Göteborgs Konsertkör är en s k projektkör som uppstår varje vår och höst för att framföra något större körverk. Själv trodde jag lite naivt att det nog skulle vara en ganska anspråkslös tillställning - förutom att favoriten Per Tengstrand skulle medverka. Tack vare honom fick jag veta överhuvudtaget att det skulle bli något, men annars var det svårt att hitta info. Det skulle kanske inte komma så många?
Trodde jag. Jag och A fastnade i en bilkö på vägen dit och anlände lite senare än vi tänkt oss, och då såg det ut så här utanför Vasakyrkan.
Men hoppla. Det var ju inte riktigt så man föreställt sig det - när jag två veckor tidigare gick på det här populära rockbandets spelning, köade jag inte en sekund och fick ändå stå precis där jag brukar vilja stå. Här vid Vasakyrkan var det däremot en rejäl folksamling. Vi som hade biljetter att hämta ut i kassan fick se folk strömma förbi oss och in i kyrkan, och sedan hamnade vi så långt bak i kyrkbänkarna att vi såg i princip noll av orkestern. Kören på 150 personer stod lite mer upphöjd, men det blev alltså en konsert där man fick höra mer än man såg - ja, tur att det inte var tvärtom i alla fall! Av flygeln såg jag enbart övre delen av locket, men å andra sidan speglade sig notbladen i det. Märkligt nog fick man alltså se notbladen fast man inte såg en skymt av pianisten ...
Men första halvan av konserten var utan pianist och piano. Framförandena ur "Eugen Onegin" berörde mig inte speciellt, av någon anledning - jag som annars älskar det mesta som Tjajkovskij gjort. Prokofievs "Kantat Aleksandr Nevsky" var däremot spännande värre. Om jag hört det på radion eller på skiva skulle jag förmodligen tyckt att det varit outhärdligt svulstigt, nationalistiskt och allt-vad-ni-vill, men det är alltså lite annorlunda när man sitter på plats och rycks med av stämningen. Dirigenten - tror jag att det var, jag såg alltså inte så mycket - berättade noga inför varje stycke om vad det skulle illustrera. Jag blundade och försjönk i en egen privat filmvisning, där jag verkligen såg hur de tyska riddarna gick genom isen, hur den ensamma kvinnan (vackert tolkad av Monica Danielson) förtvivlat sökte efter sin älskade bland liken på slagfältet och hur armén återvände i triumf och hyllades av folket. Lite oväntat associerade jag ideligen till "An American In Paris", hur jag nu kunde göra det. Det var väl det där filmiska i det hela. Så efteråt satt man med lite röda kinder och kände att man varit långt borta ...
Men givetvis var det världens bäste Tengstrand som var dagens höjdpunkt. Jag har skrivit det förut - det går inte att utnämna världens bäste pianist sådär rakt av, eller den näst bäste, eller nästnäst bäste osv ... alla inser ju hur fånigt det skulle bli med sådana rangordningar. Men jag tycker att Per är bäst, och det är inte bara för att han är den ende av de här pianisterna som skulle komma på idén att hälsa direkt på undertecknad med orden "vad roligt att du kom hit!" och få det att låta som något annat än en ren floskel. Den här gången var det Rachmaninovs "Paganinivariationer" som skulle framföras. Tyvärr har jag ingen inspelning från det här tillfället, men här kommer ett utdrag från samma verk med Mikael Pletnev som ju också gör bra ifrån sig:
Det händer något med mig när jag lyssnar på musik som är så här vacker och framförs på det här viset. Jag blundar och nej, jag ser ingen film inom mig. Istället har jag en slags utanför-kroppen-upplevelse där jag inte tänker, inte ser, inte har något ego. Jag svävar bara omkring i en rymd av toner, jag är ett med dem. Det är, tror jag, så man brukar beskriva en "transcendental upplevelse". Och återigen kändes det som ett stort privilegium, nästan overkligt, att man fick vara där och ta del av det hela.
På vägen till Göteborg hade vi bara pratat familjeangelägenheter i bilen. På vägen hem pratade vi bara om musik, och pianister, och konserter. Vi var båda upprymda, snudd på rusiga av det vi varit med om. Så otroligt vacker musik, framförd av en riktig världsstjärna. (Skrev GP eller någon annan tidning om detta? Nähä. Jag vet inte vad de gjorde istället, mer än att de gjorde en miss.)
Själv skämdes jag över att jag inte kommit ihåg att ta med ens en chokladpåskhare till solisten, som tack för allt möjligt, men jag kan väl åtminstone publicera det här vackra fotot som jag tog i höstas i Växjö, efter en annan magisk konsert.
Så här ser en världspianist ut. Med guldslips och allt.Så under april hade jag tre sinsemellan väldigt olika musikaliska upplevelser, var och en lika oförglömliga. Vilket älskade jag mest? Ja, som sagt, det går ju inte att rangordna. Det var ju bara bäst allting ...
