Schlagerprat, förstås

Eurovision Song Contest. Jag får ibland så vilda behov av att engagera mig vilt i något glamoröst och stort. (Måste få komma bort från vardagstristessen.) Till sommaren blir det fotbolls-VM, då får man väl festa till det lite igen. (Mitt fotbollsintresse blossar upp rejält under sådana tillställningar, för att sedan slockna totalt.) Nu har det varit ESC som fått förgylla tillvaron under ett antal dagar. Det verkade trevligt där i Aten. Lite flashigt sådär.

Och det är absolut obligatoriskt att tillställningen som sådan ska vara full med kalkonframträdanden, falsksjungande tjejer som desperat viftar med alla attribut, urusla skämt, konstiga etnopopballader, vidrigt fula kläder, divor, plattlåtar och arga diskussioner efteråt om Rätt Låt Vann. (Nähä! Joho!)

"Rätt" vinnarlåt får med fördel vara glad, medryckande, ha en refräng som sätter sig som klister i örat och väldigt gärna vara dansvänlig också. Var Finlands bidrag vulgärt? Eh, att köra strippshow för att vinna röster och att ge avkall på sin konstnärliga integritet, det tycker jag att vulgärt. Annars tycker jag inte att det spelar någon roll om man uppträder i guldlamé eller i halloweenutstyrsel, bara man gör det helhjärtat, för att man själv gillar det.

Lordi lyckades därmed i år leverera årets mesta schlager på ett suveränt stilsäkert vis. Jag skojar absolut inte. Jag är full av beundran. Den här segern var den roligaste sedan ABBA.

Carola har för övrigt en fantastisk röst och var förvisso också rätt stilsäker meeen ... vad har det tagit åt svenska folket som röstar fram sådana tråkiga låtar, år efter år? Jag är klart imponerad av prestationen att föra upp det här bidraget till femte plats. Och jag misstänker att ytterst få av poängen egentligen hade med själva låten att göra.

Ska väl tillägga att Anna Vissis kläder verkligen var tjusiga, samt att bildproducenten uppenbarligen höll mer på henne än på finländarna. Lordi hade ett fyrverkeri på scen, men det var visst inte meningen att TV-tittarna skulle få se det ...

Sanslöst utarbetad

Jag levererade just en laddning översatta dokument, och nu försöker jag hitta tillbaka till verkligheten. Frånsett en del matpauser och vimsiga utflykter till exempelvis Catahya har jag suttit och jobbat som en idiot under så många dagar att jag tappat räkningen på dem. Igår körde jag från nio på morgonen till halv två ... på morgonen ... eller natten, eller vad man nu säger. Deadline är deadline.
Det som händer när man jobbar på tok för mycket att är en underlig overklighetskänsla så småningom börjar infinna sig. Det tycks pågå något slags liv därute, men man är avskuren från det. Det är lite skrämmande, som om man befann sig i en dröm. Känslor av depression smög sig också på. Det brukar bli så när jag blir trött. Tankarna stannar inte, de börjar spruta runt på högvarv istället, fast allt mer förvirrade. (I sista stadiet blir det väl däremot väggen, antar jag.) Jag känner mig oerhört ensam och övergiven.

Nu skulle det sitta fint med en långpromenad med vovven men nu åskregnar det därute så jag får hitta på någon inomhusaktivitet istället. Nästa jobbpaket har redan anlänt, tre andra ärenden ligger också och väntar på mig med förebrående miner. Men jag tror att jag tar någon timmes time-out, sådär.

Har i alla fall slitit mig emellanåt för att snegla på melodifestivaler och liknande. Mer om detta kommer. Hjärnan går som sagt som en överhettat turbomotor just nu.

Host, host, host

Så kom den till slut, den ljuvligaste tiden på året. Gullvivorna slår redan ut, värmen är sommarvärme och allt är så ljuvt och vänt att jag skulle kunna vandra runt med vovven i timmar bland nyutslagna bokar och vitsippor, bara för att lyssna på vattenporl och fågelsång ... åååh, jag älskar det.

Och så blev jag sjuk. Igår pigg och frisk, idag febrig, hostig och med svidande hals. Det värsta är att det sitter otäckheter som känns som fönsterkitt långt nere i lungorna och jag klarar inte riktigt att hosta upp det. Precis så här var det förra vintern, som slutade med lunginflammation, ambulanstur och en nästan död nästan-författare. Alldeles nyss tappade jag andan på det där otäcka viset igen.

Jag har inte skrivit en rad på Ulvens öden och äventyr, för jag har haft fullt upp med annat - jobb, barnpassning, renovering etc. Å andra sidan har det emellanåt surrat rätt bra i huvudet. Det är ett bra tecken. Mitt halvundermedvetna jobbar bestämt vidare på det här.
Men främst får jag nu jobba med jobb-jobbet, det där som ger pengar. Jag har just insett att mitt hemgjorda system för fakturering - inte det där som redovisas för skattemyndigheterna alltså, utan det som gör att jag har koll på vad som ska skickas när - inte längre fungerar. Det blir allt fler projekt och då blir bristerna uppenbara. Alltså måste jag stoppa in alltihop i en databas och jag kan väl lika gärna erkänna det med en gång: jag är inte helt haj på Microsoft Access. Att göra en tabell är busenkelt. Att fixa till urvalskriterier och snygga formulär är lite värre. Och ingen kan väl påstå att det är roligt heller ... Förra gången jag försökte leka med Access var det just bara lek, ett skojprojekt vars tema inte behöver nämnas här. Nu är det plötsligt på riktigt, för att jag har ett uppenbart behov av det.
Tänka sig!