Nog var det en liten aning bättre förr

Jo, men nog var det så? Tänk på musiken bara. Det fanns en tid när Freddie Mercury levde och Queen regerade *aaah!*, när Michael Jackson var större än störst och inte alls liknade ett brännskadeoffer, när Whitney Houston också var något av det snyggaste man sett och sjöng vackert som en kanariefågel och när man kunde dansa natten lång i rosa sidenblus till glada discotoner.

(Jag besökte mitt gamla kårhus i Linköping förra året. De hade målat det helt SVART inuti. Sorgligt!)

Men om vi frångår musiken - det fanns ju annat som var bättre förr också. Jag, till exempel. Bara en sådan sak som att jag kunde sitta uppe och plita på mina texter till klockan två på natten. Idag går det bara inte. Jag är så förbannat trött. Jämt, känns det som! En gång i tiden kunde jag lägga mig, kura ihop mig under täcket och börja köra härliga "långfilmer" i huvudet. Det var roligt. Nu hinner jag knappt lägga huvudet mot kudden innan jag somnar. Det är ett tecken på att man sover för lite, har jag läst någonstans.
Jag är inte särskilt kreativ längre, skrivandet står still, alla andra roliga påhitt också. Men jag tänker vara snäll mot mig idag och konstatera att det nog mest är tröttheten som är boven. Just nu signalerar t ex min tinnitus att det är dags att gå och knyta sig. (Dessutom översatte jag "driver" till "enhet" flera gånger ikväll innan jag insåg misstaget. Och jag har liksom översatt detta ord tiotusen gånger vid det här laget.) Idag somnade jag på soffan vid femtiden på kvällen, kunde bara inte hålla ögonen öppna. Sedan kvicknade jag till en stund och konstaterade att det fanns väldigt mycket Att Göra omkring mig. Ibland hade det varit fint med tjänstefolk.

Hat

Jag hatar den här boken. Det finns inte en bra rad i den. Jag vet att det är idiotiskt och irrationellt att anklaga bokstackarn, eftersom allt som står i den är mina egna påhitt. Det är lite som att slå sig själv i huvudet, men jag fortsätter att spy agg och ilska på eländet, bara för att den inte blev så bra som jag tänkte mig.
Såja, såja, dra några djupa andetag nu. Rädda vad som räddas kan, återvänd till ritbordet ... Vore detta en pjäs skulle jag omedelbart avskeda större delen av ensamblen och riva all dekor, åtminstone det mesta av den. Vi börjar om igen med en tom scen.

Ulven, käre Ulven som blev min stora favorit i förra boken för att han var den enda karaktären som tycktes vara riktigt god, har nu med framgång odlat sina mindre trevliga sidor så att jag hatar honom också. Vad man ska komma ihåg angående Ulven är att han är en heplon. (En heplon, inte en Heplon. Det är knepigt med grammatiken ibland!) Detta är en i grunden mycket otrevlig familj, ett sådant där gäng som ingen vill ha till granne.
I denna familj föddes alltså Ulven, som tycktes vara skapt till att bli bokens Vitsige Kompis, han som förekommer mycket flitigt i fantasyn - Han Solo, Merry Vinbock, you name'em. Han vill förstås inte vara en heplon, eftersom han är en god människa.

Eller? En viktig sak med Ulven är att vitsige kompis-stuket, den enkla bonndrängen etc bara är en förklädnad. Han är fullt medveten om att han är intelligent - jag menar riktigt intelligent, inte bara smart i största allmänhet. Jag tyckte att det var lite intressant att skildra en sådan person; en kille som inte skryter med sina talanger men ändå lugnt räknar med dem så som en förmögen människa i all tysthet skulle räkna sina pengar. De som så småningom inser vem de har att göra med blir mer skrämda än imponerade. Därför är inte Ulven helt sympatisk längre. Han är en slags Übermensch, visserligen utan maktlystnad eller intresse av att jämföra sig med andra, men just för att han tävlar i en klass för sig kan han bli lite hänsynslös.

Kanske är det bättre att välja en något mer mänsklig hjälte, en sådan där det alltid ska va', men då tappar jag ju en stor del av intrigen ...

Nä, det här är en sådan där dag då man önskar att man aldrig påbörjat detta projekt. Det är det som ger mig en full dygnsdos med författarÅÅÅÅÅGREN!

Vinterkräksjuka

Det sitter någon elak typ någonstans och uppfinner Onödigheter för att reta folk, det är jag övertygad om. En av Onödigheterna är fästingar. (De flesta djur tycks fylla någon roll i skapelsen, men fästingar? Jag tror inte ens att det är någon som äter dem.) En annan är vinterkräksjuka. Bara namnet är vämjeligt.
Rätt gissat, det har varit en tung vecka då jag mestadels varit ljusgrön i ansiktet och bara stönat när jag läst om allt påskgodis och allt stundande påskfirande, blä blä. För säkerhets skull ha en totalrenovering av vardagsrummet pågått hela tiden. Den är fortfarande inte klar, mycket för att undertecknad inte har kunnat hjälpa till det minsta. Möbler i en hög, papper och färgpytsar, sågspån överallt, osande målarfärgslukt i hela huset - pfui Teufel om man samtidigt mår illa och ligger i feberfrossa.
Det blir till att fira påsk nästa helg istället ...

Men som vanligt har jag tänkt mycket på att jag måste lägga in ett avsnitt om magsjuka i någon bok - även om jag vet att det faktiskt är riktigt plågsamt att läsa om sånt. Tänkt. Att sitta vid datorn har dessvärre inte gått så bra, inte mer än fem minuter åt gången i alla fall.

Ljuvliga måndag

Åh, jag älskar måndagar. En hel härlig arbetsvecka framför mig! Och tro inte att jag skojar. Jag menar precis det jag säger. Jag är förmodligen löjligt privilegierad.

Därför borde jag med förtjusning sitta och knacka på romanen. Den glor surt tillbaka och jag kommer av mig. Vet inte varför egentligen.
Fil 13&14 var det, och sedan fil 12. Jag har, till min egen förvåning, hittat en utväg ur den där fil 12 som alltså slutar med totalt tomrum. En riktigt bra lösning i mitt tycke! Enda problemet är att det kräver lite redigering på en del andra ställen, för annars blir det upprepningar. Men det var ju skönt att få känna att jag inte är helt tom på idéer. Ghosthand is back in town!

Trots att det är mycket duttande och segande måste jag erkänna att jag får allt bättre grepp om berättelsen nu, när jag faktiskt haft lite tid att jobba med den. Som vanligt är jag ändå otålig och vill att det ska gå fortare fram ... och sedan knäckte jag självförtroendet totalt genom att öppna "Svart eld" för att kolla upp en del formuleringar (så att jag inte tjatar ihjäl dem). Den boken är mycket bättre än min nuvarande. Utvecklingen går bestämt inte åt rätt håll! Jag tror nog att jag kan få upp kvaliteten på min åsnebok men jag inser plötsligt hur mycket jobb som återstår. Puhuuu ...