Det menlösa bloggandet

Tro nu inte att mitt förra inlägg, och möjligen något ännu tidigare, inte ingick i någon slags lömsk plan. Det gjorde det visst, och den kommer nu strax att avslöjas. Jag ville komma någonvart med det jag skrev.

Jag har alltså studerat en hel hög svenska bloggar på senare tid, och på något vis gjorde det mig inte alls glad. Det mesta som skrivs är väldigt meningslöst i mina ögon, och framför allt verkar vi alla ha ramlat ner i en skrämmande likformighet vad gäller stilen. Naturligtvis beror detta på att vi alla, fast vi inte vill låtsas om det, är så djävulskt medvetna om i vilket forum vi faktiskt skriver. Dagbok? Ha ha, glöm det. Om folks dagböcker, de där små sakerna med lås på som man gömmer i nedersta skrivbordslådan, faktiskt såg ut sådär på riktigt ... nja, alltså, det tror jag faktiskt inte på. När man verkligen vill prata med sin dagbok sitter man inte och försöker vara stilist på samma gång. Man fyrar inte av de där avslutande onelinersarna som jag tidigare häcklat. Man försöker inte desperat skriva den bästa och mest lästa bloggen, eftersom man ju faktiskt inte hade tänkt sig att någon alls skulle läsa.
Men ute på nätet, där slåss vi alla vilt om uppmärksamheten. Och mer eller mindre medvetet blir vi strömlinjeformade i våra försök att sticka ut, eftersom vi alla sticker ut åt samma håll. Det är alltså precis som det brukar vara ...

Aftonbladet kör stenhårt med sitt blogglanserande. Varenda svensk artist/rockgrupp måste tydligen föra blogg denna sommar för att räknas. Jag kan snabbt konstatera att ord som "sjukt", "äga" och "grymt" (sjukt mycket folk, grymt bra spelning, giget ägde etcetera) är en liten aning överutnyttjade.
Jag passar härmed på att överräcka pokalen för årets bäst skrivna rockartistblogg till Timo Räisänen. Förlåt mig snälla Timo, för att jag inte har någon koll på din musik alls, men skulle musikerkarriären av någon anledning gå helt i stå, har du faktiskt en skrivartalang att falla tillbaka på. (Fast kom ihåg att författare inte har något liv.)

En del medier stryker alltså bloggandet medhårs, medan andra verkar direkt skeptiska. Hur skulle det se ut om inte längre professionella journalister fick ha monopol på tjôtandet till offentligheten ... ja, så här ser det ut. En del är bra och mycket är mindre bra. Men jag tror inte att vi ska blunda för att bloggvärlden är ganska stor och mäktig vid det här laget. Medierna ska nog akta sig för att förakta bloggarna, det kan de surt få betala. I slutänden dyker vi alla upp med våra fula, skvallriga fejs i Google ... Eller också går vi alla under enligt en slags massverkans lag, där kakafonin av röster till slut blir så högljudd att ingenting längre går att urskilja.
Det är med andra ord precis som kaoset i mitt huvud när jag försöker författa - först när det börjar bli tyst och stilla, kan jag forma en vettig tanke igen och hitta orden.
Tänk vad skrämmande, bloggvärlden börjar likna mitt huvud, eller om det nu var tvärtom. Världen börjar bli en illustration av mig själv ... Ja, jag vet, jag har läst filosofi på sistone, och sånt straffar sig.

På MySpace har jag kört en annan taktik vad gäller "bloggandet" och på pin kiv slängde jag in titeln "Writing about sex" på ett av inläggen. Jag drog mig inte för att erkänna att det var för att se om det inte skulle locka lite fler läsare ... och mycket riktigt seglade jag raskt upp på någon slags intern topplista under de dagarna. Det är faktiskt fantastiskt. Nu har jag trillat ner igen. Jag måste komma ihåg att vara lite mer porrig och sensationell även i denna blogg, så kan jag väl snart konkurrera med de där jättepopulära bloggarna som jag studerat nu och faktiskt inte ens fattar vitsen med. Frågan är bara vad det då är för mening med det hela, egentligen.

"Skaffa dig ett liv!"

Minns ni? Detta slagord som ekade genom cyberrymden för låt säga fem år sedan. (Och ekar emellanåt ännu, fast det är lite uttjatat vid det här laget, milt uttryckt.) Det var mycket effektivt. Det var det moderna sättet att berätta för medmänniskorna att de levde ett fattigt, tråkigt och meningslöst liv. Som hånfullhet var det faktiskt mycket effektivt ibland.
Jag försökte emellanåt lista ut hur det var när man hade ett liv. Själv hade jag förmodligen inget - då hinner man inte skriva, än mindre läsa sådana där slagord. Då ser man bara överlägset förvånad ut när någon nämner ord som "dator" och "Internet". Ja, se, sånt hinner man inte med om man har ett liv. Fast man hinner titta på TV. Fråga mig inte varför, men jag verkar vara den enda, inklusive de som har ett liv, som har noll koll på alla TV-serier. Jag kollar lite hjälplöst i TV-tidningen ibland. Det är ungefär så långt som jag kommer.
Jag antar att om man har ett liv, hinner man knappt vara hemma. Man är väl ute på fest för jämnan, med alla femhundra kompisar man förmodligen har. Man reser kanske mycket. Har total koll på mode och sånt. Har helgerna fulltecknade med spännande projekt. Fast man hinner alltså kolla på TV också (det här börjar bli mystiskt). Men framför allt har man en mycket klar definition på vad som är ett liv och vad som inte är det. Folk som inte gör vad man själv gör/skulle göra, eller gillar det man själv gillar, de har således inget värdigt liv. Och därmed har livet självt blivit en tävlan i vårt knasiga samhälle. Det duger inte att bara finnas till, liksom. Man måste leva högkvalitativt också, annars har man förlorat. Heja den som vinner.

Själv har jag två jobb att sköta, plus att jag nu tydligen ska ha hand om bokföringen också (HU!) Jag har ett hushåll att sköta, ett hus och en jättetomt som hela tiden skriker på uppmärksamhet, jag har man och två barn och en hund och ... ja, nä, jag har väl inget liv då. Det känns inte som om jag orkar med det också.

Skrivkramp!

Det är fruktansvärt, det här.
Jag kom igång så bra förut. Äntligen på spåret igen. Rytmen började infinna sig, saker hände med texten som jag skrev i förra inlägget.
Sedan hände något så enkelt som att jag fick ett förkylningsvirus. Ont i halsen, feber, hela faderullan. Plötsligt blev det tvärstopp. Inte ett ord fick jag fram - inte ett ord. Som författare alltså. Jag tappade åtminstone inte rösten den här gången.
Det håller i sig. Jag läser allt jag skrivit från antik tid och framåt, och jag häpnar över hur uselt dåligt allting är och hur utvecklingen dessutom går rätt neråt.
För säkerhets skull deppar jag rent allmänt. Jag har lullat runt på nätet i min vilsna jakt på musan och ordet, jag har läst bloggar av olika slag, varit på alla möjliga ställen - och jag häpnar över hur mycket smörja mänskligheten kan spotta ur sig. Jag tillhör mänskligheten, så jag ska inte påstå att jag är bättre på något vis. Jag har drabbats av någon slags allmän desillusion, jag vill å ena sidan ta en paus och vända absolut allting ryggen, i synnerhet skrivandet, men å andra sidan känns det som om tiden springer ifrån mig nu. Jag både vill och inte vill skapa. Det bubblar i mig av frustration, jag blir rastlös, jag vandrar som en osalig ande i huset, sitter vid datorn ibland, tar promenader, söker ... efter något.
Det känns helt enkelt som om jag har tappat något viktigt, men jag kommer inte ens underfund med vad det är.