2009-10-19

Det dåliga samvetet

Jag känner mig trött och lite sliten. Det finns flera orsaker till det. Hursomhelst, jag får dåligt samvete för att jag inte bloggar mer just nu. Det finns så mycket jag vill prata om och det finns ju folk som läser också.

Men nu ska jag inte belasta samvetet mer. Så här säger vi: jag låter bloggen vila under det som är kvar av månaden, och så återkommer jag i november. Jag är trött på hela Internet, nu går jag offline.

Ja, så får det bli. Vi hörs.

2009-10-10

Myten om simultankapacitet

Jag skrev till en vän häromdagen om konsten att göra flera saker på en gång. Jag skrev:

Gör aldrig det.

Jag vet inte om det är det man "ska" säga nuförtiden. Vi har ju bland annat den här seglivade myten om kvinnors simultankapacitet. Vi kvinnor kan minsann göra tre-fyra saker på en gång, inga problem.

Eller?

Alla som haft småbarn vet att det finns en period i livet när man faktiskt är så illa tvungen. Om man nu inte jobbar som barnsköterska eller så. Dvs vanliga mammor/pappor som "går hemma" och ska ta hand om ungarna förutsätts ju klara allt möjligt annat också, precis samtidigt. Det skumma är att man fortfarande pratar om att det är kvinnor som är experter på att göra flera saker på en gång, men det är först när papporna tar föräldraledigt som den där idiotiska frågan "men vad ska han göra nu när han är hemma hela dagarna?" dyker upp.

Nåväl, jag anser alltså att det där om kvinnors fantastiska simultankapacitet är rent snicksnack. Hört talas om det kvinnliga stressyndromet? Jo, precis. Stress uppstår som bekant när man gör en sak och känner att man borde göra en annan. Jag har också barn, jag har också tagit mig genom småbarnsåren, jag vet precis hur det är när man står som en bläckfisk i köket och ska underhålla småttingarna samtidigt som man ska trolla fram god och näringsriktig mat till samma (jättehungriga) småttingar samtidigt som man ska köra tvättmaskinen samtidigt som det ringer i telefonen. (Samtidigt som man själv drömmer om att få gå på toaletten.) Jag har också lärt mig att amma och sortera tvätt på samma gång. Eller snarare göra precis allt möjligt samtidigt som man ammar, eftersom man måste amma ideligen, ideligen. Visst går det. Men hur bra blir det? Hur mår man?

Jag och en kompis fick barn samtidigt, två gånger om. Vi ringde ofta varandra och pratade. Våra samtal var möjligen en uppvisning i denna omtalade simultankapacitet - troligen hade de låtit helt schizofrena för en utomstående, men själva lyckades vi på något vis genomföra det hela utan missförstånd. Det kunde låta ungefär så här:

"... och igår innan X kom hem så gick strömmen och ... nä, låt den där vara. LÅT DEN VARA, säger jag! Seså, lägg tillbaka den ... äsch, kom med den istället, jag tar den ... sådär, bra. Och så vart det helt kolmörkt så han stackarn hittade ju knappt huset."
"Jaså, fick ni också avbrott? Jag hörde att det var över hela regionen, det var visst något fel vid kraftver... jamen KAN du lugna dig lite? Jag pratar i telefon!"
"Oh jäklar, nu spydde hon över hela mig, vänta, jag måste gå och byta tröja. Attans. Fan. På golvet också. Du, ge mamma den där trasan. Ja den ja. Fiiint, nu var du duktig."
"Jag kommer förresten ihåg när vi fick krångel med bredbandet häromdagen, då skulle man tydligen logga in på någon hemsida och anmäla det, jomen tjena, hur hade de tänkt sig att det skulle funka, haha. Du, om du nu släpper mig för ett ögonblick så ska jag stänga av på spisen här. SLÄPP, sa jag! Nä, nu gör jag det här. Såja."

Och så vidare. Ja, vi ville prata med varandra. Vi behövde det verkligen.

Den här tiden är lyckligtvis över. Jag njöt inte direkt av den. Jag minns mest att stressnivåerna emellanåt var högre än de någonsin varit förut hos mig. Man fixar det för att man måste, men sannerligen om det är något att sträva efter. Men än idag händer det att jag står med lite väl många saker på en gång och gör något slags försök att klara av dem alla - samtidigt.

Nej, gör inte det. Det blir ett himla duttande av allting och man blir sällan nöjd. Ett av de bästa råden jag läst på senare tid är sorgligt materialistiskt, men fungerar otroligt bra: Vad du än gör, ska du göra det som om du fick riktigt bra betalt för det.

För mig fungerar det alltså. Den inställningen gör att jag koncentrerar mig på det jag har för händer och glömmer allt annat, och då blir åtminstone NÅGOT ordentligt gjort. Dessutom blir jag mindre trött och mindre stressad och - faktiskt - mycket mer effektiv i det stora hela. Framför allt blir jag gladare, trots att man naturligtvis ska göra saker för att de är så roliga och absolut inte för att man möjligen får betalt för det.


Så nu ska jag dela ut detta råd till alla som tror att de är effektiva om de röjer av matbordet samtidigt som de ringer dagens första jobbsamtal. Låt bli. Gör en sak i taget, och gör den med omsorg. Och glöm det där om kvinnlig multitasking. Det slutar bara med att man deppar för att man inte räcker till ordentligt någonstans.

Jag har förresten slutat att lyssna på musik när jag författar.

2009-10-09

Hi fans, I love you

Årets nobelpristagare i litteratur heter Herta Müller.

Okej. Ja, jag visste ju inte vem det var i år heller. Det har jag slutat grunna över. Nu är jag lite kluven till detta med nobelpris. Jag kan absolut inte förstå den ologiska och inte lite inställsamma inställningen att man är ett geni så fort man fått Nobelpriset. Man kan väl inte vara mer genialisk dagen efter än man var dagen före, eller? Om man nu inte tror att Svenska Akademin har makten att geniförklara folk, alltså. Det tror inte jag. Jag tror inte att de är ett dugg mer "snille och smak" än vad jag är själv. Däremot tror jag väl att de har läst många böcker och är kunniga inom området litteratur.

Men innan jag fnysande avfärdar hela cirkusen kan jag anföra en alternativ syn på Nobelpriset, som kanske är lite trevligare: det är ett bra sätt att uppmärksamma bra författare. Jag erkänner rakryggat att jag t ex aldrig skulle ha upptäckt Toni Morrison om hon inte fått lite extra uppmärksamhet i Sverige tack vare Nobelpriset. Detsamma gäller förstås en hel rad av nobelpristagare. Jag brukar inte kasta mig över dem bara för att de får nobelpriset, se resonemanget ovan. Men förr eller senare hittar man väl någon bok av dem ...

Eftersom Tove Jansson fallit ifrån hoppas jag på Joyce Carol Oates nästa gång. Å andra sidan är det alltså roligt om det blir någon jag inte kände till, så att man får ett nytt spännande namn att kolla upp.

Men jag kom att tänka på detta med berömmelse. Det är roligt att få fans. Jag vet, för när "Svart eld" publicerats fick till och med lilla jag några snälla brev. Okända människor som gjorde sig besväret att berätta för mig hur mycket de gillade min bok. Någon var bara tolv år, andra var betydligt äldre. Jag blev hur glad som helst och skrev och tackade för att de skulle begripa det. Nej, de var inte fler än att jag kunde svara dem alla (tror jag i alla fall, hoppas jag inte ljög nu ...)

Fast jag vet inte om detta är att kalla fanpost. Jag tror inte det, och jag saknar verkligen inte sådana där rena beundrarbrev heller. (Jag menar, jag har aldrig fått några sådana och jag vill inte ha dem heller.) Har aldrig skrivit något själv. Däremot har jag skrivit privata brev till folk som åstadkommit saker jag gillar, och talat om för dem varför jag gillar det. Precis som andra skrev till mig. Jag vet som sagt att man blir glad. Det är roligt att göra folk glada och ännu roligare om man kan göra det genom att vara uppriktig.

Frågan är dock om man slutar att bli glad någon gång. Jag försöker skåda in i en ganska orealistisk framtid där jag får så många lovordsbrev att mina svar blir ett idolfoto som min sekreterare stoppar i de returfrankerade kuverten. Ett foto med den tryckta texten "Tack för att du gillar mina böcker! Du missar väl inte att min nya roman, [KÖP DEN, JAG VILL FÅ MIN LÖN], kommer till din bokhandel trettionde februari? Kram, Ghosthand."

Ja, kram på er allihopa, jag älskar er verkligen. Verkligen, alltså.

Jag förstår ju att det till slut måste bli sådär om man "lyckas". Jag antar att detta ska ses som ett tecken på verklig framgång.

Frågan är hur framgångsrik man vill bli egentligen. Man tjänar pengar. Var det då allt man ville?

PS. Jaja, det här är ett inlägg i repris. Men vem f-n orkar sitta och rota i mina arkiv ...?

2009-10-08

Kronologi är ute

När jag skriver en scen är den som en liten ö i vattnet. Det blir en liten historia, väl avgränsad, isolerad. Sedan gör man en ny ö i närheten, men ändå helt skild från den första. Man gör kanske ännu en. Och så håller man på, och låter dem sakta växa och breda ut sig åt olika håll. Till slut, det är det man hoppas, snuddar de vid varandra och kommer med tiden att växa ihop.

Detta är moderna tiders berättarteknik. Man kan såklart ta det kronologiskt också, rakt fram från början till slutet. När man fått dit det magiska ordet - SLUT - vet man att man är färdig. I stort sett. Fast vi har ju blivit så amerikaniserade förstås, så vi törs inte längre skriva vilka ord som helst. Kvällstidningarna fnissar som upphetsade tanter i bibelstudiegruppen åt någons "nip slip". Det fanns annars en tid när vi inte direkt gjorde rubriker av sånt i Sverige, så det här är något importerat.

Och SLUT kan man kanske inte heller skriva längre utan att det blir lite besvärat.

Men det beror kanske också på berättartekniken. Den har börjat bli allt mer lik funktionsprogrammering, fast mer nästlat förstås. Det som händer på ena ön kommer snart att vävas ihop med den andra. Idealet är att de alla så småningom flyter ihop till en enda kontinent.

Då ser man snart ut som en riktigt smart författare, med samma koll på läget som Gud. Om man bara berättar rakt upp och ner, däremot - tja, då har man visst bara fått fatt på en bra historia. Inte mycket mer.

Nu har jag skrivit samma kapitel i två olika versioner. Samma handling, helt olika framställning. Det känns lite tokigt, men jag måste känna mig för. I Svart Eld gjorde jag det också, fast där behöll jag båda versionerna - både kapitel 2 och kapitel 3. Jag vet inte vad jag ska skriva härnäst, vilken "ö" som ropar mest på mig. Jag vet bara att jag inte har lust att skriva kronologiskt. Bokens sista mening är skriven för evigheter sedan. Vissa teman ska strös ut som saltkorn i andra scener. Så jag hoppar, hit och dit, och tror att jag så småningom ska få ihop min kontinent.

Det här inlägget skrev jag offline tidigare idag. Jag måste alltså stänga av Internet för att kunna författa. Men det är ju under författandet som jag funderar på vissa frågor, inte fem timmar senare. Och det har börjat störa mig att jag måste använda sisådär hälften av min totala arbetstid, varje dag, enbart åt att försöka hitta rytmen i berättandet.

Det känns som om jag är en ovanligt kass berättare som får jobba dubbelt så mycket som alla andra för att få ett åtminstone hyfsat resultat.

2009-10-07

Namn

Jag gick och funderade på språk idag under morgonens hundpromenad. Det börjar bli vackra höstfärger här, det blåser friskt i skärgården, världen är på hela taget väldigt vacker. Men det blir ju slentrian när man sett det ofta. Plötsligt är åsynen av en fjord med blånande berg och guldgröna boklundar inte längre något sensationellt fantastiskt, utan något man glor på medan man tänker på annat.

Jag tänkte på namn. På hur våra erfarenheter och kunskaper kan nöta ut ett namn och ta glansen ifrån det, tills man inte längre associerar det till något vackert.

Smaka till exempel på de här namnen:

Rosengård
Hägersten
Kungälv
Liljeholmen
Hallonbergen
Bergsjön
Gullspång

Inse att de alla skulle kunna vara hämtade ur en sagobok. Men jag slår vad om att de inte längre för tankarna till någon romantisk saga, utan till helt andra saker. Antingen något direkt negativt, eller i vart fall till något väldigt vardagligt. Ej heller är det någon som faller för skönheten i efternamn som Lindgren, Sjöblom och Ljungberg. Det är ju bara namn. Det krävdes en invandrare för att påpeka att svenska efternamn kan vara väldigt vackra och poetiska.

Jag önskar att vi kunde återta våra namn igen, låta det vackra och storslagna bli vackert igen istället för att låta det sänkas av det vi vet eller i många fall tror oss veta. Jag önskar att vi kunde lära oss att höra och se igen.

Å andra sidan finns det ju fall när man kanske borde låta bli. Följande ortsnamn har jag hämtat lite varstans i Sverige:

Gråbo
Sexdrega
Rottne
Larv
Trävattna
Burträsk
Kvinnaböske
Ödeshög
Baggböle
...


Tja. Så kan man ju också kalla sitt hem. Och jag vandrar vidare, med huvudet fullt av språkfrågor, och smakar på ord och stavelser. Jag har roligt, även om det förmodligen inte ser särskilt roligt ut.

(Och jag är lite dålig på att blogga eftersom jag just nu skriver på annat. Hoppas det beskedet kan glädja någon ...)