Topplistor är nutidens gissel och mänsklighetens förbannelse. Denna lista är således att betrakta som ett litet urval och posterna står utan inbördes rangordning. I alla fall, floskler som är på modet, eller möjligen var på modet igår:
- tänket
(Jag vet inte varifrån det kommer, men plötsligt använder "alla" det. Alla utom vi som fortfarande envisas med "tänkandet" ... som om det var så väldigt mycket bättre. Men det är åtminstone nästan korrekt svenska.)
- psykbryt
(Sedan "bryta ihop" gick från att betyda nervsammanbrott till att beteckna några ögonblick av icke fullkomlig självbehärskning, har detta ord möjligen fått gå in som ersättningsord.)
- grymt
(Välkänd floskel från musikvärlden. Ni var grymma igår.)
- äga
(Samma som ovan. Var man grym igår så ägde man.)
- sjuk
(Ja, var man grym och ägde så var man helt enkelt sjukt bra.)
- gåendes
(Sittandes, ståendes, tittandes, skrivandes ... till min fasa hittade jag denna verbform i "Svart eld" också. Men jag lovar och svär att det var ett rent skrivfel. Denna ordkonstruktion existerar nämligen inte.)
- dynga, bajs
(Av någon anledning har det blivit omodernt att säga "skit", så man använder diverse förskönande omskrivningar ...)
- först till kvarn
(Jag hann bli trött på detta redan när jag jobbade på det stora Företaget.)
- taggad
(Kommentarer överflödiga.)
- kommentarer överflödiga
(Bara för att vi alla gör likadant hela tiden, i våra snart helt desperata ansträngningar att sticka ut. Och ut sticker vi - åt samma håll, allihop.)
Ha det.
2008-10-10
2008-10-08
Motionera med stil ...
Jag har blivit motionär på senare tid. Eller, det började faktiskt redan i januari i år. Under ett ovanligt frustrerat ögonblick tog jag en extra promenad en sen kväll bara för att jag inte kom på något annat att göra. Efteråt konstaterade jag att det ju faktiskt inte hade känts så illa. Så denna stund, som inte var någon av de roligare i mitt liv, ledde på sikt till något riktigt bra.
Eftersom jag har hund kan man ju tycka att jag redan borde promenera rätt flitigt. Men det jag nu gjorde var att göra promenaderna dubbelt så långa. 5-6 kilometer blev 10-12. Resultatet var häpnadsväckande. Jag blev riktigt förbannad på mig själv när sanningen gick upp för mig - att jag innan dess hade mått riktigt dåligt utan att ens fatta det själv. Man sitter där på sin stol, dag ut och dag in, och man tycker att det mesta är rätt okej, men ändå är det något som gnager i en, en slags gryende olust, och man blir tröttare och tröttare. Sedan börjar man knata runt i omgivningarna. Kilometer läggs till kilometer, mil till mil. Och plötsligt händer det saker inom en, som om man vaknat upp ur en ovanligt jobbig dröm. Det går lättare att röra sig, att andas, att tänka. Det är möjligt att ingen annan kunde se någon förändring i början, men jag gjorde det. För mig blev det en dramatisk skillnad.
Promenerandet minimerades under sommaren, särskilt de där dagarna när det var både 30 och 34 grader varmt ... men nu är jag igång igen. Lågt räknat har jag avverkat en bit över 30 mil sedan slutet av augusti. 300 kilometer. Häromdagen blev jag lite smårusig mitt ute på landsvägen, för jag spelade glad discomusik i min walkman och kände mig så märkligt upprymd och pigg - efter ungefär åtta kilometers promenad - att jag plötsligt fick för mig att öka tempot. Jag har en sån lång raksträcka just där, och den kan vara lite småtråkig. Alltså kunde jag ju lika gärna öka.
Jag började springa.
Men det skulle jag inte ha gjort. Inte bara för att min lilla vallhund fick för sig att det var en kul lek och började hänga mig i byxbenen, utan för att jag plötsligt påmindes om varför jag verkligen hatar, HATAR att jogga.
För det första är jag för tung för det. Jag tror att jag har blivit smal och spänstig och den illusionen håller bra tills jag börjar springa. Då vrålar ben, knän och fötter VAD I HELVETE SYSSLAR DU MED? till mig. Det blir våldsamt tunga dunsar ner på asfalten och det gör ont. Det gör faktiskt fruktansvärt ont. Sedan ... ja, det är pinsamt att skriva det, men det skumpar. Man känner sig ungefär som en flodhäst. Hela världen skakar, det känns som om det blivit jordbävning eller nåt ... Har man något plagg som sitter minsta lilla fel lär man snabbt känna av det. Jag fick avbryta experimentet efter sisådär tjugofem meter, och då hade jag inte ens fått pulsen att öka. Annars minns jag att det var den som hotade att döda mig förr i världen, när jag faktiskt kunde jogga flera kilometer i bästa fall. Dessutom lade jag mig med tiden till med ovanan att börja kräkas under mina löprundor. Inte av trötthet, utan det var liksom hostningar som kom fel. Det lär finnas folk som är skapta på det viset.
Dessutom är jag en av världens mest talanglösa löpare. Möjligen kunde jag forsa om tanter med rollatorer under min storhetstid, men mycket mer var det inte. Jag kom alltid sist, hur mycket jag än kämpade och slet. Jag var alltid den som gav upp först, orkade kortast sträcka, behövde mest tid att träna upp mig på. Ja, jag har andra talanger, helt visst. Jag har tränat balett i halva mitt liv och kan fortfarande (nästan) gå ner i spagat och sådana där saker. Men långlöpning, det är tydligen inte min grej. Ack nej.
Så där passerade mitt idrottsliv revy under sekunderna Då Jag Sprang. Dessutom fick jag ont i ena hälen och i knät. Jag som vandrat trehundra kilometer utan att få ont någonstans någon gång, jag gjorde mig illa på tjugofem meters löpning. Aj! Ack! Nä, nu återgår jag till mina civiliserade prommisar. Ambitionen är att jag ska hålla på med detta under de närmaste 45 åren så jag får väl anpassa mig efter det.
Fast jag fick faktiskt göra en riktig spurt häromkvällen. Spurter är något helt annat än joggning, av någon anledning. Sådana klarar jag, i alla fall i några meter ... Jo, vi skulle iväg på knytkalas hos grannarna. Själva bidrog vi med krabba och hummer som fiskats här under den gångna veckan. Ska man äta skaldjur behöver man bra redskap, och därför tog vi för säkerhets skull med husets största förskärare, ett verkligt mordiskt vapen modell större.
Bilen hade redan startat när jag lämnade huset med denna förskärare i näven. För att familjen skulle slippa vänta i onödan sprang jag så fort jag kunde längs vägen upp till parkeringen. Vevande armar och denna jättekniv i högsta hugg - som klippt och skuren till huvudrollen i "Psycho".
Tur att grannarna inte såg mig. Eller, det var ju nästan synd. Författare i träningstagen, yeah, yeah!
Eftersom jag har hund kan man ju tycka att jag redan borde promenera rätt flitigt. Men det jag nu gjorde var att göra promenaderna dubbelt så långa. 5-6 kilometer blev 10-12. Resultatet var häpnadsväckande. Jag blev riktigt förbannad på mig själv när sanningen gick upp för mig - att jag innan dess hade mått riktigt dåligt utan att ens fatta det själv. Man sitter där på sin stol, dag ut och dag in, och man tycker att det mesta är rätt okej, men ändå är det något som gnager i en, en slags gryende olust, och man blir tröttare och tröttare. Sedan börjar man knata runt i omgivningarna. Kilometer läggs till kilometer, mil till mil. Och plötsligt händer det saker inom en, som om man vaknat upp ur en ovanligt jobbig dröm. Det går lättare att röra sig, att andas, att tänka. Det är möjligt att ingen annan kunde se någon förändring i början, men jag gjorde det. För mig blev det en dramatisk skillnad.
Promenerandet minimerades under sommaren, särskilt de där dagarna när det var både 30 och 34 grader varmt ... men nu är jag igång igen. Lågt räknat har jag avverkat en bit över 30 mil sedan slutet av augusti. 300 kilometer. Häromdagen blev jag lite smårusig mitt ute på landsvägen, för jag spelade glad discomusik i min walkman och kände mig så märkligt upprymd och pigg - efter ungefär åtta kilometers promenad - att jag plötsligt fick för mig att öka tempot. Jag har en sån lång raksträcka just där, och den kan vara lite småtråkig. Alltså kunde jag ju lika gärna öka.
Jag började springa.
Men det skulle jag inte ha gjort. Inte bara för att min lilla vallhund fick för sig att det var en kul lek och började hänga mig i byxbenen, utan för att jag plötsligt påmindes om varför jag verkligen hatar, HATAR att jogga.
För det första är jag för tung för det. Jag tror att jag har blivit smal och spänstig och den illusionen håller bra tills jag börjar springa. Då vrålar ben, knän och fötter VAD I HELVETE SYSSLAR DU MED? till mig. Det blir våldsamt tunga dunsar ner på asfalten och det gör ont. Det gör faktiskt fruktansvärt ont. Sedan ... ja, det är pinsamt att skriva det, men det skumpar. Man känner sig ungefär som en flodhäst. Hela världen skakar, det känns som om det blivit jordbävning eller nåt ... Har man något plagg som sitter minsta lilla fel lär man snabbt känna av det. Jag fick avbryta experimentet efter sisådär tjugofem meter, och då hade jag inte ens fått pulsen att öka. Annars minns jag att det var den som hotade att döda mig förr i världen, när jag faktiskt kunde jogga flera kilometer i bästa fall. Dessutom lade jag mig med tiden till med ovanan att börja kräkas under mina löprundor. Inte av trötthet, utan det var liksom hostningar som kom fel. Det lär finnas folk som är skapta på det viset.
Dessutom är jag en av världens mest talanglösa löpare. Möjligen kunde jag forsa om tanter med rollatorer under min storhetstid, men mycket mer var det inte. Jag kom alltid sist, hur mycket jag än kämpade och slet. Jag var alltid den som gav upp först, orkade kortast sträcka, behövde mest tid att träna upp mig på. Ja, jag har andra talanger, helt visst. Jag har tränat balett i halva mitt liv och kan fortfarande (nästan) gå ner i spagat och sådana där saker. Men långlöpning, det är tydligen inte min grej. Ack nej.
Så där passerade mitt idrottsliv revy under sekunderna Då Jag Sprang. Dessutom fick jag ont i ena hälen och i knät. Jag som vandrat trehundra kilometer utan att få ont någonstans någon gång, jag gjorde mig illa på tjugofem meters löpning. Aj! Ack! Nä, nu återgår jag till mina civiliserade prommisar. Ambitionen är att jag ska hålla på med detta under de närmaste 45 åren så jag får väl anpassa mig efter det.
Fast jag fick faktiskt göra en riktig spurt häromkvällen. Spurter är något helt annat än joggning, av någon anledning. Sådana klarar jag, i alla fall i några meter ... Jo, vi skulle iväg på knytkalas hos grannarna. Själva bidrog vi med krabba och hummer som fiskats här under den gångna veckan. Ska man äta skaldjur behöver man bra redskap, och därför tog vi för säkerhets skull med husets största förskärare, ett verkligt mordiskt vapen modell större.
Bilen hade redan startat när jag lämnade huset med denna förskärare i näven. För att familjen skulle slippa vänta i onödan sprang jag så fort jag kunde längs vägen upp till parkeringen. Vevande armar och denna jättekniv i högsta hugg - som klippt och skuren till huvudrollen i "Psycho".
Tur att grannarna inte såg mig. Eller, det var ju nästan synd. Författare i träningstagen, yeah, yeah!
2008-10-06
Det var en gång en kung ...
Jag inser att jag måste förklara en sak från mitt förra inlägg, innan det har orsakat alltför många höjda ögonbryn hos alla mina (två?) läsare.
Innan jag förklarar det, måste jag dock förklara varför jag ideligen måste förklara saker jag nyss skrev. Det är en nervös åkomma jag tycks ha utvecklat med åren. Jag skriver oerhört fort på tangentbordet, det vet alla som chattat med mig. Jag lärde mig att skriva maskin på det riktiga viset för över trettio år sedan och sedan dess har jag knattrat på. Orden på skärmen kommer lika snabbt som de gör över mina läppar, dvs ganska obetänkt ibland. Jag tänker ibland att jag borde lära mig att bli lite mer eftertänksam och kanske hålla igen någon gång emellanåt, men även den tanken flyger snabbt vidare och efterträds av andra ...
Det finns en duktig presstaleskvinna vars namn jag inte nämner, och hon jobbar inte för mig, men hon har tagit emot X antal vansinniga epistlar från mig. De flesta snabbt följda av ett ömkligt pip i stil med "OJ! Glöm det där jag skrev tidigare ..." För inte så länge sedan lyckades jag skicka iväg ett och samma pdf-dokument till henne - fyra gånger. Jag hittade hela tiden nya fel och fick skicka om. Jag svär och gnisslar tänder och lovar mig själv att jag ska lära mig att korrekturläsa ordentligt någon gång, men så blir det fel i alla fall.
Mina stackars klienter i översättarvärlden ska vi ju inte tala om. Men nu ska jag inte sitta och göra antireklam för mig själv såsom varande en slarvig och dålig översättare. Jag är faktiskt rätt bra, om jag får säga det själv. Men det är klart att det blir fel ibland.
Nu är jag redan framme vi det jag skulle förklara från början, det jag borde förklarat redan i mitt förra inlägg: Jag måste utarbeta ett nytt politiskt system.
Va? Gör man inte sånt från början? Nej, det är så här jag jobbar. Just inom fantasyn finns det ibland en populär uppfattning - jag vet att jag nämnt detta förut, vågar inte räkna hur många gånger, dock - att först skapar man världen och sedan sätter man dit några gubbar och ser vad de kan hitta på. Tolkien gick ju ännu längre, han började med att skapa ett språk, och sedan fick han fixa till en värld där man kunde tala detta språk, och så vidare. Men jag går från andra hållet. Jag gör gubbarna först och sedan sätter jag försiktigt ner dem på jungfrulig mark. De tultar iväg som ivriga ettåringar. Alla som passat ettåringar vet att de är otroligt kvicka och har extremt dåligt omdöme. Alltså ränner man efter som svettig förälder och hojtar "Nej, nej!" ideligen, vänder på ettåringen och ser honom larva iväg åt andra hållet för att undersöka någon annan del av världen, glad i hågen.
Mina romanfigurer behöver kanske inte sådan föräldrapassning, utan snarare någon som kilar i förväg och tillverkar världen åt dem, så att de inte ska trampa rätt ut i tomma intet i nästa steg. Med andra ord lägger jag febrilt plattorna i trädgårdsgången framför hjältarna medan de spatserar runt och beskådar rosorna. Jag reser berg i blixtrande fart så att de ska ha något att beskåda vid horisonten och jag häller ut hav så att deras skepp inte ska gå på grund.
Nu kan detta låta något mer heroiskt än det egentligen är. Berg och hav har man ju sett förut och jag kan enkelt låna befintlig rekvisita. Vad gäller politiska system går det ju också att knycka lite här och lite där ... hoppas jag. Jag är inte statsvetare, det får jag väl erkänna med en gång. Jag är inte ens historiker.
Det är dock här det kan skära sig lite med uppfattningen av "hur fantasy är". Tolkiens spöke ylar hotfullt i kulisserna och lämnar oss inte ifred. Jag känner mer än en fantasyskrivare som gör "världen" först och berättelsen sedan. Det är helt okej för min del, men jag anser inte att
det är en regel som även jag måste följa.
En gång fick jag äran att läsa en beskrivning till ett rollspel som någon hade satt ihop. Han var duktig och det hela var intressant. Men det var ju ett scenario jag läste, ingen berättelse. Man fick vandra genom en hel stad och kika in i några spännande butiker. Jag läste och läste. Jag väntade, automatiskt, på att något skulle ske också, på att nästa förhänge som drogs åt sidan skulle avslöja anledningen till varför allt detta skrivits. Men så fick jag påminna mig om att det alltså var ett rollspelsscenario. Det var rollspelarnas uppgift att införa lite action, inte rollspelsförfattarens.
Jag har aldrig spelat eller deltagit i rollspel, så jag vet inte riktigt hur detta går till, men jag antar att det kan vara kul.
Nå, dessvärre har jag också läst ett antal opublicerade romaninledningar som varit ungefär likadana, fast sämre. Faran med att hitta på för många detaljer om "världen" är att man hela tiden frestas att berätta om dem fast de inte behövs. Min egen metod, den omvända, har å andra sidan nackdelen att logiken till slut kan bli lidande. Nu är jag alltså hamnat i situationen att jag behöver veta mer om det politiska styrelseskicket i det land jag just har slängt ut min hjälte i. Det kommer nämligen att bli politiska förvecklingar på högsta nivå, och då är det ju käckt om jag vet ungefär vad det är jag ska förveckla.
Min mening är att detta är exakt rätt tidpunkt att skissera dessa saker. Jag behöver dem - nu. Jag får upptäcka fakta vid ungefär samma tidpunkt som mina läsare senare kommer att göra det, och det känns ju rätt trevligt.
Så nu är det dags för lite statsvetenskap light.
Innan jag förklarar det, måste jag dock förklara varför jag ideligen måste förklara saker jag nyss skrev. Det är en nervös åkomma jag tycks ha utvecklat med åren. Jag skriver oerhört fort på tangentbordet, det vet alla som chattat med mig. Jag lärde mig att skriva maskin på det riktiga viset för över trettio år sedan och sedan dess har jag knattrat på. Orden på skärmen kommer lika snabbt som de gör över mina läppar, dvs ganska obetänkt ibland. Jag tänker ibland att jag borde lära mig att bli lite mer eftertänksam och kanske hålla igen någon gång emellanåt, men även den tanken flyger snabbt vidare och efterträds av andra ...
Det finns en duktig presstaleskvinna vars namn jag inte nämner, och hon jobbar inte för mig, men hon har tagit emot X antal vansinniga epistlar från mig. De flesta snabbt följda av ett ömkligt pip i stil med "OJ! Glöm det där jag skrev tidigare ..." För inte så länge sedan lyckades jag skicka iväg ett och samma pdf-dokument till henne - fyra gånger. Jag hittade hela tiden nya fel och fick skicka om. Jag svär och gnisslar tänder och lovar mig själv att jag ska lära mig att korrekturläsa ordentligt någon gång, men så blir det fel i alla fall.
Mina stackars klienter i översättarvärlden ska vi ju inte tala om. Men nu ska jag inte sitta och göra antireklam för mig själv såsom varande en slarvig och dålig översättare. Jag är faktiskt rätt bra, om jag får säga det själv. Men det är klart att det blir fel ibland.
Nu är jag redan framme vi det jag skulle förklara från början, det jag borde förklarat redan i mitt förra inlägg: Jag måste utarbeta ett nytt politiskt system.
Va? Gör man inte sånt från början? Nej, det är så här jag jobbar. Just inom fantasyn finns det ibland en populär uppfattning - jag vet att jag nämnt detta förut, vågar inte räkna hur många gånger, dock - att först skapar man världen och sedan sätter man dit några gubbar och ser vad de kan hitta på. Tolkien gick ju ännu längre, han började med att skapa ett språk, och sedan fick han fixa till en värld där man kunde tala detta språk, och så vidare. Men jag går från andra hållet. Jag gör gubbarna först och sedan sätter jag försiktigt ner dem på jungfrulig mark. De tultar iväg som ivriga ettåringar. Alla som passat ettåringar vet att de är otroligt kvicka och har extremt dåligt omdöme. Alltså ränner man efter som svettig förälder och hojtar "Nej, nej!" ideligen, vänder på ettåringen och ser honom larva iväg åt andra hållet för att undersöka någon annan del av världen, glad i hågen.
Mina romanfigurer behöver kanske inte sådan föräldrapassning, utan snarare någon som kilar i förväg och tillverkar världen åt dem, så att de inte ska trampa rätt ut i tomma intet i nästa steg. Med andra ord lägger jag febrilt plattorna i trädgårdsgången framför hjältarna medan de spatserar runt och beskådar rosorna. Jag reser berg i blixtrande fart så att de ska ha något att beskåda vid horisonten och jag häller ut hav så att deras skepp inte ska gå på grund.
Nu kan detta låta något mer heroiskt än det egentligen är. Berg och hav har man ju sett förut och jag kan enkelt låna befintlig rekvisita. Vad gäller politiska system går det ju också att knycka lite här och lite där ... hoppas jag. Jag är inte statsvetare, det får jag väl erkänna med en gång. Jag är inte ens historiker.
Det är dock här det kan skära sig lite med uppfattningen av "hur fantasy är". Tolkiens spöke ylar hotfullt i kulisserna och lämnar oss inte ifred. Jag känner mer än en fantasyskrivare som gör "världen" först och berättelsen sedan. Det är helt okej för min del, men jag anser inte att
det är en regel som även jag måste följa.
En gång fick jag äran att läsa en beskrivning till ett rollspel som någon hade satt ihop. Han var duktig och det hela var intressant. Men det var ju ett scenario jag läste, ingen berättelse. Man fick vandra genom en hel stad och kika in i några spännande butiker. Jag läste och läste. Jag väntade, automatiskt, på att något skulle ske också, på att nästa förhänge som drogs åt sidan skulle avslöja anledningen till varför allt detta skrivits. Men så fick jag påminna mig om att det alltså var ett rollspelsscenario. Det var rollspelarnas uppgift att införa lite action, inte rollspelsförfattarens.
Jag har aldrig spelat eller deltagit i rollspel, så jag vet inte riktigt hur detta går till, men jag antar att det kan vara kul.
Nå, dessvärre har jag också läst ett antal opublicerade romaninledningar som varit ungefär likadana, fast sämre. Faran med att hitta på för många detaljer om "världen" är att man hela tiden frestas att berätta om dem fast de inte behövs. Min egen metod, den omvända, har å andra sidan nackdelen att logiken till slut kan bli lidande. Nu är jag alltså hamnat i situationen att jag behöver veta mer om det politiska styrelseskicket i det land jag just har slängt ut min hjälte i. Det kommer nämligen att bli politiska förvecklingar på högsta nivå, och då är det ju käckt om jag vet ungefär vad det är jag ska förveckla.
Min mening är att detta är exakt rätt tidpunkt att skissera dessa saker. Jag behöver dem - nu. Jag får upptäcka fakta vid ungefär samma tidpunkt som mina läsare senare kommer att göra det, och det känns ju rätt trevligt.
Så nu är det dags för lite statsvetenskap light.
Rowling och jag
J.K. Rowling tjänar 70 kronor i sekunden.
Okej, det gör jag också. Tyvärr bara enstaka sekunder åt gången.
Kunde bara inte låta bli. Förlåt mig, jag ska sluta med snutteinläggen och snart återgå till att bli vidlyftig. Just nu sitter jag dock med ett antal olika dispositioner och anteckningsblad och försöker få ordning på dem, så jag återkommer till bloggen när det är något mindre trassligt på hjärnkontoret. Mitt på ett anteckningsblad står det, understruket och allting, att jag måste utarbeta ett nytt politiskt system. Gulp. Det är spännande att skriva fantasy.
Okej, det gör jag också. Tyvärr bara enstaka sekunder åt gången.
Kunde bara inte låta bli. Förlåt mig, jag ska sluta med snutteinläggen och snart återgå till att bli vidlyftig. Just nu sitter jag dock med ett antal olika dispositioner och anteckningsblad och försöker få ordning på dem, så jag återkommer till bloggen när det är något mindre trassligt på hjärnkontoret. Mitt på ett anteckningsblad står det, understruket och allting, att jag måste utarbeta ett nytt politiskt system. Gulp. Det är spännande att skriva fantasy.
2008-10-02
I don't remember va det heter
Jag kikar lite på olika bloggar på nätet. Likriktning var det. Jag har klagat på det förut och jag gör det igen. Kom igen, så lika är vi väl inte som personer att vi alla måste skriva precis likadant?
(Här skulle jag lagt in några modebilder.)
Förutom skriv-bara-en-mening-på-varje-rad-sjukan och skriv-bara-ett-ord-i-varje-mening-sjukan har vi numera den allmänt utbredda stoppa-in-lite-fucking-hip-English-i-din-text-sjukan. Jag kommer att tänka på min gamla mormor som ideligen råkade röra ihop tyska och svenska så att resultatet emellanåt blev en hiskelig, men ändå ganska rolig svyska. I hennes närvaro kunde språket ibland bli sowas hesslisches geblandat. En kväll åt vi "korf".
Nå, om vi nu ska vara så goddamn cool i våra texter så varför inte ta det to a higher level of refinement med en gång? Warum nicht several languages benutzen, då blir det jo mer morsomt enda, n'est-ce pas?
Aber manchmal glaube ich das notre propre Suèdois är ganska fin after all.
Salut!
(Här skulle jag lagt in några modebilder.)
Förutom skriv-bara-en-mening-på-varje-rad-sjukan och skriv-bara-ett-ord-i-varje-mening-sjukan har vi numera den allmänt utbredda stoppa-in-lite-fucking-hip-English-i-din-text-sjukan. Jag kommer att tänka på min gamla mormor som ideligen råkade röra ihop tyska och svenska så att resultatet emellanåt blev en hiskelig, men ändå ganska rolig svyska. I hennes närvaro kunde språket ibland bli sowas hesslisches geblandat. En kväll åt vi "korf".
Nå, om vi nu ska vara så goddamn cool i våra texter så varför inte ta det to a higher level of refinement med en gång? Warum nicht several languages benutzen, då blir det jo mer morsomt enda, n'est-ce pas?
Aber manchmal glaube ich das notre propre Suèdois är ganska fin after all.
Salut!
2008-09-30
Den lilla högen med lappar
Att fixa dispositionen av en roman låter sig enklast göras med hjälp av lappar. Man skriver ner sina infall och idéer på små lappar som man sedan kan pussla runt med tills det blir något bra och sammanhängande. Jag har även använt det med framgång när jag redigerat vissa intervjuer och liknande. Numera, när man kan göra hela jobbet i datorn, är det lättare än någonsin. (Se ett tidigare inlägg om programvara för författare.)
MEN! Det finns en nackdel också. Jag får panik av att se den där lapphögen. Jag vet inte varför, men jag får det. Jag blir faktiskt lite rädd för den. En hel bok, beskådad med ett enda ögonkast ... Så nu sitter jag här med den virtuella lapphögen på datorskärmen och blir lite torr i munnen.
She's got the whole world
in her hand
She's got the whole world
in her hand
She's got the whole world
in her hand
She's got the whole wide world in her hand
(Har jag någon gång nämnt min svaghet för gospel?)
MEN! Det finns en nackdel också. Jag får panik av att se den där lapphögen. Jag vet inte varför, men jag får det. Jag blir faktiskt lite rädd för den. En hel bok, beskådad med ett enda ögonkast ... Så nu sitter jag här med den virtuella lapphögen på datorskärmen och blir lite torr i munnen.
She's got the whole world
in her hand
She's got the whole world
in her hand
She's got the whole world
in her hand
She's got the whole wide world in her hand
(Har jag någon gång nämnt min svaghet för gospel?)
2008-09-28
Äntligen
Idag hände det äntligen.
Jag gick min långa promenad - tolv kilometer - och när jag kommit halvvägs kom idéerna plötsligt ramlande. Min halvdöda roman ställde sig upp och var i högsta grad levande igen. Sammanhangen var med ens glasklara, där mitt ute på landsvägen.
Det är lika märkligt varje gång det händer. Som att famla runt i ett mörkt rum och äntligen hitta ljusknappen.
Jag försöker dessutom samla mod att börja göra ett filmmanus av "Svart eld". Det är ju inte så enkelt som att skriva av boksidorna, precis. En bok är en bok och en film är en film ... själva berättelsen måste helt enkelt göras om på sina ställen.
Jag gick min långa promenad - tolv kilometer - och när jag kommit halvvägs kom idéerna plötsligt ramlande. Min halvdöda roman ställde sig upp och var i högsta grad levande igen. Sammanhangen var med ens glasklara, där mitt ute på landsvägen.
Det är lika märkligt varje gång det händer. Som att famla runt i ett mörkt rum och äntligen hitta ljusknappen.
Jag försöker dessutom samla mod att börja göra ett filmmanus av "Svart eld". Det är ju inte så enkelt som att skriva av boksidorna, precis. En bok är en bok och en film är en film ... själva berättelsen måste helt enkelt göras om på sina ställen.
2008-09-25
Glädje - varför vänta?
Mitt förra inlägg handlade ju tyvärr om sorg. Jag tänkte därför skriva något om glädje istället och låta mina privata bekymmer sjunka tillbaka in i det privata igen.
Jag såg ett föredrag på webben häromdagen där jag fick lära mig bl a följande: den lycka som skapas av våra "simulerade" upplevelser (dvs våra fantasier, framtidsdrömmar etc) är precis lika mycket värd för oss som "the real thing", dvs sådant som verkligen händer. Vi blir lika glada, lika påverkade nu och för framtiden av det som ännu inte skett - och kanske aldrig sker - som av det som verkligen sker.
Ja, men det där visste jag ju egentligen. Böcker är bara trycksvärta på papper, berättelserna handlar om personer som inte finns, och ändå blir man engagerad, glad, ledsen och nervös när man läser. En del bokupplevelser kan ju kännas lika starka som verkligheten.
Hundarna har förmodligen idiotförklarat oss människor för länge sedan. Under en hunds ungdomstid kommer den ofta in i något som kallas spökåldern under en viss period. Under spökåldern kan lilla vovven plötsligt reagera med rädsla och upprördhet på helt vardagliga ting som den tidigare ignorerade: soptunnor, träd, lyktstolpar etc. De ser spöken. Vi flinar lite överseende åt stollerierna och vet att det går över. Det är bara en fas.
Sedan får hundstackaren i resten av sitt liv dras med en ägare som med jämna mellanrum sätter sig bom stilla i en stol och glor rakt fram (på en datorskärm, fast det vet ju inte hunden) och sedan bara sitter där, helt ensam. I timmar, kanske. Och plötsligt börjar skratta, gråta eller rentav prata rätt ut i luften.
Psykologhunden skulle här förmodligen bekymrat skaka på huvudet så att öronen fladdrade och sorgset förklara för klienthunden att människor är såna. De ser saker som inte finns och upplever saker som inte händer. Faktiskt mest hela tiden. Det värsta är att det inte ens är en fas, det pågår livet ut.
En person jag känner brukar förklara att man "inte ska hoppas för mycket, då blir man bara besviken". Jag har aldrig hållit med om detta. Livet går inte ut på att undvika besvikelser. Hoppas jättemycket och lär dig hantera besvikelserna istället. Enligt resonemanget ovan är det också lika bra att ta ut så mycket glädje som möjligt i förskott, den är inte alls mindre värd då än sedan. Upplevelsen sedan blir kanske dessutom minst lika rolig som man tänkte sig, och då får man vara glad två gånger. Eller också blir den inte det, och då är alltså inte förhoppningarna mindre värdefulla för det. De lyckokänslor vi en gång har upplevt, kan inte tas ifrån oss i efterhand.
Nu ska jag gå och njuta av min tillvaro som hyllad, världsberömd kultförfattare ett slag ...
Jag såg ett föredrag på webben häromdagen där jag fick lära mig bl a följande: den lycka som skapas av våra "simulerade" upplevelser (dvs våra fantasier, framtidsdrömmar etc) är precis lika mycket värd för oss som "the real thing", dvs sådant som verkligen händer. Vi blir lika glada, lika påverkade nu och för framtiden av det som ännu inte skett - och kanske aldrig sker - som av det som verkligen sker.
Ja, men det där visste jag ju egentligen. Böcker är bara trycksvärta på papper, berättelserna handlar om personer som inte finns, och ändå blir man engagerad, glad, ledsen och nervös när man läser. En del bokupplevelser kan ju kännas lika starka som verkligheten.
Hundarna har förmodligen idiotförklarat oss människor för länge sedan. Under en hunds ungdomstid kommer den ofta in i något som kallas spökåldern under en viss period. Under spökåldern kan lilla vovven plötsligt reagera med rädsla och upprördhet på helt vardagliga ting som den tidigare ignorerade: soptunnor, träd, lyktstolpar etc. De ser spöken. Vi flinar lite överseende åt stollerierna och vet att det går över. Det är bara en fas.
Sedan får hundstackaren i resten av sitt liv dras med en ägare som med jämna mellanrum sätter sig bom stilla i en stol och glor rakt fram (på en datorskärm, fast det vet ju inte hunden) och sedan bara sitter där, helt ensam. I timmar, kanske. Och plötsligt börjar skratta, gråta eller rentav prata rätt ut i luften.
Psykologhunden skulle här förmodligen bekymrat skaka på huvudet så att öronen fladdrade och sorgset förklara för klienthunden att människor är såna. De ser saker som inte finns och upplever saker som inte händer. Faktiskt mest hela tiden. Det värsta är att det inte ens är en fas, det pågår livet ut.
En person jag känner brukar förklara att man "inte ska hoppas för mycket, då blir man bara besviken". Jag har aldrig hållit med om detta. Livet går inte ut på att undvika besvikelser. Hoppas jättemycket och lär dig hantera besvikelserna istället. Enligt resonemanget ovan är det också lika bra att ta ut så mycket glädje som möjligt i förskott, den är inte alls mindre värd då än sedan. Upplevelsen sedan blir kanske dessutom minst lika rolig som man tänkte sig, och då får man vara glad två gånger. Eller också blir den inte det, och då är alltså inte förhoppningarna mindre värdefulla för det. De lyckokänslor vi en gång har upplevt, kan inte tas ifrån oss i efterhand.
Nu ska jag gå och njuta av min tillvaro som hyllad, världsberömd kultförfattare ett slag ...
2008-09-20
Sorg
Denna vecka har tyvärr gått i sorgens tecken.
Några människor som på olika sätt betytt mycket under min uppväxt har avlidit. Jag är i både chock och sorg just nu, och jag inser att jag har ett betydande sorgearbete framför mig.
Sorgearbete. Vilket underligt ord. Men det är kanske inte så dumt, vad vet jag.
Nåväl, denna dag är strålande vacker och jag har just varit ute i trädgården och plockat kryddörter och blommor och njutit av värmen och den milda höstluften. Aldrig är gräset så grönt som så här års, aldrig är vattnet så genomskinligt och luften så klar.
Jag tillägnar er därför denna dag, ni som nu har gått vidare. Inget är mer värdefullt än denna dag.
Några människor som på olika sätt betytt mycket under min uppväxt har avlidit. Jag är i både chock och sorg just nu, och jag inser att jag har ett betydande sorgearbete framför mig.
Sorgearbete. Vilket underligt ord. Men det är kanske inte så dumt, vad vet jag.
Nåväl, denna dag är strålande vacker och jag har just varit ute i trädgården och plockat kryddörter och blommor och njutit av värmen och den milda höstluften. Aldrig är gräset så grönt som så här års, aldrig är vattnet så genomskinligt och luften så klar.
Jag tillägnar er därför denna dag, ni som nu har gått vidare. Inget är mer värdefullt än denna dag.
2008-08-24
Ja må författaren leva!
Fantastiskt. Jag visste att det var något särskilt när jag tittade på dagens datum. Tjugofjärde augusti ...
Så småningom blev jag påmind om det. Den här dagen, anno 2000, publicerades "Svart eld". Jag har med andra ord jubileum idag. Det är värt att fira. Jag slet med boken i så hemskt många år och den kom ut. Samma dag, dvs egentligen någon dag innan, skickade min förläggare den första recensionen till mig. Den var kanon. Verkligen. Jag hade förstås hoppats på beröm och det fick jag med råge. Det finns sämre sätt att debutera på.
Så småningom kom fler recensioner. Många väldigt positiva, någon lite försiktigt blandad och en så negativ att jag undrar om jag sett något värre.
Men just den dagen när min bok gavs ut, var det snopet tyst i mediavärlden. Jan Guillou publicerade den där Arn-boken i samma veva, har jag för mig. Det var mycket snack om den. Jag fick också lära mig Göteborgs-Postens syn på bokdebutanter: de har i sig inte tillräckligt mycket nyhetsvärde för att vara värda uppmärksamhet på deras kultursidor, inte ens om de har lokal förankring. Detta sagt av dem själva.
Jag insåg det då, det som jag tidigare bara anat: när du ger ut en bok, är kampen inte över i och med detta. Den har tvärtom just börjat. Man blir lite matt när man förstår det. Skriva är så skönt för man skriver ju vad man vill för att glädja sig själv. Marknadsföring innebär däremot att man ska trycka på alla andra sin åsikt och det är enbart slitsamt.
Nej, jag har alltså inte skrivit något på denna blogg sedan juni. Efter det har jag ägnat mig åt livet i största allmänhet. Jag har också skrivit väldigt mycket i min privata dagbok. Detta gläder knappast någon annan än mig, men skriva är alltså skönt när man gör det för sin egen skull och på egna villkor.
Så småningom blev jag påmind om det. Den här dagen, anno 2000, publicerades "Svart eld". Jag har med andra ord jubileum idag. Det är värt att fira. Jag slet med boken i så hemskt många år och den kom ut. Samma dag, dvs egentligen någon dag innan, skickade min förläggare den första recensionen till mig. Den var kanon. Verkligen. Jag hade förstås hoppats på beröm och det fick jag med råge. Det finns sämre sätt att debutera på.
Så småningom kom fler recensioner. Många väldigt positiva, någon lite försiktigt blandad och en så negativ att jag undrar om jag sett något värre.
Men just den dagen när min bok gavs ut, var det snopet tyst i mediavärlden. Jan Guillou publicerade den där Arn-boken i samma veva, har jag för mig. Det var mycket snack om den. Jag fick också lära mig Göteborgs-Postens syn på bokdebutanter: de har i sig inte tillräckligt mycket nyhetsvärde för att vara värda uppmärksamhet på deras kultursidor, inte ens om de har lokal förankring. Detta sagt av dem själva.
Jag insåg det då, det som jag tidigare bara anat: när du ger ut en bok, är kampen inte över i och med detta. Den har tvärtom just börjat. Man blir lite matt när man förstår det. Skriva är så skönt för man skriver ju vad man vill för att glädja sig själv. Marknadsföring innebär däremot att man ska trycka på alla andra sin åsikt och det är enbart slitsamt.
Nej, jag har alltså inte skrivit något på denna blogg sedan juni. Efter det har jag ägnat mig åt livet i största allmänhet. Jag har också skrivit väldigt mycket i min privata dagbok. Detta gläder knappast någon annan än mig, men skriva är alltså skönt när man gör det för sin egen skull och på egna villkor.
2008-06-28
Mer om kändisar och bloggar
Jag dröjer mig kvar lite vid ämnena Kändisar, Idoler och Bloggar. Det är så fascinerande.
Det börjar kännas som om vi snart har hunnit varvet runt. En gång i tiden var det något verkligt märkvärdigt att "se sitt namn i tryck", för att inte tala om hur fantastiskt det var att se sina egna ord i tryck, dvs få något publicerat. Få synas på bild i lokaltidningen, få en insändare publicerad eller kanske rentav få ge ut en egen bok. Att lyckas med det var lite som att komma till himlen.
Jag minns när ett program som hette Studio S skulle göra ett reportage om min hemstad Skövde. (Reportaget handlade, pinsamt nog, om alkoholproblem men nåja. Skövde fick i alla fall vara med i TV, och för övrigt vill jag minnas att det blev ett riktigt bra reportage när allt kom omkring.) Alla såg förstås det programmet. Någons mamma figurerade visst i bild vid något tillfälle. Wow, liksom.
Ja, det var då. Det har hänt väldigt mycket sedan dess. Det som först hände var att mediavärlden exploderade. Med mediernas växande inverkan fick vi inte bara kändisar utan också SUPERKÄNDISAR, sådana där som var kända i precis hela världen och verkligen kunde vältra sig i pengar tack vare berömmelsen. De var inte längre bara berömda filmstjärnor i Hollywood och en och annan popstjärna. De var supermodeller och superkända idrottsmän. Super, super.
"Alla" vill vara kändisar (heter det ju i alla fall) och eftersom behovet är så starkt har kändisfabriken börjat spotta ur sig kändisar på löpande band. Numera kan man bli kändis på att delta i dokusåpor, blogga eller hojta lagom högt på MySpace eller Facebook. Eftersom så många vill bli kändisar, måste man ständigt uppfinna nya sätt att tillverka dem på, så att så många som möjligt får chansen.
Detta leder oundvikligen till nästa fas i utvecklingen. Det hela börjar bli urholkat. Idag är det inte märkvärdigt att skriva i tidningen, för den som vill kan starta en blogg och skriva själv. Vi vet varför fotomodellerna ser så snygga ut på bild - ta ett foto av dig själv, photoshoppa det lite och vips ser du också ut som en supermodell. (Fast inte längre som dig själv.) Trött på hitlistorna? Sjung något själv och lägg ut på MySpace. Numera upptäcks stjärnor även den vägen. Refuserad av förlaget? Publicera boken på nätet. Googla på ditt eget namn och spärra upp ögonen över alla träffar. Eller gör en fansida om din favoritkändis och bli känd på att vara ett fan ...
Sedan är jag säkert inte ensam om att förakta den sortens kändisar som blivit berömda för att en viss tidning bestämt att de ska bli berömda, inte för att de själva egentligen har något att komma med. Jag beundrar verklig talang när jag ser den. Dessvärre är nio av tio mediakändisar idag inte frukten av verklig egen talang utan snarare av effektiv marknadsföring. Jag behöver inte nämna namnen på alla de hundratals medianollor som plågar oss från löpsedlarna och gaggar i kändisprogram och deltar i talangjakter dagarna i ända - ni kommer nog på några själva.
Jag har svårt att tänka mig ett roligare jobb än att syssla med reklam för någon eller något som förtjänar det. Och lika svårt att tänka mig något värre än att marknadsföra skit.
De flesta vet jag vad jag talar om. De flesta har nämligen, precis som jag, vid något tillfälle stått framför en klass eller en grupp kollegor och tvingats redovisa ett specialarbete eller projekt som faktiskt inte varit särskilt bra eller haft något innehåll att tala om. Av denna anledning brukar jag råda folk som vill ge ut böcker att inte ens försöka förrän de själva är helt nöjda med manuset. Det är helt enkelt inte värt att publicera skit. Inte i dagens mediakakafoni när alla andra också publicerar skit. Det blir som den där misslyckade skolredovisningen, fast ett antal magnituder värre. Dessutom är det också så att även om man är helt nöjd med manuset före publiceringen, hittar man nittioelva grodor i det efteråt. Hur många grodor hittar man då om man inte var nöjd från början, ens?
(Var jag nöjd med manuset till Svart eld, frågar sig då vän av ordning. Ja, det var jag. Och jodå, jag har hittat de där nittioelva grodorna och jag har svurit riktigt mycket över dem.)
I vintras intervjuade jag en kändis som i mitt tycke tillhör kategorin talangfull-på-riktigt och det var förstås otroligt kul för det var tacksamt värre. Personen ifråga hade ju något att komma med och det var en enorm fröjd att redigera det materialet. Men jag vill inte ha som yrke att interjua kändisar på allvar, för rätt vad det är sitter man med någon som bara är en uppblåst mediasåpbubbla, och då är det ju inte roligt längre. Då blir uppgiften bara löjlig och meningslös, ett bidrag till den globala intellektuella miljöförstöringen.
Frågan är hur man skapar SUPERSTJÄRNOR i denna störtflod. Vilka ska vi i fortsättningen se upp till, vilka ska vara ouppnåeliga, vilka ska vi kunna dyrka när kändisskapet numera ligger inom räckhåll för alla - eller ingen? Jag tror nämligen att det ligger något djupt i detta. Jag är övertygad om att människan i grunden är en religiös varelse med ett inbyggt behov av dyrkan, och detta religiösa behov måste få sitt utlopp någonstans och på något sätt. Därför är jag mycket nyfiken på hur morgondagens superstjärnor egentligen ser ut och varifrån de kommer. Det faktum att vi ständigt tycks leta efter "de nya superkändisarna" talar ju för sig självt. Häromdagen läste jag att det var fotbollsfruarna som var de nya superkändisarna, jamen herregud alltså. Att spelarna själva blir berömda kan jag fortfarande förstå, de gör ju något. Men nu ska vi tydligen titta på läktarfolket istället, jaha ...
Eller kommer marknaden med tiden att sanera sig själv, så att kraven på att bli s k A-kändis stiger igen, medan gapet till B-kändisarna växer? Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte ens vad jag vill i den här frågan, vilket som skulle vara bäst för oss alla. Däremot har jag slutat att bry mig om nya filmer, jag orkar inte se på TV längre, har nollkoll på listettorna, jag läser om kändisar som jag aldrig hört talas om - jag är säkert den enda i hela världen som inte vet hur Jessica Simpson ser ut eller vilka filmer hon gjort - och jag är allmänt mätt och oimponerad. Jag tror faktiskt att jag inte är ensam om de här känslorna.
Eller också håller jag bara på att bli gammal.
Det börjar kännas som om vi snart har hunnit varvet runt. En gång i tiden var det något verkligt märkvärdigt att "se sitt namn i tryck", för att inte tala om hur fantastiskt det var att se sina egna ord i tryck, dvs få något publicerat. Få synas på bild i lokaltidningen, få en insändare publicerad eller kanske rentav få ge ut en egen bok. Att lyckas med det var lite som att komma till himlen.
Jag minns när ett program som hette Studio S skulle göra ett reportage om min hemstad Skövde. (Reportaget handlade, pinsamt nog, om alkoholproblem men nåja. Skövde fick i alla fall vara med i TV, och för övrigt vill jag minnas att det blev ett riktigt bra reportage när allt kom omkring.) Alla såg förstås det programmet. Någons mamma figurerade visst i bild vid något tillfälle. Wow, liksom.
Ja, det var då. Det har hänt väldigt mycket sedan dess. Det som först hände var att mediavärlden exploderade. Med mediernas växande inverkan fick vi inte bara kändisar utan också SUPERKÄNDISAR, sådana där som var kända i precis hela världen och verkligen kunde vältra sig i pengar tack vare berömmelsen. De var inte längre bara berömda filmstjärnor i Hollywood och en och annan popstjärna. De var supermodeller och superkända idrottsmän. Super, super.
"Alla" vill vara kändisar (heter det ju i alla fall) och eftersom behovet är så starkt har kändisfabriken börjat spotta ur sig kändisar på löpande band. Numera kan man bli kändis på att delta i dokusåpor, blogga eller hojta lagom högt på MySpace eller Facebook. Eftersom så många vill bli kändisar, måste man ständigt uppfinna nya sätt att tillverka dem på, så att så många som möjligt får chansen.
Detta leder oundvikligen till nästa fas i utvecklingen. Det hela börjar bli urholkat. Idag är det inte märkvärdigt att skriva i tidningen, för den som vill kan starta en blogg och skriva själv. Vi vet varför fotomodellerna ser så snygga ut på bild - ta ett foto av dig själv, photoshoppa det lite och vips ser du också ut som en supermodell. (Fast inte längre som dig själv.) Trött på hitlistorna? Sjung något själv och lägg ut på MySpace. Numera upptäcks stjärnor även den vägen. Refuserad av förlaget? Publicera boken på nätet. Googla på ditt eget namn och spärra upp ögonen över alla träffar. Eller gör en fansida om din favoritkändis och bli känd på att vara ett fan ...
Sedan är jag säkert inte ensam om att förakta den sortens kändisar som blivit berömda för att en viss tidning bestämt att de ska bli berömda, inte för att de själva egentligen har något att komma med. Jag beundrar verklig talang när jag ser den. Dessvärre är nio av tio mediakändisar idag inte frukten av verklig egen talang utan snarare av effektiv marknadsföring. Jag behöver inte nämna namnen på alla de hundratals medianollor som plågar oss från löpsedlarna och gaggar i kändisprogram och deltar i talangjakter dagarna i ända - ni kommer nog på några själva.
Jag har svårt att tänka mig ett roligare jobb än att syssla med reklam för någon eller något som förtjänar det. Och lika svårt att tänka mig något värre än att marknadsföra skit.
De flesta vet jag vad jag talar om. De flesta har nämligen, precis som jag, vid något tillfälle stått framför en klass eller en grupp kollegor och tvingats redovisa ett specialarbete eller projekt som faktiskt inte varit särskilt bra eller haft något innehåll att tala om. Av denna anledning brukar jag råda folk som vill ge ut böcker att inte ens försöka förrän de själva är helt nöjda med manuset. Det är helt enkelt inte värt att publicera skit. Inte i dagens mediakakafoni när alla andra också publicerar skit. Det blir som den där misslyckade skolredovisningen, fast ett antal magnituder värre. Dessutom är det också så att även om man är helt nöjd med manuset före publiceringen, hittar man nittioelva grodor i det efteråt. Hur många grodor hittar man då om man inte var nöjd från början, ens?
(Var jag nöjd med manuset till Svart eld, frågar sig då vän av ordning. Ja, det var jag. Och jodå, jag har hittat de där nittioelva grodorna och jag har svurit riktigt mycket över dem.)
I vintras intervjuade jag en kändis som i mitt tycke tillhör kategorin talangfull-på-riktigt och det var förstås otroligt kul för det var tacksamt värre. Personen ifråga hade ju något att komma med och det var en enorm fröjd att redigera det materialet. Men jag vill inte ha som yrke att interjua kändisar på allvar, för rätt vad det är sitter man med någon som bara är en uppblåst mediasåpbubbla, och då är det ju inte roligt längre. Då blir uppgiften bara löjlig och meningslös, ett bidrag till den globala intellektuella miljöförstöringen.
Frågan är hur man skapar SUPERSTJÄRNOR i denna störtflod. Vilka ska vi i fortsättningen se upp till, vilka ska vara ouppnåeliga, vilka ska vi kunna dyrka när kändisskapet numera ligger inom räckhåll för alla - eller ingen? Jag tror nämligen att det ligger något djupt i detta. Jag är övertygad om att människan i grunden är en religiös varelse med ett inbyggt behov av dyrkan, och detta religiösa behov måste få sitt utlopp någonstans och på något sätt. Därför är jag mycket nyfiken på hur morgondagens superstjärnor egentligen ser ut och varifrån de kommer. Det faktum att vi ständigt tycks leta efter "de nya superkändisarna" talar ju för sig självt. Häromdagen läste jag att det var fotbollsfruarna som var de nya superkändisarna, jamen herregud alltså. Att spelarna själva blir berömda kan jag fortfarande förstå, de gör ju något. Men nu ska vi tydligen titta på läktarfolket istället, jaha ...
Eller kommer marknaden med tiden att sanera sig själv, så att kraven på att bli s k A-kändis stiger igen, medan gapet till B-kändisarna växer? Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte ens vad jag vill i den här frågan, vilket som skulle vara bäst för oss alla. Däremot har jag slutat att bry mig om nya filmer, jag orkar inte se på TV längre, har nollkoll på listettorna, jag läser om kändisar som jag aldrig hört talas om - jag är säkert den enda i hela världen som inte vet hur Jessica Simpson ser ut eller vilka filmer hon gjort - och jag är allmänt mätt och oimponerad. Jag tror faktiskt att jag inte är ensam om de här känslorna.
Eller också håller jag bara på att bli gammal.
Bloggande författare ...
I en artikel på Aftonbladets kultursida recenserar och reflekterar Inga-Lina Lindqvist över några författarkollegors bloggar. Tänk, det går alltså att göra om sin blogg till en bok, det trodde jag inte. Nå, jag ska inte försöka med min. Tusan heller att jag inbillar mig att någon vill betala pengar för att läsa det här. Mitt liv ... jag menar, vi är alla huvudpersoner i våra egna dramor och därför är våra liv intressanta - för oss själva. Men jag är huvudperson i mitt liv och knappt ens en statist i ditt, det vet jag.
Artikelförfattaren funderar sorgset mot slutet över vad hon har lärt sig av all författarbloggläsning: "Att mina kollegor är så framgångsrika och så älskade av sina läsare, öser ur så rika källor av begåvning och kunskap, har så engagerade redaktörer och agenter och träffar varandra på så härliga mingel att jag efter att ha läst färdigt vill skjuta mig en kula för pannan.
Min nya bok som ska komma ut i höst fyller mig bara med ångest. Det enda jag ser i den är språkfelen. Inga signeringar är bokade, inga tv-program har bjudit in mig och jag har inte ens någon att nätverka med.
Att jag sedan får bre ut mig på Aftonbladets kultursida är ju inte mitt fel."
Buhuuu! Ska du skjuta dig för pannan, kära Inga-Lina, kan du ju ge mig ett nackskott innan dess. Min författarblogg har du inte ens läst, så om du är värdelös, vad är då jag? Jag ska inte komma ut med någon bok i höst heller. Och jo, jag har faktiskt varit inbjuden till ett TV-program en gång (Bokbussen) och jag var med och John Chrispinson var en härligt påläst och duktig intervjuare - men vi kan väl konstatera att det inte var igår direkt.
Det här påminner mig i alla fall något om Mons Kallentofts artikel "Debutantens klagan", över den totala brist på uppmärksamhet man får som debuterande författare. Han konstaterade i alla fall på slutet att han vunnit något slags prestigefyllt pris för debuterande deckarförfattare eller vad farao det nu var. Bara ett litet pris till dig, stackars Mons! Snyft, jag förstår att det kändes bittert!
Sånt där ger en ju lust att hänga sig.
Å andra sidan får jag ju skylla mig själv som inte varit mer produktiv på litterära sidan. Jag kan bara konstatera att småbarnsår kanske inte är några högprestationsår i författarens karriär. Men de växer ju, småttingarna. Jag har inte alls gett upp.
Inte heller uppdaterar jag denna blogg så ofta som jag "borde". Men si, det är ett led i min allmänna bloggrebellism. Det finns inga regler för hur ofta man ska uppdatera en blogg. Det finns inga regler för hur man ska skriva i en blogg. Min princip hittills har varit att jag skriver när jag känner för det och när jag har någonting att säga. Vilket, um, alltså inte tycks vara alltför ofta. (Såvida inte storyn om mitt senaste klädinköp verkligen är värd att sprida över hela nätet. Jag var på rea på Kapp-Ahl idag, sådär, intresseklubben får anteckna.)
Men ändå, Inga-Lina! Observera namnet på denna blogg! Jag känner mig faktiskt lite ... förbigådd! Lite putt!
För övrigt får jag faktiskt regelbundet inbjudningar till mingelfester på mitt förlag, som är stort och ansett. Jag menar, jag har i alla fall fått dem flera gånger ... men problemet är att förlaget finns i Stockholm och jag sitter på andra sidan Sverige. Jag kände mig i alla fall hyfsat hipp när jag läste inbjudningskortet.
Jaja. Nu ska jag jobba lite mer med min nya bok så kan alla, som läste denna blogg redan innan jag slog igenom på allvar också känna sig hippa sedan. Jag är faktiskt på gång - sist jag författade grep jag mig an en passage i boken - den där fördömda mittenpassagen - som hittills varit stendöd. Plötsligt kom en scen skuttande och presenterade sig för mig och plötsligt var det full fart.
Artikelförfattaren funderar sorgset mot slutet över vad hon har lärt sig av all författarbloggläsning: "Att mina kollegor är så framgångsrika och så älskade av sina läsare, öser ur så rika källor av begåvning och kunskap, har så engagerade redaktörer och agenter och träffar varandra på så härliga mingel att jag efter att ha läst färdigt vill skjuta mig en kula för pannan.
Min nya bok som ska komma ut i höst fyller mig bara med ångest. Det enda jag ser i den är språkfelen. Inga signeringar är bokade, inga tv-program har bjudit in mig och jag har inte ens någon att nätverka med.
Att jag sedan får bre ut mig på Aftonbladets kultursida är ju inte mitt fel."
Buhuuu! Ska du skjuta dig för pannan, kära Inga-Lina, kan du ju ge mig ett nackskott innan dess. Min författarblogg har du inte ens läst, så om du är värdelös, vad är då jag? Jag ska inte komma ut med någon bok i höst heller. Och jo, jag har faktiskt varit inbjuden till ett TV-program en gång (Bokbussen) och jag var med och John Chrispinson var en härligt påläst och duktig intervjuare - men vi kan väl konstatera att det inte var igår direkt.
Det här påminner mig i alla fall något om Mons Kallentofts artikel "Debutantens klagan", över den totala brist på uppmärksamhet man får som debuterande författare. Han konstaterade i alla fall på slutet att han vunnit något slags prestigefyllt pris för debuterande deckarförfattare eller vad farao det nu var. Bara ett litet pris till dig, stackars Mons! Snyft, jag förstår att det kändes bittert!
Sånt där ger en ju lust att hänga sig.
Å andra sidan får jag ju skylla mig själv som inte varit mer produktiv på litterära sidan. Jag kan bara konstatera att småbarnsår kanske inte är några högprestationsår i författarens karriär. Men de växer ju, småttingarna. Jag har inte alls gett upp.
Inte heller uppdaterar jag denna blogg så ofta som jag "borde". Men si, det är ett led i min allmänna bloggrebellism. Det finns inga regler för hur ofta man ska uppdatera en blogg. Det finns inga regler för hur man ska skriva i en blogg. Min princip hittills har varit att jag skriver när jag känner för det och när jag har någonting att säga. Vilket, um, alltså inte tycks vara alltför ofta. (Såvida inte storyn om mitt senaste klädinköp verkligen är värd att sprida över hela nätet. Jag var på rea på Kapp-Ahl idag, sådär, intresseklubben får anteckna.)
Men ändå, Inga-Lina! Observera namnet på denna blogg! Jag känner mig faktiskt lite ... förbigådd! Lite putt!
För övrigt får jag faktiskt regelbundet inbjudningar till mingelfester på mitt förlag, som är stort och ansett. Jag menar, jag har i alla fall fått dem flera gånger ... men problemet är att förlaget finns i Stockholm och jag sitter på andra sidan Sverige. Jag kände mig i alla fall hyfsat hipp när jag läste inbjudningskortet.
Jaja. Nu ska jag jobba lite mer med min nya bok så kan alla, som läste denna blogg redan innan jag slog igenom på allvar också känna sig hippa sedan. Jag är faktiskt på gång - sist jag författade grep jag mig an en passage i boken - den där fördömda mittenpassagen - som hittills varit stendöd. Plötsligt kom en scen skuttande och presenterade sig för mig och plötsligt var det full fart.
2008-05-25
Årets ESC-kommentar
ESC-finalen 2008 är över och detta år har jag engagerat mig minimalt. Förra året blev det desto mer, man kan undra vad det berodde på ...
I vanlig ordning blev det ett praktfiasko ... för vissa svenska medier. Det är pinsamt så att man vrider sig som en mask. Den svenska placeringen? Herregud, vem bryr sig? Dvs kvällstidningarna bryr sig. Kvällstidningarna - och en del andra tidningar också, föralldel - dundrar på som om detta var otroligt viktigt.
Ena tidningen skriver så här om Charlotte Perrellis egen kommentar till finalen:
"Hon visste efter andra landet.
Då lutade sig Charlotte Perrelli tillbaka och accepterade nederlaget
...
Någonstans kan jag känna att det känns ganska skönt just nu. Jag har gjort allt som stod i min makt. Jag är faktiskt väldigt cool och inte det minsta ledsen. Jag kommer att sova gott i natt, säger Charlotte Perrelli. "
Okej. Och vad står det i andra tidningen? Jo:
"PERRELLIS HYSTERISKA SAMMANBROTT INATT
När Charlotte Perrelli insåg vidden av fiaskot bröt hon samman - mitt under sändningen började hon svettas floder och reagerade hysteriskt: - Jag kunde inte sluta skratta under omröstningen, jag bara skrattade, berättar sångerskan. Efter finalen låste hon in sig på hotellrummet och bojkottade den stora segerefterfesten.
..."
Ja, vad säger man? Och sedan kommer någon slags paniksjälvanalys av "det svenska fiaskot" och "hur ska vi göra för att vinna nästa år då, nu är det kris " ...
Jag vet vilka det är som ska bedriva lite kritisk självanalys. Vilka som borde se sig i spegeln och fråga sig vad i helsicke de egentligen håller på med, och om det de gör egentligen är rätt. Jag börjar faktiskt bli riktigt, riktigt trött på den här skitjournalistiken som inte bara saknar rätt proportioner utan också är direkt osann ibland. Det är inte bara obehagligt, det börjar kännas direkt farligt när världen ska förvrängas på det här viset. Jag tycker att det känns cyniskt och beräknande och jo, jag skäms när jag ser det. Skäms för att jag själv ens har tittat åt det hållet, skäms när jag ser hur många det är som slukar vartenda ord likt dumma åsnor.
Själva resultatet? Ja, som sagt, vem bryr sig? Jag hoppas alltid att bästa låten ska vinna men egentligen är det inte så hemskt noga med det heller. Norge kan ha fått till en alldeles äkta hit. Jag var helt likgiltig för "Hero" i år. Men pressens skriverier gör mig upprörd. Det värsta är ju att de skriver varje dag, året runt, om allt möjligt. Med lögner är det nu så att om man en gång har blivit påkommen med en, har man svårt att vara trovärdig även i andra sammanhang sedan.
Jag ville inte se ESC i år. Nu gjorde jag det ändå, för familjens skull. Själva showen var faktiskt rätt rolig ändå - vilken scen! Wow! - men ståhejet omkring detta, skriverierna - nej, nej.
Det enda "Sverige" behöver ändra på inför nästa års låtspektakel är attityden hos medierna, och möjligen också hos dem som läser ... Förlåt mig, alla ni som möjligen läste det här för att få ytterligare en kvasianalys av "vad som hände". Det kändes viktigare att säga det här.
Förresten tyckte jag att Frankrike var bäst igår.
I vanlig ordning blev det ett praktfiasko ... för vissa svenska medier. Det är pinsamt så att man vrider sig som en mask. Den svenska placeringen? Herregud, vem bryr sig? Dvs kvällstidningarna bryr sig. Kvällstidningarna - och en del andra tidningar också, föralldel - dundrar på som om detta var otroligt viktigt.
Ena tidningen skriver så här om Charlotte Perrellis egen kommentar till finalen:
"Hon visste efter andra landet.
Då lutade sig Charlotte Perrelli tillbaka och accepterade nederlaget
...
Någonstans kan jag känna att det känns ganska skönt just nu. Jag har gjort allt som stod i min makt. Jag är faktiskt väldigt cool och inte det minsta ledsen. Jag kommer att sova gott i natt, säger Charlotte Perrelli. "
Okej. Och vad står det i andra tidningen? Jo:
"PERRELLIS HYSTERISKA SAMMANBROTT INATT
När Charlotte Perrelli insåg vidden av fiaskot bröt hon samman - mitt under sändningen började hon svettas floder och reagerade hysteriskt: - Jag kunde inte sluta skratta under omröstningen, jag bara skrattade, berättar sångerskan. Efter finalen låste hon in sig på hotellrummet och bojkottade den stora segerefterfesten.
..."
Ja, vad säger man? Och sedan kommer någon slags paniksjälvanalys av "det svenska fiaskot" och "hur ska vi göra för att vinna nästa år då, nu är det kris " ...
Jag vet vilka det är som ska bedriva lite kritisk självanalys. Vilka som borde se sig i spegeln och fråga sig vad i helsicke de egentligen håller på med, och om det de gör egentligen är rätt. Jag börjar faktiskt bli riktigt, riktigt trött på den här skitjournalistiken som inte bara saknar rätt proportioner utan också är direkt osann ibland. Det är inte bara obehagligt, det börjar kännas direkt farligt när världen ska förvrängas på det här viset. Jag tycker att det känns cyniskt och beräknande och jo, jag skäms när jag ser det. Skäms för att jag själv ens har tittat åt det hållet, skäms när jag ser hur många det är som slukar vartenda ord likt dumma åsnor.
Själva resultatet? Ja, som sagt, vem bryr sig? Jag hoppas alltid att bästa låten ska vinna men egentligen är det inte så hemskt noga med det heller. Norge kan ha fått till en alldeles äkta hit. Jag var helt likgiltig för "Hero" i år. Men pressens skriverier gör mig upprörd. Det värsta är ju att de skriver varje dag, året runt, om allt möjligt. Med lögner är det nu så att om man en gång har blivit påkommen med en, har man svårt att vara trovärdig även i andra sammanhang sedan.
Jag ville inte se ESC i år. Nu gjorde jag det ändå, för familjens skull. Själva showen var faktiskt rätt rolig ändå - vilken scen! Wow! - men ståhejet omkring detta, skriverierna - nej, nej.
Det enda "Sverige" behöver ändra på inför nästa års låtspektakel är attityden hos medierna, och möjligen också hos dem som läser ... Förlåt mig, alla ni som möjligen läste det här för att få ytterligare en kvasianalys av "vad som hände". Det kändes viktigare att säga det här.
Förresten tyckte jag att Frankrike var bäst igår.
2008-05-18
Carpe Oportunitas!
Jag har sedan en längre tid bedrivit diskussioner med några vänner angående konsten att veta vad man vill och att ta sig dit. En ganska häpnadsväckande slutsats som med tiden drogs var att livet faktiskt kryllar av möjligheter. Kan låta lite väl klämkäckt för den som just drabbats av en hemsk olycka eller något annat tragiskt, men att det finns möjligheter innebär inte heller att det saknas olyckor. Och alla kommer vi slutligen fram till stunden då Han Däruppe obönhörligen förklarar "Game Over" och drar ur sladden för oss. Då är det slut på alternativ.
Men nu skulle det inte handla om sådant. Om man låser sig vid värsta-scenarier hela tiden skulle man ju sitta fullkomligt handlingsförlamad genom hela livet. Även jag har varit någon enda minut från att lämna in, och jag hade synnerligen goda skäl den gången också. Men det tar jag någon annan gång.
Men man jobbar ju alltså med sina önskningar. Man drömmer, man hoppas, man önskar, man har visioner (som det så stiligt heter om man jobbar på något av våra större företag). Och jag tror att tricket är att å ena sidan ha väldigt klart för sig vad man vill, men å andra sidan vara maximalt öppen och flexibel för vilka vägar man ska ta sig fram på. Att låsa sig vid en enda lösning är nästan omöjligt, i synnerhet om den innefattar skeenden som man själv inte kan råda över. Man vill bli rik, men bestämmer sig för att vägen dit är att man har full pott på lottokupongen nu på lördag. Då kommer det förmodligen inte att fungera, såvida man inte gör en helgardering (och jag vet inte vad en sådan kostar, faktiskt). Å andra sidan vimlar det av personer som vill bli rika och faktiskt blir det också. Och sätten är som bekant väldigt många. Jag lägger inga värderingar i detta, jag bara konstaterar att så här är det.
Nå, resultatet av den här diskussionen blev alltså att det inte bara är viktigt att utnyttja de möjligheter som står till buds, utan också att det oftast finns fler möjligheter än man tänker på. De är lite bedrägliga, de existerar kanske bara en kort stund, likt en såpbubbla. Problemet är ju att vi alla, jag inräknad, har lärt oss att vanemässigt ignorera dessa såpbubblor. Vi vågar inte, vi har inte självförtroende nog, vi vet inte vad vi egentligen vill (innerst inne), vi trycks ner av omgivningen, vi är kanske helt enkelt inte redo i just det ögonblicket, vi kan ha alla möjliga skäl. En del bra, en del dåliga. Men oftast heter det sedan att vi aldrig fick chansen.
Inom inlärningspsykologin talar man ibland om "fönster". Under vissa skeenden i ett barns utveckling öppnas ett fönster inom barnet, då det är redo att lära sig en viss färdighet. Om det får rätt stimulans under denna tid, kommer inlärningen att gå i raketfart. Annars stängs fönstret och i vissa fall kan det sedan aldrig öppnas igen, eller också blir inlärningen i ett senare skede hundra gånger jobbigare än det kunde varit. Jag minns när jag lärde mig läsa. Bestämt var det ett fönster som öppnades då. Jag var fem år, hade en förstående mamma och lärde mig på nolltid, för jag var redo, jag var öppen, jag hade inte lärt mig att planera och begrunda och fråga mig om jag verkligen skulle och borde.
Tyvärr blir det ju senare så att man förlorar dessa förmågor. Ska jag verkligen? Kan jag verkligen? Nu? Men ... Barnet behöver trots allt hjälp med att lära sig saker eller komma någon vart. Det gör inte jag, men de begränsningar jag ger mig själv är desto mer effektiva! Och fönstren stängs, blindheten utvecklas, tills man skapat sig ett riktigt tunnelseende här i livet.
Vad missar man inte då?
Jag kan också ta ett exempel på detta med försummade chanser - barnsligt, ytligt och egentligen oviktigt, men ändå rätt belysande: jag har inte det midjemått jag skulle vilja ha. Har alltid drömt om getingmidja, har något som snarare är ... motsatsen, ja. Och detta kan jag skylla på mina matvanor, mina träningsvanor och inte minst mina gener ... Men jag råkar ju veta att det finns sätt att åtgärda problemet. Ett är förstås att gå ner i vikt, men i mitt fall brukar det inte innebära att proportionerna ändras så mycket. Ett annat är att göra några effektiva övningar som jag lärt mig. De fungerar riktigt bra, tar några minuter varje gång och är inte ens särskilt svåra.
Livet är generöst med chanser, ja, och hur många chanser (i princip varje timme!) har jag inte att göra de där övningarna? Tar jag dem? Näh. För jag är lat som alla andra och jag är lika bra som alla andra på att vifta bort mina möjligheter. Istället kan jag med tiden komma med en gnällig och krystad bortförklaring som inbegriper mina gener en gång till, samt femtio skäl till varför jag inte hinner och inte har råd med gymmet. Och detta går igen i väldigt mycket av det jag gör. Men egentligen kan jag alltså inte skylla på att jag inte har några möjligheter. Det är bara det att de oftast inte ser ut som jag tänkte mig. Det jag nu börjar lära mig (igen) är att vara mer förutsättningslös. Att tro på att vissa saker kan hända mig, men inte låsa mig vid hur och när så mycket. Sådant bäddar bara för besvikelser och sänkt självförtroende. Vissa saker kan jag förstås planera i detalj eftersom jag styr över dem helt själv, och då är det ju helt OK att planera också - men det finns ju mycket annat som jag egentligen inte råder över. Ändå gör jag det mer än jag tror, just för att tillfällena ideligen dyker upp om jag bara är uppmärksam.
Jag kände en tjej som älskade att sola och alltid var brun som en pepparkaka. Hur bar hon sig åt? Hon störtade ut på altanen så fort solen visade sig aldrig så lite. Alltså blev hon brun även solfattiga somrar ... ja, för detta var på den gamla goda tiden då folk solade och blev bruna. Själv hatar jag att sola och har inte gjort det sedan jag var tonåring. Men det är en annan historia.
Men det är i skrivandet man märker det mest. Det är ibland svårt att hitta på något, som det heter. De flesta jag pratar med säger att de inte har någon fantasi och inte kan hitta på något alls. Men ärligt talat, uppslagen regnar ju över en dagarna i ända! De växer som ogräs längs vägkanten, men det gäller att vara snabb när man plockar dem: här handlar det verkligen om såpbubblor som i vissa fall bara existerar någon sekund innan de är väck igen. Sedan har man ett digert jobb med att hantera ogräset; allt ska sorteras, mycket får kastas efter närmare begrundande, men en del saker leder vidare.
Poängen är i alla fall att det vimlar av uppslag. Så många berättelser jag faktiskt skulle kunna skriva, om jag bara grep tillfällen i flykten. Carpe oportunitas. Jag blir nästan lite kallsvettig när jag tänker på det, men samtidigt också väldigt uppmuntrad. Nu har jag kommit så långt att jag ständigt har en liten anteckningsbok i handväskan. Den är till för alla de där uppslagen. Den borde också vara med mig när jag tittar på TV - ja, överallt och hela tiden. Det återstår bara att komma ihåg att använda den också.
För övrigt skulle jag nu kunna pladdra om vad jag drömmer om och vill uppnå i framtiden, men här finns en gyllene regel: berätta aldrig någonsin för någon annan i förväg. Sådana här saker sparar jag istället till min privata dagbok, och så kommer jag tillbaka hit i efterhand och berättar hur bra det blev ...
Men nu skulle det inte handla om sådant. Om man låser sig vid värsta-scenarier hela tiden skulle man ju sitta fullkomligt handlingsförlamad genom hela livet. Även jag har varit någon enda minut från att lämna in, och jag hade synnerligen goda skäl den gången också. Men det tar jag någon annan gång.
Men man jobbar ju alltså med sina önskningar. Man drömmer, man hoppas, man önskar, man har visioner (som det så stiligt heter om man jobbar på något av våra större företag). Och jag tror att tricket är att å ena sidan ha väldigt klart för sig vad man vill, men å andra sidan vara maximalt öppen och flexibel för vilka vägar man ska ta sig fram på. Att låsa sig vid en enda lösning är nästan omöjligt, i synnerhet om den innefattar skeenden som man själv inte kan råda över. Man vill bli rik, men bestämmer sig för att vägen dit är att man har full pott på lottokupongen nu på lördag. Då kommer det förmodligen inte att fungera, såvida man inte gör en helgardering (och jag vet inte vad en sådan kostar, faktiskt). Å andra sidan vimlar det av personer som vill bli rika och faktiskt blir det också. Och sätten är som bekant väldigt många. Jag lägger inga värderingar i detta, jag bara konstaterar att så här är det.
Nå, resultatet av den här diskussionen blev alltså att det inte bara är viktigt att utnyttja de möjligheter som står till buds, utan också att det oftast finns fler möjligheter än man tänker på. De är lite bedrägliga, de existerar kanske bara en kort stund, likt en såpbubbla. Problemet är ju att vi alla, jag inräknad, har lärt oss att vanemässigt ignorera dessa såpbubblor. Vi vågar inte, vi har inte självförtroende nog, vi vet inte vad vi egentligen vill (innerst inne), vi trycks ner av omgivningen, vi är kanske helt enkelt inte redo i just det ögonblicket, vi kan ha alla möjliga skäl. En del bra, en del dåliga. Men oftast heter det sedan att vi aldrig fick chansen.
Inom inlärningspsykologin talar man ibland om "fönster". Under vissa skeenden i ett barns utveckling öppnas ett fönster inom barnet, då det är redo att lära sig en viss färdighet. Om det får rätt stimulans under denna tid, kommer inlärningen att gå i raketfart. Annars stängs fönstret och i vissa fall kan det sedan aldrig öppnas igen, eller också blir inlärningen i ett senare skede hundra gånger jobbigare än det kunde varit. Jag minns när jag lärde mig läsa. Bestämt var det ett fönster som öppnades då. Jag var fem år, hade en förstående mamma och lärde mig på nolltid, för jag var redo, jag var öppen, jag hade inte lärt mig att planera och begrunda och fråga mig om jag verkligen skulle och borde.
Tyvärr blir det ju senare så att man förlorar dessa förmågor. Ska jag verkligen? Kan jag verkligen? Nu? Men ... Barnet behöver trots allt hjälp med att lära sig saker eller komma någon vart. Det gör inte jag, men de begränsningar jag ger mig själv är desto mer effektiva! Och fönstren stängs, blindheten utvecklas, tills man skapat sig ett riktigt tunnelseende här i livet.
Vad missar man inte då?
Jag kan också ta ett exempel på detta med försummade chanser - barnsligt, ytligt och egentligen oviktigt, men ändå rätt belysande: jag har inte det midjemått jag skulle vilja ha. Har alltid drömt om getingmidja, har något som snarare är ... motsatsen, ja. Och detta kan jag skylla på mina matvanor, mina träningsvanor och inte minst mina gener ... Men jag råkar ju veta att det finns sätt att åtgärda problemet. Ett är förstås att gå ner i vikt, men i mitt fall brukar det inte innebära att proportionerna ändras så mycket. Ett annat är att göra några effektiva övningar som jag lärt mig. De fungerar riktigt bra, tar några minuter varje gång och är inte ens särskilt svåra.
Livet är generöst med chanser, ja, och hur många chanser (i princip varje timme!) har jag inte att göra de där övningarna? Tar jag dem? Näh. För jag är lat som alla andra och jag är lika bra som alla andra på att vifta bort mina möjligheter. Istället kan jag med tiden komma med en gnällig och krystad bortförklaring som inbegriper mina gener en gång till, samt femtio skäl till varför jag inte hinner och inte har råd med gymmet. Och detta går igen i väldigt mycket av det jag gör. Men egentligen kan jag alltså inte skylla på att jag inte har några möjligheter. Det är bara det att de oftast inte ser ut som jag tänkte mig. Det jag nu börjar lära mig (igen) är att vara mer förutsättningslös. Att tro på att vissa saker kan hända mig, men inte låsa mig vid hur och när så mycket. Sådant bäddar bara för besvikelser och sänkt självförtroende. Vissa saker kan jag förstås planera i detalj eftersom jag styr över dem helt själv, och då är det ju helt OK att planera också - men det finns ju mycket annat som jag egentligen inte råder över. Ändå gör jag det mer än jag tror, just för att tillfällena ideligen dyker upp om jag bara är uppmärksam.
Jag kände en tjej som älskade att sola och alltid var brun som en pepparkaka. Hur bar hon sig åt? Hon störtade ut på altanen så fort solen visade sig aldrig så lite. Alltså blev hon brun även solfattiga somrar ... ja, för detta var på den gamla goda tiden då folk solade och blev bruna. Själv hatar jag att sola och har inte gjort det sedan jag var tonåring. Men det är en annan historia.
Men det är i skrivandet man märker det mest. Det är ibland svårt att hitta på något, som det heter. De flesta jag pratar med säger att de inte har någon fantasi och inte kan hitta på något alls. Men ärligt talat, uppslagen regnar ju över en dagarna i ända! De växer som ogräs längs vägkanten, men det gäller att vara snabb när man plockar dem: här handlar det verkligen om såpbubblor som i vissa fall bara existerar någon sekund innan de är väck igen. Sedan har man ett digert jobb med att hantera ogräset; allt ska sorteras, mycket får kastas efter närmare begrundande, men en del saker leder vidare.
Poängen är i alla fall att det vimlar av uppslag. Så många berättelser jag faktiskt skulle kunna skriva, om jag bara grep tillfällen i flykten. Carpe oportunitas. Jag blir nästan lite kallsvettig när jag tänker på det, men samtidigt också väldigt uppmuntrad. Nu har jag kommit så långt att jag ständigt har en liten anteckningsbok i handväskan. Den är till för alla de där uppslagen. Den borde också vara med mig när jag tittar på TV - ja, överallt och hela tiden. Det återstår bara att komma ihåg att använda den också.
För övrigt skulle jag nu kunna pladdra om vad jag drömmer om och vill uppnå i framtiden, men här finns en gyllene regel: berätta aldrig någonsin för någon annan i förväg. Sådana här saker sparar jag istället till min privata dagbok, och så kommer jag tillbaka hit i efterhand och berättar hur bra det blev ...
2008-04-17
Författaren sover?
Livet går vidare, allting utvecklas och så även bloggvärlden? Och vad gör Spökskrivaren under tiden?
Faktisk gör jag det jag påstod i ett inlägg "nyss", jag skriver hemlig dagbok. Vi börjar bli sams nu, jag och dagboken. Mitt samtal med mig själv utvecklas. Det gick inte så fort som jag trodde, men numera ligger den faktiskt öppen medan jag jobbar - för det gör jag vid datorn, om nu ingen fattat det - eftersom jag har ganska mycket jag vill skriva kommentarer och funderingar om. Jag tar tillbaka det jag tidigare sa om att jag inte vill läsa det jag tidigare skrivit. Det gör jag ibland, och då kan jag rentav utveckla en del virriga tankar som jag inte hinner få ordning på under en sittning. Det börjar bli spännande! Och det är fortfarande jättehemligt!
Precis som jag hoppades tycks romanen också forma sig parallellt med detta. Får man ordning på en tanke, får man snart ordning på en annan också. Jo, det händer saker på den här fronten. Inget jag kan redogöra för i detalj för ögonblicket, men det börjar kännas bra.
Tidigare konstaterade jag att professionella mediebevakningsvärlden tycks känna viss skräck över "hotet" från bloggvärlden. Nå, det är som om den redan har kapitulerat. Varje tidningsartikel av dignitet (på nätet) följs av länkar till "bloggvärldens reaktioner". Däremot kan man notera att bloggvärlden nu börjar härjas av inre stridigheter: hur ska man blogga egentligen för att det ska vara som finast? Debatten om bimbobloggarna rasar! Förlåt, jag menade förstås MODEbloggarna. Alltså, blogga ni på om era skoinköp, tjejer, men förvänta er inte att jag ska bry mig. För övrigt tycker jag inte att man kan jämställa intelligens och djup med graden av ekonomisk framgång och publicitet - naturligtvis tycker jag inte det, för då idiotförklarar jag mig själv - men jag vet att det finns många som på fullaste allvar tycker tvärtom.
Faktisk gör jag det jag påstod i ett inlägg "nyss", jag skriver hemlig dagbok. Vi börjar bli sams nu, jag och dagboken. Mitt samtal med mig själv utvecklas. Det gick inte så fort som jag trodde, men numera ligger den faktiskt öppen medan jag jobbar - för det gör jag vid datorn, om nu ingen fattat det - eftersom jag har ganska mycket jag vill skriva kommentarer och funderingar om. Jag tar tillbaka det jag tidigare sa om att jag inte vill läsa det jag tidigare skrivit. Det gör jag ibland, och då kan jag rentav utveckla en del virriga tankar som jag inte hinner få ordning på under en sittning. Det börjar bli spännande! Och det är fortfarande jättehemligt!
Precis som jag hoppades tycks romanen också forma sig parallellt med detta. Får man ordning på en tanke, får man snart ordning på en annan också. Jo, det händer saker på den här fronten. Inget jag kan redogöra för i detalj för ögonblicket, men det börjar kännas bra.
Tidigare konstaterade jag att professionella mediebevakningsvärlden tycks känna viss skräck över "hotet" från bloggvärlden. Nå, det är som om den redan har kapitulerat. Varje tidningsartikel av dignitet (på nätet) följs av länkar till "bloggvärldens reaktioner". Däremot kan man notera att bloggvärlden nu börjar härjas av inre stridigheter: hur ska man blogga egentligen för att det ska vara som finast? Debatten om bimbobloggarna rasar! Förlåt, jag menade förstås MODEbloggarna. Alltså, blogga ni på om era skoinköp, tjejer, men förvänta er inte att jag ska bry mig. För övrigt tycker jag inte att man kan jämställa intelligens och djup med graden av ekonomisk framgång och publicitet - naturligtvis tycker jag inte det, för då idiotförklarar jag mig själv - men jag vet att det finns många som på fullaste allvar tycker tvärtom.
2008-03-02
Ja må jag leva
Idag är det min fyrtioandra födelsedag. Det känns nästan ofattbart (jag var 23 alldeles nyss, jag lovar). Men just denna födelsedag har något märkligt inträffat, något jag aldrig varit med om tidigare:
Krokusarna blommar för fullt i trädgården.
Koltrastarna sjunger.
Och solen skiner, det har varit nästan vindstilla under dagen, vädret är det allra ljuvligaste vårväder. Märkligt nog har också Vasaloppet körts idag, i en annan ände av landet. (Dock har det hänt förr att min födelsedag sammanfallit med Vasaloppet.) Jag har promenerat 12 kilometer, det var skönt.
Man kan förstås komma med några dystra kommentarer om klimatförändringar etc, men just idag vill jag bortse från det. Jag vill vara glad över vädret, över mitt livs bästa 42-årsdag. Och jag fick fira den i friskt tillstånd (har "firat" födelsedagar med magsjuka också några gånger), ihop med en man jag älskar och barn jag älskar och en vovve jag älskar.
Flaggan är hissad. Hurra för mig! Hurra, hurra!
Krokusarna blommar för fullt i trädgården.
Koltrastarna sjunger.
Och solen skiner, det har varit nästan vindstilla under dagen, vädret är det allra ljuvligaste vårväder. Märkligt nog har också Vasaloppet körts idag, i en annan ände av landet. (Dock har det hänt förr att min födelsedag sammanfallit med Vasaloppet.) Jag har promenerat 12 kilometer, det var skönt.
Man kan förstås komma med några dystra kommentarer om klimatförändringar etc, men just idag vill jag bortse från det. Jag vill vara glad över vädret, över mitt livs bästa 42-årsdag. Och jag fick fira den i friskt tillstånd (har "firat" födelsedagar med magsjuka också några gånger), ihop med en man jag älskar och barn jag älskar och en vovve jag älskar.
Flaggan är hissad. Hurra för mig! Hurra, hurra!
2007-10-01
Kära blogg
Jag fladdrade förbi Aftonbladets webbsida idag och noterade att en viss Alex Schulmann ska sluta blogga. Okej. Jag har visst missat någonting för jag har inte läst hans blogg. Men nu gjorde jag det. Han tycker att han drivs till att vara elak genom sitt bloggande, för publiken vill bara ha elakheter. Nå, det var ju en begåvad iakttagelse.
Nu får vi väl se vem som tar över. Någon blir det säkert, och många känner sig säkert kallade ...
Jag skriver numera dagbok. Hemlig dagbok, och inte blogg. Jag skriver visserligen på datorn men filen är barrikaderad bakom alla tänkbara lås och bom så att ingen mer än jag någonsin ska få läsa den. Ja, frågan är om jag ens kommer att läsa den själv. Jag har ett behov av att skriva, inte av att läsa sånt jag skrivit förut.
Jag kom nämligen till den häpnadsväckande insikten att jag börjar förlora förmågan att uttrycka mig fritt. Jag har showat runt på Internet för mycket, jag har blivit bedrägligt van vid att alltid uttrycka mig inför publik. Sådant är farligt. Plötsligt märkte jag att jag började tappa den där gnistan som tidigare var så otroligt viktig för mig: behovet av att nu, nuuu, skriva ner sådant som låg och bubblade inom mig. Det kan låta jättekonstigt, men jag behöver känna det där bubblandet igen, känslan av att vara en överhettad tryckkokare där ångan pyser ut genom öronen om man inte genast ... nu ... Det är inte ens någon direkt behaglig känsla, om man inte räknar med den där aningen av stark energi bakom det hela. Ändå börjar jag sakna den.
Jag har under senare år använt en och annan god vän som "dagbok", genom att skriva väldigt långa och väldigt uppriktiga mail. Gud vet hur många mail jag har dunkat ihop i mina dagar, och de har som sagt också varit hemskt långa. Det är ju kul att få svar ... Men nu vet jag att jag behöver ännu hemligare platser så att jag åter hör mig själv igen. En gång i tiden kunde jag skriva dagbok i huvudet när jag hade lagt mig. Numera somnar jag alldeles för fort ...
I och med detta har jag sagt allt jag vill säga om den där dagboken. Säger jag mer, är den ju inte så hemlig som den måste vara. Men länge leve de där allra hemligaste sidorna. De där som ingen kommer att kunna läsa ens om jag dör. Det är lite som att prata med Gud. Som jag skrev i mitt förra inlägg, behöver jag inte ens vara rolig, kvick eller begåvad när jag skriver helt privat. Det ger mig en märklig känsla av makt.
Nu får vi väl se vem som tar över. Någon blir det säkert, och många känner sig säkert kallade ...
Jag skriver numera dagbok. Hemlig dagbok, och inte blogg. Jag skriver visserligen på datorn men filen är barrikaderad bakom alla tänkbara lås och bom så att ingen mer än jag någonsin ska få läsa den. Ja, frågan är om jag ens kommer att läsa den själv. Jag har ett behov av att skriva, inte av att läsa sånt jag skrivit förut.
Jag kom nämligen till den häpnadsväckande insikten att jag börjar förlora förmågan att uttrycka mig fritt. Jag har showat runt på Internet för mycket, jag har blivit bedrägligt van vid att alltid uttrycka mig inför publik. Sådant är farligt. Plötsligt märkte jag att jag började tappa den där gnistan som tidigare var så otroligt viktig för mig: behovet av att nu, nuuu, skriva ner sådant som låg och bubblade inom mig. Det kan låta jättekonstigt, men jag behöver känna det där bubblandet igen, känslan av att vara en överhettad tryckkokare där ångan pyser ut genom öronen om man inte genast ... nu ... Det är inte ens någon direkt behaglig känsla, om man inte räknar med den där aningen av stark energi bakom det hela. Ändå börjar jag sakna den.
Jag har under senare år använt en och annan god vän som "dagbok", genom att skriva väldigt långa och väldigt uppriktiga mail. Gud vet hur många mail jag har dunkat ihop i mina dagar, och de har som sagt också varit hemskt långa. Det är ju kul att få svar ... Men nu vet jag att jag behöver ännu hemligare platser så att jag åter hör mig själv igen. En gång i tiden kunde jag skriva dagbok i huvudet när jag hade lagt mig. Numera somnar jag alldeles för fort ...
I och med detta har jag sagt allt jag vill säga om den där dagboken. Säger jag mer, är den ju inte så hemlig som den måste vara. Men länge leve de där allra hemligaste sidorna. De där som ingen kommer att kunna läsa ens om jag dör. Det är lite som att prata med Gud. Som jag skrev i mitt förra inlägg, behöver jag inte ens vara rolig, kvick eller begåvad när jag skriver helt privat. Det ger mig en märklig känsla av makt.
2007-09-11
Det menlösa bloggandet
Tro nu inte att mitt förra inlägg, och möjligen något ännu tidigare, inte ingick i någon slags lömsk plan. Det gjorde det visst, och den kommer nu strax att avslöjas. Jag ville komma någonvart med det jag skrev.
Jag har alltså studerat en hel hög svenska bloggar på senare tid, och på något vis gjorde det mig inte alls glad. Det mesta som skrivs är väldigt meningslöst i mina ögon, och framför allt verkar vi alla ha ramlat ner i en skrämmande likformighet vad gäller stilen. Naturligtvis beror detta på att vi alla, fast vi inte vill låtsas om det, är så djävulskt medvetna om i vilket forum vi faktiskt skriver. Dagbok? Ha ha, glöm det. Om folks dagböcker, de där små sakerna med lås på som man gömmer i nedersta skrivbordslådan, faktiskt såg ut sådär på riktigt ... nja, alltså, det tror jag faktiskt inte på. När man verkligen vill prata med sin dagbok sitter man inte och försöker vara stilist på samma gång. Man fyrar inte av de där avslutande onelinersarna som jag tidigare häcklat. Man försöker inte desperat skriva den bästa och mest lästa bloggen, eftersom man ju faktiskt inte hade tänkt sig att någon alls skulle läsa.
Men ute på nätet, där slåss vi alla vilt om uppmärksamheten. Och mer eller mindre medvetet blir vi strömlinjeformade i våra försök att sticka ut, eftersom vi alla sticker ut åt samma håll. Det är alltså precis som det brukar vara ...
Aftonbladet kör stenhårt med sitt blogglanserande. Varenda svensk artist/rockgrupp måste tydligen föra blogg denna sommar för att räknas. Jag kan snabbt konstatera att ord som "sjukt", "äga" och "grymt" (sjukt mycket folk, grymt bra spelning, giget ägde etcetera) är en liten aning överutnyttjade.
Jag passar härmed på att överräcka pokalen för årets bäst skrivna rockartistblogg till Timo Räisänen. Förlåt mig snälla Timo, för att jag inte har någon koll på din musik alls, men skulle musikerkarriären av någon anledning gå helt i stå, har du faktiskt en skrivartalang att falla tillbaka på. (Fast kom ihåg att författare inte har något liv.)
En del medier stryker alltså bloggandet medhårs, medan andra verkar direkt skeptiska. Hur skulle det se ut om inte längre professionella journalister fick ha monopol på tjôtandet till offentligheten ... ja, så här ser det ut. En del är bra och mycket är mindre bra. Men jag tror inte att vi ska blunda för att bloggvärlden är ganska stor och mäktig vid det här laget. Medierna ska nog akta sig för att förakta bloggarna, det kan de surt få betala. I slutänden dyker vi alla upp med våra fula, skvallriga fejs i Google ... Eller också går vi alla under enligt en slags massverkans lag, där kakafonin av röster till slut blir så högljudd att ingenting längre går att urskilja.
Det är med andra ord precis som kaoset i mitt huvud när jag försöker författa - först när det börjar bli tyst och stilla, kan jag forma en vettig tanke igen och hitta orden.
Tänk vad skrämmande, bloggvärlden börjar likna mitt huvud, eller om det nu var tvärtom. Världen börjar bli en illustration av mig själv ... Ja, jag vet, jag har läst filosofi på sistone, och sånt straffar sig.
På MySpace har jag kört en annan taktik vad gäller "bloggandet" och på pin kiv slängde jag in titeln "Writing about sex" på ett av inläggen. Jag drog mig inte för att erkänna att det var för att se om det inte skulle locka lite fler läsare ... och mycket riktigt seglade jag raskt upp på någon slags intern topplista under de dagarna. Det är faktiskt fantastiskt. Nu har jag trillat ner igen. Jag måste komma ihåg att vara lite mer porrig och sensationell även i denna blogg, så kan jag väl snart konkurrera med de där jättepopulära bloggarna som jag studerat nu och faktiskt inte ens fattar vitsen med. Frågan är bara vad det då är för mening med det hela, egentligen.
Jag har alltså studerat en hel hög svenska bloggar på senare tid, och på något vis gjorde det mig inte alls glad. Det mesta som skrivs är väldigt meningslöst i mina ögon, och framför allt verkar vi alla ha ramlat ner i en skrämmande likformighet vad gäller stilen. Naturligtvis beror detta på att vi alla, fast vi inte vill låtsas om det, är så djävulskt medvetna om i vilket forum vi faktiskt skriver. Dagbok? Ha ha, glöm det. Om folks dagböcker, de där små sakerna med lås på som man gömmer i nedersta skrivbordslådan, faktiskt såg ut sådär på riktigt ... nja, alltså, det tror jag faktiskt inte på. När man verkligen vill prata med sin dagbok sitter man inte och försöker vara stilist på samma gång. Man fyrar inte av de där avslutande onelinersarna som jag tidigare häcklat. Man försöker inte desperat skriva den bästa och mest lästa bloggen, eftersom man ju faktiskt inte hade tänkt sig att någon alls skulle läsa.
Men ute på nätet, där slåss vi alla vilt om uppmärksamheten. Och mer eller mindre medvetet blir vi strömlinjeformade i våra försök att sticka ut, eftersom vi alla sticker ut åt samma håll. Det är alltså precis som det brukar vara ...
Aftonbladet kör stenhårt med sitt blogglanserande. Varenda svensk artist/rockgrupp måste tydligen föra blogg denna sommar för att räknas. Jag kan snabbt konstatera att ord som "sjukt", "äga" och "grymt" (sjukt mycket folk, grymt bra spelning, giget ägde etcetera) är en liten aning överutnyttjade.
Jag passar härmed på att överräcka pokalen för årets bäst skrivna rockartistblogg till Timo Räisänen. Förlåt mig snälla Timo, för att jag inte har någon koll på din musik alls, men skulle musikerkarriären av någon anledning gå helt i stå, har du faktiskt en skrivartalang att falla tillbaka på. (Fast kom ihåg att författare inte har något liv.)
En del medier stryker alltså bloggandet medhårs, medan andra verkar direkt skeptiska. Hur skulle det se ut om inte längre professionella journalister fick ha monopol på tjôtandet till offentligheten ... ja, så här ser det ut. En del är bra och mycket är mindre bra. Men jag tror inte att vi ska blunda för att bloggvärlden är ganska stor och mäktig vid det här laget. Medierna ska nog akta sig för att förakta bloggarna, det kan de surt få betala. I slutänden dyker vi alla upp med våra fula, skvallriga fejs i Google ... Eller också går vi alla under enligt en slags massverkans lag, där kakafonin av röster till slut blir så högljudd att ingenting längre går att urskilja.
Det är med andra ord precis som kaoset i mitt huvud när jag försöker författa - först när det börjar bli tyst och stilla, kan jag forma en vettig tanke igen och hitta orden.
Tänk vad skrämmande, bloggvärlden börjar likna mitt huvud, eller om det nu var tvärtom. Världen börjar bli en illustration av mig själv ... Ja, jag vet, jag har läst filosofi på sistone, och sånt straffar sig.
På MySpace har jag kört en annan taktik vad gäller "bloggandet" och på pin kiv slängde jag in titeln "Writing about sex" på ett av inläggen. Jag drog mig inte för att erkänna att det var för att se om det inte skulle locka lite fler läsare ... och mycket riktigt seglade jag raskt upp på någon slags intern topplista under de dagarna. Det är faktiskt fantastiskt. Nu har jag trillat ner igen. Jag måste komma ihåg att vara lite mer porrig och sensationell även i denna blogg, så kan jag väl snart konkurrera med de där jättepopulära bloggarna som jag studerat nu och faktiskt inte ens fattar vitsen med. Frågan är bara vad det då är för mening med det hela, egentligen.
"Skaffa dig ett liv!"
Minns ni? Detta slagord som ekade genom cyberrymden för låt säga fem år sedan. (Och ekar emellanåt ännu, fast det är lite uttjatat vid det här laget, milt uttryckt.) Det var mycket effektivt. Det var det moderna sättet att berätta för medmänniskorna att de levde ett fattigt, tråkigt och meningslöst liv. Som hånfullhet var det faktiskt mycket effektivt ibland.
Jag försökte emellanåt lista ut hur det var när man hade ett liv. Själv hade jag förmodligen inget - då hinner man inte skriva, än mindre läsa sådana där slagord. Då ser man bara överlägset förvånad ut när någon nämner ord som "dator" och "Internet". Ja, se, sånt hinner man inte med om man har ett liv. Fast man hinner titta på TV. Fråga mig inte varför, men jag verkar vara den enda, inklusive de som har ett liv, som har noll koll på alla TV-serier. Jag kollar lite hjälplöst i TV-tidningen ibland. Det är ungefär så långt som jag kommer.
Jag antar att om man har ett liv, hinner man knappt vara hemma. Man är väl ute på fest för jämnan, med alla femhundra kompisar man förmodligen har. Man reser kanske mycket. Har total koll på mode och sånt. Har helgerna fulltecknade med spännande projekt. Fast man hinner alltså kolla på TV också (det här börjar bli mystiskt). Men framför allt har man en mycket klar definition på vad som är ett liv och vad som inte är det. Folk som inte gör vad man själv gör/skulle göra, eller gillar det man själv gillar, de har således inget värdigt liv. Och därmed har livet självt blivit en tävlan i vårt knasiga samhälle. Det duger inte att bara finnas till, liksom. Man måste leva högkvalitativt också, annars har man förlorat. Heja den som vinner.
Själv har jag två jobb att sköta, plus att jag nu tydligen ska ha hand om bokföringen också (HU!) Jag har ett hushåll att sköta, ett hus och en jättetomt som hela tiden skriker på uppmärksamhet, jag har man och två barn och en hund och ... ja, nä, jag har väl inget liv då. Det känns inte som om jag orkar med det också.
Jag försökte emellanåt lista ut hur det var när man hade ett liv. Själv hade jag förmodligen inget - då hinner man inte skriva, än mindre läsa sådana där slagord. Då ser man bara överlägset förvånad ut när någon nämner ord som "dator" och "Internet". Ja, se, sånt hinner man inte med om man har ett liv. Fast man hinner titta på TV. Fråga mig inte varför, men jag verkar vara den enda, inklusive de som har ett liv, som har noll koll på alla TV-serier. Jag kollar lite hjälplöst i TV-tidningen ibland. Det är ungefär så långt som jag kommer.
Jag antar att om man har ett liv, hinner man knappt vara hemma. Man är väl ute på fest för jämnan, med alla femhundra kompisar man förmodligen har. Man reser kanske mycket. Har total koll på mode och sånt. Har helgerna fulltecknade med spännande projekt. Fast man hinner alltså kolla på TV också (det här börjar bli mystiskt). Men framför allt har man en mycket klar definition på vad som är ett liv och vad som inte är det. Folk som inte gör vad man själv gör/skulle göra, eller gillar det man själv gillar, de har således inget värdigt liv. Och därmed har livet självt blivit en tävlan i vårt knasiga samhälle. Det duger inte att bara finnas till, liksom. Man måste leva högkvalitativt också, annars har man förlorat. Heja den som vinner.
Själv har jag två jobb att sköta, plus att jag nu tydligen ska ha hand om bokföringen också (HU!) Jag har ett hushåll att sköta, ett hus och en jättetomt som hela tiden skriker på uppmärksamhet, jag har man och två barn och en hund och ... ja, nä, jag har väl inget liv då. Det känns inte som om jag orkar med det också.
2007-09-03
Skrivkramp!
Det är fruktansvärt, det här.
Jag kom igång så bra förut. Äntligen på spåret igen. Rytmen började infinna sig, saker hände med texten som jag skrev i förra inlägget.
Sedan hände något så enkelt som att jag fick ett förkylningsvirus. Ont i halsen, feber, hela faderullan. Plötsligt blev det tvärstopp. Inte ett ord fick jag fram - inte ett ord. Som författare alltså. Jag tappade åtminstone inte rösten den här gången.
Det håller i sig. Jag läser allt jag skrivit från antik tid och framåt, och jag häpnar över hur uselt dåligt allting är och hur utvecklingen dessutom går rätt neråt.
För säkerhets skull deppar jag rent allmänt. Jag har lullat runt på nätet i min vilsna jakt på musan och ordet, jag har läst bloggar av olika slag, varit på alla möjliga ställen - och jag häpnar över hur mycket smörja mänskligheten kan spotta ur sig. Jag tillhör mänskligheten, så jag ska inte påstå att jag är bättre på något vis. Jag har drabbats av någon slags allmän desillusion, jag vill å ena sidan ta en paus och vända absolut allting ryggen, i synnerhet skrivandet, men å andra sidan känns det som om tiden springer ifrån mig nu. Jag både vill och inte vill skapa. Det bubblar i mig av frustration, jag blir rastlös, jag vandrar som en osalig ande i huset, sitter vid datorn ibland, tar promenader, söker ... efter något.
Det känns helt enkelt som om jag har tappat något viktigt, men jag kommer inte ens underfund med vad det är.
Jag kom igång så bra förut. Äntligen på spåret igen. Rytmen började infinna sig, saker hände med texten som jag skrev i förra inlägget.
Sedan hände något så enkelt som att jag fick ett förkylningsvirus. Ont i halsen, feber, hela faderullan. Plötsligt blev det tvärstopp. Inte ett ord fick jag fram - inte ett ord. Som författare alltså. Jag tappade åtminstone inte rösten den här gången.
Det håller i sig. Jag läser allt jag skrivit från antik tid och framåt, och jag häpnar över hur uselt dåligt allting är och hur utvecklingen dessutom går rätt neråt.
För säkerhets skull deppar jag rent allmänt. Jag har lullat runt på nätet i min vilsna jakt på musan och ordet, jag har läst bloggar av olika slag, varit på alla möjliga ställen - och jag häpnar över hur mycket smörja mänskligheten kan spotta ur sig. Jag tillhör mänskligheten, så jag ska inte påstå att jag är bättre på något vis. Jag har drabbats av någon slags allmän desillusion, jag vill å ena sidan ta en paus och vända absolut allting ryggen, i synnerhet skrivandet, men å andra sidan känns det som om tiden springer ifrån mig nu. Jag både vill och inte vill skapa. Det bubblar i mig av frustration, jag blir rastlös, jag vandrar som en osalig ande i huset, sitter vid datorn ibland, tar promenader, söker ... efter något.
Det känns helt enkelt som om jag har tappat något viktigt, men jag kommer inte ens underfund med vad det är.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
