Expressen är på hugget. Har en granskande artikelserie igen, nu om kursgården Englagård.
Alltså, granskande journalistik är ju jättebra. Många troll har dragits fram i ljuset och spruckit tack var den. Så jag ska väl inte klaga - fast nu gör jag det ändå, för det är något som luktar här. De som kommenterar sådana här artiklar är oftast jordens dummaste varelser, i synnerhet de som agerar Tomatkastande Pöbel. Den dyker upp med en atomklockas precision varenda gång någon anförare ropar "BUU!" I Orwells "Djurfarmen" fick fåren, mycket passande, spela dess roll.
Ja, jag kommenterar också, fast här på min blogg också, så räkna in mig till fåren om ni vill. Men ändå, va. Expressen hittar snabbt experter som suckar och ojar över lurendrejeriet och det faktum att någon tjänar pengar på det här och - herremingud - det faktum att folk börjar gråta under kursen. De "hulkar och snorar"! Då har det gått långt. Maten är kass också. Ajdå.
Vi kan ju bläddra lite i nämnda tidning. Då hamnar vi snart i en annan sektion där det är en helt annan ton när man ska skildra fanatiker i en sekt. Där slår journalisterna själva frivolter och använder ord som FRÄLSARE, TROLLKARL, MIRAKEL, KATASTROF, SVEK osv osv osv. Där översteprästerna i rörelsen tjänar miljoner och åter miljoner på det hela. Där många helt viger sitt liv åt rörelsen. Där det är helt normalt att fullvuxna människor målar flaggor i ansiktet, dansar i fontäner efter avslutad ritual, eller brister ut i gråt. Hulkar, snorar, och kramas gör de minsann också. Eller också slåss de. Maten de äter i samband med detta ska vi inte ens tala om.
Jäpp, som ni nu har räknat ut, pratar jag om sportsidorna.
Men fotboll är ju bara på lek? Några personer vill fördriva tiden med en lek, så man tar en boll, kommer överens om spelregler och roar sig med detta en stund. Det är det hela. En harmlös lek, som dessutom är nyttig för konditionen och koordinationen om man gör det lagom mycket.
Frågan är hur harmlöst det är när man vet att en gigantisk industri tjänar feta pengar på leken. När kontrakt för miljoner skrivs, när pamparna får samma uppsyn som mafiosos, när folk faktiskt mördas i dessa sammanhang. Och när det plötsligt är helt legitimt och "normalt" att tongångarna från både entusiaster och journalister blir direkt religiösa. När det blir rättsfall av fusk. När normala samhällsfunktioner emellanåt blir helt åsidosatta för att det är någon jävla "ödesmatch" någonstans.
Fotboll m fl fjantiga tidsfördriv - kom igen, mänskligheten går inte framåt av det här - är så stora och mäktiga rörelser att ingen "granskande journalist" kan börja ifrågasätta deras existens. Tycker du inte om det så låt bli att titta, blir den bryska uppmaningen.
Tycker man inte om New Age-kurser behöver man ju inte betala för dem heller. Men det är alltid lättare att racka ner på mindre, isolerade rörelser. Det är möjligt att de här kurserna är dumma. Men modeindustrin är väl ännu mer korkad. Det är ju bara smink och kläder.
Ska jag dra fler exempel? Nej. Själv har jag ränt på hundutställningar och musikfestivaler ... Det räcker väl med att återigen konstatera att han, Jesus, var en klok typ. Han sa: "du ser flisan i din grannes öga men inte bjälken i ditt eget".
Ja, sedan har mycket dumt gjorts även i hans namn. Jag är ingen vän av sekter eller fanatism i någon form. Men jag blir irriterad när ateistiskt missionerande och sportfanatism är helt OK medan folk som pratar om andar på en kurs är "humbug och geschäft".
Granskande journalistik är som sagt bra ibland. Men vem är egentligen larvigast - tanten som testar ljusmeditation under ett veckoslut på Englagård eller gubben som mordhotar domaren efter ett bortdömt mål? Kom inte och påstå att den ena menar mer "allvar" än den andra, för om detta vet vi ju faktiskt inte.
Så länge man inte skadar andra eller sig själv, tycker jag att man ska få göra vad man vill och dessutom respekteras för det.
Och klart att di Leva passar bra för slutkommentaren.
2009-11-21
Alla får mingla?
Hittade en artikel i DN om en kurs i konsten att mingla. Det är säkert dunderbra med sådana kurser. Jag behöver nog veta hur man gör. Ett litet problem nämns dock inte i artikeln, och det är just det som jag tycker är värst:
Hur tar man kontakt med folk som är upptagna av att prata med andra?
I mitt minne spökar dunkla hågkomster av tillfällen då jag befunnit mig på sådana här fester, och lite förskrämt insett att alla står och pratar. Med varandra, inte med mig. Jag försöker smyga med i samtal som verkar intressanta, finner ganska snart att jag absolut inte är välkommen eller intressant för övriga deltagare, och drar mig slokörad tillbaka.
Nu är detta inte något större bekymmer för mig längre. Jag minns nämligen inte när jag var bjuden på mingelparty sist. Innan jag går en kurs i konsten att mingla borde jag nog leta upp en kurs i konsten att ens bli bjuden på sådana där tillställningar.
Men, okej, de gånger jag på senare år har varit tvungen att vara lite mer s k social, har det gått ganska bra - som jag själv uppfattat det. Jag har lärt mig knepet, se. Det var så enkelt att ingen tror mig när jag berättar om det, men nu gör jag det i alla fall och hoppas att någon annan också ska kunna dra nytta av det:
Man ska ge sig in i en konversation med föresatsen att få den andra personen att le.
Bara det. För när man ler, på riktigt alltså, aktiveras vissa lustkänslor i kroppen. Dem kommer man att förknippa med situationen, med den person man just då har framför sig. Det gör att man blir välvilligt inställd till den personen.
Om man är koncentrerad på att få andra parten att le, hinner man dessutom inte tänka på sig själv. Det som kallas blyghet är till stor del en form av självupptagenhet, tror jag. (Det där var nog ett chockerande påstående - blyghet brukar ju förväxlas med anspråkslöshet, vilket anses vara en dygd. Och nu säger jag nästan tvärtom.) Ska man locka ett äkta leende ur en person, måste man intressera sig på riktigt för honom/henne. Då flyttar man automatiskt fokus från sig själv till den andre och vips släpper tunghäftan.
Tänker jag däremot mest på mig själv, hur JAG tar mig ut, vad någon annan ska tycka om MIG, vad JAG ska göra härnäst för att ge bästa möjliga intryck, då brukar det sluta med rampfeber. Tunghäfta. Klumpighet. Om man nu inte har turen att hamna i självupptagenhetseuforin, när man verkligen har sina 15 minuter och solar sig i strålkastarljuset av alla krafter.
Det kan väl vara ganska kul, antar jag ... men jag antar också att det kan komma någon slags baksmälla efteråt. När man slutligen ändå är på egen hand - för den stunden kommer ju - och grunnar lite på det som hänt. Då känns det inte riktigt lika bra längre.
Hur tar man kontakt med folk som är upptagna av att prata med andra?
I mitt minne spökar dunkla hågkomster av tillfällen då jag befunnit mig på sådana här fester, och lite förskrämt insett att alla står och pratar. Med varandra, inte med mig. Jag försöker smyga med i samtal som verkar intressanta, finner ganska snart att jag absolut inte är välkommen eller intressant för övriga deltagare, och drar mig slokörad tillbaka.
Nu är detta inte något större bekymmer för mig längre. Jag minns nämligen inte när jag var bjuden på mingelparty sist. Innan jag går en kurs i konsten att mingla borde jag nog leta upp en kurs i konsten att ens bli bjuden på sådana där tillställningar.
Men, okej, de gånger jag på senare år har varit tvungen att vara lite mer s k social, har det gått ganska bra - som jag själv uppfattat det. Jag har lärt mig knepet, se. Det var så enkelt att ingen tror mig när jag berättar om det, men nu gör jag det i alla fall och hoppas att någon annan också ska kunna dra nytta av det:
Man ska ge sig in i en konversation med föresatsen att få den andra personen att le.
Bara det. För när man ler, på riktigt alltså, aktiveras vissa lustkänslor i kroppen. Dem kommer man att förknippa med situationen, med den person man just då har framför sig. Det gör att man blir välvilligt inställd till den personen.
Om man är koncentrerad på att få andra parten att le, hinner man dessutom inte tänka på sig själv. Det som kallas blyghet är till stor del en form av självupptagenhet, tror jag. (Det där var nog ett chockerande påstående - blyghet brukar ju förväxlas med anspråkslöshet, vilket anses vara en dygd. Och nu säger jag nästan tvärtom.) Ska man locka ett äkta leende ur en person, måste man intressera sig på riktigt för honom/henne. Då flyttar man automatiskt fokus från sig själv till den andre och vips släpper tunghäftan.
Tänker jag däremot mest på mig själv, hur JAG tar mig ut, vad någon annan ska tycka om MIG, vad JAG ska göra härnäst för att ge bästa möjliga intryck, då brukar det sluta med rampfeber. Tunghäfta. Klumpighet. Om man nu inte har turen att hamna i självupptagenhetseuforin, när man verkligen har sina 15 minuter och solar sig i strålkastarljuset av alla krafter.
Det kan väl vara ganska kul, antar jag ... men jag antar också att det kan komma någon slags baksmälla efteråt. När man slutligen ändå är på egen hand - för den stunden kommer ju - och grunnar lite på det som hänt. Då känns det inte riktigt lika bra längre.
2009-11-20
Perspektiv och proportioner
Jag slår upp siffror och räknar. Ibland behöver man lite perspektiv på tillvaron.
Så här är det: Enligt Wikipedia har solen en massa på cirka 1,99×10**30 kg, alltså 333 000 gånger jordens massa. Det är ganska svåra proportioner att begripa. Det räcker med att veta att min hund har ett luktsinne som är en miljon gånger bättre än mitt. (Kanske ska man inte vara så snabb med att avfärda honom när han påstår att skit luktar gott och att blommor inte är intressanta? Han måste ju anses vara experten här.)
Men om vi återgår till solen. Anta att den är stor som en badboll istället. Då blir det lättare. Då är jorden ... knappt som en liten ärta. Eller kapris. Lägger vi kaprisen vid grunda änden av femtiometersbassängen får vi gå 55 meter bort, alltså ända bort till hoppbassängen, för att hitta badbollen.
Det är ju ganska långt bort, faktiskt. Ändå är det, astronomiskt sett, väldigt nära. Avståndet mellan jorden och solen kallas för en astronomisk enhet. Eller sisådär 149 miljoner kilometer.
Om vi antar att vi har en schysst bil som kan köra raka vägen till solen med en medelhastighet på 100 kilometer i timmen, kommer det att ta 1,49 miljoner timmar att komma fram. 170 år. Flera generationer bara på att ta sig dit fast man kör i full fräs hela tiden. Och samtidigt är badbollen så het att vi känner det i ansiktet när vi tittar mot den, vilket vi i och för sig borde undvika eftersom ljuset är så starkt att det kan skada våra ögon.
Men här befinner sig hela mänskligheten, med svininfluensa och nya arbetslöshetssiffror och EU-toppmöten och nationella prov, på en liten kapris, och femtiofem meter bort har vi badbollen som bländar och sveder oss. Tur att vi inte är närmare.
Det finns många badbollar till. Många, många, miljoner och miljarder. Fast var är de? Den närmaste guppar alltså därborta i hoppbassängen. Nästa - finns i New York.
Och mellan oss och New York absolut ingenting, mer än några enstaka gruskorn.
Hallååå?
Så här är det: Enligt Wikipedia har solen en massa på cirka 1,99×10**30 kg, alltså 333 000 gånger jordens massa. Det är ganska svåra proportioner att begripa. Det räcker med att veta att min hund har ett luktsinne som är en miljon gånger bättre än mitt. (Kanske ska man inte vara så snabb med att avfärda honom när han påstår att skit luktar gott och att blommor inte är intressanta? Han måste ju anses vara experten här.)
Men om vi återgår till solen. Anta att den är stor som en badboll istället. Då blir det lättare. Då är jorden ... knappt som en liten ärta. Eller kapris. Lägger vi kaprisen vid grunda änden av femtiometersbassängen får vi gå 55 meter bort, alltså ända bort till hoppbassängen, för att hitta badbollen.
Det är ju ganska långt bort, faktiskt. Ändå är det, astronomiskt sett, väldigt nära. Avståndet mellan jorden och solen kallas för en astronomisk enhet. Eller sisådär 149 miljoner kilometer.
Om vi antar att vi har en schysst bil som kan köra raka vägen till solen med en medelhastighet på 100 kilometer i timmen, kommer det att ta 1,49 miljoner timmar att komma fram. 170 år. Flera generationer bara på att ta sig dit fast man kör i full fräs hela tiden. Och samtidigt är badbollen så het att vi känner det i ansiktet när vi tittar mot den, vilket vi i och för sig borde undvika eftersom ljuset är så starkt att det kan skada våra ögon.
Men här befinner sig hela mänskligheten, med svininfluensa och nya arbetslöshetssiffror och EU-toppmöten och nationella prov, på en liten kapris, och femtiofem meter bort har vi badbollen som bländar och sveder oss. Tur att vi inte är närmare.
Det finns många badbollar till. Många, många, miljoner och miljarder. Fast var är de? Den närmaste guppar alltså därborta i hoppbassängen. Nästa - finns i New York.
Och mellan oss och New York absolut ingenting, mer än några enstaka gruskorn.
Hallååå?
2009-11-18
Jag, en löjlig nolla
Är nere i en svacka vad gäller självförtroendet. Vi kan väl skylla på vädret eller nå't. Eller kanske bristen på applåder. Man får verkligen inte mycket applåder i min situation, fast det är väl också rätt normalt.
Det finns en saga, som jag har glömt namnet på, och jag minns inte hur den börjar, men en viss scen minns jag väldigt väl: en liten flicka, en prinsessa, råkar komma bort. Jag minns inte hur, om hon rymde eller blev bortlurad eller hur det nu var, men hon kommer i alla fall väldigt mycket bort. Och alla letar, och prinsessan själv försöker komma tillbaka till slottet och sin familj. Men det är inte så lätt. Det är inte bara att knalla in, när man väl kommit utanför murarna. Det är nämligen en massa små flickor som gör anspråk på att vara Prinsessan, och vem är då den rätta?
Så får hon höra att alla som anser sig vara Prinsessan ska komma och göra ett prov, som bara den riktiga prinsessan kommer att klara. Glad i hågen springer hon dit, för hon vet ju att hon är den rätta och alltså kommer att klara det. När hon kliver in i rummet får hon en chock: där är det fullt med flickor, alla ser ut precis som hon!
Och så börjar provet. Ja, det är enkelt, upptäcker prinsessan. På väggarna hänger porträtt som föreställer personer på slottet. Alla har kronor på huvudet och ser ut som kungligheter, men i själva verket är det porträtt på stallmästaren, köksmästaren och så vidare. Den ena flickan efter den andra testas, svarar givetvis fel på frågan "vem föreställer det här porträttet?" och får sig en utskällning. Samt hystas in i nästa rum, där alla "bedragerskorna" ska samlas in för att sedan skickas iväg till uppfostringsanstalt.
Vår lilla prinsessa har oturen att komma sist i kön. När det slutligen blir hennes tur, är vakterna sura och trötta och slänger in henne i rummet bland de andra bedragerskorna utan att hon får en chans att svara på några frågor, för varför skulle hon svara rätt när ingen annan gjort det? Dumma unge!
Jag kommer inte riktigt ihåg hur det sedan gick, mer än att det i sinom tid slutade lyckligt. Men det var ju synd om den lilla prinsessan, förstås. Provet blev ju förfärligt orättvist.
Ja, ni förstår anledningen till varför jag berättar det här. Jag känner mig som hon emellanåt. Och jag är ganska övertygad om att många andra också gör det. Man söker jobbet som man vet att man är som klippt och skuren för, men blir inte ens kallad på intervju. Man får inte ens ett "nej tack", de skiter helt enkelt i att höra av sig. Man skriver världens bästa roman, skickar den till ett förlag och hör aldrig ifrån dem, trots påstötningar. Man ger ut världens bästa roman och finner till sin sorg att ingen vill läsa den. De är nämligen upptagna av att läsa och hylla en massa annan nypublicerad skit. Man skriver världens bästa låtar och ingen hinner lyssna på dem, för man är inte känd.
(Man skriver världens bästa blogg och blir inte ens nominerad till Stora Bloggpriset, pff ...)
Ja, det är när man kommit ungefär så här långt i Det Missförstådda Geniets Klagan som man börjar känna sig lite ... ja, löjlig. Man märker ju själv hur fånig man är, hur patetiskt det hela låter. Men det värsta, det allra värsta är att man inser att man inte alls är ensam i sin löjlighet. Att man i själva verket befinner sig i den där stora, sorgliga klungan där vi alla är lika i våra tillkortakommanden.
Och när man insett sin löjlighet kommer naturligtvis frågan: har jag kanske fel?
Det känns som om marken blir lite gungigare under en då. Knäna sviktar, leendet bleknar för några ögonblick. Man tittar på sitt jobb, det man just håller på med, och får en klump i halsen. Nä, kanske är det inte så bra. Jäklar.
Men - nu vet jag vad ni tror att jag tror om mig själv. Det är inte så. Det finns något som heter självförtroende, och det kan svikta när prestationerna och resultaten inte blir riktigt vad man tänkte sig. Men det finns ju självkänsla också. Den har det aldrig varit något fel på när det gäller mig. I själva verket är mitt högmod oändligt och kommer att så förbli. Jag är fortfarande världens bästa författare, men jag inser att mina faktiska prestationer kanske inte riktigt, öh, speglar detta faktum. Jag lyckas inte kommunicera ut min genialitet till omvärlden alla gånger, och ... tja, ja, det händer alltså att jag känner att det kanske är mitt eget fel. Då klandrar jag mig själv.
Jag ser inte upp till någon. Jag tror inte att någon annan är förmer än jag. Jag skiter i om ni så heter Obama, Jesus, Mozart eller Einstein. Men det händer att jag snubblar och faller, och att det utan tvivel är mitt eget fel. Att jag ser något som liknar en löjlig nolla i spegeln. Upp med dig, väser jag då i örat på mig själv. Upp, borsta av dig, tåga vidare med näsan i vädret. Visa att du faktiskt fortfarande är den äkta prinsessan.
Jaja, strax. Måste bara ligga här en stund, jämra mig och hämta andan litegrann. Samt konstatera att det finns de som uttrycker sådana här problem bättre än jag just gjorde själv. Till och med det, fan också:
Det finns en saga, som jag har glömt namnet på, och jag minns inte hur den börjar, men en viss scen minns jag väldigt väl: en liten flicka, en prinsessa, råkar komma bort. Jag minns inte hur, om hon rymde eller blev bortlurad eller hur det nu var, men hon kommer i alla fall väldigt mycket bort. Och alla letar, och prinsessan själv försöker komma tillbaka till slottet och sin familj. Men det är inte så lätt. Det är inte bara att knalla in, när man väl kommit utanför murarna. Det är nämligen en massa små flickor som gör anspråk på att vara Prinsessan, och vem är då den rätta?
Så får hon höra att alla som anser sig vara Prinsessan ska komma och göra ett prov, som bara den riktiga prinsessan kommer att klara. Glad i hågen springer hon dit, för hon vet ju att hon är den rätta och alltså kommer att klara det. När hon kliver in i rummet får hon en chock: där är det fullt med flickor, alla ser ut precis som hon!
Och så börjar provet. Ja, det är enkelt, upptäcker prinsessan. På väggarna hänger porträtt som föreställer personer på slottet. Alla har kronor på huvudet och ser ut som kungligheter, men i själva verket är det porträtt på stallmästaren, köksmästaren och så vidare. Den ena flickan efter den andra testas, svarar givetvis fel på frågan "vem föreställer det här porträttet?" och får sig en utskällning. Samt hystas in i nästa rum, där alla "bedragerskorna" ska samlas in för att sedan skickas iväg till uppfostringsanstalt.
Vår lilla prinsessa har oturen att komma sist i kön. När det slutligen blir hennes tur, är vakterna sura och trötta och slänger in henne i rummet bland de andra bedragerskorna utan att hon får en chans att svara på några frågor, för varför skulle hon svara rätt när ingen annan gjort det? Dumma unge!
Jag kommer inte riktigt ihåg hur det sedan gick, mer än att det i sinom tid slutade lyckligt. Men det var ju synd om den lilla prinsessan, förstås. Provet blev ju förfärligt orättvist.
Ja, ni förstår anledningen till varför jag berättar det här. Jag känner mig som hon emellanåt. Och jag är ganska övertygad om att många andra också gör det. Man söker jobbet som man vet att man är som klippt och skuren för, men blir inte ens kallad på intervju. Man får inte ens ett "nej tack", de skiter helt enkelt i att höra av sig. Man skriver världens bästa roman, skickar den till ett förlag och hör aldrig ifrån dem, trots påstötningar. Man ger ut världens bästa roman och finner till sin sorg att ingen vill läsa den. De är nämligen upptagna av att läsa och hylla en massa annan nypublicerad skit. Man skriver världens bästa låtar och ingen hinner lyssna på dem, för man är inte känd.
(Man skriver världens bästa blogg och blir inte ens nominerad till Stora Bloggpriset, pff ...)
Ja, det är när man kommit ungefär så här långt i Det Missförstådda Geniets Klagan som man börjar känna sig lite ... ja, löjlig. Man märker ju själv hur fånig man är, hur patetiskt det hela låter. Men det värsta, det allra värsta är att man inser att man inte alls är ensam i sin löjlighet. Att man i själva verket befinner sig i den där stora, sorgliga klungan där vi alla är lika i våra tillkortakommanden.
Och när man insett sin löjlighet kommer naturligtvis frågan: har jag kanske fel?
Det känns som om marken blir lite gungigare under en då. Knäna sviktar, leendet bleknar för några ögonblick. Man tittar på sitt jobb, det man just håller på med, och får en klump i halsen. Nä, kanske är det inte så bra. Jäklar.
Men - nu vet jag vad ni tror att jag tror om mig själv. Det är inte så. Det finns något som heter självförtroende, och det kan svikta när prestationerna och resultaten inte blir riktigt vad man tänkte sig. Men det finns ju självkänsla också. Den har det aldrig varit något fel på när det gäller mig. I själva verket är mitt högmod oändligt och kommer att så förbli. Jag är fortfarande världens bästa författare, men jag inser att mina faktiska prestationer kanske inte riktigt, öh, speglar detta faktum. Jag lyckas inte kommunicera ut min genialitet till omvärlden alla gånger, och ... tja, ja, det händer alltså att jag känner att det kanske är mitt eget fel. Då klandrar jag mig själv.
Jag ser inte upp till någon. Jag tror inte att någon annan är förmer än jag. Jag skiter i om ni så heter Obama, Jesus, Mozart eller Einstein. Men det händer att jag snubblar och faller, och att det utan tvivel är mitt eget fel. Att jag ser något som liknar en löjlig nolla i spegeln. Upp med dig, väser jag då i örat på mig själv. Upp, borsta av dig, tåga vidare med näsan i vädret. Visa att du faktiskt fortfarande är den äkta prinsessan.
Jaja, strax. Måste bara ligga här en stund, jämra mig och hämta andan litegrann. Samt konstatera att det finns de som uttrycker sådana här problem bättre än jag just gjorde själv. Till och med det, fan också:
2009-11-16
Svininfluensavaccinering
Jag har via allehanda kanaler fått lite motstridiga uppgifter angående svininfluensavaccineringen. ("Nya influensan"? Äh, ge upp, svininfluensan var namnet, sa Bill.)
Det ena är att det är brist på vaccin. Det andra är att även de som tror sig ha haft svininfluensan bör vaccinera sig, för säkerhets skull.
Jag vet alltså inte om det var just svininfluensan som jag hade, då i september. Men sannolikheten är hög näst intill fullständig visshet. För att säkert veta måste man dock ta ett prov och leta antikroppar, och det är det naturligtvis ingen som vill eller orkar eller hinner. Nä, bättre att bara vaccinera då. Fast det plötsligt tar slut. Det är det här jag inte riktigt förstår.
Jag ställer mig därmed frivilligt absolut sist i kön. Det känns som en konstig höst, det här.
Det ena är att det är brist på vaccin. Det andra är att även de som tror sig ha haft svininfluensan bör vaccinera sig, för säkerhets skull.
Jag vet alltså inte om det var just svininfluensan som jag hade, då i september. Men sannolikheten är hög näst intill fullständig visshet. För att säkert veta måste man dock ta ett prov och leta antikroppar, och det är det naturligtvis ingen som vill eller orkar eller hinner. Nä, bättre att bara vaccinera då. Fast det plötsligt tar slut. Det är det här jag inte riktigt förstår.
Jag ställer mig därmed frivilligt absolut sist i kön. Det känns som en konstig höst, det här.
2009-11-09
Aftonbladet och de tio p'ocenten
Aftonbladet kör igång en stenhård "granskning" av regeringens satsning på jobbcoachning. Som i den här artikeln, till exempel.
Här kan vi lära oss att "mer än tio procent" av de kontrakterade bolagen (10,3% om man räknar på't) använder sig av tveksamma metoder som strider mot kontraktet. Eller, om man läser ännu noggrannare, finns det personer anlitade av de anlitade bolagen som använder sig av tveksamma metoder.
Regeringen har satsat 3 miljarder på detta. När 10% av bolagen inte följer kontraktet är det således "ett miljardfiasko". Öh? Matte på läsarnas nivå, förstår jag.
Man kan ju också vända på steken och påpeka att 90% av bolagen alltså följer kontrakten. Men den synvinkeln vill nog inte Aftonbladet att vi ska ha.
Vidare avfärdas de oseriösa terapimetoderna som humbug och skojeri rakt av, för att någon "expert" har påstått det. Ja, nu sa kontraktet att terapi inte skulle förekomma, så det är fel att använda det. Dock tycker jag att det är lite hårt att helt dödförklara metoder som hypnos och EFT, som är en form av egenutövad akupunktur. Såvitt jag vet är hypnos och akupunktur faktiskt ansedda som seriösa medicinska behandlingar. Det är, det upprepar jag, inget som arbetsförmedlingen ska pyssla med för skattepengar. Men därmed inte sagt att det är värdelösa behandlingsmetoder i alla lägen. Artikeln ger dessutom sken av att NLP, neurolingvistisk programmering, är en skojerigrej som uppfunnits av en enda person, "en före detta kokainmissbrukare". Så är absolut inte fallet utan det är ett större begrepp.
Så nu får ni ursäkta, Aftonbladet, men varför ska jag ta er artikelserie på allvar när ni kör med sådana här helklumpiga vinklingar? Jag kan ju säga som ni själva, är tio procent fel är det fiasko rakt av.
Här kan vi lära oss att "mer än tio procent" av de kontrakterade bolagen (10,3% om man räknar på't) använder sig av tveksamma metoder som strider mot kontraktet. Eller, om man läser ännu noggrannare, finns det personer anlitade av de anlitade bolagen som använder sig av tveksamma metoder.
Regeringen har satsat 3 miljarder på detta. När 10% av bolagen inte följer kontraktet är det således "ett miljardfiasko". Öh? Matte på läsarnas nivå, förstår jag.
Man kan ju också vända på steken och påpeka att 90% av bolagen alltså följer kontrakten. Men den synvinkeln vill nog inte Aftonbladet att vi ska ha.
Vidare avfärdas de oseriösa terapimetoderna som humbug och skojeri rakt av, för att någon "expert" har påstått det. Ja, nu sa kontraktet att terapi inte skulle förekomma, så det är fel att använda det. Dock tycker jag att det är lite hårt att helt dödförklara metoder som hypnos och EFT, som är en form av egenutövad akupunktur. Såvitt jag vet är hypnos och akupunktur faktiskt ansedda som seriösa medicinska behandlingar. Det är, det upprepar jag, inget som arbetsförmedlingen ska pyssla med för skattepengar. Men därmed inte sagt att det är värdelösa behandlingsmetoder i alla lägen. Artikeln ger dessutom sken av att NLP, neurolingvistisk programmering, är en skojerigrej som uppfunnits av en enda person, "en före detta kokainmissbrukare". Så är absolut inte fallet utan det är ett större begrepp.
Så nu får ni ursäkta, Aftonbladet, men varför ska jag ta er artikelserie på allvar när ni kör med sådana här helklumpiga vinklingar? Jag kan ju säga som ni själva, är tio procent fel är det fiasko rakt av.
Berättarens röst
Det finns en röst som svävar genom berättelsen, även om den har ett antal olika berättarperspektiv. Jag gillar historier som har många berättare. Om A och B är osams är det mycket roligare att få veta både hur A och B resonerar, och helst ska det bli svårt att ta ställning. Jag gillar sällan historier är B bara är dum, dum, dum och A ett helgon. (Särskilt i romantiska historier där A oftast är en snygg och totalt menlös brud som man antas kunna "identifiera" sig med. Sällan, för jag är nämligen bara menlös och inte alls sådär snygg ...)
Så jag hyllar allså romaner där den ena rösten efter den andra gör sig hörd. Fast frågan är vems röst man egentligen hör. Oftast är det ju berättarens ändå, den där osynliga varelsen som kryper in i än det ena, än det andra huvudet och förklarar vad de ser och upplever. Lite olika humör är det kanske, men språket är ett och samma. Tonen likaså. Vi är vana vid att ha det så, man tänker inte så mycket på det. Fast nu har jag grunnat lite på hur boken skulle se ut om man verkligen bytte ton helt och hållet. Kvävde den allsmäktiga berättarrösten och lät alla tala ocensurerat, precis som de var. Korthugget där, flödande där. Det skulle bli som ett antal, sinsemellan väldigt olika berättelser, som på något vis fogas ihop till en helhet.
Låter det spännande? Ja, jo. Jag har nog tänkt på det lite. Men jag är nog inte den första. Jag har läst några böcker som gått ganska långt i den här formen av experimenterande. Det tråkiga är att det inte varit de bästa böcker jag läst. Vet inte om jag borde dra några slutsatser av det.
Mitt romanskrivande pågår hela tiden, men det går i snigelfart. Satt och stirrade på ett kapitel i två timmar idag innan jag började få idéer om hur jag skulle börja. Det måste nämligen skrivas om från grunden, det är ett utkast som är flera år gammalt. Jag önskar verkligen att jag kunde speeda upp, men jag tror faktiskt inte att det går. Eller, naturligtvis går det, men det lär märkas på texten. Jag prövade ju den varianten för ett antal år sedan och det som hände var att jag upptäckte att jag på kort tid vräkt ur mig mer än 20000 ord som tillsammans bildade en misslyckad sörja. Att skriva urdåliga historier är inte roligt, så jag fastnade där någonstans.
Så jag har övergett hare-taktiken och stretar på likt en gammal sköldpadda istället. Trots allt vann ju sköldpaddan.
Och den här bloggen är knastertorr men må så vara.
Så jag hyllar allså romaner där den ena rösten efter den andra gör sig hörd. Fast frågan är vems röst man egentligen hör. Oftast är det ju berättarens ändå, den där osynliga varelsen som kryper in i än det ena, än det andra huvudet och förklarar vad de ser och upplever. Lite olika humör är det kanske, men språket är ett och samma. Tonen likaså. Vi är vana vid att ha det så, man tänker inte så mycket på det. Fast nu har jag grunnat lite på hur boken skulle se ut om man verkligen bytte ton helt och hållet. Kvävde den allsmäktiga berättarrösten och lät alla tala ocensurerat, precis som de var. Korthugget där, flödande där. Det skulle bli som ett antal, sinsemellan väldigt olika berättelser, som på något vis fogas ihop till en helhet.
Låter det spännande? Ja, jo. Jag har nog tänkt på det lite. Men jag är nog inte den första. Jag har läst några böcker som gått ganska långt i den här formen av experimenterande. Det tråkiga är att det inte varit de bästa böcker jag läst. Vet inte om jag borde dra några slutsatser av det.
Mitt romanskrivande pågår hela tiden, men det går i snigelfart. Satt och stirrade på ett kapitel i två timmar idag innan jag började få idéer om hur jag skulle börja. Det måste nämligen skrivas om från grunden, det är ett utkast som är flera år gammalt. Jag önskar verkligen att jag kunde speeda upp, men jag tror faktiskt inte att det går. Eller, naturligtvis går det, men det lär märkas på texten. Jag prövade ju den varianten för ett antal år sedan och det som hände var att jag upptäckte att jag på kort tid vräkt ur mig mer än 20000 ord som tillsammans bildade en misslyckad sörja. Att skriva urdåliga historier är inte roligt, så jag fastnade där någonstans.
Så jag har övergett hare-taktiken och stretar på likt en gammal sköldpadda istället. Trots allt vann ju sköldpaddan.
Och den här bloggen är knastertorr men må så vara.
2009-11-06
Saker jag är bra på
Det sägs att vi svenskar är usla på att framhäva våra starka sidor. Vem vet, det gäller kanske inte bara svenskar, förresten. Men vi säger väl vi svenskar till att börja med då.
Jag är svensk, och nu tänkte jag berätta om mina starka sidor, och jag måste först kämpa ner reflexen som säger att jag måste ursäkta mig lite först, berätta varför jag vill berätta om mina starka sidor och dessutom nogsamt framhålla att ja, jag vet att jag har en och annan svaghet också, samt gärna ironisera över mitt skrytande innan någon annan hinner före. Sådär, nu var impulsen bortmotad, nu ska jag bara berätta utan att be om ursäkt alls:
- läsa kartor. Jag och min kompis var ett bra par när vi hade orientering i högstadiet. Hon hade en sjujäkla kondis. Så jag stod kvar på vägen och pekade rätt in i skogen och sa "150 meter däråt" och så lubbade hon in och stämplade kontrollen, medan jag tog ut riktningen till nästa kontroll. Det var effektivt. Dessvärre tillhör långlöpning inte direkt mina starka sidor, nä, annars hade det nog gått ännu bättre.
- informationssökning, i synnerhet på nätet. Jag och Google, vi passar ihop. Och lyckas man inte med Google finns det andra sätt ... Till saken hör att jag är teknisk översättare och utbildad teknikinformatör, och så har jag testat ett journalistiskt projekt också som krävde en massa research. Jo, jag är bra på att fiska fram info, både från nätet och ur böcker.
- felsökning. Jag är väldigt oteknisk, det ska erkännas. Och skulle jag någon gång veta vad som ska göras, kan man ge sig den på att skruvarna sitter för hårt eller så. Men om en apparat krånglar, brukar jag vara bra på att ringa in felet. En bra egenskap när man sysslar med programmering, som jag ju gjorde i början av min yrkeskarriär.
- logiskt tänkande. Vah, en kvinna påstår det om sig själv? Jäpp.
- skriftliga utskällningar. Fråga dem som råkat ut för dem, bara. Det hjälper inte om man är myndighet, chef eller kändis, inför Spökhandens gallsyreindränkta is är ni alla lika.
- matlagning. Tyvärr är jag alldeles för förtjust i min egen mat, och jag är inte ett dugg bra på att hålla mig Smal. Det hade underlättat om mina skafferier och kylskåp stått oinspirerande tomma och jag bara kunnat svänga ihop oaptitligt jox. Fast det hade ju inte varit så kul. Det är synd om alla er som inte fått smaka min citrusmarinerade nötstek, min saffransdoftande fisksoppa, leverpastejen eller min egen variant av paella. Och synd om mig som klämt i mig alla dessa saker ett antal gånger och nu känner att jag verkligen, verkligen måste banta.
- affirmationer och visualiseringar. Joho! Jag har jobbat på det här! Och lyckas jag få till en ordentlig, övertygad affirmation, brukar jag nästan alltid få som jag vill i slutänden. Sällan på det sätt jag trodde, men ändå som jag ville.
- skriva ... nä förresten, det vet jag ju inte. Se föregående inlägg i ämnet. Vi ... öh, vi återkommer till det.
Imorgon borde jag kanske publicera listan med saker som jag definitivt är jättekass på, men det känns lite som en klyscha att göra det. Vi får se hur jag gör.
Jag är svensk, och nu tänkte jag berätta om mina starka sidor, och jag måste först kämpa ner reflexen som säger att jag måste ursäkta mig lite först, berätta varför jag vill berätta om mina starka sidor och dessutom nogsamt framhålla att ja, jag vet att jag har en och annan svaghet också, samt gärna ironisera över mitt skrytande innan någon annan hinner före. Sådär, nu var impulsen bortmotad, nu ska jag bara berätta utan att be om ursäkt alls:
- läsa kartor. Jag och min kompis var ett bra par när vi hade orientering i högstadiet. Hon hade en sjujäkla kondis. Så jag stod kvar på vägen och pekade rätt in i skogen och sa "150 meter däråt" och så lubbade hon in och stämplade kontrollen, medan jag tog ut riktningen till nästa kontroll. Det var effektivt. Dessvärre tillhör långlöpning inte direkt mina starka sidor, nä, annars hade det nog gått ännu bättre.
- informationssökning, i synnerhet på nätet. Jag och Google, vi passar ihop. Och lyckas man inte med Google finns det andra sätt ... Till saken hör att jag är teknisk översättare och utbildad teknikinformatör, och så har jag testat ett journalistiskt projekt också som krävde en massa research. Jo, jag är bra på att fiska fram info, både från nätet och ur böcker.
- felsökning. Jag är väldigt oteknisk, det ska erkännas. Och skulle jag någon gång veta vad som ska göras, kan man ge sig den på att skruvarna sitter för hårt eller så. Men om en apparat krånglar, brukar jag vara bra på att ringa in felet. En bra egenskap när man sysslar med programmering, som jag ju gjorde i början av min yrkeskarriär.
- logiskt tänkande. Vah, en kvinna påstår det om sig själv? Jäpp.
- skriftliga utskällningar. Fråga dem som råkat ut för dem, bara. Det hjälper inte om man är myndighet, chef eller kändis, inför Spökhandens gallsyreindränkta is är ni alla lika.
- matlagning. Tyvärr är jag alldeles för förtjust i min egen mat, och jag är inte ett dugg bra på att hålla mig Smal. Det hade underlättat om mina skafferier och kylskåp stått oinspirerande tomma och jag bara kunnat svänga ihop oaptitligt jox. Fast det hade ju inte varit så kul. Det är synd om alla er som inte fått smaka min citrusmarinerade nötstek, min saffransdoftande fisksoppa, leverpastejen eller min egen variant av paella. Och synd om mig som klämt i mig alla dessa saker ett antal gånger och nu känner att jag verkligen, verkligen måste banta.
- affirmationer och visualiseringar. Joho! Jag har jobbat på det här! Och lyckas jag få till en ordentlig, övertygad affirmation, brukar jag nästan alltid få som jag vill i slutänden. Sällan på det sätt jag trodde, men ändå som jag ville.
- skriva ... nä förresten, det vet jag ju inte. Se föregående inlägg i ämnet. Vi ... öh, vi återkommer till det.
Imorgon borde jag kanske publicera listan med saker som jag definitivt är jättekass på, men det känns lite som en klyscha att göra det. Vi får se hur jag gör.
2009-11-05
Långt därinne råder förvirring
Goddag igen.
Jodå, jag lever. Jag skriver, alltså lever jag. Jag har skrivit väldigt mycket på sista tiden. Flitens lampa brinner i författarens lilla lya. Så är det, men jag känner mig just nu ganska trött.
Alltså, man har flyt, som det heter. Skriver och skriver och det är roligt och man känner att nu har jag faktiskt grepp om det här. Sedan - snubblar man liksom till. Det där sista jag jobbade med kändes motigt. Frågan är om det kändes motigt för att texten helt enkelt var för dålig - man är ju sin egen första läsare - eller för att man bara blev lite trött för en stund?
Det jäkliga är att jag inte kan avgöra det. Jag är så långt inne i virvlarna att jag omöjligt kan bedöma min egen text just nu. Ena dagen är den genialisk, nästa dag värdelös. Samma text. Jag vet inte när mitt omdöme är klart och när det är fördunklat. Jag måste låta texten ligga i en eller två månader, sedan kan jag eventuellt kunna se den klart.
Men just nu är jag ju mitt uppe i det och kan givetvis inte ta paus nu. Jag måste fullfölja, och först därefter kan jag lägga det hela på lagring (som en bättre ost, ungefär).
Under tiden lever jag med ångesten och ovissheten.
Jodå, jag lever. Jag skriver, alltså lever jag. Jag har skrivit väldigt mycket på sista tiden. Flitens lampa brinner i författarens lilla lya. Så är det, men jag känner mig just nu ganska trött.
Alltså, man har flyt, som det heter. Skriver och skriver och det är roligt och man känner att nu har jag faktiskt grepp om det här. Sedan - snubblar man liksom till. Det där sista jag jobbade med kändes motigt. Frågan är om det kändes motigt för att texten helt enkelt var för dålig - man är ju sin egen första läsare - eller för att man bara blev lite trött för en stund?
Det jäkliga är att jag inte kan avgöra det. Jag är så långt inne i virvlarna att jag omöjligt kan bedöma min egen text just nu. Ena dagen är den genialisk, nästa dag värdelös. Samma text. Jag vet inte när mitt omdöme är klart och när det är fördunklat. Jag måste låta texten ligga i en eller två månader, sedan kan jag eventuellt kunna se den klart.
Men just nu är jag ju mitt uppe i det och kan givetvis inte ta paus nu. Jag måste fullfölja, och först därefter kan jag lägga det hela på lagring (som en bättre ost, ungefär).
Under tiden lever jag med ångesten och ovissheten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
