Affirmationer

Mina damer och herrar, jag ska nu börja tala om affirmationer. Det kommer att ta en stund. Men var lugna, jag är på väg någonstans med allt det jag skriver. Jag måste bara ta en sak i taget.

Ordet "affirmation" är för många mycket positivt och för andra ett rött skynke. Det beror på vilken utgångspunkt man har. Själv är jag förtjust i begreppet, men inte i själva ordet. Det luktar någon slags klämkäck New Age-retorik över det, och det skulle väl inte vara något problem i sig om det inte samtidigt förde med sig associationer till tolkningar som gått helt överstyr.
Men det finns ju många andra bra ord som betyder i stort sett samma sak (även om man kan ägna sig åt hårklyverier om man vill). Bön, t ex. En bön och en affirmation är ofta samma sak. Eller en visualisering, suggestion, en målbild, gammal hederlig målmedvetenhet. Det är ju bara att välja det man är mest bekväm med.

Vad en affirmation handlar om är alltså att på ett målande och precist vis fokusera sig på det mål man vill uppnå, och därmed ska man enligt de troende också uppnå det. Det låter ju bra. Det som är lite lustigt i sammanhanget är dock att en del personer reagerar nästan med ilska när man beskriver det. Jag vet inte riktigt varför - kanske har de blivit brända av någon framgångsfilosofi som inte funkat för dem, kanske har de fått för sig att man sopar problem under mattan och ignorerar andras lidanden genom att fokusera sig på egna mål. Jag vill betona att detta rör sig om rena missuppfattningar.
Sedan - handen på hjärtat, vi kan alla bli som Kalle Anka när vi träffar en Alexander Lukas. Få personer är så irriterande och retsamma som de som hela tiden tar för givet att de ska få som de vill - i synnerhet som de också får det mest hela tiden!


Nåväl, affirmationsbegreppet tog ny fart häromåret när en viss film med tillhörande bok, med titeln The Secret, lanserades med buller och bång. En urgammal, återuppväckt hemlighet! Trailern är ganska så löjeväckande ... men kanske är filmen underhållande? Jag vet inte, jag har inte sett den.
Hursomhelst, The Secret var verkligen inte först med denna nygamla sanning. Jag vet inte om den initierat eller bara ridit på den totala flodvåg av material om det som kallas Law of Attraction. Denna Law Of Attraction är ytterligare ett begrepp som kan göra en icke-troende vansinnig. Man föreställer sig något och någon mystisk kraft som genomsyrar universum fixar så att det blir verklighet. Jo, tjena! Den kraften, är det Gud då ... och det hela parodierades faktiskt redan på Saltkråkans tid. Tjorven hittade en fin sten på stranden och Pelle föreslog att det var en önskesten. "Man använder stenen för att önska sig något och så blir det så", sa han. Varpå Tjorven, den stora skeptikern, tog stenen och sa "okej, jag önskar mig tie chokladglassar numesamma!" Sedan såg hon sig omkring på stranden och sa triumferande "Nå? Ser du någon chokladglass här kanske?"

Men nu ska jag försöka förklara det hela så att det blir lite mindre hokuspokus och lite lättare att ta till sig. Det finns en ganska utbredd missuppfattning att vi består av en kropp, ett medvetande och ... ja, lite undermedvetna impulser också kanske. Sånt där som sköter en del instinkter, autonoma nervsystemet osv. Men så ser verkligheten alltså inte alls ut. I själva verket är "medvetandet en liten båt på det omedvetnas ocean" för att citera en författare vars namn jag har glömt, men det var inte Tor Nörretranders i just detta fall. Det har länge ansetts vara ett "mysterium" att vi bara tycks använda ca 4% av vår totala hjärnkapacitet. Slöseri med utrymme, som att använda en superdator för att chatta på MSN? Nej, för hjärnan jobbar på många fler plan än vi är medvetna om. Det har visat sig att våra medvetanden kan ta emot och bearbeta en informationsmängd motsvarande ca 40 bit/s, fast i praktiken bara hälften så mycket, 16-20 bitar. Men - samtidigt tar hjärnan emot och bearbetar, på andra plan, en informationsmängd som är en miljon gånger större. 40 miljoner bit/s alltså. Och detta har mätts och konstaterats i vetenskapligt mycket vederhäftiga experiment så jo, detta får även en skeptiker lov att acceptera.


Här kan man fördjupa sig väldigt länge i frågan om vad information är, vad exformation (utesluten information) är och vem farao det är som bestämmer exakt vilka 16 informationsbitar av de mottagna 40 miljonerna som ska upp till vårt medvetande, vårt Jag. Men jag hoppar över det så länge. Vi kan i alla fall konstatera att vi består av oerhört mycket mer än vi själva kan fatta. Och möjligen kan man då ana att den här "mystiska kraften" faktiskt ofta är vi själva, att vi kan och vet och tänker så mycket mer än vi själva tror.

Jag har i ett tidigare blogginlägg påpekat att livet faktiskt strör chanser och möjligheter över oss varje sekund. Det är lathet, bekvämlighet, rädsla, prioriteringar och en massa annat som gör att de flesta tillfällena ändå går oss förbi. Men de flesta av oss vet faktiskt hur det är när man blir hundraprocentigt mobiliserad. Då klarar man det "omöjliga". Då börjar man helt enkelt se och utnyttja alla dessa möjligheter. Om man drömmer om Paris hamnar man på någe vis lik förbannat i Hudiksvall, heter det i Pessimistvalsen. Nix. Om man vill till Paris tar man sig dit även om man så måste krypa på alla fyra - om man bara är tillräckligt motiverad. Men det är ju inte så "bara" alla gånger ...

Det är här affirmationerna kommer in. En effektiv affirmation är mer än en medveten tanke. Jag vill, snälla jultomen fixa detta nu. En affirmation går ner i det undermedvetna och mobiliserar krafterna där. Så istället för att 16 bitar (max) i sekunden strävar efter att ta oss till Paris och 20 miljoner bitar skriker kontraordern HUDIKSVALL, tystnar kanske de undermedvetna skriken helt om Hudiksvall och börjar hojta PARIS istället.

Därmed tycker jag att affirmationers effektivitet känns väldigt självklar och begriplig. Med hjälp av olika sorters tekniker tar vi mer resurser i anspråk än enbart s k viljekraft och lite halvslappt önskande. Vi blir koncentrerade, öppna och tveklösa när tåget passerar oss - och det gör det alltså ganska ofta. Och efteråt kan det se ut som om en mäktig kraft har spelat oss i händerna, diverse "tursamma omständigheter" har gjort att vi på något vis fick precis som vi ville den här gången också.

Och saken är dessutom den att alla människor affirmerar dagarna i ända, men ofta oöverlagt, "omedvetet" om man så vill. "Det här går aldrig" är en populär variant. Likaså "jag är för dum" eller "nu får inget gå fel" och "tänk om ..." Henry Fords berömda ord är ett mantra i affirmationssammanhang: "oavsett om du tror att du kan, eller att du inte kan, har du rätt."

Nej, The Secret var inte först. The Secret har möjligen rätt i att denna lära legat framför våra ögon i alla tider. Det står t ex i Bibeln: "vad du sår, får du skörda". Det vi fixerar oss på blir vår verklighet. Därför hade min kollega rätt när han en gång i tiden utbrast: "jag vill inte höra om problemen! Jag vill höra om lösningarna!" Det är viktigt att vi fixerar oss vid rätt saker. Här kan man visserligen invända att en del problem inte kan åtgärdas förrän man belyst dem, men oftast är det faktiskt effektivare att sikta direkt på slutmålet.

Detta brukar jag belysa med min lilla praktiska städaffirmation. Föreställ dig - om det nu är möjligt, detta händer kanske bara mig ibland? - att du kommer in i ditt kök och inser att det inte är så värst snyggt därinne. Travar med äcklig disk på diskbänken, smulor överallt, saker på väldigt fel ställen mest överallt. Okej, jag är kanske unik som drabbas av detta ibland, men använd fantasin i alla fall. Och man inser att något måste göras, och det direkt. Det är bara det att man inte vill. Kroppen blir med ens blytung, det är nästan så att benen viker sig under en vid blotta tanken på att sätta igång. Man börjar diska första tallriken och det fortsätter att vara värre än motigt, särskilt när man ser resten ... som att cykla i uppförsbacke i motvind med bromsen i.
Men stopp. Det är här man måste hejda sig, dra ett djupt andetag (oh vad jag hatar djupa andetag i romaner) och sluta ögonen för en stund. Tänka på hur det ska vara. Diskbänken ligger där jungfruligt ren och blänkande, tallrikarna står prydligt staplade i skåpen, glasen blänker och så vidare. Öppna nu ögonen, men behåll den inre bilden, och börja fixa för att den ska bli verklighet. Hur konstigt det än kan låta brukar det nu gå betydligt lättare att jobba. Uppförsbacken blir faktiskt en nerförsbacke istället. Vad hände? Ja, inte diskade tallrikarna sig själva, det är då säkert. Mängden jobb minskade inte. Men jag gjorde en liten mental omkoppling - från problemet som tornade upp sig, till slutmålet.

Men det går alltså att dra resonemanget lite för långt. Man kan ju misstänka att vi själva är ansvariga för exakt allt som händer oss - med andra ord, om jag råkar ut för en hemsk olycka är det säkert jag som affirmerat om det fast jag inte fattat det själv, och därmed har jag mig själv att skylla, eller? Nej, det är inte vidare snällt att påstå sådant. Det jag kallar Gud finns alltså överallt i vår värld, och i den mån det finns kopplingar och samband mellan det som händer, är det ibland för komplicerat för att man ska kunna förstå det eller förklara det med några ord. (Däremot har man kunnat konstatera att saker som händer oss har betydligt mindre inverkan på vår inre lyckonivå än vi tror. Man har jämfört personer som blivit lottomiljonärer med personer som blivit totalförlamade i olyckor - något år efter dessa omvälvande händelser visar det sig att dessa båda grupper är exakt lika lyckliga - eller olyckliga. Och på hela taget har dessa Händelser inte påverkat dem särskilt mycket i någondera riktningen! Så lycka har alltså ganska lite med yttre omständigheter att göra. Nå, detta var en parentes ...)

Alltnog, nu har jag försökt förklara vad affirmationer är, och varför de är mycket kraftfulla redskap. Därmed finns det all anledning att tänka noga på vad man tänker på. Sanna visionärer har en enorm makt. Jag funderade här på om jag dels skulle ta några illustrativa exempel ur mitt eget liv och dessutom fördjupa mig ännu mer i hur man egentligen får till bra och effektiva affirmationer, men jag inser att det kanske kräver ett eget blogginlägg.

Sedan är det ju ganska komiskt att affirmationsskeptiker naturligtvis också har rätt: "Jag har affirmerat i evigheter och detta funkar fanimej inte - vad var det jag sa!" Nä, exakt. Tyvärr är det så att man faktiskt måste tro på det för att det ska fungera, och det var just det Henry Ford sa. Det räcker inte med att man vill tro det, eller att man hoppas att det ska funka. Då är tyvärr inte övertygelsen djup nog. Det räcker inte med att ro för brinnande livet, det gäller att få vindarna och vågorna på det undermedvetnas ocean att gå i rätt riktning också.

Och därmed har jag snart hunnit ända fram till Jesus, tro det eller ej.

Supereffektiva bantningsråd

Jaha, vi går in i mellandagarna och mor i huset, dvs jag, fick verkligen en hel del choklad i julklapp. Jag ska nog inte väga mig på ett tag.

Men Aftonbladet har tröst att ge! Var pralinsmart! Jag trodde först att artikeln var ett skämt när jag läste den. Välj trillingnöt istället för gräddnougat i asken, spara 30 kalorier! Trettio! Wow! Ja, följer man dessa smarta råd blir man strax smal som en tråd, det tror jag också.

Öh. Eller? Nä, jag förlänger nog hellre promenaden med tio minuter istället. Eller besvarar frågan "Är din Aladdin-ask en fettfälla?" med ett rungande JAPP. Hoppsan, där slank trofénougaten ner också. Hehe. Smask.

Till jul brukar vi alltid

Åh, jag hatar det. Denna eviga rad av tinderögda kändisreportage där man får veta att till jul brukar vi alltid ... ha den perfekta julen. Ungefär så, ja. Och man behöver ju förresten inte vara kändis och uttala sig i tidningen för detta. Till jul brukar vi alltid göra ditten och datten, alltid något ljuvligt traditionsfyllt. Samlas hela bygden och gå fackeltåg (och alltid är det snö). Äta den och den och den och den och den och den maträtten.

Och framför allt bara ta det lugnt och umgås med varandra. Jaså minsann. Värst är "till jul brukar vi ta det lugnt. Vi kopplar av från stressen och åker alltid upp till mamma i Hälsingland och firar en gammeldags jul med hela släkten." Det där låter ju trevligt, men jag kan redan här räkna ut vem som inte kommer att få koppla av från stressen, nämligen mamma. Julmaten fixar sig inte själv. Julen är ett intensivt skådespel, särskilt om det har många gamla kära traditioner, som kräver en intensiv regi.

Vi talade om just det där idag härhemma - om konsten att göra presentationer och framträdanden så att de ser spontana och otvungna ut. Knepet heter förberedelse och repetition. Det kan låta motsägelsefullt att man ska förbereda något som ska föreställa vara spontant, men så är det faktiskt.
Och julen är inget undantag. Ska tillställningen flyta smidigt, maten trollas fram och trollas bort och folket befinna sig på rätt ställe vid rätt tillfälle, krävs en enorm arbetsinsats bakom kulisserna och en regissör som har totalkoll på allting. Denna regissör är Mamma. Andra kan kanske hjälpa till, men någon måste vara hjärnan bakom allt och organisera allt.

Det är faktiskt rätt jobbigt, om nu någon inte redan visste det. Så hurra för mamma som ser till att resten av släkten får en skön, stressfri jul med en himla massa vi brukar alltid ... Mamma själv får nervryckningar och magsår.

Men - nu kommer vi till det stora mysteriet. Stackars mamma som får slita som ett djur genom hela julen. Stackars mamma som är överlastad av plikter och ansvar medan alla andra sitter och käkar praliner och myser i julefriden. Men vem är det då som binder riset till mammas rygg, vem är det som ställer alla dessa orimliga krav, vem är det som tycker att hon ska ha så mycket ansvar? Jo, MAMMA.

Kvinnosläktet, vilket jag tillhör, är ibland outgrundligt knepigt. Det är som om våra undermedvetna styr oss med järnhand, på ett ibland inte alls nyttigt vis. Eller jo, klart att våra undermedvetna styr oss. Det kommer jag till i nästa inlägg som ska handla om affirmationer. Fram till dess, god jul. Och ge mamma en extra chokladask.

Detta gör jag nu

Klockan är strax efter halv fem på eftermiddagen, måndagen den tjugoandra december år 2008. Jag sitter vid mitt skrivbord och dricker te, och ute försvinner den allra sista strimman från solnedgången. Jag har åtminstone fyra olika skrivprojekt och vill jobba med allihop, så nu gäller det att bestämma sig.

Men jag ska också snart åka och hämta ett barn från lekkompisen, sätta en julskinka i ugnen och ta itu med alla de där gardinlängderna som jag bestämde mig för att lägga upp före julafton. Obs, före julafton, inte före julaftons kväll ...

Man kan fråga sig varför jag just skrev detta i grunden meningslösa inlägg, men det såg på något vis rysligt mysigt ut när jag satte ord på det: klockan är strax efter halv fem på eftermiddagen, jag dricker te, sitter vid mitt skrivbord och ska skriva något. Jag älskar mitt liv.

Ibland mår man bra av att må lite dåligt

Jag mår lite dåligt idag. Naturligtvis vaknade jag med huvudvärk imorse (för det gör jag flera gånger i veckan) och därför sitter jag här nu och väntar på att tabletterna ska ha effekt så att jag klarar av att komma igång.

Fast egentligen vill jag inte, egentligen känner jag för att må lite dåligt just idag. Vara håglös, sänkt, låg, trött, ha något slags legitimt skäl att sucka "lämna mig ifred!" till precis hela världen. Ja, och så skulle det ju vara toppen om någon kom och pysslade om mig lite också. Tyckte synd om mig, gav mig något gott att dricka, gjorde det trivsamt omkring mig och framför allt lyfte av mig alla bördor och allt ansvar. Tänk att veta att allting fixar sig utmärkt väl utan att jag behöver bry mig det minsta. Jag inser att det finns nackdelar med att ha barn. Och att det finns fördelar med att vara snuskigt rik.

Men jag funderar också på att det är detta vi kanske inte tänker tillräckligt mycket på när vi talar om att leva livet fullt ut, fånga dagen etc. Vi lär oss att idealet är att kunna njuta av varje stund som om den vore den sista, att bubbla av energi och glädje, att varje ögonblick sträva mot våra livsmål, att slippa sitta med en snopen "detta borde jag ha gjort"-lista på dödsbädden. Och visst är det så. Detta är bra, och jag har en del sådana perioder i livet som jag minns som fullkomligt fantastiska. Perioder när jag verkligen Levde intensivt. Just nu har jag avverkat en tid proppfull med energi och kreativitet, främst på skrivområdet. Jag har tagit in och jag har gett ut, underbart.

Men kanske glömmer man ibland att det är fruktansvärt ansträngande att leva sådär för jämnan, att det kanske inte är meningen att man ska fungera på det viset och gå på ett permanent mentalt lyckorus. När man känner att det är dags att stänga av en stund, helt enkelt. Bli haddad av någon, som det heter på småländska. Jag vill vila mig en stund och jag vill inte ha några prestationskrav på hur jag ska vila mig - Tänd ljus! Åk på spa! Meditera! Yoga! Gå en skogspromenad! - utan bara vara allmänt oduglig. Det är därför man behöver ursäkter som "sur", "huvudvärk" och "trött" ibland. Det är därför man faktiskt emellanåt behöver må lite dåligt.

Julhandel

Vad vore en blogg utan ett inlägg om julhandel?
Trängsel ... blablabla ... köer ... blablabla ... kommersialism ... blablabla ...måsten ... blabla ... julsånger, plastgranar, julpapper, sänka kraven, manmåstefaktisktinteputsafönstreninnan, ta-en-spa-dag-i-julstressen, så klarar du julstressen, gud vilken långsam expedit. Pepparkakor, pratande leksaker, smala skyltdockor, ont om parkeringar och varför tog jag den här tjocka jackan idag och vad faaan kan inte mina ungar älska att läsa böcker för, då hade ju julklappsinköpen varit en straffspark.

Imorgon ska jag på't igen, men jag behöver inte skildra mer. Alla kan det här.

Författarnörden

Den här boken har jag i min ägo. Jag har en massa av det slaget. Just den här är väl inte innehållsmässigt så mycket att hurra för. Men titta på denna underbara omslagsbild.


Det är ju jag därnere till höger. Ja, inte porträttlikt alltså. Men det är sådär man känner sig ibland. Som författare är man nog jordens tråkigaste släkte när man sitter där, timme ut och timme in, vid dator eller papper och bara stirrar och skriver. Jag tänker på hippa folket som är ute och minglar och bloggar om det och är så j-a glamorösa och roliga och inne så att det inte är sant. Medan en annan sitter här och plitar vid tangentbordet och har glömt att duscha.


Men man har ett liv på utsidan och ett annat inne i huvudet. Bilden illustrerar detta ganska bra. Man kan verkligen ha förfärligt roligt medan man sitter där och lapar sitt ljumma te.


Nu har jag tyvärr haft lite för roligt ett slag, för nu har jag ont i ena handen. Får väl ut och mingla lite istället då. Ska ha midvinterfest med stor brasa uppe vid fornborgen i helgen, var det tänkt. Det är ju faktiskt skithäftigt, även om jag lovar att inte visa några bilder på mina nyfixade naglar eller min handväska efteråt.

Religion och religiösa

Förlåt mig Fader, ty jag har syndat. Dvs jag har gått i debatt med en idiot. Det är mot mina principer. Jag hamnade i något slags meningsutbyte angående filmen "Life of Brian" och besvarade en korkad kommentar om att hahaha, denna film drev ju så himla roligt med alla idiotreligioner och det gjorde den rätt i, hahaha. Ungefär så.

Min replik i detta var att filmen absolut inte driver med någon religion. Den driver med religiös fanatism och misstolkare av religioner. Den har tvärtom en mycket djup respekt för religionen, dvs i detta fall den kristendom som Jesus predikade. Detta har filmmakarna själva betonat.

Då fick jag svaret att filmmakarna nog sa så bara för att lura religiösa idioter till att titta på filmen, hahaha. (Jag antar att jag automatiskt räknades in bland de religiösa idioterna i och med detta.) Nå, här någonstans gick det upp för mig vad jag hamnat i så jag tog raskt min Mats ur skolan. Lät klokskallen få det triumferande sista ordet, alltså. Han blev säkert nöjd med sin dag tack vare detta.

Nåväl, men jag kan ju bara för sakens skull fortsätta att prata här på min blogg, hehe. Jo, jag älskar "Life of Brian". Den är inte bara en av de roligaste filmer som gjorts utan den är också intelligent och fyndig som få. En av de första scenerna är från Jesu bergspredikan: långt borta på en kulle står en vacker man och talar visa ord om tolerans och kärlek. I de bakre leden står ett gäng som inte hör vad han säger, för de är alltför upptagna av att häckla varandra för diverse brister, och givetvis slutar det med fullt slagsmål. Jesus blir för dem en showfigur som är kul att se och höra, men själva budskapet går dem givetvis totalt förbi. Detta är ett typexempel på en s k programförklarande scen, dvs en scen som sammanfattar vad berättelsen i stort går ut på.

Filmens huvudperson Brian är således inte Jesus, utan den stackars grabben som föddes i stallet bredvid Jesus, och filmen handlar om hans desperata försök att hitta sig själv och sin identitet i en tillvaro där han av ren tillfällighet råkar utses till ännu en Messias - en roll han verkligen inte vill ha. Men självklart hör folk bara vad de vill höra och han utnyttjas friskt av både revolutionärer och religiösa tokdårar. För säkerhets skull blir han också kidnappad av några aliens under några minuter och deltar av en slump i ett vilt rymdkrig innan han dimper ner på jorden igen. Monty Python gillar att göra det förbjudna. Att lägga in en sådan här scen i en sådan här film är ur filmmässig synvinkel totalt politiskt inkorrekt, så naturligtvis gör de det!

Det intressanta är att denna film faktiskt på en del håll anses vara hädisk. Den driver med Jesus och det kristna budskapet, som det heter. Den har till och med totalförbjudits på en del ställen. Med tanke på att den i själva verket alltså driver med dem som skymmer det kristna budskapet, kan man ju fundera på vad de personer gör, som förbjuder en sådan film. Skjuter sig själva i foten?

Ledsamt nog brukar också nio av tio debatter mellan kristna och icke-kristna handla mer om misstolkarna än om budskapet i sig. Korsfarare och inkvisition och fanatiker, titta bara, de var minsann inge bra alls. Kristna är också som bekant väldigt intoleranta. De är väldigt generaliserande också, jajemän, allihop.

Sådana argument vet man ju inte riktigt vad man ska svara på. Kanske bäst att låta bli. Men om vi kommer till själva budskapet då ... det där som handlade om tolerans och kärlek, förlåtelse och att kasta första sten... ehum. Ja, men det behöver vi väl inte debattera om! För det är ju sant, det är ju självklara saker, varför ska vi prata om det? Nej, nu fortsätter vi att prata om intoleransen! Varför kristendomen har så fel!

Och så vidare. Jaha. Ja, det är ju lite svårt att angripa principer som man faktiskt ställer upp på. Dvs man säger sig ställa upp på dem, men i ord och handling gör man ju det uppenbarligen ändå inte eftersom "tolerans" knappast är ett ord som varken religiösa tokfanatiker eller antireligiösa tokfanatiker tycks kunna stava till. Det är trångt i det bakersta ledet där på Bergspredikan.

Jamen Gud då? Ska inte debatter om kristendom handla om huruvida man tror på Gud eller ej? Jesus sa alltså säkert en del tänkvärda saker, okej, det bryr vi oss om någon annan gång när vi får tid, nu kan vi istället försöka utreda huruvida han återuppstod från de döda eller ej, och om han verkligen kunde gå på vattnet eller ej. Och det jag själv tycker är lite larvigt med kristendomen är att större delen av trosbekännelsen fixerar sig vid just dessa saker: född av en jungfru, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, på tredje dagen återuppstånden igen ifrån de döda.

Så inte ens trosbekännelsen orkar nämna det där med "allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni göra mot dem". Det är faktiskt bedrövligt. Jag läser inte med i trosbekännelsen längre, förutom det där med treenigheten. Den är riktigt fiffig.

Alltså, min egen tro är följande: Gud finns om du tror att han finns. Han finns inte om du inte tror på honom. Alla har rätt, åtminstone vad gäller den egna uppfattningen. Och för mig är det precis lika knasigt att predika för andra vad de ska tro i detta fall, som det är att predika för homosexuella varför just deras val av partner är fel. Då kan jag ju lika gärna ränna runt i resten av världen och berätta för samtliga som inte är kära i min man varför de har sämre smak än jag. Jag har fattar verkligen inte vad vissa personer ser hos varandra. Men måste jag det då? Jag tror att det var Fredrik den store som gjorde sig historisk med uttalandet "var och en blir salig på sin tro" och ja, det skriver jag under på.

För att travestera ett gammalt chefsskämt har jag alltså ingen anledning att svara alla idioter som bjäbbar emot mig i debatter, eftersom jag redan har full förståelse för dem och deras patetiska synpunkter.

Mera humorklassiker

Nåväl, medan jag fortfarande är på det humöret ... Här kommer ytterligare en odödlig klassiker från Hasseåtages "88-öresrevyn". En pytteliten scen, en pianist och två fruktansvärt roliga gubbar. Temat är dessvärre fortfarande aktuellt ...

Något att skratta åt

Humor är svårt ibland. Jag brukar ju beklaga mig emellanåt över hur det ser ut i medierna idag ... och det är lite pinsamt att gnälla "det var bättre förr" men ... jo, en del saker var bättre förr.

Som detta, till exempel.



(Endast ljud, men det får duga.) Jag kan allting utantill vid det här laget, men skrattar fortfarande. Det här är något av det roligaste som någonsin visats på svensk TV. Och ja, vem faan e Nisse Hult?

Men Monty Python kunde ju de också.

Existens och icke-existens

Jag läser återigen en av mina favoritnoveller, nu på nätet: "När dog János Kovács?", av Lajos Zilahy.

Den gjorde ett enormt intryck på mig första gången jag läste den. Det är inte den slags text om vilken man sitter och piper "o-oh vad bra!" medan man läser den, bara för att orden är så vackra och formuleringarna så himla listiga. Det handlar inte om berättarteknik alls. Men den sätter igång tankar och funderingar i mig som jag sedan inte kan släppa.

Orkar man inte läsa denna lilla korta novell själv, kan jag här ge en ännu kortare sammanfattning: en snickargesäll dör och resten av novellen skildrar hur alla spår och minnen av honom blir utplånade. Fyrtiosex år efter hans död sköljer regnet bort de sista strecken på en gammal papperslapp där han en gång skrev sitt namn. Och efter detta är han borta, fullständigt borta, som om han aldrig funnits.

Det man genast måste fundera på är hur många János Kovács som det egentligen har funnits på denna jord. Människor som utplånats fullkomligt, eftersom de inte efterlämnat några ättlingar och ingenting annat som bevarats åt eftervärlden någon längre tid. Människor som inte sätter sina spår i evigheten på något vis. Det känns både skrämmande och underligt.

Det ironiska i sammanhanget är ju också att János Kovács faktiskt sätter sina spår i evigheten tack vare denna novell om hans utplånade existens. Han har blivit odödliggjord tack vare den. Och detta blir ju inte mindre ironiskt eftersom han aldrig ens har funnits på riktigt. Han är en fantasiprodukt i en författares huvud, och så småningom också i läsarnas huvuden.

Jag har proppat skallen full med existensiella frågor på sistone. "Det finns ingen verklighet, bara perceptioner", hävdar Dr Phil McGraw. Det är skillnad på tinget själv och det upplevda tinget, menade filosofen Kant. Vi kommer aldrig att få veta hurdant tinget självt är beskaffat, vi kommer enbart i kontakt med vår upplevelse av det. Så vad består då verkligheten av? Våra upplevelser? Men vänta nu, vi har ju alla olika upplevelser. Man kan inte nedstiga två gånger i samma flod, heter det, eftersom vattnet hela tiden strömmar och det således är annat vatten andra gången man kliver i, än den första. Inte heller kan två personer befinna sig på exakt samma punkt samtidigt, hela tiden. Minsta avvikelse från samstämmigheterna, så går våra upplevelser isär och därmed har vi olika verkligheter.

Enligt ett föredrag jag såg på nätet för en tid sedan är det också så att hjärnan inte kan skilja på "verkliga" och "inbillade" upplevelser. Vi blir precis lika glada av "inbillad lycka" som av "verklig lycka". Båda dessa saker har exakt samma påverkan på vårt välbefinnande etc. (Med andra ord är det bara att sätta igång och fantisera ihop drömsemestern - det blir mycket enklare och billigare och ger känslomässigt samma utbyte som den ni köper svindyrt hos resebolaget. Jo, faktiskt.) Verkligheten är alltså en individuell upplevelse, och den behöver alltså inte ens vara något utanför oss själva.

En sak kan jag lova, och det är att flera av figurerna i min roman, Svart eld, var lika verkliga för mig som vilken människa som helst i min omgivning. Bifigurerna satte jag också ihop av personer jag träffat på ena eller andra sättet, men huvudpersonerna var helt och hållet fantasiprodukter. Jag minns inte riktigt när huvudpersonen Jarga tog sin slutliga form i mitt medvetande, men han växte alltså fram under några år. Sedan fanns han. Dvs han fanns för mig. Under väldigt många år lät jag inte någon människa läsa ett ord av det jag skrev - jag var rädd, skämdes, hade dåligt självförtroende, ville inte bli störd etc - och därmed fanns det ingen annan människa på jorden mer än jag som kände till gossen Jarga. Det var till slut en rätt egendomlig situation för mig, för jag visste verkligen allt om honom. Rentav mer än jag visste om någon annan människa eftersom jag med lätthet kunde hoppa in i hans skalle och kropp och se världen även genom hans ögon. Sedan kunde jag med samma lätthet hoppa ut igen och se honom med andras ögon också. Naturligtvis gällde samma sak med de andra bokfigurerna också, men Jarga var definitivt den mest genomarbetade och den jag levde längst med. Ni kan fråga mig vad som helst om honom, om vilken detalj som helst och om varje ögonblick av hans liv, och jag har ett svar. Jag var ambitiös med mina romanfigurer och skrev långa listor om dem, allt om deras älsklingsrätter och ovanor och skönhetsfläckar. Naturligtvis var allt påhitt, men när det gällde Jarga gick det till slut så snabbt att "hitta på" att det mer kändes som om jag beskrev någon som existerade oberoende av mig själv.

När jag svettats och stått stilla med romanskrället i alltför många år bestämde jag mig för att lägga ner projektet och satsa på något som verkade, tja, lättare att genomföra.

Men då gick det helt enkelt inte. Det fanns någon, eller kanske några, i den här boken som börjat leva och andas. Att lägga ner projektet var som att begå ett mord. Om jag brände manuset och sedan själv trillade av pinn, skulle de utplånas precis lika effektivt som János Kovács i Zilahys novell. Ja, ännu mer effektivt eftersom det inte ens skulle finnas någon novell som påminde om dem.

Så jag satt faktiskt i fällan. Boken måste ut, den måste läsas av andra, Jarga och de andra måste släppas ut ur det fängelse som jag isolerat dem i genom att hålla dem i min egen privata värld. Och faktum är att det mest var denna drivkraft som fick mig att jobba så hårt med boken att den sedan kom i publicerbart skick. Jag kunde bara inte ta risken att den inte skulle komma ut, så jag kämpade och slet som en galning med den. Och den kom ut. Nu existerar Jarga även för andra. Jag vet inte hur länge och i vilken utsträckning, men i någon mån ...

Men frågan jag fortfarande måste ställa mig, och som Zilahys novell ideligen påminner mig om, är: finns han då? Vad skiljer honom från andra, s k levande människor? Finns hans värld, finns hans känslor, finns hans tankar och minnen? De flesta människor jag känner till, har jag ju trots allt aldrig träffat i verkliga livet. Jag har bara hört om dem eller läst om dem eller sett dem på TV. Majoriteten av de människor jag känner till är faktiskt sådana. Och då har jag väl ändå ett ganska normalt antal släktingar och bekanta.

För övrigt är det väl inte bara jag som emellanåt upplevt frustrationen i att försöka kommunicera med en person som är så högt uppsatt/berömd/upptagen/whatever att det faktiskt inte har gått att prata med personen själv ifråga. All kommunikation går via andra instanser, sekreteraren, managern, adjutanten eller vad det nu kan vara. Till slut kan man få känslan av att man pratar med trollkarlen från Oz. Det kan vara rätt hämmande, särskilt i de fall då det går lite grus i kommunikationsmaskineriet. Och faktum är att personen ifråga faktiskt existerar lika lite för en som vilken fiktiv bokfigur som helst. Eller lika mycket.

Jag, som skriver fantasy lite av och till, gillar förstås inte argumentet från fantasy-motståndarna: "jag vill läsa om sådant som känns verkligt". Känns verkligt, OK. Men den mimetiska (verklighetshärmande) litteraturen är ju faktiskt lika falsk som fantasyn, om inte falskare. Fantasyn är ju s a s öppen med att allt är påhitt. Den mimetiska försöker få oss att tro att det Stockholm som skidlras på dess boksidor är det verkliga Stockholm. Det är det inte alls, även om varenda detalj i berättelsen verkar "stämma". Det är ändå en fiktiv skildring som skildras genom en författares filter, och personerna som kilar runt på hans stockholmsgator är precis lika osanna och uppdiktade som Jarga Vilihnemi och Frodo Bagger. Och för att hårdra det ännu längre: ingen av oss har alltså någonsin sett det verkliga Stockholm. Vi har bara sett vår egen upplevelse av Stockholm, det som våra egna sinnen och vår egen fantasi har berättat för oss. Sinnen är hur bedrägliga som helst. (Jag läste nyligen också att grodans ögon bara kan uppfatta fyra olika saker. Så fråga grodan hur världen ser ut ... och berätta sedan för den att den har fel!)

Så frågan är när något existerar och när det inte gör det. Vi har alla hört dilemmat om trädet som faller ute i skogen - hörs det när det faller? Finns ljudet, även om det inte finns något öra som kan ta emot tryckvågorna som går genom luften?

Själv har jag tinnitus, vilket innebär att jag ständigt hör en svärm syrsor i mitt högra öra. (Mer om den sorgliga historien vid något annat tillfälle.) Grejen är den att ingen, allraminst jag själv, kan tala om ifall detta ljud finns eller ej. Jag uppfattar det. Jag uppfattar ett ljud som sitter inne i mitt högra öra och jag tror därför att det är några av mina hörselceller i innerörat som är skadade likt nertrampade grässtrån och ligger och tjuter för jämnan. Men det kan faktiskt också vara en hallucination inne i min hjärna. Jag träffade en gång en kvinna som var stendöv på ena örat, men hon hade tinnitus där. Finns ljudet? Jag har nu vant mig så mycket vid tinnitusljudet att jag under långa stunder inte tänker på det, dvs jag hör det inte. Finns det även under de stunder jag inte är medveten om det? Jag lovar att om någon, under den perioden min tinnitus var en dånande orkan på 100 dB i min skalle och jag nästan dog av tortyren, hade kommit och påstått att jag bara "ljög" om min tinnitus, alternativt inbillade mig, hade jag gått till handgripligheter. Den fanns. Den finns fortfarande - okej. Inbillning eller ej, jag hör den. Men ett "riktigt" ljud, är det då vågor i luften eller är det en upplevelse i någons hjärna?

Detta illustrerar ju ganska väl det där påståendet om att det inte finns någon verklighet utan bara perceptioner. Fysikern i mig vrider sig lite och mumlar något om mätningsbarhet och upprepningsbara experiment. Alltså, en del saker kan vi ju kanske enas om - men det är farligt att påstå att bara det vi kan enas om existerar, att världen de facto inte innehåller något annat. Ingen mätapparat i världen kan hitta min tinnitus, i alla fall inte med dagens teknik.

Finns Jarga? Ja, eftersom jag har skapat honom och skrivit om honom. Kanske finns han huvudsakligen för mig, även om andra nu kan läsa åtminstone en avspegling av honom, men nog finns han. Jag har försökt rita hans porträtt många gånger. Det har inte gått så bra eftersom jag inte är någon utbildad eller vidare talangfull tecknare, men en gång fick jag till en blyertsteckning som var rätt OK. Jag "photoshoppade" den, och en dag ... ja, här är bilden. Den är inte superbra, men för mig var det en märklig upplevelse att äntligen möta just den där blicken på ett annat ställe än bara inne i mitt huvud. Detta är alltså en helt fiktiv person, ansiktet på bilden finns inte, och ändå är det väldigt bekant för mig. Ändå kunde jag kasta en blick på det och säga "ja, där är han". Och det märkliga är att flera av mina läsare, som också sett bilden, håller med mig. Ja, det är han. Hur kunde de få fram den här bilden i sina egna huvuden, när de bara hade min inte alltför utförliga, verbala beskrivning att gå efter?

Allt detta leder mig snart in på ett resonemang om Jesus, eftersom han nyligen gjorde sig aktuell för mig igen. Men jag tror att jag tar det senare.

Under tiden kan vi ju alla fundera på omöjligheten i Zilahys novell: hur en man som aldrig funnits kunde börja existera tack vare berättelsen om hur han upphörde att finnas till.

Minns ljuva november

Det är populärt att klaga på november månad. Häromdagen hörde jag en låt på radion med refrängen "November är så kass". Men jag tycker att det är orättvist. November är en alldeles fantastisk månad. Om året vore ett dygn, skulle detta vara skymningstiden. En tid för lugn och eftertanke.
Nu vet jag i och för sig att vårt knepiga moderna samhälle inte fattat detta. Man är trött under november. Vädret är ofta väldigt grått, dagarna blir nu snabbt kortare och man blir plötsligt väldigt mycket tröttare än man var under sommarmånaderna. Då, anser man i svenskt arbetsliv, är det rättan tid att dra upp tempot. Då ska det jobbas riktigt rejält eftersom det ändå inte finns något annat att göra - eller? För mig går inte det där ihop riktigt. Det naturliga vore ju faktiskt att ta det lugnt, gå inomhus, mysa. Sommaren är över, höstfärgerna har blossat upp och försvunnit, det är en bra tid att leta fram filtar, tekoppar, böcker och levande ljus. Julruschen är inte igång ännu (även om affärerna gör sitt bästa för att hetsa på) och man kan skippa den där ut-och-njut-av-det-fina-vädret-terrorn som emellanåt kan göra sommarsemestern lite ansträngande ... Själv älskar jag smatter mot rutan och flygande höstlöv. Jag älskar lugnet.
Men så tillhör jag ju också de privilegierade eftersom jag frilansar och slipper den där jobba-arslet-av-dig-attityden som jag minns från både arbetsplatser och skola. Jag har haft en bra novembermånad i år, ovanligt bra. Har haft gott om tid att läsa och meditera - vilket jag gör seriöst - och tänka. Några omgångar höstdepp har också kommit över mig, men jag är inte så rädd för sånt. Det hör liksom till. Men det är svårt för mig, som har en familj, att helt isolera mig från novemberstressen.


Men nu, på månadens sista skälvande dag, vill jag hylla mitt kära, gråa november, med mörker och ruskväder och allt. Snart kommer värre prövningar i form av januari och februari - två månader jag har svårt för eftersom min hemtrakt då brukar vara extremt död, grå och tråkig. Dessutom kommer kylan och isen, och jag avskyr is, avskyr att hasa fram som en åldring, avskyr när bilfärden uppför vår grusväg blir en ångestladdad mardröm, är trött på vintern.

Men, tja, snart är det vår igen. Och däremellan kommer julen ...

Bli lätt och nätt på rätt sätt med ...

Jag kommer snart att ta upp en del åsikter om kosthållning och bantningsmetoder i denna blogg, men idag blir det bara en kort kommentar.
Aftonbladet rapporterar idag från en läkarstämma där man konstaterar att fettrik kost är snabbaste sättet att gå ner i vikt på. Wow, det har verkligen gått framåt under de senaste fem åren. För inte så länge sedan blev man ju i princip utskrattad om man påstod något sådant. En expert försäkrade att "man blir fet av fet mat", det minns jag tydligt.

Men: "Tommy Cederholm understryker att vi inte känner till de långsiktiga effekterna av en sådan kost". Öööh, vah? Nu talar vi alltså om smör och animaliskt fett.

Så det här med animaliskt fett är någe nytt, minsann. Jag som trodde ... jaja, jag återkommer alltså till det.

Recension av föreställningen Jesus Christ Superstar kommer inom kort.

Sitta still utan stil

Jag läser vad jag skrev för en dryg månad sedan angående mitt motionerande. Jo, jag joggade alltså några meter och fick lite ont här och var ...

Gissa vem som haft ont i hälen sedan dess? Jag gick några rundor till men fick sedan ge upp och helt enkelt stanna hemma. Jag vill inte utveckla hälsporre. Frågan är om jag lyckas undvika det ... alltnog, här sitter jag. Och sitter. Och sitter. Hade glömt att det var så här olustigt man kunde må.

Bland buskar och baracker

Jaha, så blev det äntligen presidentval i USA. Inte en dag för tidigt den här gången! Grattis till Barack Obama för den övertygande vinsten.

Världen dansar och ler. Här är mannen som ska fixa finanskrisen, rädda miljön och skapa fred. Äntligen! Inte en dag för tidigt för det heller!

Men, hallå, snacka om tung agenda. Det är inte alla som har "1.Rädda världen" på sin dagliga att-göra-lista. Å andra sidan vore det kanske något vi borde ha, lite till mans ... Jag önskar Obie (han måste väl ha något smeknamn?) all framgång med detta, tro inte annat! Och är villig att förlåta om han inte skulle lyckas direkt.

Jag tror att det var rätt person som vann den här gången och det är ju en tröst efter Al Gores smärtsamma förlust år 2000. Men ska jag vara ärlig tror jag att McCain också hade varit en förbättring i det här läget. Enda vägen från botten är ju uppåt ...

Floskler på modet

Topplistor är nutidens gissel och mänsklighetens förbannelse. Denna lista är således att betrakta som ett litet urval och posterna står utan inbördes rangordning. I alla fall, floskler som är på modet, eller möjligen var på modet igår:


- tänket
(Jag vet inte varifrån det kommer, men plötsligt använder "alla" det. Alla utom vi som fortfarande envisas med "tänkandet" ... som om det var så väldigt mycket bättre. Men det är åtminstone nästan korrekt svenska.)
- psykbryt
(Sedan "bryta ihop" gick från att betyda nervsammanbrott till att beteckna några ögonblick av icke fullkomlig självbehärskning, har detta ord möjligen fått gå in som ersättningsord.)
- grymt
(Välkänd floskel från musikvärlden. Ni var grymma igår.)
- äga
(Samma som ovan. Var man grym igår så ägde man.)
- sjuk
(Ja, var man grym och ägde så var man helt enkelt sjukt bra.)
- gåendes
(Sittandes, ståendes, tittandes, skrivandes ... till min fasa hittade jag denna verbform i "Svart eld" också. Men jag lovar och svär att det var ett rent skrivfel. Denna ordkonstruktion existerar nämligen inte.)
- dynga, bajs
(Av någon anledning har det blivit omodernt att säga "skit", så man använder diverse förskönande omskrivningar ...)
- först till kvarn
(Jag hann bli trött på detta redan när jag jobbade på det stora Företaget.)
- taggad
(Kommentarer överflödiga.)
- kommentarer överflödiga
(Bara för att vi alla gör likadant hela tiden, i våra snart helt desperata ansträngningar att sticka ut. Och ut sticker vi - åt samma håll, allihop.)


Ha det.

Motionera med stil ...

Jag har blivit motionär på senare tid. Eller, det började faktiskt redan i januari i år. Under ett ovanligt frustrerat ögonblick tog jag en extra promenad en sen kväll bara för att jag inte kom på något annat att göra. Efteråt konstaterade jag att det ju faktiskt inte hade känts så illa. Så denna stund, som inte var någon av de roligare i mitt liv, ledde på sikt till något riktigt bra.
Eftersom jag har hund kan man ju tycka att jag redan borde promenera rätt flitigt. Men det jag nu gjorde var att göra promenaderna dubbelt så långa. 5-6 kilometer blev 10-12. Resultatet var häpnadsväckande. Jag blev riktigt förbannad på mig själv när sanningen gick upp för mig - att jag innan dess hade mått riktigt dåligt utan att ens fatta det själv. Man sitter där på sin stol, dag ut och dag in, och man tycker att det mesta är rätt okej, men ändå är det något som gnager i en, en slags gryende olust, och man blir tröttare och tröttare. Sedan börjar man knata runt i omgivningarna. Kilometer läggs till kilometer, mil till mil. Och plötsligt händer det saker inom en, som om man vaknat upp ur en ovanligt jobbig dröm. Det går lättare att röra sig, att andas, att tänka. Det är möjligt att ingen annan kunde se någon förändring i början, men jag gjorde det. För mig blev det en dramatisk skillnad.
Promenerandet minimerades under sommaren, särskilt de där dagarna när det var både 30 och 34 grader varmt ... men nu är jag igång igen. Lågt räknat har jag avverkat en bit över 30 mil sedan slutet av augusti. 300 kilometer. Häromdagen blev jag lite smårusig mitt ute på landsvägen, för jag spelade glad discomusik i min walkman och kände mig så märkligt upprymd och pigg - efter ungefär åtta kilometers promenad - att jag plötsligt fick för mig att öka tempot. Jag har en sån lång raksträcka just där, och den kan vara lite småtråkig. Alltså kunde jag ju lika gärna öka.

Jag började springa.

Men det skulle jag inte ha gjort. Inte bara för att min lilla vallhund fick för sig att det var en kul lek och började hänga mig i byxbenen, utan för att jag plötsligt påmindes om varför jag verkligen hatar, HATAR att jogga.
För det första är jag för tung för det. Jag tror att jag har blivit smal och spänstig och den illusionen håller bra tills jag börjar springa. Då vrålar ben, knän och fötter VAD I HELVETE SYSSLAR DU MED? till mig. Det blir våldsamt tunga dunsar ner på asfalten och det gör ont. Det gör faktiskt fruktansvärt ont. Sedan ... ja, det är pinsamt att skriva det, men det skumpar. Man känner sig ungefär som en flodhäst. Hela världen skakar, det känns som om det blivit jordbävning eller nåt ... Har man något plagg som sitter minsta lilla fel lär man snabbt känna av det. Jag fick avbryta experimentet efter sisådär tjugofem meter, och då hade jag inte ens fått pulsen att öka. Annars minns jag att det var den som hotade att döda mig förr i världen, när jag faktiskt kunde jogga flera kilometer i bästa fall. Dessutom lade jag mig med tiden till med ovanan att börja kräkas under mina löprundor. Inte av trötthet, utan det var liksom hostningar som kom fel. Det lär finnas folk som är skapta på det viset.
Dessutom är jag en av världens mest talanglösa löpare. Möjligen kunde jag forsa om tanter med rollatorer under min storhetstid, men mycket mer var det inte. Jag kom alltid sist, hur mycket jag än kämpade och slet. Jag var alltid den som gav upp först, orkade kortast sträcka, behövde mest tid att träna upp mig på. Ja, jag har andra talanger, helt visst. Jag har tränat balett i halva mitt liv och kan fortfarande (nästan) gå ner i spagat och sådana där saker. Men långlöpning, det är tydligen inte min grej. Ack nej.
Så där passerade mitt idrottsliv revy under sekunderna Då Jag Sprang. Dessutom fick jag ont i ena hälen och i knät. Jag som vandrat trehundra kilometer utan att få ont någonstans någon gång, jag gjorde mig illa på tjugofem meters löpning. Aj! Ack! Nä, nu återgår jag till mina civiliserade prommisar. Ambitionen är att jag ska hålla på med detta under de närmaste 45 åren så jag får väl anpassa mig efter det.

Fast jag fick faktiskt göra en riktig spurt häromkvällen. Spurter är något helt annat än joggning, av någon anledning. Sådana klarar jag, i alla fall i några meter ... Jo, vi skulle iväg på knytkalas hos grannarna. Själva bidrog vi med krabba och hummer som fiskats här under den gångna veckan. Ska man äta skaldjur behöver man bra redskap, och därför tog vi för säkerhets skull med husets största förskärare, ett verkligt mordiskt vapen modell större.
Bilen hade redan startat när jag lämnade huset med denna förskärare i näven. För att familjen skulle slippa vänta i onödan sprang jag så fort jag kunde längs vägen upp till parkeringen. Vevande armar och denna jättekniv i högsta hugg - som klippt och skuren till huvudrollen i "Psycho".

Tur att grannarna inte såg mig. Eller, det var ju nästan synd. Författare i träningstagen, yeah, yeah!

Det var en gång en kung ...

Jag inser att jag måste förklara en sak från mitt förra inlägg, innan det har orsakat alltför många höjda ögonbryn hos alla mina (två?) läsare.

Innan jag förklarar det, måste jag dock förklara varför jag ideligen måste förklara saker jag nyss skrev. Det är en nervös åkomma jag tycks ha utvecklat med åren. Jag skriver oerhört fort på tangentbordet, det vet alla som chattat med mig. Jag lärde mig att skriva maskin på det riktiga viset för över trettio år sedan och sedan dess har jag knattrat på. Orden på skärmen kommer lika snabbt som de gör över mina läppar, dvs ganska obetänkt ibland. Jag tänker ibland att jag borde lära mig att bli lite mer eftertänksam och kanske hålla igen någon gång emellanåt, men även den tanken flyger snabbt vidare och efterträds av andra ...

Det finns en duktig presstaleskvinna vars namn jag inte nämner, och hon jobbar inte för mig, men hon har tagit emot X antal vansinniga epistlar från mig. De flesta snabbt följda av ett ömkligt pip i stil med "OJ! Glöm det där jag skrev tidigare ..." För inte så länge sedan lyckades jag skicka iväg ett och samma pdf-dokument till henne - fyra gånger. Jag hittade hela tiden nya fel och fick skicka om. Jag svär och gnisslar tänder och lovar mig själv att jag ska lära mig att korrekturläsa ordentligt någon gång, men så blir det fel i alla fall.
Mina stackars klienter i översättarvärlden ska vi ju inte tala om. Men nu ska jag inte sitta och göra antireklam för mig själv såsom varande en slarvig och dålig översättare. Jag är faktiskt rätt bra, om jag får säga det själv. Men det är klart att det blir fel ibland.

Nu är jag redan framme vi det jag skulle förklara från början, det jag borde förklarat redan i mitt förra inlägg: Jag måste utarbeta ett nytt politiskt system.

Va? Gör man inte sånt från början? Nej, det är så här jag jobbar. Just inom fantasyn finns det ibland en populär uppfattning - jag vet att jag nämnt detta förut, vågar inte räkna hur många gånger, dock - att först skapar man världen och sedan sätter man dit några gubbar och ser vad de kan hitta på. Tolkien gick ju ännu längre, han började med att skapa ett språk, och sedan fick han fixa till en värld där man kunde tala detta språk, och så vidare. Men jag går från andra hållet. Jag gör gubbarna först och sedan sätter jag försiktigt ner dem på jungfrulig mark. De tultar iväg som ivriga ettåringar. Alla som passat ettåringar vet att de är otroligt kvicka och har extremt dåligt omdöme. Alltså ränner man efter som svettig förälder och hojtar "Nej, nej!" ideligen, vänder på ettåringen och ser honom larva iväg åt andra hållet för att undersöka någon annan del av världen, glad i hågen.

Mina romanfigurer behöver kanske inte sådan föräldrapassning, utan snarare någon som kilar i förväg och tillverkar världen åt dem, så att de inte ska trampa rätt ut i tomma intet i nästa steg. Med andra ord lägger jag febrilt plattorna i trädgårdsgången framför hjältarna medan de spatserar runt och beskådar rosorna. Jag reser berg i blixtrande fart så att de ska ha något att beskåda vid horisonten och jag häller ut hav så att deras skepp inte ska gå på grund.

Nu kan detta låta något mer heroiskt än det egentligen är. Berg och hav har man ju sett förut och jag kan enkelt låna befintlig rekvisita. Vad gäller politiska system går det ju också att knycka lite här och lite där ... hoppas jag. Jag är inte statsvetare, det får jag väl erkänna med en gång. Jag är inte ens historiker.
Det är dock här det kan skära sig lite med uppfattningen av "hur fantasy är". Tolkiens spöke ylar hotfullt i kulisserna och lämnar oss inte ifred. Jag känner mer än en fantasyskrivare som gör "världen" först och berättelsen sedan. Det är helt okej för min del, men jag anser inte att
det är en regel som även jag måste följa.
En gång fick jag äran att läsa en beskrivning till ett rollspel som någon hade satt ihop. Han var duktig och det hela var intressant. Men det var ju ett scenario jag läste, ingen berättelse. Man fick vandra genom en hel stad och kika in i några spännande butiker. Jag läste och läste. Jag väntade, automatiskt, på att något skulle ske också, på att nästa förhänge som drogs åt sidan skulle avslöja anledningen till varför allt detta skrivits. Men så fick jag påminna mig om att det alltså var ett rollspelsscenario. Det var rollspelarnas uppgift att införa lite action, inte rollspelsförfattarens.
Jag har aldrig spelat eller deltagit i rollspel, så jag vet inte riktigt hur detta går till, men jag antar att det kan vara kul.
Nå, dessvärre har jag också läst ett antal opublicerade romaninledningar som varit ungefär likadana, fast sämre. Faran med att hitta på för många detaljer om "världen" är att man hela tiden frestas att berätta om dem fast de inte behövs. Min egen metod, den omvända, har å andra sidan nackdelen att logiken till slut kan bli lidande. Nu är jag alltså hamnat i situationen att jag behöver veta mer om det politiska styrelseskicket i det land jag just har slängt ut min hjälte i. Det kommer nämligen att bli politiska förvecklingar på högsta nivå, och då är det ju käckt om jag vet ungefär vad det är jag ska förveckla.
Min mening är att detta är exakt rätt tidpunkt att skissera dessa saker. Jag behöver dem - nu. Jag får upptäcka fakta vid ungefär samma tidpunkt som mina läsare senare kommer att göra det, och det känns ju rätt trevligt.

Så nu är det dags för lite statsvetenskap light.

Rowling och jag

J.K. Rowling tjänar 70 kronor i sekunden.

Okej, det gör jag också. Tyvärr bara enstaka sekunder åt gången.

Kunde bara inte låta bli. Förlåt mig, jag ska sluta med snutteinläggen och snart återgå till att bli vidlyftig. Just nu sitter jag dock med ett antal olika dispositioner och anteckningsblad och försöker få ordning på dem, så jag återkommer till bloggen när det är något mindre trassligt på hjärnkontoret. Mitt på ett anteckningsblad står det, understruket och allting, att jag måste utarbeta ett nytt politiskt system. Gulp. Det är spännande att skriva fantasy.

I don't remember va det heter

Jag kikar lite på olika bloggar på nätet. Likriktning var det. Jag har klagat på det förut och jag gör det igen. Kom igen, så lika är vi väl inte som personer att vi alla måste skriva precis likadant?

(Här skulle jag lagt in några modebilder.)

Förutom skriv-bara-en-mening-på-varje-rad-sjukan och skriv-bara-ett-ord-i-varje-mening-sjukan har vi numera den allmänt utbredda stoppa-in-lite-fucking-hip-English-i-din-text-sjukan. Jag kommer att tänka på min gamla mormor som ideligen råkade röra ihop tyska och svenska så att resultatet emellanåt blev en hiskelig, men ändå ganska rolig svyska. I hennes närvaro kunde språket ibland bli sowas hesslisches geblandat. En kväll åt vi "korf".

Nå, om vi nu ska vara så goddamn cool i våra texter så varför inte ta det to a higher level of refinement med en gång? Warum nicht several languages benutzen, då blir det jo mer morsomt enda, n'est-ce pas?

Aber manchmal glaube ich das notre propre Suèdois är ganska fin after all.

Salut!