2009-08-31

Mer om manifest ...

Oj då. När jag ändå var igång och snurrade runt i kulturdjungeln hittade jag ytterligare en artikel på temat "romanens död", denna gång från 2007.

Herregud! I den påstår Ernst Brunner - jag utgår från att han menade allvar - att "han på senare år har träffat många författarkollegor som oberoende av varandra har funderat över att sluta skriva". Allt för att de, om jag fattar det rätt, inte får vederbörlig uppmärksamhet utan trängs ut av de där hemska populär- och deckarförfattarna ...

Säg att du skojade, Ernst. Säg att du bara gjorde en sådan där desperat publikfriare som den som Magnus Uggla raljerade över, vilket jag nyligen kommenterade. Annars blir jag nervös på allvar.

Nä, vet ni vad. Nu ska jag skriva ett eget manifest! Jag som nyss påstod att vi inte behövde sådana. Men det verkar ju vara modernt. Så:

Härmed lovar jag att jag aldrig ska låta försäljningssiffror och uppmärksamhet i media få bestämma om jag ska skriva eller inte.

Alltså, om jag gjort det skulle jag ju hängt mig direkt vid min romandebut. Den märktes nämligen inte, för den skedde ungefär samtidigt som Jan Guillou publicerade sin jävla "Arvet efter Arn". Ja, jävla. Jag gick förbi en bokhandel i Stockholm, glad och förväntansfull, och trodde helt visst att min nya svenska fantasyroman skulle stå där i skyltfönstret. Nähä, de hade bara plats för ett berg med den där Arn-boken. Buhuu för dem, min bok var ju bättre. (Jag låter åtminstone inte mina romanfigurer "le sardoniskt".)

Och är det inte Janne G. så är det Agneta P eller Ernst B eller Camilla L eller Mons K eller Nämnvemnivillförresten som stjäl mitt fina rampljus. Jag skriver fantasy, och det gör man som bekant bara för att man vill tjäna pengar. Jag om någon borde väl gnälla jättehögt när medierna bara fokuserar på de där kändissteroidförfattarna?

Nå, om läget blir riktigt desperat får jag väl ta till utvik. Håll ögonen öppna, den här bloggen kanske står inför en dramatisk förändring ...

Nu har vi manifestdebatt! Hurra, hurra!

Nu hare blivit debatt i DN, se. Först skriver några författare ett manifest för ett nytt litterärt decennium. Hurra!

(Jubel och burop blandas, bara att välja sida, inklusive den hånfulla "vem bryr sig"-attityden.)

Och strax därpå kommer ett motmanifest! Hurra igen! Och ytterligare ett antal författare får visa upp sig med ansikte och namn. Tur det, jag känner ju inte igen allihop om man så säger.
Nej, nu ska jag inte vara hånfull här. Jag tycker att det här är jättebra. Det är kul med debatter om romanformer och litteratur och sånt. Manifest är jättefestliga, därav mina entusiastiska ovationer.

Ja, som är ytterligare en av de där ansiktslösa och anonyma författarna som ingen hört talas om, tycker så här om min självpåtagna yrkesroll: Det är viktigt att man tar sitt skrivarjobb på hundraprocentigt allvar. Annars har man inte så roligt som man skulle kunnat ha. Varför göra ett sådant jobb halvdant, liksom - då kan man lika gärna göra något annat, något man brinner mer för. Så det totala engagemanget är viktigt.

Men. Men. Lika mycket som jag efterlyser absolut seriositet i själva skrivarbetet, lika mycket önskar jag att yrkeskåren Författare i Sverige kunde lära sig att slappna av och sluta ta sig själva på så förbannat stort intellektuellt allvar. Kom igen, vi skriver böcker. Det är för fan bara böcker. Författare är inte ett enda dugg klokare eller mer intellektuella än andra människor. Vi har inte ens mer att säga. Det enda som skiljer oss från alla icke-författare är att vi säger även det lilla vi har att säga, och att vi säger det i bokform, och att de flesta av oss gör det för att vi tycker att det är roligt att skriva.

Jag blir faktiskt lite trött på den här småromantiska synen på Skrivande Konstnärer som genomsyrar hela det svenska kulturlivet och emellanåt åstadkommer sådana här högtidliga Manifest, vilka dessvärre inte direkt utmärker sig för någon större självdistans, om man så säger. Den står inte minst att finna i Svenska Författarförbundet, där man tycks vara mer intresserade av att vi kämpar för det fria ordet och den konstnärliga kvaliteten (och givetvis solidariserar sig med de intellektuella bröderna och systrarna i mindre fria länder) än att man sysslar med rena fackfrågor. Pengar, that is. Avtal. Såna saker, som knappast är beroende av om man skriver tönterier eller använder sitt eget hjärteblod som bläckpatron i skrivaren. (Modern aforism, jipee.) Jodå, avtalen kommer med på någon vänster. Men de får aldrig vara huvudsaken, Gud förbjude.
Alltså, det är jätteviktigt med det fria ordet och allt sånt. Tro inte att jag inte tycker det. Men det är också viktigt att man inte blir pompös. Att man inte glömmer bort den mycket svåra konsten att inte ta sig själv på alltför högtidligt allvar. (Jag är inte ofelbar jag heller, acknej.) Att man kanske inte alltid måste se sig som Ordkonstens riddare i skinande rustning.

Vi behöver överhuvudtaget inga manifest för att få lov att skriva så seriöst eller icke-seriöst vi vill. Å andra sidan, om man ser manifesterandet från den gladare sidan, är det som sagt en rolig debatt som jag gärna följer.

2009-08-29

Vad hände egentligen med vitlöken?

Alltså, jag minns hur det var med vitlök när jag växte upp, på 70- och 80-talen alltså. Den fanns på pizzerior och kinarestauranger, i den där riktigt, riktigt goda maten alltså. Och de riktigt duktiga matskribenterna kunde ju liksom inte förneka dessa existens heller, de kom ju där med sin underbara matkultur importerad från Frankrike och medelhavsländerna och andra exotiska ställen. Klart att det behövdes vitlök då ...

Men! Det fanns lite panik i recepten. En halv klyfta vitlök, kanske en hel om man var ärkedjärv, och sedan kom en uppsjö skärrade råd om hur man gjorde för att maskera lukten. Massor med hackad persilja! Käka rå persilja hela dagen efter! Skala inte klyftorna!

Och den äldre generationen - dvs den före mig - pratade med låga, fnittrande röster om vitlök och vitlöksdoft, ungefär som om det varit porr. Ett inte helt anständigt ord, alltså, och en minst sagt suspekt ingrediens i hederlig matlagning. De i min ålder var i och för sig inte mycket bättre, och bussen ut till stans invandrartäta område hade förstås det unket rasistiska öknamnet Vitlöksexpressen.

Jo, men jag minns ju hur vitlöken stank. Det var hemskt att befinna sig i närheten av någon som käkat det när man inte gjort det själv, man kunde må illa av doften till slut. Jag minns det faktiskt! Ändå tillhörde jag ju de där som verkligen älskade vitlök och tidigt introducerades för läckerheter som äkta italiensk salami och Oxfilé Provencale. När jag var student hade vi middagar där det givetvis, lite obetänksamt, stoppades vitlök i maten och sedan utbröt paniken när vi insåg att vi ju tänkt gå ut och dansa efteråt.

Sedan hände något. Jag vet inte exakt när, men det var väl när 90-talet började eller så. Plötsligt blev det där med "ev. en halv vitlöksklyfta" en betydligt större lustighet än Vitlöksexpressen. Folk i min ålder, och yngre, reagerar inte ett dugg på den där omtalade lukten. Minst tre rejäla klyftor behövs i köttfärsröran, annars smakar den ju ingenting. Själv har jag inte besvärats av den s k stanken på många år nu. Jag tycker bara att det luktar gott, jag. Något måste ha hänt med vitlöken, helt enkelt - eller också med mig.

Och min omgivning säger inte heller något, antingen för att de är som jag eller också för att de är väldigt taktfulla.

2009-08-28

Åh, det hänger i luften

Det är ett spännande väder ute. Väldigt grått, väldigt mörkt. Ganska stilla. Regnet hänger i luften. Man anar att det snart bryter löst. Eller?

Jag tycker alltså att det är lite spännande. Sitter med öppet fönster och vill njuta av svalkan, eftersom det har varit obehagligt kvalmigt här ett tag. Men med svalkan kommer också fukten, och jag tycker inte att sånt är riktigt hemtrevligt.

Så här sitter man, hänger liksom. Allt står och väger. I min roman råder också en rysligt konstig stämning just nu. Jag kan inte för mitt liv avgöra om detta är bra eller dåligt. Det liknar en mardröm.

Jäpp, medan jag skriver detta vrider någon på kranen utanför fönstret. Fullt ös. Jag får stänga fönstret och försöka koncentrera mig på min mardröm lite till. Det är bara ett utkast, säger jag mig själv. Bara ett utkast, jag behöver inte bry mig om språket riktigt ännu. Men det är ju inte förrän jag gör det som jag vet om detta alls var värt att berätta. Kanske borde jag kasta allting och börja om med något nytt. Förresten behöver jag lite te.

Dessutom är det ett elände att försöka få ihop något hållbart när man blir avbruten av Verkliga Livet i var och varannan replik. Så man hejdar sig mitt i en mening, tar hand om det som nu skulle tas hand om och sedan återgår man till sin avbrutna replik. Vad var det jag skulle säga nu då?

Var gör vi av liket?

2009-08-27

Pladdertekniken

Det finns en viss berättarteknik som blivit väldigt populär under senare år, i synnerhet - eller nästan enbart, förresten - hos kvinnliga författare.

(Ni vet, det finns författare och så finns det kvinnliga författare. Gud vad jag retar mig på den där retoriken.)

Jag kallar detta pladdertekniken. Man babblar på lite planlöst sådär, och i virrvarret kan det, om det är en bra författare, plötsligt dyka upp ett sensationellt avslöjande. Som läsare rycker man till och tänker "vaah?" och sedan läser man nyfiket vidare. Lite senare kommer anmärkningen igen, nu lite förtydligande. Och så håller det på, så att man vid berättelsens slut (förhoppningsvis) har fått hela sanningen uppenbarad för sig.

Det är ju bra, ju. Om det görs skickligt, alltså. Jag tycker att det är jätteroligt om jag vid berättelsens slut har fått en helt annan historia serverad än den det från början tycktes vara. Jag tycker att det är jätteroligt när berättelser inte är kronologiska utan far omkring lite hursomhelst och när det hela får mer karaktär av ett pusselläggande än ett helt rakt berättande.

Fantastikgenren är tyvärr helt rudis på det här. Där är det traditionellt sett så rakt berättat att reaktionen hos läsarna kan bli lite lustig om man försöker sig på lite nya grepp. "Vad håller du på med?", ungefär. Låt oss förbanna Tolkien ännu en gång. Det är hans fel, det slår jag vad om. "Härskarringen" är ju rak som en laserstråle, inga klurigheter här inte. Dessutom är den väldigt lång. När man tagit farväl vid de Grå Hamnarna ännu en gång är man så hjärntvättad att Toni Morrison och Gerda Antti blir rena chocken.

Nej, nu ska jag inte vara spydig. Jag tycker alltså att pladdertekniken är rolig. Dock kan den utföras mindre snyggt. Värst blir det när författaren (den kvinnliga!) ska försöka göra sig lite extra feminin med det här. Vi är ju såna, vi kvinnor. Sägs det. Det anses nog kvinnligt och mjukt att vara sådär oprecis. Men jag kan alltså bli lite trött av det hela. Jag tror på målmedvetenhet, även när man använder pladdertekniken för att väcka intresset.

Just nu försöker jag komma på hur man gör det här på ett bra sätt. Jag har lite problem med den text jag själv skriver, där ämnet är sådant att jag kanske helst borde välja den ultimat hårdkokta stilen istället. Ett grepp jag försökte tillämpa i "Svart eld" var att låta texten så att säga bli rädd för ämnet när det blev för otäckt. I de värsta våldsscenerna blev mitt berättande väldigt sakligt och avskalat, som om berättaren blivit bedövad av gräsligheterna som utspelade sig och därför tvingades stänga av känslorna för en stund.

Vete 17 om jag lyckades. Tror inte att någon annan märkte något, i alla fall. Och nu sitter jag här med pladderteknik i berättande text och även dialoger. Det finns dialoger som bara inte fungerar om man återger dem rakt av.

Kan man pladdra sig genom ett mord? Kan jag pladdra mig genom en hel bok utan att det blir ... pladdrigt? Vi får se. Poängen är nämligen att huvudpersonen, Ulven, är en mycket kluven personlighet. Jag vill hitta ett sätt att återge hans olika personligheter genom att ändra berättartekniken efter dem.

Skriva blogginlägg utan att pladdra klarar jag uppenbarligen inte, i alla fall. Men nu får ni stå ut med spontana och oredigerade blogginlägg ett slag. Jag pratar väl ändå mest för mig själv?

2009-08-26

Endast barnen kommer till himmelriket

Kära blogg. Nu har det varit lite tyst här igen. Jag har inte haft så mycket att berätta. Eller ... äsch, jag är dålig på att ljuga.

Om jag varit bra på det skulle jag nu ha berättat att jag författar som sjuttsingen och att det går så bra att jag är totalt uppslukad av det, hinner tyvärr inte blogga. Och det skulle ha sett både trovärdigt och avundsvärt ut. Image är viktigt i en seriös blogg.

Så jag har mycket att berätta? Öh, ja, jag har alltid mycket att berätta. Det är bara det att jag inte riktigt vet hur just nu. Helsingborg var lätt, det var ju en händelse, och jag visste redan när jag åkte dit att jag skulle skriva om det. Där surrar författaren igång i mig redan på plats. Jag var igång direkt efter konserten, åtminstone i huvudet.

Men det är inte alltid händelser man vill beskriva. Det finns mycket annat att begrunda här i livet. Och som kronan på verket har jag en roman, fylld med händelser och begrundanden om sådant som faktiskt aldrig har hänt någon annanstans än i mitt röriga huvud.

Sanningen är alltså att jag har lite svårt för att skriva just nu. Författar som sjuttsingen, jodå, men det går inte bra. Till slut blev jag desperat och började skissa istället för att skriva. Typ "här ska det och det hända". Men - det händer inte. Det är scenanvisningar, utkast, ett sätt att få det hela på pränt utan att ens försöka vara litterär. På så vis kan man få det hela att gå framåt - på ett sätt. Det är alltid bra att ha en skriven text att jobba med, brukar jag säga. Det svåraste är när det inte finns något nedskrivet alls, när allt bara är ett jolmigt blurr i skallen (långt inne, dolt bakom några dammiga arkivskåp och några överblivna färgpytsar). Nu börjar det dessutom växa mossa på det hela, näringsbrist kantänka.

Men på ett annat sätt går det ju nästan bakåt. Jag tittar på kluddet jag lyckats rafsa ner och häpnar över hur förfärligt dåligt det är. Kan jag vara så kass? Är jag inte bättre? Som att sätta sig vid pianot och klånka på tangenterna tills ljudet börjar bli riktigt irriterande. Sådant leder ju sällan till en önskan att sätta sig där igen och åstadkomma MUSIK.

På tal om musik gillar jag alltså Per Tengstrands Beethovenblogg. Det har jag ju redan nämnt. Det torde ha framgått ganska tydligt. Jag skulle kanske förklara varför, nu när jag ändå sitter här och försöker lösa upp min skrivkramp, den som förvandlades till skrivstumhet. Jo, jag är ju så förtjust i diskussioner om skrivteknik. Jag älskar skriv- och berättarteknik. Det finns ingen gräns för hur detaljerad jag kan bli när jag verkligen får gräva ner mig i ämnet. Minsta skiljetecken ges en särskild betydelse, jag ser dubbla bottnar och meningar i allt, allt, allt. Det är en slags besatthet, men den är ganska skön och känns inte särskilt osund heller. Det är bara så roligt att gå till botten med något också någon gång.

Nämnda blogg handlar alltså inte om skrivteknik, utan om musik. Och Beethoven till på köpet, honom kan jag verkligen inte mycket om. Det är det som är finessen. Inte riktigt mitt område, men ett näraliggande. Det är ett annat formspråk, men i grunden samma mekanismer. Man får dels ta del av hur en nutida uttolkare jobbar med musiken, dels av hur kompositören, sedan länge avliden, möjligen tänkte och resonerade när han skapade den.

Det är ju skitkul, ju. I synnerhet som jag är alltså är en lekman på det området och därför kan tillåta mig att ställa världens dummaste frågor och sitta med barnsligt runda ögon och gapande mun.

Ärligt talat skulle jag inte kunna göra så med en annan författare. Jag kan inte - symboliskt sett alltså - sätta mig i knäet på en annan författare och med bävande röst viska "men hur gör du? Hur tänker du?" Jag skulle ju känna mig jättelöjlig. Jag tar del av det andra skriver och tänker ibland "åh vad bra!" och ibland "åh vad dåligt!" och sedan försöker jag lista ut varför jag tyckte si och så och lära mig något av detta. Men jag kan alltså inte nalkas det hela som ett nyfiket barn, utan förutsättningar. (Önskar här att jag kunde antyda att det beror på att jag är för driven, för bra på att skriva själv. Men, se ovan.)

Jag vill faktiskt rekommendera detta till er alla - det är roligt att få vara som ett barn ibland. Roligt att få fördjupa sig i ett ämne som inte är ens "eget" utan bara nästan. Men ... jag inser också att man inte kan skoja runt med sådant för jämnan heller.

Någon gång måste man gå hem också, och handskas med sin egen värld. Den känns dessvärre lite mindre förlåtande just nu. Mina barnsliga utkast ser varken särskilt charmiga eller särskilt nyskapande ut.

2009-08-15

Applådåska i Helsingborg

Nu har jag varit i Helsingborg och på konsert på Dunkers kulturhus. Det var en mycket rolig helg från början till slut, men som vanligt snopet kort.

Sydsvenskan hade en rätt bra skriven recension av lördagskvällens konsert. Artikelförfattaren är ironisk, eller det hoppas jag i alla fall, när han förklarar att publiken är "indelad i baslägren pop och klassiskt". Jaha, here we go again, alltså? Jag undrar vilket läger jag i så fall tillhör, och lite nyfiket undrar jag vad folk omkring mig tror? Vad jag ser ut att vara, där jag sitter i publiken?

Ett är säkert, och det är att jag i lördags bara ville se ett par pianisthänder när de flög fram över tangenterna. Jo, men det vill jag alltid, precis som att jag inte kan titta på en balettföreställning utan att stirra på dansarnas fötter. Det är lite yrkesskada, som man lite snobbigt brukar uttrycka det.
Därför hade jag nogsamt fixat mig en sittplats precis där man skulle se och höra som allra bäst. Precis där. Och allt skulle varit bra om jag inte råkat hamna bakom en kille med norra Europas största huvud. Eller ja, han såg väl egentligen normal ut, men han var hemskt effektiv på att skymma bort de där pianisthänderna. Då hade han inte ens mikrofonfrilla. Men alltnog, jag fick sitta som en vindrutetorkare bakom honom och önska att jag haft en lite längre hals.



Dessutom var detta en mycket varm dag. Jag hade haft en underbar biltur ner längs kusten tillsammans med M. Vi åt picknick vid Snapparp, mitt på en härlig sandstrand som mystiskt nog INTE var proppad med folk. Skulle ha badat om det funnits tid till det, men det gjorde det ju inte. Det fanns betydligt mer nyckelpigor än människor på den stranden. Förresten kan jag berätta att nyckelpigor inte bara är söta, de bits också. Och de passar absolut inte i tonfisksallad.

Men riktigt på konserthumör var jag faktiskt inte. Vädret var för vackert, havet för blått, vindarna för semesterljumma. På sydsidan Hallandsåsen började molnen skocka sig, och när vi rullade in i Helsingborg mullrade åskan. Men det kom inget skyfall, alla festfrisyrer klarade sig denna kväll. Jag fick släpa runt på min gamla fula regnjacka helt i onödan.
Partyt började, som sig bör, dessutom långt före konserten. Vi var ett större gäng som åt glass och så småningom hamnade på en restaurang, där maten var så god och sällskapet så trevligt att vi missade den där konsertintroduktionen som vi faktiskt bespetsat oss på. Restaurangportionerna i Helsingborg är gigantiska. Men vi kom i alla fall till själva konserten i tid. Och trots sommarvädret, trots att man av någon skum anledning stängt alla fönsterluckor mot Sundet, dök den rätta konsertstämningen faktiskt upp i alldeles lagom tid.
Dunkers kulturhus är mycket fint, och ser sådär uttalat kulturellt ut. Man förstår att det finns en del folk som är mer eller mindre bosatta där. Men med stängda luckor kändes konsertsalen lite klaustrofobisk, kvav.

Men det var såklart mer "Liedermässigt". Mer finkulturellt om man så vill. (Ack, detta jäkla ord!) Lieder blev det i alla fall i långa banor, och det var ett mycket väl sammansatt program.

Men det började alltså med Månskenssonaten. Det var en knockout. Det var den jag längtat allra mest efter att höra, och med lite vindrutetorkarteknik kunde man alltså se det hela också ... Första satsen mer fjäderlätt och mjuk än jag någonsin hört den tidigare, andra satsen exakt och saklig, ett lagom uppväckande ur den romantiska slummern, och tredje satsen som ett virtuost fyrverkeri. Blixt och dunder! Det är nästan orättvist att kalla den Månskenssonaten.
Denna sonat, världens kanske mest berömda jämte Appassionata, är tillägnad en viss grevinnan Guilietta Guicciardi. Jag undrar vem hon var. De kanske berättade något i den här konsertintroduktionen som jag alltså missade, eftersom jag då var alltför upptagen av en utsökt carpaccio med pinjenötter. Alltnog, kanske var den där grevinnan en ombytlig dam, därav sonatens eftertryckliga humörväxlingar.

Här är jag i alla fall inte ense med Sydsvenskans recensent, som menade att Pers tolkning "tog sig stora friheter gentemot originalet" och hade "en nästan övertydlig dramatisering". Jag håller inte med alls, men det är uppenbarligen en fråga om tycke och smak. Efter att ha dragit runt på YouTube och avlyssnat den ena versionen efter den andra tycker jag ändå att mitt spontana intryck från i lördags står sig: det är ingen hastighetstävling. Man kan stressa över tredje satsen. Det låter kanske väldigt briljant, men det blir samtidigt utslätat som en skidbacke utan ett enda gupp. Sedan kan man föralldel överdriva dramatiken också, allt med hänvisning till att Beethoven var en temperamentsfull kille och att man helst ska slakta pianot och välta stolen för att få rätta schwunget i anslaget. Nej, jag tyckte att Per hade hittat den rätta medelvägen, att det inte alls blev överdramatiskt.

Men så är han ju bäst också. Eller bland de bästa. Jag får det inte till annat - jag kunde efteråt fullt ärligt säga till honom att det var den bästa Månskenssonat jag hittills hört. Det är roligt när man kan säga så till en pianist, när det bästa inte alltid är något man får se i en satellitutsändning från andra sidan planeten eller höra i en knastrig inspelning från forna tider - om man har tur. Sedan finns det förstås alltid en speciell magi i ett liveframträdande, det medges. Flygeln i Dunkers konsertsal är dessutom en av de vackraste jag sett. (Ser de inte alltid likadana ut? Jo ... men ändå inte. Det beror kanske på den omgivande miljön också ...)

Ni som inte var där kan inte heller hitta detta framträdande på nätet på något vettig format, men jag har hittat en inspelning som jag menar ligger rätt nära Pers framställning. Varsågoda, den här killen kan definitivt också sina saker:




Efter Månskenssonaten fanns det egentligen bara en sak jag ville höra, och det var Månskenssonaten igen ... Men det fick man inte.

Så småningom blev det extranummer och efteråt ville jag få en skiva signerad av Per. Det skulle bli en present till någon, så jag ville absolut ha den där autografen. Men artisterna behövde äta kvällsmat först, och ledet med autografsugna vid disken tunnades snabbt ut. Till slut stod jag ensam kvar och hummade på "De Sista Entusiasterna". Mitt sällskap trampade otåligt omkring en bit därifrån.

Så småningom kom Per plus rockstjärna, jag fick mina fina dedikationer och flydde fältet medan tonårsuppvaktningen stämde upp i allsång till rockstjärnans ära. När vi kommit ut, tumlade några tjejer ut bredvid oss - skrikande och skrattande av glädje, och föll varandra om halsen.

Sådana syner ser man kanske inte var dag just vid Dunkers kulturhus. Och här skulle jag kanske kunnat komma med några överseende, överlägsna skrockanden, om det inte vore för den lilla detaljen att jag själv gjorde något liknande bara ett par timmar tidigare.

Vi skulle ju ge Per en present den här gången. En som tycktes vara som gjord för honom, som bara ropade på att bli gedd. Alltså lyckades jag ordna fram den med en del trixande, och sedan terroriserade jag mitt sällskap, hela vägen från Bohuslän och fram till Dunkers' trappa med ängsliga tillrop som "Akta! Försiktigt, buckla inte till den! Aaah!"
För säkerhets skull sa jag till mitt sällskap, alldeles innan vi klev in, att om vi inte fick tillfälle att överlämna denna present ordentligt och personligen, skulle jag ta hem den igen. Sådana här saker vill man inte fuska bort. (Jag kunde liksom inte föreställa mig att jag skulle trycka presenten i handen på någon vaktmästare och säga "äh, kan du ge den här till Per Tengstrand om du ser honom?" Det blir lite väl oromantiskt.) Så det var mycket ståhej kring några teckningar ... men så fort vi kom in på Dunkers såg vi en välkänd silhuett i andra änden av korridoren.
Ja, vad gör man då? Fortsätter att skrida fram med värdig min, eftersom man är så vuxen och definitivt aldrig skulle ränna efter någon idol med upphetsade tjut ...? Eller ökar tempot och går till attack?

Nåja, vi sjöng inte - var du väldigt glad för det, Per - och vi föll inte ihop i en fnissande hög efteråt. Men jag slapp åka hem med mina teckningar och pianisten såg faktiskt rätt glad ut, om än lite överrumplad. En stund senare rev han alltså av världens finaste Månskenssonat för oss. Och efter detta kunde vi avsluta kvällen med drinkar på Helsingborgs väldigt tjusiga strandpromenad, och dagen kändes fullkomligt genomlyckad.

För min del tog det inte ens slut där. Jag satt med på en Masterclass dagen därpå och fick lära mig ännu mer om Beethoven och höra många takter ur en sonat som jag så småningom tänker höra i sin helhet. Den här gången var vi få i publiken och fönsterluckorna stod öppna mot en vacker sommardag, och pianisten hade bytt kostymen mot en New Jersey Devils-tröja, men plinket var fortfarande bäst i världen. Vi fick veta att man på Beethovens tid inte alls hade något emot att applådera mellan satserna i en sonat. Beethoven förväntade sig uppenbarligen att man skulle göra detta, för ibland kom hans "grandiosa finaler" inte alls i sista satsen. Månskenssonaten är visserligen exemplarisk för moderna, kultiverade lyssnare, eftersom de första satserna enbart inbjuder till tystnad, men det är annorlunda med t ex Kejsarkonserten.

Okej, förhoppningsvis kommer jag att sitta i publiken någon gång i framtiden när han spelar den. Och ska jag minsann applådera.

2009-08-04

Shit is the shit

Idag blir jag återigen upprörd när jag kikar i tidningen. Och glöm nu allt om kultur, nu ska jag ägna min blogg åt energifrågor ett slag. Det är så väldigt viktigt. Jag tänker skriva detta i ett svep utan att försöka vara litterärt putsad, det hinner jag inte med.
I Aftonbladet påstår alltså Robert Collin att tesen om att bensinbilen snart är helt ute är påståenden som grundas "antingen på okunnighet eller så handlar det om religiöst fundamentalistiska partsinlagor."

Jaha. Och sedan skriver han vidare om "miljöbilar" och när artikeln är slut inser jag att här finns ännu en som aldrig hört talas om biogas. Det är ju ganska illa. Att döma av alla mer eller mindre intelligenta kommentarer som finns till artikeln vimlar det av människor som inte har minsta koll på biogas och biogasdrift.

Okunnighet, skriver Collin. Du sa det.

Alltså, min bil är en gasbil, eller rättare sagt en hybridbil. Har en halv tank bensin som endast används vid start, och en halv tank gas som kan fyllas med antingen biogas eller också naturgas. Det senare är det man utvinner ur naturgasfyndigheter, görs mycket i Norge förresten. Det förstnämnda är det som bildas överallt där organiskt material förmultnar. I tarmen på djur, på soptippar, komposter osv osv. Det är den gasen man eldar upp eller oftast låter gå rätt ut i atmosfären när gödsel "brinner".
Om min bil hade ersatt bensindelen med el, hade den varit en perfekt miljöbil. Nu är den i alla fall ganska bra. Dess största nackdel är att man måste tanka ofta eftersom man alltså bara har en "halv tank" så att säga. En nackdel med att tanka biogas är att man måste ha tillgång till biogaspumpar. Sådana finns minsann inte överallt ... beroende på att det inte finns så många biogasbilar. Det finns inte så stor efterfrågan på sådana, beroende på att det inte är så lätt att hitta tankställen, nämligen.

Ni hänger med? Moment 22, kallas detta. Och det är en otroligt frustrerande situation som faktiskt bara blir värre av etanolkampanjen. Vad ska vi med etanol till när det finns biogas? Ja, jag vet att det är lättare att konvertera till etanoldrift, och lättare att bygga om tankstationer till etanolpumpar, än det är att bygga biogaspumpar. Det är ju en helt annan teknik, man kan inte använda befintliga pumpar och tankar.

Men det är precis lika lätt att tanka gas som att tanka bensin. Det går lika fort, är lika enkelt. Hittills har det också varit billigare. Och bilen är ju en vanlig bil i övrigt, det är absolut ingen skillnad.

Den stora skillnaden är att man bidrar till växthuseffekten på ett negativt sätt varje gång man kör sin bensinbil. Det är tvärtom med biogasbilen. Faktiskt - det är inte bara en nollsumma, det är en plussumma. Biogas som fått gå genom en motor ger nämligen mindre utsläpp i atmosfären än "obrukad" biogas, den som bara sipprar rätt upp i luften om vi inte tar vara på den. Man gör alltså mer för miljön om man kör en biogasmotor än om man inte kör någon motor alls. På sätt och vis, i alla fall.

Den här gasen kan man alltså hämta på varenda soptipp och reningsverk, i varenda lagård. Här finns en motion till riksdagen angående biogas. Ni har inte hört talas om den, va? Nä, precis. Ibland undrar jag om det är någon som lägger locket på i den här frågan - tolka det bokstavligt om ni vill, hähä.

Biogas bidrar alltså i hög grad till växthuseffekten. Om vi inte bensingasar fram den kommer vi alltså åtminstone att prutta fram den. Naturligtvis blir detta värre ju fler vi är på jorden. Och medan vi och alla andra djur framställer biogas för glatta livet, kör vi bilar på bensin för att göra saken ännu lite värre. Istället hade vi kunnat använda biogasen i alla våra bilar och då slagit två flugor i en smäll.
Brunnen gödsel är också, som bekant, bättre gödsel än obrunnen. Ytterligare en fördel.

Luktar en bil som går på biogas? Typ, skit? Nej, inte ett dugg. Så här sitter vi på vårt skitberg och snackar om bensin och etanol och problemet med sopor och avfall. Om jag bara kunde fatta varför. Varför händer så himla lite? Varför är det så få som vet något? Det är bittert om världen går under. Det är extra bittert om man dessutom känner att det är i onödan, att det faktiskt finns en lösning som är riktigt, riktigt lovande och som löser mer än ett problem.
Konspirationsteoretikern inom mig undrar ibland om det verkligen finns en lömsk lobby någonstans som motarbetar de här idéerna.

Om man istället tror på elbilen som framtid, vill jag också påpeka att biogas även kan driva elverk. Förstås. Och det enda verkligt hållbara argumentet jag hittills hört mot biogasbilarna är fortfarande detta:

Det finns så få biogaspumpar. För det finns så få bilar. För det finns ingen efterfrågan på dem.

Varför inte? För att 90% av svenska folket fortfarande tror att "miljöbil = etanolbil"? Och för att man riskerar att kallas "religiös fundamentalist" om man visar på andra, och bra alternativ till etanol och bensin?

(Fotnot: mer i ämnet finns att läsa här. Notera att artikeln tyvärr skrevs förra året, och sedan dess har det väl inte hänt så himla mycket ...)