för mig att yttra en hel mening utan att jag avbröt mig själv med ett hiskeligt hostanfall. Bättre hälften led av något liknande.
Så for han till USA. När han var där, chattade vi med varandra över MSN. Jag skrev: "vad skönt att vi äntligen kan prata med varandra igen" ...
Det löjliga var nämligen att vi först då, över MSN och tvärs över jordklotet, kunde föra ett samtal igen utan att hosta sönder det. När vi befann oss i samma rum gick det minsann inte, eftersom det då kändes för larvigt att sitta och skriva till varandra. Kom inte och säg att det inte finns poänger med Internet.
Nu, två timmar senare, kom jag återigen ihåg att jag skulle kolla SMHI. Så nu har jag gjort det. Det blir regn och kulingvarning imorgon.
Vad jag gjort under den här tiden när jag bara skulle ...? Öh, ja, vet inte riktigt. Måste ha surfat. Det är med andra ord som vanligt.
Imorgon stänger jag av skiten så att jag kan jobba igen. Jag har ett program som kan spärra webbläsaren åt mig under vald tidsrymd. Varje gång jag ska trycka på knappen och aktivera det, får jag lite ångest. Varje gång jag har gjort det, känner jag mig upprymd, som om någon just har befriat mig från något.
I övrigt råder ett visst lugn här eftersom influensan vill avsluta gästspelet med en sjurungande hosta som gör att man inte kan föra normala samtal. Förrförra året åkte jag på en mycket värre hosta som dessutom höll i sig en månad. Till slut var det faktiskt omöjligt för mig att yttra en hel mening utan att jag avbröt mig själv med ett hiskeligt hostanfall. Bättre hälften led av något liknande.
Så for han till USA. När han var där, chattade vi med varandra över MSN. Jag skrev: "vad skönt att vi äntligen kan prata med varandra igen" ...
Det löjliga var nämligen att vi först då, över MSN och tvärs över jordklotet, kunde föra ett samtal igen utan att hosta sönder det. När vi befann oss i samma rum gick det minsann inte, eftersom det då kändes för larvigt att sitta och skriva till varandra. Kom inte och säg att det inte finns poänger med Internet.
2009-09-29
Gode Gud, gör mig till bloggdrottning!
Har man sett, här har Aftonbladet en artikel om hur man går tillväga för att bli bloggdrottning. (Tjejen i artikeln ska visst vara en sådan, jag har aldrig hört talas om henne, okej - tur för henne kanske. Se tidigare inlägg.)
Jag vill också bli bloggdrottning. Jag menar, vem vill väl inte det? Jag läser ... ööh, vänta lite nu. Hon tycker att man ska ägna sig åt "extrem shopping". Typ inte det jag gör några gånger i veckan när jag stönande drar iväg till Coop Forum och bunkrar mjölk, toapapper, falukorv och en himla massa andra förnödenheter som en barnfamilj behöver? Vi har åtminstone kommit ifrån blöjstadiet, bokstavligt talat.
Nähä, kläder var det visst. Jag utgår från att nya vinterjackor till ungarna inte heller räknas då. Det finns nämligen ingen som helst glamour i detta. Jag förstår ingenting. Vad är det för roligt och spännande med att åka och handla? Jag vet att jag är elak igen, men är det inte snarare extrem självupptagenhet man tydligen ska hålla på med? Och där finns det ju inte plats för barn och matkassar och föräldramöten.
"Lev ditt liv genom bloggen". Vet inte om mina närmaste skulle bli så himla glada om jag började lämna ut dem i min blogg. Vet inte om ni andra skulle bli så himla glada om jag började lämna ut mig i min blogg, höhö. Vill ni veta vad jag äter till frukost? När jag var hos frissan sist? Vilken tröja jag beställde på Ellos?
Verkligen? Allvarligt? Nej, jag trodde väl det.
Jag bloggar för att det är ett slags skrivexperiment. Dessutom är det ju ett sätt att göra lite reklam för sitt eget skrivande, förstås. Om jag ger ut en bok igen lär jag ju nämna det här, "några" gånger. Dessutom hoppas jag förstås att någon annan kanske ska få lite rolig underhållning för några ögonblick, någon gång åtminstone.
Men bloggdrottning, nää, jag vet inte. Tror inte det, faktiskt. Gode Gud, gör mig till nobelpristagare.
Jag vill också bli bloggdrottning. Jag menar, vem vill väl inte det? Jag läser ... ööh, vänta lite nu. Hon tycker att man ska ägna sig åt "extrem shopping". Typ inte det jag gör några gånger i veckan när jag stönande drar iväg till Coop Forum och bunkrar mjölk, toapapper, falukorv och en himla massa andra förnödenheter som en barnfamilj behöver? Vi har åtminstone kommit ifrån blöjstadiet, bokstavligt talat.
Nähä, kläder var det visst. Jag utgår från att nya vinterjackor till ungarna inte heller räknas då. Det finns nämligen ingen som helst glamour i detta. Jag förstår ingenting. Vad är det för roligt och spännande med att åka och handla? Jag vet att jag är elak igen, men är det inte snarare extrem självupptagenhet man tydligen ska hålla på med? Och där finns det ju inte plats för barn och matkassar och föräldramöten.
"Lev ditt liv genom bloggen". Vet inte om mina närmaste skulle bli så himla glada om jag började lämna ut dem i min blogg. Vet inte om ni andra skulle bli så himla glada om jag började lämna ut mig i min blogg, höhö. Vill ni veta vad jag äter till frukost? När jag var hos frissan sist? Vilken tröja jag beställde på Ellos?
Verkligen? Allvarligt? Nej, jag trodde väl det.
Jag bloggar för att det är ett slags skrivexperiment. Dessutom är det ju ett sätt att göra lite reklam för sitt eget skrivande, förstås. Om jag ger ut en bok igen lär jag ju nämna det här, "några" gånger. Dessutom hoppas jag förstås att någon annan kanske ska få lite rolig underhållning för några ögonblick, någon gång åtminstone.
Men bloggdrottning, nää, jag vet inte. Tror inte det, faktiskt. Gode Gud, gör mig till nobelpristagare.
The Ghosthand - er dementor på nätet
Vad ska vi skriva om nu då?
Det är en hemsk fråga som en författare helst inte erkänner att hon någon gång ställer sig ... Nejdå, varje äkta författare är liksom fylld till brädden av porlande inspirationsvatten som sprutar ur henne likt en fontän ...
... bildlikt, alltså, inte bokstavligt. Äsch, den metaforen blev ett riktigt magplask. Jag ska vid tillfälle samla ihop fler sådana, för jag tycker att misslyckade metaforer är hemskt roliga.
Men frågan ovan riktades egentligen till våra nyhetsmedier. Det måste vara hemskt att leva på att rapportera om nyheter och så ... händer inget? Åjo, det gör det ju alltid. Men vi har väl alla märkt att vissa händelser blir uppblåsta till sådana proportioner att det verkar lätt desperat, och därmed skapas en konstig bild i allas våra medvetanden. Har ni sett den där teckningen på hur hjärnan uppfattar kroppen, om man ser till hur nervimpulser behandlas? En gräsligt förvriden teckning som består av mestadels mun, ögon, händer och fötter. Den talar ju i viss mån sanning, men alla kan ju se att den är förvrängd. Trots allt består vi ju inte av 75% mun och resten händer. (Dock kan man fundera lite över det intressanta faktum att alla barn som ritar, och då menar jag alla, alltid ritar huvudfotingar innan de börjar rita kroppar.)
Men vår verklighetsuppfattning, formad av medierna, är väl ungefär lika knepig som den där teckningen.
Just har det varit Svininfluensan som varit på tapeten ett slag. Efter att ha varit världskrigsrubrik i pressen en tid, moderna tiders digerdöd, har den nu börjat reduceras till allmängods och är därmed inte lika kul att skriva om längre. Till och med sådana nollor som jag har ju alltså fått den. Hela familjen har suttit isolerad här i huset i en vecka. Host, host. Äkta hälften flög hem den från en utlandsresa, hela resesällskapet verkar ha däckat, hela den här familjen likaså. Alltså tror vi att det är svininfluensan, även om det finns folk i ens närhet som tvivlar bara för att det är lilla vardagstrista jag som drabbats - det finns alltid de som undrar om man verkligen känner den där kändisen och verkligen skriver böcker på riktigt och så vidare. Den grå musvardagens märkliga krock med mediernas gyllene idévärld.
Alltnog, vi utgår från att detta var den riktiga svininfluensan eftersom alla symptom stämmer på pricken och eftersom smittsamheten tycktes vara så gott som hundraprocentig denna gång, och eftersom svininfluensan faktiskt är den som är inne just nu. Jag kom aldrig över 39 i feber. Annat var det 2005, då blev det ambulanstur till sjukhuset och lunginflammation och hela faderullan för min del. Jag kom inte i tidningen för det! Den satans flunsan hade minsann inte ens något namn!
Där ser man, allt jag rör vid blir aska.
Så vad ska våra stackars tidningar skriva om nu då, när Spökhanden berört senaste fräcka nyheten med sin glamourdödande smitta? Jo - jag får konstiga nöjen när jag sitter härhemma i isoleringen och inte orkar författa - man skriver om ... en anka? Eller förlåt, kändis var hon visst, nivetsäkertvem, men nu tänker jag inte skriva namnet igen. Jag undrar vad som har tagit åt världen. En tant säger lite provokativa saker i något slags reportage och plötsligt är hon jättekändis och det pinsamma kändisfjäsket sprutar igång på allvar.
Jag har av sjukdomen elak vorden blivit, och därför tänker jag berätta sanningen, nämligen att jag tyckte att hon såg rätt fräsch ut för att vara 50, när jag såg henne på bilderna. Sedan fick jag veta att hon inte alls var 50 utan yngre än jag. Och att hon delar ut goda råd om hur man gör för att se yngre ut.
Åh. Då skulle jag också kunna göra det. Toppen. Men jag är trött på att se rubrikerna om henne. Hon är faktiskt ovanligt ointressant. Och min karl är mycket yngre, snyggare, sexigare, roligare och troligtvis smartare än hennes. Så något gjorde även jag rätt ... Ingen som vill bjuda in mig till något pratprogram för att höra hur jag gjorde, eller?
Sedan blev det rån istället. Nya rubriker! Nu minsann! "Helikopterrånet" - var det pengar eller en helikopter de snodde, alltså? Jo, det var pengar. Nu är polisen bekymrad över att rånarna blivit för "hjältemodigt" framställda i pressen - polisen får skylla sig själva om de kommer med sådana vördnadsfulla uttalanden om "proffsjobb" och så vidare. Men det var alltså pengar som rånarna kom över? Kontanter, ok? Ska vi säga några hundra miljoner - i tusenlappar?
Öh? Och detta skulle kallas smart? Ingen som känner att det i dagens läge faktiskt är STENKORKAT att sno åt sig så mycket kontanter?
För vad ska man ha dem till? Man kan inte sätta in hela rasket på banken. Man kan inte köpa alltför dyra kapitalvaror eller göra några investeringar med dem. Överallt där alltför stora summor dyker upp i kontant form blir det misstänksamhet och utredningar. Antingen får man ligga lågt - och vad har man då för glädje av sedlarna, mer än som kuddstoppning? - eller också får man leva med vetskapen att det bara är en tidsfråga innan man åker dit. Man kan inte fara utomlands med svenska pengar. Möjligen kan man göra affärer i undre världen, men det låter faktiskt inte särskilt roligt. Det hela utmynnar i den lille mannens förvridna dröm om vad ekonomisk frihet egentligen innebär.
Det kvittar väl hur många miljoner och miljarder man har i madrassen om man ändå måste leva som en jagad människa? Om man ändå aldrig kan göra de där riktigt stora och avgörande investeringarna? Om den enda frihet man har är friheten att köpa ytterligare ett antal prylar som man sannolikt inte behöver? (Gud, jag måste verkligen städa härhemma - nå, det får bli när jag blivit lite piggare.)
Jag kan tycka att "Jönssonligan" är underhållande. Men så är de ju rätt töntiga också.
Alltså, jag tror visst att det är bra att ha mycket pengar, det vill jag också ha. Men jag tror att de enda pengar man i längden kan ha glädje av, är sådana om man förtjänat på ett någorlunda hederligt vis och därför kan använda öppet. Dessutom vet vi alla att lycka inte kan köpas för pengar. Nej - det är inte bara ett sådant där desperat litet talesätt. Det finns seriös forskning som visar det. Lycka har väldigt lite med yttre omständigheter att göra, inräknat ekonomisk ställning och egen hälsa. Lycka är något man hämtar långt inifrån sig själv.
Eller, om vi ska uttrycka det så här istället: vem blir glad av att begå ett rån?
Sådärja, nu ska jag ta en paus och fundera på vem och vad jag härnäst ska avglorifiera med mitt själsdödande och närgångna tafsande.
Det är en hemsk fråga som en författare helst inte erkänner att hon någon gång ställer sig ... Nejdå, varje äkta författare är liksom fylld till brädden av porlande inspirationsvatten som sprutar ur henne likt en fontän ...
... bildlikt, alltså, inte bokstavligt. Äsch, den metaforen blev ett riktigt magplask. Jag ska vid tillfälle samla ihop fler sådana, för jag tycker att misslyckade metaforer är hemskt roliga.
Men frågan ovan riktades egentligen till våra nyhetsmedier. Det måste vara hemskt att leva på att rapportera om nyheter och så ... händer inget? Åjo, det gör det ju alltid. Men vi har väl alla märkt att vissa händelser blir uppblåsta till sådana proportioner att det verkar lätt desperat, och därmed skapas en konstig bild i allas våra medvetanden. Har ni sett den där teckningen på hur hjärnan uppfattar kroppen, om man ser till hur nervimpulser behandlas? En gräsligt förvriden teckning som består av mestadels mun, ögon, händer och fötter. Den talar ju i viss mån sanning, men alla kan ju se att den är förvrängd. Trots allt består vi ju inte av 75% mun och resten händer. (Dock kan man fundera lite över det intressanta faktum att alla barn som ritar, och då menar jag alla, alltid ritar huvudfotingar innan de börjar rita kroppar.)
Men vår verklighetsuppfattning, formad av medierna, är väl ungefär lika knepig som den där teckningen.
Just har det varit Svininfluensan som varit på tapeten ett slag. Efter att ha varit världskrigsrubrik i pressen en tid, moderna tiders digerdöd, har den nu börjat reduceras till allmängods och är därmed inte lika kul att skriva om längre. Till och med sådana nollor som jag har ju alltså fått den. Hela familjen har suttit isolerad här i huset i en vecka. Host, host. Äkta hälften flög hem den från en utlandsresa, hela resesällskapet verkar ha däckat, hela den här familjen likaså. Alltså tror vi att det är svininfluensan, även om det finns folk i ens närhet som tvivlar bara för att det är lilla vardagstrista jag som drabbats - det finns alltid de som undrar om man verkligen känner den där kändisen och verkligen skriver böcker på riktigt och så vidare. Den grå musvardagens märkliga krock med mediernas gyllene idévärld.
Alltnog, vi utgår från att detta var den riktiga svininfluensan eftersom alla symptom stämmer på pricken och eftersom smittsamheten tycktes vara så gott som hundraprocentig denna gång, och eftersom svininfluensan faktiskt är den som är inne just nu. Jag kom aldrig över 39 i feber. Annat var det 2005, då blev det ambulanstur till sjukhuset och lunginflammation och hela faderullan för min del. Jag kom inte i tidningen för det! Den satans flunsan hade minsann inte ens något namn!
Där ser man, allt jag rör vid blir aska.
Så vad ska våra stackars tidningar skriva om nu då, när Spökhanden berört senaste fräcka nyheten med sin glamourdödande smitta? Jo - jag får konstiga nöjen när jag sitter härhemma i isoleringen och inte orkar författa - man skriver om ... en anka? Eller förlåt, kändis var hon visst, nivetsäkertvem, men nu tänker jag inte skriva namnet igen. Jag undrar vad som har tagit åt världen. En tant säger lite provokativa saker i något slags reportage och plötsligt är hon jättekändis och det pinsamma kändisfjäsket sprutar igång på allvar.
Jag har av sjukdomen elak vorden blivit, och därför tänker jag berätta sanningen, nämligen att jag tyckte att hon såg rätt fräsch ut för att vara 50, när jag såg henne på bilderna. Sedan fick jag veta att hon inte alls var 50 utan yngre än jag. Och att hon delar ut goda råd om hur man gör för att se yngre ut.
Åh. Då skulle jag också kunna göra det. Toppen. Men jag är trött på att se rubrikerna om henne. Hon är faktiskt ovanligt ointressant. Och min karl är mycket yngre, snyggare, sexigare, roligare och troligtvis smartare än hennes. Så något gjorde även jag rätt ... Ingen som vill bjuda in mig till något pratprogram för att höra hur jag gjorde, eller?
Sedan blev det rån istället. Nya rubriker! Nu minsann! "Helikopterrånet" - var det pengar eller en helikopter de snodde, alltså? Jo, det var pengar. Nu är polisen bekymrad över att rånarna blivit för "hjältemodigt" framställda i pressen - polisen får skylla sig själva om de kommer med sådana vördnadsfulla uttalanden om "proffsjobb" och så vidare. Men det var alltså pengar som rånarna kom över? Kontanter, ok? Ska vi säga några hundra miljoner - i tusenlappar?
Öh? Och detta skulle kallas smart? Ingen som känner att det i dagens läge faktiskt är STENKORKAT att sno åt sig så mycket kontanter?
För vad ska man ha dem till? Man kan inte sätta in hela rasket på banken. Man kan inte köpa alltför dyra kapitalvaror eller göra några investeringar med dem. Överallt där alltför stora summor dyker upp i kontant form blir det misstänksamhet och utredningar. Antingen får man ligga lågt - och vad har man då för glädje av sedlarna, mer än som kuddstoppning? - eller också får man leva med vetskapen att det bara är en tidsfråga innan man åker dit. Man kan inte fara utomlands med svenska pengar. Möjligen kan man göra affärer i undre världen, men det låter faktiskt inte särskilt roligt. Det hela utmynnar i den lille mannens förvridna dröm om vad ekonomisk frihet egentligen innebär.
Det kvittar väl hur många miljoner och miljarder man har i madrassen om man ändå måste leva som en jagad människa? Om man ändå aldrig kan göra de där riktigt stora och avgörande investeringarna? Om den enda frihet man har är friheten att köpa ytterligare ett antal prylar som man sannolikt inte behöver? (Gud, jag måste verkligen städa härhemma - nå, det får bli när jag blivit lite piggare.)
Jag kan tycka att "Jönssonligan" är underhållande. Men så är de ju rätt töntiga också.
Alltså, jag tror visst att det är bra att ha mycket pengar, det vill jag också ha. Men jag tror att de enda pengar man i längden kan ha glädje av, är sådana om man förtjänat på ett någorlunda hederligt vis och därför kan använda öppet. Dessutom vet vi alla att lycka inte kan köpas för pengar. Nej - det är inte bara ett sådant där desperat litet talesätt. Det finns seriös forskning som visar det. Lycka har väldigt lite med yttre omständigheter att göra, inräknat ekonomisk ställning och egen hälsa. Lycka är något man hämtar långt inifrån sig själv.
Eller, om vi ska uttrycka det så här istället: vem blir glad av att begå ett rån?
Sådärja, nu ska jag ta en paus och fundera på vem och vad jag härnäst ska avglorifiera med mitt själsdödande och närgångna tafsande.
2009-09-26
Rapport från ...
Här skulle jag ha skrivit en flashig rapport från Bokmässan i Göteborg, där jag skulle gått och minglat idag. En färgrik berättelse som naturligtvis inbegrep det obligatoriska strulet med dit- och hemresa, festliga anekdoter om hur fånigt vissa kändisförfattare kan bete sig IRL, en uppräkning av böckerna jag köpte och dem jag nästan köpte, en kort resumé av något mer eller mindre kul seminarium och en himla massa suck över den ofantliga trängseln inne på Mässan, naturligtvis med en jämförelse av hur det var sist - år 2000, när jag var debuterande författare och hade mitt porträtt uppslaget i jätteformat i NoK:s monter och läste högt för en hel seminariepublik.
Osv.
Yay! Men allt detta slipper ni, för jag fick svininfluensan istället. Tror att det är svininfluensan i alla fall. Inte jättefarligt men rätt jobbigt ändå. Hela familjen har blivit sjuk, utom hunden som tycker att vi är supertråkiga. Och Bokmässan missade jag alltså, snyft.
Jaja. Snart är det ju jul i alla fall.
Osv.
Yay! Men allt detta slipper ni, för jag fick svininfluensan istället. Tror att det är svininfluensan i alla fall. Inte jättefarligt men rätt jobbigt ändå. Hela familjen har blivit sjuk, utom hunden som tycker att vi är supertråkiga. Och Bokmässan missade jag alltså, snyft.
Jaja. Snart är det ju jul i alla fall.
2009-09-22
Mot djupet
En sak jag hatar är detta ständiga: så fort jag tycker att jag börjar komma någon vart, att något börjar ta form, är det som om ytterligare ett lager skalas av och jag ser hur ytterligt djävla kasst det är, det jag var så stolt över så sent som häromdagen.
Mitt språk och jag, vi är inte sams just nu. Vi är snarare osams som ett par som varit ihop alldeles för länge och borde gå skilda vägar. Ja, hur nu det skulle gå till i just det här fallet. Dessutom skulle jag då behöva en ny "partner" och var får jag den ifrån?
Jag lever på hoppet. Jag hoppas - för vad skulle jag annars göra? - att det verkligen är lager som skalas av, och att jag är på väg ner på djupet. Snart har jag kanske nått kärnan och nirvana. Eller också är jag fullständigt vilse och borde göra något bättre av mitt liv. Jag vill vässa mitt språk, och det är ungefär som att vässa en blyertspenna; där kan man som bekant veva runt tills hela pennan är väck, utan att man hade någon större glädje av det.
Jag ligger lite lågt med bloggandet just nu, för jag ligger lågt med hela Internet. Behöver vara ensam och koncentrera mig ett slag. Det händer att jag kikar på andras bloggar. Ibland blir jag avundsjuk på er andra bloggare. Ett sådant frimodigt berättande om det dagliga livet! Jag känner att just det där inte riktigt ligger för mig. Fast faktum är att jag skriver lika frimodigt själv, men jag använder min privata dagbok till det, den som är så hemlig att knappt ens jag själv får läsa den. För övrigt avskyr jag att gå tillbaka i gamla dagboksanteckningar och kika på dem.
Jag vässar, hoppas och förtvivlar. Idag har jag dessutom slagits med en krånglande dator i flera timmar. Det är som om de har någon slags humörsensor, de små rackarna.
På tal om en ny partner funderar jag på att börja med kalligrafi igen. Det var roligt även om jag aldrig hann bli bra på det. Men det var enormt tillfredsställande att göra något konkret vackert av en text, alltså inte bara något abstrakt. Det lade till en helt ny dimension. Jag valde en gång att smycka ut några välkända diktrader av Fröding:
Över bygden låg tindrande stjärnfager natten,
det låg glimtande sken över skvalpande vatten
i den lövskogsbekransade sjön,
det kom doft ifrån klövern på blommande vallar
och från kådiga kottar på granar och tallar,
som beskuggade kullarnes krön.
Ordet "lövskogsbekransade" blir otroligt vackert när man försöker göra bokstäverna till små konstverk. Ja, detta kan jag ju trösta mig med, när mitt eget språk tycks svika mig. Jag får leta fram pennorna igen.
Mitt språk och jag, vi är inte sams just nu. Vi är snarare osams som ett par som varit ihop alldeles för länge och borde gå skilda vägar. Ja, hur nu det skulle gå till i just det här fallet. Dessutom skulle jag då behöva en ny "partner" och var får jag den ifrån?
Jag lever på hoppet. Jag hoppas - för vad skulle jag annars göra? - att det verkligen är lager som skalas av, och att jag är på väg ner på djupet. Snart har jag kanske nått kärnan och nirvana. Eller också är jag fullständigt vilse och borde göra något bättre av mitt liv. Jag vill vässa mitt språk, och det är ungefär som att vässa en blyertspenna; där kan man som bekant veva runt tills hela pennan är väck, utan att man hade någon större glädje av det.
Jag ligger lite lågt med bloggandet just nu, för jag ligger lågt med hela Internet. Behöver vara ensam och koncentrera mig ett slag. Det händer att jag kikar på andras bloggar. Ibland blir jag avundsjuk på er andra bloggare. Ett sådant frimodigt berättande om det dagliga livet! Jag känner att just det där inte riktigt ligger för mig. Fast faktum är att jag skriver lika frimodigt själv, men jag använder min privata dagbok till det, den som är så hemlig att knappt ens jag själv får läsa den. För övrigt avskyr jag att gå tillbaka i gamla dagboksanteckningar och kika på dem.
Jag vässar, hoppas och förtvivlar. Idag har jag dessutom slagits med en krånglande dator i flera timmar. Det är som om de har någon slags humörsensor, de små rackarna.
På tal om en ny partner funderar jag på att börja med kalligrafi igen. Det var roligt även om jag aldrig hann bli bra på det. Men det var enormt tillfredsställande att göra något konkret vackert av en text, alltså inte bara något abstrakt. Det lade till en helt ny dimension. Jag valde en gång att smycka ut några välkända diktrader av Fröding:
Över bygden låg tindrande stjärnfager natten,
det låg glimtande sken över skvalpande vatten
i den lövskogsbekransade sjön,
det kom doft ifrån klövern på blommande vallar
och från kådiga kottar på granar och tallar,
som beskuggade kullarnes krön.
Ordet "lövskogsbekransade" blir otroligt vackert när man försöker göra bokstäverna till små konstverk. Ja, detta kan jag ju trösta mig med, när mitt eget språk tycks svika mig. Jag får leta fram pennorna igen.
2009-09-14
Per och Pjotr har nåt ihop
Efter nyår ska jag få höra det här på riktigt:
Fast med Per Tengstrand - joho - och inte Evgeny Kissin som spelar här, även om man kunde tro att det var Leo diCaprio. (Lustigt nog ser en av violinisterna också ut som Bill Murray även om jag inte tror att det är han. Men dirigenten ÄR Karajan.) Möjligen hädar jag nu, men jag tycker att unge Kissin inte låter riktigt färdigmogen med den här konserten. Musik är teknik. Och något mer, det är svårt att sätta ord på det, men det är någon slags stabilitet som jag tror kommer med åren. Eller kanske personlighet, självförtroende? Skriver jag, och låtsas som om jag vet precis vad jag pratar om. Nåja, det var ju ett tag sedan den här inspelningen gjordes och idag är väl Kissin ansedd som en av de största stjärnorna.
Men jag ska få höra det här. Jag ska. På riktigt! Tjohoo! Som skrajsen liten student satt jag på mitt rum med en ärvd grammofon och spelade den här konserten så att det knastrade i de hembyggda högtalarna. Och drömde, vagt och oprecist, om att någon gång få höra detta på riktigt. Det var tjugo år sedan. Det finns några takter precis på slutet i första satsen, efter tjugo minuters bombastiskt harvande, som brukar göra mig tårögd, när man äntligen, äntligen hittar tillbaka till det första temat och kommer hem igen, det som jag tidigare önskade kunde vara för evigt. Jag brukade sitta med pickupen och lyfta upp den efter ungefär tre minuter och börja om från början. Om och om igen.
Det är så här man skriver bra böcker också. Teman som introduceras och sedan avlöser varandra, vävs in i varandra och precis på slutet snor ihop sig till den stora sensmoralen. Det tog mig alltså tjugo år innan jag började fatta konstruktionerna av de här långa konsertstyckena. Nu ska jag försöka göra det med skrivandet också.
Fyra månader kvar. Får väl roa mig med det här under tiden:
Fast med Per Tengstrand - joho - och inte Evgeny Kissin som spelar här, även om man kunde tro att det var Leo diCaprio. (Lustigt nog ser en av violinisterna också ut som Bill Murray även om jag inte tror att det är han. Men dirigenten ÄR Karajan.) Möjligen hädar jag nu, men jag tycker att unge Kissin inte låter riktigt färdigmogen med den här konserten. Musik är teknik. Och något mer, det är svårt att sätta ord på det, men det är någon slags stabilitet som jag tror kommer med åren. Eller kanske personlighet, självförtroende? Skriver jag, och låtsas som om jag vet precis vad jag pratar om. Nåja, det var ju ett tag sedan den här inspelningen gjordes och idag är väl Kissin ansedd som en av de största stjärnorna.
Men jag ska få höra det här. Jag ska. På riktigt! Tjohoo! Som skrajsen liten student satt jag på mitt rum med en ärvd grammofon och spelade den här konserten så att det knastrade i de hembyggda högtalarna. Och drömde, vagt och oprecist, om att någon gång få höra detta på riktigt. Det var tjugo år sedan. Det finns några takter precis på slutet i första satsen, efter tjugo minuters bombastiskt harvande, som brukar göra mig tårögd, när man äntligen, äntligen hittar tillbaka till det första temat och kommer hem igen, det som jag tidigare önskade kunde vara för evigt. Jag brukade sitta med pickupen och lyfta upp den efter ungefär tre minuter och börja om från början. Om och om igen.
Det är så här man skriver bra böcker också. Teman som introduceras och sedan avlöser varandra, vävs in i varandra och precis på slutet snor ihop sig till den stora sensmoralen. Det tog mig alltså tjugo år innan jag började fatta konstruktionerna av de här långa konsertstyckena. Nu ska jag försöka göra det med skrivandet också.
Fyra månader kvar. Får väl roa mig med det här under tiden:
2009-09-09
Kreativa promenader
Det slår aldrig fel. Man sitter vid sitt skrivbord och tragglar och kämpar och arbetet går faktiskt ganska så trögt ... och så inser man att dagen börjar gå mot kväll och att vädret är oslagbart fint, varpå man lockar på vovven och går ut, över stengärdsgården och in i skogen för att plocka av alla de där fina kantarellerna som har stått på tillväxt under senaste veckan.
Osis. Någon annan hade visst hunnit före, hoppsan då. Nåja, det var väl inte hela världen, det finns fortfarande svamp kvar i kylskåpet sedan förra omgången och då minns jag att det var otroligt jobbigt att rensa all den där svampen. Bättre hälften gick dessutom åt andra hållet och hittade svamp även idag, så nog finns det.
Men nu handlade det inte om svamp. Utan om vad som händer när man struntat i svampletandet och bara strosar längs vägen. Varmt som mitt i sommaren, fast solen står sådär lågt och lyser så gyllene som den bara gör på indiansommareftermiddagarna. Det är dååå ... man kommer på vad man skulle ha skrivit. Plötsligt stiger en scen helt glasklar fram i ens inre och man går där med stirrande blick och befinner sig i anden på en helt annan plats i något parallellt universum. Hjulen snurrar igen. Det är så jäkla typiskt, alltid när man är ute och går! Då kommer idéerna!
Så man går hem igen, tillbaka till skrivbordet för att åstadkomma något nu när spindelväven äntligen tycks ha rensats ur hjärnan.
Öh. Ja, var var jag nu?
Osis. Någon annan hade visst hunnit före, hoppsan då. Nåja, det var väl inte hela världen, det finns fortfarande svamp kvar i kylskåpet sedan förra omgången och då minns jag att det var otroligt jobbigt att rensa all den där svampen. Bättre hälften gick dessutom åt andra hållet och hittade svamp även idag, så nog finns det.
Men nu handlade det inte om svamp. Utan om vad som händer när man struntat i svampletandet och bara strosar längs vägen. Varmt som mitt i sommaren, fast solen står sådär lågt och lyser så gyllene som den bara gör på indiansommareftermiddagarna. Det är dååå ... man kommer på vad man skulle ha skrivit. Plötsligt stiger en scen helt glasklar fram i ens inre och man går där med stirrande blick och befinner sig i anden på en helt annan plats i något parallellt universum. Hjulen snurrar igen. Det är så jäkla typiskt, alltid när man är ute och går! Då kommer idéerna!
Så man går hem igen, tillbaka till skrivbordet för att åstadkomma något nu när spindelväven äntligen tycks ha rensats ur hjärnan.
Öh. Ja, var var jag nu?
2009-09-08
Hej du glade, ta en spade
Jag bad häromdagen en vän att uppmana mig att gräva ner mig med min roman och inte visa mig igen förrän den var klar.
"Okej", blev svaret, "gräv ner dig med din bok och visa dig inte igen förrän den är klar".
...
Jamen, eftersom du tjatar så! Då gör jag väl det! (Vi ses i Malmö efter nyår, kompis!)
Kan annars bara notera att det blivit två besök i simhallen på tre dagar. Jag älskar simhallar. Jag tycker att de känns så underbart lyxiga. Det är så varmt därinne att man kan dra omkring i badkläder även om det är mitt i vintern ute, och så kan man plaska omkring i varmt, skönt vatten och låtsas att man är på Bahamas eller nåt. Man kan motionera frenetiskt eller bara slappa, man kan äta glass och man kan skutta från trampolinerna om man törs. Jag törs inte. Efteråt kan man sitta och mysa i en skön bastu och göra sig riktigt fin. Det enda som inte är fint i badhus är att där uppenbaras allas våra skavanker. Med undantag för de aktiva i lokala simklubben har de flesta inte riktigt ... öh, fotomodellkroppar. Långt därifrån. Ni grabbar som drömmer om att kika in i damernas duschrum - låt bli. Det är inte ... nej, ni vill inte se det där. Lita på mig. Och så tycker jag att man kunde bistå med bättre hårtorkar och sminkspeglar på badhusen.
På tal om detta läste jag häromdagen att det inte blivit någon succé för Malmös (?) giv med toplessbad i simhallen. Dvs kvinnor får vara topless därinne om de vill, för att det ska vara jämställt och så. Det är bara det att inte en enda vill vara det. Som man förklarade det: 99% av de som var positiva till förslaget var ju män, som ville titta.
Hähä. Efter sådana uttalanden lär inte toplessbadandet bli mer populärt, om man så säger.
Men den kommunala service som jag brukar gilla mest är ändå biblioteken. Hurra för bibliotek, säger jag bara. När jag är i en stad och vill göra något roligt (som inte är dyrt, omoraliskt eller fettbildande, alltså) går jag till stadsbiblioteket. Där kan jag sedan sitta i många timmar och bara mysa. Jag går omkring bland hyllorna och botaniserar bland tidskrifter och spännande böcker som jag aldrig hört talas om, funderar på om jag vill veta något om något och letar upp litteratur om det. Kikar på andra besökare som läser och studerar, alla ser så inspirerande flitiga ut. Känner doften av gamla böcker. Mmm. Jag skulle kunna bo där i flera dagar i sträck.
Men nu ska jag gå och gräva ner mig ...
"Okej", blev svaret, "gräv ner dig med din bok och visa dig inte igen förrän den är klar".
...
Jamen, eftersom du tjatar så! Då gör jag väl det! (Vi ses i Malmö efter nyår, kompis!)
Kan annars bara notera att det blivit två besök i simhallen på tre dagar. Jag älskar simhallar. Jag tycker att de känns så underbart lyxiga. Det är så varmt därinne att man kan dra omkring i badkläder även om det är mitt i vintern ute, och så kan man plaska omkring i varmt, skönt vatten och låtsas att man är på Bahamas eller nåt. Man kan motionera frenetiskt eller bara slappa, man kan äta glass och man kan skutta från trampolinerna om man törs. Jag törs inte. Efteråt kan man sitta och mysa i en skön bastu och göra sig riktigt fin. Det enda som inte är fint i badhus är att där uppenbaras allas våra skavanker. Med undantag för de aktiva i lokala simklubben har de flesta inte riktigt ... öh, fotomodellkroppar. Långt därifrån. Ni grabbar som drömmer om att kika in i damernas duschrum - låt bli. Det är inte ... nej, ni vill inte se det där. Lita på mig. Och så tycker jag att man kunde bistå med bättre hårtorkar och sminkspeglar på badhusen.
På tal om detta läste jag häromdagen att det inte blivit någon succé för Malmös (?) giv med toplessbad i simhallen. Dvs kvinnor får vara topless därinne om de vill, för att det ska vara jämställt och så. Det är bara det att inte en enda vill vara det. Som man förklarade det: 99% av de som var positiva till förslaget var ju män, som ville titta.
Hähä. Efter sådana uttalanden lär inte toplessbadandet bli mer populärt, om man så säger.
Men den kommunala service som jag brukar gilla mest är ändå biblioteken. Hurra för bibliotek, säger jag bara. När jag är i en stad och vill göra något roligt (som inte är dyrt, omoraliskt eller fettbildande, alltså) går jag till stadsbiblioteket. Där kan jag sedan sitta i många timmar och bara mysa. Jag går omkring bland hyllorna och botaniserar bland tidskrifter och spännande böcker som jag aldrig hört talas om, funderar på om jag vill veta något om något och letar upp litteratur om det. Kikar på andra besökare som läser och studerar, alla ser så inspirerande flitiga ut. Känner doften av gamla böcker. Mmm. Jag skulle kunna bo där i flera dagar i sträck.
Men nu ska jag gå och gräva ner mig ...
2009-09-04
Alla dessa trådar ...
Jag sitter med min väv, just nu realiserad i Writer's Café, och det är en imponerande karta med noteringar och anteckningar och citat. Anslagstavlor av det här slaget har funnits i en halv evighet. Jag läste att Kerstin Ekman körde med ett gammalt lakan på väggen där hon nålade upp lappar med anteckningar. (Det där har jag möjligen skrivit någon gång förut.) Själv är jag tacksam över att kunna göra det i datorn. En riktigt stor skärm är dock en fördel. Det har jag.
Efter mitt prat igår om fossiler och att även bipersonerna behöver sin historia (uppnålad på anslagstavlan, på en egen liten tidsaxel), är det faktiskt en viss film som spökar i huvudet på mig. Den är ett slående exempel på den här berättartekniken - fullt synlig, ingenting undangömt.
Håll i er: "Skyskrapan brinner", katastroffilmklassikern från 1974.
Den var stilbildande på sin tid. Jag tror inte att den var först i sin genre, men den hade i alla fall stor genomslagskraft och följdes av en lååång radda filmer på temat "olika människoöden som förs samman av en stor blaffig katastrof: orkan, översvämning, jordbävning, lavin, vulkanutbrott, fartygskatastrof, YOU NAME IT. Jaja, jag minns nu "San Francisco" om den där jordbävningen, den var ju långt tidigare.
Berättartekniken är alltså slående enkel, och därför värd att studera. Man har alltså en stor händelse, ganska kort och koncis i tiden, som har en förödande inverkan på hela omgivningen. När det gäller "Skyskrapan brinner" inser man ju ögonblickligen vad som var grundidén. Det var knappast "genialisk ung arkitekt har en jävligt dålig dag på jobbet", ej heller "nolla till ingenjör försöker impa på sin krävande far genom att fuska", ej heller "skrupulös gambler och bedragare blir en bättre människa när hans ungdomskärlek förlåter honom". Alla dessa trådar finns förvisso med i filmen, men ingen ska inbilla mig att någon av dem var själva fröet till historien. Nej, det var sannolikt det mest uppenbara: brand utbryter i skyskrapa och det gäller att rädda folket därinne.
Enkelt. Mycket enkelt. Sedan är det bara att bygga på, enligt ungefär de principer jag pratade om igår. Personerna i rollistan, även de i mindre roller, fick lite olika utgångspunkter och öden. Ja, elden också. Den är en karaktär i sig, och därför redovisar filmen ordentligt hur branden uppstod. Den har en logisk orsak. Det är bra. Något som också är mycket bra i den här filmen är att man faktiskt noga följt principen att låta varje person vara huvudperson i sin egen historia. De är rätt många. Man ser tydligt de olika linjerna, och när man låter dessa stråla samman kring ett gemensamt problem - dvs att det brinner - blir det en lagom underhållande och dynamisk blandning. (Det enda som verkligen stör mig i filmen är att telefonerna upp till takvåningen funkar hela tiden, trots branden. Ologiskt värre, men annars blev det väl lite för svårt att lösa vissa knutar.)
Det är som sagt ett väldigt lättfattligt koncept. Fast egentligen byggs de flesta historier upp kring den här principen, även om många gör det något mindre uppenbart än "Skyskrapan brinner". Men just därför är denna film värd att studera, eftersom den så att säga tar det från grunden, utan att vimsa bort begreppen. De flesta bra historier, även om de är aldrig så komplicerade, brukar använda en händelse som nav, själva fokalpunkten. Här är det alltså branden - mer uppenbart än så kan det ju inte vara. I genomsnittliga deckare är det förstås mordet. I "Sagan om ringen" är det en ring ... (nej, jag försöker inte idiotförklara någon). Men sedan kan man bre ut sig rätt rejält åt alla håll. Man bygger människoöden före och efter detta nav, och när man har en sådan punkt att hänga upp sig på kan man föra samman de mest omaka karaktärer. Detta är kollektivromanen i sin kärna. Det kan bli en sagolik väv och som författare har man förstås jättekul.
Sedan vill man kanske inte göra en kollektivroman. Nå, då är det enkelt: man undertrycker helt enkelt de historier man inte vill berätta, låter dem på sin höjd antydas någonstans ute i periferin. Men som författare bör man vara medveten om att de finns. Annars riskerar man att hamna i ett väldigt torftigt och introvert litet universum. Vi har alla råkat ut för den typen av historier, där huvudpersonen tycks vara den enda som lever medan alla andra bara står i stand-by. Det är något onaturligt och livlöst över dem. Och jag är inte den enda som stört mig på det typiska Star Trek-greppet där hjältarna far på expedition ner till den där främmande planetens yta och tar med sig någon rödklädd kille ur skeppets säkerhetsstyrka, en stackare som inte får något förnamn, knappt några repliker och självklart inga närbilder. Vi fattar direkt att den där kommer att vara död inom tio minuter. Det slår aldrig fel.(Fenomenet kommenterades i den roliga Star Trek-parodin "Galaxy Quest".)
De flesta berättelser, även om de berättas ur en enda persons synvinkel, handlar om någon form av interaktion med omgivningen. Annars tror jag inte att det blir särskilt bra. Därför måste omgivningen fungera lika bra som personen själv. Och därför rekommenderar jag en titt på "Skyskrapan brinner". Där är hela receptet snyggt utlagt till allmän beskådan utan att sno in sig i förvirrande finesser ...
Möjligen förefaller jag vulgär som alltid ska hala fram de mest publikfriande, pretentiösa, banala hollywoodexemplen när jag ska prata om bra historier, men det får ni leva med. I något kommande inlägg kommer jag att hylla "Spider-Man" också. Och jag fortsätter att blogga oredigerat direkt ur mitt skrivarbete, roligare än så här blir det inte.
Efter mitt prat igår om fossiler och att även bipersonerna behöver sin historia (uppnålad på anslagstavlan, på en egen liten tidsaxel), är det faktiskt en viss film som spökar i huvudet på mig. Den är ett slående exempel på den här berättartekniken - fullt synlig, ingenting undangömt.
Håll i er: "Skyskrapan brinner", katastroffilmklassikern från 1974.
Den var stilbildande på sin tid. Jag tror inte att den var först i sin genre, men den hade i alla fall stor genomslagskraft och följdes av en lååång radda filmer på temat "olika människoöden som förs samman av en stor blaffig katastrof: orkan, översvämning, jordbävning, lavin, vulkanutbrott, fartygskatastrof, YOU NAME IT. Jaja, jag minns nu "San Francisco" om den där jordbävningen, den var ju långt tidigare.
Berättartekniken är alltså slående enkel, och därför värd att studera. Man har alltså en stor händelse, ganska kort och koncis i tiden, som har en förödande inverkan på hela omgivningen. När det gäller "Skyskrapan brinner" inser man ju ögonblickligen vad som var grundidén. Det var knappast "genialisk ung arkitekt har en jävligt dålig dag på jobbet", ej heller "nolla till ingenjör försöker impa på sin krävande far genom att fuska", ej heller "skrupulös gambler och bedragare blir en bättre människa när hans ungdomskärlek förlåter honom". Alla dessa trådar finns förvisso med i filmen, men ingen ska inbilla mig att någon av dem var själva fröet till historien. Nej, det var sannolikt det mest uppenbara: brand utbryter i skyskrapa och det gäller att rädda folket därinne.
Enkelt. Mycket enkelt. Sedan är det bara att bygga på, enligt ungefär de principer jag pratade om igår. Personerna i rollistan, även de i mindre roller, fick lite olika utgångspunkter och öden. Ja, elden också. Den är en karaktär i sig, och därför redovisar filmen ordentligt hur branden uppstod. Den har en logisk orsak. Det är bra. Något som också är mycket bra i den här filmen är att man faktiskt noga följt principen att låta varje person vara huvudperson i sin egen historia. De är rätt många. Man ser tydligt de olika linjerna, och när man låter dessa stråla samman kring ett gemensamt problem - dvs att det brinner - blir det en lagom underhållande och dynamisk blandning. (Det enda som verkligen stör mig i filmen är att telefonerna upp till takvåningen funkar hela tiden, trots branden. Ologiskt värre, men annars blev det väl lite för svårt att lösa vissa knutar.)
Det är som sagt ett väldigt lättfattligt koncept. Fast egentligen byggs de flesta historier upp kring den här principen, även om många gör det något mindre uppenbart än "Skyskrapan brinner". Men just därför är denna film värd att studera, eftersom den så att säga tar det från grunden, utan att vimsa bort begreppen. De flesta bra historier, även om de är aldrig så komplicerade, brukar använda en händelse som nav, själva fokalpunkten. Här är det alltså branden - mer uppenbart än så kan det ju inte vara. I genomsnittliga deckare är det förstås mordet. I "Sagan om ringen" är det en ring ... (nej, jag försöker inte idiotförklara någon). Men sedan kan man bre ut sig rätt rejält åt alla håll. Man bygger människoöden före och efter detta nav, och när man har en sådan punkt att hänga upp sig på kan man föra samman de mest omaka karaktärer. Detta är kollektivromanen i sin kärna. Det kan bli en sagolik väv och som författare har man förstås jättekul.
Sedan vill man kanske inte göra en kollektivroman. Nå, då är det enkelt: man undertrycker helt enkelt de historier man inte vill berätta, låter dem på sin höjd antydas någonstans ute i periferin. Men som författare bör man vara medveten om att de finns. Annars riskerar man att hamna i ett väldigt torftigt och introvert litet universum. Vi har alla råkat ut för den typen av historier, där huvudpersonen tycks vara den enda som lever medan alla andra bara står i stand-by. Det är något onaturligt och livlöst över dem. Och jag är inte den enda som stört mig på det typiska Star Trek-greppet där hjältarna far på expedition ner till den där främmande planetens yta och tar med sig någon rödklädd kille ur skeppets säkerhetsstyrka, en stackare som inte får något förnamn, knappt några repliker och självklart inga närbilder. Vi fattar direkt att den där kommer att vara död inom tio minuter. Det slår aldrig fel.(Fenomenet kommenterades i den roliga Star Trek-parodin "Galaxy Quest".)
De flesta berättelser, även om de berättas ur en enda persons synvinkel, handlar om någon form av interaktion med omgivningen. Annars tror jag inte att det blir särskilt bra. Därför måste omgivningen fungera lika bra som personen själv. Och därför rekommenderar jag en titt på "Skyskrapan brinner". Där är hela receptet snyggt utlagt till allmän beskådan utan att sno in sig i förvirrande finesser ...
Möjligen förefaller jag vulgär som alltid ska hala fram de mest publikfriande, pretentiösa, banala hollywoodexemplen när jag ska prata om bra historier, men det får ni leva med. I något kommande inlägg kommer jag att hylla "Spider-Man" också. Och jag fortsätter att blogga oredigerat direkt ur mitt skrivarbete, roligare än så här blir det inte.
2009-09-03
En torrboll bekänner
Jag återkommer till min gamle kompis Stephen King och hans fossiler i marken. Ja, med kompis menas inte bokstavligen, mer om detta nedan.
Han menar alltså, som jag tidigare återgivit, att berättelser är som fossiler i marken. Man frilägger dem försiktigt, ben för ben, tills det börjar hänga ihop. Konstigt nog hänger det nämligen ofta ihop riktigt bra om man bara är väldigt varsam.
Men intriger ska man alltså inte försöka tota ihop, enligt King alltså. En intrig är som en "larmande tryckluftsborr", den sabbar ofta mer än den frilägger.
Dessa ord kommer att göra honom mer berömd än hans skräckromaner - de jag inte läst - om det inte redan skett.
Han beskriver sitt eget arbetssätt ungefär så här: han kommer på en skruvad situation av något slag, ett what-if-scenario. Han för in personerna, alltid "pappdockor" till en början utan särskilda personlighetsdrag, och bygger sedan vidare med sitt fossilfriläggande. Här hänger jag inte riktigt med, för jag brukar vara snabb just med personteckningen. När jag kör fast i handlingen är det nämligen antingen jag som måste hitta på någon intressant vändning - medelst det där bespottade intrigbygget, alltså - eller också får jag överlåta det till personerna själva. Då vill det faktiskt till att de har någon slags personlighet, ja. Annars lär de stå som figurerna i The Sims och bara vänta på att man ska välja något åt dem.
Jag tycker inte heller om att hitta på intriger. De blir sällan särskilt bra. Just nu vet jag inte om jag håller på med intrigbygge, jag tror inte det. När jag för in en bifigur i handlingen, om än aldrig så liten, måste jag ge dem en alldeles egen liten historia för en stund. De dyker ju upp för att deras vägar på något vis korsar huvudpersonernas, för att de kommer att ha någon slags inverkan på huvudhandlingen. Jag måste veta hur de kom dit. Så jag rullar historien bakåt och skissar upp en tidslinje och några karaktärsdrag, några händelser som präglat personen ifråga. Det kan vara väldigt roligt. Särskilt roligt blir det när man har ett antal sådana tidslinjer och personer. De snubblar över varandra och plötsligt börjar det hända saker. I slutänden får de kanske inte alls komma till tals i den nerskrivna berättelsen, men det blir en rikare värld för mig i alla fall. Och risken för psykologiska manusluckor, s k out-of-character-situationer, minskar avsevärt.
Det kan ju låta snyggt när man beskriver det. Men risken finns att det blir som en TV-såpa allting. Där stoppar man också in den enda gästskådisen efter den andra och väver på i all oändlighet, eller så långt skådisarnas kontrakt räcker. Det är ett i längden hemskt tråkigt sätt att berätta på, anser jag. Jag vill ha en kulmen, en poäng och ett slut. Vill jag se något som bara rullar på kan jag ägna mig åt verkliga livet istället.
En annan nackdel med den här personcentrerade handlingen är att den är ett helsicke om man ska göra något som liknar en deckare, vilket jag gör nu. Det var lättare i "Svart eld". Där blossade de våldsammaste känslor upp och orsakade alla möjliga passionerade konflikter, och när olika personers intressen kolliderade blev det förstås extra spännande. Den här gången väljer jag alltså en annan form av berättande, där en historia ska nystas fram bakifrån på gammalt känt deckarmanér. Men det är ju så lagom lätt när alla dessa nyckfulla figurer ideligen ska hitta på nya idéer och konflikter. Jag får gå tillbaka ideligen och göra om. Det är spännande, men jobbigt.
Nu har jag alltså lärt mig att deckare byggs upp på ett annat sätt än ett s k drama. Och nu förväntas jag kanske fälla min dom över vilken genre som egentligen är finast. Näpp, hörni. Om man läser de artiklar jag länkade till i tidigare inlägg, hamnar man snart i resonemang som tycks gå ut på att deckaren "trivialiserar", att den helt enkelt inte är lika bra som mainstreamromanen. Skitsnack, säger jag. Fortfarande har kvalitet och genretillhörighet inte någon direkt koppling. Det är olika arbetssätt men fortfarande får kvalitetsbedömningen ligga på ett individuellt plan.
Jösses. Kolla här vad denna blogg börjar bli knastertorr. Ghosthand goes desert. Jag inser att jag, som nu har trampat långt ut i författandets grå vildmark, har blivit väldigt teoretiserande och opersonlig. Det är modernare med personliga bloggar. Man får nog mer läsare då.
På tal om detta tog Expressen nyligen upp frågor om bloggetikett. Som i den här krönikan av Ebba von Sydow. (Tycker mig ha hört namnet förut, men, ve och fasa, jag kan inte riktigt placera det och avslöjar återigen min kändis-okoll.)
Det jag häpnar över är att temat för de här artiklarna. Här kan vi lära oss att det inte är okej att lämna ut "hel- och halvkändisars privatliv" genom att blogga om allt de sagt och gjort i privata möten. Det är inte okej att göra det med okändisar heller. Det som skrämmer mig är att detta överhuvudtaget måste sägas, att det inte är en självklarhet.
För mig har det i denna blogg alltid gällt att jag bara sätter ut personers namn när det rör sig om kända personer som är i sin yrkesroll. När de klivit ur denna yrkesroll, eller om de är personer som inte valt att vara "kända", utelämnar jag namn och ansikten. Priset blir förmodligen något som jag själv får betala; eftersom så många andra nogsamt redovisar sådana detaljer, kan man ju dra slutsatsen att jag är en himla trist person som aldrig har något kul att berätta.
Okej, jag bjuder på det. Jag är nog ganska tråkig när jag tänker efter, så det kan väl stämma.
Om någon har blivit omnämnd på anonymt vis i den här bloggen och önskar mer piffig publicitet, får ni väl hoa lite så rättar jag till det. Annars fortsätter jag så här, och ni kan räkna med fler knastertorra inlägg om berättarteknik och Konsten.
Han menar alltså, som jag tidigare återgivit, att berättelser är som fossiler i marken. Man frilägger dem försiktigt, ben för ben, tills det börjar hänga ihop. Konstigt nog hänger det nämligen ofta ihop riktigt bra om man bara är väldigt varsam.
Men intriger ska man alltså inte försöka tota ihop, enligt King alltså. En intrig är som en "larmande tryckluftsborr", den sabbar ofta mer än den frilägger.
Dessa ord kommer att göra honom mer berömd än hans skräckromaner - de jag inte läst - om det inte redan skett.
Han beskriver sitt eget arbetssätt ungefär så här: han kommer på en skruvad situation av något slag, ett what-if-scenario. Han för in personerna, alltid "pappdockor" till en början utan särskilda personlighetsdrag, och bygger sedan vidare med sitt fossilfriläggande. Här hänger jag inte riktigt med, för jag brukar vara snabb just med personteckningen. När jag kör fast i handlingen är det nämligen antingen jag som måste hitta på någon intressant vändning - medelst det där bespottade intrigbygget, alltså - eller också får jag överlåta det till personerna själva. Då vill det faktiskt till att de har någon slags personlighet, ja. Annars lär de stå som figurerna i The Sims och bara vänta på att man ska välja något åt dem.
Jag tycker inte heller om att hitta på intriger. De blir sällan särskilt bra. Just nu vet jag inte om jag håller på med intrigbygge, jag tror inte det. När jag för in en bifigur i handlingen, om än aldrig så liten, måste jag ge dem en alldeles egen liten historia för en stund. De dyker ju upp för att deras vägar på något vis korsar huvudpersonernas, för att de kommer att ha någon slags inverkan på huvudhandlingen. Jag måste veta hur de kom dit. Så jag rullar historien bakåt och skissar upp en tidslinje och några karaktärsdrag, några händelser som präglat personen ifråga. Det kan vara väldigt roligt. Särskilt roligt blir det när man har ett antal sådana tidslinjer och personer. De snubblar över varandra och plötsligt börjar det hända saker. I slutänden får de kanske inte alls komma till tals i den nerskrivna berättelsen, men det blir en rikare värld för mig i alla fall. Och risken för psykologiska manusluckor, s k out-of-character-situationer, minskar avsevärt.
Det kan ju låta snyggt när man beskriver det. Men risken finns att det blir som en TV-såpa allting. Där stoppar man också in den enda gästskådisen efter den andra och väver på i all oändlighet, eller så långt skådisarnas kontrakt räcker. Det är ett i längden hemskt tråkigt sätt att berätta på, anser jag. Jag vill ha en kulmen, en poäng och ett slut. Vill jag se något som bara rullar på kan jag ägna mig åt verkliga livet istället.
En annan nackdel med den här personcentrerade handlingen är att den är ett helsicke om man ska göra något som liknar en deckare, vilket jag gör nu. Det var lättare i "Svart eld". Där blossade de våldsammaste känslor upp och orsakade alla möjliga passionerade konflikter, och när olika personers intressen kolliderade blev det förstås extra spännande. Den här gången väljer jag alltså en annan form av berättande, där en historia ska nystas fram bakifrån på gammalt känt deckarmanér. Men det är ju så lagom lätt när alla dessa nyckfulla figurer ideligen ska hitta på nya idéer och konflikter. Jag får gå tillbaka ideligen och göra om. Det är spännande, men jobbigt.
Nu har jag alltså lärt mig att deckare byggs upp på ett annat sätt än ett s k drama. Och nu förväntas jag kanske fälla min dom över vilken genre som egentligen är finast. Näpp, hörni. Om man läser de artiklar jag länkade till i tidigare inlägg, hamnar man snart i resonemang som tycks gå ut på att deckaren "trivialiserar", att den helt enkelt inte är lika bra som mainstreamromanen. Skitsnack, säger jag. Fortfarande har kvalitet och genretillhörighet inte någon direkt koppling. Det är olika arbetssätt men fortfarande får kvalitetsbedömningen ligga på ett individuellt plan.
Jösses. Kolla här vad denna blogg börjar bli knastertorr. Ghosthand goes desert. Jag inser att jag, som nu har trampat långt ut i författandets grå vildmark, har blivit väldigt teoretiserande och opersonlig. Det är modernare med personliga bloggar. Man får nog mer läsare då.
På tal om detta tog Expressen nyligen upp frågor om bloggetikett. Som i den här krönikan av Ebba von Sydow. (Tycker mig ha hört namnet förut, men, ve och fasa, jag kan inte riktigt placera det och avslöjar återigen min kändis-okoll.)
Det jag häpnar över är att temat för de här artiklarna. Här kan vi lära oss att det inte är okej att lämna ut "hel- och halvkändisars privatliv" genom att blogga om allt de sagt och gjort i privata möten. Det är inte okej att göra det med okändisar heller. Det som skrämmer mig är att detta överhuvudtaget måste sägas, att det inte är en självklarhet.
För mig har det i denna blogg alltid gällt att jag bara sätter ut personers namn när det rör sig om kända personer som är i sin yrkesroll. När de klivit ur denna yrkesroll, eller om de är personer som inte valt att vara "kända", utelämnar jag namn och ansikten. Priset blir förmodligen något som jag själv får betala; eftersom så många andra nogsamt redovisar sådana detaljer, kan man ju dra slutsatsen att jag är en himla trist person som aldrig har något kul att berätta.
Okej, jag bjuder på det. Jag är nog ganska tråkig när jag tänker efter, så det kan väl stämma.
Om någon har blivit omnämnd på anonymt vis i den här bloggen och önskar mer piffig publicitet, får ni väl hoa lite så rättar jag till det. Annars fortsätter jag så här, och ni kan räkna med fler knastertorra inlägg om berättarteknik och Konsten.
2009-08-31
Mer om manifest ...
Oj då. När jag ändå var igång och snurrade runt i kulturdjungeln hittade jag ytterligare en artikel på temat "romanens död", denna gång från 2007.
Herregud! I den påstår Ernst Brunner - jag utgår från att han menade allvar - att "han på senare år har träffat många författarkollegor som oberoende av varandra har funderat över att sluta skriva". Allt för att de, om jag fattar det rätt, inte får vederbörlig uppmärksamhet utan trängs ut av de där hemska populär- och deckarförfattarna ...
Säg att du skojade, Ernst. Säg att du bara gjorde en sådan där desperat publikfriare som den som Magnus Uggla raljerade över, vilket jag nyligen kommenterade. Annars blir jag nervös på allvar.
Nä, vet ni vad. Nu ska jag skriva ett eget manifest! Jag som nyss påstod att vi inte behövde sådana. Men det verkar ju vara modernt. Så:
Härmed lovar jag att jag aldrig ska låta försäljningssiffror och uppmärksamhet i media få bestämma om jag ska skriva eller inte.
Alltså, om jag gjort det skulle jag ju hängt mig direkt vid min romandebut. Den märktes nämligen inte, för den skedde ungefär samtidigt som Jan Guillou publicerade sin jävla "Arvet efter Arn". Ja, jävla. Jag gick förbi en bokhandel i Stockholm, glad och förväntansfull, och trodde helt visst att min nya svenska fantasyroman skulle stå där i skyltfönstret. Nähä, de hade bara plats för ett berg med den där Arn-boken. Buhuu för dem, min bok var ju bättre. (Jag låter åtminstone inte mina romanfigurer "le sardoniskt".)
Och är det inte Janne G. så är det Agneta P eller Ernst B eller Camilla L eller Mons K eller Nämnvemnivillförresten som stjäl mitt fina rampljus. Jag skriver fantasy, och det gör man som bekant bara för att man vill tjäna pengar. Jag om någon borde väl gnälla jättehögt när medierna bara fokuserar på de där kändissteroidförfattarna?
Nå, om läget blir riktigt desperat får jag väl ta till utvik. Håll ögonen öppna, den här bloggen kanske står inför en dramatisk förändring ...
Herregud! I den påstår Ernst Brunner - jag utgår från att han menade allvar - att "han på senare år har träffat många författarkollegor som oberoende av varandra har funderat över att sluta skriva". Allt för att de, om jag fattar det rätt, inte får vederbörlig uppmärksamhet utan trängs ut av de där hemska populär- och deckarförfattarna ...
Säg att du skojade, Ernst. Säg att du bara gjorde en sådan där desperat publikfriare som den som Magnus Uggla raljerade över, vilket jag nyligen kommenterade. Annars blir jag nervös på allvar.
Nä, vet ni vad. Nu ska jag skriva ett eget manifest! Jag som nyss påstod att vi inte behövde sådana. Men det verkar ju vara modernt. Så:
Härmed lovar jag att jag aldrig ska låta försäljningssiffror och uppmärksamhet i media få bestämma om jag ska skriva eller inte.
Alltså, om jag gjort det skulle jag ju hängt mig direkt vid min romandebut. Den märktes nämligen inte, för den skedde ungefär samtidigt som Jan Guillou publicerade sin jävla "Arvet efter Arn". Ja, jävla. Jag gick förbi en bokhandel i Stockholm, glad och förväntansfull, och trodde helt visst att min nya svenska fantasyroman skulle stå där i skyltfönstret. Nähä, de hade bara plats för ett berg med den där Arn-boken. Buhuu för dem, min bok var ju bättre. (Jag låter åtminstone inte mina romanfigurer "le sardoniskt".)
Och är det inte Janne G. så är det Agneta P eller Ernst B eller Camilla L eller Mons K eller Nämnvemnivillförresten som stjäl mitt fina rampljus. Jag skriver fantasy, och det gör man som bekant bara för att man vill tjäna pengar. Jag om någon borde väl gnälla jättehögt när medierna bara fokuserar på de där kändissteroidförfattarna?
Nå, om läget blir riktigt desperat får jag väl ta till utvik. Håll ögonen öppna, den här bloggen kanske står inför en dramatisk förändring ...
Nu har vi manifestdebatt! Hurra, hurra!
Nu hare blivit debatt i DN, se. Först skriver några författare ett manifest för ett nytt litterärt decennium. Hurra!
(Jubel och burop blandas, bara att välja sida, inklusive den hånfulla "vem bryr sig"-attityden.)
Och strax därpå kommer ett motmanifest! Hurra igen! Och ytterligare ett antal författare får visa upp sig med ansikte och namn. Tur det, jag känner ju inte igen allihop om man så säger.
Nej, nu ska jag inte vara hånfull här. Jag tycker att det här är jättebra. Det är kul med debatter om romanformer och litteratur och sånt. Manifest är jättefestliga, därav mina entusiastiska ovationer.
Ja, som är ytterligare en av de där ansiktslösa och anonyma författarna som ingen hört talas om, tycker så här om min självpåtagna yrkesroll: Det är viktigt att man tar sitt skrivarjobb på hundraprocentigt allvar. Annars har man inte så roligt som man skulle kunnat ha. Varför göra ett sådant jobb halvdant, liksom - då kan man lika gärna göra något annat, något man brinner mer för. Så det totala engagemanget är viktigt.
Men. Men. Lika mycket som jag efterlyser absolut seriositet i själva skrivarbetet, lika mycket önskar jag att yrkeskåren Författare i Sverige kunde lära sig att slappna av och sluta ta sig själva på så förbannat stort intellektuellt allvar. Kom igen, vi skriver böcker. Det är för fan bara böcker. Författare är inte ett enda dugg klokare eller mer intellektuella än andra människor. Vi har inte ens mer att säga. Det enda som skiljer oss från alla icke-författare är att vi säger även det lilla vi har att säga, och att vi säger det i bokform, och att de flesta av oss gör det för att vi tycker att det är roligt att skriva.
Jag blir faktiskt lite trött på den här småromantiska synen på Skrivande Konstnärer som genomsyrar hela det svenska kulturlivet och emellanåt åstadkommer sådana här högtidliga Manifest, vilka dessvärre inte direkt utmärker sig för någon större självdistans, om man så säger. Den står inte minst att finna i Svenska Författarförbundet, där man tycks vara mer intresserade av att vi kämpar för det fria ordet och den konstnärliga kvaliteten (och givetvis solidariserar sig med de intellektuella bröderna och systrarna i mindre fria länder) än att man sysslar med rena fackfrågor. Pengar, that is. Avtal. Såna saker, som knappast är beroende av om man skriver tönterier eller använder sitt eget hjärteblod som bläckpatron i skrivaren. (Modern aforism, jipee.) Jodå, avtalen kommer med på någon vänster. Men de får aldrig vara huvudsaken, Gud förbjude.
Alltså, det är jätteviktigt med det fria ordet och allt sånt. Tro inte att jag inte tycker det. Men det är också viktigt att man inte blir pompös. Att man inte glömmer bort den mycket svåra konsten att inte ta sig själv på alltför högtidligt allvar. (Jag är inte ofelbar jag heller, acknej.) Att man kanske inte alltid måste se sig som Ordkonstens riddare i skinande rustning.
Vi behöver överhuvudtaget inga manifest för att få lov att skriva så seriöst eller icke-seriöst vi vill. Å andra sidan, om man ser manifesterandet från den gladare sidan, är det som sagt en rolig debatt som jag gärna följer.
(Jubel och burop blandas, bara att välja sida, inklusive den hånfulla "vem bryr sig"-attityden.)
Och strax därpå kommer ett motmanifest! Hurra igen! Och ytterligare ett antal författare får visa upp sig med ansikte och namn. Tur det, jag känner ju inte igen allihop om man så säger.
Nej, nu ska jag inte vara hånfull här. Jag tycker att det här är jättebra. Det är kul med debatter om romanformer och litteratur och sånt. Manifest är jättefestliga, därav mina entusiastiska ovationer.
Ja, som är ytterligare en av de där ansiktslösa och anonyma författarna som ingen hört talas om, tycker så här om min självpåtagna yrkesroll: Det är viktigt att man tar sitt skrivarjobb på hundraprocentigt allvar. Annars har man inte så roligt som man skulle kunnat ha. Varför göra ett sådant jobb halvdant, liksom - då kan man lika gärna göra något annat, något man brinner mer för. Så det totala engagemanget är viktigt.
Men. Men. Lika mycket som jag efterlyser absolut seriositet i själva skrivarbetet, lika mycket önskar jag att yrkeskåren Författare i Sverige kunde lära sig att slappna av och sluta ta sig själva på så förbannat stort intellektuellt allvar. Kom igen, vi skriver böcker. Det är för fan bara böcker. Författare är inte ett enda dugg klokare eller mer intellektuella än andra människor. Vi har inte ens mer att säga. Det enda som skiljer oss från alla icke-författare är att vi säger även det lilla vi har att säga, och att vi säger det i bokform, och att de flesta av oss gör det för att vi tycker att det är roligt att skriva.
Jag blir faktiskt lite trött på den här småromantiska synen på Skrivande Konstnärer som genomsyrar hela det svenska kulturlivet och emellanåt åstadkommer sådana här högtidliga Manifest, vilka dessvärre inte direkt utmärker sig för någon större självdistans, om man så säger. Den står inte minst att finna i Svenska Författarförbundet, där man tycks vara mer intresserade av att vi kämpar för det fria ordet och den konstnärliga kvaliteten (och givetvis solidariserar sig med de intellektuella bröderna och systrarna i mindre fria länder) än att man sysslar med rena fackfrågor. Pengar, that is. Avtal. Såna saker, som knappast är beroende av om man skriver tönterier eller använder sitt eget hjärteblod som bläckpatron i skrivaren. (Modern aforism, jipee.) Jodå, avtalen kommer med på någon vänster. Men de får aldrig vara huvudsaken, Gud förbjude.
Alltså, det är jätteviktigt med det fria ordet och allt sånt. Tro inte att jag inte tycker det. Men det är också viktigt att man inte blir pompös. Att man inte glömmer bort den mycket svåra konsten att inte ta sig själv på alltför högtidligt allvar. (Jag är inte ofelbar jag heller, acknej.) Att man kanske inte alltid måste se sig som Ordkonstens riddare i skinande rustning.
Vi behöver överhuvudtaget inga manifest för att få lov att skriva så seriöst eller icke-seriöst vi vill. Å andra sidan, om man ser manifesterandet från den gladare sidan, är det som sagt en rolig debatt som jag gärna följer.
2009-08-29
Vad hände egentligen med vitlöken?
Alltså, jag minns hur det var med vitlök när jag växte upp, på 70- och 80-talen alltså. Den fanns på pizzerior och kinarestauranger, i den där riktigt, riktigt goda maten alltså. Och de riktigt duktiga matskribenterna kunde ju liksom inte förneka dessa existens heller, de kom ju där med sin underbara matkultur importerad från Frankrike och medelhavsländerna och andra exotiska ställen. Klart att det behövdes vitlök då ...
Men! Det fanns lite panik i recepten. En halv klyfta vitlök, kanske en hel om man var ärkedjärv, och sedan kom en uppsjö skärrade råd om hur man gjorde för att maskera lukten. Massor med hackad persilja! Käka rå persilja hela dagen efter! Skala inte klyftorna!
Och den äldre generationen - dvs den före mig - pratade med låga, fnittrande röster om vitlök och vitlöksdoft, ungefär som om det varit porr. Ett inte helt anständigt ord, alltså, och en minst sagt suspekt ingrediens i hederlig matlagning. De i min ålder var i och för sig inte mycket bättre, och bussen ut till stans invandrartäta område hade förstås det unket rasistiska öknamnet Vitlöksexpressen.
Jo, men jag minns ju hur vitlöken stank. Det var hemskt att befinna sig i närheten av någon som käkat det när man inte gjort det själv, man kunde må illa av doften till slut. Jag minns det faktiskt! Ändå tillhörde jag ju de där som verkligen älskade vitlök och tidigt introducerades för läckerheter som äkta italiensk salami och Oxfilé Provencale. När jag var student hade vi middagar där det givetvis, lite obetänksamt, stoppades vitlök i maten och sedan utbröt paniken när vi insåg att vi ju tänkt gå ut och dansa efteråt.
Sedan hände något. Jag vet inte exakt när, men det var väl när 90-talet började eller så. Plötsligt blev det där med "ev. en halv vitlöksklyfta" en betydligt större lustighet än Vitlöksexpressen. Folk i min ålder, och yngre, reagerar inte ett dugg på den där omtalade lukten. Minst tre rejäla klyftor behövs i köttfärsröran, annars smakar den ju ingenting. Själv har jag inte besvärats av den s k stanken på många år nu. Jag tycker bara att det luktar gott, jag. Något måste ha hänt med vitlöken, helt enkelt - eller också med mig.
Och min omgivning säger inte heller något, antingen för att de är som jag eller också för att de är väldigt taktfulla.
Men! Det fanns lite panik i recepten. En halv klyfta vitlök, kanske en hel om man var ärkedjärv, och sedan kom en uppsjö skärrade råd om hur man gjorde för att maskera lukten. Massor med hackad persilja! Käka rå persilja hela dagen efter! Skala inte klyftorna!
Och den äldre generationen - dvs den före mig - pratade med låga, fnittrande röster om vitlök och vitlöksdoft, ungefär som om det varit porr. Ett inte helt anständigt ord, alltså, och en minst sagt suspekt ingrediens i hederlig matlagning. De i min ålder var i och för sig inte mycket bättre, och bussen ut till stans invandrartäta område hade förstås det unket rasistiska öknamnet Vitlöksexpressen.
Jo, men jag minns ju hur vitlöken stank. Det var hemskt att befinna sig i närheten av någon som käkat det när man inte gjort det själv, man kunde må illa av doften till slut. Jag minns det faktiskt! Ändå tillhörde jag ju de där som verkligen älskade vitlök och tidigt introducerades för läckerheter som äkta italiensk salami och Oxfilé Provencale. När jag var student hade vi middagar där det givetvis, lite obetänksamt, stoppades vitlök i maten och sedan utbröt paniken när vi insåg att vi ju tänkt gå ut och dansa efteråt.
Sedan hände något. Jag vet inte exakt när, men det var väl när 90-talet började eller så. Plötsligt blev det där med "ev. en halv vitlöksklyfta" en betydligt större lustighet än Vitlöksexpressen. Folk i min ålder, och yngre, reagerar inte ett dugg på den där omtalade lukten. Minst tre rejäla klyftor behövs i köttfärsröran, annars smakar den ju ingenting. Själv har jag inte besvärats av den s k stanken på många år nu. Jag tycker bara att det luktar gott, jag. Något måste ha hänt med vitlöken, helt enkelt - eller också med mig.
Och min omgivning säger inte heller något, antingen för att de är som jag eller också för att de är väldigt taktfulla.
2009-08-28
Åh, det hänger i luften
Det är ett spännande väder ute. Väldigt grått, väldigt mörkt. Ganska stilla. Regnet hänger i luften. Man anar att det snart bryter löst. Eller?
Jag tycker alltså att det är lite spännande. Sitter med öppet fönster och vill njuta av svalkan, eftersom det har varit obehagligt kvalmigt här ett tag. Men med svalkan kommer också fukten, och jag tycker inte att sånt är riktigt hemtrevligt.
Så här sitter man, hänger liksom. Allt står och väger. I min roman råder också en rysligt konstig stämning just nu. Jag kan inte för mitt liv avgöra om detta är bra eller dåligt. Det liknar en mardröm.
Jäpp, medan jag skriver detta vrider någon på kranen utanför fönstret. Fullt ös. Jag får stänga fönstret och försöka koncentrera mig på min mardröm lite till. Det är bara ett utkast, säger jag mig själv. Bara ett utkast, jag behöver inte bry mig om språket riktigt ännu. Men det är ju inte förrän jag gör det som jag vet om detta alls var värt att berätta. Kanske borde jag kasta allting och börja om med något nytt. Förresten behöver jag lite te.
Dessutom är det ett elände att försöka få ihop något hållbart när man blir avbruten av Verkliga Livet i var och varannan replik. Så man hejdar sig mitt i en mening, tar hand om det som nu skulle tas hand om och sedan återgår man till sin avbrutna replik. Vad var det jag skulle säga nu då?
Var gör vi av liket?
Jag tycker alltså att det är lite spännande. Sitter med öppet fönster och vill njuta av svalkan, eftersom det har varit obehagligt kvalmigt här ett tag. Men med svalkan kommer också fukten, och jag tycker inte att sånt är riktigt hemtrevligt.
Så här sitter man, hänger liksom. Allt står och väger. I min roman råder också en rysligt konstig stämning just nu. Jag kan inte för mitt liv avgöra om detta är bra eller dåligt. Det liknar en mardröm.
Jäpp, medan jag skriver detta vrider någon på kranen utanför fönstret. Fullt ös. Jag får stänga fönstret och försöka koncentrera mig på min mardröm lite till. Det är bara ett utkast, säger jag mig själv. Bara ett utkast, jag behöver inte bry mig om språket riktigt ännu. Men det är ju inte förrän jag gör det som jag vet om detta alls var värt att berätta. Kanske borde jag kasta allting och börja om med något nytt. Förresten behöver jag lite te.
Dessutom är det ett elände att försöka få ihop något hållbart när man blir avbruten av Verkliga Livet i var och varannan replik. Så man hejdar sig mitt i en mening, tar hand om det som nu skulle tas hand om och sedan återgår man till sin avbrutna replik. Vad var det jag skulle säga nu då?
Var gör vi av liket?
2009-08-27
Pladdertekniken
Det finns en viss berättarteknik som blivit väldigt populär under senare år, i synnerhet - eller nästan enbart, förresten - hos kvinnliga författare.
(Ni vet, det finns författare och så finns det kvinnliga författare. Gud vad jag retar mig på den där retoriken.)
Jag kallar detta pladdertekniken. Man babblar på lite planlöst sådär, och i virrvarret kan det, om det är en bra författare, plötsligt dyka upp ett sensationellt avslöjande. Som läsare rycker man till och tänker "vaah?" och sedan läser man nyfiket vidare. Lite senare kommer anmärkningen igen, nu lite förtydligande. Och så håller det på, så att man vid berättelsens slut (förhoppningsvis) har fått hela sanningen uppenbarad för sig.
Det är ju bra, ju. Om det görs skickligt, alltså. Jag tycker att det är jätteroligt om jag vid berättelsens slut har fått en helt annan historia serverad än den det från början tycktes vara. Jag tycker att det är jätteroligt när berättelser inte är kronologiska utan far omkring lite hursomhelst och när det hela får mer karaktär av ett pusselläggande än ett helt rakt berättande.
Fantastikgenren är tyvärr helt rudis på det här. Där är det traditionellt sett så rakt berättat att reaktionen hos läsarna kan bli lite lustig om man försöker sig på lite nya grepp. "Vad håller du på med?", ungefär. Låt oss förbanna Tolkien ännu en gång. Det är hans fel, det slår jag vad om. "Härskarringen" är ju rak som en laserstråle, inga klurigheter här inte. Dessutom är den väldigt lång. När man tagit farväl vid de Grå Hamnarna ännu en gång är man så hjärntvättad att Toni Morrison och Gerda Antti blir rena chocken.
Nej, nu ska jag inte vara spydig. Jag tycker alltså att pladdertekniken är rolig. Dock kan den utföras mindre snyggt. Värst blir det när författaren (den kvinnliga!) ska försöka göra sig lite extra feminin med det här. Vi är ju såna, vi kvinnor. Sägs det. Det anses nog kvinnligt och mjukt att vara sådär oprecis. Men jag kan alltså bli lite trött av det hela. Jag tror på målmedvetenhet, även när man använder pladdertekniken för att väcka intresset.
Just nu försöker jag komma på hur man gör det här på ett bra sätt. Jag har lite problem med den text jag själv skriver, där ämnet är sådant att jag kanske helst borde välja den ultimat hårdkokta stilen istället. Ett grepp jag försökte tillämpa i "Svart eld" var att låta texten så att säga bli rädd för ämnet när det blev för otäckt. I de värsta våldsscenerna blev mitt berättande väldigt sakligt och avskalat, som om berättaren blivit bedövad av gräsligheterna som utspelade sig och därför tvingades stänga av känslorna för en stund.
Vete 17 om jag lyckades. Tror inte att någon annan märkte något, i alla fall. Och nu sitter jag här med pladderteknik i berättande text och även dialoger. Det finns dialoger som bara inte fungerar om man återger dem rakt av.
Kan man pladdra sig genom ett mord? Kan jag pladdra mig genom en hel bok utan att det blir ... pladdrigt? Vi får se. Poängen är nämligen att huvudpersonen, Ulven, är en mycket kluven personlighet. Jag vill hitta ett sätt att återge hans olika personligheter genom att ändra berättartekniken efter dem.
Skriva blogginlägg utan att pladdra klarar jag uppenbarligen inte, i alla fall. Men nu får ni stå ut med spontana och oredigerade blogginlägg ett slag. Jag pratar väl ändå mest för mig själv?
(Ni vet, det finns författare och så finns det kvinnliga författare. Gud vad jag retar mig på den där retoriken.)
Jag kallar detta pladdertekniken. Man babblar på lite planlöst sådär, och i virrvarret kan det, om det är en bra författare, plötsligt dyka upp ett sensationellt avslöjande. Som läsare rycker man till och tänker "vaah?" och sedan läser man nyfiket vidare. Lite senare kommer anmärkningen igen, nu lite förtydligande. Och så håller det på, så att man vid berättelsens slut (förhoppningsvis) har fått hela sanningen uppenbarad för sig.
Det är ju bra, ju. Om det görs skickligt, alltså. Jag tycker att det är jätteroligt om jag vid berättelsens slut har fått en helt annan historia serverad än den det från början tycktes vara. Jag tycker att det är jätteroligt när berättelser inte är kronologiska utan far omkring lite hursomhelst och när det hela får mer karaktär av ett pusselläggande än ett helt rakt berättande.
Fantastikgenren är tyvärr helt rudis på det här. Där är det traditionellt sett så rakt berättat att reaktionen hos läsarna kan bli lite lustig om man försöker sig på lite nya grepp. "Vad håller du på med?", ungefär. Låt oss förbanna Tolkien ännu en gång. Det är hans fel, det slår jag vad om. "Härskarringen" är ju rak som en laserstråle, inga klurigheter här inte. Dessutom är den väldigt lång. När man tagit farväl vid de Grå Hamnarna ännu en gång är man så hjärntvättad att Toni Morrison och Gerda Antti blir rena chocken.
Nej, nu ska jag inte vara spydig. Jag tycker alltså att pladdertekniken är rolig. Dock kan den utföras mindre snyggt. Värst blir det när författaren (den kvinnliga!) ska försöka göra sig lite extra feminin med det här. Vi är ju såna, vi kvinnor. Sägs det. Det anses nog kvinnligt och mjukt att vara sådär oprecis. Men jag kan alltså bli lite trött av det hela. Jag tror på målmedvetenhet, även när man använder pladdertekniken för att väcka intresset.
Just nu försöker jag komma på hur man gör det här på ett bra sätt. Jag har lite problem med den text jag själv skriver, där ämnet är sådant att jag kanske helst borde välja den ultimat hårdkokta stilen istället. Ett grepp jag försökte tillämpa i "Svart eld" var att låta texten så att säga bli rädd för ämnet när det blev för otäckt. I de värsta våldsscenerna blev mitt berättande väldigt sakligt och avskalat, som om berättaren blivit bedövad av gräsligheterna som utspelade sig och därför tvingades stänga av känslorna för en stund.
Vete 17 om jag lyckades. Tror inte att någon annan märkte något, i alla fall. Och nu sitter jag här med pladderteknik i berättande text och även dialoger. Det finns dialoger som bara inte fungerar om man återger dem rakt av.
Kan man pladdra sig genom ett mord? Kan jag pladdra mig genom en hel bok utan att det blir ... pladdrigt? Vi får se. Poängen är nämligen att huvudpersonen, Ulven, är en mycket kluven personlighet. Jag vill hitta ett sätt att återge hans olika personligheter genom att ändra berättartekniken efter dem.
Skriva blogginlägg utan att pladdra klarar jag uppenbarligen inte, i alla fall. Men nu får ni stå ut med spontana och oredigerade blogginlägg ett slag. Jag pratar väl ändå mest för mig själv?
2009-08-26
Endast barnen kommer till himmelriket
Kära blogg. Nu har det varit lite tyst här igen. Jag har inte haft så mycket att berätta. Eller ... äsch, jag är dålig på att ljuga.
Om jag varit bra på det skulle jag nu ha berättat att jag författar som sjuttsingen och att det går så bra att jag är totalt uppslukad av det, hinner tyvärr inte blogga. Och det skulle ha sett både trovärdigt och avundsvärt ut. Image är viktigt i en seriös blogg.
Så jag har mycket att berätta? Öh, ja, jag har alltid mycket att berätta. Det är bara det att jag inte riktigt vet hur just nu. Helsingborg var lätt, det var ju en händelse, och jag visste redan när jag åkte dit att jag skulle skriva om det. Där surrar författaren igång i mig redan på plats. Jag var igång direkt efter konserten, åtminstone i huvudet.
Men det är inte alltid händelser man vill beskriva. Det finns mycket annat att begrunda här i livet. Och som kronan på verket har jag en roman, fylld med händelser och begrundanden om sådant som faktiskt aldrig har hänt någon annanstans än i mitt röriga huvud.
Sanningen är alltså att jag har lite svårt för att skriva just nu. Författar som sjuttsingen, jodå, men det går inte bra. Till slut blev jag desperat och började skissa istället för att skriva. Typ "här ska det och det hända". Men - det händer inte. Det är scenanvisningar, utkast, ett sätt att få det hela på pränt utan att ens försöka vara litterär. På så vis kan man få det hela att gå framåt - på ett sätt. Det är alltid bra att ha en skriven text att jobba med, brukar jag säga. Det svåraste är när det inte finns något nedskrivet alls, när allt bara är ett jolmigt blurr i skallen (långt inne, dolt bakom några dammiga arkivskåp och några överblivna färgpytsar). Nu börjar det dessutom växa mossa på det hela, näringsbrist kantänka.
Men på ett annat sätt går det ju nästan bakåt. Jag tittar på kluddet jag lyckats rafsa ner och häpnar över hur förfärligt dåligt det är. Kan jag vara så kass? Är jag inte bättre? Som att sätta sig vid pianot och klånka på tangenterna tills ljudet börjar bli riktigt irriterande. Sådant leder ju sällan till en önskan att sätta sig där igen och åstadkomma MUSIK.
På tal om musik gillar jag alltså Per Tengstrands Beethovenblogg. Det har jag ju redan nämnt. Det torde ha framgått ganska tydligt. Jag skulle kanske förklara varför, nu när jag ändå sitter här och försöker lösa upp min skrivkramp, den som förvandlades till skrivstumhet. Jo, jag är ju så förtjust i diskussioner om skrivteknik. Jag älskar skriv- och berättarteknik. Det finns ingen gräns för hur detaljerad jag kan bli när jag verkligen får gräva ner mig i ämnet. Minsta skiljetecken ges en särskild betydelse, jag ser dubbla bottnar och meningar i allt, allt, allt. Det är en slags besatthet, men den är ganska skön och känns inte särskilt osund heller. Det är bara så roligt att gå till botten med något också någon gång.
Nämnda blogg handlar alltså inte om skrivteknik, utan om musik. Och Beethoven till på köpet, honom kan jag verkligen inte mycket om. Det är det som är finessen. Inte riktigt mitt område, men ett näraliggande. Det är ett annat formspråk, men i grunden samma mekanismer. Man får dels ta del av hur en nutida uttolkare jobbar med musiken, dels av hur kompositören, sedan länge avliden, möjligen tänkte och resonerade när han skapade den.
Det är ju skitkul, ju. I synnerhet som jag är alltså är en lekman på det området och därför kan tillåta mig att ställa världens dummaste frågor och sitta med barnsligt runda ögon och gapande mun.
Ärligt talat skulle jag inte kunna göra så med en annan författare. Jag kan inte - symboliskt sett alltså - sätta mig i knäet på en annan författare och med bävande röst viska "men hur gör du? Hur tänker du?" Jag skulle ju känna mig jättelöjlig. Jag tar del av det andra skriver och tänker ibland "åh vad bra!" och ibland "åh vad dåligt!" och sedan försöker jag lista ut varför jag tyckte si och så och lära mig något av detta. Men jag kan alltså inte nalkas det hela som ett nyfiket barn, utan förutsättningar. (Önskar här att jag kunde antyda att det beror på att jag är för driven, för bra på att skriva själv. Men, se ovan.)
Jag vill faktiskt rekommendera detta till er alla - det är roligt att få vara som ett barn ibland. Roligt att få fördjupa sig i ett ämne som inte är ens "eget" utan bara nästan. Men ... jag inser också att man inte kan skoja runt med sådant för jämnan heller.
Någon gång måste man gå hem också, och handskas med sin egen värld. Den känns dessvärre lite mindre förlåtande just nu. Mina barnsliga utkast ser varken särskilt charmiga eller särskilt nyskapande ut.
Om jag varit bra på det skulle jag nu ha berättat att jag författar som sjuttsingen och att det går så bra att jag är totalt uppslukad av det, hinner tyvärr inte blogga. Och det skulle ha sett både trovärdigt och avundsvärt ut. Image är viktigt i en seriös blogg.
Så jag har mycket att berätta? Öh, ja, jag har alltid mycket att berätta. Det är bara det att jag inte riktigt vet hur just nu. Helsingborg var lätt, det var ju en händelse, och jag visste redan när jag åkte dit att jag skulle skriva om det. Där surrar författaren igång i mig redan på plats. Jag var igång direkt efter konserten, åtminstone i huvudet.
Men det är inte alltid händelser man vill beskriva. Det finns mycket annat att begrunda här i livet. Och som kronan på verket har jag en roman, fylld med händelser och begrundanden om sådant som faktiskt aldrig har hänt någon annanstans än i mitt röriga huvud.
Sanningen är alltså att jag har lite svårt för att skriva just nu. Författar som sjuttsingen, jodå, men det går inte bra. Till slut blev jag desperat och började skissa istället för att skriva. Typ "här ska det och det hända". Men - det händer inte. Det är scenanvisningar, utkast, ett sätt att få det hela på pränt utan att ens försöka vara litterär. På så vis kan man få det hela att gå framåt - på ett sätt. Det är alltid bra att ha en skriven text att jobba med, brukar jag säga. Det svåraste är när det inte finns något nedskrivet alls, när allt bara är ett jolmigt blurr i skallen (långt inne, dolt bakom några dammiga arkivskåp och några överblivna färgpytsar). Nu börjar det dessutom växa mossa på det hela, näringsbrist kantänka.
Men på ett annat sätt går det ju nästan bakåt. Jag tittar på kluddet jag lyckats rafsa ner och häpnar över hur förfärligt dåligt det är. Kan jag vara så kass? Är jag inte bättre? Som att sätta sig vid pianot och klånka på tangenterna tills ljudet börjar bli riktigt irriterande. Sådant leder ju sällan till en önskan att sätta sig där igen och åstadkomma MUSIK.
På tal om musik gillar jag alltså Per Tengstrands Beethovenblogg. Det har jag ju redan nämnt. Det torde ha framgått ganska tydligt. Jag skulle kanske förklara varför, nu när jag ändå sitter här och försöker lösa upp min skrivkramp, den som förvandlades till skrivstumhet. Jo, jag är ju så förtjust i diskussioner om skrivteknik. Jag älskar skriv- och berättarteknik. Det finns ingen gräns för hur detaljerad jag kan bli när jag verkligen får gräva ner mig i ämnet. Minsta skiljetecken ges en särskild betydelse, jag ser dubbla bottnar och meningar i allt, allt, allt. Det är en slags besatthet, men den är ganska skön och känns inte särskilt osund heller. Det är bara så roligt att gå till botten med något också någon gång.
Nämnda blogg handlar alltså inte om skrivteknik, utan om musik. Och Beethoven till på köpet, honom kan jag verkligen inte mycket om. Det är det som är finessen. Inte riktigt mitt område, men ett näraliggande. Det är ett annat formspråk, men i grunden samma mekanismer. Man får dels ta del av hur en nutida uttolkare jobbar med musiken, dels av hur kompositören, sedan länge avliden, möjligen tänkte och resonerade när han skapade den.
Det är ju skitkul, ju. I synnerhet som jag är alltså är en lekman på det området och därför kan tillåta mig att ställa världens dummaste frågor och sitta med barnsligt runda ögon och gapande mun.
Ärligt talat skulle jag inte kunna göra så med en annan författare. Jag kan inte - symboliskt sett alltså - sätta mig i knäet på en annan författare och med bävande röst viska "men hur gör du? Hur tänker du?" Jag skulle ju känna mig jättelöjlig. Jag tar del av det andra skriver och tänker ibland "åh vad bra!" och ibland "åh vad dåligt!" och sedan försöker jag lista ut varför jag tyckte si och så och lära mig något av detta. Men jag kan alltså inte nalkas det hela som ett nyfiket barn, utan förutsättningar. (Önskar här att jag kunde antyda att det beror på att jag är för driven, för bra på att skriva själv. Men, se ovan.)
Jag vill faktiskt rekommendera detta till er alla - det är roligt att få vara som ett barn ibland. Roligt att få fördjupa sig i ett ämne som inte är ens "eget" utan bara nästan. Men ... jag inser också att man inte kan skoja runt med sådant för jämnan heller.
Någon gång måste man gå hem också, och handskas med sin egen värld. Den känns dessvärre lite mindre förlåtande just nu. Mina barnsliga utkast ser varken särskilt charmiga eller särskilt nyskapande ut.
2009-08-15
Applådåska i Helsingborg
Nu har jag varit i Helsingborg och på konsert på Dunkers kulturhus. Det var en mycket rolig helg från början till slut, men som vanligt snopet kort.
Sydsvenskan hade en rätt bra skriven recension av lördagskvällens konsert. Artikelförfattaren är ironisk, eller det hoppas jag i alla fall, när han förklarar att publiken är "indelad i baslägren pop och klassiskt". Jaha, here we go again, alltså? Jag undrar vilket läger jag i så fall tillhör, och lite nyfiket undrar jag vad folk omkring mig tror? Vad jag ser ut att vara, där jag sitter i publiken?
Ett är säkert, och det är att jag i lördags bara ville se ett par pianisthänder när de flög fram över tangenterna. Jo, men det vill jag alltid, precis som att jag inte kan titta på en balettföreställning utan att stirra på dansarnas fötter. Det är lite yrkesskada, som man lite snobbigt brukar uttrycka det.
Därför hade jag nogsamt fixat mig en sittplats precis där man skulle se och höra som allra bäst. Precis där. Och allt skulle varit bra om jag inte råkat hamna bakom en kille med norra Europas största huvud. Eller ja, han såg väl egentligen normal ut, men han var hemskt effektiv på att skymma bort de där pianisthänderna. Då hade han inte ens mikrofonfrilla. Men alltnog, jag fick sitta som en vindrutetorkare bakom honom och önska att jag haft en lite längre hals.
Dessutom var detta en mycket varm dag. Jag hade haft en underbar biltur ner längs kusten tillsammans med M. Vi åt picknick vid Snapparp, mitt på en härlig sandstrand som mystiskt nog INTE var proppad med folk. Skulle ha badat om det funnits tid till det, men det gjorde det ju inte. Det fanns betydligt mer nyckelpigor än människor på den stranden. Förresten kan jag berätta att nyckelpigor inte bara är söta, de bits också. Och de passar absolut inte i tonfisksallad.
Men riktigt på konserthumör var jag faktiskt inte. Vädret var för vackert, havet för blått, vindarna för semesterljumma. På sydsidan Hallandsåsen började molnen skocka sig, och när vi rullade in i Helsingborg mullrade åskan. Men det kom inget skyfall, alla festfrisyrer klarade sig denna kväll. Jag fick släpa runt på min gamla fula regnjacka helt i onödan.
Partyt började, som sig bör, dessutom långt före konserten. Vi var ett större gäng som åt glass och så småningom hamnade på en restaurang, där maten var så god och sällskapet så trevligt att vi missade den där konsertintroduktionen som vi faktiskt bespetsat oss på. Restaurangportionerna i Helsingborg är gigantiska. Men vi kom i alla fall till själva konserten i tid. Och trots sommarvädret, trots att man av någon skum anledning stängt alla fönsterluckor mot Sundet, dök den rätta konsertstämningen faktiskt upp i alldeles lagom tid.
Dunkers kulturhus är mycket fint, och ser sådär uttalat kulturellt ut. Man förstår att det finns en del folk som är mer eller mindre bosatta där. Men med stängda luckor kändes konsertsalen lite klaustrofobisk, kvav.
Men det var såklart mer "Liedermässigt". Mer finkulturellt om man så vill. (Ack, detta jäkla ord!) Lieder blev det i alla fall i långa banor, och det var ett mycket väl sammansatt program.
Men det började alltså med Månskenssonaten. Det var en knockout. Det var den jag längtat allra mest efter att höra, och med lite vindrutetorkarteknik kunde man alltså se det hela också ... Första satsen mer fjäderlätt och mjuk än jag någonsin hört den tidigare, andra satsen exakt och saklig, ett lagom uppväckande ur den romantiska slummern, och tredje satsen som ett virtuost fyrverkeri. Blixt och dunder! Det är nästan orättvist att kalla den Månskenssonaten.
Denna sonat, världens kanske mest berömda jämte Appassionata, är tillägnad en viss grevinnan Guilietta Guicciardi. Jag undrar vem hon var. De kanske berättade något i den här konsertintroduktionen som jag alltså missade, eftersom jag då var alltför upptagen av en utsökt carpaccio med pinjenötter. Alltnog, kanske var den där grevinnan en ombytlig dam, därav sonatens eftertryckliga humörväxlingar.
Här är jag i alla fall inte ense med Sydsvenskans recensent, som menade att Pers tolkning "tog sig stora friheter gentemot originalet" och hade "en nästan övertydlig dramatisering". Jag håller inte med alls, men det är uppenbarligen en fråga om tycke och smak. Efter att ha dragit runt på YouTube och avlyssnat den ena versionen efter den andra tycker jag ändå att mitt spontana intryck från i lördags står sig: det är ingen hastighetstävling. Man kan stressa över tredje satsen. Det låter kanske väldigt briljant, men det blir samtidigt utslätat som en skidbacke utan ett enda gupp. Sedan kan man föralldel överdriva dramatiken också, allt med hänvisning till att Beethoven var en temperamentsfull kille och att man helst ska slakta pianot och välta stolen för att få rätta schwunget i anslaget. Nej, jag tyckte att Per hade hittat den rätta medelvägen, att det inte alls blev överdramatiskt.
Men så är han ju bäst också. Eller bland de bästa. Jag får det inte till annat - jag kunde efteråt fullt ärligt säga till honom att det var den bästa Månskenssonat jag hittills hört. Det är roligt när man kan säga så till en pianist, när det bästa inte alltid är något man får se i en satellitutsändning från andra sidan planeten eller höra i en knastrig inspelning från forna tider - om man har tur. Sedan finns det förstås alltid en speciell magi i ett liveframträdande, det medges. Flygeln i Dunkers konsertsal är dessutom en av de vackraste jag sett. (Ser de inte alltid likadana ut? Jo ... men ändå inte. Det beror kanske på den omgivande miljön också ...)
Ni som inte var där kan inte heller hitta detta framträdande på nätet på något vettig format, men jag har hittat en inspelning som jag menar ligger rätt nära Pers framställning. Varsågoda, den här killen kan definitivt också sina saker:
Efter Månskenssonaten fanns det egentligen bara en sak jag ville höra, och det var Månskenssonaten igen ... Men det fick man inte.
Så småningom blev det extranummer och efteråt ville jag få en skiva signerad av Per. Det skulle bli en present till någon, så jag ville absolut ha den där autografen. Men artisterna behövde äta kvällsmat först, och ledet med autografsugna vid disken tunnades snabbt ut. Till slut stod jag ensam kvar och hummade på "De Sista Entusiasterna". Mitt sällskap trampade otåligt omkring en bit därifrån.
Så småningom kom Per plus rockstjärna, jag fick mina fina dedikationer och flydde fältet medan tonårsuppvaktningen stämde upp i allsång till rockstjärnans ära. När vi kommit ut, tumlade några tjejer ut bredvid oss - skrikande och skrattande av glädje, och föll varandra om halsen.
Sådana syner ser man kanske inte var dag just vid Dunkers kulturhus. Och här skulle jag kanske kunnat komma med några överseende, överlägsna skrockanden, om det inte vore för den lilla detaljen att jag själv gjorde något liknande bara ett par timmar tidigare.
Vi skulle ju ge Per en present den här gången. En som tycktes vara som gjord för honom, som bara ropade på att bli gedd. Alltså lyckades jag ordna fram den med en del trixande, och sedan terroriserade jag mitt sällskap, hela vägen från Bohuslän och fram till Dunkers' trappa med ängsliga tillrop som "Akta! Försiktigt, buckla inte till den! Aaah!"
För säkerhets skull sa jag till mitt sällskap, alldeles innan vi klev in, att om vi inte fick tillfälle att överlämna denna present ordentligt och personligen, skulle jag ta hem den igen. Sådana här saker vill man inte fuska bort. (Jag kunde liksom inte föreställa mig att jag skulle trycka presenten i handen på någon vaktmästare och säga "äh, kan du ge den här till Per Tengstrand om du ser honom?" Det blir lite väl oromantiskt.) Så det var mycket ståhej kring några teckningar ... men så fort vi kom in på Dunkers såg vi en välkänd silhuett i andra änden av korridoren.
Ja, vad gör man då? Fortsätter att skrida fram med värdig min, eftersom man är så vuxen och definitivt aldrig skulle ränna efter någon idol med upphetsade tjut ...? Eller ökar tempot och går till attack?
Nåja, vi sjöng inte - var du väldigt glad för det, Per - och vi föll inte ihop i en fnissande hög efteråt. Men jag slapp åka hem med mina teckningar och pianisten såg faktiskt rätt glad ut, om än lite överrumplad. En stund senare rev han alltså av världens finaste Månskenssonat för oss. Och efter detta kunde vi avsluta kvällen med drinkar på Helsingborgs väldigt tjusiga strandpromenad, och dagen kändes fullkomligt genomlyckad.
För min del tog det inte ens slut där. Jag satt med på en Masterclass dagen därpå och fick lära mig ännu mer om Beethoven och höra många takter ur en sonat som jag så småningom tänker höra i sin helhet. Den här gången var vi få i publiken och fönsterluckorna stod öppna mot en vacker sommardag, och pianisten hade bytt kostymen mot en New Jersey Devils-tröja, men plinket var fortfarande bäst i världen. Vi fick veta att man på Beethovens tid inte alls hade något emot att applådera mellan satserna i en sonat. Beethoven förväntade sig uppenbarligen att man skulle göra detta, för ibland kom hans "grandiosa finaler" inte alls i sista satsen. Månskenssonaten är visserligen exemplarisk för moderna, kultiverade lyssnare, eftersom de första satserna enbart inbjuder till tystnad, men det är annorlunda med t ex Kejsarkonserten.
Okej, förhoppningsvis kommer jag att sitta i publiken någon gång i framtiden när han spelar den. Och då ska jag minsann applådera.
Sydsvenskan hade en rätt bra skriven recension av lördagskvällens konsert. Artikelförfattaren är ironisk, eller det hoppas jag i alla fall, när han förklarar att publiken är "indelad i baslägren pop och klassiskt". Jaha, here we go again, alltså? Jag undrar vilket läger jag i så fall tillhör, och lite nyfiket undrar jag vad folk omkring mig tror? Vad jag ser ut att vara, där jag sitter i publiken?
Ett är säkert, och det är att jag i lördags bara ville se ett par pianisthänder när de flög fram över tangenterna. Jo, men det vill jag alltid, precis som att jag inte kan titta på en balettföreställning utan att stirra på dansarnas fötter. Det är lite yrkesskada, som man lite snobbigt brukar uttrycka det.
Därför hade jag nogsamt fixat mig en sittplats precis där man skulle se och höra som allra bäst. Precis där. Och allt skulle varit bra om jag inte råkat hamna bakom en kille med norra Europas största huvud. Eller ja, han såg väl egentligen normal ut, men han var hemskt effektiv på att skymma bort de där pianisthänderna. Då hade han inte ens mikrofonfrilla. Men alltnog, jag fick sitta som en vindrutetorkare bakom honom och önska att jag haft en lite längre hals.
Dessutom var detta en mycket varm dag. Jag hade haft en underbar biltur ner längs kusten tillsammans med M. Vi åt picknick vid Snapparp, mitt på en härlig sandstrand som mystiskt nog INTE var proppad med folk. Skulle ha badat om det funnits tid till det, men det gjorde det ju inte. Det fanns betydligt mer nyckelpigor än människor på den stranden. Förresten kan jag berätta att nyckelpigor inte bara är söta, de bits också. Och de passar absolut inte i tonfisksallad.
Men riktigt på konserthumör var jag faktiskt inte. Vädret var för vackert, havet för blått, vindarna för semesterljumma. På sydsidan Hallandsåsen började molnen skocka sig, och när vi rullade in i Helsingborg mullrade åskan. Men det kom inget skyfall, alla festfrisyrer klarade sig denna kväll. Jag fick släpa runt på min gamla fula regnjacka helt i onödan.
Partyt började, som sig bör, dessutom långt före konserten. Vi var ett större gäng som åt glass och så småningom hamnade på en restaurang, där maten var så god och sällskapet så trevligt att vi missade den där konsertintroduktionen som vi faktiskt bespetsat oss på. Restaurangportionerna i Helsingborg är gigantiska. Men vi kom i alla fall till själva konserten i tid. Och trots sommarvädret, trots att man av någon skum anledning stängt alla fönsterluckor mot Sundet, dök den rätta konsertstämningen faktiskt upp i alldeles lagom tid.
Dunkers kulturhus är mycket fint, och ser sådär uttalat kulturellt ut. Man förstår att det finns en del folk som är mer eller mindre bosatta där. Men med stängda luckor kändes konsertsalen lite klaustrofobisk, kvav.
Men det var såklart mer "Liedermässigt". Mer finkulturellt om man så vill. (Ack, detta jäkla ord!) Lieder blev det i alla fall i långa banor, och det var ett mycket väl sammansatt program.
Men det började alltså med Månskenssonaten. Det var en knockout. Det var den jag längtat allra mest efter att höra, och med lite vindrutetorkarteknik kunde man alltså se det hela också ... Första satsen mer fjäderlätt och mjuk än jag någonsin hört den tidigare, andra satsen exakt och saklig, ett lagom uppväckande ur den romantiska slummern, och tredje satsen som ett virtuost fyrverkeri. Blixt och dunder! Det är nästan orättvist att kalla den Månskenssonaten.
Denna sonat, världens kanske mest berömda jämte Appassionata, är tillägnad en viss grevinnan Guilietta Guicciardi. Jag undrar vem hon var. De kanske berättade något i den här konsertintroduktionen som jag alltså missade, eftersom jag då var alltför upptagen av en utsökt carpaccio med pinjenötter. Alltnog, kanske var den där grevinnan en ombytlig dam, därav sonatens eftertryckliga humörväxlingar.
Här är jag i alla fall inte ense med Sydsvenskans recensent, som menade att Pers tolkning "tog sig stora friheter gentemot originalet" och hade "en nästan övertydlig dramatisering". Jag håller inte med alls, men det är uppenbarligen en fråga om tycke och smak. Efter att ha dragit runt på YouTube och avlyssnat den ena versionen efter den andra tycker jag ändå att mitt spontana intryck från i lördags står sig: det är ingen hastighetstävling. Man kan stressa över tredje satsen. Det låter kanske väldigt briljant, men det blir samtidigt utslätat som en skidbacke utan ett enda gupp. Sedan kan man föralldel överdriva dramatiken också, allt med hänvisning till att Beethoven var en temperamentsfull kille och att man helst ska slakta pianot och välta stolen för att få rätta schwunget i anslaget. Nej, jag tyckte att Per hade hittat den rätta medelvägen, att det inte alls blev överdramatiskt.
Men så är han ju bäst också. Eller bland de bästa. Jag får det inte till annat - jag kunde efteråt fullt ärligt säga till honom att det var den bästa Månskenssonat jag hittills hört. Det är roligt när man kan säga så till en pianist, när det bästa inte alltid är något man får se i en satellitutsändning från andra sidan planeten eller höra i en knastrig inspelning från forna tider - om man har tur. Sedan finns det förstås alltid en speciell magi i ett liveframträdande, det medges. Flygeln i Dunkers konsertsal är dessutom en av de vackraste jag sett. (Ser de inte alltid likadana ut? Jo ... men ändå inte. Det beror kanske på den omgivande miljön också ...)
Ni som inte var där kan inte heller hitta detta framträdande på nätet på något vettig format, men jag har hittat en inspelning som jag menar ligger rätt nära Pers framställning. Varsågoda, den här killen kan definitivt också sina saker:
Efter Månskenssonaten fanns det egentligen bara en sak jag ville höra, och det var Månskenssonaten igen ... Men det fick man inte.
Så småningom blev det extranummer och efteråt ville jag få en skiva signerad av Per. Det skulle bli en present till någon, så jag ville absolut ha den där autografen. Men artisterna behövde äta kvällsmat först, och ledet med autografsugna vid disken tunnades snabbt ut. Till slut stod jag ensam kvar och hummade på "De Sista Entusiasterna". Mitt sällskap trampade otåligt omkring en bit därifrån.
Så småningom kom Per plus rockstjärna, jag fick mina fina dedikationer och flydde fältet medan tonårsuppvaktningen stämde upp i allsång till rockstjärnans ära. När vi kommit ut, tumlade några tjejer ut bredvid oss - skrikande och skrattande av glädje, och föll varandra om halsen.
Sådana syner ser man kanske inte var dag just vid Dunkers kulturhus. Och här skulle jag kanske kunnat komma med några överseende, överlägsna skrockanden, om det inte vore för den lilla detaljen att jag själv gjorde något liknande bara ett par timmar tidigare.
Vi skulle ju ge Per en present den här gången. En som tycktes vara som gjord för honom, som bara ropade på att bli gedd. Alltså lyckades jag ordna fram den med en del trixande, och sedan terroriserade jag mitt sällskap, hela vägen från Bohuslän och fram till Dunkers' trappa med ängsliga tillrop som "Akta! Försiktigt, buckla inte till den! Aaah!"
För säkerhets skull sa jag till mitt sällskap, alldeles innan vi klev in, att om vi inte fick tillfälle att överlämna denna present ordentligt och personligen, skulle jag ta hem den igen. Sådana här saker vill man inte fuska bort. (Jag kunde liksom inte föreställa mig att jag skulle trycka presenten i handen på någon vaktmästare och säga "äh, kan du ge den här till Per Tengstrand om du ser honom?" Det blir lite väl oromantiskt.) Så det var mycket ståhej kring några teckningar ... men så fort vi kom in på Dunkers såg vi en välkänd silhuett i andra änden av korridoren.
Ja, vad gör man då? Fortsätter att skrida fram med värdig min, eftersom man är så vuxen och definitivt aldrig skulle ränna efter någon idol med upphetsade tjut ...? Eller ökar tempot och går till attack?
Nåja, vi sjöng inte - var du väldigt glad för det, Per - och vi föll inte ihop i en fnissande hög efteråt. Men jag slapp åka hem med mina teckningar och pianisten såg faktiskt rätt glad ut, om än lite överrumplad. En stund senare rev han alltså av världens finaste Månskenssonat för oss. Och efter detta kunde vi avsluta kvällen med drinkar på Helsingborgs väldigt tjusiga strandpromenad, och dagen kändes fullkomligt genomlyckad.
För min del tog det inte ens slut där. Jag satt med på en Masterclass dagen därpå och fick lära mig ännu mer om Beethoven och höra många takter ur en sonat som jag så småningom tänker höra i sin helhet. Den här gången var vi få i publiken och fönsterluckorna stod öppna mot en vacker sommardag, och pianisten hade bytt kostymen mot en New Jersey Devils-tröja, men plinket var fortfarande bäst i världen. Vi fick veta att man på Beethovens tid inte alls hade något emot att applådera mellan satserna i en sonat. Beethoven förväntade sig uppenbarligen att man skulle göra detta, för ibland kom hans "grandiosa finaler" inte alls i sista satsen. Månskenssonaten är visserligen exemplarisk för moderna, kultiverade lyssnare, eftersom de första satserna enbart inbjuder till tystnad, men det är annorlunda med t ex Kejsarkonserten.
Okej, förhoppningsvis kommer jag att sitta i publiken någon gång i framtiden när han spelar den. Och då ska jag minsann applådera.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
