Back to novel

Ja, efter några dagars lullande i Gränslandet kunde jag så äntligen plocka fram den där boken jag påstod att jag jobbade på. Inte helt oväntat var tillståndet ganska oförändrat i den. Det förvånade mig faktiskt lite att jag kunde fortsätta ganska precis där jag slutade, som om det aldrig varit en jättelång paus mellan tillfällena.

Alldeles för pratigt är det förstås. Jag är för pratig av mig själv. Mitt romanskrivande ser ut så här: först rafsar jag ner det jag först kommer på. Sedan stryker jag två tredjedelar av orden. Sedan börjar jag i djungeln skönja ungefär det jag hade tänkt mig att berätta från början.

Målet är att min stil ska börja likna Hemingways ...

Men häromdagen skrev jag också, ganska fritt ut hjärtat, en liten betraktelse på en viss fantasysajt angående magi. Texten var inte så mycket information till omvärlden som en påminnelse till mig själv om vad jag sysslar med. Jag skrev att jag inte har med magi i mina berättelser om den inte kan tolkas symboliskt. Jag har överhuvudtaget inte med något i mina berättelser om det inte kan ges både två och tre olika tolkningar. Det är inget jag planerat från början, det är en stil jag bara råkat utveckla. Jag försöker hitta några miljöbeskrivningar i "Svart eld" som inte samtidigt var menade att illustrera något psykologiskt eller vara en metafor för något. Faktum var att jag inte hittade så värst mycket i den vägen. Ändå är boken fullproppad av miljöbeskrivningar. Någon som såg en skymt av texten lär ha kastat ur sig anmärkningen "hon har en rätt romantisk stil, va?"
Hm.

Detta ledde mig till följande djupsinniga tes:
Har du något att säga i din berättelse, så säg det. Säg det på alla sätt du kan, och säg inget annat.

Vill man tillämpa det mer konkret, ser det ur så här: angrip din oredigerade text och stryk, stryk, stryk allt som ser onödigt ut. Vartenda adjektiv, vartenda ord. Det kan bli pinsamt lite kvar. En del författare, särskilt nybörjare, börjar kanske i andra änden - mycket lite text från början.
Och här börjar man jaga "utfyllnad" ... texten tycks ju mest bestå av vakuum och därmed måste den fyllas ut. Meningar kan alltid göras lite längre. Dialoger kan rulla på i några extra sidor, och sedan har man alltså dessa adjektiv och miljöbeskrivningar som ska skapa stämning ... och fantasyförfattare har sin egen lilla förbannelse i detta fall, för hur frestande är det inte att lägga in lite extra kringinformation angående världen man just har skapat ...?
Allt detta är farligt. Regeln att inte skriva onödigheter gäller fortfarande! Jag tillhör alltså själv de där som pladdrar på, allt medan jag formar berättelsen, men det är lite som att så morötter för mig: jag vet att jag måste gallra bort hälften för att det överhuvudtaget ska bli en skörd i slutänden.

Om solen går upp eller regnet faller i berättelsen, gör de det för att det är viktigt, för att jag som författare vill hitta ett roligare sätt att säga "han kände optimism" eller "hon var ledsen" - för att nu ta ett extremt banalt exempel. Man kan, om man verkligen försöker, hitta lite passande symbolik i varenda grästuva man passerar på vägen. Om solen däremot bara går upp för att författaren tyckte att det behövdes lite mer stoff i kapitlet, bör man ta sig en funderare. Till och med litterära världen är hård idag. Ingen har råd att babbla på, för då sviker läsarna ögonblickligen och söker sig till en annan berättelse. Det är en otroligt hård konkurrens om uppmärksamheten.

Nu ska jag illustrera denna tes genom att skriva om detta inlägg och stryka onödigheterna.