"Vi" tycker och gör

Michael Jacksons frånfälle fortsätter att vara förstasidesnyheter. Alla ska tycka något (även jag). Och när alla tyckt färdigt om MJ kan vi fortsätta med att tycka till om varandra. Analysera varandra. Det blir som vanligt generaliseringar åt både höger och vänster, och det mesta är så förutsägbart att det blir tråkigt.

Som Johanne Hildebrandt i Aftonbladet, som skriver en kolumn med ett så givet och självklart innehåll att jag - förlåt, jag vet att jag är lite elak - undrar varför hon ens gjorde sig besväret att skriva det. Hon frågar, jag citerar: "Men varifrån kommer detta behov att upphöja enskilda individer och tillskriva dem gudomliga egenskaper, trots att man inte ens har träffat personen ifråga?

Beror det på att det är lättare att fokusera på en kändis än att ta itu med sina egna känslor och problem?"

Hm, tycker mig att ha sett den frågeställningen nååågra gånger förut. Människan är av naturen religiös, det är min tes, och får man inte tro på en Gud får man väl tro på något mänskligt helgon istället. Behovet av att vända sig till någon/något som är större och visare än en själv finns alltid kvar, oavsett om man säger sig "tro" på något eller ej. MJ var en megakändis, globalt sett kanske den kändaste av alla - hans musik verkar ha spelats i varenda vrå i världen där det överhuvudtaget går att trycka igång en bandspelare - så han hade hemskt många fans. Hemskt många hängivna fans.
Men själva idoldyrkanfenomenet finns ju på alla nivåer, så det är ju lite märkligt att någon blir häpen över MJ-dyrkan. Jag har följt en viss svensk rockgrupps karriär i två år nu, samt tagit del av det som hände även innan jag upptäckte att de fanns. De har också sin beskärda del av Minst Sagt Hängivna Fans som gärna tillskriver åtminstone någon av sina idoler övermänskliga egenskaper. Inget nytt under solen här. Det är mest fråga om vilken skala vi rör oss i.

Själv kan jag tycka - eftersom jag alltså också tycker - att en tråkig sak med vår kultur är att den påbjuder känslokontroll i sådan utsträckning att vuxna personer som tillåter sig att visa starka känslor offentligt, typ gråta öppet över en kändis' död, anses vara nära eller över gränsen till totalt sammanbrott. Annars skulle de ju inte ha gjort sådär, eller? Ja, om det inte är fotbollsmatch alltså. Då får man skrika och gråta hej vilt. Men i de flesta andra situationer är det jätteförbjudet att bli "hysterisk". (Själv har jag suttit och bölat framför datorn i min ensamhet flera gånger när jag läst något sorgligt. Bara för att ingen ser mig, då får jag väl ändå göra vad jag vill? Och jag lovar att jag inte "bröt ihop" någon gång, jag tillät mig bara att låta tårarna rinna en stund eftersom jag kände mig ledsen.)

Alltså, vi lever inte på planeten Vulcan. Ja, jag har också läst skvallret om fans som tar livet av sig, men jag tror ju inte att det egentligen har med själva sorgen att göra. För det första grasserar det högvis av osanna rykten i vanlig ordning, och för det andra rör det sig i så fall om personer som redan hade stora personliga problem. Men annars - offentliga tårar ska kanske inte betraktas som världens undergång. Det är bara en yttring av mänskliga känslor, kanske inte alls så dramatiska och djupgående som det verkar.

Jonas Gardell har också åsikter om MJ, i en krönika som i vanlig Gardell-ordning är mycket välskriven och intelligent. Fast i just det här fallet håller jag absolut inte med honom, trots alla begåvade formuleringar. Rubriken lyder "Varför vi älskar att hata Jackson".

Vadå "vi"? Menar han mig? Har jag någonsin hatat Michael Jackson? För säkerhets skull använder sig Jonas av formuleringen "... är det anmärkningsvärt hur ofta det skrivs att vi nu ska bortse från det ”bisarra” i stjärnans liv. Det vill säga, den Michael Jackson blev, det sätt som han valde att leva på, och i stället minnas det ”goda”, den han en gång var, med andra ord, när han fortfarande var en högpresterande, trallande neger."
Vilket ger mig, som verkligen helst vill minnas MJ:s storhetstid på 80-talet, en lite krypande känsla av att jag hör till släktet rasistiska plantageägare som trivs med att se glada svartingar emellanåt.

Jajaja, jag är vit. Jag är dessutom helstraight, kan inte hjälpa det, naturen har valt detta åt mig. Det betyder inte att jag är mot rasism och homofobi för att jag vill vara snäll och duktig, utan för att jag faktiskt helhjärtat tycker att rasism och homofobi är skit. Och jag gillar MJ:s musik och dans för att det var så himla bra, inte för att han var svart eller trots att han var svart. Så formuleringen om trallande neger känns lite sårande. De "vi" som Jonas skriver om är uppenbarligen inte jag. Och vilken plats finns det då åt mig, när jag inte får vara med i vi-kollektivet?

Men jag kan ju känna mig träffad av det där om att bortse från det "bisarra" i hans liv. Det var väl något sådant jag skrev alldeles nyss, i inlägget här nedan. Jag skrev att det var skönt att man åter fick fokusera på det som han gjorde bra och gjorde bäst, inte de där sämre sakerna.

Faktiskt menade jag inte just plastikkirurgin då. Be mig bara inte gilla den, för han förvandlade sig från en snygg kille till något som liknade ett brännskadeoffer och jag kan inte för mitt liv tycka att det var en bra sak. Och jag kan inte hålla med Jonas' tes om att han bara var sig själv. Jag vägrar att tro att någon kan steloperera fram sitt sanna jag. MJ var varken först, sist eller ens värst med sina operationer, det finns en hel del fall bland det s k rika och vackra folket, och inte någon av dem jag känner till verkar vara lyckliga. Det finns en benämning på den här sortens beteende och det självdestruktivitet. Man finner inte sig själv genom att banta ner sig till 30 kg eller äta upp sig till 200, eller genom att skära sig i armarna eller operera om ansiktet så många gånger att det börjar falla i bitar, eller genom att missbruka droger eller sex eller göra något annat klart olämpligt. Kalla mig inskränkt vit-heteronormativ-whatever, men det här beteendet kan jag inte kalla friskt eller livsbejakande.

Men hatar det gör jag förstås inte. Jag tyckte bara att det kändes tragiskt. Möjligt att han var jättelycklig med sitt omskapade jag, men det såg ju inte så ut, precis.

Dock, det jag vänder mig mot är att Jonas ogillar att MJ efter sin död ska "normaliseras", underförstått för vår (eller "vår") skull och inte för sin egen. Saken var ju den att MJ:s musikaliska storhet nästan helt lyckades falla i glömska under senare år. Han var faktiskt inte särskilt lysande i sina sista försök, dvs innan den här pedofilrättegången liksom satte punkt för det mesta. Han körde gamla uttjatade koncept, det var kick med benet och ta sig i skrevet mest hela tiden, och musiken kändes inte heller ny och fräsch längre. Sånt är i och för sig okej, det är kanske inte meningen att man ska stå på absoluta toppen i 20-30-40 år.

Och sedan handlade det inte om något annat än mannens bisarra livsstil, bisarra operationer och de bisarra anklagelserna. (Mycket riktigt finns det gott om folk som inte kan se någon som helst skillnad mellan begreppen "pedofil" och "pedofilanklagad".) För att inte tala om den småbisarra familjebildningen. Som jag nyligen skrev, finns det ju en hel generation som knappt vetat något om Michael Jackson, förutom att han var bisarr. Min dotter blev MJ-fan dagen efter hans död, då spelades musiken så att även hon hörde den, och då fattade hon äntligen att han var något mer än den konstige mannen utan näsa.

Så det Jonas tycks vilja likna vid tvångsnormalisering och ett förtigande av vuxenjaget är faktiskt också upprättelse. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig att MJ såg ner på sitt eget konstnärskap så mycket att han ville att det skulle glömmas bort, medan "vi" fortsatte att diskutera/hylla/ogilla hans livsstil i evigheter. Vad han hade för skäl att göra som han gjorde vet vi inte, men att man i samband med hans död nu talar lite mindre om hans privatliv och desto mer om hans gärning som artist är en "normalisering" jag tror att han faktiskt hade uppskattat.

Jag tar tillbaka min pik till Johanne Hildebrandt. I det här blogginlägget står det sannerligen inte heller något nytt som vi inte redan visste. Men hörni, titta en gång till på det där klippet från Motown-galan. Sådan inspiration går inte att vare sig piska eller operera fram - oavsett hur hans liv såg ut före och efter. Det är en skymf om "vi" glömmer det. Och det var just det "vi" faktiskt höll på att göra.