... ligger lägre än en sjunken båt ...

Nyårsafton närmar sig visst. Året håller visst på att ta slut. Jaha. Jag önskar att jag hade något storslaget att berätta om 2009 men det blev väl inte riktigt så, när man nu ska summera.



Det har varit ett ganska tungt år, där den vackraste tiden förmörkades av sorg och begravning. Men så blir det ibland. Livet går kanske inte ut på att undvika smärta och tragedi, jag tror i alla fall inte det. Fortfarande finns det mycket jag måste lära mig att förstå och acceptera, att det faktiskt hände. Men jag har ju klarat mig rätt bra själv.

2009 blev ett mellanår då jag låg lågt. Väntade. Samlade mig. Så blir det ju också ibland. Jag kom igång igen med skrivandet, det var ju vackert så. Jag visade mig själv att jag fortfarande både kan och vill, att mina färdigheter har ökat istället för minskat.
Det blev också året då jag på egen hand fjantade ut på flera olika konserter och fick musikaliska upplevelser som jag aldrig ska glömma. Det var inte bara musiken, det var utflykterna i sig som var roliga. Ska jag försöka utnämna någon vinnare av dessa upplevelser, blir det Per Tengstrands framförande av Månskenssonaten på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Det var en sådan vacker dag, jag mötte så många trevliga människor och hade genuint roligt, och får jag spara bara några minuter av detta år i minnet, måste det bli just de, när jag lyssnade på tredje satsen i den sonaten.

Men jag tänker inte heller glömma att jag under året fått höra både Griegs pianokonsert OCH "The Emperor" alldeles på riktigt. Eller att jag såg och hörde den fantastiske Ivry Gitlis spela fiol på ett sätt jag knappt aldrig hört förr.

Annars, som sagt, vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Sista månaden har jag levt mest som i en dimma, varit trött jämt, haft otroligt svårt att koncentrera mig på någonting alls. Då är det inte heller lätt att plocka ut guldkornen ur det gångna året. Eller, vilket gör mig mest ledsen, samla ihop sig för att ta nya friska tag år 2010.

Hände det något mer? Njaeh. Jag fick svininfluensan. Blev kattägare. Skaffade ny dator. Skördade många, många fina, egenodlade grönsaker. Köpte en helcool randig klänning - cool som jag själv tyckte, alltså. Jag köper inte kläder så ofta, som ni märker. Kanske hände det en del på insidan av mig också, men jag har kommit att värdesätta och värna privatliv ännu mer än förut, tror jag. Är rätt noga med vad jag berättar och inte berättar offentligt.

Det är som sagt dags att samla ihop sig. Romanen blev inte färdig före jul, men den växer i alla fall. Det går framåt. Jag trodde förresten att jag var för sysslolös, men inatt kom den där jävla stressdrömmen igen, vilket är ett stensäkert tecken på att jag är stressad. Jag var i Stockholm och hade tung packning och skulle med någon slags konstig buss för att komma till flygplatsen och kunna åka hem, men upptäckte att jag saknade biljett på bussen och att man skulle fixa den genom något slags komplicerat SMS, och medan jag förgäves fumlade med telefon och koder, gick bussen ifrån mig. Och sedan kom fler bussar och jag visste att jag skulle missa planet också och jag ville så gärna hem och jag förbannade Stockholms hemska lokaltrafik, även om den givetvis inte alls såg ut som den brukar. Mina stressdrömmar har alltid handlat om att jag ska med tåget eller flyget. Det konstiga är bara att förr i världen var det långa resor ut i världen jag skulle iväg på. Numera ska jag alltid - hem. Och lyckas aldrig.

Mitt nyårslöfte inför 2009 var att jag skulle lära mig att inte längre se mina begränsningar. På sätt och vis har jag väl hållit det.

Löftet för 2010: Öka tempot. Mycket.

Kalejdoskop

Här vare action, inte.
Förlåt, men jag är visst i en downperiod vad gäller bloggande just nu. Sånt händer ju ... och jag tror fortfarande inte på bloggande för bloggandets skull, även om jag inser att sådant har vissa fördelar.

I gengäld skrev jag en himla massa goja på någon annans blogg häromdagen. Jag bara kände för det. Jag behövde skriva av mig, för jag var upprörd av privata orsaker. Om jag inte blir så förtvivlad att jag stumnar totalt, skriver jag då så att tangentbordet glöder. Andra ger sig ut på löprundor eller bankar på sandsäckar, kan jag tänka. Jag skrev så att jag tror att jag skrämde en och annan.

Om man bara kunde tappa aptiten också när man blir ledsen, skulle det ju vara något vunnet med det. Men nähä, icke då. Tvärtom, tvärtom ... någon som hört talas om tröstätning? Det har jag. Det riktigt mystiska den här gången var att jag inte tröståt, och likväl drabbades jag av de där låga blodsockernivåerna som min kropp utvecklar när jag hävt i mig en massa mängder av alla de där onyttigheterna.

Tror att det är ljuset. Ja, det är ljuset, eller ska vi säga mörkret. Dagarna är för korta nu, och det känns som om man lever på botten av ett gruvhål. Helst vill jag bara sova och sova, tills våren kommer. Just nu känner jag mig bara förvirrad och splittrad, som om tillvaron blivit förvandlad till glasbitarna i ett kalejdoskop - om än inte lika färgglada. Jag kan verkligen inte fokusera på något just nu.

Hejdå datorn.

Vem ska jag tro på, tro på, tro på när ...

Expressen är på hugget. Har en granskande artikelserie igen, nu om kursgården Englagård.

Alltså, granskande journalistik är ju jättebra. Många troll har dragits fram i ljuset och spruckit tack var den. Så jag ska väl inte klaga - fast nu gör jag det ändå, för det är något som luktar här. De som kommenterar sådana här artiklar är oftast jordens dummaste varelser, i synnerhet de som agerar Tomatkastande Pöbel. Den dyker upp med en atomklockas precision varenda gång någon anförare ropar "BUU!" I Orwells "Djurfarmen" fick fåren, mycket passande, spela dess roll.

Ja, jag kommenterar också, fast här på min blogg också, så räkna in mig till fåren om ni vill. Men ändå, va. Expressen hittar snabbt experter som suckar och ojar över lurendrejeriet och det faktum att någon tjänar pengar på det här och - herremingud - det faktum att folk börjar gråta under kursen. De "hulkar och snorar"! Då har det gått långt. Maten är kass också. Ajdå.

Vi kan ju bläddra lite i nämnda tidning. Då hamnar vi snart i en annan sektion där det är en helt annan ton när man ska skildra fanatiker i en sekt. Där slår journalisterna själva frivolter och använder ord som FRÄLSARE, TROLLKARL, MIRAKEL, KATASTROF, SVEK osv osv osv. Där översteprästerna i rörelsen tjänar miljoner och åter miljoner på det hela. Där många helt viger sitt liv åt rörelsen. Där det är helt normalt att fullvuxna människor målar flaggor i ansiktet, dansar i fontäner efter avslutad ritual, eller brister ut i gråt. Hulkar, snorar, och kramas gör de minsann också. Eller också slåss de. Maten de äter i samband med detta ska vi inte ens tala om.

Jäpp, som ni nu har räknat ut, pratar jag om sportsidorna.

Men fotboll är ju bara på lek? Några personer vill fördriva tiden med en lek, så man tar en boll, kommer överens om spelregler och roar sig med detta en stund. Det är det hela. En harmlös lek, som dessutom är nyttig för konditionen och koordinationen om man gör det lagom mycket.

Frågan är hur harmlöst det är när man vet att en gigantisk industri tjänar feta pengar på leken. När kontrakt för miljoner skrivs, när pamparna får samma uppsyn som mafiosos, när folk faktiskt mördas i dessa sammanhang. Och när det plötsligt är helt legitimt och "normalt" att tongångarna från både entusiaster och journalister blir direkt religiösa. När det blir rättsfall av fusk. När normala samhällsfunktioner emellanåt blir helt åsidosatta för att det är någon jävla "ödesmatch" någonstans.

Fotboll m fl fjantiga tidsfördriv - kom igen, mänskligheten går inte framåt av det här - är så stora och mäktiga rörelser att ingen "granskande journalist" kan börja ifrågasätta deras existens. Tycker du inte om det så låt bli att titta, blir den bryska uppmaningen.

Tycker man inte om New Age-kurser behöver man ju inte betala för dem heller. Men det är alltid lättare att racka ner på mindre, isolerade rörelser. Det är möjligt att de här kurserna är dumma. Men modeindustrin är väl ännu mer korkad. Det är ju bara smink och kläder.

Ska jag dra fler exempel? Nej. Själv har jag ränt på hundutställningar och musikfestivaler ... Det räcker väl med att återigen konstatera att han, Jesus, var en klok typ. Han sa: "du ser flisan i din grannes öga men inte bjälken i ditt eget".
Ja, sedan har mycket dumt gjorts även i hans namn. Jag är ingen vän av sekter eller fanatism i någon form. Men jag blir irriterad när ateistiskt missionerande och sportfanatism är helt OK medan folk som pratar om andar på en kurs är "humbug och geschäft".


Granskande journalistik är som sagt bra ibland. Men vem är egentligen larvigast - tanten som testar ljusmeditation under ett veckoslut på Englagård eller gubben som mordhotar domaren efter ett bortdömt mål? Kom inte och påstå att den ena menar mer "allvar" än den andra, för om detta vet vi ju faktiskt inte.
Så länge man inte skadar andra eller sig själv, tycker jag att man ska få göra vad man vill och dessutom respekteras för det.

Och klart att di Leva passar bra för slutkommentaren.

Alla får mingla?

Hittade en artikel i DN om en kurs i konsten att mingla. Det är säkert dunderbra med sådana kurser. Jag behöver nog veta hur man gör. Ett litet problem nämns dock inte i artikeln, och det är just det som jag tycker är värst:

Hur tar man kontakt med folk som är upptagna av att prata med andra?

I mitt minne spökar dunkla hågkomster av tillfällen då jag befunnit mig på sådana här fester, och lite förskrämt insett att alla står och pratar. Med varandra, inte med mig. Jag försöker smyga med i samtal som verkar intressanta, finner ganska snart att jag absolut inte är välkommen eller intressant för övriga deltagare, och drar mig slokörad tillbaka.

Nu är detta inte något större bekymmer för mig längre. Jag minns nämligen inte när jag var bjuden på mingelparty sist. Innan jag går en kurs i konsten att mingla borde jag nog leta upp en kurs i konsten att ens bli bjuden på sådana där tillställningar.

Men, okej, de gånger jag på senare år har varit tvungen att vara lite mer s k social, har det gått ganska bra - som jag själv uppfattat det. Jag har lärt mig knepet, se. Det var så enkelt att ingen tror mig när jag berättar om det, men nu gör jag det i alla fall och hoppas att någon annan också ska kunna dra nytta av det:

Man ska ge sig in i en konversation med föresatsen att få den andra personen att le.

Bara det. För när man ler, på riktigt alltså, aktiveras vissa lustkänslor i kroppen. Dem kommer man att förknippa med situationen, med den person man just då har framför sig. Det gör att man blir välvilligt inställd till den personen.
Om man är koncentrerad på att få andra parten att le, hinner man dessutom inte tänka på sig själv. Det som kallas blyghet är till stor del en form av självupptagenhet, tror jag. (Det där var nog ett chockerande påstående - blyghet brukar ju förväxlas med anspråkslöshet, vilket anses vara en dygd. Och nu säger jag nästan tvärtom.) Ska man locka ett äkta leende ur en person, måste man intressera sig på riktigt för honom/henne. Då flyttar man automatiskt fokus från sig själv till den andre och vips släpper tunghäftan.

Tänker jag däremot mest på mig själv, hur JAG tar mig ut, vad någon annan ska tycka om MIG, vad JAG ska göra härnäst för att ge bästa möjliga intryck, då brukar det sluta med rampfeber. Tunghäfta. Klumpighet. Om man nu inte har turen att hamna i självupptagenhetseuforin, när man verkligen har sina 15 minuter och solar sig i strålkastarljuset av alla krafter.
Det kan väl vara ganska kul, antar jag ... men jag antar också att det kan komma någon slags baksmälla efteråt. När man slutligen ändå är på egen hand - för den stunden kommer ju - och grunnar lite på det som hänt. Då känns det inte riktigt lika bra längre.

Perspektiv och proportioner

Jag slår upp siffror och räknar. Ibland behöver man lite perspektiv på tillvaron.

Så här är det: Enligt Wikipedia har solen en massa på cirka 1,99×10**30 kg, alltså 333 000 gånger jordens massa. Det är ganska svåra proportioner att begripa. Det räcker med att veta att min hund har ett luktsinne som är en miljon gånger bättre än mitt. (Kanske ska man inte vara så snabb med att avfärda honom när han påstår att skit luktar gott och att blommor inte är intressanta? Han måste ju anses vara experten här.)

Men om vi återgår till solen. Anta att den är stor som en badboll istället. Då blir det lättare. Då är jorden ... knappt som en liten ärta. Eller kapris. Lägger vi kaprisen vid grunda änden av femtiometersbassängen får vi gå 55 meter bort, alltså ända bort till hoppbassängen, för att hitta badbollen.

Det är ju ganska långt bort, faktiskt. Ändå är det, astronomiskt sett, väldigt nära. Avståndet mellan jorden och solen kallas för en astronomisk enhet. Eller sisådär 149 miljoner kilometer.

Om vi antar att vi har en schysst bil som kan köra raka vägen till solen med en medelhastighet på 100 kilometer i timmen, kommer det att ta 1,49 miljoner timmar att komma fram. 170 år. Flera generationer bara på att ta sig dit fast man kör i full fräs hela tiden. Och samtidigt är badbollen så het att vi känner det i ansiktet när vi tittar mot den, vilket vi i och för sig borde undvika eftersom ljuset är så starkt att det kan skada våra ögon.

Men här befinner sig hela mänskligheten, med svininfluensa och nya arbetslöshetssiffror och EU-toppmöten och nationella prov, på en liten kapris, och femtiofem meter bort har vi badbollen som bländar och sveder oss. Tur att vi inte är närmare.

Det finns många badbollar till. Många, många, miljoner och miljarder. Fast var är de? Den närmaste guppar alltså därborta i hoppbassängen. Nästa - finns i New York.

Och mellan oss och New York absolut ingenting, mer än några enstaka gruskorn.

Hallååå?

Jag, en löjlig nolla

Är nere i en svacka vad gäller självförtroendet. Vi kan väl skylla på vädret eller nå't. Eller kanske bristen på applåder. Man får verkligen inte mycket applåder i min situation, fast det är väl också rätt normalt.

Det finns en saga, som jag har glömt namnet på, och jag minns inte hur den börjar, men en viss scen minns jag väldigt väl: en liten flicka, en prinsessa, råkar komma bort. Jag minns inte hur, om hon rymde eller blev bortlurad eller hur det nu var, men hon kommer i alla fall väldigt mycket bort. Och alla letar, och prinsessan själv försöker komma tillbaka till slottet och sin familj. Men det är inte så lätt. Det är inte bara att knalla in, när man väl kommit utanför murarna. Det är nämligen en massa små flickor som gör anspråk på att vara Prinsessan, och vem är då den rätta?

Så får hon höra att alla som anser sig vara Prinsessan ska komma och göra ett prov, som bara den riktiga prinsessan kommer att klara. Glad i hågen springer hon dit, för hon vet ju att hon är den rätta och alltså kommer att klara det. När hon kliver in i rummet får hon en chock: där är det fullt med flickor, alla ser ut precis som hon!

Och så börjar provet. Ja, det är enkelt, upptäcker prinsessan. På väggarna hänger porträtt som föreställer personer på slottet. Alla har kronor på huvudet och ser ut som kungligheter, men i själva verket är det porträtt på stallmästaren, köksmästaren och så vidare. Den ena flickan efter den andra testas, svarar givetvis fel på frågan "vem föreställer det här porträttet?" och får sig en utskällning. Samt hystas in i nästa rum, där alla "bedragerskorna" ska samlas in för att sedan skickas iväg till uppfostringsanstalt.

Vår lilla prinsessa har oturen att komma sist i kön. När det slutligen blir hennes tur, är vakterna sura och trötta och slänger in henne i rummet bland de andra bedragerskorna utan att hon får en chans att svara på några frågor, för varför skulle hon svara rätt när ingen annan gjort det? Dumma unge!

Jag kommer inte riktigt ihåg hur det sedan gick, mer än att det i sinom tid slutade lyckligt. Men det var ju synd om den lilla prinsessan, förstås. Provet blev ju förfärligt orättvist.

Ja, ni förstår anledningen till varför jag berättar det här. Jag känner mig som hon emellanåt. Och jag är ganska övertygad om att många andra också gör det. Man söker jobbet som man vet att man är som klippt och skuren för, men blir inte ens kallad på intervju. Man får inte ens ett "nej tack", de skiter helt enkelt i att höra av sig. Man skriver världens bästa roman, skickar den till ett förlag och hör aldrig ifrån dem, trots påstötningar. Man ger ut världens bästa roman och finner till sin sorg att ingen vill läsa den. De är nämligen upptagna av att läsa och hylla en massa annan nypublicerad skit. Man skriver världens bästa låtar och ingen hinner lyssna på dem, för man är inte känd.
(Man skriver världens bästa blogg och blir inte ens nominerad till Stora Bloggpriset, pff ...)

Ja, det är när man kommit ungefär så här långt i Det Missförstådda Geniets Klagan som man börjar känna sig lite ... ja, löjlig. Man märker ju själv hur fånig man är, hur patetiskt det hela låter. Men det värsta, det allra värsta är att man inser att man inte alls är ensam i sin löjlighet. Att man i själva verket befinner sig i den där stora, sorgliga klungan där vi alla är lika i våra tillkortakommanden.

Och när man insett sin löjlighet kommer naturligtvis frågan: har jag kanske fel?

Det känns som om marken blir lite gungigare under en då. Knäna sviktar, leendet bleknar för några ögonblick. Man tittar på sitt jobb, det man just håller på med, och får en klump i halsen. Nä, kanske är det inte så bra. Jäklar.

Men - nu vet jag vad ni tror att jag tror om mig själv. Det är inte så. Det finns något som heter självförtroende, och det kan svikta när prestationerna och resultaten inte blir riktigt vad man tänkte sig. Men det finns ju självkänsla också. Den har det aldrig varit något fel på när det gäller mig. I själva verket är mitt högmod oändligt och kommer att så förbli. Jag är fortfarande världens bästa författare, men jag inser att mina faktiska prestationer kanske inte riktigt, öh, speglar detta faktum. Jag lyckas inte kommunicera ut min genialitet till omvärlden alla gånger, och ... tja, ja, det händer alltså att jag känner att det kanske är mitt eget fel. Då klandrar jag mig själv.

Jag ser inte upp till någon. Jag tror inte att någon annan är förmer än jag. Jag skiter i om ni så heter Obama, Jesus, Mozart eller Einstein. Men det händer att jag snubblar och faller, och att det utan tvivel är mitt eget fel. Att jag ser något som liknar en löjlig nolla i spegeln. Upp med dig, väser jag då i örat på mig själv. Upp, borsta av dig, tåga vidare med näsan i vädret. Visa att du faktiskt fortfarande är den äkta prinsessan.

Jaja, strax. Måste bara ligga här en stund, jämra mig och hämta andan litegrann. Samt konstatera att det finns de som uttrycker sådana här problem bättre än jag just gjorde själv. Till och med det, fan också:

Svininfluensavaccinering

Jag har via allehanda kanaler fått lite motstridiga uppgifter angående svininfluensavaccineringen. ("Nya influensan"? Äh, ge upp, svininfluensan var namnet, sa Bill.)

Det ena är att det är brist på vaccin. Det andra är att även de som tror sig ha haft svininfluensan bör vaccinera sig, för säkerhets skull.

Jag vet alltså inte om det var just svininfluensan som jag hade, då i september. Men sannolikheten är hög näst intill fullständig visshet. För att säkert veta måste man dock ta ett prov och leta antikroppar, och det är det naturligtvis ingen som vill eller orkar eller hinner. Nä, bättre att bara vaccinera då. Fast det plötsligt tar slut. Det är det här jag inte riktigt förstår.

Jag ställer mig därmed frivilligt absolut sist i kön. Det känns som en konstig höst, det här.

Aftonbladet och de tio p'ocenten

Aftonbladet kör igång en stenhård "granskning" av regeringens satsning på jobbcoachning. Som i den här artikeln, till exempel.

Här kan vi lära oss att "mer än tio procent" av de kontrakterade bolagen (10,3% om man räknar på't) använder sig av tveksamma metoder som strider mot kontraktet. Eller, om man läser ännu noggrannare, finns det personer anlitade av de anlitade bolagen som använder sig av tveksamma metoder.

Regeringen har satsat 3 miljarder på detta. När 10% av bolagen inte följer kontraktet är det således "ett miljardfiasko". Öh? Matte på läsarnas nivå, förstår jag.

Man kan ju också vända på steken och påpeka att 90% av bolagen alltså följer kontrakten. Men den synvinkeln vill nog inte Aftonbladet att vi ska ha.

Vidare avfärdas de oseriösa terapimetoderna som humbug och skojeri rakt av, för att någon "expert" har påstått det. Ja, nu sa kontraktet att terapi inte skulle förekomma, så det är fel att använda det. Dock tycker jag att det är lite hårt att helt dödförklara metoder som hypnos och EFT, som är en form av egenutövad akupunktur. Såvitt jag vet är hypnos och akupunktur faktiskt ansedda som seriösa medicinska behandlingar. Det är, det upprepar jag, inget som arbetsförmedlingen ska pyssla med för skattepengar. Men därmed inte sagt att det är värdelösa behandlingsmetoder i alla lägen. Artikeln ger dessutom sken av att NLP, neurolingvistisk programmering, är en skojerigrej som uppfunnits av en enda person, "en före detta kokainmissbrukare". Så är absolut inte fallet utan det är ett större begrepp.

Så nu får ni ursäkta, Aftonbladet, men varför ska jag ta er artikelserie på allvar när ni kör med sådana här helklumpiga vinklingar? Jag kan ju säga som ni själva, är tio procent fel är det fiasko rakt av.

Berättarens röst

Det finns en röst som svävar genom berättelsen, även om den har ett antal olika berättarperspektiv. Jag gillar historier som har många berättare. Om A och B är osams är det mycket roligare att få veta både hur A och B resonerar, och helst ska det bli svårt att ta ställning. Jag gillar sällan historier är B bara är dum, dum, dum och A ett helgon. (Särskilt i romantiska historier där A oftast är en snygg och totalt menlös brud som man antas kunna "identifiera" sig med. Sällan, för jag är nämligen bara menlös och inte alls sådär snygg ...)

Så jag hyllar allså romaner där den ena rösten efter den andra gör sig hörd. Fast frågan är vems röst man egentligen hör. Oftast är det ju berättarens ändå, den där osynliga varelsen som kryper in i än det ena, än det andra huvudet och förklarar vad de ser och upplever. Lite olika humör är det kanske, men språket är ett och samma. Tonen likaså. Vi är vana vid att ha det så, man tänker inte så mycket på det. Fast nu har jag grunnat lite på hur boken skulle se ut om man verkligen bytte ton helt och hållet. Kvävde den allsmäktiga berättarrösten och lät alla tala ocensurerat, precis som de var. Korthugget där, flödande där. Det skulle bli som ett antal, sinsemellan väldigt olika berättelser, som på något vis fogas ihop till en helhet.

Låter det spännande? Ja, jo. Jag har nog tänkt på det lite. Men jag är nog inte den första. Jag har läst några böcker som gått ganska långt i den här formen av experimenterande. Det tråkiga är att det inte varit de bästa böcker jag läst. Vet inte om jag borde dra några slutsatser av det.

Mitt romanskrivande pågår hela tiden, men det går i snigelfart. Satt och stirrade på ett kapitel i två timmar idag innan jag började få idéer om hur jag skulle börja. Det måste nämligen skrivas om från grunden, det är ett utkast som är flera år gammalt. Jag önskar verkligen att jag kunde speeda upp, men jag tror faktiskt inte att det går. Eller, naturligtvis går det, men det lär märkas på texten. Jag prövade ju den varianten för ett antal år sedan och det som hände var att jag upptäckte att jag på kort tid vräkt ur mig mer än 20000 ord som tillsammans bildade en misslyckad sörja. Att skriva urdåliga historier är inte roligt, så jag fastnade där någonstans.

Så jag har övergett hare-taktiken och stretar på likt en gammal sköldpadda istället. Trots allt vann ju sköldpaddan.

Och den här bloggen är knastertorr men må så vara.

Saker jag är bra på

Det sägs att vi svenskar är usla på att framhäva våra starka sidor. Vem vet, det gäller kanske inte bara svenskar, förresten. Men vi säger väl vi svenskar till att börja med då.

Jag är svensk, och nu tänkte jag berätta om mina starka sidor, och jag måste först kämpa ner reflexen som säger att jag måste ursäkta mig lite först, berätta varför jag vill berätta om mina starka sidor och dessutom nogsamt framhålla att ja, jag vet att jag har en och annan svaghet också, samt gärna ironisera över mitt skrytande innan någon annan hinner före. Sådär, nu var impulsen bortmotad, nu ska jag bara berätta utan att be om ursäkt alls:

- läsa kartor. Jag och min kompis var ett bra par när vi hade orientering i högstadiet. Hon hade en sjujäkla kondis. Så jag stod kvar på vägen och pekade rätt in i skogen och sa "150 meter däråt" och så lubbade hon in och stämplade kontrollen, medan jag tog ut riktningen till nästa kontroll. Det var effektivt. Dessvärre tillhör långlöpning inte direkt mina starka sidor, nä, annars hade det nog gått ännu bättre.

- informationssökning, i synnerhet på nätet. Jag och Google, vi passar ihop. Och lyckas man inte med Google finns det andra sätt ... Till saken hör att jag är teknisk översättare och utbildad teknikinformatör, och så har jag testat ett journalistiskt projekt också som krävde en massa research. Jo, jag är bra på att fiska fram info, både från nätet och ur böcker.

- felsökning. Jag är väldigt oteknisk, det ska erkännas. Och skulle jag någon gång veta vad som ska göras, kan man ge sig den på att skruvarna sitter för hårt eller så. Men om en apparat krånglar, brukar jag vara bra på att ringa in felet. En bra egenskap när man sysslar med programmering, som jag ju gjorde i början av min yrkeskarriär.

- logiskt tänkande. Vah, en kvinna påstår det om sig själv? Jäpp.

- skriftliga utskällningar. Fråga dem som råkat ut för dem, bara. Det hjälper inte om man är myndighet, chef eller kändis, inför Spökhandens gallsyreindränkta is är ni alla lika.

- matlagning. Tyvärr är jag alldeles för förtjust i min egen mat, och jag är inte ett dugg bra på att hålla mig Smal. Det hade underlättat om mina skafferier och kylskåp stått oinspirerande tomma och jag bara kunnat svänga ihop oaptitligt jox. Fast det hade ju inte varit så kul. Det är synd om alla er som inte fått smaka min citrusmarinerade nötstek, min saffransdoftande fisksoppa, leverpastejen eller min egen variant av paella. Och synd om mig som klämt i mig alla dessa saker ett antal gånger och nu känner att jag verkligen, verkligen måste banta.

- affirmationer och visualiseringar. Joho! Jag har jobbat på det här! Och lyckas jag få till en ordentlig, övertygad affirmation, brukar jag nästan alltid få som jag vill i slutänden. Sällan på det sätt jag trodde, men ändå som jag ville.

- skriva ... nä förresten, det vet jag ju inte. Se föregående inlägg i ämnet. Vi ... öh, vi återkommer till det.

Imorgon borde jag kanske publicera listan med saker som jag definitivt är jättekass på, men det känns lite som en klyscha att göra det. Vi får se hur jag gör.

Långt därinne råder förvirring

Goddag igen.

Jodå, jag lever. Jag skriver, alltså lever jag. Jag har skrivit väldigt mycket på sista tiden. Flitens lampa brinner i författarens lilla lya. Så är det, men jag känner mig just nu ganska trött.

Alltså, man har flyt, som det heter. Skriver och skriver och det är roligt och man känner att nu har jag faktiskt grepp om det här. Sedan - snubblar man liksom till. Det där sista jag jobbade med kändes motigt. Frågan är om det kändes motigt för att texten helt enkelt var för dålig - man är ju sin egen första läsare - eller för att man bara blev lite trött för en stund?

Det jäkliga är att jag inte kan avgöra det. Jag är så långt inne i virvlarna att jag omöjligt kan bedöma min egen text just nu. Ena dagen är den genialisk, nästa dag värdelös. Samma text. Jag vet inte när mitt omdöme är klart och när det är fördunklat. Jag måste låta texten ligga i en eller två månader, sedan kan jag eventuellt kunna se den klart.
Men just nu är jag ju mitt uppe i det och kan givetvis inte ta paus nu. Jag måste fullfölja, och först därefter kan jag lägga det hela på lagring (som en bättre ost, ungefär).

Under tiden lever jag med ångesten och ovissheten.

Det dåliga samvetet

Jag känner mig trött och lite sliten. Det finns flera orsaker till det. Hursomhelst, jag får dåligt samvete för att jag inte bloggar mer just nu. Det finns så mycket jag vill prata om och det finns ju folk som läser också.

Men nu ska jag inte belasta samvetet mer. Så här säger vi: jag låter bloggen vila under det som är kvar av månaden, och så återkommer jag i november. Jag är trött på hela Internet, nu går jag offline.

Ja, så får det bli. Vi hörs.

Myten om simultankapacitet

Jag skrev till en vän häromdagen om konsten att göra flera saker på en gång. Jag skrev:

Gör aldrig det.

Jag vet inte om det är det man "ska" säga nuförtiden. Vi har ju bland annat den här seglivade myten om kvinnors simultankapacitet. Vi kvinnor kan minsann göra tre-fyra saker på en gång, inga problem.

Eller?

Alla som haft småbarn vet att det finns en period i livet när man faktiskt är så illa tvungen. Om man nu inte jobbar som barnsköterska eller så. Dvs vanliga mammor/pappor som "går hemma" och ska ta hand om ungarna förutsätts ju klara allt möjligt annat också, precis samtidigt. Det skumma är att man fortfarande pratar om att det är kvinnor som är experter på att göra flera saker på en gång, men det är först när papporna tar föräldraledigt som den där idiotiska frågan "men vad ska han göra nu när han är hemma hela dagarna?" dyker upp.

Nåväl, jag anser alltså att det där om kvinnors fantastiska simultankapacitet är rent snicksnack. Hört talas om det kvinnliga stressyndromet? Jo, precis. Stress uppstår som bekant när man gör en sak och känner att man borde göra en annan. Jag har också barn, jag har också tagit mig genom småbarnsåren, jag vet precis hur det är när man står som en bläckfisk i köket och ska underhålla småttingarna samtidigt som man ska trolla fram god och näringsriktig mat till samma (jättehungriga) småttingar samtidigt som man ska köra tvättmaskinen samtidigt som det ringer i telefonen. (Samtidigt som man själv drömmer om att få gå på toaletten.) Jag har också lärt mig att amma och sortera tvätt på samma gång. Eller snarare göra precis allt möjligt samtidigt som man ammar, eftersom man måste amma ideligen, ideligen. Visst går det. Men hur bra blir det? Hur mår man?

Jag och en kompis fick barn samtidigt, två gånger om. Vi ringde ofta varandra och pratade. Våra samtal var möjligen en uppvisning i denna omtalade simultankapacitet - troligen hade de låtit helt schizofrena för en utomstående, men själva lyckades vi på något vis genomföra det hela utan missförstånd. Det kunde låta ungefär så här:

"... och igår innan X kom hem så gick strömmen och ... nä, låt den där vara. LÅT DEN VARA, säger jag! Seså, lägg tillbaka den ... äsch, kom med den istället, jag tar den ... sådär, bra. Och så vart det helt kolmörkt så han stackarn hittade ju knappt huset."
"Jaså, fick ni också avbrott? Jag hörde att det var över hela regionen, det var visst något fel vid kraftver... jamen KAN du lugna dig lite? Jag pratar i telefon!"
"Oh jäklar, nu spydde hon över hela mig, vänta, jag måste gå och byta tröja. Attans. Fan. På golvet också. Du, ge mamma den där trasan. Ja den ja. Fiiint, nu var du duktig."
"Jag kommer förresten ihåg när vi fick krångel med bredbandet häromdagen, då skulle man tydligen logga in på någon hemsida och anmäla det, jomen tjena, hur hade de tänkt sig att det skulle funka, haha. Du, om du nu släpper mig för ett ögonblick så ska jag stänga av på spisen här. SLÄPP, sa jag! Nä, nu gör jag det här. Såja."

Och så vidare. Ja, vi ville prata med varandra. Vi behövde det verkligen.

Den här tiden är lyckligtvis över. Jag njöt inte direkt av den. Jag minns mest att stressnivåerna emellanåt var högre än de någonsin varit förut hos mig. Man fixar det för att man måste, men sannerligen om det är något att sträva efter. Men än idag händer det att jag står med lite väl många saker på en gång och gör något slags försök att klara av dem alla - samtidigt.

Nej, gör inte det. Det blir ett himla duttande av allting och man blir sällan nöjd. Ett av de bästa råden jag läst på senare tid är sorgligt materialistiskt, men fungerar otroligt bra: Vad du än gör, ska du göra det som om du fick riktigt bra betalt för det.

För mig fungerar det alltså. Den inställningen gör att jag koncentrerar mig på det jag har för händer och glömmer allt annat, och då blir åtminstone NÅGOT ordentligt gjort. Dessutom blir jag mindre trött och mindre stressad och - faktiskt - mycket mer effektiv i det stora hela. Framför allt blir jag gladare, trots att man naturligtvis ska göra saker för att de är så roliga och absolut inte för att man möjligen får betalt för det.


Så nu ska jag dela ut detta råd till alla som tror att de är effektiva om de röjer av matbordet samtidigt som de ringer dagens första jobbsamtal. Låt bli. Gör en sak i taget, och gör den med omsorg. Och glöm det där om kvinnlig multitasking. Det slutar bara med att man deppar för att man inte räcker till ordentligt någonstans.

Jag har förresten slutat att lyssna på musik när jag författar.

Hi fans, I love you

Årets nobelpristagare i litteratur heter Herta Müller.

Okej. Ja, jag visste ju inte vem det var i år heller. Det har jag slutat grunna över. Nu är jag lite kluven till detta med nobelpris. Jag kan absolut inte förstå den ologiska och inte lite inställsamma inställningen att man är ett geni så fort man fått Nobelpriset. Man kan väl inte vara mer genialisk dagen efter än man var dagen före, eller? Om man nu inte tror att Svenska Akademin har makten att geniförklara folk, alltså. Det tror inte jag. Jag tror inte att de är ett dugg mer "snille och smak" än vad jag är själv. Däremot tror jag väl att de har läst många böcker och är kunniga inom området litteratur.

Men innan jag fnysande avfärdar hela cirkusen kan jag anföra en alternativ syn på Nobelpriset, som kanske är lite trevligare: det är ett bra sätt att uppmärksamma bra författare. Jag erkänner rakryggat att jag t ex aldrig skulle ha upptäckt Toni Morrison om hon inte fått lite extra uppmärksamhet i Sverige tack vare Nobelpriset. Detsamma gäller förstås en hel rad av nobelpristagare. Jag brukar inte kasta mig över dem bara för att de får nobelpriset, se resonemanget ovan. Men förr eller senare hittar man väl någon bok av dem ...

Eftersom Tove Jansson fallit ifrån hoppas jag på Joyce Carol Oates nästa gång. Å andra sidan är det alltså roligt om det blir någon jag inte kände till, så att man får ett nytt spännande namn att kolla upp.

Men jag kom att tänka på detta med berömmelse. Det är roligt att få fans. Jag vet, för när "Svart eld" publicerats fick till och med lilla jag några snälla brev. Okända människor som gjorde sig besväret att berätta för mig hur mycket de gillade min bok. Någon var bara tolv år, andra var betydligt äldre. Jag blev hur glad som helst och skrev och tackade för att de skulle begripa det. Nej, de var inte fler än att jag kunde svara dem alla (tror jag i alla fall, hoppas jag inte ljög nu ...)

Fast jag vet inte om detta är att kalla fanpost. Jag tror inte det, och jag saknar verkligen inte sådana där rena beundrarbrev heller. (Jag menar, jag har aldrig fått några sådana och jag vill inte ha dem heller.) Har aldrig skrivit något själv. Däremot har jag skrivit privata brev till folk som åstadkommit saker jag gillar, och talat om för dem varför jag gillar det. Precis som andra skrev till mig. Jag vet som sagt att man blir glad. Det är roligt att göra folk glada och ännu roligare om man kan göra det genom att vara uppriktig.

Frågan är dock om man slutar att bli glad någon gång. Jag försöker skåda in i en ganska orealistisk framtid där jag får så många lovordsbrev att mina svar blir ett idolfoto som min sekreterare stoppar i de returfrankerade kuverten. Ett foto med den tryckta texten "Tack för att du gillar mina böcker! Du missar väl inte att min nya roman, [KÖP DEN, JAG VILL FÅ MIN LÖN], kommer till din bokhandel trettionde februari? Kram, Ghosthand."

Ja, kram på er allihopa, jag älskar er verkligen. Verkligen, alltså.

Jag förstår ju att det till slut måste bli sådär om man "lyckas". Jag antar att detta ska ses som ett tecken på verklig framgång.

Frågan är hur framgångsrik man vill bli egentligen. Man tjänar pengar. Var det då allt man ville?

PS. Jaja, det här är ett inlägg i repris. Men vem f-n orkar sitta och rota i mina arkiv ...?

Kronologi är ute

När jag skriver en scen är den som en liten ö i vattnet. Det blir en liten historia, väl avgränsad, isolerad. Sedan gör man en ny ö i närheten, men ändå helt skild från den första. Man gör kanske ännu en. Och så håller man på, och låter dem sakta växa och breda ut sig åt olika håll. Till slut, det är det man hoppas, snuddar de vid varandra och kommer med tiden att växa ihop.

Detta är moderna tiders berättarteknik. Man kan såklart ta det kronologiskt också, rakt fram från början till slutet. När man fått dit det magiska ordet - SLUT - vet man att man är färdig. I stort sett. Fast vi har ju blivit så amerikaniserade förstås, så vi törs inte längre skriva vilka ord som helst. Kvällstidningarna fnissar som upphetsade tanter i bibelstudiegruppen åt någons "nip slip". Det fanns annars en tid när vi inte direkt gjorde rubriker av sånt i Sverige, så det här är något importerat.

Och SLUT kan man kanske inte heller skriva längre utan att det blir lite besvärat.

Men det beror kanske också på berättartekniken. Den har börjat bli allt mer lik funktionsprogrammering, fast mer nästlat förstås. Det som händer på ena ön kommer snart att vävas ihop med den andra. Idealet är att de alla så småningom flyter ihop till en enda kontinent.

Då ser man snart ut som en riktigt smart författare, med samma koll på läget som Gud. Om man bara berättar rakt upp och ner, däremot - tja, då har man visst bara fått fatt på en bra historia. Inte mycket mer.

Nu har jag skrivit samma kapitel i två olika versioner. Samma handling, helt olika framställning. Det känns lite tokigt, men jag måste känna mig för. I Svart Eld gjorde jag det också, fast där behöll jag båda versionerna - både kapitel 2 och kapitel 3. Jag vet inte vad jag ska skriva härnäst, vilken "ö" som ropar mest på mig. Jag vet bara att jag inte har lust att skriva kronologiskt. Bokens sista mening är skriven för evigheter sedan. Vissa teman ska strös ut som saltkorn i andra scener. Så jag hoppar, hit och dit, och tror att jag så småningom ska få ihop min kontinent.

Det här inlägget skrev jag offline tidigare idag. Jag måste alltså stänga av Internet för att kunna författa. Men det är ju under författandet som jag funderar på vissa frågor, inte fem timmar senare. Och det har börjat störa mig att jag måste använda sisådär hälften av min totala arbetstid, varje dag, enbart åt att försöka hitta rytmen i berättandet.

Det känns som om jag är en ovanligt kass berättare som får jobba dubbelt så mycket som alla andra för att få ett åtminstone hyfsat resultat.

Namn

Jag gick och funderade på språk idag under morgonens hundpromenad. Det börjar bli vackra höstfärger här, det blåser friskt i skärgården, världen är på hela taget väldigt vacker. Men det blir ju slentrian när man sett det ofta. Plötsligt är åsynen av en fjord med blånande berg och guldgröna boklundar inte längre något sensationellt fantastiskt, utan något man glor på medan man tänker på annat.

Jag tänkte på namn. På hur våra erfarenheter och kunskaper kan nöta ut ett namn och ta glansen ifrån det, tills man inte längre associerar det till något vackert.

Smaka till exempel på de här namnen:

Rosengård
Hägersten
Kungälv
Liljeholmen
Hallonbergen
Bergsjön
Gullspång

Inse att de alla skulle kunna vara hämtade ur en sagobok. Men jag slår vad om att de inte längre för tankarna till någon romantisk saga, utan till helt andra saker. Antingen något direkt negativt, eller i vart fall till något väldigt vardagligt. Ej heller är det någon som faller för skönheten i efternamn som Lindgren, Sjöblom och Ljungberg. Det är ju bara namn. Det krävdes en invandrare för att påpeka att svenska efternamn kan vara väldigt vackra och poetiska.

Jag önskar att vi kunde återta våra namn igen, låta det vackra och storslagna bli vackert igen istället för att låta det sänkas av det vi vet eller i många fall tror oss veta. Jag önskar att vi kunde lära oss att höra och se igen.

Å andra sidan finns det ju fall när man kanske borde låta bli. Följande ortsnamn har jag hämtat lite varstans i Sverige:

Gråbo
Sexdrega
Rottne
Larv
Trävattna
Burträsk
Kvinnaböske
Ödeshög
Baggböle
...


Tja. Så kan man ju också kalla sitt hem. Och jag vandrar vidare, med huvudet fullt av språkfrågor, och smakar på ord och stavelser. Jag har roligt, även om det förmodligen inte ser särskilt roligt ut.

(Och jag är lite dålig på att blogga eftersom jag just nu skriver på annat. Hoppas det beskedet kan glädja någon ...)

Ett svårt fall av Internetberoende

Jag satte mig vid datorn för att kolla väderprognosen på SMHI.

Nu, två timmar senare, kom jag återigen ihåg att jag skulle kolla SMHI. Så nu har jag gjort det. Det blir regn och kulingvarning imorgon.

Vad jag gjort under den här tiden när jag bara skulle ...? Öh, ja, vet inte riktigt. Måste ha surfat. Det är med andra ord som vanligt.

Imorgon stänger jag av skiten så att jag kan jobba igen. Jag har ett program som kan spärra webbläsaren åt mig under vald tidsrymd. Varje gång jag ska trycka på knappen och aktivera det, får jag lite ångest. Varje gång jag har gjort det, känner jag mig upprymd, som om någon just har befriat mig från något.

I övrigt råder ett visst lugn här eftersom influensan vill avsluta gästspelet med en sjurungande hosta som gör att man inte kan föra normala samtal. Förrförra året åkte jag på en mycket värre hosta som dessutom höll i sig en månad. Till slut var det faktiskt omöjligt för mig att yttra en hel mening utan att jag avbröt mig själv med ett hiskeligt hostanfall. Bättre hälften led av något liknande.
Så for han till USA. När han var där, chattade vi med varandra över MSN. Jag skrev: "vad skönt att vi äntligen kan prata med varandra igen" ...
Det löjliga var nämligen att vi först då, över MSN och tvärs över jordklotet, kunde föra ett samtal igen utan att hosta sönder det. När vi befann oss i samma rum gick det minsann inte, eftersom det då kändes för larvigt att sitta och skriva till varandra. Kom inte och säg att det inte finns poänger med Internet.

Gode Gud, gör mig till bloggdrottning!

Har man sett, här har Aftonbladet en artikel om hur man går tillväga för att bli bloggdrottning. (Tjejen i artikeln ska visst vara en sådan, jag har aldrig hört talas om henne, okej - tur för henne kanske. Se tidigare inlägg.)

Jag vill också bli bloggdrottning. Jag menar, vem vill väl inte det? Jag läser ... ööh, vänta lite nu. Hon tycker att man ska ägna sig åt "extrem shopping". Typ inte det jag gör några gånger i veckan när jag stönande drar iväg till Coop Forum och bunkrar mjölk, toapapper, falukorv och en himla massa andra förnödenheter som en barnfamilj behöver? Vi har åtminstone kommit ifrån blöjstadiet, bokstavligt talat.

Nähä, kläder var det visst. Jag utgår från att nya vinterjackor till ungarna inte heller räknas då. Det finns nämligen ingen som helst glamour i detta. Jag förstår ingenting. Vad är det för roligt och spännande med att åka och handla? Jag vet att jag är elak igen, men är det inte snarare extrem självupptagenhet man tydligen ska hålla på med? Och där finns det ju inte plats för barn och matkassar och föräldramöten.

"Lev ditt liv genom bloggen". Vet inte om mina närmaste skulle bli så himla glada om jag började lämna ut dem i min blogg. Vet inte om ni andra skulle bli så himla glada om jag började lämna ut mig i min blogg, höhö. Vill ni veta vad jag äter till frukost? När jag var hos frissan sist? Vilken tröja jag beställde på Ellos?
Verkligen? Allvarligt? Nej, jag trodde väl det.

Jag bloggar för att det är ett slags skrivexperiment. Dessutom är det ju ett sätt att göra lite reklam för sitt eget skrivande, förstås. Om jag ger ut en bok igen lär jag ju nämna det här, "några" gånger. Dessutom hoppas jag förstås att någon annan kanske ska få lite rolig underhållning för några ögonblick, någon gång åtminstone.

Men bloggdrottning, nää, jag vet inte. Tror inte det, faktiskt. Gode Gud, gör mig till nobelpristagare.

The Ghosthand - er dementor på nätet

Vad ska vi skriva om nu då?
Det är en hemsk fråga som en författare helst inte erkänner att hon någon gång ställer sig ... Nejdå, varje äkta författare är liksom fylld till brädden av porlande inspirationsvatten som sprutar ur henne likt en fontän ...

... bildlikt, alltså, inte bokstavligt. Äsch, den metaforen blev ett riktigt magplask. Jag ska vid tillfälle samla ihop fler sådana, för jag tycker att misslyckade metaforer är hemskt roliga.

Men frågan ovan riktades egentligen till våra nyhetsmedier. Det måste vara hemskt att leva på att rapportera om nyheter och så ... händer inget? Åjo, det gör det ju alltid. Men vi har väl alla märkt att vissa händelser blir uppblåsta till sådana proportioner att det verkar lätt desperat, och därmed skapas en konstig bild i allas våra medvetanden. Har ni sett den där teckningen på hur hjärnan uppfattar kroppen, om man ser till hur nervimpulser behandlas? En gräsligt förvriden teckning som består av mestadels mun, ögon, händer och fötter. Den talar ju i viss mån sanning, men alla kan ju se att den är förvrängd. Trots allt består vi ju inte av 75% mun och resten händer. (Dock kan man fundera lite över det intressanta faktum att alla barn som ritar, och då menar jag alla, alltid ritar huvudfotingar innan de börjar rita kroppar.)
Men vår verklighetsuppfattning, formad av medierna, är väl ungefär lika knepig som den där teckningen.

Just har det varit Svininfluensan som varit på tapeten ett slag. Efter att ha varit världskrigsrubrik i pressen en tid, moderna tiders digerdöd, har den nu börjat reduceras till allmängods och är därmed inte lika kul att skriva om längre. Till och med sådana nollor som jag har ju alltså fått den. Hela familjen har suttit isolerad här i huset i en vecka. Host, host. Äkta hälften flög hem den från en utlandsresa, hela resesällskapet verkar ha däckat, hela den här familjen likaså. Alltså tror vi att det är svininfluensan, även om det finns folk i ens närhet som tvivlar bara för att det är lilla vardagstrista jag som drabbats - det finns alltid de som undrar om man verkligen känner den där kändisen och verkligen skriver böcker på riktigt och så vidare. Den grå musvardagens märkliga krock med mediernas gyllene idévärld.
Alltnog, vi utgår från att detta var den riktiga svininfluensan eftersom alla symptom stämmer på pricken och eftersom smittsamheten tycktes vara så gott som hundraprocentig denna gång, och eftersom svininfluensan faktiskt är den som är inne just nu. Jag kom aldrig över 39 i feber. Annat var det 2005, då blev det ambulanstur till sjukhuset och lunginflammation och hela faderullan för min del. Jag kom inte i tidningen för det! Den satans flunsan hade minsann inte ens något namn!

Där ser man, allt jag rör vid blir aska.

Så vad ska våra stackars tidningar skriva om nu då, när Spökhanden berört senaste fräcka nyheten med sin glamourdödande smitta? Jo - jag får konstiga nöjen när jag sitter härhemma i isoleringen och inte orkar författa - man skriver om ... en anka? Eller förlåt, kändis var hon visst, nivetsäkertvem, men nu tänker jag inte skriva namnet igen. Jag undrar vad som har tagit åt världen. En tant säger lite provokativa saker i något slags reportage och plötsligt är hon jättekändis och det pinsamma kändisfjäsket sprutar igång på allvar.

Jag har av sjukdomen elak vorden blivit, och därför tänker jag berätta sanningen, nämligen att jag tyckte att hon såg rätt fräsch ut för att vara 50, när jag såg henne på bilderna. Sedan fick jag veta att hon inte alls var 50 utan yngre än jag. Och att hon delar ut goda råd om hur man gör för att se yngre ut.
Åh. Då skulle jag också kunna göra det. Toppen. Men jag är trött på att se rubrikerna om henne. Hon är faktiskt ovanligt ointressant. Och min karl är mycket yngre, snyggare, sexigare, roligare och troligtvis smartare än hennes. Så något gjorde även jag rätt ... Ingen som vill bjuda in mig till något pratprogram för att höra hur jag gjorde, eller?

Sedan blev det rån istället. Nya rubriker! Nu minsann! "Helikopterrånet" - var det pengar eller en helikopter de snodde, alltså? Jo, det var pengar. Nu är polisen bekymrad över att rånarna blivit för "hjältemodigt" framställda i pressen - polisen får skylla sig själva om de kommer med sådana vördnadsfulla uttalanden om "proffsjobb" och så vidare. Men det var alltså pengar som rånarna kom över? Kontanter, ok? Ska vi säga några hundra miljoner - i tusenlappar?

Öh? Och detta skulle kallas smart? Ingen som känner att det i dagens läge faktiskt är STENKORKAT att sno åt sig så mycket kontanter?

För vad ska man ha dem till? Man kan inte sätta in hela rasket på banken. Man kan inte köpa alltför dyra kapitalvaror eller göra några investeringar med dem. Överallt där alltför stora summor dyker upp i kontant form blir det misstänksamhet och utredningar. Antingen får man ligga lågt - och vad har man då för glädje av sedlarna, mer än som kuddstoppning? - eller också får man leva med vetskapen att det bara är en tidsfråga innan man åker dit. Man kan inte fara utomlands med svenska pengar. Möjligen kan man göra affärer i undre världen, men det låter faktiskt inte särskilt roligt. Det hela utmynnar i den lille mannens förvridna dröm om vad ekonomisk frihet egentligen innebär.

Det kvittar väl hur många miljoner och miljarder man har i madrassen om man ändå måste leva som en jagad människa? Om man ändå aldrig kan göra de där riktigt stora och avgörande investeringarna? Om den enda frihet man har är friheten att köpa ytterligare ett antal prylar som man sannolikt inte behöver? (Gud, jag måste verkligen städa härhemma - nå, det får bli när jag blivit lite piggare.)

Jag kan tycka att "Jönssonligan" är underhållande. Men så är de ju rätt töntiga också.

Alltså, jag tror visst att det är bra att ha mycket pengar, det vill jag också ha. Men jag tror att de enda pengar man i längden kan ha glädje av, är sådana om man förtjänat på ett någorlunda hederligt vis och därför kan använda öppet. Dessutom vet vi alla att lycka inte kan köpas för pengar. Nej - det är inte bara ett sådant där desperat litet talesätt. Det finns seriös forskning som visar det. Lycka har väldigt lite med yttre omständigheter att göra, inräknat ekonomisk ställning och egen hälsa. Lycka är något man hämtar långt inifrån sig själv.

Eller, om vi ska uttrycka det så här istället: vem blir glad av att begå ett rån?

Sådärja, nu ska jag ta en paus och fundera på vem och vad jag härnäst ska avglorifiera med mitt själsdödande och närgångna tafsande.

Rapport från ...

Här skulle jag ha skrivit en flashig rapport från Bokmässan i Göteborg, där jag skulle gått och minglat idag. En färgrik berättelse som naturligtvis inbegrep det obligatoriska strulet med dit- och hemresa, festliga anekdoter om hur fånigt vissa kändisförfattare kan bete sig IRL, en uppräkning av böckerna jag köpte och dem jag nästan köpte, en kort resumé av något mer eller mindre kul seminarium och en himla massa suck över den ofantliga trängseln inne på Mässan, naturligtvis med en jämförelse av hur det var sist - år 2000, när jag var debuterande författare och hade mitt porträtt uppslaget i jätteformat i NoK:s monter och läste högt för en hel seminariepublik.

Osv.

Yay! Men allt detta slipper ni, för jag fick svininfluensan istället. Tror att det är svininfluensan i alla fall. Inte jättefarligt men rätt jobbigt ändå. Hela familjen har blivit sjuk, utom hunden som tycker att vi är supertråkiga. Och Bokmässan missade jag alltså, snyft.

Jaja. Snart är det ju jul i alla fall.