Bloggsafarin är född

Jag uppfann ett nytt ord häromdagen, det bara blidde så: bloggsafari. Anteckna det alla människor, för skulle det slå igenom och bli populärt måste ni komma ihåg var ni såg det först.
Alltså, Internet surfar man på, som bekant. Men när man traskar runt bland alla konstiga bloggar är det mer safari. Jag skulle i vissa fall kunna kalla det freakshow, men sådana elakheter sparar jag till Jerry Springer och till fullkomligt vansinniga rockbandsfans som har gått över alla gränser i sitt dyrkande.

Bloggar gör mig ofta nervös. Det är författaren i mig som kräver en struktur och en helhet i det jag läser. Jag väntar på poängen. Jag kan bli kolossalt stirrig av spännande skildringar av bloggares frukosttallrikar och senast sedda TV-program, för jag inbillar mig ju hela tiden att vi ska komma fram till något. I varenda film och varenda bok värd namnet finns det ju en anledning till att man berättar sånt här. Så jag läser tålmodigt om nya müsliblandningen och väntar på att arseniken ska dyka upp, eller att gåtans lösning ska ligga bland russinen eller vad som helst. Upplösningen kommer i nästa avsnitt, häng kvar!

Men så blir det ju inte. Den jäkla bloggaren sätter sig ner med chipspåsen och ser ett nytt avsnitt av jagvetintevad och inget mer händer. Som att konstruera inledningen till ett Sims-spel och sedan inte låta något mer hända. Det strider mot alla dramaturgiska principer! Förlös mig!

De bästa vardagsbloggarna är de där man anar att det finns ett slut i sikte. Någon som är föräldraledig ett år eller studerar eller så. Det slutar med att ungen börjar dagis eller tar examen, hurra, det blir en final. Och så finns ju turnébloggar. Problemet med dem är att de också ganska snart brukar reduceras till mobilfoton på någons j-a frukostmacka och ett ord. Eller två. Något i stil med "Korvätning?" (Fan ta er, ni som faktiskt har spännande saker att berätta och inte gör det!)

Så här är det: det blir inte mer konstnärligt för att man använder få ord. Man måste alltid ha en berättelse. Väljer man att berätta den genom att inte berätta den och istället låta läsaren leta mellan orden och mellan raderna, måste man likväl ha gjort den berättelsen i förväg. Annars vet man ju inte vad man inte ska berätta.
(Vill ni veta hur man gör? Titta på en film som "Återstoden av dagen", till exempel.)

Det blir inte heller mer konstnärligt för att man blandar in en massa engelska uttryck. Detta grepp är, minst sagt, worn out vid det här laget. Okej, nu ska jag sluta mästra. Vad jag försöker säga är att jag alltid undermedvetet letar efter en struktur i det jag läser. Jag vill inte läsa någonting och efteråt inse att det egentligen bara var ingenting.

Men en blogg såsom även denna skrivs ju i realtid och jag hoppas innerligen att ingen väntar på den stora poängen i form av Ghosthands dramatiska, eller poänglösa, eller ironiska död. Däremot försöker jag ha lite styrsel i det jag skriver. Det ska t ex trilla ut en roman här någonstans ... någon gång ... och nu har jag tappert under hösten trevat mig fram genom musikaler och Jesus och sånt där. Det ledde vidare till det gamla kära temat kändisar och där är jag inte färdig. Det som skiljer den här bloggen från det jag brukar skriva - och detta är spännande - är att jag normalt sett skriver först och presenterar sedan, men här måste jag skriva samtidigt som jag presenterar och då blir det förstås vingligt ibland. Hade det varit en bok hade jag gått tillbaka och redigerat ganska mycket ... Men det känns roligt ändå. Skapa en struktur där det egentligen inte finns någon, jo, det är en utmaning. Jag tror fortfarande på tesen att alla berättelser har en inbyggd struktur någonstans. Så även denna!

Varför skriver jag detta nu? Jo, för att förbereda nästa inlägg. Det kan tyckas vara ett avsteg från den inslagna linjen, men vänta bara. Häng med.

(Måste bara skriva det först, och jag tänkte mig att det skulle bli långt.)

En sten plumsar ner i ordfloden i förbifarten

Det känns som om jag borde uppdatera bloggen snart. Jag har hittills trotsigt följt principen att jag bara uppdaterar när jag har något att säga - må det vara stort eller smått. Nu är det emellertid så att jag visserligen har mycket att säga men också mycket att göra. Jobb-jobbet (det där som ger mig inkomst, alltså) ligger på, så att säga. Så alla tålmodiga läsare få ge sig till tåls lite till.

Jag är mycket snabb på datortangenterna. Ovanligt snabb. Det beror på att jag redan som tioåring insåg att jag måste lära mig maskinskrivningsteknik, för jag skrev ohyggligt mycket på den lilla skrivmaskinen och pekfingervalsen funkar bara inte i längden. Så jag lärde mig rätt fingersättning och sedan dess har det smattrat på. Numera blir jag förbannad på sega tangentbord och framför allt sega internetförbindelser som gör att man tappar hälften av nedslagen på vägen. Men som översättare blir jag också arg på att jag lärt mig vissa ord fel, så att jag i princip alltid skriver fel på dem och måste in och ändra i efterhand.

Så, dagens problem för lilla Ghosthand är att komma ihåg följande: det heter transaktion. Inte transkation. Transaktion. Trans-aktion. Jag måste ha gjort fel på detta ord tusen gånger nu och jag har börjat hata det, ordet alltså.

En glimt ur översättarens vardag.

Ghosthands ytliga frisyrblogg

Alltså, måste man se ut som Stygga Häxan Avundsjuka i håret bara för att det är vinter? Bara några timmar efter senaste hårtvätten ligger det platt och livlöst, förutom de där elektriska stråna som ställer sig rätt upp istället.

Inget kul, ju. Jag får väl plocka fram hucklet och låtsas att det redan är påsk.

Å så spyr vi vår galla över alla kändisar! Hurra!

"Jag sitter efter maten och läser bland citaten, i raden utav skvallermagasin ..."


Magnus Ugglas gamla hit var lagom provokativ när den först dök upp. Det roliga med den, eller ska vi säga det "roliga", var ju att den namngav en hel rad kända personer. Hahahaha. Själv tyckte jag att det var själva häcklandet av mediafenomenet som var poängen. Ja, man får ju tolka låtarna som man vill.


Men än idag ekar refrängen "Illa! Jag mår illa!" i bakhuvudet när jag sitter där och läser ... ja, tja, skvallerspalterna. För jag läser dem ju också, dessvärre. Även jag vet en massa pikanta detaljer om Britney Spears' vårdnadstvist. Och det skäms jag över.


Rättare sagt, jag "vet". Jag har läst en massa saker som skrivits i tidningen och det har skapat en bild. Av sanningen? Nej, knappast. Det mest bisarra i dagens heltokiga kändisfixering är ju just det att vi stirrar på bilder av människor som inte finns.


Ja, jag erkänner alltså att även jag tar del av skvallret och slaskandet. Samtidigt tycker jag verkligen att det är fjompigt, larvigt och förljuget. Ska man se någon fredagsunderhållning på TV får man ha tungan rätt i mun - ska vi se kändisar tävla mot kändisar i frågesporten "På spåret", eller se kändisar tävla mot kändisar i "Let's dance"? Jag tittade på ett halvt avsnitt av det sistnämnda eftersom familjens yngsta ville ha sällskap. Vi orkade inte igenom alltihop. Jag förstår inte riktigt poängen - är alltså underhållningsvärdet större för att det är kändisar som tävlar?


Jo, om de tävlar i det som de är kända för, då förstår jag vitsen. Det var helt OK att se musiker tävla i "Så ska det låta", eftersom det handlade om just musik. Men annars?


I någon tidning, jag minns inte vilken, ser jag en läsare efterlysa "fler kändisreportage". Om vilka kändisar då? Spelar det kanske ingen roll, bara de är kända ... för något, vad som helst? Är det verkligen bara jag som tycker att det hela då börjar bli en aning absurt?


Och när jag studerar tidningsartiklarna kring Melodifestivalen hittar jag frågan "vilken artist håller du på ikväll?" Observera, inte vilken låt - för dem hade vi ju inte hört - utan vilken artist?
Kanske hade det gått lika bra om de hållit tyst. Eller också borde vi namna om Melodifestivalen till Artistfestivalen.


Låt oss anta att jag är fanatiskt intresserad av fotboll - vilket jag inte är, bara litegrann när Sverige spelar i VM. Då är jag förmodligen intresserad av duktige spelaren Zlatan Ibrahimovic. Vill jag då veta "allt" om honom? Ja, när det gäller fotboll, då skulle jag vilja det. Då skulle jag med förtjusning vilja träffa honom och fråga honom allt om hans spelande, hans träning, hans karriär. Men betyder det då att jag då också vill höra allt om hans fru, barn och köksinredning? Nej, faktiskt inte. Jag känner honom inte personligen och skiter därför blankt i hur han har det hemma. (Missförstå mig inte, snälla Zlatan, jag unnar dig allt gott och den dagen du bryr dig om mitt privatliv ska jag bry mig om ditt. Förresten är du bara ett hypotetiskt exempel i detta inlägg så ta det inte personligt.)


För ett tag sedan hamnade jag i en jättekonstig diskussion på ett forum, där någon menade att man bättre begriper sig på en viss idols musik om man får veta en massa saker om idolens liv. Min undran var förstås "vilka saker?" Detta stämmer inte särskilt bra, det vet jag ju själv. Vore det sant, skulle inga tolka "Svart eld" bättre än mina närmaste. Så är det definitivt inte. (Min bättre hälft lyckades däremot ge mig en riktigt fin komplimang när han läst boken: "Den var bra - jag glömde vem som skrivit den.")


Med andra ord kan personlig kännedom om en artist snarare skymma ljuset och ge upphov till misstolkningar. Vill jag t ex i fallet musiker veta mer om musiken är det, menar jag, mest logiskt att ställa frågor om musiken och lämna kompositörens barndomsminnen därhän. Men nej, fick jag till svar, man måste nog veta mer. Dessutom är idolen kanske inte sanningsenlig när du frågar honom/henne om musiken, h*n vill nog att man ska tänka själv istället. Dvs om du ställer en rak fråga får du inte ett rakt svar, naturligtvis inte. I alla fall inte just du, din lilla dummer.

(Jaha? Kan möjligen stämma in på Buddha. "-Oh store Buddha, vad har du nu kommit fram till? - Det får du själv komma fram till." Hm, ja, vi får väl hoppas att de flesta artister inte anser sig vara Buddha då. Det skulle ju varit rätt förskräckligt.)

Nej, jag fick en tröttsam känsla av att det var Kändisspöket som var framme och hoade igen. Inte fasen handlade det om att veta något om idolens musik, man vill veta något om en kändis. Men grejen är ju den att man alltså inte får veta något. Man får inte veta ett enda dugg även om man får information om färgen på hans/hennes dörrmatta och kuriosa om hans/hennes morsas ungdomsidoler. Det man får är en pappersdocka, en fasad, en saga som lika gärna kan vara osann som sann. Jag vet det också, för jag har läst intervjuer som har gjorts med mig. Jag såg ett foto som föreställde mig, läste korrekta och ordagranna återgivanden av sådant jag sagt, och jag tänkte "vem är det här?" Jag kände inte igen mig själv. Jag kan bara föreställa mig hur läskigt det måste vara om man sedan får läsa rena lögner om sig själv. Jo, det har jag också gjort, men lyckligtvis inte i offentliga medier.

Eftersom jag också träffat sådana där Kändisar och har kunnat jämföra mediebilderna med den människa som skymtade därbakom det välkända ansiktet, var min kommentar i diskussionen att idolen mycket väl kan vara precis som h*n beskrivs och ändå inte. Några skvallerhistorier och några "intressanta fakta" räcker absolut inte för att ge en heltäckande bild av en människa. De kändisar vi tror oss känna tack vare medierna, finns inte. Som jag tidigare varit inne på, bearbetar det undermedvetna enormt mycket mer information än den vi är medvetna om. 16 ynkliga medvetna bitar i sekunden mot 40 miljoner omedvetna. När vi hör och läser om en kändis, har vi faktiskt ingen annan information att tillgå än den där medvetna, dessa fattiga fakta (som i en del fall dessutom inte ens är korrekta). När vi möter en människa på riktigt och får en möjlighet att umgås på normalt vis - jag räknar inte autografskrivning dit, nej - börjar det verkliga informationsutbytet. Några miljoner bitar åtminstone. Det är ju viss skillnad.


Så jag menar att kändisintresse kan vara destruktivt, inte minst för kändisarna själv. Det kan inte vara roligt att få utgöra maximalt 16 bitar och veta att mottagaren sedan lagt till några miljoner på egen hand och skapat sig en egen docka att leka med. Vem vill vara en docka i okända människors händer? Man vet att man är kändis när allt man säger och gör citeras i varenda tänkbar tidningsartikel och blogg, när detaljer från helt privata samtal offentliggörs som om de var allmängods - som om man inte längre var en människa, utan en affisch.

Tror jag i alla fall. Jag har lyckligtvis inte hamnat i den situationen själv. Men har någon pratat med CAROLA skriver de sedan CAROLA med stora bokstäver, även om det var vädret de pratade om. Pratar man med en bekant på Ica Maxi vill man kanske återge någon del av samtalet - om det var något intressantare än vädret och inte något hemligt - men då är man förstås inte så ofin att man sätter ut några namn ... då är det ju ett brott mot integriteten, gubevars.
Om det nu inte var CAROLA man mötte, alltså. Och om man inte är vän med CAROLA på riktigt. Få människor skulle ju göra så mot en vän.


Okej, nu har jag resonerat kring kändisfenomenet en stund och försökt förklara varför jag tycker att det är så sjukt. Det är möjligt att jag har alldeles fel i allt jag skriver, för resten av världen verkar tycka något annat ... och en del av mig själv verkar också göra det. Som sagt, jag läser också bland citaten ... Men det känns inte alls rätt. Alltså, det är möjligt att inte ens kändisarna själva håller med mig. De säljer sig själva, de tycker kanske att det är roligt att exponeras på det här viset. Många vill ju bli kändisar, så det måste finnas något som lockar även om just jag inte förstår det.

Varför är jag då så intresserad av kändisfenomenet, så att jag återkommer till det med jämna mellanrum? Det kan man ju undra. Jo, faktiskt har jag varit det sedan jag läste om Michael Jackson och hans skönhetsoperationer. Hans ansikte håller på att falla sönder. Det var väldigt fascinerande att tänka på, att en så rik och framgångsrik artist (som han var då) riskerade att bokstavligt talat förlora ansiktet. Och vad är då alla framgångar värda?
Ja, jösses vad man vet saker om Michael Jacksons ansikte då. Sånt får mig att må illa över mig själv. Riktigt illa.

Te deum

Jag sitter och bläddrar lite i tidningen Buffé, där jag på sista uppslaget noterar att Sverige är en ganska kass tedrickarnation. Endast två koppar per person och vecka får vi i oss.

Hoppsan. Om det inte vore för mig skulle statistiken nog snarare vara nere på en kopp i veckan.

Tisdagsafton

Det är tisdag kväll, en vinterkväll i februari - vi fick alltså vinter till slut - och jag sitter och jobbar. Igår höll jag på och slet i en evighet med några små påhitt som vårt Skatteverk är upphovet till. Idag tjänar jag pengar. Men jag känner mig trött och jag känner mig ensam. Får lite konstiga visioner av hur folk sitter och myser i sina TV-soffor just nu, eller läser roliga böcker, eller grejar med roliga saker på datorn, eller vad de nu gör. Jag sitter också vid datorn, men jag känner mig alltså underligt övergiven. Det är jag och mitt jobb, vi är ensamma med varandra. Jag stretar mig genom segment efter segment, skriver och ändrar.

Det finns en otäck stress som kryper på mig i sådana här situationer. Jag vet att jag borde städa lite i mitt hem, till exempel. Jag jobbar dåligt när det är ostädat omkring mig, för röran distraherar och stör. Problemet är bara att jag inte anser mig ha tid att städa alla gånger, så vad jag än gör är det en orolig röst inom mig som ber mig att sluta och göra det där andra istället. Alltså springer jag fram och tillbaka mellan mina motpoler och önskar att jag var så rik att jag kunnat anställa tjänstefolk som gör allt det där som måste göras medan jag gör ... det här.

Men den här ensamheten är ändå inget jämfört med den jag kan känna när jag skriver. Ingen ser vad jag ser, ingen hör vad jag hör, ingen kan dela mina tankar. Jo, jag har en del vänner som är tacksamma att ösa funderingar över, men det finns ju gränser. Dessutom får det ju inte bli så att man öser funderingar över vänner när man egentligen skulle ägna sig åt själva funderingarna, så att säga.

Ingen bryr sig heller. Det jag skriver är inget värt förrän det är alldeles färdigt och skickas ut i världen med bästa söndagskostymen och vattenkammat hår. Det är faktiskt som om det inte finns alls förrän då. Det är ensamt att vara författare. Vem bryr sig, vem förstår, vem ska man prata av sig hos när allt kör ihop sig? Även om man har författarkollegor kan man ju inte gärna sätta sig och beklaga sig i timmar över hur dumt en viss (fiktiv) person i ens luddiga fantasi har betett sig just idag. Ingen lär begripa ett jota ändå. Mina oredigerade tankar är väldigt röriga ibland, även när de just landat på pappret (skärmen). Dessutom får jag kanske skylla mig själv som är så våldsamt protektionistisk kring mitt skrivande. Ett verk Under Arbete är hemligare än hemligt. Skrivna ord som man inte har frisläppt till allmän beskådan är heliga. Jag skojar inte, jag mår faktiskt nästan fysiskt illa när jag hör om människor som smygläser andras hemliga dagböcker eller brev. För mig är sådant ett snuskbrott, ett övergrepp av mest sårande slag.

Det är spännande att skriva blogg eftersom jag vet att det jag skriver här faktiskt blir läst av andra. Men det är ju för att jag har tryckt på en knapp och sagt "varsågod". Sekunderna innan jag gör det är texten fortfarande helig och hemlig. Det tog många år innan jag vågade visa någon något av det jag skrev. Det var läskigt att få något publicerat. Med tiden har jag vant mig, men fortfarande beter jag mig som en idiot när jag satt någon av mina texter i händerna på någon och sagt "snälla, kan du läsa det här?" Då börjar jag nämligen springa runt i cirklar, plockar med allt, klättrar på väggarna, blir så nervös att jag nästan kryper ur skinnet. Faktiskt tycker jag att situationen är förskräcklig.

Än värre är det med datorer. Jag tycker att det är obeskrivligt obehagligt när någon läser på min datorskärm över min axel, eller, ännu värre, i smyg. Det är som om någon spionerar på en i omklädningsrummet. När jag satt på tåget häromveckan hade jag alltså en liten behändig mini-PC i knät. Skrev jag något då? Nej, för det var alltså trångt och min närmaste medpassagerare skavde mot mig. Inte en chans att man skriver något då. Jag läste en e-bok istället.

Den som får ett brev från mig ska också veta en sak: mina brev skrivs för angiven mottagare. Inte för någon annan. Ja, detta är ett hot. Jag har varit med om otrevligheter på senare år, och jag förlåter dem inte. Förra året var det någon som nästan lyckades lura i mig att hon läst några brev som jag skrivit till en helt annan person. De innehöll inget hemligt, men de hade inte lämnat helighetsstadiet. Det var rätt nära att den brevväxlingen fick ett tvärt slut innan jag genomskådade bluffen. Vissa saker väcker ens vrede på ett djupare plan än man själv kan analysera. Man märker när någon lyckats få in en mental änkestöt på en. Det är då man blir så förbannad att man förvånar sig själv. Vissa värderingar har man inte tänkt ut, dem har man i ryggraden.

Kanske är det ovanligt dumt av mig att jag alls ägnar mig åt skrivande när det är en sådan Helig och Okränkbar handling för mig. Jag skulle ju slippa oron, slippa riskera att bli sårad, slippa att en massa klumpiga elefanter trampar på mig bara för att de själva har helt andra värderingar - bara jag eliminerar risken och inte skriver något. Men nähä, jag kan inte. Istället sitter jag och skriver och skriver och skriver, tills jag slitit ut ännu ett tangentbord. (Det har gått åt några under åren, jämte två reseskrivmaskiner och en elektrisk dito.)

Och ibland trycker jag på den där knappen, bara för att det är så jobbigt att vara ensam. För oavsett vad jag säger om det oredigerade ordets helighet och min uppblåsta författarintegritet, är jag ju alltså medveten om att ingen bryr sig - och jag skulle gärna vilja ha fel i det.

Jamiroquai, aye aye!

Den som inte vill läsa mer om min picknick med Tengstrand kan titta på det här istället:



Tack duvetvemduär för tipset! Hopplöst snygg video. Och jag måste lära mig spela bas, alltså.