Jag är egentligen sur och ledsen. Har jobbat som ett litet ** hela veckan, har suttit uppe till halv två på natten för att klara deadline som var idag på eftermiddagen. (Har ju klämt in dotterns sjuårsdag och andra faktiskt mycket viktiga begivelser i programmet. Också.)
Det såg fint ut idag vid lunchtid. Nästan färdig. Skulle elegant klara deadline, om än med inte särskilt mycket marginal. Och vad händer då?
Åskväder! Och när det åskar, då dras sladdarna ur, både här och hos grannen, som sitter på bredbandsanslutningen. Vi är inte åskrädda, men vi är rädda om vår dyra utrustning. Nerslag är inte bara en hypotetisk risk här.
Mycket riktigt drog grannen hastigt ur sladden. Och därmed var förbindelsen med omvärlden väck, och eftersom jag för tillfället jobbar med ett översättarprogram som surrar på en server någon annanstans, blev det tvärstopp. Bara att stänga av datorn. I min desperation satte jag mig med mobiltelefonen i ett hörn och började spela Tetris, snacka om överslagsbeteende ...
Jag missade min deadline ... fick iväg grejorna precis när mottagaren skickat mig ett brev där det stod att hon nu gick hem och att kunden var underrättad om att leveransen inte kommer förrän på måndag. F-n vad lyckat det kändes. Inte för att jag rådde för det, men ändå, där fick man för allt nattarbete och all god vilja. Allt förgäves. Jag sa ett antal Svärord.
Men grejorna är mig alltså ur händerna och jag glömmer för ögonblicket att jag har mer att göra. Det tar vi imorron ... Nu har jag suttit med Åsnornas förbund igen och nu tycker jag om boken igen.
Letar som bäst efter den rätta, stämningsskapande musiken. För ögonblicket blev det något i sammanhanget riktigt standardmässigt, nämligen "Vandraren" med Nordman. Ack ja, snart finns det väl en norm för "fantasymusik" också. Om det inte redan gör det ... (Hedningarna är bra, och dessutom gillar jag när de sjunger på finska för då behöver jag inte störas av texten. Det räcker så bra med min egen.)
Häromdagen såg jag en bild på Leo diCaprio - ja, det var inte precis den första - och tyckte att han såg ut precis som min hjälte Ulven. Fast utan krullhåret förstås. Lustigt, för diCaprio är ju känd för att vara vacker och det var inte så jag beskrev Ulven från början. Han liknades ju istället vid "en utblommad maskrosstängel" eftersom han var så lång och smal och hade ett stort, mäktigt afrokrull i olika blonda nyanser. Jag hade så många tvålfagra grabbar i berättelsen ändå, så Ulven fick vara mer charmig än vacker. Å andra sidan har han vakna ögon och det tycker jag personligen är det mest tilldragande som finns, så det går kanske på ett ut. Och nu är han ju bokens hjälte och det ställer kanske vissa krav.
Berättelsens hjältinna är däremot fortfarande inte så grann. När hon introducerades i "Svart eld" påpekades det visserligen att hon hade snygga ben men så mycket mer var det inte. Hon är inte direkt ful, bara alldaglig. Hon heter Kaida och har så dåligt självförtroende att jag börjar bli irriterad på allvar på henne. Självklart faller hon för Ulven, drömprinsen för alla behövande små flickor. Men lever de lyckliga i alla sina dagar? Nja ... knappast.
Kaida är inte någon tacksam figur att skriva romaner om. Jag börjar förstå varför alla envisas med Starka Kvinnor. Just för att jag stör mig på henne måste jag gräva djupare i hennes historia och lära känna henne bättre.
Hon var yngsta barnet i en syskonskara på sex barn, hade en syster och fyra bröder. De var en fiskarfamilj i den radeniska staden Driellast, och Kaida var sin fars favoritbarn ... När hon var tolv år, omkom fadern och alla bröderna i en storm. Modern blev förkrossad, systern listade sig ur det hela genom att gifta sig. Kaida sökte sig också ut ur hemmet för att hantera sorgen och föll snart för en hårfager och betydligt äldre charmör vid namn Korli. Vid tretton års ålder blev hon gravid, till allas fasa. Hennes mor körde ut henne och systern intog någon slags mjäkig mellanställning. Kaida var hänvisad till Korli, som sannerligen inte hade lust att dras med henne och ungen. Men han hade inget val, eftersom hans affärspartner, jättekvinnan Panno, sade ifrån. Panno var så hiskeligt ful att ingen man såg åt henne med annat än fasa, men hon hade en rätt skarp hjärna och det visste Korli också. De drev en ölstuga ihop, och Panno fäste sig vid stackars Kaida och såg till att Korli tog sitt ansvar.
Det gjorde han tyvärr bara för att han måste. Sonen struntade han totalt i, förhållandet med Kaida bestod av gräl, örfilar och hån. Sedan gjorde han förstås ingen hemlighet av att han hade andra damer också vid sidan om. Kaida själv försökte tappert leva på någon slags livslögn om att hon och Korli älskade varandra, för vad hade hon för val? Panno blev hennes enda vän men inte vet jag om det förhållandet var så helt sunt det heller, för Panno var överbeskyddande i all sin vänlighet.
När man ser till denna bakgrund är det ganska lätt att förstå att Kaidas självförtroende var rätt obefintligt. Hon kunde nog te sig rätt kavat vid första anblicken men därunder var hon en väldigt liten och ensam tjej som hängde upp hela sin tillvaro på den älskade lille sonen.
Men en dag står han där på hennes tröskel, drömprinsen. Ulven Heplon, en glad kille som fixar allt, blir kompis med alla, lär sig allt i ett nafs och dessutom verkar ha ett hjärta av guld. Han är världens bäste vän, älskare och styvpappa. Han är helt enkelt nästan för bra för att vara sann ...
Den som inte klarar ens en litenliten spoiler ska blunda nu, för här kommer ett avslöjande: det här förhållandet råkar på betydande svårigheter. Om nu inte någon kunde räkna ut det själv. En sak som gjort boken jobbig att skriva är just deras - med tiden - allt olyckligare relation. Jag förstår dem båda, jag vill vara på bådas sida, men jag medger att Kaida är påfrestande i all sin ynklighet.
Det börjar visst bli läge att införa lite lyckligare kvinnor i den här berättelsen. Å andra sidan är inte killarna särskilt glada de heller ...
2006-07-29
2006-07-08
Önskedrömmar
Jag har drabbats av min regelbundet återkommande glamourfeber. Missförstå mig inte, jag har inte lust att bli kändis eller så. Eller, föralldel, leva "la dolce vita" som After Dark sjunger om. Bada i champagne och festa hela natten, njaeh. Inte riktigt min grej.
Men då är det ju tur att man är författare, så att man kan sluta ögonen en stund och drömma fram den där tillvaron. Min fantasi tycks vara rik såtillvida att jag kan leva mig in i sådana där drömmar väldigt väl. Så jag har insett att jag faktiskt har det där livet inom räckhåll, även om det bara är korta stunder åt gånger. Jag kan drömma fram exakt vad jag vill. Jag kan njuta av mina drömmar. Bra.
Detta fick mig lite osökt att tänka på s k flärdromaner. De är kanske inte lika mycket i ropet längre som de var under 80-talet, när det publicerades mängder av s k FLN-romaner - eller tantsnusk som det ju också hette. Jag har ett par av dessa böcker i hyllan. Det var inte så lätt att komma igenom dem, eftersom de generellt sett var ganska dåligt skrivna och dessutom inte alltid hade en handling som var så himla intressant. Kanske var min glamourlängtan på denna tid inte tillräckligt stor för att jag skulle orka med alla dessa ändlösa beskrivningar av hjältinnans märkesvaror. Och så var det ju frustrerande med alla skitsnygga hjältinnor eftersom jag själv inte kände mig lika skitsnygg och inte kunde leva mig in i hjältinnornas öden tillräckligt mycket för att kunna "idenfiera" mig med dem.
Men de här böckerna skrevs ju inte för att vara litterärt framstående heller. De skrevs för att fylla just ett glamourbehov hos läsarna - möjligen också hos författarna, vem vet?
"Borta med vinden" brukar anföras som en av de ursprungliga flärdromanerna - lite orättvist tycker jag kanske, eftersom ganska mycket i den boken är ganska lite flärdfullt. Titeln anspelar ju på det faktum att flärden faktiskt försvann ... Jag gillade inte boken, tyckte att den var onödigt rasistisk och dessutom dyster och tung framåt slutet, men visst fanns det häftiga partier.
En annan, betydligt bättre kandidat, är Daphne du Mauriers klassiker "Rebecca". Bättre ur litterär synpunkt, bättre för den glamourtörstande. Läs den! Den är bara så romantisk, och samtidigt är det en rätt spännande deckare med ett oväntat slut - för den som till äventyrs inte redan kan intrigen utantill, vill säga. Tantsnusk saknar den däremot.
Så här va (inga spoilers): Hjältinnan, eller snarare berättaren, är en tafatt och mycket slätstruken ung tjej "med röda armbågar och stripigt hår" som på ett tämligen obegripligt vis lyckas bli gift med en något äldre, stormrik och romantiskt bitter engelsk godsägare. Hon kommer med stor förväntan till hans helt fantastiska gods och upptäcker där att minnet av hans första fru, den mystiskt avlidna Rebecca, tyvärr lever lite väl starkt ... så under resten av boken ägnar sig den unga bruden med stigande förtvivlan åt att försöka slåss mot det spöke som är Rebecca. Inte på det ockulta viset förstås, men alla pratar om Rebecca, hela huset bär spår av henne, hushållerskan dyrkar henne fortfarande ... och den nya lilla frun är ett snällt mähä som inte kan och törs säga ifrån. Så där går hon, i Rebeccas hus och bland Rebeccas tillhörigheter och försöker vara gift med Rebeccas man ...
Känns intrigen igen? Ja, för den har kopierats en miljon gånger. Det är som sagt dödligt romantiskt, trots att förhållandet mellan den unga frun och den bittre aristokraten inte skildras med någon större passion. Det är Rebecca, minnet av henne, som är så hopplöst romantiskt. Rebecca är exakt allt det som flärdromanhjältinnor brukar vara. Bokens berättare står däremot där med sitt platta hår och sina nerbitna naglar och går nästan under av mindervärdeskomplex. Man lider med henne och man tjusas samtidigt med henne när Rebecca ideligen blir indirekt beskriven. För Rebecca som person, och Rebeccas hus, är verkligen alldeles enastående ...
Som sagt, läs den. FLN-romanerna är till stor del skräp och tantsnusk, det här är bra på riktigt.
Jäpp, denna bok har blivit efterapad många, många gånger. Den har för romantikromanerna blivit vad "Härskarringen" blev för fantasyn. Jag tror att jag får gå och läsa den lite igen, för att mätta min glamourtörst för denna gång. Vi vill alla vara Rebecca ett slag. Tror vi, he he.
Tänkte här lite snyggt leda över resonemanget på fantasy men si, det orkar jag inte.
Men då är det ju tur att man är författare, så att man kan sluta ögonen en stund och drömma fram den där tillvaron. Min fantasi tycks vara rik såtillvida att jag kan leva mig in i sådana där drömmar väldigt väl. Så jag har insett att jag faktiskt har det där livet inom räckhåll, även om det bara är korta stunder åt gånger. Jag kan drömma fram exakt vad jag vill. Jag kan njuta av mina drömmar. Bra.
Detta fick mig lite osökt att tänka på s k flärdromaner. De är kanske inte lika mycket i ropet längre som de var under 80-talet, när det publicerades mängder av s k FLN-romaner - eller tantsnusk som det ju också hette. Jag har ett par av dessa böcker i hyllan. Det var inte så lätt att komma igenom dem, eftersom de generellt sett var ganska dåligt skrivna och dessutom inte alltid hade en handling som var så himla intressant. Kanske var min glamourlängtan på denna tid inte tillräckligt stor för att jag skulle orka med alla dessa ändlösa beskrivningar av hjältinnans märkesvaror. Och så var det ju frustrerande med alla skitsnygga hjältinnor eftersom jag själv inte kände mig lika skitsnygg och inte kunde leva mig in i hjältinnornas öden tillräckligt mycket för att kunna "idenfiera" mig med dem.
Men de här böckerna skrevs ju inte för att vara litterärt framstående heller. De skrevs för att fylla just ett glamourbehov hos läsarna - möjligen också hos författarna, vem vet?
"Borta med vinden" brukar anföras som en av de ursprungliga flärdromanerna - lite orättvist tycker jag kanske, eftersom ganska mycket i den boken är ganska lite flärdfullt. Titeln anspelar ju på det faktum att flärden faktiskt försvann ... Jag gillade inte boken, tyckte att den var onödigt rasistisk och dessutom dyster och tung framåt slutet, men visst fanns det häftiga partier.
En annan, betydligt bättre kandidat, är Daphne du Mauriers klassiker "Rebecca". Bättre ur litterär synpunkt, bättre för den glamourtörstande. Läs den! Den är bara så romantisk, och samtidigt är det en rätt spännande deckare med ett oväntat slut - för den som till äventyrs inte redan kan intrigen utantill, vill säga. Tantsnusk saknar den däremot.
Så här va (inga spoilers): Hjältinnan, eller snarare berättaren, är en tafatt och mycket slätstruken ung tjej "med röda armbågar och stripigt hår" som på ett tämligen obegripligt vis lyckas bli gift med en något äldre, stormrik och romantiskt bitter engelsk godsägare. Hon kommer med stor förväntan till hans helt fantastiska gods och upptäcker där att minnet av hans första fru, den mystiskt avlidna Rebecca, tyvärr lever lite väl starkt ... så under resten av boken ägnar sig den unga bruden med stigande förtvivlan åt att försöka slåss mot det spöke som är Rebecca. Inte på det ockulta viset förstås, men alla pratar om Rebecca, hela huset bär spår av henne, hushållerskan dyrkar henne fortfarande ... och den nya lilla frun är ett snällt mähä som inte kan och törs säga ifrån. Så där går hon, i Rebeccas hus och bland Rebeccas tillhörigheter och försöker vara gift med Rebeccas man ...
Känns intrigen igen? Ja, för den har kopierats en miljon gånger. Det är som sagt dödligt romantiskt, trots att förhållandet mellan den unga frun och den bittre aristokraten inte skildras med någon större passion. Det är Rebecca, minnet av henne, som är så hopplöst romantiskt. Rebecca är exakt allt det som flärdromanhjältinnor brukar vara. Bokens berättare står däremot där med sitt platta hår och sina nerbitna naglar och går nästan under av mindervärdeskomplex. Man lider med henne och man tjusas samtidigt med henne när Rebecca ideligen blir indirekt beskriven. För Rebecca som person, och Rebeccas hus, är verkligen alldeles enastående ...
Som sagt, läs den. FLN-romanerna är till stor del skräp och tantsnusk, det här är bra på riktigt.
Jäpp, denna bok har blivit efterapad många, många gånger. Den har för romantikromanerna blivit vad "Härskarringen" blev för fantasyn. Jag tror att jag får gå och läsa den lite igen, för att mätta min glamourtörst för denna gång. Vi vill alla vara Rebecca ett slag. Tror vi, he he.
Tänkte här lite snyggt leda över resonemanget på fantasy men si, det orkar jag inte.
2006-07-04
Har du något att säga?
En fråga som kan stressa ihjäl vilken författare som helst. Nåja, mig åtminstone. Man sitter där och totar glatt med sin trevliga berättelse och man har så ininorden roligt när man gör det, och så läser man en hög goda skrivråd. Först kommer "vad är det du vill säga med din berättelse"?
???
Gulp.
När man skriver fantasy eller något annat onyttigt, kan en sådan fråga kännas som en direkt pik. Det känns som om man borde prata om något viktigt, kanske uttala sig om något aktuellt problem eller så. Första gången jag läste den frågan kändes det som om man skulle skrivit något självbiografiskt om man nu haft någon skam i kroppen.
Förlagen klagar förresten på alla debutromaner där huvudpersonen heter likadant som författaren själv och antingen lever exakt som författaren troligen gör, eller också lever ett slags författarens drömliv - eller möjligen mardrömsliv. Läser du vissa kulturspalter kan du rentav få intrycket att debutromaner bara handlar om sånt, emedan fantasy inte finns i sådana artikelförfattares världar.
Min gamla mormor ogillade att jag satt och skrev "sånt som bara är en blandning av böcker du själv har läst". Hon tyckte att jag skulle skriva om självupplevda saker.
Gulp igen!
Jag testade faktiskt, jag var ju inte så gammal precis, och jag blev ohyggligt uttråkad. Vem har intresse av att läsa om mitt liv? Ja, inte ens jag själv, faktiskt. Det som har hänt, det har hänt, och det behöver jag inte sitta och skriva om. Jag är säkert ändå den som är mest intresserad, åtminstone fram tills jag blir en Kändis.
Men som jag skrev om i ett tidigare blogginlägg, ligger det faktiskt något i dessa råd, även om man skriver rena påhitt. Någonstans måste en berättelse förankras i verkligheten även om den är aldrig så mycket fantasy. Någonstans ... tja, någonstans ska ju ens egen syn på livet in. Annars tror jag att det blir väldigt opersonligt. När jag ger kritik på andras alster, vilket jag emellanåt varit väldigt flitig med, brukar jag gnälla på två saker:
1. Ett språk som förefaller vara lånat från favoritförfattaren, snarare än "eget".
2. En rädsla för att beröra lite jobbigare ämnen - åtminstone får man det intrycket. Så snart berättelsen börjar kännas djup och oroande, styr författaren därifrån som om h*n haft ett ekolod som börjat larma. Fast tvärtom, kanske.
Men det är ju just det ... när en berättelse börjar kännas lite obekväm, kanske lite för närgången, när det börjar krypa lite längs ryggraden, det är förmodligen då man börjar beröra något viktigt. Det man ville säga, eller åtminstone borde säga.
"Svart eld" inleddes med ett våldsamt gräl, det har jag säkert sagt många gånger förut. Det var mycket viktigt för intrigen att detta gräl kom till stånd, eftersom det var det som gav hjälten knuffen ut i världen. (Alla berättelser handlar, åtminstone i symbolisk mening, antingen om att en främling kommer till stan eller att någon ger sig ut på en resa! Och i fantasy är det ofta både och!) Men vad grälade de om? Jag hade ett antal uppslag, och de var rätt tama. Styvfadern var en elak typ. Inte konstigt att hjälten drog. Till slut valde jag den enklaste lösningen - hjälten vantrivdes så till den milda grad att han bestämde sig för att sticka, och det tyckte inte styvfadern om. Han tog till våld för att förhindra drängens flykt. De började bråka, det gick åt pipan, kan man lugnt säga.
Men medan jag skrev detta, uppenbarade sig berättelsens verkliga tema och jag visste plötsligt vad jag försökte säga. Det handlade inte om att någon var ond, utan om missförstånd och sviken kärlek, om två personer som var så olika skapta att de bara måste ryka ihop. Den svikna kärleken urartade i någon slags desperat svartsjuka och där fanns hela temat, det som gav boken dess titel.
Vad som var ännu märkligare var att jag en dag märkte att jag hämtat stoffet från verkligheten, även om det blev så förvrängt i sagoformen att ursprunget knappast kan spåras längre. (Hoppas jag ...)
Så visst försökte jag säga något, och visst skrev jag om saker jag upplevt själv och inte bara sett på TV. Det tog bara lite tid att krafsa fram det!
Stephen King påstår att när man väl sätter sig och skriver så kan man skriva om vad sjutton som helst. Nja, det håller jag inte riktigt med om. Man bör skriva om saker som man kan bli personligt engagerad i. Det kan vara "vad som helst" i omvärldens ögon, men det måste ändå vara något som betyder något för mig. Hur kan man annars uppbåda engagemanget som krävs för att skriva en hel bok?
Det finns förstås exempel på motsatsen - när man läser en berättelse som är så full av patos och budskap att man får lust att säga till författaren "öh, om du har så många åsikter kan du väl komma med dem rakt av och inte gömma dig bakom den här genomskinliga intrigen!" (Jag är ingen vän av s k politiska romaner ...) Men det gäller sällan fantastikgenren. Där undviker man blindskären genom att skämta bort allvaret, eller genom att iscensätta en onödig strid där man tryggt kan låta armar och huvuden yra genom luften - det blir mindre personligt på det viset. Och om skurken plötsligt skulle råka visa sig lite för mänsklig får man skynda sig att göra honom falsk och otäck igen så att det inte uppstår något moraliskt dilemma ...
Problemet, som jag antydde ovan, är att man inte kan inleda skrivandet med att sätta sig och rulla med ögonen och mumla "vad är det jag vill sääääga, vad är det jag tycker är viktigt ..." för börjar man i den änden blir det nog mest tillgjort. Dessutom är det ju trist! Man ska ju skriva en berättelse, inte ett första maj-tal. Nej, man får plumsa runt ett slag, leka med uppslagen, forma en slags berättelse och sedan vara beredd på den där resonansen som jag pratade om i en annan blogg. Och sedan skriva om allting en gång till, tjolahopp!
Tror förresten att jag har skrivit allt det här förut, fast jag inte orkar ögna igenom alla mina tidigare blogginlägg. Nå, det beror kanske på att detta är ett ämne som faktiskt engagerar mig väldigt mycket ...
Andra bloggar om: författande, fantasy
???
Gulp.
När man skriver fantasy eller något annat onyttigt, kan en sådan fråga kännas som en direkt pik. Det känns som om man borde prata om något viktigt, kanske uttala sig om något aktuellt problem eller så. Första gången jag läste den frågan kändes det som om man skulle skrivit något självbiografiskt om man nu haft någon skam i kroppen.
Förlagen klagar förresten på alla debutromaner där huvudpersonen heter likadant som författaren själv och antingen lever exakt som författaren troligen gör, eller också lever ett slags författarens drömliv - eller möjligen mardrömsliv. Läser du vissa kulturspalter kan du rentav få intrycket att debutromaner bara handlar om sånt, emedan fantasy inte finns i sådana artikelförfattares världar.
Min gamla mormor ogillade att jag satt och skrev "sånt som bara är en blandning av böcker du själv har läst". Hon tyckte att jag skulle skriva om självupplevda saker.
Gulp igen!
Jag testade faktiskt, jag var ju inte så gammal precis, och jag blev ohyggligt uttråkad. Vem har intresse av att läsa om mitt liv? Ja, inte ens jag själv, faktiskt. Det som har hänt, det har hänt, och det behöver jag inte sitta och skriva om. Jag är säkert ändå den som är mest intresserad, åtminstone fram tills jag blir en Kändis.
Men som jag skrev om i ett tidigare blogginlägg, ligger det faktiskt något i dessa råd, även om man skriver rena påhitt. Någonstans måste en berättelse förankras i verkligheten även om den är aldrig så mycket fantasy. Någonstans ... tja, någonstans ska ju ens egen syn på livet in. Annars tror jag att det blir väldigt opersonligt. När jag ger kritik på andras alster, vilket jag emellanåt varit väldigt flitig med, brukar jag gnälla på två saker:
1. Ett språk som förefaller vara lånat från favoritförfattaren, snarare än "eget".
2. En rädsla för att beröra lite jobbigare ämnen - åtminstone får man det intrycket. Så snart berättelsen börjar kännas djup och oroande, styr författaren därifrån som om h*n haft ett ekolod som börjat larma. Fast tvärtom, kanske.
Men det är ju just det ... när en berättelse börjar kännas lite obekväm, kanske lite för närgången, när det börjar krypa lite längs ryggraden, det är förmodligen då man börjar beröra något viktigt. Det man ville säga, eller åtminstone borde säga.
"Svart eld" inleddes med ett våldsamt gräl, det har jag säkert sagt många gånger förut. Det var mycket viktigt för intrigen att detta gräl kom till stånd, eftersom det var det som gav hjälten knuffen ut i världen. (Alla berättelser handlar, åtminstone i symbolisk mening, antingen om att en främling kommer till stan eller att någon ger sig ut på en resa! Och i fantasy är det ofta både och!) Men vad grälade de om? Jag hade ett antal uppslag, och de var rätt tama. Styvfadern var en elak typ. Inte konstigt att hjälten drog. Till slut valde jag den enklaste lösningen - hjälten vantrivdes så till den milda grad att han bestämde sig för att sticka, och det tyckte inte styvfadern om. Han tog till våld för att förhindra drängens flykt. De började bråka, det gick åt pipan, kan man lugnt säga.
Men medan jag skrev detta, uppenbarade sig berättelsens verkliga tema och jag visste plötsligt vad jag försökte säga. Det handlade inte om att någon var ond, utan om missförstånd och sviken kärlek, om två personer som var så olika skapta att de bara måste ryka ihop. Den svikna kärleken urartade i någon slags desperat svartsjuka och där fanns hela temat, det som gav boken dess titel.
Vad som var ännu märkligare var att jag en dag märkte att jag hämtat stoffet från verkligheten, även om det blev så förvrängt i sagoformen att ursprunget knappast kan spåras längre. (Hoppas jag ...)
Så visst försökte jag säga något, och visst skrev jag om saker jag upplevt själv och inte bara sett på TV. Det tog bara lite tid att krafsa fram det!
Stephen King påstår att när man väl sätter sig och skriver så kan man skriva om vad sjutton som helst. Nja, det håller jag inte riktigt med om. Man bör skriva om saker som man kan bli personligt engagerad i. Det kan vara "vad som helst" i omvärldens ögon, men det måste ändå vara något som betyder något för mig. Hur kan man annars uppbåda engagemanget som krävs för att skriva en hel bok?
Det finns förstås exempel på motsatsen - när man läser en berättelse som är så full av patos och budskap att man får lust att säga till författaren "öh, om du har så många åsikter kan du väl komma med dem rakt av och inte gömma dig bakom den här genomskinliga intrigen!" (Jag är ingen vän av s k politiska romaner ...) Men det gäller sällan fantastikgenren. Där undviker man blindskären genom att skämta bort allvaret, eller genom att iscensätta en onödig strid där man tryggt kan låta armar och huvuden yra genom luften - det blir mindre personligt på det viset. Och om skurken plötsligt skulle råka visa sig lite för mänsklig får man skynda sig att göra honom falsk och otäck igen så att det inte uppstår något moraliskt dilemma ...
Problemet, som jag antydde ovan, är att man inte kan inleda skrivandet med att sätta sig och rulla med ögonen och mumla "vad är det jag vill sääääga, vad är det jag tycker är viktigt ..." för börjar man i den änden blir det nog mest tillgjort. Dessutom är det ju trist! Man ska ju skriva en berättelse, inte ett första maj-tal. Nej, man får plumsa runt ett slag, leka med uppslagen, forma en slags berättelse och sedan vara beredd på den där resonansen som jag pratade om i en annan blogg. Och sedan skriva om allting en gång till, tjolahopp!
Tror förresten att jag har skrivit allt det här förut, fast jag inte orkar ögna igenom alla mina tidigare blogginlägg. Nå, det beror kanske på att detta är ett ämne som faktiskt engagerar mig väldigt mycket ...
Andra bloggar om: författande, fantasy
2006-07-01
Idyll
Jag var ute och gick med hunden nu på kvällen. När solen står lågt och det är vindstilla blir vattenytan alldeles blek, men skogar och klippor blir gyllene istället.
Det var strax över 20 grader i luften och alla sommargäster har kommit till sina stugor, så man kände grilldofter och hörde det trevliga ljudet av middagar bland och häckar och bersåer. Nu blommar schersminerna, rosorna och kaprifolen så det luktar gott överallt. Jag passerade en och annan vitmålad gammal glasveranda där det verkligen fanns blommande pelagoner och vita tyllgardiner. Och ute på sundet brusade motorbåtarna, och fåglarna sjöng så att det ekade mellan klipporna.
Det var så idylliskt att det blev overkligt. Jag blev nästan lite vemodig mitt i alltihop, för jag kände att bättre än så här kan det ju aldrig bli.
Möjligen är jag lite för mätt efter att ha konsumerat lite väl rikliga mängder med paella (lagad utomhus med nya gasolbrännaren) och jordgubbstårta, och så var det ju korvgrillning på stranden nu på kvällen ...
Som sagt - det blir inte bättre. Sommarkvällarna blir inte mer perfekta än så här, det finns inget bättre ställe att befinna sig på. Jag stuvar undan känslan och minnet så att jag har något att hala fram när det blir sämre tider igen.
Det var strax över 20 grader i luften och alla sommargäster har kommit till sina stugor, så man kände grilldofter och hörde det trevliga ljudet av middagar bland och häckar och bersåer. Nu blommar schersminerna, rosorna och kaprifolen så det luktar gott överallt. Jag passerade en och annan vitmålad gammal glasveranda där det verkligen fanns blommande pelagoner och vita tyllgardiner. Och ute på sundet brusade motorbåtarna, och fåglarna sjöng så att det ekade mellan klipporna.
Det var så idylliskt att det blev overkligt. Jag blev nästan lite vemodig mitt i alltihop, för jag kände att bättre än så här kan det ju aldrig bli.
Möjligen är jag lite för mätt efter att ha konsumerat lite väl rikliga mängder med paella (lagad utomhus med nya gasolbrännaren) och jordgubbstårta, och så var det ju korvgrillning på stranden nu på kvällen ...
Som sagt - det blir inte bättre. Sommarkvällarna blir inte mer perfekta än så här, det finns inget bättre ställe att befinna sig på. Jag stuvar undan känslan och minnet så att jag har något att hala fram när det blir sämre tider igen.
2006-06-29
Hemsidor
Nog måste man väl ha en hemsida? En gång i tiden, på den tiden även jag hade Hemsida, hade man en, liksom. Nu har jag ett par, strödda över nätet för de olika roller som är jag. Jag är ju icke blott Ghosthand.
Men nu känner jag att jag faktiskt borde ha någon som är helt i egen regi. Dels var det författarskolan där det mesta av materialet redan är skrivet. Dels var det böckerna. Och så, viktigast av allt just nu, jobbsidan för min firma, den verkligt seriösa således. Ja, det är viktiga hemsidor allihop och ...
... jag fick förstås rampfeber och prestationsångest mitt i alltihop och bestämde mig för att mjuka upp med något enklare. En liten sida om min hund, kanske? Han är ju så söt! Så här såg han ut för ett år sedan, när han var en liten valpis. Han är fortfarande söt, om än inte lika ullig. Hundhemsidor är inte konstiga. Lite rara foton och någon matchande bakgrundsfärg, så var det klart ...
Så gör man. Ta något enkelt. Jag borde följdaktligen jobba med något enkelt litterärt också, fast jag känner inte riktigt för det. Jag vill jobba med Ulven direkt. Men det är som vanligt svårt att hitta tid - det har blivit lite väl många jobbkvällar med sittningar till elva-halvtolv och efter det är jag så lagom tänd på att sitta och författa.
... här skulle jag nu ha skrivit en passus om hur knepigt det är att jobba och samtidigt spela Den Goda Modern för de sommarlovslediga och tämligen krävande barnen, allt medan deras far jobbar över på sitt jobb, men så blev klockan mycket och ungarna skulle läggas vilket de inte ville gå med på, varpå dagens andra Ragnarök gick av stapeln. Nu är det mycket senare och jag är trött. Jaha, det var den bloggen det. Mitt liv i ett nötskal just nu.
2006-06-14
Fnurra på tråden?
Det är tekniska trassel mest överallt. Bredbandsförbindelsen krånglar. Mailservern krånglar. Telefonen krånglar. Och jag får inte upp min egen blogg i fönstret ...
Att jag inte bloggat beror mest på att jag inte författat, och detta beror (fortfarande) på att jag sitter fjättrad vid 'putern alldeles för mycket ändå. När jag lyckas slita mig från jobbet måste jag resa på mig och röra på mig, av rena hälsoskäl. Jag funderar dels på att återgå till att författa med hjälp av kollegieblock och penna (fast då brukar jag få skrivkramp rent fysiskt och det gör ont), dels på att investera lite firmapengar i ett höj- och sänkbart skrivbord så att jag kan byta arbetsställning lite mer. En välkänd fälla för hemmajobbare är ju, som bekant, att man gärna av ekonomiska skäl tummar lite på ergonomi och arbetsmiljö. Vill inte vara osolidarisk mot mina medsystrar här på jorden, men har inte kvinnor av tradition varit rätt dåliga på det här med ergonomi? Min mammas generation - ja, förlåt mig mamma - verkar nästan ha inställningen att städning och liknande ska vara jobbigt och ge värk både här och där, annars är det inte på riktigt liksom. Ja, varför använda svabb med teleskoprör när man kan gå dubbelvikt med en skurborste!
Och jobbar man hemifrån ska man sitta på en kass skrivbordsstol och ha ett snålt tilltaget skrivbord, om man nu inte tar köksbordet istället ...
Gud vet vad den där fantastiska skrivbordsstolen kostade, den jag hade på min Ericsson-tid. Jag vill i alla fall ha en sådan igen. Med gung och fjädring och femtioelva reglage. Och så ett sådant där skrivbord med motor, ja. Bzz, bzz. Med tanke på att jag sitter här tio timmar om dygnet eller mer, borde jag kanske ha bra grejor.
Nej, det där med kollegieblocket är nog värt att tänka på. Då kan jag rentav sitta nere på bryggan en stund och klottra.
Att jag inte bloggat beror mest på att jag inte författat, och detta beror (fortfarande) på att jag sitter fjättrad vid 'putern alldeles för mycket ändå. När jag lyckas slita mig från jobbet måste jag resa på mig och röra på mig, av rena hälsoskäl. Jag funderar dels på att återgå till att författa med hjälp av kollegieblock och penna (fast då brukar jag få skrivkramp rent fysiskt och det gör ont), dels på att investera lite firmapengar i ett höj- och sänkbart skrivbord så att jag kan byta arbetsställning lite mer. En välkänd fälla för hemmajobbare är ju, som bekant, att man gärna av ekonomiska skäl tummar lite på ergonomi och arbetsmiljö. Vill inte vara osolidarisk mot mina medsystrar här på jorden, men har inte kvinnor av tradition varit rätt dåliga på det här med ergonomi? Min mammas generation - ja, förlåt mig mamma - verkar nästan ha inställningen att städning och liknande ska vara jobbigt och ge värk både här och där, annars är det inte på riktigt liksom. Ja, varför använda svabb med teleskoprör när man kan gå dubbelvikt med en skurborste!
Och jobbar man hemifrån ska man sitta på en kass skrivbordsstol och ha ett snålt tilltaget skrivbord, om man nu inte tar köksbordet istället ...
Gud vet vad den där fantastiska skrivbordsstolen kostade, den jag hade på min Ericsson-tid. Jag vill i alla fall ha en sådan igen. Med gung och fjädring och femtioelva reglage. Och så ett sådant där skrivbord med motor, ja. Bzz, bzz. Med tanke på att jag sitter här tio timmar om dygnet eller mer, borde jag kanske ha bra grejor.
Nej, det där med kollegieblocket är nog värt att tänka på. Då kan jag rentav sitta nere på bryggan en stund och klottra.
2006-05-22
Schlagerprat, förstås
Eurovision Song Contest. Jag får ibland så vilda behov av att engagera mig vilt i något glamoröst och stort. (Måste få komma bort från vardagstristessen.) Till sommaren blir det fotbolls-VM, då får man väl festa till det lite igen. (Mitt fotbollsintresse blossar upp rejält under sådana tillställningar, för att sedan slockna totalt.) Nu har det varit ESC som fått förgylla tillvaron under ett antal dagar. Det verkade trevligt där i Aten. Lite flashigt sådär.
Och det är absolut obligatoriskt att tillställningen som sådan ska vara full med kalkonframträdanden, falsksjungande tjejer som desperat viftar med alla attribut, urusla skämt, konstiga etnopopballader, vidrigt fula kläder, divor, plattlåtar och arga diskussioner efteråt om Rätt Låt Vann. (Nähä! Joho!)
"Rätt" vinnarlåt får med fördel vara glad, medryckande, ha en refräng som sätter sig som klister i örat och väldigt gärna vara dansvänlig också. Var Finlands bidrag vulgärt? Eh, att köra strippshow för att vinna röster och att ge avkall på sin konstnärliga integritet, det tycker jag att vulgärt. Annars tycker jag inte att det spelar någon roll om man uppträder i guldlamé eller i halloweenutstyrsel, bara man gör det helhjärtat, för att man själv gillar det.
Lordi lyckades därmed i år leverera årets mesta schlager på ett suveränt stilsäkert vis. Jag skojar absolut inte. Jag är full av beundran. Den här segern var den roligaste sedan ABBA.
Carola har för övrigt en fantastisk röst och var förvisso också rätt stilsäker meeen ... vad har det tagit åt svenska folket som röstar fram sådana tråkiga låtar, år efter år? Jag är klart imponerad av prestationen att föra upp det här bidraget till femte plats. Och jag misstänker att ytterst få av poängen egentligen hade med själva låten att göra.
Ska väl tillägga att Anna Vissis kläder verkligen var tjusiga, samt att bildproducenten uppenbarligen höll mer på henne än på finländarna. Lordi hade ett fyrverkeri på scen, men det var visst inte meningen att TV-tittarna skulle få se det ...
Och det är absolut obligatoriskt att tillställningen som sådan ska vara full med kalkonframträdanden, falsksjungande tjejer som desperat viftar med alla attribut, urusla skämt, konstiga etnopopballader, vidrigt fula kläder, divor, plattlåtar och arga diskussioner efteråt om Rätt Låt Vann. (Nähä! Joho!)
"Rätt" vinnarlåt får med fördel vara glad, medryckande, ha en refräng som sätter sig som klister i örat och väldigt gärna vara dansvänlig också. Var Finlands bidrag vulgärt? Eh, att köra strippshow för att vinna röster och att ge avkall på sin konstnärliga integritet, det tycker jag att vulgärt. Annars tycker jag inte att det spelar någon roll om man uppträder i guldlamé eller i halloweenutstyrsel, bara man gör det helhjärtat, för att man själv gillar det.
Lordi lyckades därmed i år leverera årets mesta schlager på ett suveränt stilsäkert vis. Jag skojar absolut inte. Jag är full av beundran. Den här segern var den roligaste sedan ABBA.
Carola har för övrigt en fantastisk röst och var förvisso också rätt stilsäker meeen ... vad har det tagit åt svenska folket som röstar fram sådana tråkiga låtar, år efter år? Jag är klart imponerad av prestationen att föra upp det här bidraget till femte plats. Och jag misstänker att ytterst få av poängen egentligen hade med själva låten att göra.
Ska väl tillägga att Anna Vissis kläder verkligen var tjusiga, samt att bildproducenten uppenbarligen höll mer på henne än på finländarna. Lordi hade ett fyrverkeri på scen, men det var visst inte meningen att TV-tittarna skulle få se det ...
Sanslöst utarbetad
Jag levererade just en laddning översatta dokument, och nu försöker jag hitta tillbaka till verkligheten. Frånsett en del matpauser och vimsiga utflykter till exempelvis Catahya har jag suttit och jobbat som en idiot under så många dagar att jag tappat räkningen på dem. Igår körde jag från nio på morgonen till halv två ... på morgonen ... eller natten, eller vad man nu säger. Deadline är deadline.
Det som händer när man jobbar på tok för mycket att är en underlig overklighetskänsla så småningom börjar infinna sig. Det tycks pågå något slags liv därute, men man är avskuren från det. Det är lite skrämmande, som om man befann sig i en dröm. Känslor av depression smög sig också på. Det brukar bli så när jag blir trött. Tankarna stannar inte, de börjar spruta runt på högvarv istället, fast allt mer förvirrade. (I sista stadiet blir det väl däremot väggen, antar jag.) Jag känner mig oerhört ensam och övergiven.
Nu skulle det sitta fint med en långpromenad med vovven men nu åskregnar det därute så jag får hitta på någon inomhusaktivitet istället. Nästa jobbpaket har redan anlänt, tre andra ärenden ligger också och väntar på mig med förebrående miner. Men jag tror att jag tar någon timmes time-out, sådär.
Har i alla fall slitit mig emellanåt för att snegla på melodifestivaler och liknande. Mer om detta kommer. Hjärnan går som sagt som en överhettat turbomotor just nu.
Det som händer när man jobbar på tok för mycket att är en underlig overklighetskänsla så småningom börjar infinna sig. Det tycks pågå något slags liv därute, men man är avskuren från det. Det är lite skrämmande, som om man befann sig i en dröm. Känslor av depression smög sig också på. Det brukar bli så när jag blir trött. Tankarna stannar inte, de börjar spruta runt på högvarv istället, fast allt mer förvirrade. (I sista stadiet blir det väl däremot väggen, antar jag.) Jag känner mig oerhört ensam och övergiven.
Nu skulle det sitta fint med en långpromenad med vovven men nu åskregnar det därute så jag får hitta på någon inomhusaktivitet istället. Nästa jobbpaket har redan anlänt, tre andra ärenden ligger också och väntar på mig med förebrående miner. Men jag tror att jag tar någon timmes time-out, sådär.
Har i alla fall slitit mig emellanåt för att snegla på melodifestivaler och liknande. Mer om detta kommer. Hjärnan går som sagt som en överhettat turbomotor just nu.
2006-05-08
Host, host, host
Så kom den till slut, den ljuvligaste tiden på året. Gullvivorna slår redan ut, värmen är sommarvärme och allt är så ljuvt och vänt att jag skulle kunna vandra runt med vovven i timmar bland nyutslagna bokar och vitsippor, bara för att lyssna på vattenporl och fågelsång ... åååh, jag älskar det.
Och så blev jag sjuk. Igår pigg och frisk, idag febrig, hostig och med svidande hals. Det värsta är att det sitter otäckheter som känns som fönsterkitt långt nere i lungorna och jag klarar inte riktigt att hosta upp det. Precis så här var det förra vintern, som slutade med lunginflammation, ambulanstur och en nästan död nästan-författare. Alldeles nyss tappade jag andan på det där otäcka viset igen.
Jag har inte skrivit en rad på Ulvens öden och äventyr, för jag har haft fullt upp med annat - jobb, barnpassning, renovering etc. Å andra sidan har det emellanåt surrat rätt bra i huvudet. Det är ett bra tecken. Mitt halvundermedvetna jobbar bestämt vidare på det här.
Men främst får jag nu jobba med jobb-jobbet, det där som ger pengar. Jag har just insett att mitt hemgjorda system för fakturering - inte det där som redovisas för skattemyndigheterna alltså, utan det som gör att jag har koll på vad som ska skickas när - inte längre fungerar. Det blir allt fler projekt och då blir bristerna uppenbara. Alltså måste jag stoppa in alltihop i en databas och jag kan väl lika gärna erkänna det med en gång: jag är inte helt haj på Microsoft Access. Att göra en tabell är busenkelt. Att fixa till urvalskriterier och snygga formulär är lite värre. Och ingen kan väl påstå att det är roligt heller ... Förra gången jag försökte leka med Access var det just bara lek, ett skojprojekt vars tema inte behöver nämnas här. Nu är det plötsligt på riktigt, för att jag har ett uppenbart behov av det.
Tänka sig!
Och så blev jag sjuk. Igår pigg och frisk, idag febrig, hostig och med svidande hals. Det värsta är att det sitter otäckheter som känns som fönsterkitt långt nere i lungorna och jag klarar inte riktigt att hosta upp det. Precis så här var det förra vintern, som slutade med lunginflammation, ambulanstur och en nästan död nästan-författare. Alldeles nyss tappade jag andan på det där otäcka viset igen.
Jag har inte skrivit en rad på Ulvens öden och äventyr, för jag har haft fullt upp med annat - jobb, barnpassning, renovering etc. Å andra sidan har det emellanåt surrat rätt bra i huvudet. Det är ett bra tecken. Mitt halvundermedvetna jobbar bestämt vidare på det här.
Men främst får jag nu jobba med jobb-jobbet, det där som ger pengar. Jag har just insett att mitt hemgjorda system för fakturering - inte det där som redovisas för skattemyndigheterna alltså, utan det som gör att jag har koll på vad som ska skickas när - inte längre fungerar. Det blir allt fler projekt och då blir bristerna uppenbara. Alltså måste jag stoppa in alltihop i en databas och jag kan väl lika gärna erkänna det med en gång: jag är inte helt haj på Microsoft Access. Att göra en tabell är busenkelt. Att fixa till urvalskriterier och snygga formulär är lite värre. Och ingen kan väl påstå att det är roligt heller ... Förra gången jag försökte leka med Access var det just bara lek, ett skojprojekt vars tema inte behöver nämnas här. Nu är det plötsligt på riktigt, för att jag har ett uppenbart behov av det.
Tänka sig!
2006-04-27
Nog var det en liten aning bättre förr
Jo, men nog var det så? Tänk på musiken bara. Det fanns en tid när Freddie Mercury levde och Queen regerade *aaah!*, när Michael Jackson var större än störst och inte alls liknade ett brännskadeoffer, när Whitney Houston också var något av det snyggaste man sett och sjöng vackert som en kanariefågel och när man kunde dansa natten lång i rosa sidenblus till glada discotoner.
(Jag besökte mitt gamla kårhus i Linköping förra året. De hade målat det helt SVART inuti. Sorgligt!)
Men om vi frångår musiken - det fanns ju annat som var bättre förr också. Jag, till exempel. Bara en sådan sak som att jag kunde sitta uppe och plita på mina texter till klockan två på natten. Idag går det bara inte. Jag är så förbannat trött. Jämt, känns det som! En gång i tiden kunde jag lägga mig, kura ihop mig under täcket och börja köra härliga "långfilmer" i huvudet. Det var roligt. Nu hinner jag knappt lägga huvudet mot kudden innan jag somnar. Det är ett tecken på att man sover för lite, har jag läst någonstans.
Jag är inte särskilt kreativ längre, skrivandet står still, alla andra roliga påhitt också. Men jag tänker vara snäll mot mig idag och konstatera att det nog mest är tröttheten som är boven. Just nu signalerar t ex min tinnitus att det är dags att gå och knyta sig. (Dessutom översatte jag "driver" till "enhet" flera gånger ikväll innan jag insåg misstaget. Och jag har liksom översatt detta ord tiotusen gånger vid det här laget.) Idag somnade jag på soffan vid femtiden på kvällen, kunde bara inte hålla ögonen öppna. Sedan kvicknade jag till en stund och konstaterade att det fanns väldigt mycket Att Göra omkring mig. Ibland hade det varit fint med tjänstefolk.
(Jag besökte mitt gamla kårhus i Linköping förra året. De hade målat det helt SVART inuti. Sorgligt!)
Men om vi frångår musiken - det fanns ju annat som var bättre förr också. Jag, till exempel. Bara en sådan sak som att jag kunde sitta uppe och plita på mina texter till klockan två på natten. Idag går det bara inte. Jag är så förbannat trött. Jämt, känns det som! En gång i tiden kunde jag lägga mig, kura ihop mig under täcket och börja köra härliga "långfilmer" i huvudet. Det var roligt. Nu hinner jag knappt lägga huvudet mot kudden innan jag somnar. Det är ett tecken på att man sover för lite, har jag läst någonstans.
Jag är inte särskilt kreativ längre, skrivandet står still, alla andra roliga påhitt också. Men jag tänker vara snäll mot mig idag och konstatera att det nog mest är tröttheten som är boven. Just nu signalerar t ex min tinnitus att det är dags att gå och knyta sig. (Dessutom översatte jag "driver" till "enhet" flera gånger ikväll innan jag insåg misstaget. Och jag har liksom översatt detta ord tiotusen gånger vid det här laget.) Idag somnade jag på soffan vid femtiden på kvällen, kunde bara inte hålla ögonen öppna. Sedan kvicknade jag till en stund och konstaterade att det fanns väldigt mycket Att Göra omkring mig. Ibland hade det varit fint med tjänstefolk.
2006-04-20
Hat
Jag hatar den här boken. Det finns inte en bra rad i den. Jag vet att det är idiotiskt och irrationellt att anklaga bokstackarn, eftersom allt som står i den är mina egna påhitt. Det är lite som att slå sig själv i huvudet, men jag fortsätter att spy agg och ilska på eländet, bara för att den inte blev så bra som jag tänkte mig.
Såja, såja, dra några djupa andetag nu. Rädda vad som räddas kan, återvänd till ritbordet ... Vore detta en pjäs skulle jag omedelbart avskeda större delen av ensamblen och riva all dekor, åtminstone det mesta av den. Vi börjar om igen med en tom scen.
Ulven, käre Ulven som blev min stora favorit i förra boken för att han var den enda karaktären som tycktes vara riktigt god, har nu med framgång odlat sina mindre trevliga sidor så att jag hatar honom också. Vad man ska komma ihåg angående Ulven är att han är en heplon. (En heplon, inte en Heplon. Det är knepigt med grammatiken ibland!) Detta är en i grunden mycket otrevlig familj, ett sådant där gäng som ingen vill ha till granne.
I denna familj föddes alltså Ulven, som tycktes vara skapt till att bli bokens Vitsige Kompis, han som förekommer mycket flitigt i fantasyn - Han Solo, Merry Vinbock, you name'em. Han vill förstås inte vara en heplon, eftersom han är en god människa.
Eller? En viktig sak med Ulven är att vitsige kompis-stuket, den enkla bonndrängen etc bara är en förklädnad. Han är fullt medveten om att han är intelligent - jag menar riktigt intelligent, inte bara smart i största allmänhet. Jag tyckte att det var lite intressant att skildra en sådan person; en kille som inte skryter med sina talanger men ändå lugnt räknar med dem så som en förmögen människa i all tysthet skulle räkna sina pengar. De som så småningom inser vem de har att göra med blir mer skrämda än imponerade. Därför är inte Ulven helt sympatisk längre. Han är en slags Übermensch, visserligen utan maktlystnad eller intresse av att jämföra sig med andra, men just för att han tävlar i en klass för sig kan han bli lite hänsynslös.
Kanske är det bättre att välja en något mer mänsklig hjälte, en sådan där det alltid ska va', men då tappar jag ju en stor del av intrigen ...
Nä, det här är en sådan där dag då man önskar att man aldrig påbörjat detta projekt. Det är det som ger mig en full dygnsdos med författarÅÅÅÅÅGREN!
Såja, såja, dra några djupa andetag nu. Rädda vad som räddas kan, återvänd till ritbordet ... Vore detta en pjäs skulle jag omedelbart avskeda större delen av ensamblen och riva all dekor, åtminstone det mesta av den. Vi börjar om igen med en tom scen.
Ulven, käre Ulven som blev min stora favorit i förra boken för att han var den enda karaktären som tycktes vara riktigt god, har nu med framgång odlat sina mindre trevliga sidor så att jag hatar honom också. Vad man ska komma ihåg angående Ulven är att han är en heplon. (En heplon, inte en Heplon. Det är knepigt med grammatiken ibland!) Detta är en i grunden mycket otrevlig familj, ett sådant där gäng som ingen vill ha till granne.
I denna familj föddes alltså Ulven, som tycktes vara skapt till att bli bokens Vitsige Kompis, han som förekommer mycket flitigt i fantasyn - Han Solo, Merry Vinbock, you name'em. Han vill förstås inte vara en heplon, eftersom han är en god människa.
Eller? En viktig sak med Ulven är att vitsige kompis-stuket, den enkla bonndrängen etc bara är en förklädnad. Han är fullt medveten om att han är intelligent - jag menar riktigt intelligent, inte bara smart i största allmänhet. Jag tyckte att det var lite intressant att skildra en sådan person; en kille som inte skryter med sina talanger men ändå lugnt räknar med dem så som en förmögen människa i all tysthet skulle räkna sina pengar. De som så småningom inser vem de har att göra med blir mer skrämda än imponerade. Därför är inte Ulven helt sympatisk längre. Han är en slags Übermensch, visserligen utan maktlystnad eller intresse av att jämföra sig med andra, men just för att han tävlar i en klass för sig kan han bli lite hänsynslös.
Kanske är det bättre att välja en något mer mänsklig hjälte, en sådan där det alltid ska va', men då tappar jag ju en stor del av intrigen ...
Nä, det här är en sådan där dag då man önskar att man aldrig påbörjat detta projekt. Det är det som ger mig en full dygnsdos med författarÅÅÅÅÅGREN!
2006-04-15
Vinterkräksjuka
Det sitter någon elak typ någonstans och uppfinner Onödigheter för att reta folk, det är jag övertygad om. En av Onödigheterna är fästingar. (De flesta djur tycks fylla någon roll i skapelsen, men fästingar? Jag tror inte ens att det är någon som äter dem.) En annan är vinterkräksjuka. Bara namnet är vämjeligt.
Rätt gissat, det har varit en tung vecka då jag mestadels varit ljusgrön i ansiktet och bara stönat när jag läst om allt påskgodis och allt stundande påskfirande, blä blä. För säkerhets skull ha en totalrenovering av vardagsrummet pågått hela tiden. Den är fortfarande inte klar, mycket för att undertecknad inte har kunnat hjälpa till det minsta. Möbler i en hög, papper och färgpytsar, sågspån överallt, osande målarfärgslukt i hela huset - pfui Teufel om man samtidigt mår illa och ligger i feberfrossa.
Det blir till att fira påsk nästa helg istället ...
Men som vanligt har jag tänkt mycket på att jag måste lägga in ett avsnitt om magsjuka i någon bok - även om jag vet att det faktiskt är riktigt plågsamt att läsa om sånt. Tänkt. Att sitta vid datorn har dessvärre inte gått så bra, inte mer än fem minuter åt gången i alla fall.
Rätt gissat, det har varit en tung vecka då jag mestadels varit ljusgrön i ansiktet och bara stönat när jag läst om allt påskgodis och allt stundande påskfirande, blä blä. För säkerhets skull ha en totalrenovering av vardagsrummet pågått hela tiden. Den är fortfarande inte klar, mycket för att undertecknad inte har kunnat hjälpa till det minsta. Möbler i en hög, papper och färgpytsar, sågspån överallt, osande målarfärgslukt i hela huset - pfui Teufel om man samtidigt mår illa och ligger i feberfrossa.
Det blir till att fira påsk nästa helg istället ...
Men som vanligt har jag tänkt mycket på att jag måste lägga in ett avsnitt om magsjuka i någon bok - även om jag vet att det faktiskt är riktigt plågsamt att läsa om sånt. Tänkt. Att sitta vid datorn har dessvärre inte gått så bra, inte mer än fem minuter åt gången i alla fall.
2006-04-03
Ljuvliga måndag
Åh, jag älskar måndagar. En hel härlig arbetsvecka framför mig! Och tro inte att jag skojar. Jag menar precis det jag säger. Jag är förmodligen löjligt privilegierad.
Därför borde jag med förtjusning sitta och knacka på romanen. Den glor surt tillbaka och jag kommer av mig. Vet inte varför egentligen.
Fil 13&14 var det, och sedan fil 12. Jag har, till min egen förvåning, hittat en utväg ur den där fil 12 som alltså slutar med totalt tomrum. En riktigt bra lösning i mitt tycke! Enda problemet är att det kräver lite redigering på en del andra ställen, för annars blir det upprepningar. Men det var ju skönt att få känna att jag inte är helt tom på idéer. Ghosthand is back in town!
Trots att det är mycket duttande och segande måste jag erkänna att jag får allt bättre grepp om berättelsen nu, när jag faktiskt haft lite tid att jobba med den. Som vanligt är jag ändå otålig och vill att det ska gå fortare fram ... och sedan knäckte jag självförtroendet totalt genom att öppna "Svart eld" för att kolla upp en del formuleringar (så att jag inte tjatar ihjäl dem). Den boken är mycket bättre än min nuvarande. Utvecklingen går bestämt inte åt rätt håll! Jag tror nog att jag kan få upp kvaliteten på min åsnebok men jag inser plötsligt hur mycket jobb som återstår. Puhuuu ...
Därför borde jag med förtjusning sitta och knacka på romanen. Den glor surt tillbaka och jag kommer av mig. Vet inte varför egentligen.
Fil 13&14 var det, och sedan fil 12. Jag har, till min egen förvåning, hittat en utväg ur den där fil 12 som alltså slutar med totalt tomrum. En riktigt bra lösning i mitt tycke! Enda problemet är att det kräver lite redigering på en del andra ställen, för annars blir det upprepningar. Men det var ju skönt att få känna att jag inte är helt tom på idéer. Ghosthand is back in town!
Trots att det är mycket duttande och segande måste jag erkänna att jag får allt bättre grepp om berättelsen nu, när jag faktiskt haft lite tid att jobba med den. Som vanligt är jag ändå otålig och vill att det ska gå fortare fram ... och sedan knäckte jag självförtroendet totalt genom att öppna "Svart eld" för att kolla upp en del formuleringar (så att jag inte tjatar ihjäl dem). Den boken är mycket bättre än min nuvarande. Utvecklingen går bestämt inte åt rätt håll! Jag tror nog att jag kan få upp kvaliteten på min åsnebok men jag inser plötsligt hur mycket jobb som återstår. Puhuuu ...
2006-03-26
Om konsten att klyscha till det
Det ska erkännas att min förra bloggpostning nog mest var till för mig själv. Men det är väl lite det som är vitsen med att föra dagbok? Åtminstone var det väl ursprungligen så ...
Alltnog, de där anteckningarna om "filstatus" visade sig vara guld värda. Nu har jag jobbat flitigt med fil 13, och med ens var slutet inte så tokigt ändå. Tidigare rann det mest ut i sanden men nu blev det till och med en liten cliffhanger på det hela. Hu, betyder detta att jag nu måste gå vidare med de svårare avsnitten?
Det som gladde mig mest var att jag kom lite närmare en av romanens huvudfigurer, handelsmannen Vernado daPana. Han får sin POV i bokens prolog, men sedan förblir han en märklig tomte i periferin som jag inte fått riktigt grepp om förrän nu. På ytan är han rätt trist, men det gäller att gräva fram den riktige killen, vilket inte är så lätt då han är en ensamvarg med ett ganska frånstötande sätt. Just den där typen av människa vi nog undviker lite till mans.
Prologen skulle jag skriva om, var det ja. Men handlingen är ju ändå rätt så klar: vi hamnar någonstans i tjottaheiti, och där går tre unga herdar omkring och letar bortsprungna getter i dimman ... herdarnas namn är Lamlo liAnli, Vernado daPana och Anry naSpero. Och de håller ihop med ungefär samma filosofi som de tre musketörerna, trots att de sinsemellan är otroligt olika som personer: liAnli är den listige och ärelystne, naSpero är sällskapets svaga länk som på sitt mycket försynta och stillsamma sätt utövar en slags makt över sina större kompisar - och daPana, slutligen, är sällskapets starke man, fysiskt och även ledarmässigt. Men han är ändå lätt att rubba och har en påtaglig svaghet: sina vänner. Ingen av dem har någon annan familj att tala om. Och drömmar har de förstås, om rikedom och framgång, långt från den trista byahåla där de vallar getterna.
Lät det välbekant på något vis? Inte blir det väl bättre av att liAnli i själva verket är oäkta son till en viss adelsman ... och plötsligt dyker det upp en mystisk främling och ett tu tre är sällskapet on the road ... tja, alltid gläder det någon recensent som då kan få dra den sedvanliga schablonrecensionen om schabloner i fantasy.
Men schabloner är som bekant inte till för att undvikas, utan för att utnyttjas ... det var ett nöje att göra förra bokens Jarga till en föräldralös ung smedlärling med ett mystiskt förflutet. Det var ett nöje att utrusta honom med en "magisk dolk".
Jag har inte biologiskt ställt om till sommartid ännu varpå jag sitter uppe alldeles för sent och borde gå och lägga mig ... men det råkar vara en av de där magiska kvällarna, då min hörsel tycks ha skärpts och koncentrerats och varenda låt jag spelar plötsligt låter ovanligt bra. Det händer ibland. Fråga mig inte hur jag bär mig åt - jag önskar att samma känsla kunde infinna sig i skrivandet också ...
Alltnog, de där anteckningarna om "filstatus" visade sig vara guld värda. Nu har jag jobbat flitigt med fil 13, och med ens var slutet inte så tokigt ändå. Tidigare rann det mest ut i sanden men nu blev det till och med en liten cliffhanger på det hela. Hu, betyder detta att jag nu måste gå vidare med de svårare avsnitten?
Det som gladde mig mest var att jag kom lite närmare en av romanens huvudfigurer, handelsmannen Vernado daPana. Han får sin POV i bokens prolog, men sedan förblir han en märklig tomte i periferin som jag inte fått riktigt grepp om förrän nu. På ytan är han rätt trist, men det gäller att gräva fram den riktige killen, vilket inte är så lätt då han är en ensamvarg med ett ganska frånstötande sätt. Just den där typen av människa vi nog undviker lite till mans.
Prologen skulle jag skriva om, var det ja. Men handlingen är ju ändå rätt så klar: vi hamnar någonstans i tjottaheiti, och där går tre unga herdar omkring och letar bortsprungna getter i dimman ... herdarnas namn är Lamlo liAnli, Vernado daPana och Anry naSpero. Och de håller ihop med ungefär samma filosofi som de tre musketörerna, trots att de sinsemellan är otroligt olika som personer: liAnli är den listige och ärelystne, naSpero är sällskapets svaga länk som på sitt mycket försynta och stillsamma sätt utövar en slags makt över sina större kompisar - och daPana, slutligen, är sällskapets starke man, fysiskt och även ledarmässigt. Men han är ändå lätt att rubba och har en påtaglig svaghet: sina vänner. Ingen av dem har någon annan familj att tala om. Och drömmar har de förstås, om rikedom och framgång, långt från den trista byahåla där de vallar getterna.
Lät det välbekant på något vis? Inte blir det väl bättre av att liAnli i själva verket är oäkta son till en viss adelsman ... och plötsligt dyker det upp en mystisk främling och ett tu tre är sällskapet on the road ... tja, alltid gläder det någon recensent som då kan få dra den sedvanliga schablonrecensionen om schabloner i fantasy.
Men schabloner är som bekant inte till för att undvikas, utan för att utnyttjas ... det var ett nöje att göra förra bokens Jarga till en föräldralös ung smedlärling med ett mystiskt förflutet. Det var ett nöje att utrusta honom med en "magisk dolk".
Jag har inte biologiskt ställt om till sommartid ännu varpå jag sitter uppe alldeles för sent och borde gå och lägga mig ... men det råkar vara en av de där magiska kvällarna, då min hörsel tycks ha skärpts och koncentrerats och varenda låt jag spelar plötsligt låter ovanligt bra. Det händer ibland. Fråga mig inte hur jag bär mig åt - jag önskar att samma känsla kunde infinna sig i skrivandet också ...
2006-03-21
Idag arbetar jag!
Med romanen! Minsann ...
Och jag har lovat att denna blogg ska vara självutlämnande, dvs vad skrivandet anbelangar. Den ska visa hur det verkligen går till när jag skriver en bok. Därför redovisar jag nu modigt hur läget är just precis nu, utan att dölja något. Ja, jag är kanske mer dum än modig, vad vet jag.
(Observera dock att filnumren inte är identiska med kapitelnumren i slutversionen. Det är bara så här jag delar upp boken medan jag jobbar med den.)
Prolog - ska jag göra om. Jag vet vad som ska hända, men jag gillar inte riktigt tonen. Och blir gråhårig bara jag sneglar åt det hållet. Om jag inte skulle visa upp den snart skulle jag låta den vara tills allt annat är klart!
Fil 1 - sitter rätt bra. Jag behöver inte ändra något i handlingen här.
Fil 2 - här blandas några rätt lyckade rader med ett par ... öh, mindre lyckade. Handlingen är bra, en viss dialog måste göras om från början till slut.
Fil 3 - är faktiskt rätt nöjd nu ...
Fil 4 - svajar åt alla möjliga håll. En av de svårare passagerna i boken, med berättelsens klart obehagligaste scen. Men det är som vanligt eftersnacket som ställer till det här. Slutscenen gör mig kräkfärdig, den stryker jag snart.
Fil 5 - jag gillar det här stycket. Det krävs dock en del jobb för att få fason på "ramarna" i den här lilla berättelsen.
Fil 6 - Hoppsan, här behövdes visst lite uppdatering vad gäller handlingen. Och tempot, vart tog det vägen? Men som första utkast är det väl tämligen OK.
Fil 7 - Värre än jag trodde. En nyckelscen i boken, den sitter. Sedan blir det ju pannkaka, eller är den inte rätt snygg, den scen som följer? Men det blir tveksamheter i handlingen här. Jag har lite redigering att göra.
Fil 8 - Det var ju här jag skulle smyga in en liten scen med ett väldigt starkt symbolvärde, det står visst fortfarande på att-göra-listan. Men jag gillar upplägget i detta ändå. Det är alltid svårt med kapitel där det vimlar av folk, men det kändes bra när jag skrev det. Bra slut.
Fil 9 - Det här avsnittet skrev jag i ett svep och det satt vidunderligt bra. Tyckte jag då, alltså. Nu ser jag att jag har lite infodump mitt i alltihop som jag har knogat med flera gånger och fortfarande inte fått till hundraprocentigt. Jag hatar infodumpar. Mardrömskänslan känns underbar, men slutet är en jäkla sörja och jag vet inte hur jag ska hantera det. Ska jag stryka det eller ska jag låta det vara kvar? Sånt här kan man bli sömnlös över.
Fil 10 - Jag tycker själv mycket om det här, men det spårar ur någonstans och jag måste göra om några sidor från grunden. Och slutet är delvis oskrivet. Dessutom är det en massa klyschor med också, håhåjaja. Jag tror att det helt enkelt måste "vässas", och så var det en idé som ska strykas eftersom den bara strular till det.
Fil 11 - Kunde inte bestämma mig för vilken POV (point of view) jag skulle använda här, har testat flera varianter. Jag kan inte heller bestämma mig för om allt här ska stå kvar eller om det ska strykas och bara berättas indirekt någonstans. Efter mycket om och men fick jag till ett slut som kändes bra (för ovanlighetens skull) men innan dess är det på tok för många frågetecken kvar. Jag känner mig som en filmregissör och gillar inte känslan. Det är för lite driv här. Skriv om, skriv om ...
Fil 12 - Jag erkänner, här är mitt stora sorgebarn. Jag fick en strålande idé och skrev en scen som bara blev halvlyckad på den, och nu inser jag att den måste bort helt och hållet. Jag har några små, men ytterst spektakulära vändningar här och förhoppningsvis kommer läsaren att känna lite nerv här. Men mitt i alltihop hamnade jag i ett STORT frågetecken och jag har varit nära att kasta hela filen flera gånger. Skrivkramp. Sitter fast! Och just därför cirklar jag runt det hela och jobbar med annat istället. Vem vet, det kanske ordnar sig av sig självt så småningom. Det har faktiskt hänt förr.
Fil 13 - Omoget, Ghosthand. Förfärligt dåligt slut. Tråkigt allting. Dock tror jag inte att det är själva handlingen som det är fel på, utan mitt sätt att berätta den. Några repliker är riktigt lyckade.
Fil 14 - Jag gnällde förut över "soppigheten" i kapitlet som ingår här och jag har faktiskt jobbat med det nu. Nästan klar. Det känns som om jag glömde det språkliga på vägen, men det tar vi sedan. Det är bara ett litet stycke som jag flyttar fram och tillbaka mellan denna fil och föregående. Jag sitter och totar med Writer's Café och placerar runt mina gula lappar här och jag inbillar mig fortfarande att jag snart hittar den optimala lösningen. Det känns som om det är nära.
Fil 15 - Hoppsan, hehe, vart tog den vägen? Här stod det inte mycket, bara lite miljöanteckningar som jag ville spara. Annars har jag ju gjort om handlingen helt här, och det nya har inte kommit in ännu. Dock tror jag att det kan bli bra.
Fil 16 - Åja, inte är den så illa. Det är bara en sak som jag inte vet om den ska vara med eller ej. Berättelsen klarar sig lika bra utan den. Jag får konsultera en provläsare.
Fil 17 - Mwah, inte illa det här heller. Frånsett att jag inte vet om jag fattat rätt beslut vad gäller vissa bakgrundsfakta. Det händer s a s mycket utanför bild här. Min planering är full av lappar i den där gröna färgen som visar att det inte är i direkt handling. Men jag måste ju bestämma mig någon gång, och det här kan jag säkert grubbla på tills jag blir vansinnigare. Låt stå tills vidare!
Fil 18 - Inte för att man ska skryta, men oj vad mycket bättre det blev sedan jag jobbat med det, vilket jag gjorde häromdagen. Det vill allt till, förresten, eftersom det är en s k nyckelscen igen. Nu tror jag att det sitter, i stort sett. Det får vila till slutredigeringen nu.
Fil 19 - Beskrev jag i en tidigare blogg. Det här var stället där alla fakta skulle läggas på bordet, och det blev inge' bra. Vild förvirring råder. Häftig action blandas med viktiga avslöjanden. Det funkar ännu sämre för mig än det brukar göra för Rowling. Och det tål ju dessvärre inte att man slarvar heller. Frågan är om det är detta stycke eller fil 12 som har högst prioritet just nu? Troligen detta. Men först jobbar jag med fil 13-15, det vore skönt att få stuns på just den passagen först.
Fil 20 - Här fattas stora stycken men å andra sidan gillar jag tonen. Det var roligt att skriva det här, om man så säger. Jag ser fram mot finputsningen, som förresten blir mer än bara fin- ...
Fil 21 - Häftiga miljöer, nu rör de på sig lite. Det måste fyllas ut och uppdateras, men ramen är bra. När ett kapitel har nått så här långt, känner jag viss tillförsikt: det kommer att fungera.
Fil 22 - ... och här small det. Jag har gjort ett utkast som kändes klumpigt på många ställen och nu är det bara att inse att jag har tappat kontrollen över det här skedet i berättelsen och får gå ner och planera på detaljnivå. Återigen en av dessa välbefolkade scener som är så förtvivlat svåra att få till. Det är här man kan gå rätt in i väggen och ge upp hela projektet, känner jag. Innan jag fått någon snits på detta avsnitt kommer jag inte att känna att jag är ens i närheten av målet. Vilket påminner mig om att jag hade en liknande scen i "Svart eld" som tog ETT ÅR att få till - bara den. Och den höll också på att få mig att ge upp allting.
Fil 23 - Oskriven, sånär som på ett ytterst taskigt utkast där jag lagt ner absolut 0 ansträngning på skrivtekniken. Men de sista raderna knåpade jag ju desto mer med, förstås. Gud vilken bra mening den här boken slutar med. Om jag slutar här, alltså ...
... vilket får mig att grubbla på om den där epilogen ska vara med eller ej. Det är en äkta epilog, den hör inte riktigt till handlingen i denna bok utan leder oss snarare in på nästa ... jag får nog fråga någon annan om råd här. Framför allt existerar den bara i mitt huvud än så länge, och den är väldigt kort.
Jag som nyligen inbillade mig att jag var "nästan klar", sånär som på några små stycken som fattades. Öhöhöööö-hrm. Fast det är klart, när det lossnar kan det ju ibland gå mycket fortare än man trodde först. Nu har jag i alla fall gått igenom hela materialet från början till slut, efter att ha ägnat en hel del tid åt enbart planerande. Det som ligger i Writer's Café är ett hyfsat grovutkast, men slutet får jag gå ner på detaljnivå med. Men samtidigt vill jag nu lämna planerandet och istället skriva lite, innan jag helt glömmer hur man gör! Okej, jag fortsätter nu med Fil 13&14, och sedan tror jag att jag går på 19. Wish me luck!
Andra bloggar om: författande, fantasy
Och jag har lovat att denna blogg ska vara självutlämnande, dvs vad skrivandet anbelangar. Den ska visa hur det verkligen går till när jag skriver en bok. Därför redovisar jag nu modigt hur läget är just precis nu, utan att dölja något. Ja, jag är kanske mer dum än modig, vad vet jag.
(Observera dock att filnumren inte är identiska med kapitelnumren i slutversionen. Det är bara så här jag delar upp boken medan jag jobbar med den.)
Prolog - ska jag göra om. Jag vet vad som ska hända, men jag gillar inte riktigt tonen. Och blir gråhårig bara jag sneglar åt det hållet. Om jag inte skulle visa upp den snart skulle jag låta den vara tills allt annat är klart!
Fil 1 - sitter rätt bra. Jag behöver inte ändra något i handlingen här.
Fil 2 - här blandas några rätt lyckade rader med ett par ... öh, mindre lyckade. Handlingen är bra, en viss dialog måste göras om från början till slut.
Fil 3 - är faktiskt rätt nöjd nu ...
Fil 4 - svajar åt alla möjliga håll. En av de svårare passagerna i boken, med berättelsens klart obehagligaste scen. Men det är som vanligt eftersnacket som ställer till det här. Slutscenen gör mig kräkfärdig, den stryker jag snart.
Fil 5 - jag gillar det här stycket. Det krävs dock en del jobb för att få fason på "ramarna" i den här lilla berättelsen.
Fil 6 - Hoppsan, här behövdes visst lite uppdatering vad gäller handlingen. Och tempot, vart tog det vägen? Men som första utkast är det väl tämligen OK.
Fil 7 - Värre än jag trodde. En nyckelscen i boken, den sitter. Sedan blir det ju pannkaka, eller är den inte rätt snygg, den scen som följer? Men det blir tveksamheter i handlingen här. Jag har lite redigering att göra.
Fil 8 - Det var ju här jag skulle smyga in en liten scen med ett väldigt starkt symbolvärde, det står visst fortfarande på att-göra-listan. Men jag gillar upplägget i detta ändå. Det är alltid svårt med kapitel där det vimlar av folk, men det kändes bra när jag skrev det. Bra slut.
Fil 9 - Det här avsnittet skrev jag i ett svep och det satt vidunderligt bra. Tyckte jag då, alltså. Nu ser jag att jag har lite infodump mitt i alltihop som jag har knogat med flera gånger och fortfarande inte fått till hundraprocentigt. Jag hatar infodumpar. Mardrömskänslan känns underbar, men slutet är en jäkla sörja och jag vet inte hur jag ska hantera det. Ska jag stryka det eller ska jag låta det vara kvar? Sånt här kan man bli sömnlös över.
Fil 10 - Jag tycker själv mycket om det här, men det spårar ur någonstans och jag måste göra om några sidor från grunden. Och slutet är delvis oskrivet. Dessutom är det en massa klyschor med också, håhåjaja. Jag tror att det helt enkelt måste "vässas", och så var det en idé som ska strykas eftersom den bara strular till det.
Fil 11 - Kunde inte bestämma mig för vilken POV (point of view) jag skulle använda här, har testat flera varianter. Jag kan inte heller bestämma mig för om allt här ska stå kvar eller om det ska strykas och bara berättas indirekt någonstans. Efter mycket om och men fick jag till ett slut som kändes bra (för ovanlighetens skull) men innan dess är det på tok för många frågetecken kvar. Jag känner mig som en filmregissör och gillar inte känslan. Det är för lite driv här. Skriv om, skriv om ...
Fil 12 - Jag erkänner, här är mitt stora sorgebarn. Jag fick en strålande idé och skrev en scen som bara blev halvlyckad på den, och nu inser jag att den måste bort helt och hållet. Jag har några små, men ytterst spektakulära vändningar här och förhoppningsvis kommer läsaren att känna lite nerv här. Men mitt i alltihop hamnade jag i ett STORT frågetecken och jag har varit nära att kasta hela filen flera gånger. Skrivkramp. Sitter fast! Och just därför cirklar jag runt det hela och jobbar med annat istället. Vem vet, det kanske ordnar sig av sig självt så småningom. Det har faktiskt hänt förr.
Fil 13 - Omoget, Ghosthand. Förfärligt dåligt slut. Tråkigt allting. Dock tror jag inte att det är själva handlingen som det är fel på, utan mitt sätt att berätta den. Några repliker är riktigt lyckade.
Fil 14 - Jag gnällde förut över "soppigheten" i kapitlet som ingår här och jag har faktiskt jobbat med det nu. Nästan klar. Det känns som om jag glömde det språkliga på vägen, men det tar vi sedan. Det är bara ett litet stycke som jag flyttar fram och tillbaka mellan denna fil och föregående. Jag sitter och totar med Writer's Café och placerar runt mina gula lappar här och jag inbillar mig fortfarande att jag snart hittar den optimala lösningen. Det känns som om det är nära.
Fil 15 - Hoppsan, hehe, vart tog den vägen? Här stod det inte mycket, bara lite miljöanteckningar som jag ville spara. Annars har jag ju gjort om handlingen helt här, och det nya har inte kommit in ännu. Dock tror jag att det kan bli bra.
Fil 16 - Åja, inte är den så illa. Det är bara en sak som jag inte vet om den ska vara med eller ej. Berättelsen klarar sig lika bra utan den. Jag får konsultera en provläsare.
Fil 17 - Mwah, inte illa det här heller. Frånsett att jag inte vet om jag fattat rätt beslut vad gäller vissa bakgrundsfakta. Det händer s a s mycket utanför bild här. Min planering är full av lappar i den där gröna färgen som visar att det inte är i direkt handling. Men jag måste ju bestämma mig någon gång, och det här kan jag säkert grubbla på tills jag blir vansinnigare. Låt stå tills vidare!
Fil 18 - Inte för att man ska skryta, men oj vad mycket bättre det blev sedan jag jobbat med det, vilket jag gjorde häromdagen. Det vill allt till, förresten, eftersom det är en s k nyckelscen igen. Nu tror jag att det sitter, i stort sett. Det får vila till slutredigeringen nu.
Fil 19 - Beskrev jag i en tidigare blogg. Det här var stället där alla fakta skulle läggas på bordet, och det blev inge' bra. Vild förvirring råder. Häftig action blandas med viktiga avslöjanden. Det funkar ännu sämre för mig än det brukar göra för Rowling. Och det tål ju dessvärre inte att man slarvar heller. Frågan är om det är detta stycke eller fil 12 som har högst prioritet just nu? Troligen detta. Men först jobbar jag med fil 13-15, det vore skönt att få stuns på just den passagen först.
Fil 20 - Här fattas stora stycken men å andra sidan gillar jag tonen. Det var roligt att skriva det här, om man så säger. Jag ser fram mot finputsningen, som förresten blir mer än bara fin- ...
Fil 21 - Häftiga miljöer, nu rör de på sig lite. Det måste fyllas ut och uppdateras, men ramen är bra. När ett kapitel har nått så här långt, känner jag viss tillförsikt: det kommer att fungera.
Fil 22 - ... och här small det. Jag har gjort ett utkast som kändes klumpigt på många ställen och nu är det bara att inse att jag har tappat kontrollen över det här skedet i berättelsen och får gå ner och planera på detaljnivå. Återigen en av dessa välbefolkade scener som är så förtvivlat svåra att få till. Det är här man kan gå rätt in i väggen och ge upp hela projektet, känner jag. Innan jag fått någon snits på detta avsnitt kommer jag inte att känna att jag är ens i närheten av målet. Vilket påminner mig om att jag hade en liknande scen i "Svart eld" som tog ETT ÅR att få till - bara den. Och den höll också på att få mig att ge upp allting.
Fil 23 - Oskriven, sånär som på ett ytterst taskigt utkast där jag lagt ner absolut 0 ansträngning på skrivtekniken. Men de sista raderna knåpade jag ju desto mer med, förstås. Gud vilken bra mening den här boken slutar med. Om jag slutar här, alltså ...
... vilket får mig att grubbla på om den där epilogen ska vara med eller ej. Det är en äkta epilog, den hör inte riktigt till handlingen i denna bok utan leder oss snarare in på nästa ... jag får nog fråga någon annan om råd här. Framför allt existerar den bara i mitt huvud än så länge, och den är väldigt kort.
Jag som nyligen inbillade mig att jag var "nästan klar", sånär som på några små stycken som fattades. Öhöhöööö-hrm. Fast det är klart, när det lossnar kan det ju ibland gå mycket fortare än man trodde först. Nu har jag i alla fall gått igenom hela materialet från början till slut, efter att ha ägnat en hel del tid åt enbart planerande. Det som ligger i Writer's Café är ett hyfsat grovutkast, men slutet får jag gå ner på detaljnivå med. Men samtidigt vill jag nu lämna planerandet och istället skriva lite, innan jag helt glömmer hur man gör! Okej, jag fortsätter nu med Fil 13&14, och sedan tror jag att jag går på 19. Wish me luck!
Andra bloggar om: författande, fantasy
2006-03-16
Tom i skallen
Jag är rätt mör nu. Har kämpat som en fåne i en veckas tid, helgen inräknad. Sjuka barn var det också, ja. Tur att de blivit lite äldre ändå.
Och så plötsligt, pang, har man levererat sista dokumentet och sitter med tomma händer. Alltså kan man kasta sig över romanen, som legat och gnällt långt bak i det undermedvetna rätt länge.
Eller? Givetvis var det tvärstopp. Kreativitetstomten (eller musan) drog ner rullgardinen fortare än kvickt och hade bara en sak att meddela: Ta igen dig lite nu!
Märkligt nog lyckades jag ändå tota ihop både en och två meningar nu ikväll. Faktiskt flera stycken. Inget nytt egentligen, men lite poleringar som ändå behövde göras.
Häromkvällen, när jag inte heller borde haft tid, skrev jag hela två sidor med den där vansinnigt viktiga dialogen, om den nu inte är en monolog egentligen. Alltså de där två sidorna när Sanningen ska uppenbaras. Någonstans ska ju allt redas ut... helst utan att det låter som en slutscen i Scooby-Doo.
Jag trodde att jag äntligen hittat ett lämpligt ställe i berättelsen där dessa sidor skulle in - men givetvis fungerade det inte där heller. Ytterligare ett alternativ att stryka från listan, således ... möjligen kan det gå bättre om jag delar upp dialogen i två eller tre bitar?
Nu ikväll har jag hittat ett kapitel (14) som vinner titeln Soppigast Hittills. Jag gjorde diverse ansatser så därför innehåller kapitlet en dialog som avbrutits och börjat om igen på inte mindre än fyra olika sätt. Det mesta ska lyftas ut och placeras på andra ställen. Frågan är vad och vart. Jag tror att jag vet ungefär hur jag ska göra nu, men det är lite motigt att börja rota i det. Jag tror att det beror på rädsla - en känsla av att jag kanske kommer att misslyckas och röra till det ännu mer.
Men det är då det gäller att kavla upp ärmarna och kasta sig på det. Jag får nog tid imorgon.
Och så plötsligt, pang, har man levererat sista dokumentet och sitter med tomma händer. Alltså kan man kasta sig över romanen, som legat och gnällt långt bak i det undermedvetna rätt länge.
Eller? Givetvis var det tvärstopp. Kreativitetstomten (eller musan) drog ner rullgardinen fortare än kvickt och hade bara en sak att meddela: Ta igen dig lite nu!
Märkligt nog lyckades jag ändå tota ihop både en och två meningar nu ikväll. Faktiskt flera stycken. Inget nytt egentligen, men lite poleringar som ändå behövde göras.
Häromkvällen, när jag inte heller borde haft tid, skrev jag hela två sidor med den där vansinnigt viktiga dialogen, om den nu inte är en monolog egentligen. Alltså de där två sidorna när Sanningen ska uppenbaras. Någonstans ska ju allt redas ut... helst utan att det låter som en slutscen i Scooby-Doo.
Jag trodde att jag äntligen hittat ett lämpligt ställe i berättelsen där dessa sidor skulle in - men givetvis fungerade det inte där heller. Ytterligare ett alternativ att stryka från listan, således ... möjligen kan det gå bättre om jag delar upp dialogen i två eller tre bitar?
Nu ikväll har jag hittat ett kapitel (14) som vinner titeln Soppigast Hittills. Jag gjorde diverse ansatser så därför innehåller kapitlet en dialog som avbrutits och börjat om igen på inte mindre än fyra olika sätt. Det mesta ska lyftas ut och placeras på andra ställen. Frågan är vad och vart. Jag tror att jag vet ungefär hur jag ska göra nu, men det är lite motigt att börja rota i det. Jag tror att det beror på rädsla - en känsla av att jag kanske kommer att misslyckas och röra till det ännu mer.
Men det är då det gäller att kavla upp ärmarna och kasta sig på det. Jag får nog tid imorgon.
2006-03-09
Ett inhopp jag kunnat låta bli
Det är dumt att ta en "snabbtitt" på sin bok. Resultatet brukar bli att modet sjunker, för vad kan se bra ut vid en sådan läsning?
Jag fick en s k lucka i tidsschemat igår och bestämde mig att ägna det åt romanen. Kom inte ihåg var jag var och harvade sist så jag öppnade min Writer's Café och gjorde ett nerslag i ett kapitel som jag vet behöver uppdateras. Och förfasades över den gräsliga dialogen.
En otrolig massa blajblahaord om ingenting. Ibland kan repliker kännas som om man idisslar sig genom dem. In och stryyyk, skriv om, vässa, korta ner ... nej, det gjorde jag inte. Hann inte. Det fanns så mycket annat att se över. Men det är ju "bara" att sätta upp det på att-göra-listan. Den börjar bli lång.
Sedan damp nästa uppdrag ner och så var det ajöss med romanen igen. Nu har jag suttit hela dagen med ett uppdrag som är så komplicerat att jag höll på att börja lipa. För att överhuvudtaget komma åt filerna jag skulle jobba med krävdes tre feta manualer (som skrivits av en värre idisslare än jag själv), två användar-id:n, tre lösenord, ny programvara, några e-postmeddelanden i panik, en oändlig massa letande och jag-känner-mig-som-en-idiot-känslor och sålunda tog det över två timmar innan jag överhuvudtaget kom igång. Sekretessen förbjuder mig att beskriva systemet närmare, men jag undrar om det inte är något slags skämt - hur komplicerat kan man egentligen göra det? Låt oss testa! Ungefär.
För säkerhets skull fortsätter följetongen med sjuka barn också, allt för att öka på halten av stresshormoner lite mer.
Å ena sidan ångrar jag att jag punkterade mitt självförtroende genom att smådutta med min roman. Å andra sidan längtar jag förstås ihjäl mig efter att fortsätta just nu. Men är det överhuvudtaget någon idé att öppna romanfilerna om jag inte har hyfsat mycket tid på mig? Jag har två tunga deadlines i mitten av nästa vecka och jag undrar redan hur jag ska klara det, med tanke på hur mycket det är och hur långsamt det går ...
Så var kommer min stackars roman in?
Jag fick en s k lucka i tidsschemat igår och bestämde mig att ägna det åt romanen. Kom inte ihåg var jag var och harvade sist så jag öppnade min Writer's Café och gjorde ett nerslag i ett kapitel som jag vet behöver uppdateras. Och förfasades över den gräsliga dialogen.
En otrolig massa blajblahaord om ingenting. Ibland kan repliker kännas som om man idisslar sig genom dem. In och stryyyk, skriv om, vässa, korta ner ... nej, det gjorde jag inte. Hann inte. Det fanns så mycket annat att se över. Men det är ju "bara" att sätta upp det på att-göra-listan. Den börjar bli lång.
Sedan damp nästa uppdrag ner och så var det ajöss med romanen igen. Nu har jag suttit hela dagen med ett uppdrag som är så komplicerat att jag höll på att börja lipa. För att överhuvudtaget komma åt filerna jag skulle jobba med krävdes tre feta manualer (som skrivits av en värre idisslare än jag själv), två användar-id:n, tre lösenord, ny programvara, några e-postmeddelanden i panik, en oändlig massa letande och jag-känner-mig-som-en-idiot-känslor och sålunda tog det över två timmar innan jag överhuvudtaget kom igång. Sekretessen förbjuder mig att beskriva systemet närmare, men jag undrar om det inte är något slags skämt - hur komplicerat kan man egentligen göra det? Låt oss testa! Ungefär.
För säkerhets skull fortsätter följetongen med sjuka barn också, allt för att öka på halten av stresshormoner lite mer.
Å ena sidan ångrar jag att jag punkterade mitt självförtroende genom att smådutta med min roman. Å andra sidan längtar jag förstås ihjäl mig efter att fortsätta just nu. Men är det överhuvudtaget någon idé att öppna romanfilerna om jag inte har hyfsat mycket tid på mig? Jag har två tunga deadlines i mitten av nästa vecka och jag undrar redan hur jag ska klara det, med tanke på hur mycket det är och hur långsamt det går ...
Så var kommer min stackars roman in?
2006-03-06
Några teman från det undermedvetna
Teman är alltid bra att ha i en berättelse. De ligger och nynnar i bakgrunden likt en obeveklig bluestolva och skapar en ram och helhet som hindrar det hela att flyta ut åt alla möjliga håll. Utan tema kan berättelsen faktiskt kännas lite meningslös efteråt, som om man inte fått uppleva något nytt.
Å andra sidan tycks en del av mina teman komma till liksom av misstag, eller på något undermedvetet vis ... jag vet inte hur jag bar mig åt, men när "Svart eld" var färdig insåg jag att hela berättelsen fullkomligt dröp av ... vatten. För det första badade alla i tid och otid, Gud vet varför. Och om det inte badades flöt vattnet ändå, vågorna brusade, vädret speglade sig obönhörligen i alla vattenytor.
Vädret var en mycket medveten metafor. Här skriver vi inte miljöbeskrivningar för deras egen skull, åhnä ... Men varifrån kom allt vatten? Hade det kanske att göra med huvudpersonens energiska försök att bli pånyttfödd, skaka av sig gamla synder och glömma både det ena och det andra? Det är en intressant tanke, faktiskt.
I "Åsnornas förbund" har också ett märkligt tema smugit sig in i handlingen utan att jag egentligen planerat det: hus. Inte heller nu vet jag varför, för arkitektur är inte något av mina stora intressen. Men faktum är att jag ideligen snurrar in mig i beskrivningar av alla möjliga hus, inklusive en tempelruin som bara består av en vägg ... Huvudpersonen Ulven tycks vara på ständig vandring i konstiga hus som är fullmatade med symbolik, när han inte springer på oändligt långa, spöklika gator förstås. Skuggor spelar över väggar, regnet rinner längs rutorna, månskenet bildar konstiga mönster på golvet, dörrar öppnas och stängs, tavlor plockas ner och försvinner, det kluddas, det knakar, det ekar, det är av någon anledning fullt av hus som inte alls är trevliga. Som en skrikig kontrast till alla spökhus står den nimminonska drottningens slott mitt i sin huvudstad och föraktas av alla stilpoliser eftersom det är en kitschig disneydröm i rosa och guld, med tinnar, torn och allt möjligt pynt. (Ja, Disney kan man ju inte nämna i denna berättelse, men jag misstänker att alla läsare kommer att tänka åt det hållet.) Kanske är det dessa rekvisita som gör hela berättelsen så mollstämd.
Nåja, även om jag påstod att jag inte bryr mig om arkitektur har jag några vaga skisser på en fantasyhistoria med en ung arkitekt i centrum - en påhittad värld som vanligt, en påhittad tid men mycket intellektuell sådan, där spöken går demonstrationståg och väsnas på gatorna om nätterna. Vår arkitekt har en häftig vision av ett slott han ska rita. Han är bra på att konstruera hus men är tämligen korkad i övrigt. Han blir också förälskad i en flicka som varit blind men genom ett mirakel fått syn, och är olycklig (!) över det. Hennes vulgära väninna är i sin tur kär i arkitekten och mutar därför en ständigt pank och ständigt ombytlig student att lägga an på den f d blinda tjejen bara för att få henne ur vägen. Och samtidigt går en gudavarelse baklänges genom tiden och kommer en dag att korsa människornas tid, och det kommer att bli en mycket märklig dag ...
Lät det knäppt? Vänta bara, jag ska skriva den boken någon gång - men inte nu. Har fullt upp ändå. Jag borde författa men är så jäkla trött. I yngre dagar kunde jag sitta uppe till två på natten och glatt skriva på, men nu sitter jag och gäspar redan före tio. Förr i världen lade jag mig i min säng och kunde sedan "gå på bio" i mitt eget huvud, dvs fantisera fram alldeles underbara historier. Nu somnar jag nästan ögonblickligen.
Andra bloggar om: författande, fantasy
Å andra sidan tycks en del av mina teman komma till liksom av misstag, eller på något undermedvetet vis ... jag vet inte hur jag bar mig åt, men när "Svart eld" var färdig insåg jag att hela berättelsen fullkomligt dröp av ... vatten. För det första badade alla i tid och otid, Gud vet varför. Och om det inte badades flöt vattnet ändå, vågorna brusade, vädret speglade sig obönhörligen i alla vattenytor.
Vädret var en mycket medveten metafor. Här skriver vi inte miljöbeskrivningar för deras egen skull, åhnä ... Men varifrån kom allt vatten? Hade det kanske att göra med huvudpersonens energiska försök att bli pånyttfödd, skaka av sig gamla synder och glömma både det ena och det andra? Det är en intressant tanke, faktiskt.
I "Åsnornas förbund" har också ett märkligt tema smugit sig in i handlingen utan att jag egentligen planerat det: hus. Inte heller nu vet jag varför, för arkitektur är inte något av mina stora intressen. Men faktum är att jag ideligen snurrar in mig i beskrivningar av alla möjliga hus, inklusive en tempelruin som bara består av en vägg ... Huvudpersonen Ulven tycks vara på ständig vandring i konstiga hus som är fullmatade med symbolik, när han inte springer på oändligt långa, spöklika gator förstås. Skuggor spelar över väggar, regnet rinner längs rutorna, månskenet bildar konstiga mönster på golvet, dörrar öppnas och stängs, tavlor plockas ner och försvinner, det kluddas, det knakar, det ekar, det är av någon anledning fullt av hus som inte alls är trevliga. Som en skrikig kontrast till alla spökhus står den nimminonska drottningens slott mitt i sin huvudstad och föraktas av alla stilpoliser eftersom det är en kitschig disneydröm i rosa och guld, med tinnar, torn och allt möjligt pynt. (Ja, Disney kan man ju inte nämna i denna berättelse, men jag misstänker att alla läsare kommer att tänka åt det hållet.) Kanske är det dessa rekvisita som gör hela berättelsen så mollstämd.
Nåja, även om jag påstod att jag inte bryr mig om arkitektur har jag några vaga skisser på en fantasyhistoria med en ung arkitekt i centrum - en påhittad värld som vanligt, en påhittad tid men mycket intellektuell sådan, där spöken går demonstrationståg och väsnas på gatorna om nätterna. Vår arkitekt har en häftig vision av ett slott han ska rita. Han är bra på att konstruera hus men är tämligen korkad i övrigt. Han blir också förälskad i en flicka som varit blind men genom ett mirakel fått syn, och är olycklig (!) över det. Hennes vulgära väninna är i sin tur kär i arkitekten och mutar därför en ständigt pank och ständigt ombytlig student att lägga an på den f d blinda tjejen bara för att få henne ur vägen. Och samtidigt går en gudavarelse baklänges genom tiden och kommer en dag att korsa människornas tid, och det kommer att bli en mycket märklig dag ...
Lät det knäppt? Vänta bara, jag ska skriva den boken någon gång - men inte nu. Har fullt upp ändå. Jag borde författa men är så jäkla trött. I yngre dagar kunde jag sitta uppe till två på natten och glatt skriva på, men nu sitter jag och gäspar redan före tio. Förr i världen lade jag mig i min säng och kunde sedan "gå på bio" i mitt eget huvud, dvs fantisera fram alldeles underbara historier. Nu somnar jag nästan ögonblickligen.
Andra bloggar om: författande, fantasy
2006-03-02
Sommarlängtan
Följande bild har jag för närvarande som bakgrundsbild på datorn. En bit av min älskade rosenträdgård, plåtad i början av juli i somras, en sådan där dag som började med bad och slutade med grillfest.
Är man självplågare, eller? Av tradition tycks vädret alltid vara extra trist just på min födelsedag.
Min födelsedag
Idag fyller jag 40 år. Det känns lite märkvärdigt. Nu är jag äntligen fullvuxen.
Vad jag mest av allt vill få på födelsedagen: en massa lediga och ostörda timmar, ensam med datorn och min roman. Det har jag önskat mig i rätt många födelsedagar nu och ingen present verkar vara svårare att få.
Vad jag har fått: passning av sjukt barn, med influensa och ändå oändligt mycket energi. Samt tre översättaruppdrag på en gång, varav två skulle levereras idag och ett imorgon, samt en massa kringjobb angående detta som jag inte har en chans att hinna med idag. Var femte minut försöker jag förklara för lillan varför jag inte hinner leka med henne. Å andra sidan har hon ju hunden att leka med, tack och lov för det.
Men önska kan man ju få göra. Och lite choklad är man väl också värd. Igår lyckades jag skriva en hel sida på romanen fast jag inte ens planerat det.
Vad jag mest av allt vill få på födelsedagen: en massa lediga och ostörda timmar, ensam med datorn och min roman. Det har jag önskat mig i rätt många födelsedagar nu och ingen present verkar vara svårare att få.
Vad jag har fått: passning av sjukt barn, med influensa och ändå oändligt mycket energi. Samt tre översättaruppdrag på en gång, varav två skulle levereras idag och ett imorgon, samt en massa kringjobb angående detta som jag inte har en chans att hinna med idag. Var femte minut försöker jag förklara för lillan varför jag inte hinner leka med henne. Å andra sidan har hon ju hunden att leka med, tack och lov för det.
Men önska kan man ju få göra. Och lite choklad är man väl också värd. Igår lyckades jag skriva en hel sida på romanen fast jag inte ens planerat det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
