Sonen: Va betyder Ole, Dole, Doff? Är det namn?
Modern: Det är bara ord som inget betyder. Men, hähä, tänk om det vore namn. Det var en som hette Ole och en som hette Dole ...
Fadern: Fast då tycker jag ju mer synd om de där stackarna Kinke Lane och Binke Bane ...
2009-01-31
2009-01-22
Programvara för författare, ny kommentar
Jag skrev en gång för länge sedan ett inlägg om programvara för författare. Det har med tiden visat sig vara ett av mina mest lästa inlägg någonsin - äntligen något av värde, kanske? - så nu ska jag passa på att uppdatera mig lite. Jag har ju hunnit smälta intrycken något med tiden ...
Vägledande program som Dramatica Pro är fortfarande enbart leksaker för mig. Dock ska man inte förakta behovet av lek när man skriver, så om man bara inte tar det alltför högtidligt kan man nog ha lite roligt av det. Dock är priset fortfarande löjligt högt. Med nuvarande valutakurs vill jag påstå att det är för dyrt. En del användare upplever nog dessutom strukturen som mer hämmande än utvecklande, men det är något som var och en får ta ställning till.
Writer's Café är fortfarande en av mina nästan dagliga följeslagare. Jag använder programmet som ett ramverk eftersom man kan starta andra program inifrån det. Funktioner som Anteckningsbok och Dagbok kan låta som synnerligen överflödigt fluff, men - inte för mig. Det är snarare stommen i mitt skrivande. Dessutom är priset OK (45$), supporten förstklassig OCH - detta är viktigt - det är anpassat till moderna tiders förhållanden. Jag jobbar på flera olika datorer. Datorer byts dessutom ut ibland. Det är viktigt att man kan installera programvaran på flera olika ställen, kanske till och med på olika slags operativsystem, utan att det blir problem med licenser och annat. Så även om det inte är meningen att man ska använda programmet samtidigt på flera datorer, är det inga problem att distribuera det. Man kan även ha det på ett USB-minne nuförtiden. Det är ett mycket trevligt program med mysig design. Nackdelar? Ja, jag saknar en inbyggd ordbehandlare som gör det enkelt att överblicka skriven löptext. Dessutom skulle jag föredra att organisera mina "storylines" vertikalt istället för horisontellt, men det kan man nog tipsa programdesignern om. Han brukar vara lyhörd för önskemål.
Förra året, när dollarkursen gjorde inköp mycket gynnsamma, köpte jag Writer's Blocks i ett svagt ögonblick. Ett helt onödigt inköp kunde man tycka, men jag jobbar ju som egenföretagare och kan därför spendera firmapengar på sådana små hjälpmedel. Ärligt talat trodde jag inte att det skulle ge mig mycket mer än det jag redan hade. Men ... jag började så småningom att använda det, och en dag insåg jag att det faktiskt gjorde en kolossal nytta. Jag är en nyckfull skribent, inte minst när jag bloggar, och jag gillar idén att kunna klottra ner mina infall precis som de faller sig så att jag senare kan strukturera dem i lugn och ro. Man skriver vad man vill på elektroniska lappar och skyfflar runt dem efter behag på skärmen, och kan dessutom visa dem som löptext i en ordbehandlare. När man så önskar kan man jobba enbart i ordbehandlaren. Det är enklare och ger en bättre överblick än Writer's Café, men det är också lite tråkigare ... och kostar tre gånger mer. Med dagens valutakurser är sådant tyvärr ganska kännbart.
En annan stor nackdel är den något gammalmodiga hanteringen av licenser, vilket gör att man inte kan flytta programmet hur som helst utan att kontakta deras support. Det känns bökigt.
Power Writer är fortfarande ett smart koncept, liknande Writer's Blocks fast ännu bättre anpassat för verkligt skrivande - det är lätt att "gömma" oönskade funktioner. Men här är det tyvärr ännu större problem med licenserna. Man fick lov att göra tre installationer, bra. Problemet var bara att när jag avinstallerade på ett ställe, fick jag inte "tillbaka" den licensen. Två kvar. Jag gjorde en gratis programuppdatering senare på ena datorn, vilket krävde en ominstallation - vilket inte medgavs eftersom ytterligare en av de tre licenserna då "förbrukats"! Dåligt, tyckte jag och orkade inte gnälla hos deras support. Det hör ju inte till ovanligheterna att program måste installeras om och då ska sådana här saker ordna sig utan mickel&mackel, menar jag.
Vägledande program som Dramatica Pro är fortfarande enbart leksaker för mig. Dock ska man inte förakta behovet av lek när man skriver, så om man bara inte tar det alltför högtidligt kan man nog ha lite roligt av det. Dock är priset fortfarande löjligt högt. Med nuvarande valutakurs vill jag påstå att det är för dyrt. En del användare upplever nog dessutom strukturen som mer hämmande än utvecklande, men det är något som var och en får ta ställning till.
Writer's Café är fortfarande en av mina nästan dagliga följeslagare. Jag använder programmet som ett ramverk eftersom man kan starta andra program inifrån det. Funktioner som Anteckningsbok och Dagbok kan låta som synnerligen överflödigt fluff, men - inte för mig. Det är snarare stommen i mitt skrivande. Dessutom är priset OK (45$), supporten förstklassig OCH - detta är viktigt - det är anpassat till moderna tiders förhållanden. Jag jobbar på flera olika datorer. Datorer byts dessutom ut ibland. Det är viktigt att man kan installera programvaran på flera olika ställen, kanske till och med på olika slags operativsystem, utan att det blir problem med licenser och annat. Så även om det inte är meningen att man ska använda programmet samtidigt på flera datorer, är det inga problem att distribuera det. Man kan även ha det på ett USB-minne nuförtiden. Det är ett mycket trevligt program med mysig design. Nackdelar? Ja, jag saknar en inbyggd ordbehandlare som gör det enkelt att överblicka skriven löptext. Dessutom skulle jag föredra att organisera mina "storylines" vertikalt istället för horisontellt, men det kan man nog tipsa programdesignern om. Han brukar vara lyhörd för önskemål.
Förra året, när dollarkursen gjorde inköp mycket gynnsamma, köpte jag Writer's Blocks i ett svagt ögonblick. Ett helt onödigt inköp kunde man tycka, men jag jobbar ju som egenföretagare och kan därför spendera firmapengar på sådana små hjälpmedel. Ärligt talat trodde jag inte att det skulle ge mig mycket mer än det jag redan hade. Men ... jag började så småningom att använda det, och en dag insåg jag att det faktiskt gjorde en kolossal nytta. Jag är en nyckfull skribent, inte minst när jag bloggar, och jag gillar idén att kunna klottra ner mina infall precis som de faller sig så att jag senare kan strukturera dem i lugn och ro. Man skriver vad man vill på elektroniska lappar och skyfflar runt dem efter behag på skärmen, och kan dessutom visa dem som löptext i en ordbehandlare. När man så önskar kan man jobba enbart i ordbehandlaren. Det är enklare och ger en bättre överblick än Writer's Café, men det är också lite tråkigare ... och kostar tre gånger mer. Med dagens valutakurser är sådant tyvärr ganska kännbart.
En annan stor nackdel är den något gammalmodiga hanteringen av licenser, vilket gör att man inte kan flytta programmet hur som helst utan att kontakta deras support. Det känns bökigt.
Power Writer är fortfarande ett smart koncept, liknande Writer's Blocks fast ännu bättre anpassat för verkligt skrivande - det är lätt att "gömma" oönskade funktioner. Men här är det tyvärr ännu större problem med licenserna. Man fick lov att göra tre installationer, bra. Problemet var bara att när jag avinstallerade på ett ställe, fick jag inte "tillbaka" den licensen. Två kvar. Jag gjorde en gratis programuppdatering senare på ena datorn, vilket krävde en ominstallation - vilket inte medgavs eftersom ytterligare en av de tre licenserna då "förbrukats"! Dåligt, tyckte jag och orkade inte gnälla hos deras support. Det hör ju inte till ovanligheterna att program måste installeras om och då ska sådana här saker ordna sig utan mickel&mackel, menar jag.
Todo! Isdone!
Att-göra-listan är en fantastisk uppfinning, om man nu kan kalla det uppfinning. Det är ju trots allt bara en lista. Det vimlar av mer eller mindre fiffiga metoder om hur man tänker rätt och organiserar sitt liv och får saker gjorda osv osv, men hur jag än testar och krånglar runt, slutar det alltid med att att-göra-listan löser problemet åt mig.
Jag blir lika häpen varje gång. Jag drar mig i det längsta för att hala fram den där lappen och börja klottra ner punkter, men så når jag ett stadium när kaos råder i huvudet, jag har femtio miljoner saker jag måste komma ihåg, och självklart börjar stresshormonerna anhopas och jag drabbas av handlingsförlamning och klarar inte något alls längre. Förtvivlat plockar jag med än det ena, än det andra utan att komma någon vart, eller också blir jag bara sittande med någon idiotisk överslagshandling, typ att surfa in på SMHI:s väderprognos för sjunde gången samma dag.
Det är då jag motvilligt plockar fram lappen eller anteckningsblocket och börjar skriva upp vad jag ska göra, i den ordning infallen dyker upp, dvs i en enda röra. Det är högt och lågt, smått och stort. Men tricket är att man måste bryta ner alla moment så att inget tar mer än sisådär 15, högst 30 minuter att genomföra. Sedan sitter man där med en lista som är en halv meter lång ... men den går förhoppningsvis fortfarande att överblicka. Bra, vilket ärende måste nu prioriteras först?
Och sedan sätter jag igång, och när jag klarat av ett moment bockar jag av det och går vidare till nästa. Jadå, lite städaffirmationer hjälper också. Halvvägs genom listan brukar jag vara helt förundrad över hur många själsliga knutar som har lösts upp och hur himla duktig jag är. Tänk att det ska vara så enkelt. Tänk att den där lilla listan bringar ordning i kaos varenda gång.
Jag blir lika häpen varje gång. Jag drar mig i det längsta för att hala fram den där lappen och börja klottra ner punkter, men så når jag ett stadium när kaos råder i huvudet, jag har femtio miljoner saker jag måste komma ihåg, och självklart börjar stresshormonerna anhopas och jag drabbas av handlingsförlamning och klarar inte något alls längre. Förtvivlat plockar jag med än det ena, än det andra utan att komma någon vart, eller också blir jag bara sittande med någon idiotisk överslagshandling, typ att surfa in på SMHI:s väderprognos för sjunde gången samma dag.
Det är då jag motvilligt plockar fram lappen eller anteckningsblocket och börjar skriva upp vad jag ska göra, i den ordning infallen dyker upp, dvs i en enda röra. Det är högt och lågt, smått och stort. Men tricket är att man måste bryta ner alla moment så att inget tar mer än sisådär 15, högst 30 minuter att genomföra. Sedan sitter man där med en lista som är en halv meter lång ... men den går förhoppningsvis fortfarande att överblicka. Bra, vilket ärende måste nu prioriteras först?
Och sedan sätter jag igång, och när jag klarat av ett moment bockar jag av det och går vidare till nästa. Jadå, lite städaffirmationer hjälper också. Halvvägs genom listan brukar jag vara helt förundrad över hur många själsliga knutar som har lösts upp och hur himla duktig jag är. Tänk att det ska vara så enkelt. Tänk att den där lilla listan bringar ordning i kaos varenda gång.
2009-01-19
Inte utan min handväska
Titta, den här damen gillar jag!
Det är märkligt, detta med ålder. När jag var liten var kvinnorna tanter redan när de fyllt 30. Det var tantkläder och kafferep. (Förresten, titta på någon av de gamla Pippi-filmerna om ni inte tror mig. Hur gammal ser Prusseluskan ut att vara - egentligen?) Och ... ja, jag länkade ju ett roligt klipp från Hasseåtage nyligen. Om vådan av att vilja gå ut och roa sig på disco samtidigt som man betraktas som en mumie av omgivningen.
Jag har slutat att vänta på att bli tant. Jag träffar numera unga tjejer på +55 år som inte har ett spår av tantighet i sig, även om de kanske har en del vishetslinjer i ansiktet. Men herregud, det är ju snyggt. Jag har funderat på när det är dags att känna sig som en tant. Tydligen var 70 år lite för lågt räknat. 80 då. (Tyvärr tror jag att man kan börja känna sig rätt gammal när ens jämnåriga börjar falla ifrån.)
Jag tycker egentligen inte alls om romanen "Borta med vinden" men jodå, klart att jag har läst den. Det står ett tänkvärt konstaterande i den om flickorna i denna gamla sydstatskultur: vid sisådär 15 års ålder debuterade de på baler och fester och började bli uppvaktade. Något år senare var de gifta och sedan kom barnen. Vid 20 års ålder var de redan ansedda som ... gamla? Om detta stämmer, är jag gladare än någonsin över att jag inte levde där och då. Jag börjar känna mig lyckligt lottad som tillhör en generation som inte behöver sitta och känna sig "för gammal" under tre fjärdedelar av livet. Vi lever ju i en sådan stressig och krävande tid, heter det, och det stämmer säkert till stor del, men i just detta fall har vi det kanske väldigt bra: vi behöver kanske inte gå och gräva ner oss bara för att vi har fyllt 30. Eller 40. Eller 70 ...
Imorse såg jag ett inslag på TV om några damer, femtiplussare, som lärt sig spela och startat ett bluesband. Jäpp, det avgör saken. Nu ska jag starta rockband. Måste bara lära mig att spela bas först, rättare sagt lista ut hur man spelar på en sådan utan att få skitont i fingrarna ...
Det är märkligt, detta med ålder. När jag var liten var kvinnorna tanter redan när de fyllt 30. Det var tantkläder och kafferep. (Förresten, titta på någon av de gamla Pippi-filmerna om ni inte tror mig. Hur gammal ser Prusseluskan ut att vara - egentligen?) Och ... ja, jag länkade ju ett roligt klipp från Hasseåtage nyligen. Om vådan av att vilja gå ut och roa sig på disco samtidigt som man betraktas som en mumie av omgivningen.
Jag har slutat att vänta på att bli tant. Jag träffar numera unga tjejer på +55 år som inte har ett spår av tantighet i sig, även om de kanske har en del vishetslinjer i ansiktet. Men herregud, det är ju snyggt. Jag har funderat på när det är dags att känna sig som en tant. Tydligen var 70 år lite för lågt räknat. 80 då. (Tyvärr tror jag att man kan börja känna sig rätt gammal när ens jämnåriga börjar falla ifrån.)
Jag tycker egentligen inte alls om romanen "Borta med vinden" men jodå, klart att jag har läst den. Det står ett tänkvärt konstaterande i den om flickorna i denna gamla sydstatskultur: vid sisådär 15 års ålder debuterade de på baler och fester och började bli uppvaktade. Något år senare var de gifta och sedan kom barnen. Vid 20 års ålder var de redan ansedda som ... gamla? Om detta stämmer, är jag gladare än någonsin över att jag inte levde där och då. Jag börjar känna mig lyckligt lottad som tillhör en generation som inte behöver sitta och känna sig "för gammal" under tre fjärdedelar av livet. Vi lever ju i en sådan stressig och krävande tid, heter det, och det stämmer säkert till stor del, men i just detta fall har vi det kanske väldigt bra: vi behöver kanske inte gå och gräva ner oss bara för att vi har fyllt 30. Eller 40. Eller 70 ...
Imorse såg jag ett inslag på TV om några damer, femtiplussare, som lärt sig spela och startat ett bluesband. Jäpp, det avgör saken. Nu ska jag starta rockband. Måste bara lära mig att spela bas först, rättare sagt lista ut hur man spelar på en sådan utan att få skitont i fingrarna ...
Inte världens sämsta ord
Jag fortsätter med lite funderingar kring affirmationer. Om man ger sig in i denna lek, lär man sig snabbt den gyllene regeln:
Man ska aldrig säga aldrig.
Eller, med andra ord: man får inte säga "inte". Detta ord anses nämligen vara rätt skumt, på det viset att vårt undermedvetna inte "förstår" det. "Inte" är världens mest kontraproduktiva ord. Vi människor kan skapa, men vi kan inte inte-skapa. Vi kan vara konstruktiva och vi kan vara destruktiva, men destruktivitet är också en form av konstruktivitet, om än med deprimerande resultat. En bombgrop är dessvärre också en skapelse, precis som huset som stod där innan. Vi kan, enligt termodynamikens lagar, aldrig vända på det som heter entropin. Sagt är sagt. Tänkt är tänkt.
Så en typiskt felaktig affirmation, enligt denna lära, är "jag vill inte ha krig". Det man gör med denna tanke är att föreställa sig ett krig ... och sedan skulle det alltså inte finnas ... nej, det är tyvärr omöjligt. Man tänker på kriget och därmed gör man det ännu större. (Fast rent logiskt finns det något som haltar i detta resonemang - hur var det nu med "jag klarar inte det här"? Borde det inte också bli ett omvänt förhållande eftersom ordet "inte" alltså inte kan tolkas ... nja, man får inte bli absurd, och jag menar att ord trots allt bara är ord. Det man i detta fall troligen ser för sin inre syn, är hur man missar målet och faller. Och titta, det gör man också.)
Okej, då vänder på väl på det! En affirmation ska dessutom inte utspelas i framtiden. Man ska försöka uppleva den i nutiden. Det är ... fred ... NU. Jag var på ett Riksmöte med Kyrkans Ungdom en gång för länge, länge sedan. Temat för mötet var faktiskt just "Fred nu!" Vilket visserligen var en strålande ansats, men även där hamnade vi snart i det välbekanta dilemmat:
Vad är fred?
Definiera det nu då. Jaha, fred är när man inte krigar ... titta, nu var vi genast där igen. Faktiskt måste man grubbla lite över hur väldigt mycket av våra liv och våra värderingar som bygger på fluffordet inte. Vi tror att vi löser problem genom att fokusera på dem. Det gör vi definitivt inte alls. Vi löser dem när vi fokuserar på lösningarna istället. På det vi vill uppnå, inte det vi inte vill uppnå. Men sanningen är alltså den att vi knappt ibland har några idéer om vad vi vill ha. Vad f-n är fred? Hur känns det när man mår bra? (Hur känns huvudet när man inte har ont i det?) När man är lycklig?
Men nog finns det väl en del problem som behöver uppmärksammas för att inte fortgå eller växa? Eller? Även i dessa fall tror jag att detta "behov" mest har att göra med vår oförmåga att definiera lyckan och målen, och inte minst att vara aktivt tacksamma över allt som är OK. Hälsan tiger still, heter det ju.
En annan hörnsten bland oss affirmationstroende är alltså tacksamheten. Helst bör man varje dag göra en liten lista på allt man är tacksam över, allt som fungerar bra. Jag kände mig lite misstänksam första gången jag hörde det. Det låter lite som om man skulle ge Gud en massa ära för bra saker, bara för att man ska visa sig vara en trogen undersåte. Bara för att så ska vara. Men när jag tänkt efter insåg jag att det handlade om helt andra saker. Jag började göra sådana där listor. De första dagarna kom jag på sisådär två olika saker åt gången. Ganska snart var det 10-20 saker, olika varje dag. Man fick anstränga sig i början - ja, detta faktum talar för sig självt. Men när man kommer igång och lär sig fokusera på sina glädjeämnen, stora som små, börjar man också inse hur man skaffar sig mål och visioner.
Vi glömmer inte de små svältande barnen för att vi skaffar oss en vision av en värld där alla får äta god och närande mat, tvärtom. Däremot kan man förstås fjanta till det hela om man står inför något väldigt omedelbart och konkret: du sitter i en båt, den springer läck. Självklart kan man sitta där och affirmera om en hel båt igen, men det lämpligaste i just det läget är att ösa utav bara h-e. Men efteråt kan skeptikern säga att hon öste för att hon inte ville sjunka, medan affirmationsfantasten säger att hon ville ha en båt som flöt ...
Låter det fruktansvärt jobbigt att vara tacksam över precis allt som fungerar? Över att man har fungerande armar, ben, njurar och svettkörtlar? Jo, men då är det väl bra. Då lever man ett liv i lyx, där man har så många rikedomar att glädjas över att man inte hinner räkna dem alla. Då kan man börja fokusera på annat man vill ha (om man nu ens hinner där man sitter och njuter av sitt rådande överflöd). Alla människor på jorden ska leva ett gott liv. Definiera ett gott liv. Jorden själv ska må bra. Definiera vad det innebär.
Det finns knappt något som människor inte lyckats genomföra när de väl fått idén, bara det är en stark och tydlig idé. Men att lösa miljöproblemen, utrota världssvälten, avsluta krig och att lösa finanskrisen är inga tydliga idéer. Det är ett fäktande med ordet inte igen, ordet som är motsatsen till allt konstruktivt.
Å andra sidan, jag använder det rätt flitigt även i detta inlägg. Trots allt är det ju ett ord i mängden, och ord är väl till för att användas ... bara man gör det konstruktivt ...
Man ska aldrig säga aldrig.
Eller, med andra ord: man får inte säga "inte". Detta ord anses nämligen vara rätt skumt, på det viset att vårt undermedvetna inte "förstår" det. "Inte" är världens mest kontraproduktiva ord. Vi människor kan skapa, men vi kan inte inte-skapa. Vi kan vara konstruktiva och vi kan vara destruktiva, men destruktivitet är också en form av konstruktivitet, om än med deprimerande resultat. En bombgrop är dessvärre också en skapelse, precis som huset som stod där innan. Vi kan, enligt termodynamikens lagar, aldrig vända på det som heter entropin. Sagt är sagt. Tänkt är tänkt.
Så en typiskt felaktig affirmation, enligt denna lära, är "jag vill inte ha krig". Det man gör med denna tanke är att föreställa sig ett krig ... och sedan skulle det alltså inte finnas ... nej, det är tyvärr omöjligt. Man tänker på kriget och därmed gör man det ännu större. (Fast rent logiskt finns det något som haltar i detta resonemang - hur var det nu med "jag klarar inte det här"? Borde det inte också bli ett omvänt förhållande eftersom ordet "inte" alltså inte kan tolkas ... nja, man får inte bli absurd, och jag menar att ord trots allt bara är ord. Det man i detta fall troligen ser för sin inre syn, är hur man missar målet och faller. Och titta, det gör man också.)
Okej, då vänder på väl på det! En affirmation ska dessutom inte utspelas i framtiden. Man ska försöka uppleva den i nutiden. Det är ... fred ... NU. Jag var på ett Riksmöte med Kyrkans Ungdom en gång för länge, länge sedan. Temat för mötet var faktiskt just "Fred nu!" Vilket visserligen var en strålande ansats, men även där hamnade vi snart i det välbekanta dilemmat:
Vad är fred?
Definiera det nu då. Jaha, fred är när man inte krigar ... titta, nu var vi genast där igen. Faktiskt måste man grubbla lite över hur väldigt mycket av våra liv och våra värderingar som bygger på fluffordet inte. Vi tror att vi löser problem genom att fokusera på dem. Det gör vi definitivt inte alls. Vi löser dem när vi fokuserar på lösningarna istället. På det vi vill uppnå, inte det vi inte vill uppnå. Men sanningen är alltså den att vi knappt ibland har några idéer om vad vi vill ha. Vad f-n är fred? Hur känns det när man mår bra? (Hur känns huvudet när man inte har ont i det?) När man är lycklig?
Men nog finns det väl en del problem som behöver uppmärksammas för att inte fortgå eller växa? Eller? Även i dessa fall tror jag att detta "behov" mest har att göra med vår oförmåga att definiera lyckan och målen, och inte minst att vara aktivt tacksamma över allt som är OK. Hälsan tiger still, heter det ju.
En annan hörnsten bland oss affirmationstroende är alltså tacksamheten. Helst bör man varje dag göra en liten lista på allt man är tacksam över, allt som fungerar bra. Jag kände mig lite misstänksam första gången jag hörde det. Det låter lite som om man skulle ge Gud en massa ära för bra saker, bara för att man ska visa sig vara en trogen undersåte. Bara för att så ska vara. Men när jag tänkt efter insåg jag att det handlade om helt andra saker. Jag började göra sådana där listor. De första dagarna kom jag på sisådär två olika saker åt gången. Ganska snart var det 10-20 saker, olika varje dag. Man fick anstränga sig i början - ja, detta faktum talar för sig självt. Men när man kommer igång och lär sig fokusera på sina glädjeämnen, stora som små, börjar man också inse hur man skaffar sig mål och visioner.
Vi glömmer inte de små svältande barnen för att vi skaffar oss en vision av en värld där alla får äta god och närande mat, tvärtom. Däremot kan man förstås fjanta till det hela om man står inför något väldigt omedelbart och konkret: du sitter i en båt, den springer läck. Självklart kan man sitta där och affirmera om en hel båt igen, men det lämpligaste i just det läget är att ösa utav bara h-e. Men efteråt kan skeptikern säga att hon öste för att hon inte ville sjunka, medan affirmationsfantasten säger att hon ville ha en båt som flöt ...
Låter det fruktansvärt jobbigt att vara tacksam över precis allt som fungerar? Över att man har fungerande armar, ben, njurar och svettkörtlar? Jo, men då är det väl bra. Då lever man ett liv i lyx, där man har så många rikedomar att glädjas över att man inte hinner räkna dem alla. Då kan man börja fokusera på annat man vill ha (om man nu ens hinner där man sitter och njuter av sitt rådande överflöd). Alla människor på jorden ska leva ett gott liv. Definiera ett gott liv. Jorden själv ska må bra. Definiera vad det innebär.
Det finns knappt något som människor inte lyckats genomföra när de väl fått idén, bara det är en stark och tydlig idé. Men att lösa miljöproblemen, utrota världssvälten, avsluta krig och att lösa finanskrisen är inga tydliga idéer. Det är ett fäktande med ordet inte igen, ordet som är motsatsen till allt konstruktivt.
Å andra sidan, jag använder det rätt flitigt även i detta inlägg. Trots allt är det ju ett ord i mängden, och ord är väl till för att användas ... bara man gör det konstruktivt ...
2009-01-16
Tänka fritt är stort, tänka rätt är större?
Liza Marklund-bråket fortsätter. Det är av olika skäl intressant. Aftonbladet kommenterar i en artikel att "bloggarna fick Marklund på fall" (ungefär så) och bloggvärlden svarar med någon slags introspektion. Är Marklund-frågan viktig eller ej? Är det löjligt och patetiskt att folk bryr sig, när - herregud, barn svälter och det är krig i Gaza - det finns viktigare saker att bry sig om?
Bloggdebatten är alltså intressant och det hör omständigheterna att det blir väldigt mycket knasigt tyckande i det hela. Det är nämligen poängen, det är detta som är det intressanta: med så mycket ocensurerat tyckande och så många dumma och oinsatta och amatörmässiga tyckare blir det såklart tyck-anarki. Bra och genomtänkta åsikter blandas med ren goja.
Men, det är alltså så det är. Det är följden av att släppa lös det fria ordet. Man får ta det ena med det andra.
Några av mina med-tyckare gör mig alltså väldigt irriterad, precis som de irriterar sig själva på annat vis. Sams är vi definitivt inte i den s k bloggosfären. Här är en, t ex. Här påpekas å ena sidan att bloggare inte ska dras över en kam, och å andra sidan känner jag att jag får skrivet på näsan om varför just jag - en bloggare, asså - tycker si och så. Och vad jag tycker. Jaha.
Jag skrev i förra inlägget vad jag tyckte om den här Marklund-frågan. Det var egentligen inte så mycket. En del bloggare tycker tydligen massor och en del gör som jag, kommenterar lite kort. Det är därmed en fullkomligt omöjlig uppgift att sitta och analysera "vad bloggvärlden tycker" och hur den beter sig. Det blir alldeles för lätt att sitta och generalisera och att tillskriva folk åsikter och beteenden de absolut inte står för.
En sak om mig i sammanhanget: jag blir alltid förbannad när jag inordnas i kollektiv och etiketteras och tillskrivs egenskaper jag inte har. Jag tål det bara inte, och jag håller på och filar på ett inlägg som närmare går in på detta. Alltså blir jag förbannad över att generaliseras även i detta fall.
Det finns många olika anledningar till att man bloggar. Somliga beter sig journalistiskt och vill väcka debatt. Andra vill underhålla, åter andra vill kanske egentligen mest skriva för att de gillar att skriva. Jag kan tala för mig själv: jag vill i viss mån presentera mig själv, visa hur mitt författande byggs upp genom det liv jag lever och framför allt de tankar jag tänker. Jag experimenterar lite med stilen. Jag sätter en ära i att skriva precis vad, när och hur jag vill. Men nu tyckte jag till i en "populär fråga" och får man tro vissa inlägg och kommentarer, dock ej på min egen blogg, borde jag låta bli just för att det är så enfaldigt populistiskt och för att jag borde ägna mig åt viktigare frågor.
Va? Här har jag suttit och tyckt till om Aladdinpraliner, Jesus, översättningar av musikaler, existens, bantning. Och jag gör det just av ovan nämnda anledningar: för att jag vill. För att jag kan. Och det går bra, eller?
Okej, jag ska väl inte bry mig så mycket om andras åsikter då. Jag vill bara betona att jag har lika mycket rätt att tycka något om Liza Marklunds frivolter som andra har att prata om sina frukostar, nyinköpta kjolar och läget i Gaza. Det blir en bisarr jox av det hela, en kakafoni som jag själv har klagat på vid flera tillfällen. Men jag medger att det också är en del av tjusningen med bloggandet. Vi vill alla hylla principen demokrati och varsågoda, detta är demokrati. Det brukar vara mycket floskler i samband med begreppen fri opinionsbildning och demokrati - nu kommer sanningens minut: betyder demokrati att även korkade och oinsatta har rätt att yttra sig och rentav fatta beslut, eller bör de hålla käft?
Retorisk fråga, som alltid när man inte ens kan definiera vem som är korkad och oinsatt och vem som inte är det. Jag kan det i alla fall inte, men jag är kanske lite dum då. Dock tycker jag fortfarande att det är fel att ljuga.
Bloggdebatten är alltså intressant och det hör omständigheterna att det blir väldigt mycket knasigt tyckande i det hela. Det är nämligen poängen, det är detta som är det intressanta: med så mycket ocensurerat tyckande och så många dumma och oinsatta och amatörmässiga tyckare blir det såklart tyck-anarki. Bra och genomtänkta åsikter blandas med ren goja.
Men, det är alltså så det är. Det är följden av att släppa lös det fria ordet. Man får ta det ena med det andra.
Några av mina med-tyckare gör mig alltså väldigt irriterad, precis som de irriterar sig själva på annat vis. Sams är vi definitivt inte i den s k bloggosfären. Här är en, t ex. Här påpekas å ena sidan att bloggare inte ska dras över en kam, och å andra sidan känner jag att jag får skrivet på näsan om varför just jag - en bloggare, asså - tycker si och så. Och vad jag tycker. Jaha.
Jag skrev i förra inlägget vad jag tyckte om den här Marklund-frågan. Det var egentligen inte så mycket. En del bloggare tycker tydligen massor och en del gör som jag, kommenterar lite kort. Det är därmed en fullkomligt omöjlig uppgift att sitta och analysera "vad bloggvärlden tycker" och hur den beter sig. Det blir alldeles för lätt att sitta och generalisera och att tillskriva folk åsikter och beteenden de absolut inte står för.
En sak om mig i sammanhanget: jag blir alltid förbannad när jag inordnas i kollektiv och etiketteras och tillskrivs egenskaper jag inte har. Jag tål det bara inte, och jag håller på och filar på ett inlägg som närmare går in på detta. Alltså blir jag förbannad över att generaliseras även i detta fall.
Det finns många olika anledningar till att man bloggar. Somliga beter sig journalistiskt och vill väcka debatt. Andra vill underhålla, åter andra vill kanske egentligen mest skriva för att de gillar att skriva. Jag kan tala för mig själv: jag vill i viss mån presentera mig själv, visa hur mitt författande byggs upp genom det liv jag lever och framför allt de tankar jag tänker. Jag experimenterar lite med stilen. Jag sätter en ära i att skriva precis vad, när och hur jag vill. Men nu tyckte jag till i en "populär fråga" och får man tro vissa inlägg och kommentarer, dock ej på min egen blogg, borde jag låta bli just för att det är så enfaldigt populistiskt och för att jag borde ägna mig åt viktigare frågor.
Va? Här har jag suttit och tyckt till om Aladdinpraliner, Jesus, översättningar av musikaler, existens, bantning. Och jag gör det just av ovan nämnda anledningar: för att jag vill. För att jag kan. Och det går bra, eller?
Okej, jag ska väl inte bry mig så mycket om andras åsikter då. Jag vill bara betona att jag har lika mycket rätt att tycka något om Liza Marklunds frivolter som andra har att prata om sina frukostar, nyinköpta kjolar och läget i Gaza. Det blir en bisarr jox av det hela, en kakafoni som jag själv har klagat på vid flera tillfällen. Men jag medger att det också är en del av tjusningen med bloggandet. Vi vill alla hylla principen demokrati och varsågoda, detta är demokrati. Det brukar vara mycket floskler i samband med begreppen fri opinionsbildning och demokrati - nu kommer sanningens minut: betyder demokrati att även korkade och oinsatta har rätt att yttra sig och rentav fatta beslut, eller bör de hålla käft?
Retorisk fråga, som alltid när man inte ens kan definiera vem som är korkad och oinsatt och vem som inte är det. Jag kan det i alla fall inte, men jag är kanske lite dum då. Dock tycker jag fortfarande att det är fel att ljuga.
2009-01-12
Dagens smask
Hela svenska bloggvärlden kommenterar visst i dagarna stormen kring Liza Marklund och hennes bok "Gömda", som alltså visat sig inte vara fullt så dokumentär som den utgett sig för att vara. Så då kan väl jag hänga på och tycka till, jag med. Man vill ju vara inne - nej, allvarligt, jag har en åsikt.
Jag har inte läst "Gömda" och jag har inte läst Monika Antonssons bok, den som hävdar att "Gömda" till stor del är bluff. Däremot är det många som rekommenderat "Gömda" för mig och samtliga av dessa personer verkar ha varit övertygade om att det är en dokumentär skildring. Jag tog det också för givet. Jag tycker att ämnet kvinnomisshandel och flykt från kvinnomisshandlare är hemskt upprörande och otäckt. Just av den anledningen har jag väl inte sett någon anledning att plöja en bok som ändå bara skulle slagit in en öppen dörr i mitt fall.
De citat jag ser från boken verkar tala ett tydligt språk: detta är en sann historia och vissa detaljer och namn har ändrats av hänsyn till de inblandade.
Jag vet inte hur man kan tolka detta på annat vis än som en försäkran att detta är en dokumentär. Och en dokumentär som ändrar på sanningen långt mer än vad som är nödvändigt för att "ta hänsyn till de inblandade", är en bluff. Kort och gott.
Sedan vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag ser alla kommentarer som skrivs kring detta. "Jo, men kvinnomisshandel är en viktig fråga och därför må det vara hänt om man tänjer på sanningen i detta fall, boken belyste ändå problemet och det är väl huvudsaken." Verkligen? Ju viktigare en fråga är, desto viktigare är det väl också att man är sanningsenlig?
Eller, favoriten: "sss, alla andra ljuger ju så varför skulle man tro på detta?"
Jag har en viktig princip när jag uttalar mig på nätet eller i andra skriftliga sammanhang (eller varför inte muntliga): man ska inte ljuga. Förr eller senare blir man nämligen alltid påkommen och sedan har man förlorat all trovärdighet. Lögner trasslar man alltid in sig i, men sanningen är förhoppningsvis bara en, åtminstone ur den enskildes perspektiv. Ska man ljuga ska man göra det så tydligt att man inte blir missförstådd. Jag skriver fantasy; det är ljug från början till slut. Men som fantasyförfattare lurar man aldrig sin läsare, och därmed kan man slå sig för bröstet och säga att man i varje fall är helt ärlig. Ha ha, den salvan var go' att ge just nu.
Jag tycker att det är konstigt att det överhuvudtaget blir en debatt av sånt här. Ämnet är viktigt och det vimlar av lögnhalsar ändå och just precis därför är det av största vikt att man inte ljuger och bluffar. Detta är en fullkomlig självklarhet. Borde i alla fall vara det. Annars börjar det snart likna vissa elitidrotter, där man till slut får en så stark känsla att samtliga i toppskiktet dopar sig även om alla inte avslöjas, att man helt tappar intresset för prestationerna.
Jag återgår härmed till mina sagor.
Jag har inte läst "Gömda" och jag har inte läst Monika Antonssons bok, den som hävdar att "Gömda" till stor del är bluff. Däremot är det många som rekommenderat "Gömda" för mig och samtliga av dessa personer verkar ha varit övertygade om att det är en dokumentär skildring. Jag tog det också för givet. Jag tycker att ämnet kvinnomisshandel och flykt från kvinnomisshandlare är hemskt upprörande och otäckt. Just av den anledningen har jag väl inte sett någon anledning att plöja en bok som ändå bara skulle slagit in en öppen dörr i mitt fall.
De citat jag ser från boken verkar tala ett tydligt språk: detta är en sann historia och vissa detaljer och namn har ändrats av hänsyn till de inblandade.
Jag vet inte hur man kan tolka detta på annat vis än som en försäkran att detta är en dokumentär. Och en dokumentär som ändrar på sanningen långt mer än vad som är nödvändigt för att "ta hänsyn till de inblandade", är en bluff. Kort och gott.
Sedan vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag ser alla kommentarer som skrivs kring detta. "Jo, men kvinnomisshandel är en viktig fråga och därför må det vara hänt om man tänjer på sanningen i detta fall, boken belyste ändå problemet och det är väl huvudsaken." Verkligen? Ju viktigare en fråga är, desto viktigare är det väl också att man är sanningsenlig?
Eller, favoriten: "sss, alla andra ljuger ju så varför skulle man tro på detta?"
Jag har en viktig princip när jag uttalar mig på nätet eller i andra skriftliga sammanhang (eller varför inte muntliga): man ska inte ljuga. Förr eller senare blir man nämligen alltid påkommen och sedan har man förlorat all trovärdighet. Lögner trasslar man alltid in sig i, men sanningen är förhoppningsvis bara en, åtminstone ur den enskildes perspektiv. Ska man ljuga ska man göra det så tydligt att man inte blir missförstådd. Jag skriver fantasy; det är ljug från början till slut. Men som fantasyförfattare lurar man aldrig sin läsare, och därmed kan man slå sig för bröstet och säga att man i varje fall är helt ärlig. Ha ha, den salvan var go' att ge just nu.
Jag tycker att det är konstigt att det överhuvudtaget blir en debatt av sånt här. Ämnet är viktigt och det vimlar av lögnhalsar ändå och just precis därför är det av största vikt att man inte ljuger och bluffar. Detta är en fullkomlig självklarhet. Borde i alla fall vara det. Annars börjar det snart likna vissa elitidrotter, där man till slut får en så stark känsla att samtliga i toppskiktet dopar sig även om alla inte avslöjas, att man helt tappar intresset för prestationerna.
Jag återgår härmed till mina sagor.
2009-01-02
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
