Kära blogg

Jag fladdrade förbi Aftonbladets webbsida idag och noterade att en viss Alex Schulmann ska sluta blogga. Okej. Jag har visst missat någonting för jag har inte läst hans blogg. Men nu gjorde jag det. Han tycker att han drivs till att vara elak genom sitt bloggande, för publiken vill bara ha elakheter. Nå, det var ju en begåvad iakttagelse.
Nu får vi väl se vem som tar över. Någon blir det säkert, och många känner sig säkert kallade ...

Jag skriver numera dagbok. Hemlig dagbok, och inte blogg. Jag skriver visserligen på datorn men filen är barrikaderad bakom alla tänkbara lås och bom så att ingen mer än jag någonsin ska få läsa den. Ja, frågan är om jag ens kommer att läsa den själv. Jag har ett behov av att skriva, inte av att läsa sånt jag skrivit förut.

Jag kom nämligen till den häpnadsväckande insikten att jag börjar förlora förmågan att uttrycka mig fritt. Jag har showat runt på Internet för mycket, jag har blivit bedrägligt van vid att alltid uttrycka mig inför publik. Sådant är farligt. Plötsligt märkte jag att jag började tappa den där gnistan som tidigare var så otroligt viktig för mig: behovet av att nu, nuuu, skriva ner sådant som låg och bubblade inom mig. Det kan låta jättekonstigt, men jag behöver känna det där bubblandet igen, känslan av att vara en överhettad tryckkokare där ångan pyser ut genom öronen om man inte genast ... nu ... Det är inte ens någon direkt behaglig känsla, om man inte räknar med den där aningen av stark energi bakom det hela. Ändå börjar jag sakna den.

Jag har under senare år använt en och annan god vän som "dagbok", genom att skriva väldigt långa och väldigt uppriktiga mail. Gud vet hur många mail jag har dunkat ihop i mina dagar, och de har som sagt också varit hemskt långa. Det är ju kul att få svar ... Men nu vet jag att jag behöver ännu hemligare platser så att jag åter hör mig själv igen. En gång i tiden kunde jag skriva dagbok i huvudet när jag hade lagt mig. Numera somnar jag alldeles för fort ...
I och med detta har jag sagt allt jag vill säga om den där dagboken. Säger jag mer, är den ju inte så hemlig som den måste vara. Men länge leve de där allra hemligaste sidorna. De där som ingen kommer att kunna läsa ens om jag dör. Det är lite som att prata med Gud. Som jag skrev i mitt förra inlägg, behöver jag inte ens vara rolig, kvick eller begåvad när jag skriver helt privat. Det ger mig en märklig känsla av makt.

Det menlösa bloggandet

Tro nu inte att mitt förra inlägg, och möjligen något ännu tidigare, inte ingick i någon slags lömsk plan. Det gjorde det visst, och den kommer nu strax att avslöjas. Jag ville komma någonvart med det jag skrev.

Jag har alltså studerat en hel hög svenska bloggar på senare tid, och på något vis gjorde det mig inte alls glad. Det mesta som skrivs är väldigt meningslöst i mina ögon, och framför allt verkar vi alla ha ramlat ner i en skrämmande likformighet vad gäller stilen. Naturligtvis beror detta på att vi alla, fast vi inte vill låtsas om det, är så djävulskt medvetna om i vilket forum vi faktiskt skriver. Dagbok? Ha ha, glöm det. Om folks dagböcker, de där små sakerna med lås på som man gömmer i nedersta skrivbordslådan, faktiskt såg ut sådär på riktigt ... nja, alltså, det tror jag faktiskt inte på. När man verkligen vill prata med sin dagbok sitter man inte och försöker vara stilist på samma gång. Man fyrar inte av de där avslutande onelinersarna som jag tidigare häcklat. Man försöker inte desperat skriva den bästa och mest lästa bloggen, eftersom man ju faktiskt inte hade tänkt sig att någon alls skulle läsa.
Men ute på nätet, där slåss vi alla vilt om uppmärksamheten. Och mer eller mindre medvetet blir vi strömlinjeformade i våra försök att sticka ut, eftersom vi alla sticker ut åt samma håll. Det är alltså precis som det brukar vara ...

Aftonbladet kör stenhårt med sitt blogglanserande. Varenda svensk artist/rockgrupp måste tydligen föra blogg denna sommar för att räknas. Jag kan snabbt konstatera att ord som "sjukt", "äga" och "grymt" (sjukt mycket folk, grymt bra spelning, giget ägde etcetera) är en liten aning överutnyttjade.
Jag passar härmed på att överräcka pokalen för årets bäst skrivna rockartistblogg till Timo Räisänen. Förlåt mig snälla Timo, för att jag inte har någon koll på din musik alls, men skulle musikerkarriären av någon anledning gå helt i stå, har du faktiskt en skrivartalang att falla tillbaka på. (Fast kom ihåg att författare inte har något liv.)

En del medier stryker alltså bloggandet medhårs, medan andra verkar direkt skeptiska. Hur skulle det se ut om inte längre professionella journalister fick ha monopol på tjôtandet till offentligheten ... ja, så här ser det ut. En del är bra och mycket är mindre bra. Men jag tror inte att vi ska blunda för att bloggvärlden är ganska stor och mäktig vid det här laget. Medierna ska nog akta sig för att förakta bloggarna, det kan de surt få betala. I slutänden dyker vi alla upp med våra fula, skvallriga fejs i Google ... Eller också går vi alla under enligt en slags massverkans lag, där kakafonin av röster till slut blir så högljudd att ingenting längre går att urskilja.
Det är med andra ord precis som kaoset i mitt huvud när jag försöker författa - först när det börjar bli tyst och stilla, kan jag forma en vettig tanke igen och hitta orden.
Tänk vad skrämmande, bloggvärlden börjar likna mitt huvud, eller om det nu var tvärtom. Världen börjar bli en illustration av mig själv ... Ja, jag vet, jag har läst filosofi på sistone, och sånt straffar sig.

På MySpace har jag kört en annan taktik vad gäller "bloggandet" och på pin kiv slängde jag in titeln "Writing about sex" på ett av inläggen. Jag drog mig inte för att erkänna att det var för att se om det inte skulle locka lite fler läsare ... och mycket riktigt seglade jag raskt upp på någon slags intern topplista under de dagarna. Det är faktiskt fantastiskt. Nu har jag trillat ner igen. Jag måste komma ihåg att vara lite mer porrig och sensationell även i denna blogg, så kan jag väl snart konkurrera med de där jättepopulära bloggarna som jag studerat nu och faktiskt inte ens fattar vitsen med. Frågan är bara vad det då är för mening med det hela, egentligen.

"Skaffa dig ett liv!"

Minns ni? Detta slagord som ekade genom cyberrymden för låt säga fem år sedan. (Och ekar emellanåt ännu, fast det är lite uttjatat vid det här laget, milt uttryckt.) Det var mycket effektivt. Det var det moderna sättet att berätta för medmänniskorna att de levde ett fattigt, tråkigt och meningslöst liv. Som hånfullhet var det faktiskt mycket effektivt ibland.
Jag försökte emellanåt lista ut hur det var när man hade ett liv. Själv hade jag förmodligen inget - då hinner man inte skriva, än mindre läsa sådana där slagord. Då ser man bara överlägset förvånad ut när någon nämner ord som "dator" och "Internet". Ja, se, sånt hinner man inte med om man har ett liv. Fast man hinner titta på TV. Fråga mig inte varför, men jag verkar vara den enda, inklusive de som har ett liv, som har noll koll på alla TV-serier. Jag kollar lite hjälplöst i TV-tidningen ibland. Det är ungefär så långt som jag kommer.
Jag antar att om man har ett liv, hinner man knappt vara hemma. Man är väl ute på fest för jämnan, med alla femhundra kompisar man förmodligen har. Man reser kanske mycket. Har total koll på mode och sånt. Har helgerna fulltecknade med spännande projekt. Fast man hinner alltså kolla på TV också (det här börjar bli mystiskt). Men framför allt har man en mycket klar definition på vad som är ett liv och vad som inte är det. Folk som inte gör vad man själv gör/skulle göra, eller gillar det man själv gillar, de har således inget värdigt liv. Och därmed har livet självt blivit en tävlan i vårt knasiga samhälle. Det duger inte att bara finnas till, liksom. Man måste leva högkvalitativt också, annars har man förlorat. Heja den som vinner.

Själv har jag två jobb att sköta, plus att jag nu tydligen ska ha hand om bokföringen också (HU!) Jag har ett hushåll att sköta, ett hus och en jättetomt som hela tiden skriker på uppmärksamhet, jag har man och två barn och en hund och ... ja, nä, jag har väl inget liv då. Det känns inte som om jag orkar med det också.

Skrivkramp!

Det är fruktansvärt, det här.
Jag kom igång så bra förut. Äntligen på spåret igen. Rytmen började infinna sig, saker hände med texten som jag skrev i förra inlägget.
Sedan hände något så enkelt som att jag fick ett förkylningsvirus. Ont i halsen, feber, hela faderullan. Plötsligt blev det tvärstopp. Inte ett ord fick jag fram - inte ett ord. Som författare alltså. Jag tappade åtminstone inte rösten den här gången.
Det håller i sig. Jag läser allt jag skrivit från antik tid och framåt, och jag häpnar över hur uselt dåligt allting är och hur utvecklingen dessutom går rätt neråt.
För säkerhets skull deppar jag rent allmänt. Jag har lullat runt på nätet i min vilsna jakt på musan och ordet, jag har läst bloggar av olika slag, varit på alla möjliga ställen - och jag häpnar över hur mycket smörja mänskligheten kan spotta ur sig. Jag tillhör mänskligheten, så jag ska inte påstå att jag är bättre på något vis. Jag har drabbats av någon slags allmän desillusion, jag vill å ena sidan ta en paus och vända absolut allting ryggen, i synnerhet skrivandet, men å andra sidan känns det som om tiden springer ifrån mig nu. Jag både vill och inte vill skapa. Det bubblar i mig av frustration, jag blir rastlös, jag vandrar som en osalig ande i huset, sitter vid datorn ibland, tar promenader, söker ... efter något.
Det känns helt enkelt som om jag har tappat något viktigt, men jag kommer inte ens underfund med vad det är.

Avslappning

Under en period av mitt liv var jag en mästare på avslappningsövningar. Jag övade flitigt (tack snälla Uneståhl) och det gav resultat. Jag upplevde tillstånd av otroligt djup koncentration och även en del spännande "transcendentala" tillstånd då det bokstavligt talat kändes som om man flöt iväg.
Faktiskt är detta ganska underbart. Jag kom också att ha en otrolig nytta av dessa saker när jag födde barn, och när jag för några år sedan drabbades av mycket svår tinnitus.

Men mellan varven har det också varit väldigt, väldigt svårt att hinna/orka/iddas göra de där övningarna. Man blir galen om någon kommer och stör en mitt under en session, och då känns det faktiskt som om det varit bättre om man helt låtit bli. Man kan emellanåt känna sig så uppskruvad i sitt inre att blotta tanken på lite stilla meditation blir en omöjlighet. Och när man så äntligen, äntligen tar sig tid, exploderar nästan huvudet av tankar.
Det är säkert, det är så det fungerar. Det är som om de måste frigöras och susa runt i skallen som ilskna eldflugor innan de äntligen kan försvinna. Ungefär som när man håller på att somna och hela kroppen plötsligt skakar till i en slags märklig spänningsurladdning. Det är nästan plågsamt.

Barnen har i alla fall börjat skolan igen och lugnet har lagt sig över huset. Alltså blev det lite tid till detta igen. I första försöken blev det precis sådana där hysteriska urladdningar som jag beskrev ovan. Igår - kom det ett litet ögonblick, jag vet inte om det var några minuter eller några sekunder, då allt blev stilla inombords. Det är förstås svårt att både koppla av allt och samtidigt iaktta det, så det är också svårt att beskriva känslan. Men ändå, jag tror det är så att känslan av att man har en kropp, att tiden går, att man befinner sig någonstans, att något händer - allt detta försvinner.
Sedan gick det hela för långt och jag höll på att somna istället. Sittande, med ryggen rak. Att köra avslappning liggande fungerar inte för mig längre. Jag får kanske börja övergå till stående - på ett ben?

Därefter satte jag mig vid datorn och började skriva på min bok. Faktiskt, jag bara satt där och skrev i godan ro, och saker hände med texten.

Halleluja!

Man ska inte vara mainstream

Jag är ett offer för kommersialismen; rättare sagt, jag har blivit mainstream. Detta förhatliga ord kan få vilken författare som helst att bli blodröd i ansiktet och gömma sig under bordet.
(Visserligen kallar vi ju den där litteraturgenren som inte är någon genre utan "riktig" för mainstream, men det är inte samma sak. Det är fult att vara genreförfattare, som bekant. Jättefult.)
Dels funderar jag allvarligt på att springa iväg och köpa senaste Harry Potter-boken eftersom jag inte orkar vänta på översättningen - ja, offer för marknadsföringen, jag sa ju det - trots att jag har alla andra böcker i översättning.
Dels har Svart Eld fått en egen MySpace-sida bara för att det verkar så hippt med MySpace-sidor. Jag har haft komplex för att jag inte haft någon. Nu gav jag i alla fall bokstackarn en. Det är för många musiker och för få författare på MySpace, fast jag erkänner att det kanske är lite mer effektfullt med låtar på en hemsida än med ett bokomslag.
Jag fick en gång en kul idé om att göra en multimediaroman, där man dels kan växla mellan talbok och skriven bok precis som man känner för, och dels får lite ljudeffekter i form av lämplig bakgrundsmusik när man läser - om man vill. Jag tänkte att e-boken kanske skulle vara vägen dit. Men, men, det är en bit kvar och så finns ju det där trassliga som kallas copyright ...

Being kissed by the Muse

(Förlåt, det såg så stiligt ut på engelska. Och dessutom kändes "Musans kyss" som något obestämbart ekivokt, så jag avstod från det.)

Detta inlägg handlar om gnistan. Den gudomliga, den oväntade, plötsliga - inspirationsgnistan.
Ni har sett det på film. Huvudpersonen sitter på bio och ser en film vars budskap plötsligt börjar sjunka in. Kameran zoomar långsamt in på huvudpersonens ansikte. Man ser att nu börjar det hända något därinne i skallen. Nu föddes en idé. Eller också ekar ett vårdslöst samtal i huvudet, en anmärkning som ingenting betydde i stunden den fälldes ... men plötsligt sätter den igång något. Eller vilken vardaglig och idiotisk situation som helst, bara ett litet, kort ögonblick. Det kan vara vad som helst, men det intressanta är vad den sätter igång.

Jag är galen i sådana scener. Jag ser att nu hände det något. Det är lika underbart varje gång, och jag vet vad det handlar om.

Det är det jag kallar att få en kyss av musan. Det är inte så att musan i nästa ögonblick sätter sig bredvid dig, lägger armen om axlarna på dig och säger "nu ska vi jobba natten lång, nu ska vi ha roligt, du och jag!" Musor fungerar sällan på det viset. De sitter där någonstans och gör just ingenting, men så - i de mest oväntade ögonblick - böjer de sig fram och utdelar den där lilla sekundsnabba kyssen. Vi kallar det gnistan, fröet, och på engelska säger man också ibland "the germ". En idé är född, och den kan leda till en väldig roman, en storfilm, ett orkesterverk, kanske rentav en hel karriär. Ni har säkert hört konstnärer beskriva de där ögonblicken också, hur det kom sig att de skrev/skapade/komponerade/målade det eller det.
"Jag gick där på stan och tittade i skyltfönstren och plötsligt hörde jag ett barn som skrek på sin mamma ... och då slog det mig ..."
eller "jag satt och kladdade på ett papper och plötsligt såg jag det där ordet som fick mig att rycka till ..." (jo, det är sant, just så beskrev Philip Pullman för mig hur han kommit på idén till "Den mörka materien")
"Jag såg den här filmen och där var det en sådan intressant scen, och när jag tänkte närmare på den så ..."

För min del var det en hastig kommentar fick köksbordet en eftermiddag när vi satt och fikade, mamma och jag. En enda mening. Det blev så småningom hela temat till "Svart eld": behovet av kärlek är också ett livsviktigt behov.
Något i den stilen. Men jag vill påstå att alla dessa små vårdslösa ögonblick, som leder till skapandet av ett konstnärligt verk, är en form av musans kyss. Man kan skapa saker utan den, men jag tror att det blir bäst så här. Alla som fått uppleva det vet att det är något ogripbart magiskt över den. Det är verkligen en gnista, det föder en idé som aldrig funnits förut, öppnar världar som inte existerat innan, och allt sker på bråkdelen av en sekund. (Sedan kan man använda en livstid till att utveckla den.) Det är omöjligt att frammana denna kyss på befallning. Det är omöjligt att förutse exakt när den kommer, även om en hyfsat tränad konstnär förmodligen lär sig att lägga märke till dessa små frön bättre än en som aldrig tidigare har prövat.

Är jag romantisk? Javisst. Men det kan gå lite inflation i allt avdramatiserande som konstnärer gärna delar med sig av: det är 90% transpiration och 10% inspiration, vet du. Inspirationen kommer genom hårt arbete. Man kan inte bara sitta där och vänta på den ... det är hårt slit ... det är som vilket nio-till-fem-jobb som helst ...

Jo, visst stämmer det. Men någon gång ville jag nämna motsatsen, den gudomliga gnistan, den där nervknuten inom en som någon högre makt plötsligt lyckas röra vid. Anledningen till att man överhuvudtaget sysslar med det här. (Jamen vad f-n, inte är det för pengarna man gör det, precis! För då är man en idiot - det finns sannerligen effektivare och säkrare sätt att tjäna pengar på!) Känslan av att nu har vi ändå nått pudelns kärna, den vi sökte efter. Det är en så kort och intensiv beröring, man hinner knappt märka den innan den är över. Men vi vet att vi just kom på något bra, att denna idé är något som är värt att kämpa vidare med, till skillnad från alla halvtaskiga uppslag vi annars sitter och värker fram. Hur vet vi? Ja, det är ju en bra fråga! För att vi just blev kyssta av musan, antar jag. Och musan är inte oss själva, utan någon form av högre makt. Åtminstone är det så det känns.
(Och nej, jag har inte blivit vansinnig och övergått till pluralis majestatis nu. Jag försöker bara föra alla möjliga konstnärers talan!)

Sedan finns det en annan form av gudomlig inspiration, som man kan få vara i under längre stunder. Det är den som kommer just när man arbetar och då blir fullkomligt, vanvettigt uppslukad. Lite slarvigt uttrycker man det som att man blir "hög" av jobbet. Men det tar jag upp någon annan gång.

Konsten att leva ett innehållsrikt liv - skrytinlägg

Jag har upptäckt att sanningen ofta låter mycket bättre om man utelämnar vissa delar av den. Inte så att man ljuger, visst inte, allt man säger är ju sant. I princip. Men vissa detaljer i den kan ju dra ner helhetsintrycket ...

I sann skrytanda ska jag nu berätta hur jag och familjen tillbringade förra veckan, så kan alla se vilken aktiv och fantastisk semester vi har:

Inom sju dagar hade vi hunnit med att skaffa oss en ny bil, åka iväg med den halvvägs till Stockholm - tog sedan tåget för att det skulle bli smidigare - och visa ungarna hur man åker tunnelbana, skåda Bellmans grav, besöka Gamla Stan, bese paradvåningarna i slottet, studera riksregalierna i skattkammaren, spana in utsikten över Strömmen, käka glass på trappan till Konserthuset, äta på thairestaurang, gå på bio (Harry Potter), fönstershoppa på Drottninggatan, åka buss till Djurgården, gå på Junibacken, ränna runt på Wasamuséet, gå på Skansen och se glasblåsare, krukmakare, allsångsscener och getter, kolla in lemurer och vampyrer i Skansenakvariet, slå runt i alla bemärkelser på Gröna Lund, åka till Naturhistoriska och beskåda jordens historia, jätteinsekter, dinosaurier och uppstoppade vargar, titta på regnskogar i Cosmonova, åka hem, shoppa en ny garderob och diverse födelsedagspresenter, gå på rockkonsert natten lång (bara jag), fira dotterns födelsedag, gå på cirkus! (Inte jag.)

Inte dåligt med stockholmsresa, bio, tivoli, Skansen, rockkonsert, födelsedagskalas och cirkus inom en vecka. Jaha, vad gör vi nästa vecka då? Typ.

Det var skrytdelen av det hela. (Man kan också lägga till några dagar så får man med trubadurkväll och besök av vänner.) Läs och avundas.

Å andra sidan ... om man ska lägga till den där detaljen man helst utelämnar, är det så att vi under resten av året inte har gjort ett jävla dugg. Något besök på McDonald's har väl fått vara typ månadens höjdare.
Men det lät inte lika häftigt, så det skrev jag inte.

Ett lik ligger och skräpar!

Akta er för att ha med för många lik i era historier. Jag har bestämt dragit på mig ett för mycket nu, om inte två för mycket.
Jag tror att jag vet var jag ska göra av det. Lite knöligt blev det, men det blev ganska snyggt när det dök upp igen. (Lik som aldrig dyker upp igen är förstås väldigt onödiga på hela taget.) Däremot vet jag inte vem som så att säga slog ihjäl personen ifråga, eller om det kanske inte var ett dråp alls eller bara en olycka. Jag har några bra kandidater, faktiskt en hel handfull. Alla har utmärkta motiv, men faktum är att det inte ens är detta som är poängen. Det är ingen deckare på det viset. Det var inte meningen att läsaren skulle sitta och grubbla över sådana petitesser.

Så här sitter jag alltså med ett jobbigt lik på halsen. Romanförfattare har sannerligen underliga problem ibland. Jag får väl ta ytterligare en långpromenad och försöka lösa det här, en gång för alla. Allt jag vet är att den här personen måste dö, på ett eller annat vis.

Medan jag skriver detta, hör jag som av en ren händelse "Let Your Body Decide". Ha, ha! Det ligger säkert hundra låtar i den här spellistan och så kom just den här fram.

Ja, jag brukar ju faktiskt "fråga" mina karaktärer hur de vill ha det när jag kört fast. Ska jag låta liket bestämma nu då?

Trance

Hur man uppnår skrivartrance:
1. Leta upp en lagom svängig och intetsägande låt (som du ändå gillar, även om du nästan skäms över det).
2. Spela den om och om igen i hörlurarna tills du börjar känna dig smått knasig. Observera, bara en låt, eller möjligen två.
3. Med tiden hamnar du i ett egendomligt, hypnotiskt tillstånd. Nu är du där. Sätt igång och dyk in i ditt eget ljuvliga universum.

.4.. förutsatt att Verkliga Livet inte envisas med att störa dig stup i kvarten. Gnälliga ungar, ringande telefoner, en massa måsten ...
Själv har jag nu klarat av punkt 1-3, men den fjärde var det lite värre med, som vanligt. Vilka låtar jag spelar under sådana här sessioner törs jag däremot inte avslöja, för det kan vara alla möjliga korkade infall. Musik jag inte för mitt liv skulle lyssna på annars, inklusive smurflåtar. Det är sällan något jag planerar, men har man väl börjat känna den där lätta rusigheten, är man så mån om att behålla den att man inte törs sluta spela, även om det faktiskt är en smurflåt.
Nåja, det är ett billigt rus i alla fall. Och oh så härligt!

Jag kan inte låta bli att undra hur musiker gör när de skriver sina låtar. På något vis inbillar jag mig att de gör som jag, rent principiellt. Jag leker med ord, en musiker leker med toner, men troligen jobbar vi likadant ändå. Ja, förutom det här med nonsensmusiktrancen alltså. Det kan väl ändå inte gå ... eller?

Sjön

Jag fick i helgen chansen att prata inför ett knippe personer om skrivande och om min bok.
Två timmar när man bara får hålla låda, härligt. Dvs det är härligt om man får prata om det man faktiskt allra helst vill prata om. Jag hade inte gjort det på ett tag, mer än i bloggen alltså.
Roligast var det när jag tittade ut genom fönstret och plötsligt insåg att sjön därute faktiskt ... är med i min roman. Faktiskt. Det var ju just den trakten jag hade i åtanke när jag totade ihop en del miljöer till "Svart eld". Jag har aldrig bott just där, men väl kört förbi ett otal gånger. Och den där sjön, den nämner jag också. Den, och de stora träden intill vägen.

Riktigt häftigt, faktiskt. Man fick nästan lite svindel.

Garderobsinventering

Midsommarafton - vi firade den igår med sill & färskpotatis & snaps. Idag har det öst ner mest hela dagen. Det är egentligen ett ganska vackert väder, inte alls kallt, vindstilla, och regnet är överhuvudtaget ytterst välbehövligt efter torkan. (Få se vad jag säger om tre veckor, om det fortfarande håller på då ...)
Inga gäster pga vädret, och åh vad glad jag är att vara hemma i vårt mysiga hus och inte på någon i alla avseenden blöt campingplats.
Men denna oväntat lugna dag erbjöd också tillfällen att hålla på med lite klassiskt hemmapyssel. Städningen var för en gångs skull ordnad (det ÄR ju midsommar) så jag angrep garderobsproblemet. Jag vet att jag skulle ha gjort det för evigheter sedan. Men det är ju ett mastigt jobb som man drar sig för i det längsta.
Garderoben är proppfull, och det av kläder som inte duger något till. En del plagg är minst 15 år gamla. En del är trasiga, nötta eller bara allmänt bedagade. En skrämmande stor andel är fel storlek - för jag har susat genom ett förfärande antal olika klädstorlekar under de senaste åren. Eller, för att vara mer rakt på sak: det mesta var för litet.
Vill man ägna sig åt självplågeri av högre skolan riggar man alltså upp en helfigursspegel i sovrummet och börjar prova sig genom eländet. Plagg efter plagg efter plagg, olika kombinationer ... och en lång rad förödmjukelser. Jag är inte intresserad av kläder, och det märks. Jag har inget sinne för det. Inget passar ihop. Jag tycker inte att det är särskilt roligt att se mig själv halvklädd i en helfigursspegel för jag ser inte vad jag ville se.

Maken stack i halvtid in huvudet och undrade lite surt varför det tog en sån tid. "Det är väl bara att kasta bort det du inte vill ha." Jovisst. Men man vill ju planera framtida inköp också, dvs man vill försöka lista ut vad det är man egentligen behöver, när man väl har gjort sin utrensning.

Ja, ni märker det väl. Jag är ljusår från alla modeintresserade, vilka säkert lägger ner mer pengar på klädinköp varje månad än vad jag gör på två år. Enligt många är detta en slags brist hos mig, det tycks vara någon form av underlig plikt att vara intresserad av kläder, "alla" är det osv. En viss modetidningsredaktör ondgjorde sig för ett antal år sedan, i samband med premiären av "Sagan om ringen"-filmen, över dessa erbarmliga fantasynördar som bara bryr sig om den där erbarmliga boken och inte har något liv. Många blev arga. Min egen kommentar till det hela var att mode i mina ögon också är ytterst nördigt - särskilt när sjuttonåriga spinkisar ska förevisa plagg som välbeställda 35-åringar förväntas köpa och klä sig i. Eller hela den märkliga haute couture-cirkusen, där modeller med nära nog utomjordiska mått och totalt onaturliga rörelsemönster ska visa upp en massa plagg som ingen vettiga människa någonsin kan bära. Det är en konstform. Jag begriper den inte. Men många andra gör det ju ...

Det är inte det att jag inte gillar snygga kläder. Om jag vore stenrik skulle jag anställa en stylist som kunde få klä upp mig så att jag blev fin, utan att jag själv behövde ägna timmar och åter timmar åt att leta och fundera. Men nu har jag ingen stylist så då blir det mycket låt-gå. Jag läser ibland bloggar och inlägg från oroliga tonåringar som grunnar över vilken "stil" de ska ha, vilken "stil" som är deras mest naturliga och så vidare. Jaha, tänker jag. Själv har jag nog ingen stil alls längre.

Vill man komma igång med bantningen har jag annars ett överdådigt bra knep: dra av dig kläderna. Ställ dig framför en stor spegel. Försök dra på dig tröjan som passade så bra förra året, och studera bilringarna och gliporna.
Sötsuget försvinner som genom ett trollslag, jag lovar ...

Fossiler och fragment, en gång till

Jag har nämnt Stephen King och hans fossilteorier i det här inlägget.
Hans skrivtips bok, "Att skriva", kan jag rekommendera (om jag inte redan gjort det ett antal gånger, jag orkar inte gå igenom alla gamla inlägg nu). Skräcklitteratur är inte riktigt min grej egentligen, men nu handlar ju inte denna bok om just skräck utan om skrivande i största allmänhet. Han är rolig och skarpsynt, så det är kul läsning. Boken har blivit mycket populär bland skrivare och wannabe-skrivare, och förutom att vara underhållande är den också inspirerande.
Och det mest omtalade avsnittet är troligen hans påstående att "berättelser är fossiler i marken", som jag också nämnde tidigare. Man finner ett fragment, och man finner kanske ännu ett, och sedan får man ägna sig åt att skrapa fram hela fossilet så försiktigt som möjligt. Berättelsen är med andra ord redan färdig när man hittar den första lilla benbiten.
Det är verkligen inte hokuspokus. Det är bara så hjärnan fungerar hos oss människor. Det är lite svårt att acceptera att medvetande och hjärna inte är helt synonyma. Hjärnan är en lagringsplats och en processor. Medvetandet är ... ja, det kan man ju fråga sig faktiskt, men hursomhelst: hjärnan lurar ibland medvetandet. Det har gjorts intressanta experiment med minnen och varseblivning - har man "hål" i minnet (och vem har inte det?) brukar hjärnan hjälpsamt fylla ut dessa hål med lögner och fantasier för att slutresultatet ändå ska bli ett sammanhängande, logiskt mönster. Vårt medvetande vill se ett mönster i allt, för när tillvaron börjar bli fragmentarisk rasar den också ihop för oss. Vi kan inte hantera den.

(Detta får mig lite hastigt att associera till autister, och sedan vidare till filmen "Matrix" där ju tillvaron visar sig vara ett datorprogram. När man väl har genomskådat programmet, upptäcker man att allt bara är ettor och nollor som rasar förbi. Med andra ord, personer som upphör att se mönstret och istället bara ser ettor och nollor i ett stort kaos omkring sig, har kanske egentligen genomskådat bluffen och börjar se verkligheten sådan den ÄR? Men det får jag reda ut mer någon annan gång ...)

Denna utfyllnadsmekanism kan alltså ställa till det rejält för oss när vi drar oss saker till minnes ... och minns alldeles fel. Otaliga är de vittnen som verkligen med övertygelse kunnat svära på att det och det har inträffat - men faktiskt har haft alldeles fel. Man kan manipulera mänskliga hjärnor något alldeles otroligt, och om ingen annan gör det, gör man det ofta själv istället.
Men ofta är ju denna utfyllnadsförmåga bra också. Vi använder den varje natt när vi drömmer. Långa, sammanhängande drömmar är ju ofta, om man analyserar dem i detalj, bara osammanhängande fragment som hjärnan hastigt väver ihop så att allt verkar vara en och samma dröm.
Precis likadant fungerar fantiserandet kring berättelser. Man snokar upp ett fragment A, och det kan vara en liten scen eller en liten fras eller en lös idé. Man snokar upp ett annat fragment, som handlar om något helt annat, och så vidare. Till slut ligger benbitarna utspridda framför en, och då börjar man pussla. Precis som fossiljägaren måste man fylla ut hålen som saknas, men det brukar gå förvånansvärt lätt om man bara har övat lite innan. Och plötsligt tycks verkligen allt hänga ihop. Voilá! Man kan rentav bli lite förvånad själv när man ser slutresultatet, och då förstärks den här illusionen om "fossiler i marken". Återigen har hjärnan gjort sitt märkliga trick och skapat ett logiskt mönster av just ingenting.

Enligt Stephen King har "intriger" inte någon plats i denna kreativa process. Intriger är nödutgången när man bara inte få till det där mönstret. Det är då man måste göra ett medvetet försök att "hitta på" och samtidigt skapa en logik i det hela. Alla som påstår att de "inte har någon fantasi" och därför inte kan skriva berättelser, brukar stånka över just den här biten. De försöker "hitta på" men det går hur trögt som helst. Det är som att stå vid en vidsträckt ocean och inte ha någon båt.
(Ja, detta var alltså min egen tolkning av det King skriver.)
Och tro nu inte att inte jag också sitter och svettas över intriger, jag har klagat över det tidigare här i bloggen. Men jag gillar det inte, det ska jag erkänna. Det blir sällan något bra flyt i skrivandet på det viset. Jag föredrar fossilutgrävandet - när hjärnans naturliga utfyllnadsförmåga själv jobbar på det undermedvetna planet.

Men jag kan alltså också passa på att varna för lurendrejeriet. Tro inte på allt ni ser, hör och minns.

Aaaaaatcho!

Jaha, nu var det dags för årets roliga tid igen. Gräsallergi! Det är tredje året nu, eller möjligen fjärde, som några veckor på sommaren förvandlas till ett oupphörligt nysande och snytande.
Ganska typiskt, här har man suttit instängd med sitt jobb under hela våren och när man äntligen blir ledig och äntligen kan störta ut till sin älskade trädgård för att rensa ogräset - som har vuxit till sig präktigt i all sin ostördhet - kan man inte hålla på i fem minuter utan att det börjar med aah ... aah ... aaatchi! (Upprepa femtio gånger.)
Man går in, trött och matt, och nyser ett antal gånger till. Nu sitter jag med ett stort näsdukspaket bredvid datorn. Medicinen hjälper dåligt i år; den räcker åtminstone inte hela dagen.
Nåja, det är ju bara en period. Än så länge har det bara handlat om något sorts gräs som uppenbarligen blommar nu. Men jag sitter inomhus lite mer än jag hade velat. Trädgården är otroligt vacker nu. Pionerna blommar, schersminbuskarna blommar, rosorna blommar, balkonglådorna exploderar snart av blomprakt (sa jag att jag gillar blommor?) och allt är lummigt och grönt. Jag älskar det här! Det förstås, mördarsniglarna älskar jag inte. De har ätit upp mina dahlior. Jag trampar dem på huvudet så fort jag ser dem, men det är en ojämn kamp eftersom det finns uppskattningsvis arton miljoner av dem här i grannskapet.
(Eller ja, inte har jag räknat precis ...)
Det är dessutom den ljusaste tiden på året och mitt sömnbehov är plötsligt väldigt litet. Jag har återuppväckt min gamla förmåga att sitta uppe mitt i natten och skriva - jag trodde faktiskt att den försvunnit för alltid.
Ja, allt är egentligen bara bra, förutom ... ah ... aaah ... Här går det åt näsdukar.

När något händer ... eller när det inte gör det

Jag återknyter till mitt tidigare inlägg om miljöbeskrivningar. Där tog jag upp min fundering om att en miljöbeskrivning, enligt min åsikt, ofta kan utnyttjas som en metafor eller illustration eller något annat.

Det man tidigt får lära sig när man studerar skrivteknik är att berättelser består dels av handlingar, dels av beskrivningar. (Sedan kan ju dialog vara ytterligare en underavdelning, men det tar jag inte upp här.) Det brukar vara lite dragkamp mellan dessa två element. En historia utan action är som bekant väldigt seg och trögläst. En historia helt utan beskrivningar kan upplevas som torftig. Men många som skriver, upplever nog att de vacklar lite mellan dessa båda ytterligheter. Blir tempot för uppskruvat, slänger man in lite snygga beskrivningar och/eller betraktelser i största allmänhet. Och att man får en livfullare beskrivning genom att låta något hända i bilden, känner ju de flesta till.

För mig är det idealt om man kan gifta ihop dessa element. Ska man skildra en stad, låter man helt enkelt någon promenera genom den, ja ... Men man kan också gå ännu djupare och låta "stenarna ropa". Visserligen löper man en viss risk att många läsare helt missar en del poänger, men det är värt att ta den, tycker jag. Dels kan det bli trevligt för den som verkligen vill gå på djupet, och dels tror jag att man undermedvetet ändå uppfattar mycket. Det blir stämning i texten, säger man. Man slipper den där känslan av att inget händer, eftersom handlingen fortgår i varje detalj som nämns.

"Svart eld" börjar med en skildring av en helvetiskt het dag. Den är något onaturlig eftersom det faktiskt fortfarande är vår, men just det faktum att den är onormal förstärker att något säreget håller på att hända. I denna hetta är tålamodet kort, och mycket riktigt drivs här ett förhållande mellan en man och hans styvson till sin absoluta spets och slutar i dundrande katastrof. Den dallrande hettan signalerar detta genom hela kapitlet. Övriga befolkningen i byn ligger och slöar, utom de två som ska ha sin stora uppgörelse.

I en tidigare version av kapitlet var det istället höst och ösregn. Jag visste inte riktigt vad jag gjorde på den tiden, men min känsla var kanske att jag ville skildra stillaståendet och hopplösheten i denna gudsförgätna bondby. (Sådana är ju som bekant obligatoriska i fantasyhistorier.) Dessutom tyckte jag att det var listigt att göra en miljöbeskrivning genom att låta regnet droppa och plaska på alla möjliga föremål och byggnader som jag ville frammana bilder av. Dessutom var det ju en uppvisning i alla verb som kan användas för att beskriva fallande regn ...
Snyggt, tyckte jag själv. Både visuellt och ordmässigt - men ändå var det något som inte fungerade riktigt bra. Beskrivningar av det här slaget tenderar att bli långrandiga och därmed dra ner tempot. Dessutom var det inte lätt att elda upp rätt stämning i denna miljö, när vettiga människor mest borde ha kurat ihop sig någonstans.

Ändringen kom en sommar i mitten av nittiotalet, när det verkligen var väldigt varmt ute och jag svettades framför den nyinköpta datorn med detta kapitel som aldrig tycktes bli färdigt. Man blir arg och retlig i sådan värme ... och plötsligt insåg jag hur jag skulle göra. Det var inspirerande att skriva dessa scener i värmen, hur plågsamt det än var.

Sedan dess har jag jobbat mycket medvetet med att låta miljöerna och alla andra detaljer understryka det jag faktiskt vill få fram om personernas känsloliv och deras öden. Jag tror alltså att man redan ofta gör det undermedvetet. Men jag vill också betona att man aldrig börjar i den här änden när man ska skriva sin berättelse. Detta är finslipningen som bör komma in sist, när berättelsen i sig har en mycket fast struktur. Det är först då man ska börja se över sin rekvisita. Varje gång jag kan byta ut ett "hon kände" eller "han tänkte" mot en anmärkning om tillstånden omkring honom/henne, känns det som en seger.

Hur ser de ut?

Jag har i åratal pysslat med en hemsida som aldrig blir publicerad och aldrig blir klar. Den tillkom annars på begäran; folk hade sett mina generöst utdelade skrivtips och föreslog att jag skulle sätta ihop dem på t ex en hemsida. (Ja, jag delar ut goda råd i ämnet vare sig någon vill höra på eller ej, för jag tycker att det är så himla roligt! Eller också vill jag bara göra mig märkvärdig. Nåja, författarens privilegium är väl just att få göra sig märkvärdig så jag tänker inte be om ursäkt för det.)
Sagt och gjort ...? Nja, sagt i alla fall. Jag har gjort ett antal artiklar och pillat med design och haft mig, men färdig är jag alltså inte. Frågan är om jag någonsin blir det. Men bloggen är ju igång och då kan jag ju överföra lite av visheterna från den hemliga hemsidan till hit istället ...

Det intressantaste i en berättelse är personerna, "karaktärerna" som det heter på stilig svengelska, och av någon anledning brukar få saker vara lika intressanta hos personer som deras utseende. Alltså är beskrivandet av utseenden en av författarnas grundfärdigheter.

(Riktigt Fina Författare vill ibland markera sitt avståndstagande till denna ytliga inställning genom att inte beskriva personerna alls. Mot slutet kan en lätt anmärkning ändå slinka förbi, och då kan man som läsare bli irriterad över att få veta att personen man trodde var en lång brunett istället är en kort blondin.)

Och hur beskriver man utseenden? Jamen det vet ju alla: hårfärg och ögonfärg! Alltid hårfärg och ögonfärg! Jag vet inte varför det har blivit så, är verkligen hårfärg och ögonfärg det vi först lägger märke till hos våra medmänniskor i verkliga livet? Ja, håret brukar ju faktiskt vara ganska iögonenfallande. Men ögonfärgen? Är det bara jag som inte försöker bestämma dess exakta nyans vid första mötet med varje ny människa?

Helt klart är ögonen väldigt viktiga. Vi människor orienterar oss extremt mycket med synen om vi inte har en grav synnedsättning. (Man kan jämföra sig med hunden, som visserligen också ser, men verkar lägga betydligt större vikt vid dofter av alla slag.) Men ändå, får man verkligen en bra bild av en person om allt man får veta om honom/henne är att "håret är blont, ögonen blå"?
För författaren gäller ungefär samma spelregler som för karikatyrtecknaren - det gäller att fånga de mest karaktäristiska dragen med bara ett par pennstreck. Signalement på en halv sida är nämligen inte heller så roliga att läsa. Alltså måste man finna just de där dragen som skapar livfulla associationer.
Näsan är i detta fall ett populärt objekt. Det har visat sig att man kan frammana bilden av ett helt ansikte bara genom att beskriva näsan. Är den smal och spetsig? Stor och röd? Lång och krokig? Tänk efter - visst skapar sådana här beskrivningar en association av ett helt ansikte? Genom att beskriva en människas näsa kan man sedan slippa berätta något om hakan, munnen, kinderna och ansiktsformen. Dessutom kan man ju alltid utnyttja en och annan klyscha om näsan vs personligheten ...

En av mina personliga favoriter är annars händer. För mig säger händerna väldigt mycket om personligheten och även utseendet. Det är inte bara storleken och formen, utan också händernas skick och självklart också sättet de rör sig på. När jag i "Svart eld" skulle beskriva en pedantisk kvinna med något nervös läggning och stort kontrollbehov, föll det sig naturligt att skildra hur hennes händer hela tiden rörde sig över bordet, som om hon ordnade saker i osynliga högar. Jag ville få med hennes gestikulerande, inte bara som ett karaktärsdrag utan också som ett sätt att frammana en bild.
Och naturligtvis är rörelsemönster också ett sätt att beskriva ett utseende.

Men visst, man måste inte undvika hårfärg och ögonfärg av några slags löjliga principiella skäl. Min romanfigur Erlo har ögon som är "blå som ädelstenar". Hans hår är guldfärgat - det var viktigt för både handlingen och karaktären att skapa associationerna till guld och ädelstenar. De säger inte bara något om hans personlighet, utan också om hans öde. Och vill man dessutom berätta att någon blir förälskad i någon, kan det vara en riktigt god idé att låta honom analysera hennes ögonfärg riktigt, riktigt noga, inklusive de små avvikande färgstänken närmast pupillen. Sådana detaljstudier tyder på en uppmärksamhet utöver det normala - alltså inser vi att killen håller på att trilla dit ordentligt. Detaljnivån i en utseendebeskrivning kan alltså säga en hel del om berättarens intresse för denna person.

Man ska alltså inte vara lat när det gäller personbeskrivningar. Läser man, i rask följd, att flicka nr 1 har havsgröna ögon och gyllengult hår, medan hennes väninna har hasselnötsbruna ögon och kastanjefärgat hår medan deras mor har silvervitt hår och isblå ögon, börjar det ganska snart slå över i parodi. Det gäller att hitta de där små detaljerna som frammanar en hel bild. Några få speciella drag i utseendet, något om rörelserna och kanske något om klädstilen brukar göra susen.
När det gällde min så viktige hjälte Jarga byggde jag upp det hela i omgångar - först nämndes det att han hade stora, mörka ögon. Sedan att han var en liten spinkig kille som alltid kom skuttande mitt i vägen så att andra fick kliva ner i diket (jag trodde att detta skulle ge en uppfattning dels om hans rörelser, dels om personligheten) och slutligen kom en direkt scen, där han stod på en taknock och hävde en bägare öl medan kläderna fladdrade omkring honom. Det låg mycket symbolik i just den scenen, eftersom Jarga stod högt över alla andra och dessutom - för balansens skull - lyfte armen så att den kom att peka rätt upp i himlen. För säkerhets skull vinglade han också till, men lyckades återfå balansen genom några snabba rörelser. Det betydde mycket att skildra hans silhuett och beteende på det viset, eftersom det inte bara var utseendet utan också hans livsöde som förebådades där.

Jag gjorde ganska många taskiga försök att skildra hans utseende, inklusive den obligatoriska titten i vattenspegeln, innan jag insåg vad det var för nyckeldrag jag borde fokusera på: de säregna ögonen, de hastiga och nervösa rörelserna, "fladdrandet" och inte minst den utstrålning som hela tiden gjorde att han drog blickarna till sig. Alltså fick jag ställa honom på ett tak och göra honom till en silhuett mot en storslagen aftonhimmel, poserande för en fascinerad och förskrämd publik som en spektakulär hårdrockstjärna. För även om det råkade vara en ölbägare han höll i, kunde det egentligen varit ett mikrofonstativ. Först då, när han fick lov att agera, kändes det som om personbeskrivningen började träffa rätt.
Sedan dess har det blivit en sport för mig att försöka karaktärisera andra personer med motsvarande analyser och nyckelscener. Det är väldigt kul. Och det ska ju vara kul att skriva.

Med andra ord

Skriv det som är viktigt. Skriv inte det som inte är viktigt.

Back to novel

Ja, efter några dagars lullande i Gränslandet kunde jag så äntligen plocka fram den där boken jag påstod att jag jobbade på. Inte helt oväntat var tillståndet ganska oförändrat i den. Det förvånade mig faktiskt lite att jag kunde fortsätta ganska precis där jag slutade, som om det aldrig varit en jättelång paus mellan tillfällena.

Alldeles för pratigt är det förstås. Jag är för pratig av mig själv. Mitt romanskrivande ser ut så här: först rafsar jag ner det jag först kommer på. Sedan stryker jag två tredjedelar av orden. Sedan börjar jag i djungeln skönja ungefär det jag hade tänkt mig att berätta från början.

Målet är att min stil ska börja likna Hemingways ...

Men häromdagen skrev jag också, ganska fritt ut hjärtat, en liten betraktelse på en viss fantasysajt angående magi. Texten var inte så mycket information till omvärlden som en påminnelse till mig själv om vad jag sysslar med. Jag skrev att jag inte har med magi i mina berättelser om den inte kan tolkas symboliskt. Jag har överhuvudtaget inte med något i mina berättelser om det inte kan ges både två och tre olika tolkningar. Det är inget jag planerat från början, det är en stil jag bara råkat utveckla. Jag försöker hitta några miljöbeskrivningar i "Svart eld" som inte samtidigt var menade att illustrera något psykologiskt eller vara en metafor för något. Faktum var att jag inte hittade så värst mycket i den vägen. Ändå är boken fullproppad av miljöbeskrivningar. Någon som såg en skymt av texten lär ha kastat ur sig anmärkningen "hon har en rätt romantisk stil, va?"
Hm.

Detta ledde mig till följande djupsinniga tes:
Har du något att säga i din berättelse, så säg det. Säg det på alla sätt du kan, och säg inget annat.

Vill man tillämpa det mer konkret, ser det ur så här: angrip din oredigerade text och stryk, stryk, stryk allt som ser onödigt ut. Vartenda adjektiv, vartenda ord. Det kan bli pinsamt lite kvar. En del författare, särskilt nybörjare, börjar kanske i andra änden - mycket lite text från början.
Och här börjar man jaga "utfyllnad" ... texten tycks ju mest bestå av vakuum och därmed måste den fyllas ut. Meningar kan alltid göras lite längre. Dialoger kan rulla på i några extra sidor, och sedan har man alltså dessa adjektiv och miljöbeskrivningar som ska skapa stämning ... och fantasyförfattare har sin egen lilla förbannelse i detta fall, för hur frestande är det inte att lägga in lite extra kringinformation angående världen man just har skapat ...?
Allt detta är farligt. Regeln att inte skriva onödigheter gäller fortfarande! Jag tillhör alltså själv de där som pladdrar på, allt medan jag formar berättelsen, men det är lite som att så morötter för mig: jag vet att jag måste gallra bort hälften för att det överhuvudtaget ska bli en skörd i slutänden.

Om solen går upp eller regnet faller i berättelsen, gör de det för att det är viktigt, för att jag som författare vill hitta ett roligare sätt att säga "han kände optimism" eller "hon var ledsen" - för att nu ta ett extremt banalt exempel. Man kan, om man verkligen försöker, hitta lite passande symbolik i varenda grästuva man passerar på vägen. Om solen däremot bara går upp för att författaren tyckte att det behövdes lite mer stoff i kapitlet, bör man ta sig en funderare. Till och med litterära världen är hård idag. Ingen har råd att babbla på, för då sviker läsarna ögonblickligen och söker sig till en annan berättelse. Det är en otroligt hård konkurrens om uppmärksamheten.

Nu ska jag illustrera denna tes genom att skriva om detta inlägg och stryka onödigheterna.

Back to life ...

Det var ju ett tag sedan jag bloggade ...
Vilket helt enkelt beror på att jag inte haft så värst mycket att blogga om. Har befunnit mig några meter under ytan, kämpande med ett projekt (ja, jobb-jobbet) som visade sig blomma ut till en mardröm. Livet blir lite egendomligt när man jobbar dygnet runt. Man är inte ens särskilt duktig eller effektiv till slut, snarare tvärtom.
Och ska jag vara ärlig var inte bloggande det första jag tänkte på när jag väl tog en paus.
Plötsligt tog det bara slut ändå. Nu har jag suttit i tre dagar och kippat efter luft. Försökt komma ihåg hurdant livet är också. Naturen var snäll mot mig, sommarvärmen infann sig ganska exakt när jag var redo att gå ut och ta emot den. Så jag har pysslat lite i trädgården, ringt frissan, beställt nya linser, använt antirynkkrämen, funderat på nya kläder, funderat på semestern. Och framför allt gjort ingenting.

Jag insåg att jag gjort det till en liten årlig tradition att kommentera ESC (för det gjorde jag ju förra året, eller hur?) och samtidigt ser jag att jag med osviklig precision förutsade resultatet redan i min förra blogg, långt innan händelsen i sig ägde rum. Artonde plats. Bra, arton är ju mitt lyckotal, och att behöva fajtas om tätpositionerna med en folieklädd karnevalsfigur och en falsksjungande tandkrämsreklam är hursomhelst inget att stå efter. Jag önskar bara att kvällspressen kunde sluta att göra mig så förbannad jämt.
Nästa år ska jag nog inte titta på "tävlingen" alls.

Små scener

Jag har jobbat hårt med boken under de senaste dagarna och det har varit roligt ... nåja, tills jag stötte på en betydande svårighet.

Det har nu blivit dags att ta tag i texten och tackla de problem som jag hela tiden varit medveten om och ändå inte riktigt kunna "ringa in". Vad gör man då? Jo, man tar sig det enorma jobbet att demontera hela texten till scener.
En scen - enligt definition av t ex Holly Lisle - är den minsta meningsfulla enheten av en text, och den innehåller en förändring av något slag. Efter förändringen är scenen slut. Andra föredrar kanske att definiera en scen som en avsnitt som utspelas på en viss plats, och först när berättelsen lämnar denna episod, är scenen slut. Detta är logiskt mera riktigt, men har den nackdelen att en del sådana scener känns bluddriga, meningslösa och utdragna. Jag har t ex ett par dialoger som spänner över ett antal sidor och utreder ett antal olika frågor på en gång. Det liknar verkliga livet, men det fungerar tyvärr mycket dåligt litterärt sett.

(Här kan jag snegla lite på Leo Tolstoj, en av mina litterära husgudar, och konstaterar att han har en del sådana jättescener, men de är samtidigt lite listigt avgränsade så att det ändå blir en sak i taget. Därmed försvinner den där känslan av otydlighet och utdragenhet.)

Jag använde mig alltså av den förstnämnda definitionen, där en enda förändring får avsluta scenen. Sedan kan man fortsätta precis därifrån, samma plats och samma tid, men det är ändå ett "nytt stycke" och ska behandlas separat. Om man som jag använder ett sånt där struktureringsprogram - min favorit är fortfarande Storylines i Writer's Café - är det enkelt att dela upp: en ny "notislapp" för varje scen.
Metoden visade sig fungera bra - det gick på detta sätt mycket lättare att hitta de svaga punkterna i berättelsen. De lät inte vänta på sig, om man så säger ... Nu har uppgiften blivit att angripa de svaga scenerna så att det verkligen händer något i dem. Eller också stryka dem!

Men tyvärr avslöjades också en större klurighet, och det var en ren intrigfråga. Antingen är jag väldigt hård mot mig själv, eller också är jag verkligen kass på att få till vissa intriger - inte de rent psykologiska, men de logiska. En sådan enkel sak som att få en viss person att befinna sig på en viss plats vid en viss tidpunkt kan ge mig mycket huvudbry. Rör det sig sedan om två eller tre personer som ska sammanföras på samma ställe, blir det svårt på allvar. Jag frågar mig ständigt om det går ihop, om det inte vore mer logiskt för gubbe A att befinna sig på platsen Y istället för X just nu ... och eftersom det är absolut nödvändigt att han är på platsen X, måste jag hitta en hållbar ursäkt för att han verkligen är där. Och inte nog med att det måste vara en "ursäkt", det ska helst också kännas som den enda verkliga möjligheten han har. Det ser så illa ut med en romanfigur som gör en sak bara av ren slump.

Jag sitter alltså med några allvarliga intrigknutar där jag har en massa TÄNKANDE att göra (aj, aj, huvudvärk!) och jag har dessutom hittat några riktiga blindskär där absolut ingenting händer. Det är gräsligt, det finns avsnitt där samtliga aktörer i dramat står stilla och väntar på att någon annan ska göra något. Det liknar ett sånt där dataspel där man kan föra en figur mot en husvägg och sedan kan man se honom stå där och göra löjliga gå-rörelser fast han ändå inte kommer någon vart.

Och så har jag så många scener kvar att utreda att jag blir matt vid blotta tanken, men det känns ändå skönt att jag är igång och gör något.

Alfapetknep

Dagens moraliska utmaning:
Du spelar Barn-Alfapet med en rosenkindad och glad sjuåring. Och upptäcker att du lätt får ihop ord som FAKSIMIL, JÄVLIG och GLIDSLEM.

Lägga eller inte lägga? Hrm ... man ordnar raskt ihop brickorna och lägger ut ett prydligt FEZ istället, och det tycker sjuåringen är förfääärligt lustigt.

Oh happy day!

Några lyckliga sammanträffanden idag:
1. Barnen har sportlov och måste därför inte köras någonstans.
2. Jag är "mellan uppdragen" för första gången på ... nnggg ... evigheter.
3. Snöstorm. En svinigt kall östanvind som nyper grymt i kinderna om man skulle våga sig ut, men är rätt mysig att titta på om man är inne!

Ja, ut måste man ju, hundägare som man är. Hunden har ju sin präktiga päls, men han såg lite lidande ut till slut. Han fick snöklumpar i tassarna, jag fick pilla loss. Själv var jag så präktigt klädd som det bara gick, jag var varm och go i min jättestora vindjacka och hade ordentligt med kängor, mössa och vantar så jag hade det riktigt bra. Det kändes som om jag var inne fast jag var ute, liksom. Förutom det där med vinden i ansiktet då alltså. Aj, det gjorde riktigt ont. Det gick bättre på tillbakavägen när jag hade vinden i ryggen och enda olägenheten överhuvudtaget var att jag fick pulsa lite genom några drivor.

Nu är vi insnöade eftersom plogen inte har kommit hit. Han brukar inte dyka upp förrän det har slutat snöa, men det ser ju ut att dröja ...

Alltså, det som var riktigt lyckligt i sammanhanget var att jag fick tid att pyssla MED MIN ROMAN! Hurra hurra hurra! Det blev inget nyskapande för jag var fullt upptagen av att rota i anteckningar och strukturer. Berättelsen flöt bättre än jag hade vågat komma ihåg, men eftersom jag velar angående en del praktiska punkter var det förstås en del jättelika logiska missar. (Och hur ska jag få ihop det?) Och så är det ju en hel del sjok som inte är skrivna alls ännu, och så är det fortfarande den där betänkliga känslan av att det inte är någon riktig glöd i handlingen. Men det får bli som det vill med den saken. Jag får satsa mer på glöden i nästa bok då, den här tar ju löjligt mycket tid.

Av bara farten skissade jag upp en novell i Writer's Café, och innan jag visste ordet av hade jag skrivit en massa rader i den. Wow, bara sådär liksom. Det är en sorglig sf-novell, i stort sett bara ett "what-if" av det lite tråkigare slaget, och jag vet inte hur den funkar som novell. Men det var roligt att det ändå gick såpass lätt att få ner några ord.

Jag blev i alla fall lycklig över att få greja lite med det här igen, även om det innebar att jag glömde skriva några fakturor.

Kakelugnen som vi för ett år sedan planerade att bygga under 2006, den är alltså inte ens påbörjad. (Skorstenen blir ett stort problem att få till, och nu är vi inte längre överens om vilken typ av spis vi ska ha, egentligen.) Men ett fat med värmeljus kan ju faktiskt till nöds åtminstone påminna om en brasa ...

Och tiden går och vattnet stiger

Över en månad har gått sedan min förra bloggpostning.
Varför? För att jag inte har haft något att skriva i bloggen. Den skulle handla om mitt författande och det finns alltså inget att säga för inget har hänt på den fronten. Jag måste få ordning på livet snart, komma ikapp ... Ibland får jag lust att resa bort, till ett ställe där det saknas rutiner och gamla vanor, för där är det enkelt att skapa något helt nytt. Det är väl därför det är skönt att komma bort ibland, men alla kan ju också inse att man inte behöver resa för att genomdriva en förändring. Det som behövs är lite djärv tankeakrobatik.
Men minns tulipanarosen.

Jag får sätta mig ner och planera, med penna och papper alltså. (ELler datorn.) Någonstans, på något sätt, måste det gå att klämma in lite skrivtid igen. Nu har berättelserna börjat förfölja mig igen.

För övrigt kan jag notera att rapporterna om klimathotet gör mig skraj på allvar. Det som upprör mig mest är strutsmentaliteten som jag tycker sprider sig omkring mig: "Om något utmålas som tillräckligt skrämmande kan det inte vara sant."
Okej. Den mardrömsvision som en del förutsägelser kommer med, kan alltså inte vara sann just för att den är så mardrömslik.

Jag brukar inte vara pessimist, men jag kan inte låta bli att tänka "tänk om det faktiskt är sant den här gången? Vad gör vi då?" Jag har inte varit rädd för fågelinfluensan. Jag var inte rädd för millenieskiftet, eller när den där konstiga AIDS-paniken spred sig en gång i tiden - minns ni? - och det gick rykten om att man kunde få HIV av myggor. Men jag blir rädd när jag hör om halterna av koldioxid i vår atmosfär. Jag blir orolig för vad som ska hända med Golfströmmen. Och framför allt blir jag orolig över alla som inte verkar begripa allvaret i detta.
Det retar mig att man faktiskt kan göra något åt detta och att ingenting kommer att göras förrän det är för sent. Att det blir själva dumheten som sänker mänskligheten, och att det inte hjälper om man reserverar sig ...