Todo! Isdone!

Att-göra-listan är en fantastisk uppfinning, om man nu kan kalla det uppfinning. Det är ju trots allt bara en lista. Det vimlar av mer eller mindre fiffiga metoder om hur man tänker rätt och organiserar sitt liv och får saker gjorda osv osv, men hur jag än testar och krånglar runt, slutar det alltid med att att-göra-listan löser problemet åt mig.
Jag blir lika häpen varje gång. Jag drar mig i det längsta för att hala fram den där lappen och börja klottra ner punkter, men så når jag ett stadium när kaos råder i huvudet, jag har femtio miljoner saker jag måste komma ihåg, och självklart börjar stresshormonerna anhopas och jag drabbas av handlingsförlamning och klarar inte något alls längre. Förtvivlat plockar jag med än det ena, än det andra utan att komma någon vart, eller också blir jag bara sittande med någon idiotisk överslagshandling, typ att surfa in på SMHI:s väderprognos för sjunde gången samma dag.

Det är då jag motvilligt plockar fram lappen eller anteckningsblocket och börjar skriva upp vad jag ska göra, i den ordning infallen dyker upp, dvs i en enda röra. Det är högt och lågt, smått och stort. Men tricket är att man måste bryta ner alla moment så att inget tar mer än sisådär 15, högst 30 minuter att genomföra. Sedan sitter man där med en lista som är en halv meter lång ... men den går förhoppningsvis fortfarande att överblicka. Bra, vilket ärende måste nu prioriteras först?

Och sedan sätter jag igång, och när jag klarat av ett moment bockar jag av det och går vidare till nästa. Jadå, lite städaffirmationer hjälper också. Halvvägs genom listan brukar jag vara helt förundrad över hur många själsliga knutar som har lösts upp och hur himla duktig jag är. Tänk att det ska vara så enkelt. Tänk att den där lilla listan bringar ordning i kaos varenda gång.