2007-08-23

Avslappning

Under en period av mitt liv var jag en mästare på avslappningsövningar. Jag övade flitigt (tack snälla Uneståhl) och det gav resultat. Jag upplevde tillstånd av otroligt djup koncentration och även en del spännande "transcendentala" tillstånd då det bokstavligt talat kändes som om man flöt iväg.
Faktiskt är detta ganska underbart. Jag kom också att ha en otrolig nytta av dessa saker när jag födde barn, och när jag för några år sedan drabbades av mycket svår tinnitus.

Men mellan varven har det också varit väldigt, väldigt svårt att hinna/orka/iddas göra de där övningarna. Man blir galen om någon kommer och stör en mitt under en session, och då känns det faktiskt som om det varit bättre om man helt låtit bli. Man kan emellanåt känna sig så uppskruvad i sitt inre att blotta tanken på lite stilla meditation blir en omöjlighet. Och när man så äntligen, äntligen tar sig tid, exploderar nästan huvudet av tankar.
Det är säkert, det är så det fungerar. Det är som om de måste frigöras och susa runt i skallen som ilskna eldflugor innan de äntligen kan försvinna. Ungefär som när man håller på att somna och hela kroppen plötsligt skakar till i en slags märklig spänningsurladdning. Det är nästan plågsamt.

Barnen har i alla fall börjat skolan igen och lugnet har lagt sig över huset. Alltså blev det lite tid till detta igen. I första försöken blev det precis sådana där hysteriska urladdningar som jag beskrev ovan. Igår - kom det ett litet ögonblick, jag vet inte om det var några minuter eller några sekunder, då allt blev stilla inombords. Det är förstås svårt att både koppla av allt och samtidigt iaktta det, så det är också svårt att beskriva känslan. Men ändå, jag tror det är så att känslan av att man har en kropp, att tiden går, att man befinner sig någonstans, att något händer - allt detta försvinner.
Sedan gick det hela för långt och jag höll på att somna istället. Sittande, med ryggen rak. Att köra avslappning liggande fungerar inte för mig längre. Jag får kanske börja övergå till stående - på ett ben?

Därefter satte jag mig vid datorn och började skriva på min bok. Faktiskt, jag bara satt där och skrev i godan ro, och saker hände med texten.

Halleluja!

2007-08-14

Man ska inte vara mainstream

Jag är ett offer för kommersialismen; rättare sagt, jag har blivit mainstream. Detta förhatliga ord kan få vilken författare som helst att bli blodröd i ansiktet och gömma sig under bordet.
(Visserligen kallar vi ju den där litteraturgenren som inte är någon genre utan "riktig" för mainstream, men det är inte samma sak. Det är fult att vara genreförfattare, som bekant. Jättefult.)
Dels funderar jag allvarligt på att springa iväg och köpa senaste Harry Potter-boken eftersom jag inte orkar vänta på översättningen - ja, offer för marknadsföringen, jag sa ju det - trots att jag har alla andra böcker i översättning.
Dels har Svart Eld fått en egen MySpace-sida bara för att det verkar så hippt med MySpace-sidor. Jag har haft komplex för att jag inte haft någon. Nu gav jag i alla fall bokstackarn en. Det är för många musiker och för få författare på MySpace, fast jag erkänner att det kanske är lite mer effektfullt med låtar på en hemsida än med ett bokomslag.
Jag fick en gång en kul idé om att göra en multimediaroman, där man dels kan växla mellan talbok och skriven bok precis som man känner för, och dels får lite ljudeffekter i form av lämplig bakgrundsmusik när man läser - om man vill. Jag tänkte att e-boken kanske skulle vara vägen dit. Men, men, det är en bit kvar och så finns ju det där trassliga som kallas copyright ...

2007-08-04

Being kissed by the Muse

(Förlåt, det såg så stiligt ut på engelska. Och dessutom kändes "Musans kyss" som något obestämbart ekivokt, så jag avstod från det.)

Detta inlägg handlar om gnistan. Den gudomliga, den oväntade, plötsliga - inspirationsgnistan.
Ni har sett det på film. Huvudpersonen sitter på bio och ser en film vars budskap plötsligt börjar sjunka in. Kameran zoomar långsamt in på huvudpersonens ansikte. Man ser att nu börjar det hända något därinne i skallen. Nu föddes en idé. Eller också ekar ett vårdslöst samtal i huvudet, en anmärkning som ingenting betydde i stunden den fälldes ... men plötsligt sätter den igång något. Eller vilken vardaglig och idiotisk situation som helst, bara ett litet, kort ögonblick. Det kan vara vad som helst, men det intressanta är vad den sätter igång.

Jag är galen i sådana scener. Jag ser att nu hände det något. Det är lika underbart varje gång, och jag vet vad det handlar om.

Det är det jag kallar att få en kyss av musan. Det är inte så att musan i nästa ögonblick sätter sig bredvid dig, lägger armen om axlarna på dig och säger "nu ska vi jobba natten lång, nu ska vi ha roligt, du och jag!" Musor fungerar sällan på det viset. De sitter där någonstans och gör just ingenting, men så - i de mest oväntade ögonblick - böjer de sig fram och utdelar den där lilla sekundsnabba kyssen. Vi kallar det gnistan, fröet, och på engelska säger man också ibland "the germ". En idé är född, och den kan leda till en väldig roman, en storfilm, ett orkesterverk, kanske rentav en hel karriär. Ni har säkert hört konstnärer beskriva de där ögonblicken också, hur det kom sig att de skrev/skapade/komponerade/målade det eller det.
"Jag gick där på stan och tittade i skyltfönstren och plötsligt hörde jag ett barn som skrek på sin mamma ... och då slog det mig ..."
eller "jag satt och kladdade på ett papper och plötsligt såg jag det där ordet som fick mig att rycka till ..." (jo, det är sant, just så beskrev Philip Pullman för mig hur han kommit på idén till "Den mörka materien")
"Jag såg den här filmen och där var det en sådan intressant scen, och när jag tänkte närmare på den så ..."

För min del var det en hastig kommentar fick köksbordet en eftermiddag när vi satt och fikade, mamma och jag. En enda mening. Det blev så småningom hela temat till "Svart eld": behovet av kärlek är också ett livsviktigt behov.
Något i den stilen. Men jag vill påstå att alla dessa små vårdslösa ögonblick, som leder till skapandet av ett konstnärligt verk, är en form av musans kyss. Man kan skapa saker utan den, men jag tror att det blir bäst så här. Alla som fått uppleva det vet att det är något ogripbart magiskt över den. Det är verkligen en gnista, det föder en idé som aldrig funnits förut, öppnar världar som inte existerat innan, och allt sker på bråkdelen av en sekund. (Sedan kan man använda en livstid till att utveckla den.) Det är omöjligt att frammana denna kyss på befallning. Det är omöjligt att förutse exakt när den kommer, även om en hyfsat tränad konstnär förmodligen lär sig att lägga märke till dessa små frön bättre än en som aldrig tidigare har prövat.

Är jag romantisk? Javisst. Men det kan gå lite inflation i allt avdramatiserande som konstnärer gärna delar med sig av: det är 90% transpiration och 10% inspiration, vet du. Inspirationen kommer genom hårt arbete. Man kan inte bara sitta där och vänta på den ... det är hårt slit ... det är som vilket nio-till-fem-jobb som helst ...

Jo, visst stämmer det. Men någon gång ville jag nämna motsatsen, den gudomliga gnistan, den där nervknuten inom en som någon högre makt plötsligt lyckas röra vid. Anledningen till att man överhuvudtaget sysslar med det här. (Jamen vad f-n, inte är det för pengarna man gör det, precis! För då är man en idiot - det finns sannerligen effektivare och säkrare sätt att tjäna pengar på!) Känslan av att nu har vi ändå nått pudelns kärna, den vi sökte efter. Det är en så kort och intensiv beröring, man hinner knappt märka den innan den är över. Men vi vet att vi just kom på något bra, att denna idé är något som är värt att kämpa vidare med, till skillnad från alla halvtaskiga uppslag vi annars sitter och värker fram. Hur vet vi? Ja, det är ju en bra fråga! För att vi just blev kyssta av musan, antar jag. Och musan är inte oss själva, utan någon form av högre makt. Åtminstone är det så det känns.
(Och nej, jag har inte blivit vansinnig och övergått till pluralis majestatis nu. Jag försöker bara föra alla möjliga konstnärers talan!)

Sedan finns det en annan form av gudomlig inspiration, som man kan få vara i under längre stunder. Det är den som kommer just när man arbetar och då blir fullkomligt, vanvettigt uppslukad. Lite slarvigt uttrycker man det som att man blir "hög" av jobbet. Men det tar jag upp någon annan gång.

2007-08-03

Konsten att leva ett innehållsrikt liv - skrytinlägg

Jag har upptäckt att sanningen ofta låter mycket bättre om man utelämnar vissa delar av den. Inte så att man ljuger, visst inte, allt man säger är ju sant. I princip. Men vissa detaljer i den kan ju dra ner helhetsintrycket ...

I sann skrytanda ska jag nu berätta hur jag och familjen tillbringade förra veckan, så kan alla se vilken aktiv och fantastisk semester vi har:

Inom sju dagar hade vi hunnit med att skaffa oss en ny bil, åka iväg med den halvvägs till Stockholm - tog sedan tåget för att det skulle bli smidigare - och visa ungarna hur man åker tunnelbana, skåda Bellmans grav, besöka Gamla Stan, bese paradvåningarna i slottet, studera riksregalierna i skattkammaren, spana in utsikten över Strömmen, käka glass på trappan till Konserthuset, äta på thairestaurang, gå på bio (Harry Potter), fönstershoppa på Drottninggatan, åka buss till Djurgården, gå på Junibacken, ränna runt på Wasamuséet, gå på Skansen och se glasblåsare, krukmakare, allsångsscener och getter, kolla in lemurer och vampyrer i Skansenakvariet, slå runt i alla bemärkelser på Gröna Lund, åka till Naturhistoriska och beskåda jordens historia, jätteinsekter, dinosaurier och uppstoppade vargar, titta på regnskogar i Cosmonova, åka hem, shoppa en ny garderob och diverse födelsedagspresenter, gå på rockkonsert natten lång (bara jag), fira dotterns födelsedag, gå på cirkus! (Inte jag.)

Inte dåligt med stockholmsresa, bio, tivoli, Skansen, rockkonsert, födelsedagskalas och cirkus inom en vecka. Jaha, vad gör vi nästa vecka då? Typ.

Det var skrytdelen av det hela. (Man kan också lägga till några dagar så får man med trubadurkväll och besök av vänner.) Läs och avundas.

Å andra sidan ... om man ska lägga till den där detaljen man helst utelämnar, är det så att vi under resten av året inte har gjort ett jävla dugg. Något besök på McDonald's har väl fått vara typ månadens höjdare.
Men det lät inte lika häftigt, så det skrev jag inte.