Trasdockan talar

Igår unnade jag mig äntligen att vara lite ledig. Fick iväg jobb som måste iväg, skulle börja med nästa grej men tänkte "aah, äsch" och gav vovven den där långpromenaden som jag verkligen var skyldig honom. Vädret var fantastiskt - precis lagom varmt, vacker blandning av moln och sol, fuktig luft, mild sensommarkänsla och dis över hela landskapet.
Sedan kom jag hem och sedan ... ja, tyvärr måste jag erkänna att jag föll ihop som en trasdocka i ett hörn. I soffhörnet, närmare bestämt. Det var lite läskigt, som om luften bokstavligt talat gick ur mig. Jag visste inte att jag var så trött. Resten av dagen var jag totalt oduglig.
Inatt drömde jag att jag förlorade kontrollen till samtliga projekt och åtaganden i mitt liv på en gång - också en rätt otrevlig dröm. Jag har drömt liknande saker förr.

Mitt i alltihop skrev jag lite på min bok, jo, det gjorde jag. Fast jag tog ett kapitel som behöver arbetas om mycket mer så det blev bara några trevare. Jag har klara problem med infodumpingen i den här berättelsen. Det är så mycket som ska klaras ut och diskuteras och därför har jag femtioelva dialoger, viktiga sådana, som jag flyttar runt, runt ... Det är förstås enklare om man kan dramatisera istället för att återberätta via dialoger, men ofta går det faktiskt inte.

För övrigt har veckan varit tämligen slitsam med ständigt krånglande bredband, strömavbrott och åskväder. Jo, jag älskar egentligen åskväder. Det pirrar mysigt i magen när det blir mystiskt mörkt ute och ovädret brakar loss i all sin storslagna mäktighet. Blixtar och åskmuller är en skönhetsupplevelse. Meeen så har vi den där lilla detaljen med alla sladdar som numera måste dras ur illa kvickt för att diverse dyrbara apparater måste skyddas ... och då är det inte riktigt lika kul längre ...

Ögonen går i kors på mig när jag skriver detta. Nu går jag och lägger mig.