2009-04-23

Jättelistigt

Idag har jag en riktigt lång att-göra-lista. Mot slutet av den dyker en ovanligt dum och egendomlig punkt upp:
"Glöm vissa saker".

Jaha. Ja, den kan jag bocka av nu, för jag minns inte längre vad det var som fick mig att skriva den, hahaha.

2009-04-20

Den oanalysbara intuitionen

Varning: tycker ni att mina vanliga inlägg är flummiga, ska ni nog inte läsa det här. Jag undrar om någon alls vill läsa detta, förresten. Men strunt samma.



Per Tengstrand har en blogg som handlar enbart om Beethovens sonater. Där finns mycket att lära för en musikamatör som jag. Jag har just tagit del av en liten lektion i hur sonater är uppbyggda. Det visade sig vara ganska likt en roman på hela taget. På något vis har man ju anat det, fast man inte kunnat sätta ord på det själv.

Sådan är jag nämligen. Jag vill kunna sätta ord på alla konstnärliga upplevelser. Och jodå, även jag kan skruva upp volymen på menlösa hitlåtar och bara låta dem strömma genom mig, utan att jag reflekterar över den. Men det stör mig lite när en låt påverkar mig, och jag inte riktigt kan förstå hur. Det blir som att läsa en bok och tycka att den är bra, fast man inte vet varför. Eller tvärtom, känna disharmoni i upplevelsen och inte kunna analysera vari felet ligger.
Just när det gäller skrivande har jag kommit rätt långt i analyserandet. Illa vore det annars, eftersom jag skriver själv. I längden blir det ganska dåligt om man bara skriver utan att veta vad man gör. (ibland blir det förresten dåligt ändå.) Dessutom ska man som kritiker hålla väldigt tyst om man inte kan precisera exakt vad det är man ogillar. Ja, jag kan svänga mig med terminologin nu. Treaktsprincipen, tom swifties, mary sue, tvåskoprincipen, björn på stranden, setup och kiss-off, as you know Bob, speglingar och maguffins, det finns mängder av uttryck. Detta ska dock inte förväxlas med alla genreindelningar som kan plocka entusiasmen ur vilken författare som helst. Få saker är nämligen så nedslående som att få etiketter tryckta på sig, att få veta att man skrivit en postapokalyptisk urban dark vampire fantasy (etc) när man själv trodde att man hittat på något nytt ...
Men när det gäller musik har jag alltså varit lite mer ute och famlat i spenaten. Ibland så mycket att jag inte ens kunnat formulera frågorna, och då kan man inte få svar på något heller. Därför blir jag löjligt glad när jag plötsligt får veta lite mer, när det faktiskt finns ord som beskriver processen.

Men nu kan man förstås invända att musik inte ska beskrivas med ord. Musik är ju en känsla, ofta ordlös. Eller? Jag vet faktiskt inte. Jag skulle snarare vilja säga att musik skapar känslor i en, och jag är så ohjälpligt nördig att jag måste veta hur. Det är ett inre driv i mig, detta att jag ständigt måste veta hur och varför. Det räcker inte med att för mig. Jo, ibland kanske. Man kan ju inte intressera sig för allt. Men så trillar man dit på något, börjar gräva ... och kan inte sluta. Och varenda gång är det så förtvivlat roligt. Därför är det lite av en fasa att ställa en nördig "hur funkar det"-fråga till en konstnär och få ett goddag yxskaft till svar. Tänk om de själva inte vet. Tänk om de inte har tänkt. För faktum är att man gör rätt mycket här i livet, inklusive konst, utan att tänka efter. Man går på känslan - det känns bra, fint. Men det är av föga värde för oss nyfikna att veta. Man sitter där med sitt varför och vill tränga djupare in i Konstens Sanna Väsen (nu var jag högtravande) och det går inte.

Häromdagen fick jag ett infall och skrev ett långt brev till en vän om intuition. Det är något jag anser är väldigt viktigt, något man borde utveckla så mycket mer. Men ... hur går det ihop med analyserandet, då? Svaret är: inte alls. Det intuitiva skapandet är helt motsatt det analytiska. Tesen jag entusiastiskt delgav min stackars vän är nämligen att intuition i sig är omöjligt att analysera. I samma stund man försöker, försvinner den. Det verkar som om det inte går att vara medveten och omedveten på en och samma gång, i alla fall inte om samma sak ... Sann intuition förutsätter nämligen någon form av omedvetenhet.
Själv är jag alltså den analytiska typen, vilket förvisso inte hindrar mig från att handla intuitivt emellanåt, men i efterhand måste jag ändå försöka komma fram till vad som hände. Hur det kunde bli sådär.


En sak måste dock sägas direkt: intuition skapas nio gånger av tio genom kunskaper. Man lär sig något, man får det "i ryggmärgen" och därefter kan man börja handla omedvetet, och ändå rätt. I gamla SVT-klassikern "Snillen spekulerar" som sändes efter varje Nobelprisutdelning (det gör det kanske fortfarande?) ställdes varje år den tradiga frågan "existerar vetenskaplig intuition?" Jag stönade varje gång, särskilt som svaret alltid var "ja". Själv höll jag inte alls med! Jag tänkte att om man inte har någon som helst vetenskaplig utbildning, träning eller erfarenhet, är det nog inte mycket bevänt med den intuitionen.
Idag skulle jag vilja utveckla den tanken en aning mer. Intuition kan visserligen skapas av utbildning, träning och framför allt erfarenhet, men det omvända gäller ju inte alltid. Man kan syssla med en sak i ett helt liv och ändå vara både döv och blind för intuitionen även om man är aldrig så kunnig. Hemligheten här tror jag ligger i att man måste våga ge efter också. Vi lär oss ju redan som små barn att kväva alla "impulser", att aldrig lita på argument som "det känns bra, helt enkelt". Sådant godkänns aldrig som motivering. Ja, inte av mig heller, som synes.

Jag står alltså helt kluven här. Jag tror nämligen att intuitionen är något väldigt bra och värdefullt för oss. Exakt var den kommer ifrån vet jag inte. Ibland föreslås det att det helt enkelt är högra hjärnhalvans sätt att tala. Den är som bekant nästan stum och därför kan den inte i ord beskriva hur den kommer fram till något. Så när den verbala vänstra hjärnhalvan inte hänger med i tankegångarna, blir resultatet ett hjälplöst "jag kan inte säga hur, jag vet bara" när man ska försöka förklara sig.

Man kan söka sig vidare. Det är kanske inte bara höger hjärnhalva, det är kanske Överjaget självt som pratar. Eller Gud, den universella intelligensen eller vad som helst. Den där oceanen av omedvetande som jag tidigare pratat om i den här bloggen. Vårt medvetna jag är så oerhört litet jämfört med det. Sett ur den synvinkeln är det kanske väldigt bra när man har svårt att sätta ord på något. Det tyder på att man använder andra delar av skallen än den idag så överhettade och överbelastade vänstra halvan.

Men det knepiga med den intuitiva intelligensen är alltså dess undanglidande. Man kan inte plocka fram den på befallning. Att följa varenda nyck och göra det som först faller en in fungerar nämligen inte alltid så bra. Det är åtminstone det jag har kommit fram till. Det är skillnad på nycker och intuition. Det förstnämnda är snarare ingen tankeverksamhet alls, medan det senare faktiskt är mycket tänkande, även om man inte kan beskriva det ... När vet man vilket som är vad? Ja, det är just det ... man kan inte ställa sig frågan, för då är man ju borta redan där. Då har man gått ifrån omedvetenheten. Då kan man lika gärna strunta i intuitionen och bli analytisk istället.

Meditation brukar ju ofta framhållas som en metod att få kontakt med sin intuition. Jag tror bara delvis på det. Jag tycker om meditation och tror att det är ett fint sätt att komma till ro, så att man inte drunknar i floden av konstiga infall och grubblerier. Man behöver lite tystnad inombords ibland. Men nu säger jag det igen: man kan inte medvetet göra sig omedveten.
Vi har alla hört de typiska exemplen på folk som kommer på lösningar på svåra problem när de gör något helt annat. Det är väl så det är. Det är först när man kommit ur meditationen och återupptagit sitt vanliga liv som de där berömda snilleblixtarna dyker upp. Just precis, snilleblixtar kallas det ju ibland. Det kan man ju säga när ordet "intuition" börjat bli tjatigt ... Knepet verkar snarare ligga i att låta vänster hjärnhalva bli upptagen av något lagom distraherande. Mina bästa romanidéer har en dålig ovana att dyka upp när det verkligen inte passar - jag har fått mer än en snilleblixt på tråkiga sammanträden. Men återigen, det går inte att medvetet distrahera sig och samtidigt tro att det omedvetna då ska börja arbeta. Grejen är den att man måste koppla av mer än så. Man måste verkligen glömma sina problem på riktigt.

Och sedan kommer det. Plötsligt vet man bara. Eller också måste man bara. Plötsligt väljer man en väg man inte valt förut, man fattar beslut som verkar både ologiska och irrationella men ändå visar sig vara väldigt bra i efterhand, man får sina liljeholmens, lidnerska knäppar och heureka-ögonblick - vi har så många namn på detta fenomen och ändå har vi så svårt att erkänna dess stora betydelse. Det leder till extas, flow och flyt. Det är en mycket berusande upplevelse, som man förstås gärna vill komma tillbaka till.

Men jag fortsätter alltså att analysera. Likt en törstig parasitblomma suger jag näringen ur det som jag slagit klorna i. Jag gräver och frågar och undrar allt mer, och detta är också en slags berusning för mig. Jag tror alltså att dessa två så skilda saker egentligen hänger ihop. Genom att analysera andras konstnärliga arbete och beskriva det på ett rationellt sätt, kan jag så småningom bygga upp intuitionen inom mig själv. Det är så jag tror att det är. Men framför allt fascineras jag av min egen drivkraft och besatthet, den som hela tiden tvingar mig att forska vidare och vidare.

Det måste ju vara intuitionen som får mig att göra det.

2009-04-18

Riktiga talanger är det ont om

Susan Boyle hade tur som ställde upp i en brittisk talangjakt och inte i svenska Idol eller Talang ellervaddenuheter. Där hade hon väl bara fått veta att hon var för gammal och tjock eller något i den stilen. På något vis kan man liksom höra det i bakhuvudet.



Själv måste jag ju säga som de flesta gör vid det här laget, nämligen att hon har en fantastisk röst. Vilken känsla! Vilken ... talang.

2009-04-13

Jag gör en liten fuling

Aftonbladet tipsar "fattigbloggaren" Jessica Ritzén om hur man bloggar för att lyckas som bloggare - dvs hur man attraherar så många läsare som möjligt och framför allt får så många kommentarer som möjligt.

Jag gör en liten fuling och kommenterar. Jag kan nämligen till Jessicas "tio budord" tipsa om att antalet besökare ökar drastiskt om man besöker andras bloggar och kommenterar dem.

En annan "smart" modell är att få uppbackning av kvällstidningarna som skriver ÅH, ETT NYTT INLÄGG PÅ SUCCÉBLOGGEN så fort vissa bloggare skriver något överhuvudtaget. Jag nämner inga namn, va.

I övrigt är jag inte så säker på att nirvana i denna värld mäts i antal kommentarer. Jag har sett bloggar där skribenten plåtat sin gröttallrik och bett läsarna föreslå syltsort till den. 37 kommentarer, typ. Jag har sett jättefina och smarta bloggartiklar utan kommentarer alls. Det finns ingen riktig korrelation mellan antal kommentarer och bloggens kvalitet.
Och då är ju frågan vad som egentligen är viktigast här. Problemet med hennes "budord" är att de skapar ännu mer likformighet i bloggvärlden. En blogg är ett blankt papper som man får fylla i efter eget tycke och smak. Man ska göra vad man vill med det. Om det enda man tänker på är att få många läsare och många kommentarer riskerar det hela att bli uddlöst. Nä, man gör inte automatiskt succé bara för att man "är sig själv". Ibland blir det tvärtom. Alla som kör en egen stil blir faktiskt inte populära. En del blir utbuade, andra ignorerade. Men heder åt alla som åtminstone vågar.

Jag har inte så värst många besökare här om dagen men några är det ju alltid. Och jag kan i alla fall skryta med att jag står på egna ben och inte lanseras av vare sig den ena eller den andra blaskan. Dessutom skriver jag inlägg när jag vill, om vad jag vill och hur långt/kort jag vill. Jag skulle känna mig stressad och jagad om jag tvingade mig att skriva minst en gång om dagen. Då känns det lite meningslöst, för skrivglädjen är viktigast av allt för mig. Jag älskar att skriva. Jag vill fortsätta med det.

Så mitt eget tips om hur man inte alls attraherar läsare men däremot har roligt själv, är: våga vara dig själv även när du bloggar. Även om du därmed bryter mot vartenda "bloggbudord" som finns och får noll läsare. Det är liksom inte hela världen. Fråga mig, jag har eldat upp flera kilo text som jag hoppas att ingen annan någonsin läste. Ändå ångrar jag inte ett ord av all den trycksvärtan och tiden jag offrade.

2009-04-10

Vakant

Jaha, det var ungefär här jag skulle ha skrivit en recension på nyutkomna albumet Jesus Christ Superstar (på svenska). Dvs det kunde jag gjort om jag haft en skiva att recensera.

Men Gud ville visst ge mig lite elak särbehandling. Alla som förhandsbeställt skivan verkar ha fått den före påsk. Utom jag. Det känns inte kul att vara speciell på just det viset.

Nu undrar väl vän av ordning vad tusan jag ska recensera albumet för, jag som redan gjort djupdykningar både om översättningen och showen, och dessutom filosoferat helt fritt kring Jesus ...

Vad finns det då kvar att analysera, va? Jo, en sak, GISSA VAD. (Detta är ett intelligenstest och den som kommer på svaret får en karamell. Ledtråd: de flesta recensenter av skivan verkar, häpnadsväckande nog, också ha glömt det. De tyckte kanske inte att det var så himla viktigt?) Till detta passar ett album väldigt bra. Nu skulle jag ju kunna ta den engelska utgåva jag redan äger och gå igenom den, men jag vill vara rättvis. Det är Malmö Operas version jag är ute efter. Jag betalade en massa pengar för att få den på direkten.

Jag vet inte vad jag gjort för ont. Kanske var det någon däruppe som inte gillade mina föregående recensioner, vad vet jag. Jag var en av dem som gapade om en CD-utgåva, det ser man om man läser mina föregående inlägg i ämnet. Jag fick som jag ville. Eller ... nästan, alltså.

Suck.

2009-04-09

Ett riktigt idolmöte

Häromdagen mötte jag en legend och hjälte. Jag fick kändisfrossa så att det räckte för lång tid framåt. Detta ska jag nu berätta om.

Allvarligt? Jag har ju tidigare deklarerat att detta inte är någon namedroppingblogg. Jag tycker att sånt är patetiskt och har jag ett privat samtal med en kändis skriver jag inte om det med stora bokstäver här, nej. Dessutom brukar jag inte få kändisfrossa heller.

Men. Häromdagen fick jag nästan nypa mig i armen. Jag mötte - en båt. Jag var ombord på Greenpeaces flaggskepp "Rainbow Warrior". Det var helt enormt. Det vill säga, fartyget i sig är inte särskilt enormt, och dessutom är det rätt slitet. Men för mig, som vuxit upp med Greenpeace viftande i ögonvrån under större delen av mitt liv, var det snudd på overkligt att kliva ombord. En större kändis kommer jag aldrig att få möta.

Detta är alltså inte den första "Rainbow Warrior". Det första sänktes som bekant med hjälp av två bomber 1985, och besättningsmannen och fotografen Fernando Pereira miste livet. Efter detta myntade Greenpeace sin slogan "You can't sink a rainbow" och 1989 inköptes denna gamla trålare, som utrustades med tre master och sedan dess har seglat över de sju haven. Denna kikare kommer från det ursprungliga fartyget och är fortfarande i bruk.





Vad gör Rainbow Warrior i svenska farvatten just nu? Jo, man bevakar de marina reservat som vi har. Det är inte särskilt känt att vi har sådana, nej. Avsikten är att bevara de ömtåliga kallvattenskorallreven som är livsviktiga för att många arter ska kunna fortleva och återhämta sig. Regeringarna i EU har åtagit sig att skydda reservaten men inte mycket har hänt. Därför har nu Greenpeace dumpat stora granitblock på botten vid reservaten, vilket gör att man inte kan bottentråla där (vilket man alltså inte får, men gör ändå). Tidigare har man gjort detta i Spanien med mycket gott resultat, och nu har man alltså gjort samma sak vid svenska kusten. Jo, för det är fullt lagligt att dumpa stora stenar. Det gäller bara att sikta rätt, så att man inte mosar själva reven ... det skulle ju vara rätt klantigt ...

Vi fick också veta att de förväntade protesterna från yrkesfiskarna i stort sett har uteblivit. Tvärtom stöder de i allmänhet aktionen, eftersom den hjälper till att bevara fisket för framtiden. Jaja, om man lägger ut sådana här undervattenssuggor kan ju faktiskt ingen alls bottentråla där, och då blir det ju rättvist.

Själv förundrades jag över hur en så enkel idé som att slänga i en sten kan vara så effektiv.

Vi fick också den intressanta historien kring den lilla "galjonsfiguren" i fören. När fartyget just tagits i bruk, 1989, hittades den här trädelfinen - flytande i havet. En liten välgångsönskning från havsdjupen, kanske? Hursomhelst, sedan dess har den suttit här i fören som en liten lyckobringare. Vad kan väl vara mer passande?



Idag har Greenpeace 3 miljoner stödmedlemmar runt om i världen, varav 100000 i Sverige.

2009-04-06

Den som äter palsternackor, tralala ...

Jag stiftade bekantskap med palsternackor när jag var liten. Det ingick i någon soppa eller gryta jag fick, och jag minns fortfarande hur äckligt det var. Något vitt och vattnigt som skvimpde runt och inte smakade något alls, fast lukten fick mig att associera till fotsvett. Usch.

Sedan levde jag i en herran massa år med begreppet "palsternackor = tråkmat" i huvudet. Alltså sådan mat man äter i största nöd, men undviker om det går. Det brukar ju gå. Den stackars palsternackan dras med en präktighetsstämpel. Något som fanatikerna äter. Hör på namnet bara: Pal-ster-nacka. Urtråkigt!

Nu har jag i alla fall helt och hållet omvärderat palsternackan. Det är en delikatess. Jag lovar. Det gäller bara att anrätta den med lite kärlek och omsorg.

I vår odlingslott, den jag nämnde i ett inlägg alldeles nyss, har palsternackorna troget väntat i jorden hela vintern, täckta av ett tjockt lager halm. Lite frost gör dem bara sötare, och de håller sig bäst på det här viset. Igår grävde vi upp ett helt lass. Det blev ugnsbakade rotsaker härhemma: man skalar och slantar palsternackorna i rätt grova skivor och blandar dem med annat gott, t ex potatisklyftor, på en långpanna. Dränker in det hela i rapsolja, saltar med flingsalt och ugnsbakar i 200 grader i sisådär en halvtimme. Sedan får hela härligheten rinna av ordentligt och serveras sedan som ... tja, pommes frites. Fast mycket godare. Palsternackorna är mjuka och fantastiskt söta på insidan, och frasiga och guldgula på utsidan.

Idag testade jag en annan variant: skala och skiva palsternackorna och koka dem nätt och jämnt mjuka i mikron ihop med lite salt, någon sked vatten och pressad citron. Bred ut dem i en form, ös över rikligt med riven ost och gratinera i ugnen.

Det blev himmelskt.

Om detta, att kunna äta egna och helt nyskördade grönsaker på det här läckra viset i början på april, inte är sann lyx, då vet jag inte vad det ordet egentligen innebär. Och alldeles snart sår vi fröna till årets odlingar. Det ska bli enormt roligt.

2009-04-03

Ibland blir det så här

Igår skrev jag hela dagen. Kvällsmaten blev försenad för jag glömde tiden. Det var ingen roman jag höll på med, utan en annan text. Det var inte meningen att jag skulle lägga mängder med tid på den, men det råkade bli så ändå.

Sedan bestämde jag mig för att slänga hela skiten. Så kan det också bli. Eftersom jag använt hela dagen åt att sitta och skriva, hade jag ju inte heller gjort något annat av värde. En hel dag slösades alltså bort på ingenting.

Jo förresten, jag lade en timme på att titta lite på filmen "The Matrix" också. Det var kanske det bästa. Jag älskar den filmen, fram till att den spårar ur alltså. Det filosofiska anslaget är underbart, i synnerhet för oss affirmationsfans. "TRO inte att du kan göra det, GÖR det." Jag måste skriva en analys på den filmen någon gång. Drar man ut godbitarna ur den och struntar i tramset, är det en helt fantastisk film, faktiskt banbrytande. Synd att de föll för den billiga våld&action-lösningen till slut.

2009-04-01

Tid för e-bok

Jag tror att min bok var den första svenska fantasyboken som gavs ut som e-bok. Det var ett spännande experiment. Numera finns det många fler böcker i den genren att tillgå, men fortfarande känns det lite trögt på e-boksfronten.

Dock undrar jag om det inte börjar dra ihop sig till e-bokens genombrott.

Jag tror att det som hittills hindrat utvecklingen har varit den uppenbara otrivsamheten med att läsa en bok på datorn. Att sitta vid ett skrivbord och läsa från skärmen är ingen höjdare direkt. Halva nöjet med att läsa är ju att krypa ihop med boken i ett soffhörn och göra det riktigt mysigt för sig. Eller varför inte ligga i hängmattan, om man nu har en sådan, eller läsa på bussen, eller i sängen.

Man är föralldel lite mer mobil med en laptop, men det är ändå inte riktigt någon höjdare. Inte som en pappersbok, långt därifrån.
Men det finns ju vissa fördelar med e-boken också. Om man lånar en från bibblan behöver man inte ens gå till bibblan utan man kan ladda ner den hemifrån. Det tackar sådana som jag för, eftersom jag har flera mil till närmaste bibliotek och ingen som helst koll på när bokbussen kan tänkas passera mina trakter. Dessutom är det aldrig kö till e-boken och den lämnar tillbaka sig själv när lånetiden gått ut, så man behöver inte tänka på sånt. Det är väldigt praktiskt.

Men det allra mest praktiska är att man kan ha enormt många böcker lagrade i sin dator, utan att de tar någon fysisk plats utöver den som datorn själv tar. I somras var familjen på Danmarkssemester, och vi hade en laptop med oss och bredband och hela faderullan, och då tänkte jag flera gånger på hur häftigt det skulle ha varit att släpa med sig hundra e-böcker också. Att ha tillgång till mängder av böcker är rikedom för mig. Bara känslan är så skön. Ja, jag är less på TV, jag orkar aldrig titta på någonting numera.

I somras började jag alltså titta på det som kallas e-boksläsare. Det är små finurliga saker som nu börjar komma rätt långt i utvecklingen. De är tunna som anteckningsböcker och kan lagra hundratals e-böcker, och texten visas på något som kallas "elektroniskt papper" vilket är mycket nära äkta papperskänsla. Toppen! Det var bara det att den modell jag intresserade mig mest för, kostade en fantasisumma. Alltså fick projektet läggas lite på is ... och så var det ju en annan liten detalj: böckerna då?

Amazon har en egen e-boksläsare, Kindle. Den ser alldeles utmärkt ut, frånsett att jag fattar det som att den läser ett speciellt filformat. Självklart måste en vettig e-boksläsare kunna läsa vanliga pdf-filer, tycker man. Dessutom måste man bo i USA för att kunna köpa en. Jaha.

Själv hittade jag en i mitt tycke ännu smartare lösning i början på detta år, när jag investerade i en mini-PC. Detta är alltså en laptop i miniformat. Den har ett riktigt tangentbord (som man faktiskt kan skriva på) och en 10-tumsskärm, och den väger ett kilo och är inte mer skrymmande än vilken genomsnittlig fantasyroman som helst. Faktiskt är den mycket tunnare. Den har ett batteri som klarar sig i flera timmar, den är så liten att man kan ha den med sig överallt och det är hur bekvämt som helst att ligga och läsa på den i sängen, som om den var en vanlig bok. Och det visade sig att den var toppen att läsa e-böcker från. Jag lånade, laddade och läste. Denna lilla dator, som jag köpte mest som en leksak, har visat sig vara suveränt användbar. Inte för att jag skulle vilja sitta och göra översättarjobb på den, men som multimediakompis på resan är den oslagbar.

Men så var det detta med böckerna då. Nu är jag beredd att satsa stort på det här, nämligen. Datorns SD-kort rymmer 16 gig, hur många böcker kan man ladda in på ett sånt, va? Jo, rätt många. Hyfsat många. Tänk er själva, ett helt bibliotek på något eller några SD-kort som man kan förvara i plånboken. Det är ju helt magiskt. Men ... jag är inte nöjd med utbudet av e-böcker. Det finns ganska många titlar, men jämfört med pappersbokstitlarna är det löjligt lite. Dessutom är jag inget fan av Liza Marklund, Mia Eriksson och Jan Guillou och då faller typ hälften av de skönlitterära titlarna bort redan där. Det jag undrar över är varför inte alla böcker nu görs som e-böcker, också? Sådär väldigt mycket dyrare kan det inte bli. Alla böcker är ändå pdf-filer när de går till tryckeriet.
Det utländska utbudet är något bättre, och dessutom är de elektroniska titlarna betydligt billigare än de tryckta exemplaren, plus att man slipper betala fraktkostnader ... Men ändå. Varför är det fortfarande så ont om elektroniska titlar på svenska marknaden?

Argumentet att det är jobbigt att läsa från datorn håller alltså inte längre. Det är nu i princip lika komfortabelt att läsa från en e-boksläsare eller en mini-PC. Å andra sidan kan man inte kludda i låneböckerna eller göra hundöron i dem, men det ska man hursomhelst inte göra i låneböcker - HAR ALLA NOTERAT DET NU? Och det är en överlägsen fördel att man kan släpa med sig hur många böcker som helst utan att det kostar extra vikt och utrymme. Så nu väntar jag på att svenska marknaden ska vakna. Nu är det hög tid för e-boken att slå igenom på allvar!

Även om jag medger att få inredningsdetaljer är lika mysiga i ett hem som en välfylld bokhylla. Några SD-kort är förvisso inte riktigt lika kul att titta på, och dessutom kan de fara in i dammsugaren om man är slarvig ...

April

Mars månad är till ända. Det har varit en riktigt intressant månad, inte minst ur bloggsynpunkt. Jag har dragit upp nya strategier och mål för mitt bloggande. Det är möjligt att det inte syns för någon annan än mig, men jag är ändå ganska nöjd med hur det har artat sig hittills.

I början av månaden lyssnade jag alltså på Staffan Scheja och Aurora Chamber Soloists. En betraktelse över detta ligger och väntar i kulisserna, men jag är inte riktigt färdig med detta ännu. Men jag minns att det var väldigt mörkt och att det började snöa när jag körde hem därifrån.

Idag har det varit fjorton grader ute, solen har lyst och krokusarna blommat, och fast jag skriver detta efter åtta på kvällen har solnedgången nätt och jämnt hunnit passera. Det händer sannerligen saker. Jag älskar den här årstiden. Jag tog in ett antal grenar när vi beskar körsbärsträdet häromveckan, och de står nu nere i vardagsrummet och blommar för fullt. Bara en sådan sak. Idag har jag kikat på påskpysseltips på nätet och blev sådär sinnessjukt sugen på att börja pyssla. Göra ohyggligt komplicerade och vackra och läckra påskgodisar, typ fyllda chokladägg med kristyr och marsipandekorationer - kan någon berätta för mig hur man blandar hushållsfärgerna gul, röd och grön så att det blir krokuslila? - eller varför inte göra en vacker scrapbook med guldbokstäver och bokmärken och allt möjligt jättefint? Sånt tar tid. Men jag är i pyntartagen nu, och då är jag inte ens gravid.
(Jo det är jag - med en roman. Men det räknas inte.)
Framför allt vill jag skriva soliga blogginlägg, fulla med vårens färger och vårregn och fågelsång och det där varma kvällsljuset som äntligen börjar återkomma. Sådant där som är det vackraste i hela världen.