2011-08-15

Ord, bara ord. Allting.

Det här blir ett av mina viktigare inlägg. Jag borde ha skrivit det för länge sedan, men det blev för mycket jobbjobb vid datorn, och därmed ingen tid för all den tid det tar att skriva sådana här saker. Nu blev jag visst väldigt motsägelsefull. Jag hade inte tid att skriva något viktigt eftersom jag var tvungen att jobba med något som var mycket mindre viktigt? Men så här då: mitt viktiga tyckande är ju ändå bara mitt tyckande, jag vet inte ens om någon är intresserad av att läsa det. Det där mindre viktiga var det ju en massa folk som väntade på.

Det var alltså detta med den norska tragedin, bomberna i Oslo och massakern på Utöya. Allting så overkligt och absurt att det var totalt obegripligt, just för att det hände så nära här. Det hade nästan lika gärna kunnat vara här. Bara några timmar senare läste jag ett blogginlägg, en ögonvittnesskildring från en överlevande som varit där, men som inte kunde sova efteråt utan skrev sin berättelse istället. Jag hade fattat det bättre om hon skrivit från andra sidan jordklotet istället, eller i vart fall från någonstans därute i världen, den som är så abstrakt att den inte angår en personligen i alla fall. Visst, man noterar och man engagerar sig, så mycket som man orkar – jag har gett en massa pengar till svältande barn i Afrika nu – men sedan drar man ner gardinen och fortsätter med sitt eget liv, det riktiga livet, inte det där TV-rutelivet.

Men det var nu inte det jag skulle skriva om, utan det som hände efteråt. Händelsen i sig var alltså absurd och totalt oväntad; efterreaktionerna dessvärre desto mer förutsägbara.

Ja, han var ju extremist. Högerextremist, närmare bestämt. Och där hade vi problemet, där gick det att klistra på de första etiketterna och sedan börja ringa in det hela, sortera och modellera och problematisera. Självfallet skulle det mjölkas ut några politiska poänger i det hela, det var ju bara väntat. En viss, känd tyckare skulle ondgöra sig i en kvällstidning: ”om gärningsmannen hetat Ahmed istället, då hade ni inte reagerat sådär, då hade ni reagerat såhär istället, och det hade varit så fel, så fel, så fel.” (Och därmed kan man klaga vidare på en händelse som alltså inte ens inträffade, eftersom gärningsmannen alltså hette Anders och inte Ahmed, och inte alls var islamist eller svarthårig etc etc etc.) Näthatarna, de där som lusar ner varenda kommenterbar artikel - sak samma vad den handlar om, förresten - med kommentarer som går ut på att det nog var svenska regeringens fel, eftersom exakt allt är deras fel - gick igång med den sedvanliga pajkastningen. Det blev snabbt riktigt äckligt. Som om det inte var nog äckligt som det var, alltså.

Jag har funderat, så som jag redan hunnit göra så många gånger innan, men nu blev det mer aktuellt än någonsin. Jag vet inte vad det är för problem vi tror oss lösa, när vi hanterar det exakt som vi hanterat alla andra "olösliga" problem genom åren. Det är alltid problemen som ska diskuteras. Aldrig visionerna. Aldrig det vi vill, alltid det vi inte vill. Jag tror inte att folk förstår vilken makt själva Ordet har. Jo, det står faktiskt i Bibeln, av alla ställen, och man behöver inte vara troende kristen för att notera detta: I begynnelsen var Ordet.

Vad betyder det, då? (Det är enkelt att avfärda det eftersom det står i Bibeln, och är man inte troende måste man ju tycka att allt som står i Bibeln är onödigt för det handlar väl ändå bara om en Gud som inte finns?) Nej, det handlar inte om Gud i detta fall. Det handlar om att det alltid börjar med Ordet. Det är med Ordet vi stakar ut riktningen för det som ska komma sedan.
Det jag märker, och som jag börjar bli så betänksam över, är att språkbruket idag inte alls bäddar för några lösningar, utan bara ökar på problemen. Vi affirmerar fram dem varje gång vi slentrianmässigt använder dem: kamp, kämpa, hata, bekämpa, slå vakt om, döda, utrota, slåss. Våra politiker kan vara väldigt konkreta när de talar om vad som ska bekämpas, vad de vill ändra på, vad som måste utrotas. Vi måste bekämpa högerextremismen. Vi måste bekämpa hatet. (Hur då? Med mothat?) Och är det inte högerextremismen så är det vänsterextremismen, och är det inte extremismen åt något håll är det likgiltigheten istället.
Men fråga dem vad det egentligen vill, vad det är för en värld de egentligen vill leva i, så övergår det konkreta till svävande floskel. Mer demokrati. Mer bra, mindre dåligt. Mer frihet åt alla, mer trygghet, mer välfärd, mer rättvisa. Men vad fan betyder det då, i praktiken? Hur ska vi mäta det?
Det mest skrämmande är när inställningen tycks bli att det är dumt att ha visioner. Först måste vi ta itu med problemen, det som är här och nu, innan vi kan börja sväva iväg med några flummiga framtidsdrömmar. Jag lovar, det finns de som resonerar så. Som om framtidsdrömmarna inte var så väldigt viktiga. Som om det var viktigare att bilen rullar på, än vart den är på väg.

Några ord från det förgångna ekade i bakhuvudet på mig medan jag tänkte på det här. Jag letade upp det och lyssnade igenom hela klippet. Det var faktiskt första gången jag hörde hela talet, inte bara de där berömda orden: I HAVE A DREAM. Det är ett av världshistoriens mest berömda tal, och jag förstod varför. Jag blev gripen av det, upplyft och inspirerad precis som det var tänkt.
…Och bara någon dag efter att jag hittat klippet, var upphovsrätten framme och censurerade bort alltihop från YouTube. Så ironiskt, på något vis. I alla fall, Martin Luther Kings tal var anslående i det att det visserligen tog upp rådande orättvisor, men också talade om framtiden i sådana ljusa ord. Han talade om en fredlig lösning, inte om vedergällning. Han sa "I have a dream" och det märkliga var att detta flummiga begrepp faktiskt rymde något konkret: "... that one day there in Alabama, little black boys and girls will be able to join hand with little white boys and white girls as sisters and brothers”.

Som författare har jag lärt mig att man måste göra sådär för att väcka känslor hos mottagaren. Man måste måla upp en bild, må den vara naiv eller symbolisk, men det måste vara en bild som man kan se för sin inre syn. ”I have a dream that one day, on the red hills of Georgia, the sons of former slaves and the sons of former slave owners will be able to sit down together at the table of brotherhood.” Det blev en bild, symbolisk men ändå en bild. MLK talade med liknelser och svepande poetisk retorik, som kunnat vara floskler men ändå frammanade bilder och sedan känslor och engagemang. Det är ett tal som glädjer och stärker istället för att bara skapa bitterhet och hopplöshet. Detta gjorde han 1963 och hans drömmar gick i uppfyllelse, inte fullständigt och inte utan smärta, men nog har utvecklingen på dessa punkter gått framåt ändå. Själv blev han mördad och många skulle nog se det som ett bevis på ett nederlag - men så var det ju inte, hans ord levde vidare och de svarta fick sina medborgerliga rättigheter. "Yes, but"-folket må här höja fingret och peka på det som ännu inte är bra, men då missar man ju poängen. Då är vi precis där vi står idag, när det trampas runt i cirklar och framtiden enbart är floskler igen. Det är förvisso lättare att tala om hur hemsk högerextremismen är, än vad vi vill ha ... i termer som inte bara består av "en värld utan ... där vi slipper …" Jaha, men hur ser det ut då? En värld utan högerextremister är en perfekt värld, eller? Fint, då behöver vi bara utrota högerextremismen, eller varför inte högerextremisterna. Ställ upp dem på ett led och skjut dem, problem solved, alla glada. Och så kan vi hålla på en stund, tills lösningen på Utöyatragedin är att Breivik inte borde fått existera. Ja, det var ju så han själv resonerade kring sina s k fiender. Ska vi verkligen spela det spelet? Man får det man fokuserar på, oavsett om man vill ha det eller inte vill ha det!

Det talas mycket om näthat numera. Jag menar att det är allvarligare än vi tror. För när vi läser dessa anonyma kommentarer som ploppar upp överallt där man får lov att yttra sig, dessa kommentarer som dryper av förakt och hat, är det så lätt att säga "det är ju ändå bara ord". Alltså gör de ingen skada, alltså ska vi inte fästa så stor vikt vid dem, utan istället inrikta oss på de verkliga problemen. Men om vi gräver oss ner i de problemen, ända ner till roten, kommer vi att hitta just de där orden. Och egentligen inget mer än det.
Breiviks virriga manifest finns att läsa på nätet, det är hyfsat vidrig läsning. Man kan leta upp ett exemplar av ”Mein Kampf” också om man vill, eller i vart fall en massa citat. Ganska vidrig läsning det också – men stopp, det är väl också "bara ord”? Varför bry sig om den smörjan då? Jo, för att där vet vi att om inte dessa ord hade funnits, skulle det där andra, det som verkligen hände, aldrig ha hänt. Breiviks handlingar var resultatet av lång och metodisk planering, av idéer som formulerades i hans hjärna och bara var ord. Det är en ödets ironi att han hade visioner som han förverkligade. Ska de konkreta visionerna verkligen förbehållas en sådan person, medan alla andra står och mumlar om ”bekämpa våldet”? Va?

Ord är frön. Vi sår dem, och de slår rot och bär frukt. (Det där stod visst också i Bibeln ...) Vi står och grälar om vad vi ska göra med den där outhärdliga frukten när vi borde syna fröna. När vi borde sått andra slags frön istället. Vad betyder det när man skriver elakheter i ett anonymt kommentarsfält? Om regeringspartiet, om invandrare, om kristna, om feminister, om experter på klimatfrågor, om Aftonbladets ledarskribenter? Betyder det något? Svar ja. Sår man frön till andras vansinnesdåd på det viset? Svar ja. Skapar man fred och försoning när man bara pratar om hat och våld? Svar nej!

Vi kan, innan vi blir alltför ledsna, också vända på steken: betyder det något när man skriver något vänligt och försonande? Ja, gå tillbaka till Martin Luther Kings tal. Det betydde något. Det gjorde skillnad!

Jag tror att vi alla måste påminna oss om vad orden betyder, och tänka på detta när vi yttrar oss. Vi måste förstå vilket mäktigt verktyg vi sitter och leker med, vi måste sluta att tro att lilla jag inte betyder något, så jag kan lika gärna fåna mig här i skuggan, det är det ändå ingen som märker ... Det är tankar och idéer som skapat hela vår värld, på gott och ont. Vi måste börja där, från början, med Ordet. Låt det bli rätt ord i fortsättningen.

Inga kommentarer: