Visar inlägg med etikett berättande. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett berättande. Visa alla inlägg

2010-01-24

Totalfokus

Det här kapitlet jag håller på med är intressant. Varje gång jag försöker göra något av det, kommer jag på en massa nya idéer om boken i stort. Det känns som om hela romanen snurrar runt det.

Bra. Men jobbigt. Jag borde gå vidare så att jag KOMMER NÅGON VART i den här sabla historien. Men si, det vågar jag inte. Det vill jag inte.

2009-09-04

Alla dessa trådar ...

Jag sitter med min väv, just nu realiserad i Writer's Café, och det är en imponerande karta med noteringar och anteckningar och citat. Anslagstavlor av det här slaget har funnits i en halv evighet. Jag läste att Kerstin Ekman körde med ett gammalt lakan på väggen där hon nålade upp lappar med anteckningar. (Det där har jag möjligen skrivit någon gång förut.) Själv är jag tacksam över att kunna göra det i datorn. En riktigt stor skärm är dock en fördel. Det har jag.

Efter mitt prat igår om fossiler och att även bipersonerna behöver sin historia (uppnålad på anslagstavlan, på en egen liten tidsaxel), är det faktiskt en viss film som spökar i huvudet på mig. Den är ett slående exempel på den här berättartekniken - fullt synlig, ingenting undangömt.

Håll i er: "Skyskrapan brinner", katastroffilmklassikern från 1974.
Den var stilbildande på sin tid. Jag tror inte att den var först i sin genre, men den hade i alla fall stor genomslagskraft och följdes av en lååång radda filmer på temat "olika människoöden som förs samman av en stor blaffig katastrof: orkan, översvämning, jordbävning, lavin, vulkanutbrott, fartygskatastrof, YOU NAME IT. Jaja, jag minns nu "San Francisco" om den där jordbävningen, den var ju långt tidigare.

Berättartekniken är alltså slående enkel, och därför värd att studera. Man har alltså en stor händelse, ganska kort och koncis i tiden, som har en förödande inverkan på hela omgivningen. När det gäller "Skyskrapan brinner" inser man ju ögonblickligen vad som var grundidén. Det var knappast "genialisk ung arkitekt har en jävligt dålig dag på jobbet", ej heller "nolla till ingenjör försöker impa på sin krävande far genom att fuska", ej heller "skrupulös gambler och bedragare blir en bättre människa när hans ungdomskärlek förlåter honom". Alla dessa trådar finns förvisso med i filmen, men ingen ska inbilla mig att någon av dem var själva fröet till historien. Nej, det var sannolikt det mest uppenbara: brand utbryter i skyskrapa och det gäller att rädda folket därinne.

Enkelt. Mycket enkelt. Sedan är det bara att bygga på, enligt ungefär de principer jag pratade om igår. Personerna i rollistan, även de i mindre roller, fick lite olika utgångspunkter och öden. Ja, elden också. Den är en karaktär i sig, och därför redovisar filmen ordentligt hur branden uppstod. Den har en logisk orsak. Det är bra. Något som också är mycket bra i den här filmen är att man faktiskt noga följt principen att låta varje person vara huvudperson i sin egen historia. De är rätt många. Man ser tydligt de olika linjerna, och när man låter dessa stråla samman kring ett gemensamt problem - dvs att det brinner - blir det en lagom underhållande och dynamisk blandning. (Det enda som verkligen stör mig i filmen är att telefonerna upp till takvåningen funkar hela tiden, trots branden. Ologiskt värre, men annars blev det väl lite för svårt att lösa vissa knutar.)

Det är som sagt ett väldigt lättfattligt koncept. Fast egentligen byggs de flesta historier upp kring den här principen, även om många gör det något mindre uppenbart än "Skyskrapan brinner". Men just därför är denna film värd att studera, eftersom den så att säga tar det från grunden, utan att vimsa bort begreppen. De flesta bra historier, även om de är aldrig så komplicerade, brukar använda en händelse som nav, själva fokalpunkten. Här är det alltså branden - mer uppenbart än så kan det ju inte vara. I genomsnittliga deckare är det förstås mordet. I "Sagan om ringen" är det en ring ... (nej, jag försöker inte idiotförklara någon). Men sedan kan man bre ut sig rätt rejält åt alla håll. Man bygger människoöden före och efter detta nav, och när man har en sådan punkt att hänga upp sig på kan man föra samman de mest omaka karaktärer. Detta är kollektivromanen i sin kärna. Det kan bli en sagolik väv och som författare har man förstås jättekul.

Sedan vill man kanske inte göra en kollektivroman. Nå, då är det enkelt: man undertrycker helt enkelt de historier man inte vill berätta, låter dem på sin höjd antydas någonstans ute i periferin. Men som författare bör man vara medveten om att de finns. Annars riskerar man att hamna i ett väldigt torftigt och introvert litet universum. Vi har alla råkat ut för den typen av historier, där huvudpersonen tycks vara den enda som lever medan alla andra bara står i stand-by. Det är något onaturligt och livlöst över dem. Och jag är inte den enda som stört mig på det typiska Star Trek-greppet där hjältarna far på expedition ner till den där främmande planetens yta och tar med sig någon rödklädd kille ur skeppets säkerhetsstyrka, en stackare som inte får något förnamn, knappt några repliker och självklart inga närbilder. Vi fattar direkt att den där kommer att vara död inom tio minuter. Det slår aldrig fel.(Fenomenet kommenterades i den roliga Star Trek-parodin "Galaxy Quest".)

De flesta berättelser, även om de berättas ur en enda persons synvinkel, handlar om någon form av interaktion med omgivningen. Annars tror jag inte att det blir särskilt bra. Därför måste omgivningen fungera lika bra som personen själv. Och därför rekommenderar jag en titt på "Skyskrapan brinner". Där är hela receptet snyggt utlagt till allmän beskådan utan att sno in sig i förvirrande finesser ...

Möjligen förefaller jag vulgär som alltid ska hala fram de mest publikfriande, pretentiösa, banala hollywoodexemplen när jag ska prata om bra historier, men det får ni leva med. I något kommande inlägg kommer jag att hylla "Spider-Man" också. Och jag fortsätter att blogga oredigerat direkt ur mitt skrivarbete, roligare än så här blir det inte.

2009-09-03

En torrboll bekänner

Jag återkommer till min gamle kompis Stephen King och hans fossiler i marken. Ja, med kompis menas inte bokstavligen, mer om detta nedan.
Han menar alltså, som jag tidigare återgivit, att berättelser är som fossiler i marken. Man frilägger dem försiktigt, ben för ben, tills det börjar hänga ihop. Konstigt nog hänger det nämligen ofta ihop riktigt bra om man bara är väldigt varsam.

Men intriger ska man alltså inte försöka tota ihop, enligt King alltså. En intrig är som en "larmande tryckluftsborr", den sabbar ofta mer än den frilägger.

Dessa ord kommer att göra honom mer berömd än hans skräckromaner - de jag inte läst - om det inte redan skett.

Han beskriver sitt eget arbetssätt ungefär så här: han kommer på en skruvad situation av något slag, ett what-if-scenario. Han för in personerna, alltid "pappdockor" till en början utan särskilda personlighetsdrag, och bygger sedan vidare med sitt fossilfriläggande. Här hänger jag inte riktigt med, för jag brukar vara snabb just med personteckningen. När jag kör fast i handlingen är det nämligen antingen jag som måste hitta på någon intressant vändning - medelst det där bespottade intrigbygget, alltså - eller också får jag överlåta det till personerna själva. Då vill det faktiskt till att de har någon slags personlighet, ja. Annars lär de stå som figurerna i The Sims och bara vänta på att man ska välja något åt dem.

Jag tycker inte heller om att hitta på intriger. De blir sällan särskilt bra. Just nu vet jag inte om jag håller på med intrigbygge, jag tror inte det. När jag för in en bifigur i handlingen, om än aldrig så liten, måste jag ge dem en alldeles egen liten historia för en stund. De dyker ju upp för att deras vägar på något vis korsar huvudpersonernas, för att de kommer att ha någon slags inverkan på huvudhandlingen. Jag måste veta hur de kom dit. Så jag rullar historien bakåt och skissar upp en tidslinje och några karaktärsdrag, några händelser som präglat personen ifråga. Det kan vara väldigt roligt. Särskilt roligt blir det när man har ett antal sådana tidslinjer och personer. De snubblar över varandra och plötsligt börjar det hända saker. I slutänden får de kanske inte alls komma till tals i den nerskrivna berättelsen, men det blir en rikare värld för mig i alla fall. Och risken för psykologiska manusluckor, s k out-of-character-situationer, minskar avsevärt.

Det kan ju låta snyggt när man beskriver det. Men risken finns att det blir som en TV-såpa allting. Där stoppar man också in den enda gästskådisen efter den andra och väver på i all oändlighet, eller så långt skådisarnas kontrakt räcker. Det är ett i längden hemskt tråkigt sätt att berätta på, anser jag. Jag vill ha en kulmen, en poäng och ett slut. Vill jag se något som bara rullar på kan jag ägna mig åt verkliga livet istället.

En annan nackdel med den här personcentrerade handlingen är att den är ett helsicke om man ska göra något som liknar en deckare, vilket jag gör nu. Det var lättare i "Svart eld". Där blossade de våldsammaste känslor upp och orsakade alla möjliga passionerade konflikter, och när olika personers intressen kolliderade blev det förstås extra spännande. Den här gången väljer jag alltså en annan form av berättande, där en historia ska nystas fram bakifrån på gammalt känt deckarmanér. Men det är ju så lagom lätt när alla dessa nyckfulla figurer ideligen ska hitta på nya idéer och konflikter. Jag får gå tillbaka ideligen och göra om. Det är spännande, men jobbigt.

Nu har jag alltså lärt mig att deckare byggs upp på ett annat sätt än ett s k drama. Och nu förväntas jag kanske fälla min dom över vilken genre som egentligen är finast. Näpp, hörni. Om man läser de artiklar jag länkade till i tidigare inlägg, hamnar man snart i resonemang som tycks gå ut på att deckaren "trivialiserar", att den helt enkelt inte är lika bra som mainstreamromanen. Skitsnack, säger jag. Fortfarande har kvalitet och genretillhörighet inte någon direkt koppling. Det är olika arbetssätt men fortfarande får kvalitetsbedömningen ligga på ett individuellt plan.

Jösses. Kolla här vad denna blogg börjar bli knastertorr. Ghosthand goes desert. Jag inser att jag, som nu har trampat långt ut i författandets grå vildmark, har blivit väldigt teoretiserande och opersonlig. Det är modernare med personliga bloggar. Man får nog mer läsare då.

På tal om detta tog Expressen nyligen upp frågor om bloggetikett. Som i den här krönikan av Ebba von Sydow. (Tycker mig ha hört namnet förut, men, ve och fasa, jag kan inte riktigt placera det och avslöjar återigen min kändis-okoll.)

Det jag häpnar över är att temat för de här artiklarna. Här kan vi lära oss att det inte är okej att lämna ut "hel- och halvkändisars privatliv" genom att blogga om allt de sagt och gjort i privata möten. Det är inte okej att göra det med okändisar heller. Det som skrämmer mig är att detta överhuvudtaget måste sägas, att det inte är en självklarhet.

För mig har det i denna blogg alltid gällt att jag bara sätter ut personers namn när det rör sig om kända personer som är i sin yrkesroll. När de klivit ur denna yrkesroll, eller om de är personer som inte valt att vara "kända", utelämnar jag namn och ansikten. Priset blir förmodligen något som jag själv får betala; eftersom så många andra nogsamt redovisar sådana detaljer, kan man ju dra slutsatsen att jag är en himla trist person som aldrig har något kul att berätta.

Okej, jag bjuder på det. Jag är nog ganska tråkig när jag tänker efter, så det kan väl stämma.

Om någon har blivit omnämnd på anonymt vis i den här bloggen och önskar mer piffig publicitet, får ni väl hoa lite så rättar jag till det. Annars fortsätter jag så här, och ni kan räkna med fler knastertorra inlägg om berättarteknik och Konsten.

2009-08-31

Nu har vi manifestdebatt! Hurra, hurra!

Nu hare blivit debatt i DN, se. Först skriver några författare ett manifest för ett nytt litterärt decennium. Hurra!

(Jubel och burop blandas, bara att välja sida, inklusive den hånfulla "vem bryr sig"-attityden.)

Och strax därpå kommer ett motmanifest! Hurra igen! Och ytterligare ett antal författare får visa upp sig med ansikte och namn. Tur det, jag känner ju inte igen allihop om man så säger.
Nej, nu ska jag inte vara hånfull här. Jag tycker att det här är jättebra. Det är kul med debatter om romanformer och litteratur och sånt. Manifest är jättefestliga, därav mina entusiastiska ovationer.

Ja, som är ytterligare en av de där ansiktslösa och anonyma författarna som ingen hört talas om, tycker så här om min självpåtagna yrkesroll: Det är viktigt att man tar sitt skrivarjobb på hundraprocentigt allvar. Annars har man inte så roligt som man skulle kunnat ha. Varför göra ett sådant jobb halvdant, liksom - då kan man lika gärna göra något annat, något man brinner mer för. Så det totala engagemanget är viktigt.

Men. Men. Lika mycket som jag efterlyser absolut seriositet i själva skrivarbetet, lika mycket önskar jag att yrkeskåren Författare i Sverige kunde lära sig att slappna av och sluta ta sig själva på så förbannat stort intellektuellt allvar. Kom igen, vi skriver böcker. Det är för fan bara böcker. Författare är inte ett enda dugg klokare eller mer intellektuella än andra människor. Vi har inte ens mer att säga. Det enda som skiljer oss från alla icke-författare är att vi säger även det lilla vi har att säga, och att vi säger det i bokform, och att de flesta av oss gör det för att vi tycker att det är roligt att skriva.

Jag blir faktiskt lite trött på den här småromantiska synen på Skrivande Konstnärer som genomsyrar hela det svenska kulturlivet och emellanåt åstadkommer sådana här högtidliga Manifest, vilka dessvärre inte direkt utmärker sig för någon större självdistans, om man så säger. Den står inte minst att finna i Svenska Författarförbundet, där man tycks vara mer intresserade av att vi kämpar för det fria ordet och den konstnärliga kvaliteten (och givetvis solidariserar sig med de intellektuella bröderna och systrarna i mindre fria länder) än att man sysslar med rena fackfrågor. Pengar, that is. Avtal. Såna saker, som knappast är beroende av om man skriver tönterier eller använder sitt eget hjärteblod som bläckpatron i skrivaren. (Modern aforism, jipee.) Jodå, avtalen kommer med på någon vänster. Men de får aldrig vara huvudsaken, Gud förbjude.
Alltså, det är jätteviktigt med det fria ordet och allt sånt. Tro inte att jag inte tycker det. Men det är också viktigt att man inte blir pompös. Att man inte glömmer bort den mycket svåra konsten att inte ta sig själv på alltför högtidligt allvar. (Jag är inte ofelbar jag heller, acknej.) Att man kanske inte alltid måste se sig som Ordkonstens riddare i skinande rustning.

Vi behöver överhuvudtaget inga manifest för att få lov att skriva så seriöst eller icke-seriöst vi vill. Å andra sidan, om man ser manifesterandet från den gladare sidan, är det som sagt en rolig debatt som jag gärna följer.

2009-02-26

Bloggsafarin är född

Jag uppfann ett nytt ord häromdagen, det bara blidde så: bloggsafari. Anteckna det alla människor, för skulle det slå igenom och bli populärt måste ni komma ihåg var ni såg det först.
Alltså, Internet surfar man på, som bekant. Men när man traskar runt bland alla konstiga bloggar är det mer safari. Jag skulle i vissa fall kunna kalla det freakshow, men sådana elakheter sparar jag till Jerry Springer och till fullkomligt vansinniga rockbandsfans som har gått över alla gränser i sitt dyrkande.

Bloggar gör mig ofta nervös. Det är författaren i mig som kräver en struktur och en helhet i det jag läser. Jag väntar på poängen. Jag kan bli kolossalt stirrig av spännande skildringar av bloggares frukosttallrikar och senast sedda TV-program, för jag inbillar mig ju hela tiden att vi ska komma fram till något. I varenda film och varenda bok värd namnet finns det ju en anledning till att man berättar sånt här. Så jag läser tålmodigt om nya müsliblandningen och väntar på att arseniken ska dyka upp, eller att gåtans lösning ska ligga bland russinen eller vad som helst. Upplösningen kommer i nästa avsnitt, häng kvar!

Men så blir det ju inte. Den jäkla bloggaren sätter sig ner med chipspåsen och ser ett nytt avsnitt av jagvetintevad och inget mer händer. Som att konstruera inledningen till ett Sims-spel och sedan inte låta något mer hända. Det strider mot alla dramaturgiska principer! Förlös mig!

De bästa vardagsbloggarna är de där man anar att det finns ett slut i sikte. Någon som är föräldraledig ett år eller studerar eller så. Det slutar med att ungen börjar dagis eller tar examen, hurra, det blir en final. Och så finns ju turnébloggar. Problemet med dem är att de också ganska snart brukar reduceras till mobilfoton på någons j-a frukostmacka och ett ord. Eller två. Något i stil med "Korvätning?" (Fan ta er, ni som faktiskt har spännande saker att berätta och inte gör det!)

Så här är det: det blir inte mer konstnärligt för att man använder få ord. Man måste alltid ha en berättelse. Väljer man att berätta den genom att inte berätta den och istället låta läsaren leta mellan orden och mellan raderna, måste man likväl ha gjort den berättelsen i förväg. Annars vet man ju inte vad man inte ska berätta.
(Vill ni veta hur man gör? Titta på en film som "Återstoden av dagen", till exempel.)

Det blir inte heller mer konstnärligt för att man blandar in en massa engelska uttryck. Detta grepp är, minst sagt, worn out vid det här laget. Okej, nu ska jag sluta mästra. Vad jag försöker säga är att jag alltid undermedvetet letar efter en struktur i det jag läser. Jag vill inte läsa någonting och efteråt inse att det egentligen bara var ingenting.

Men en blogg såsom även denna skrivs ju i realtid och jag hoppas innerligen att ingen väntar på den stora poängen i form av Ghosthands dramatiska, eller poänglösa, eller ironiska död. Däremot försöker jag ha lite styrsel i det jag skriver. Det ska t ex trilla ut en roman här någonstans ... någon gång ... och nu har jag tappert under hösten trevat mig fram genom musikaler och Jesus och sånt där. Det ledde vidare till det gamla kära temat kändisar och där är jag inte färdig. Det som skiljer den här bloggen från det jag brukar skriva - och detta är spännande - är att jag normalt sett skriver först och presenterar sedan, men här måste jag skriva samtidigt som jag presenterar och då blir det förstås vingligt ibland. Hade det varit en bok hade jag gått tillbaka och redigerat ganska mycket ... Men det känns roligt ändå. Skapa en struktur där det egentligen inte finns någon, jo, det är en utmaning. Jag tror fortfarande på tesen att alla berättelser har en inbyggd struktur någonstans. Så även denna!

Varför skriver jag detta nu? Jo, för att förbereda nästa inlägg. Det kan tyckas vara ett avsteg från den inslagna linjen, men vänta bara. Häng med.

(Måste bara skriva det först, och jag tänkte mig att det skulle bli långt.)