Ett lik ligger och skräpar!

Akta er för att ha med för många lik i era historier. Jag har bestämt dragit på mig ett för mycket nu, om inte två för mycket.
Jag tror att jag vet var jag ska göra av det. Lite knöligt blev det, men det blev ganska snyggt när det dök upp igen. (Lik som aldrig dyker upp igen är förstås väldigt onödiga på hela taget.) Däremot vet jag inte vem som så att säga slog ihjäl personen ifråga, eller om det kanske inte var ett dråp alls eller bara en olycka. Jag har några bra kandidater, faktiskt en hel handfull. Alla har utmärkta motiv, men faktum är att det inte ens är detta som är poängen. Det är ingen deckare på det viset. Det var inte meningen att läsaren skulle sitta och grubbla över sådana petitesser.

Så här sitter jag alltså med ett jobbigt lik på halsen. Romanförfattare har sannerligen underliga problem ibland. Jag får väl ta ytterligare en långpromenad och försöka lösa det här, en gång för alla. Allt jag vet är att den här personen måste dö, på ett eller annat vis.

Medan jag skriver detta, hör jag som av en ren händelse "Let Your Body Decide". Ha, ha! Det ligger säkert hundra låtar i den här spellistan och så kom just den här fram.

Ja, jag brukar ju faktiskt "fråga" mina karaktärer hur de vill ha det när jag kört fast. Ska jag låta liket bestämma nu då?

Trance

Hur man uppnår skrivartrance:
1. Leta upp en lagom svängig och intetsägande låt (som du ändå gillar, även om du nästan skäms över det).
2. Spela den om och om igen i hörlurarna tills du börjar känna dig smått knasig. Observera, bara en låt, eller möjligen två.
3. Med tiden hamnar du i ett egendomligt, hypnotiskt tillstånd. Nu är du där. Sätt igång och dyk in i ditt eget ljuvliga universum.

.4.. förutsatt att Verkliga Livet inte envisas med att störa dig stup i kvarten. Gnälliga ungar, ringande telefoner, en massa måsten ...
Själv har jag nu klarat av punkt 1-3, men den fjärde var det lite värre med, som vanligt. Vilka låtar jag spelar under sådana här sessioner törs jag däremot inte avslöja, för det kan vara alla möjliga korkade infall. Musik jag inte för mitt liv skulle lyssna på annars, inklusive smurflåtar. Det är sällan något jag planerar, men har man väl börjat känna den där lätta rusigheten, är man så mån om att behålla den att man inte törs sluta spela, även om det faktiskt är en smurflåt.
Nåja, det är ett billigt rus i alla fall. Och oh så härligt!

Jag kan inte låta bli att undra hur musiker gör när de skriver sina låtar. På något vis inbillar jag mig att de gör som jag, rent principiellt. Jag leker med ord, en musiker leker med toner, men troligen jobbar vi likadant ändå. Ja, förutom det här med nonsensmusiktrancen alltså. Det kan väl ändå inte gå ... eller?

Sjön

Jag fick i helgen chansen att prata inför ett knippe personer om skrivande och om min bok.
Två timmar när man bara får hålla låda, härligt. Dvs det är härligt om man får prata om det man faktiskt allra helst vill prata om. Jag hade inte gjort det på ett tag, mer än i bloggen alltså.
Roligast var det när jag tittade ut genom fönstret och plötsligt insåg att sjön därute faktiskt ... är med i min roman. Faktiskt. Det var ju just den trakten jag hade i åtanke när jag totade ihop en del miljöer till "Svart eld". Jag har aldrig bott just där, men väl kört förbi ett otal gånger. Och den där sjön, den nämner jag också. Den, och de stora träden intill vägen.

Riktigt häftigt, faktiskt. Man fick nästan lite svindel.