Igår var det final i Melodifestivalen. Precis som väntat vann Anna Bergendahl och Salem al Fakir kom tvåa. Själv röstade jag på Anna och funderade också på att lägga en röst på Salem, så jag var nöjd.
Efteråt går diskussionens vågor givetvis höga. Somliga är Upprörda. Jag läser artiklar i kvällsblaskorna och sedan kommentarerna, och jag blir också Upprörd. Inte över resultatet i den här lilla skojiga tävlingen, utan över intelligensnivån hos en del människor som skriver och tycker till. Finns det då ingen nedre gräns?
SVT är i och för sig rätt dassiga de också. Dvs de som gör ritningarna till Melodifestivalen. I år hade vi något som hette utländska jurygrupper, jo, för någon har blivit så desperat så nu måste vi fråga "Europa" innan vi skickar något till den stora, stora, livsavgörande, dramatiska FINALEN (i år i Oslo). Sverige måste vinna, bara måste, annars är vi slut som nation. Glöm OS. Glöm trettioåriga kriget, glöm rymdkapplöpningen, kampen mot koleran och klimathotet. Nu jävlar är det nämligen allvar, vi måste vinna den där tävlingen som resten av världen skiter i. Vad vinner vi då, förresten? Ja, ingenting. Vinnaren och vinnarlåtarna brukar snabbt bli glömda, och sedan får deras hemland det tveksamma nöjet att vara värdar för eländet året därpå. Det är det hela. Det är faktiskt det hela.
Resten av världen bryr sig alltså inte. Större delen av Europa deltar, men i många länder har man urusel koll och vet inte ens vilka artister man själva skickar. Det är i Sverige det handlar om liv och död, bara i Sverige. Allt under femteplats räknas som FIASKO och kräver krismöten och desperata extraordinära åtgärder, där senaste greppet alltså var detta med utländska jurygrupper.
Själv sitter jag alltså och skäms. Jag tycker att Melodifestivalen är rätt underhållande. SVT:s kameraproduktion är makalöst bra. Det är ett trevligt sätt för nya artister att få visa upp sig för en riktigt stor svensk publik. Som underhållningsprogram är Melodifestivalen riktigt lyckat. Jag tittar inte på Idol och liknande "tävlingar", men mello får man ju alltid se en skymt av varje år ...
Men kan vi inte bara vara glada och stolta över vår Melodifestival? ESC är inte längre roligt, tittarsiffrorna sjunker ju stadigt och kvaliteten på bidragen brukar vara usel. Melodifestivalen är faktiskt bättre än ESC. Men den skulle troligen vara ännu bättre om vi helt strök det där ESC-deltagandet, eller förvandlade det till den händelse i periferin som det egentligen alltid har varit.
Att vi skulle plocka in utländska tyckare i Melodifestivalen var något av det fånigaste jag sett på och år dag i denna tävling. Det var pinsamt. Europa skrattar inte åt Sverige för att vi har så djävla dålig musiksmak, utan för att vi är så desperata på att vinna denna kvasitävling att vi snart gör vad som helst för att lyckas. Vad som helst. Och för att vi nu inte ens tror på vårt eget omdöme.
Eller vi och vi. Själv reserverar jag mig förstås.
Min ena hand har blivit bra igen. Den andra gör fortfarande ont. Jag är igång och författar igen, men jag får hushålla med krafterna och därför blir det nu bara enstaka inhopp i den här bloggen. Men när så otroligt viktiga och världsomvälvande saker som Melodifestivalen skakar om nationen, måste jag ju som vanligt komma med en kommentar. Jag orkar inte kolla, men jag misstänker att jag skrev exakt samma sak även förra året, förutom det där med utländska juryn då.
Markus Larsson i Aftonbladet tror att Anna B kan bli "ännu en sjunkbomb". Han kunde ju sedan ha lagt till "och vad faan gör det", men det ingår kanske inte i hans jobb.
2010-03-14
2010-02-28
Mardrömmen
Det har varit sportlov. Bättre hälften har varit i Kalifornien, så jag har varit ensam befälhavare.
Och snöskottare. Antingen satt jag inomhus medan snön yrde därute, och skrev på datorn, eller också var jag ute med skyffeln och kämpade. Kämpade mycket.
Nu har kombinationen dator + snöskottning knäckt mig. Jag har en smärtsam muskelinflammation i båda armarna. (Händerna, axlarna ...)
Dator goodbye. Tror inte att jag kan skriva för hand heller. JAg vet inte när jag blir bra igen.
Helvete.
Och snöskottare. Antingen satt jag inomhus medan snön yrde därute, och skrev på datorn, eller också var jag ute med skyffeln och kämpade. Kämpade mycket.
Nu har kombinationen dator + snöskottning knäckt mig. Jag har en smärtsam muskelinflammation i båda armarna. (Händerna, axlarna ...)
Dator goodbye. Tror inte att jag kan skriva för hand heller. JAg vet inte när jag blir bra igen.
Helvete.
2010-02-19
Ångest kl 14.40
Vänta på plogen. Skotta snö. Få ångest när ljuset börjar blinka igen. Skotta lite mera snö. Rasta stackars hund på mini-viset. Fortsätta att vänta på plogen.
Det händer att det inte känns så kul att bo långt, långt ute på landet.
Det händer att det inte känns så kul att bo långt, långt ute på landet.
2010-02-01
Ögonblick då kameran inte är med
En anhörig, nu inte längre i livet, älskade att säga "det där var ett sånt där ögonblick då kameran inte var med". Vad han menade med det var förstås att det var synd att man inte tog ett kort av den händelsen, eller en filmsnutt. Fast man kan ju tolka det alternativt också - som att en kamera, om den varit med, inte skulle ha hängt med i svängarna, inte kunnat fånga det som verkligen hände.
För det finns verkligen stunder som inte kan fastna på någon inspelning och inte kan återges efteråt. De finns bara där och då, kanske bara några ögonblick. Jag var alltså på konsert i veckan - Per Tengstrand och Malmösymfonikerna. De spelade Tjajkovskijs första pianokonsert, den där välkända i B-moll, och sedan spelade MSO själva Brahms' fjärde symfoni. Denna kallas ibland "symfoniernas symfoni". Jag vet inte om jag alldeles håller med, jag har hört andra symfonier som varit väl så gripande. (Beethovens femma, någon?) Men en upplevelse var det sannerligen, och återges kan den inte heller. Jag har lyssnat på den ett flertal gånger på YouTube och ... nja, nä, de sista två satserna har liksom inte satt sig. Jag fick ge upp försöken att forma en melodi och en bild av alla toner, jag lät mig bara föras med i tonbruset och det var i och för sig rätt enastående det också.
Vi hade, genom en del omständigheter, fått platser på första raden. De anses ju inte alls som de bästa. På rockkonserter vill man ju stå längst fram, helst så att man, om möjligt, kan få lite ögonkontakt med artisterna och känna sig Sedd för en stund. Men på en klassisk konsert fungerar det inte så. Där är musikerna förhoppningsvis så djupt inne i det de gör att de knappt lägger märke till publiken. Så ska det vara, och publiken strävar därför efter att sitta mitt i salongen, där ljudbilden är som allra bäst.
Men Malmö konserthus är verkligen förlåtande, det sägs att det inte finns några dåliga platser. Där, på mittsektionens första rad, hade vi en upplevelse vi knappt sett maken till, jag och mitt sällskap. Det kändes som om vi satt mitt inne i orkestern. Med en symfoni som Brahms' fyra är det sannerligen omvälvande.
Men nu var det Per och Tjajkovskij jag skulle berätta om. Det var det jag kommit dit för, och det var det som sedan dess fått mig att lulla omkring med ett fånigt, euforiskt leende. En duktig violinist ser alltid ut att ha smält ihop med sin fiol. Man kan liksom inte skilja dem åt, de blir som ett nytt slags väsen. Pianister brukar ha det lite svårare i det avseendet. Ibland blir spelet en kamp mellan musikern och det stora, tunga pianot. Så inte när Per spelar. Han smälter också ihop med sitt instrument, tills det verkar få liv och sjunga.
... Oj då. Nu ber jag om ursäkt, jag fjollade iväg. Jag hittade följande recension i Sydsvenskan, håll till godo. Själv blev jag tvungen att fnissa lite åt den. Men så blir det ibland när man i ord ska beskriva det där som inte låter sig beskrivas i ord, eftersom det alltså inte kan återges alls.
Jag har lyssnat på fler varianter av den här konserten än jag orkat räkna till. Jag har levt med den i nästan hela mitt liv. Den anses på sina håll vara lite banal. Recensenten i Sydsvenskan uttrycker detta riktigt väl, när han säger att det är en typisk rysk blandning av demoni och naivitet. Enligt svensk smak är detta inte riktigt fint, ingenting med rysk kultur är riktigt fint eftersom det alltså har den där anstrykningen av det vi kallar banalt. Spelar ingen roll om det är kyrkopynt, alltför söta efterrätter, färggrann konst eller svepande musikstycken modell Tjajkovskij. Vackert är det, men någonstans under bordet hör man den svaga viskningen om ... om ... kitsch.
Alltnog, jag tillhör alltså de som bara älskar Tjajkovskij i allmänhet och den här konserten i synnerhet. Jag har verkligen drömt om att få höra den på riktigt. För ... ja, jag antog att det skulle bli något helt annat än att höra mer eller mindre dåliga inspelningar. Och drömpianisten var förstås Per. Vi är lite bekanta nu, han är en väldigt trevlig kille med en fantastisk utstrålning när han spelar, och jag är väldigt, väldigt förtjust i hans teknik. Dessutom är han världens idag bäste Beethovenuttolkare, om någon frågar mig. Frågan var bara om han skulle tolka den här konserten så som jag ville. Den går nämligen att demolera riktigt ordentligt om man bara vill. Jag har som sagt varit igenom en massa inspelningar, med alla de där riktigt stora och berömda pianisterna som alla kan spela hur bra som helst - och en del av dem hade verkligen inte samma uppfattning som jag om den här konserten. Den går att dränka i svulstighet och överdramatisering. Det går att förvandla den till en dragkamp mellan pianist och dirigent. Det går att göra tysk marschmusik av det hela. Eller att ge hela den inledande satsen slagsida med de där tre karaktäristiska ackorden som man kan förvandla till vals om man inte ser upp.
Att Per inte skulle göra det sistnämnda visste jag väl redan, eftersom vi pratat lite om det i förväg. Men jag är ju inte precis någon expert och kunde inte göra en evighetsdialog om hela konserten - den är trots allt 35 minuter lång, och det är verkligen en förfärlig massa toner i den ... Så jag åkte dit och hoppades att det skulle bli precis så bra som jag tänkt mig och ... det blev det. Första satsen, inte ett spår av svulstighet eller vals eller marsch, bara exakt och kraftfullt. Lite långsammare än väntat när huvudtemat startade, men helt i min smak. Någonstans på mitten släpade det visserligen lite väl mycket, men det var strax över och sedan fanns det inget mer att klaga på. Jag satt tre meter bakom pianistens rygg och var så fascinerad att jag bestämt glömde att stänga munnen. Per spelar med hela kroppen, inget epostskrivande här inte. Vänsterbenet lever ett eget liv, jag vet inte varför men det var ju rätt kul det med. Det hela var faktiskt ganska likt den här postern som vi gav honom i present i somras - min motivering den gången var att jag letat i tjugo år efter någon som var en lämplig mottagare. Och jag liknade väl åskådaren då.
Andra satsens inledning är riktigt ljuv, med ett stilla pizzicato från stråkarna och en mycket vacker flöjtmelodi (som någon borde göra en text till), och sedan stämmer pianot in som ett strömmande regn. Det var så finstämt att jag glömde att titta. Jag blundade och flöt med, kom framåt slutet på att jag ju inte skulle missa en ton av den här konserten - okej, det gjorde jag inte heller, men mitt medvetande var bestämt ute i någon annan rymd ett slag. Nu var konserten inte längre bara väldigt bra, nu började vi komma in i något mer.
"Något mer" är det som jag tror skiljer en musiker i mästarklassen från alla andra "bra" musiker. Sådana finns det många av. De är härliga att lyssna till, de flesta konserter jag varit på har varit sådana. Det må vara okända musiker eller väldigt kända, när de gör sitt jobb gör de det väldigt bra. Men sedan kommer de där sällsynta ögonblicken när överväxeln läggs i - jag vet inte om man kan kalla det perfektion, för det är ett sådant stelt uttryck, icke utvecklingsbart så att säga. Musik är ju något levande. Man slutar att värdera och reflektera i sådana stunder, man sveps bara med och efteråt tänker man "Oj! Oj, oj!" och undrar vad som hände. Jag tror att Per, med god hjälp av dirigenten Vassily Sinaisky, hittade den där överväxeln i torsdags. Tredje satsens sista minuter är ett våldsamt crescendo, tacksamt om man hittar rätt, och det exploderade. Kanske är den här konserten så jämt, om man som jag har förmånen att få sitta så nära, men jag tvivlar. Och där kom tårarna i mina ögon, och slutackorden satt förstås precis - man vill både ropa "hurra!" och "faan!" för är det slut, så är det slut.
(Fast när tredje satsen började tappade jag koncentrationen under några fasansfulla sekunder. Jag tänkte "stängde jag verkligen av mobilen?" För där satt jag, en meter från scenkanten och tre meter från pianot, med femtonhundra åskådare bakom mig och hundra musiker framför mig, och hade min mobil i detta läge börja lalla sitt larviga "Ring My Bell"-intro hade jag banne mig avlidit av skam. Samt slungat telefonhelvetet likt en granat mot dörren, och min döda kropp efter. Och inte var det läge att börja rota i handväskan och kolla heller - men jag besinnade mig och kom ihåg att naturligtvis hade jag stängt av.)
Det var alltså en sådan där stund när kameran inte kunde vara med. Inte vet jag om det satt någon i publiken och spelade in med mobilkamera. Jag tror faktiskt inte det, och gjorde de det hade de inte mycket för det. Det jag upplevde kunde bara var där och då, och därför såsar denna redogörelse iväg med en massa ord - jag kan tyvärr inte visa hur det egentligen var för mig där vid scenkanten. Inga ord och ingen kamera i världen kan reflektera sådana där "överväxlar". Det är ju också möjligt att det satt någon och snörpte på munnen tio rader längre bak och viskade till grannen att Kissin hade gjort det f-n så mycket bättre och dessutom triumferande räknade antalet felspel (Per har ironiserat kring detta någon gång, jo, för han spelar också fel ibland. Jag har aldrig hört en pianist som inte gjort det under en sådan här lång konsert.) Fast av publikjublet att döma var de flesta lika nöjda som jag.
Fast jag fick lite ont i armarna av att stå där och applådera. Tänkte beklaga mig för grannen, tills jag kom ihåg att det kanske fanns någon annan som hade större anledning att vara trött i armarna. Han försvann ut, kom tillbaka med två buketter - på den ena stod det "Bravo Bravissimo", det vet ju jag och gissa varför - och tackade för applåderna, kom ut igen och passade på att hälsa på oss fans där i hörnet, och till slut fick vi verkligen det där extranumret. Andra satsen i Pathetique, som kylbalsam efter Tjajkovskijfyrverkeriet.
Det är alltså lite ironiskt att jag sitter här och i ord försöker beskriva den mäktigaste konsertupplevelse jag någonsin haft, och plötsligt känner att det inte går. Att kameran faktiskt inte kunde vara med. Jag är ju ändå den som jobbar med orden, och jag brukar hävda att orden kan skildra allt, fast inte alltid direkt. På dit- och hemresan läste jag till exempel en bok av Hertha Müller, "Hjärtdjur". Första kapitlet, som jag började med för ett bra tag sedan, var vedervärdigt. Jag suckade och stönade, fann det hela obegripligt och pretentiöst. Sedan kom jag bättre in i det hela, och plötsligt insåg jag att tusan, det här är ju vansinnigt bra. Det är en otäck bok, rädslan kryper över varenda sida - herregud, nu börjar jag skriva som hon - och hon skriver i bilder och liknelser, snarare än i direkt handling. Hon är väldigt krävande, ingen slöläsning här inte, men det är fantastiskt med böcker som lyckas skapa något mer än tomma filmscener på sidorna.
Ja, och ännu mer ironiskt är det att jag just insett att det pågår en filmfestival i Göteborg just nu, och att jag faktiskt velat vara där och ta del av den. Vad var det jag sa om kamerors otillräcklighet, och så vill jag se film mitt i alltihop? Jo, men filmer kan ju också berätta saker. De är bara ett annat slags medium. De kan också vara ögonblicksupplevelser. Åtminstone jag kan se samma film vid olika tillfällen och verkligen uppleva den på olika vis, precis på samma sätt som jag kan läsa Hertha Müller vid olika tillfällen och känna hur mitt omdöme om henne svänger 180 grader.
Och - pinsamt nog kan jag känna detsamma om mitt eget skrivande. Men det har jag ju sagt förut, jag ville bara med denna "lilla" utläggning illustrera det lite bättre!
En av filmerna som visas på den här filmfestivalen, och senare även på TV, är en dokumentär om Ola Salo. Då tror ni att jag ska titta? Nej, det ska jag inte. För har han något att säga till mig som inte kan hojtas direkt i en mikrofon från scen, får han säga det direkt till mig istället. Någon gång när inga kameror är med.
Med detta ville jag säga att allt inte är menat att upplevas av många, flera gånger, överallt, även om man kanske vill det ibland.
För det finns verkligen stunder som inte kan fastna på någon inspelning och inte kan återges efteråt. De finns bara där och då, kanske bara några ögonblick. Jag var alltså på konsert i veckan - Per Tengstrand och Malmösymfonikerna. De spelade Tjajkovskijs första pianokonsert, den där välkända i B-moll, och sedan spelade MSO själva Brahms' fjärde symfoni. Denna kallas ibland "symfoniernas symfoni". Jag vet inte om jag alldeles håller med, jag har hört andra symfonier som varit väl så gripande. (Beethovens femma, någon?) Men en upplevelse var det sannerligen, och återges kan den inte heller. Jag har lyssnat på den ett flertal gånger på YouTube och ... nja, nä, de sista två satserna har liksom inte satt sig. Jag fick ge upp försöken att forma en melodi och en bild av alla toner, jag lät mig bara föras med i tonbruset och det var i och för sig rätt enastående det också.
Vi hade, genom en del omständigheter, fått platser på första raden. De anses ju inte alls som de bästa. På rockkonserter vill man ju stå längst fram, helst så att man, om möjligt, kan få lite ögonkontakt med artisterna och känna sig Sedd för en stund. Men på en klassisk konsert fungerar det inte så. Där är musikerna förhoppningsvis så djupt inne i det de gör att de knappt lägger märke till publiken. Så ska det vara, och publiken strävar därför efter att sitta mitt i salongen, där ljudbilden är som allra bäst.
Men Malmö konserthus är verkligen förlåtande, det sägs att det inte finns några dåliga platser. Där, på mittsektionens första rad, hade vi en upplevelse vi knappt sett maken till, jag och mitt sällskap. Det kändes som om vi satt mitt inne i orkestern. Med en symfoni som Brahms' fyra är det sannerligen omvälvande.
Men nu var det Per och Tjajkovskij jag skulle berätta om. Det var det jag kommit dit för, och det var det som sedan dess fått mig att lulla omkring med ett fånigt, euforiskt leende. En duktig violinist ser alltid ut att ha smält ihop med sin fiol. Man kan liksom inte skilja dem åt, de blir som ett nytt slags väsen. Pianister brukar ha det lite svårare i det avseendet. Ibland blir spelet en kamp mellan musikern och det stora, tunga pianot. Så inte när Per spelar. Han smälter också ihop med sitt instrument, tills det verkar få liv och sjunga.
... Oj då. Nu ber jag om ursäkt, jag fjollade iväg. Jag hittade följande recension i Sydsvenskan, håll till godo. Själv blev jag tvungen att fnissa lite åt den. Men så blir det ibland när man i ord ska beskriva det där som inte låter sig beskrivas i ord, eftersom det alltså inte kan återges alls.
Jag har lyssnat på fler varianter av den här konserten än jag orkat räkna till. Jag har levt med den i nästan hela mitt liv. Den anses på sina håll vara lite banal. Recensenten i Sydsvenskan uttrycker detta riktigt väl, när han säger att det är en typisk rysk blandning av demoni och naivitet. Enligt svensk smak är detta inte riktigt fint, ingenting med rysk kultur är riktigt fint eftersom det alltså har den där anstrykningen av det vi kallar banalt. Spelar ingen roll om det är kyrkopynt, alltför söta efterrätter, färggrann konst eller svepande musikstycken modell Tjajkovskij. Vackert är det, men någonstans under bordet hör man den svaga viskningen om ... om ... kitsch.
Alltnog, jag tillhör alltså de som bara älskar Tjajkovskij i allmänhet och den här konserten i synnerhet. Jag har verkligen drömt om att få höra den på riktigt. För ... ja, jag antog att det skulle bli något helt annat än att höra mer eller mindre dåliga inspelningar. Och drömpianisten var förstås Per. Vi är lite bekanta nu, han är en väldigt trevlig kille med en fantastisk utstrålning när han spelar, och jag är väldigt, väldigt förtjust i hans teknik. Dessutom är han världens idag bäste Beethovenuttolkare, om någon frågar mig. Frågan var bara om han skulle tolka den här konserten så som jag ville. Den går nämligen att demolera riktigt ordentligt om man bara vill. Jag har som sagt varit igenom en massa inspelningar, med alla de där riktigt stora och berömda pianisterna som alla kan spela hur bra som helst - och en del av dem hade verkligen inte samma uppfattning som jag om den här konserten. Den går att dränka i svulstighet och överdramatisering. Det går att förvandla den till en dragkamp mellan pianist och dirigent. Det går att göra tysk marschmusik av det hela. Eller att ge hela den inledande satsen slagsida med de där tre karaktäristiska ackorden som man kan förvandla till vals om man inte ser upp.
Att Per inte skulle göra det sistnämnda visste jag väl redan, eftersom vi pratat lite om det i förväg. Men jag är ju inte precis någon expert och kunde inte göra en evighetsdialog om hela konserten - den är trots allt 35 minuter lång, och det är verkligen en förfärlig massa toner i den ... Så jag åkte dit och hoppades att det skulle bli precis så bra som jag tänkt mig och ... det blev det. Första satsen, inte ett spår av svulstighet eller vals eller marsch, bara exakt och kraftfullt. Lite långsammare än väntat när huvudtemat startade, men helt i min smak. Någonstans på mitten släpade det visserligen lite väl mycket, men det var strax över och sedan fanns det inget mer att klaga på. Jag satt tre meter bakom pianistens rygg och var så fascinerad att jag bestämt glömde att stänga munnen. Per spelar med hela kroppen, inget epostskrivande här inte. Vänsterbenet lever ett eget liv, jag vet inte varför men det var ju rätt kul det med. Det hela var faktiskt ganska likt den här postern som vi gav honom i present i somras - min motivering den gången var att jag letat i tjugo år efter någon som var en lämplig mottagare. Och jag liknade väl åskådaren då.
Andra satsens inledning är riktigt ljuv, med ett stilla pizzicato från stråkarna och en mycket vacker flöjtmelodi (som någon borde göra en text till), och sedan stämmer pianot in som ett strömmande regn. Det var så finstämt att jag glömde att titta. Jag blundade och flöt med, kom framåt slutet på att jag ju inte skulle missa en ton av den här konserten - okej, det gjorde jag inte heller, men mitt medvetande var bestämt ute i någon annan rymd ett slag. Nu var konserten inte längre bara väldigt bra, nu började vi komma in i något mer.
"Något mer" är det som jag tror skiljer en musiker i mästarklassen från alla andra "bra" musiker. Sådana finns det många av. De är härliga att lyssna till, de flesta konserter jag varit på har varit sådana. Det må vara okända musiker eller väldigt kända, när de gör sitt jobb gör de det väldigt bra. Men sedan kommer de där sällsynta ögonblicken när överväxeln läggs i - jag vet inte om man kan kalla det perfektion, för det är ett sådant stelt uttryck, icke utvecklingsbart så att säga. Musik är ju något levande. Man slutar att värdera och reflektera i sådana stunder, man sveps bara med och efteråt tänker man "Oj! Oj, oj!" och undrar vad som hände. Jag tror att Per, med god hjälp av dirigenten Vassily Sinaisky, hittade den där överväxeln i torsdags. Tredje satsens sista minuter är ett våldsamt crescendo, tacksamt om man hittar rätt, och det exploderade. Kanske är den här konserten så jämt, om man som jag har förmånen att få sitta så nära, men jag tvivlar. Och där kom tårarna i mina ögon, och slutackorden satt förstås precis - man vill både ropa "hurra!" och "faan!" för är det slut, så är det slut.
(Fast när tredje satsen började tappade jag koncentrationen under några fasansfulla sekunder. Jag tänkte "stängde jag verkligen av mobilen?" För där satt jag, en meter från scenkanten och tre meter från pianot, med femtonhundra åskådare bakom mig och hundra musiker framför mig, och hade min mobil i detta läge börja lalla sitt larviga "Ring My Bell"-intro hade jag banne mig avlidit av skam. Samt slungat telefonhelvetet likt en granat mot dörren, och min döda kropp efter. Och inte var det läge att börja rota i handväskan och kolla heller - men jag besinnade mig och kom ihåg att naturligtvis hade jag stängt av.)
Det var alltså en sådan där stund när kameran inte kunde vara med. Inte vet jag om det satt någon i publiken och spelade in med mobilkamera. Jag tror faktiskt inte det, och gjorde de det hade de inte mycket för det. Det jag upplevde kunde bara var där och då, och därför såsar denna redogörelse iväg med en massa ord - jag kan tyvärr inte visa hur det egentligen var för mig där vid scenkanten. Inga ord och ingen kamera i världen kan reflektera sådana där "överväxlar". Det är ju också möjligt att det satt någon och snörpte på munnen tio rader längre bak och viskade till grannen att Kissin hade gjort det f-n så mycket bättre och dessutom triumferande räknade antalet felspel (Per har ironiserat kring detta någon gång, jo, för han spelar också fel ibland. Jag har aldrig hört en pianist som inte gjort det under en sådan här lång konsert.) Fast av publikjublet att döma var de flesta lika nöjda som jag.
Fast jag fick lite ont i armarna av att stå där och applådera. Tänkte beklaga mig för grannen, tills jag kom ihåg att det kanske fanns någon annan som hade större anledning att vara trött i armarna. Han försvann ut, kom tillbaka med två buketter - på den ena stod det "Bravo Bravissimo", det vet ju jag och gissa varför - och tackade för applåderna, kom ut igen och passade på att hälsa på oss fans där i hörnet, och till slut fick vi verkligen det där extranumret. Andra satsen i Pathetique, som kylbalsam efter Tjajkovskijfyrverkeriet.
Det är alltså lite ironiskt att jag sitter här och i ord försöker beskriva den mäktigaste konsertupplevelse jag någonsin haft, och plötsligt känner att det inte går. Att kameran faktiskt inte kunde vara med. Jag är ju ändå den som jobbar med orden, och jag brukar hävda att orden kan skildra allt, fast inte alltid direkt. På dit- och hemresan läste jag till exempel en bok av Hertha Müller, "Hjärtdjur". Första kapitlet, som jag började med för ett bra tag sedan, var vedervärdigt. Jag suckade och stönade, fann det hela obegripligt och pretentiöst. Sedan kom jag bättre in i det hela, och plötsligt insåg jag att tusan, det här är ju vansinnigt bra. Det är en otäck bok, rädslan kryper över varenda sida - herregud, nu börjar jag skriva som hon - och hon skriver i bilder och liknelser, snarare än i direkt handling. Hon är väldigt krävande, ingen slöläsning här inte, men det är fantastiskt med böcker som lyckas skapa något mer än tomma filmscener på sidorna.
Ja, och ännu mer ironiskt är det att jag just insett att det pågår en filmfestival i Göteborg just nu, och att jag faktiskt velat vara där och ta del av den. Vad var det jag sa om kamerors otillräcklighet, och så vill jag se film mitt i alltihop? Jo, men filmer kan ju också berätta saker. De är bara ett annat slags medium. De kan också vara ögonblicksupplevelser. Åtminstone jag kan se samma film vid olika tillfällen och verkligen uppleva den på olika vis, precis på samma sätt som jag kan läsa Hertha Müller vid olika tillfällen och känna hur mitt omdöme om henne svänger 180 grader.
Och - pinsamt nog kan jag känna detsamma om mitt eget skrivande. Men det har jag ju sagt förut, jag ville bara med denna "lilla" utläggning illustrera det lite bättre!
En av filmerna som visas på den här filmfestivalen, och senare även på TV, är en dokumentär om Ola Salo. Då tror ni att jag ska titta? Nej, det ska jag inte. För har han något att säga till mig som inte kan hojtas direkt i en mikrofon från scen, får han säga det direkt till mig istället. Någon gång när inga kameror är med.
Med detta ville jag säga att allt inte är menat att upplevas av många, flera gånger, överallt, även om man kanske vill det ibland.
2010-01-24
Ny blogg!
Jag försöker hålla mig till ett slags tema i den här bloggen, nämligen författande och livet som en författare (vilket inkluderar mycket mer än själva skrivandet).
Viktminskning, som jag skrev om i ett inlägg häromdagen, hör inte dit. Däremot är det ändå ett stort och viktigt ämne, så viktigt att det nu har fått en egen, totalt överviktig blogg.
Intresserade surfar över dit. Ointresserade kan andas ut - den här bloggen fortsätter nu utan bantningstips.
Viktminskning, som jag skrev om i ett inlägg häromdagen, hör inte dit. Däremot är det ändå ett stort och viktigt ämne, så viktigt att det nu har fått en egen, totalt överviktig blogg.
Intresserade surfar över dit. Ointresserade kan andas ut - den här bloggen fortsätter nu utan bantningstips.
Totalfokus
Det här kapitlet jag håller på med är intressant. Varje gång jag försöker göra något av det, kommer jag på en massa nya idéer om boken i stort. Det känns som om hela romanen snurrar runt det.
Bra. Men jobbigt. Jag borde gå vidare så att jag KOMMER NÅGON VART i den här sabla historien. Men si, det vågar jag inte. Det vill jag inte.
Bra. Men jobbigt. Jag borde gå vidare så att jag KOMMER NÅGON VART i den här sabla historien. Men si, det vågar jag inte. Det vill jag inte.
2010-01-20
Allt man behöver är lite karaktär
Det är bantningstider mest överallt. Jodå, här också. Drog igång redan på nyårsdagen och det går strålande.
Men Gud, så mycket information och tyckanden som sköljer över en överallt ifrån. Man blir ju trött bara man ser det. Och så alla kommentarer därtill, kommentarer som får en att ta sig för pannan emellanåt.
"Man måste ha karaktär". Jag har hört det så många gånger, och en gång i tiden trodde jag på det också. Men det är fanimej något av det dummaste som sägs i dessa sammanhang. Säger man så, har man inte fattat någonting av problematiken.
I början av 2000-talet lärde jag mig nya, spännande saker om kost och ätande. Jag lärde mig begreppet glykemiskt index som sedan blev så himla populärt, och jag lärde mig att man visst kan äta fett av hjärtans lust utan att automatiskt bli fetare. Knepet var inte att byta till ett magrare pålägg på mackan, utan att byta ut brödet. Vitt till svart. Vips började det hända saker - åt rätt håll.
Och det jag trott var brist på "karaktär" visade sig till stor del vara sockerberoende. När jag uteslöt inte bara socker, utan också allt möjligt annat "vitt" ur kosten, såsom vitt mjöl, vitt ris och vit pasta, försvann den där aptiten som fram till dess varit min förbannelse. Jag hade försökt följa diverse bantningsdieter, men alltid fått ge upp efter bara ett fåtal dagar eftersom maten kändes otillräcklig på alla sätt. Jag blev vrålhungrig! Min aptit var min största fiende. Jag hade inte "karaktär" nog att stå emot när blodsockerfallen kom och mathallucinationerna satte in.
Men med några genomgripande koständringar öppnades en ny värld. Mina blodsockernivåer stabiliserades och jag upptäckte, för första gången i mitt vuxna liv, att det faktiskt var skillnad på tillstånden "lågt blodsocker" och "hunger". Jag hade alltså knappt fått uppleva äkta hunger på många, många år. Däremot lågt blodsocker, som är ett riktigt plågsamt tillstånd. Och inte alls ska hävas med några doser Dextrosol, som jag blivit lärd ...
Om jag bara valde rätt sorts mat, kunde jag äta mig mätt, förlita mig helt på min aptit och ändå se vikten rasa. Härligt! Dessutom kunde jag äta godsaker som ost, salami och mörk choklad - alltså just det som jag älskade mest. Godisbegäret försvann väldigt snabbt. Det är inte alls svårt att avstå från något man inte känner något begär efter. Jag kunde vara utan mat i 4-5 timmar utan att ens fundera över det. Jag verkade ha funnit den magiska lösningen på mitt långvariga problem ...
... men sedan hände något, och plötsligt var jag tillbaka i gamla matvanor igen. Obegripligt, med tanke på att jag verkligen tyckte om GI-maten. Och sedan gick jag givetvis upp allt jag gjort mig av med, plus lite till så att jag satte viktrekord på köpet. Sedan blev jag förbannad på mig själv, skärpte mig allt vad jag kunde och så gick det ner litegrann igen. Och den vägen var det. Upp, ner, upp, ner, upp ... Ett klassiskt fall av jojobantning! Att jag nu visste hur man gick ner i vikt utan att späka sig, hjälpte liksom inte. Efter ett visst antal kilon var det som om något i mig lade in backen och så övergav jag det vinnande konceptet utan att jag själv förstod varför.
Hela tiden hör man uttalanden om korkade tjockisar utan karaktär. Och läser framgångshistorier om folk som blivit ärkefeta på pizza och cola och oregelbundna mattider, och sedan lärt sig laga nyttigare mat och har skippat läsken och simsalabim har de gått ner 30 kg. Jo, jättebra. Men mitt problem har aldrig varit att jag inte kunnat laga bra mat, och sötade drycker undviker jag förstås i allmänhet. Jag har tvingats inse, mer och mer, att problemet faktiskt låg på en annan nivå.
Det är totalt skitsnack att "tjockisar saknar karaktär". Själv är jag inte dum i huvudet, jag har klarat mig genom en av landets tuffaste utbildningar, jag betalar min skatt och mina räkningar, lever i en relation som fungerat fint i över 20 år, jag ljuger inte, missbrukar inte, har inga kända "problem" på hela taget och är naturligtvis inte kriminell. Jag fostrar barn och husdjur och har gett ut en roman. Men jag är överviktig - ergo, jag är lat och karaktärslös? Eller?
Nu har jag fokuserat allt mer på psykologin bakom övervikt, och jag har skaffat hjälp som stödjer mig i detta. Det jag kommit fram till, på egen hand och med hjälp av tips, är häpnadsväckande.
Det som är märkligt att det finns tusen olika sätt att få ner folk i vikt, samtidigt som de flesta av dessa "program" helt bortser från orsaken till övervikten. Man har ätit för mycket och tränat för lite? Ja, sant, men det är ju bara ytterligare ett symptom på ett annat problem, och det är det problemet man måste försöka komma tillrätta med. Annars kommer man sannolikt att göra som de flesta, dvs gå ner lite eller mycket - och snart gå upp igen. Göra som jag, dvs återgå till gamla destruktiva ovanor så fort man inte "tänker på det". Ingen människa orkar bevaka sig själv dygnet runt i hela sitt liv. Förr eller senare får man annat att tänka på än vikt och kost, och då upptäcker man snart till sin förvåning att man stoppat i sig saker utan att märka det. Inte är det bara jag som någon gång brutit en rad från en chokladkaka i akt och mening att bara ta den lilla biten. Och plötsligt upptäcker man att man ätit allting, fast man knappt minns det.
Men hur gick det egentligen till?
Nu har jag lärt mig att karaktär, eller snarare viljestyrka, är något man får ta till när man inte är överens med sig själv. Om jag går omkring i en godisbutik behöver jag inte använda min viljestyrka för att inte snatta något godis. Jag står aldrig utanför kassorna efteråt och klappar mig själv på axeln och säger "Gud vad duktig jag var nu - snodde inte en bit fast jag tycker så mycket om choklad!" Det är i själva verket inga problem alls för mig, eftersom det inte finns i min värld att jag skulle stjäla. Så gör man ju bara inte. Och vart tog då "viljestyrkan" vägen i sammanhanget?
Men måste man börja kämpa, måste man börja ta till alla dessa idiotiska knep som fyller upp kvällstidningarnas bantningsspalter (Borsta tänderna! Drick en massa vatten! Belöna dig själv med ett nytt skärp istället! Handla aldrig när du är hungrig!) så måste man ju fråga sig vad och vem det är man egentligen kämpar mot. Ja, sig själv. Reptilhjärnan kanske, eller instinkterna, eller det undermedvetna - man kan kalla det många saker. Men det känns förstås konstigt när man samtidigt är så motiverad. Det är ju inte roligt att vara fet. Man blir sjuk, man åldras i förtid, man känner sig ful, man hittar inga fina kläder, man går miste om en massa skoj aktiviteter, man sitter obekvämt på planet, man kan bli illa behandlad av omgivningen ... vem fasen vill utsätta sig för sådant? Bara för att "chips är gott"? Man är väl inte dum i huvudet heller! Ja, man inser ju allt detta och ändå är det något i en som i all tysthet motarbetar en. Mystiskt, eller hur?
Dr. Phil har hävdat att man gör det som lönar sig. Man gör inte det som inte lönar sig. Det är en vetskap som man har god nytta av när man handskas med både människor och hundar. Om hunden drar i kopplet, saktar man ner. Om den drar mer, stannar man och står still tills kopplet slaknar. Gör man detta med fullständig konsekvens, kommer hunden att sluta dra - för det lönar sig inte. (Jodå, jag har prövat på mer än en hund.) Om ungarna tjatar på en utan att få som de vill, slutar de. Om de däremot anar att det kanske finns en liiiten möjlighet någonstans, ger de sig aldrig.
Så det finns en belöning även i ätande/övervikt. Det gäller "bara" att försöka hitta den, vilket kan vara knepigt. Beteendet är ju som sagt så obegripligt att det förefaller helkorkat. Men det är bara en variant av ett problem som var och varannan människa har. Somliga kan inte få ett förhållande att fungera utan avslutar femton relationer på raken, av till synes svårbegripliga anledningar. Somliga kan inte sluta röka. Somliga kan inte passa tider. Somliga kan inte hålla sig inom lagens råmärken. Somliga ... Ja, det finns alla möjliga varianter, en del svåra och en del lätta. Men det handlar inte bara om ovanor, tror jag. Det handlar om att att beteendet på något vis fungerar, på något plan. Det är något slags behov som blir tillfredsställt när man gör som man gör, för annars gör man det inte.
Mat kan fungera som en lugnande medicin. Det kan vara trygghet. Glädje, underhållning, återupplivande av sköna minnen ... allt möjligt positivt. Övervikten i sig kan vara en trygghet, en ursäkt för att slippa ta itu med andra besvärligheter, ett sätt att gömma sig ... så när man upplever ett hot, verkligt eller inbillat, svarar kroppen med att skicka hungersignaler. Under min skoltid minns jag att jag många, många gånger kom hem från jobbiga och stressiga skoldagar och tog en fika. Jag kunde lätt vräka i mig fyra rostade mackor på kortare tid än så. Det handlade inte om hunger, utan om ett behov av att varva ner.
Poängen är att man naturligtvis sällan är medveten om dessa belöningar. Det är därför systemet är så svåråtkomligt. Så egentligen borde all seriös viktbehandling börja med grundlig terapi, när man försöker finna orsaken till ätbeteendet. Om man tänker efter, är detta så logiskt och självklart att det är konstigt att det inte sker särskilt ofta. Måste man ta till alla dessa konstiga motivationsknep, är det ju något som inte fungerar, eller hur? Sedan blir nästa steg att hitta strategier för att åtgärda problemet. Kanske kommer man en bra bit bara genom att identifiera det, så att man blir medveten om det.
Uppenbarligen finns det personer som blir överviktiga utan att ha några känslomässiga kopplingar till ätandet. De äter fel, de lägger om livsstil och de går ner utan större problem och är glada. Då så. Det finns också andra som faktiskt lyckas övertala sig själva att byta livsstil genom viljestyrka och stenhård motivation. Till slut blir det en reflex. Men - det går rätt många misslyckade bantare på varje lyckad, det är bara att inse. I synnerhet om man ser det över en längre tidsrymd.
Det ska inte kännas svårt att bli av med övervikt. Det ska inte vara något slags styrketest. Känner man det så, måste man gå till botten med det egentliga problemet - det är jag numera helt övertygad om. Man mår så mycket bättre om man inte måste slåss mot sig själv hela tiden!
Dagens lunch blir stekt ägg med bacon och ett lass grönsaker. Tror jag.
God middag på er.
Men Gud, så mycket information och tyckanden som sköljer över en överallt ifrån. Man blir ju trött bara man ser det. Och så alla kommentarer därtill, kommentarer som får en att ta sig för pannan emellanåt.
"Man måste ha karaktär". Jag har hört det så många gånger, och en gång i tiden trodde jag på det också. Men det är fanimej något av det dummaste som sägs i dessa sammanhang. Säger man så, har man inte fattat någonting av problematiken.
I början av 2000-talet lärde jag mig nya, spännande saker om kost och ätande. Jag lärde mig begreppet glykemiskt index som sedan blev så himla populärt, och jag lärde mig att man visst kan äta fett av hjärtans lust utan att automatiskt bli fetare. Knepet var inte att byta till ett magrare pålägg på mackan, utan att byta ut brödet. Vitt till svart. Vips började det hända saker - åt rätt håll.
Och det jag trott var brist på "karaktär" visade sig till stor del vara sockerberoende. När jag uteslöt inte bara socker, utan också allt möjligt annat "vitt" ur kosten, såsom vitt mjöl, vitt ris och vit pasta, försvann den där aptiten som fram till dess varit min förbannelse. Jag hade försökt följa diverse bantningsdieter, men alltid fått ge upp efter bara ett fåtal dagar eftersom maten kändes otillräcklig på alla sätt. Jag blev vrålhungrig! Min aptit var min största fiende. Jag hade inte "karaktär" nog att stå emot när blodsockerfallen kom och mathallucinationerna satte in.
Men med några genomgripande koständringar öppnades en ny värld. Mina blodsockernivåer stabiliserades och jag upptäckte, för första gången i mitt vuxna liv, att det faktiskt var skillnad på tillstånden "lågt blodsocker" och "hunger". Jag hade alltså knappt fått uppleva äkta hunger på många, många år. Däremot lågt blodsocker, som är ett riktigt plågsamt tillstånd. Och inte alls ska hävas med några doser Dextrosol, som jag blivit lärd ...
Om jag bara valde rätt sorts mat, kunde jag äta mig mätt, förlita mig helt på min aptit och ändå se vikten rasa. Härligt! Dessutom kunde jag äta godsaker som ost, salami och mörk choklad - alltså just det som jag älskade mest. Godisbegäret försvann väldigt snabbt. Det är inte alls svårt att avstå från något man inte känner något begär efter. Jag kunde vara utan mat i 4-5 timmar utan att ens fundera över det. Jag verkade ha funnit den magiska lösningen på mitt långvariga problem ...
... men sedan hände något, och plötsligt var jag tillbaka i gamla matvanor igen. Obegripligt, med tanke på att jag verkligen tyckte om GI-maten. Och sedan gick jag givetvis upp allt jag gjort mig av med, plus lite till så att jag satte viktrekord på köpet. Sedan blev jag förbannad på mig själv, skärpte mig allt vad jag kunde och så gick det ner litegrann igen. Och den vägen var det. Upp, ner, upp, ner, upp ... Ett klassiskt fall av jojobantning! Att jag nu visste hur man gick ner i vikt utan att späka sig, hjälpte liksom inte. Efter ett visst antal kilon var det som om något i mig lade in backen och så övergav jag det vinnande konceptet utan att jag själv förstod varför.
Hela tiden hör man uttalanden om korkade tjockisar utan karaktär. Och läser framgångshistorier om folk som blivit ärkefeta på pizza och cola och oregelbundna mattider, och sedan lärt sig laga nyttigare mat och har skippat läsken och simsalabim har de gått ner 30 kg. Jo, jättebra. Men mitt problem har aldrig varit att jag inte kunnat laga bra mat, och sötade drycker undviker jag förstås i allmänhet. Jag har tvingats inse, mer och mer, att problemet faktiskt låg på en annan nivå.
Det är totalt skitsnack att "tjockisar saknar karaktär". Själv är jag inte dum i huvudet, jag har klarat mig genom en av landets tuffaste utbildningar, jag betalar min skatt och mina räkningar, lever i en relation som fungerat fint i över 20 år, jag ljuger inte, missbrukar inte, har inga kända "problem" på hela taget och är naturligtvis inte kriminell. Jag fostrar barn och husdjur och har gett ut en roman. Men jag är överviktig - ergo, jag är lat och karaktärslös? Eller?
Nu har jag fokuserat allt mer på psykologin bakom övervikt, och jag har skaffat hjälp som stödjer mig i detta. Det jag kommit fram till, på egen hand och med hjälp av tips, är häpnadsväckande.
Det som är märkligt att det finns tusen olika sätt att få ner folk i vikt, samtidigt som de flesta av dessa "program" helt bortser från orsaken till övervikten. Man har ätit för mycket och tränat för lite? Ja, sant, men det är ju bara ytterligare ett symptom på ett annat problem, och det är det problemet man måste försöka komma tillrätta med. Annars kommer man sannolikt att göra som de flesta, dvs gå ner lite eller mycket - och snart gå upp igen. Göra som jag, dvs återgå till gamla destruktiva ovanor så fort man inte "tänker på det". Ingen människa orkar bevaka sig själv dygnet runt i hela sitt liv. Förr eller senare får man annat att tänka på än vikt och kost, och då upptäcker man snart till sin förvåning att man stoppat i sig saker utan att märka det. Inte är det bara jag som någon gång brutit en rad från en chokladkaka i akt och mening att bara ta den lilla biten. Och plötsligt upptäcker man att man ätit allting, fast man knappt minns det.
Men hur gick det egentligen till?
Nu har jag lärt mig att karaktär, eller snarare viljestyrka, är något man får ta till när man inte är överens med sig själv. Om jag går omkring i en godisbutik behöver jag inte använda min viljestyrka för att inte snatta något godis. Jag står aldrig utanför kassorna efteråt och klappar mig själv på axeln och säger "Gud vad duktig jag var nu - snodde inte en bit fast jag tycker så mycket om choklad!" Det är i själva verket inga problem alls för mig, eftersom det inte finns i min värld att jag skulle stjäla. Så gör man ju bara inte. Och vart tog då "viljestyrkan" vägen i sammanhanget?
Men måste man börja kämpa, måste man börja ta till alla dessa idiotiska knep som fyller upp kvällstidningarnas bantningsspalter (Borsta tänderna! Drick en massa vatten! Belöna dig själv med ett nytt skärp istället! Handla aldrig när du är hungrig!) så måste man ju fråga sig vad och vem det är man egentligen kämpar mot. Ja, sig själv. Reptilhjärnan kanske, eller instinkterna, eller det undermedvetna - man kan kalla det många saker. Men det känns förstås konstigt när man samtidigt är så motiverad. Det är ju inte roligt att vara fet. Man blir sjuk, man åldras i förtid, man känner sig ful, man hittar inga fina kläder, man går miste om en massa skoj aktiviteter, man sitter obekvämt på planet, man kan bli illa behandlad av omgivningen ... vem fasen vill utsätta sig för sådant? Bara för att "chips är gott"? Man är väl inte dum i huvudet heller! Ja, man inser ju allt detta och ändå är det något i en som i all tysthet motarbetar en. Mystiskt, eller hur?
Dr. Phil har hävdat att man gör det som lönar sig. Man gör inte det som inte lönar sig. Det är en vetskap som man har god nytta av när man handskas med både människor och hundar. Om hunden drar i kopplet, saktar man ner. Om den drar mer, stannar man och står still tills kopplet slaknar. Gör man detta med fullständig konsekvens, kommer hunden att sluta dra - för det lönar sig inte. (Jodå, jag har prövat på mer än en hund.) Om ungarna tjatar på en utan att få som de vill, slutar de. Om de däremot anar att det kanske finns en liiiten möjlighet någonstans, ger de sig aldrig.
Så det finns en belöning även i ätande/övervikt. Det gäller "bara" att försöka hitta den, vilket kan vara knepigt. Beteendet är ju som sagt så obegripligt att det förefaller helkorkat. Men det är bara en variant av ett problem som var och varannan människa har. Somliga kan inte få ett förhållande att fungera utan avslutar femton relationer på raken, av till synes svårbegripliga anledningar. Somliga kan inte sluta röka. Somliga kan inte passa tider. Somliga kan inte hålla sig inom lagens råmärken. Somliga ... Ja, det finns alla möjliga varianter, en del svåra och en del lätta. Men det handlar inte bara om ovanor, tror jag. Det handlar om att att beteendet på något vis fungerar, på något plan. Det är något slags behov som blir tillfredsställt när man gör som man gör, för annars gör man det inte.
Mat kan fungera som en lugnande medicin. Det kan vara trygghet. Glädje, underhållning, återupplivande av sköna minnen ... allt möjligt positivt. Övervikten i sig kan vara en trygghet, en ursäkt för att slippa ta itu med andra besvärligheter, ett sätt att gömma sig ... så när man upplever ett hot, verkligt eller inbillat, svarar kroppen med att skicka hungersignaler. Under min skoltid minns jag att jag många, många gånger kom hem från jobbiga och stressiga skoldagar och tog en fika. Jag kunde lätt vräka i mig fyra rostade mackor på kortare tid än så. Det handlade inte om hunger, utan om ett behov av att varva ner.
Poängen är att man naturligtvis sällan är medveten om dessa belöningar. Det är därför systemet är så svåråtkomligt. Så egentligen borde all seriös viktbehandling börja med grundlig terapi, när man försöker finna orsaken till ätbeteendet. Om man tänker efter, är detta så logiskt och självklart att det är konstigt att det inte sker särskilt ofta. Måste man ta till alla dessa konstiga motivationsknep, är det ju något som inte fungerar, eller hur? Sedan blir nästa steg att hitta strategier för att åtgärda problemet. Kanske kommer man en bra bit bara genom att identifiera det, så att man blir medveten om det.
Uppenbarligen finns det personer som blir överviktiga utan att ha några känslomässiga kopplingar till ätandet. De äter fel, de lägger om livsstil och de går ner utan större problem och är glada. Då så. Det finns också andra som faktiskt lyckas övertala sig själva att byta livsstil genom viljestyrka och stenhård motivation. Till slut blir det en reflex. Men - det går rätt många misslyckade bantare på varje lyckad, det är bara att inse. I synnerhet om man ser det över en längre tidsrymd.
Det ska inte kännas svårt att bli av med övervikt. Det ska inte vara något slags styrketest. Känner man det så, måste man gå till botten med det egentliga problemet - det är jag numera helt övertygad om. Man mår så mycket bättre om man inte måste slåss mot sig själv hela tiden!
Dagens lunch blir stekt ägg med bacon och ett lass grönsaker. Tror jag.
God middag på er.
2009-12-30
... ligger lägre än en sjunken båt ...
Nyårsafton närmar sig visst. Året håller visst på att ta slut. Jaha. Jag önskar att jag hade något storslaget att berätta om 2009 men det blev väl inte riktigt så, när man nu ska summera.
Det har varit ett ganska tungt år, där den vackraste tiden förmörkades av sorg och begravning. Men så blir det ibland. Livet går kanske inte ut på att undvika smärta och tragedi, jag tror i alla fall inte det. Fortfarande finns det mycket jag måste lära mig att förstå och acceptera, att det faktiskt hände. Men jag har ju klarat mig rätt bra själv.
2009 blev ett mellanår då jag låg lågt. Väntade. Samlade mig. Så blir det ju också ibland. Jag kom igång igen med skrivandet, det var ju vackert så. Jag visade mig själv att jag fortfarande både kan och vill, att mina färdigheter har ökat istället för minskat.
Det blev också året då jag på egen hand fjantade ut på flera olika konserter och fick musikaliska upplevelser som jag aldrig ska glömma. Det var inte bara musiken, det var utflykterna i sig som var roliga. Ska jag försöka utnämna någon vinnare av dessa upplevelser, blir det Per Tengstrands framförande av Månskenssonaten på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Det var en sådan vacker dag, jag mötte så många trevliga människor och hade genuint roligt, och får jag spara bara några minuter av detta år i minnet, måste det bli just de, när jag lyssnade på tredje satsen i den sonaten.
Men jag tänker inte heller glömma att jag under året fått höra både Griegs pianokonsert OCH "The Emperor" alldeles på riktigt. Eller att jag såg och hörde den fantastiske Ivry Gitlis spela fiol på ett sätt jag knappt aldrig hört förr.
Annars, som sagt, vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Sista månaden har jag levt mest som i en dimma, varit trött jämt, haft otroligt svårt att koncentrera mig på någonting alls. Då är det inte heller lätt att plocka ut guldkornen ur det gångna året. Eller, vilket gör mig mest ledsen, samla ihop sig för att ta nya friska tag år 2010.
Hände det något mer? Njaeh. Jag fick svininfluensan. Blev kattägare. Skaffade ny dator. Skördade många, många fina, egenodlade grönsaker. Köpte en helcool randig klänning - cool som jag själv tyckte, alltså. Jag köper inte kläder så ofta, som ni märker. Kanske hände det en del på insidan av mig också, men jag har kommit att värdesätta och värna privatliv ännu mer än förut, tror jag. Är rätt noga med vad jag berättar och inte berättar offentligt.
Det är som sagt dags att samla ihop sig. Romanen blev inte färdig före jul, men den växer i alla fall. Det går framåt. Jag trodde förresten att jag var för sysslolös, men inatt kom den där jävla stressdrömmen igen, vilket är ett stensäkert tecken på att jag är stressad. Jag var i Stockholm och hade tung packning och skulle med någon slags konstig buss för att komma till flygplatsen och kunna åka hem, men upptäckte att jag saknade biljett på bussen och att man skulle fixa den genom något slags komplicerat SMS, och medan jag förgäves fumlade med telefon och koder, gick bussen ifrån mig. Och sedan kom fler bussar och jag visste att jag skulle missa planet också och jag ville så gärna hem och jag förbannade Stockholms hemska lokaltrafik, även om den givetvis inte alls såg ut som den brukar. Mina stressdrömmar har alltid handlat om att jag ska med tåget eller flyget. Det konstiga är bara att förr i världen var det långa resor ut i världen jag skulle iväg på. Numera ska jag alltid - hem. Och lyckas aldrig.
Mitt nyårslöfte inför 2009 var att jag skulle lära mig att inte längre se mina begränsningar. På sätt och vis har jag väl hållit det.
Löftet för 2010: Öka tempot. Mycket.
Det har varit ett ganska tungt år, där den vackraste tiden förmörkades av sorg och begravning. Men så blir det ibland. Livet går kanske inte ut på att undvika smärta och tragedi, jag tror i alla fall inte det. Fortfarande finns det mycket jag måste lära mig att förstå och acceptera, att det faktiskt hände. Men jag har ju klarat mig rätt bra själv.
2009 blev ett mellanår då jag låg lågt. Väntade. Samlade mig. Så blir det ju också ibland. Jag kom igång igen med skrivandet, det var ju vackert så. Jag visade mig själv att jag fortfarande både kan och vill, att mina färdigheter har ökat istället för minskat.
Det blev också året då jag på egen hand fjantade ut på flera olika konserter och fick musikaliska upplevelser som jag aldrig ska glömma. Det var inte bara musiken, det var utflykterna i sig som var roliga. Ska jag försöka utnämna någon vinnare av dessa upplevelser, blir det Per Tengstrands framförande av Månskenssonaten på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Det var en sådan vacker dag, jag mötte så många trevliga människor och hade genuint roligt, och får jag spara bara några minuter av detta år i minnet, måste det bli just de, när jag lyssnade på tredje satsen i den sonaten.
Men jag tänker inte heller glömma att jag under året fått höra både Griegs pianokonsert OCH "The Emperor" alldeles på riktigt. Eller att jag såg och hörde den fantastiske Ivry Gitlis spela fiol på ett sätt jag knappt aldrig hört förr.
Annars, som sagt, vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Sista månaden har jag levt mest som i en dimma, varit trött jämt, haft otroligt svårt att koncentrera mig på någonting alls. Då är det inte heller lätt att plocka ut guldkornen ur det gångna året. Eller, vilket gör mig mest ledsen, samla ihop sig för att ta nya friska tag år 2010.
Hände det något mer? Njaeh. Jag fick svininfluensan. Blev kattägare. Skaffade ny dator. Skördade många, många fina, egenodlade grönsaker. Köpte en helcool randig klänning - cool som jag själv tyckte, alltså. Jag köper inte kläder så ofta, som ni märker. Kanske hände det en del på insidan av mig också, men jag har kommit att värdesätta och värna privatliv ännu mer än förut, tror jag. Är rätt noga med vad jag berättar och inte berättar offentligt.
Det är som sagt dags att samla ihop sig. Romanen blev inte färdig före jul, men den växer i alla fall. Det går framåt. Jag trodde förresten att jag var för sysslolös, men inatt kom den där jävla stressdrömmen igen, vilket är ett stensäkert tecken på att jag är stressad. Jag var i Stockholm och hade tung packning och skulle med någon slags konstig buss för att komma till flygplatsen och kunna åka hem, men upptäckte att jag saknade biljett på bussen och att man skulle fixa den genom något slags komplicerat SMS, och medan jag förgäves fumlade med telefon och koder, gick bussen ifrån mig. Och sedan kom fler bussar och jag visste att jag skulle missa planet också och jag ville så gärna hem och jag förbannade Stockholms hemska lokaltrafik, även om den givetvis inte alls såg ut som den brukar. Mina stressdrömmar har alltid handlat om att jag ska med tåget eller flyget. Det konstiga är bara att förr i världen var det långa resor ut i världen jag skulle iväg på. Numera ska jag alltid - hem. Och lyckas aldrig.
Mitt nyårslöfte inför 2009 var att jag skulle lära mig att inte längre se mina begränsningar. På sätt och vis har jag väl hållit det.
Löftet för 2010: Öka tempot. Mycket.
2009-12-10
Kalejdoskop
Här vare action, inte.
Förlåt, men jag är visst i en downperiod vad gäller bloggande just nu. Sånt händer ju ... och jag tror fortfarande inte på bloggande för bloggandets skull, även om jag inser att sådant har vissa fördelar.
I gengäld skrev jag en himla massa goja på någon annans blogg häromdagen. Jag bara kände för det. Jag behövde skriva av mig, för jag var upprörd av privata orsaker. Om jag inte blir så förtvivlad att jag stumnar totalt, skriver jag då så att tangentbordet glöder. Andra ger sig ut på löprundor eller bankar på sandsäckar, kan jag tänka. Jag skrev så att jag tror att jag skrämde en och annan.
Om man bara kunde tappa aptiten också när man blir ledsen, skulle det ju vara något vunnet med det. Men nähä, icke då. Tvärtom, tvärtom ... någon som hört talas om tröstätning? Det har jag. Det riktigt mystiska den här gången var att jag inte tröståt, och likväl drabbades jag av de där låga blodsockernivåerna som min kropp utvecklar när jag hävt i mig en massa mängder av alla de där onyttigheterna.
Tror att det är ljuset. Ja, det är ljuset, eller ska vi säga mörkret. Dagarna är för korta nu, och det känns som om man lever på botten av ett gruvhål. Helst vill jag bara sova och sova, tills våren kommer. Just nu känner jag mig bara förvirrad och splittrad, som om tillvaron blivit förvandlad till glasbitarna i ett kalejdoskop - om än inte lika färgglada. Jag kan verkligen inte fokusera på något just nu.
Hejdå datorn.
Förlåt, men jag är visst i en downperiod vad gäller bloggande just nu. Sånt händer ju ... och jag tror fortfarande inte på bloggande för bloggandets skull, även om jag inser att sådant har vissa fördelar.
I gengäld skrev jag en himla massa goja på någon annans blogg häromdagen. Jag bara kände för det. Jag behövde skriva av mig, för jag var upprörd av privata orsaker. Om jag inte blir så förtvivlad att jag stumnar totalt, skriver jag då så att tangentbordet glöder. Andra ger sig ut på löprundor eller bankar på sandsäckar, kan jag tänka. Jag skrev så att jag tror att jag skrämde en och annan.
Om man bara kunde tappa aptiten också när man blir ledsen, skulle det ju vara något vunnet med det. Men nähä, icke då. Tvärtom, tvärtom ... någon som hört talas om tröstätning? Det har jag. Det riktigt mystiska den här gången var att jag inte tröståt, och likväl drabbades jag av de där låga blodsockernivåerna som min kropp utvecklar när jag hävt i mig en massa mängder av alla de där onyttigheterna.
Tror att det är ljuset. Ja, det är ljuset, eller ska vi säga mörkret. Dagarna är för korta nu, och det känns som om man lever på botten av ett gruvhål. Helst vill jag bara sova och sova, tills våren kommer. Just nu känner jag mig bara förvirrad och splittrad, som om tillvaron blivit förvandlad till glasbitarna i ett kalejdoskop - om än inte lika färgglada. Jag kan verkligen inte fokusera på något just nu.
Hejdå datorn.
2009-11-27
Vem ska jag tro på, tro på, tro på när ...
Expressen är på hugget. Har en granskande artikelserie igen, nu om kursgården Englagård.
Alltså, granskande journalistik är ju jättebra. Många troll har dragits fram i ljuset och spruckit tack var den. Så jag ska väl inte klaga - fast nu gör jag det ändå, för det är något som luktar här. De som kommenterar sådana här artiklar är oftast jordens dummaste varelser, i synnerhet de som agerar Tomatkastande Pöbel. Den dyker upp med en atomklockas precision varenda gång någon anförare ropar "BUU!" I Orwells "Djurfarmen" fick fåren, mycket passande, spela dess roll.
Ja, jag kommenterar också, fast här på min blogg också, så räkna in mig till fåren om ni vill. Men ändå, va. Expressen hittar snabbt experter som suckar och ojar över lurendrejeriet och det faktum att någon tjänar pengar på det här och - herremingud - det faktum att folk börjar gråta under kursen. De "hulkar och snorar"! Då har det gått långt. Maten är kass också. Ajdå.
Vi kan ju bläddra lite i nämnda tidning. Då hamnar vi snart i en annan sektion där det är en helt annan ton när man ska skildra fanatiker i en sekt. Där slår journalisterna själva frivolter och använder ord som FRÄLSARE, TROLLKARL, MIRAKEL, KATASTROF, SVEK osv osv osv. Där översteprästerna i rörelsen tjänar miljoner och åter miljoner på det hela. Där många helt viger sitt liv åt rörelsen. Där det är helt normalt att fullvuxna människor målar flaggor i ansiktet, dansar i fontäner efter avslutad ritual, eller brister ut i gråt. Hulkar, snorar, och kramas gör de minsann också. Eller också slåss de. Maten de äter i samband med detta ska vi inte ens tala om.
Jäpp, som ni nu har räknat ut, pratar jag om sportsidorna.
Men fotboll är ju bara på lek? Några personer vill fördriva tiden med en lek, så man tar en boll, kommer överens om spelregler och roar sig med detta en stund. Det är det hela. En harmlös lek, som dessutom är nyttig för konditionen och koordinationen om man gör det lagom mycket.
Frågan är hur harmlöst det är när man vet att en gigantisk industri tjänar feta pengar på leken. När kontrakt för miljoner skrivs, när pamparna får samma uppsyn som mafiosos, när folk faktiskt mördas i dessa sammanhang. Och när det plötsligt är helt legitimt och "normalt" att tongångarna från både entusiaster och journalister blir direkt religiösa. När det blir rättsfall av fusk. När normala samhällsfunktioner emellanåt blir helt åsidosatta för att det är någon jävla "ödesmatch" någonstans.
Fotboll m fl fjantiga tidsfördriv - kom igen, mänskligheten går inte framåt av det här - är så stora och mäktiga rörelser att ingen "granskande journalist" kan börja ifrågasätta deras existens. Tycker du inte om det så låt bli att titta, blir den bryska uppmaningen.
Tycker man inte om New Age-kurser behöver man ju inte betala för dem heller. Men det är alltid lättare att racka ner på mindre, isolerade rörelser. Det är möjligt att de här kurserna är dumma. Men modeindustrin är väl ännu mer korkad. Det är ju bara smink och kläder.
Ska jag dra fler exempel? Nej. Själv har jag ränt på hundutställningar och musikfestivaler ... Det räcker väl med att återigen konstatera att han, Jesus, var en klok typ. Han sa: "du ser flisan i din grannes öga men inte bjälken i ditt eget".
Ja, sedan har mycket dumt gjorts även i hans namn. Jag är ingen vän av sekter eller fanatism i någon form. Men jag blir irriterad när ateistiskt missionerande och sportfanatism är helt OK medan folk som pratar om andar på en kurs är "humbug och geschäft".
Granskande journalistik är som sagt bra ibland. Men vem är egentligen larvigast - tanten som testar ljusmeditation under ett veckoslut på Englagård eller gubben som mordhotar domaren efter ett bortdömt mål? Kom inte och påstå att den ena menar mer "allvar" än den andra, för om detta vet vi ju faktiskt inte.
Så länge man inte skadar andra eller sig själv, tycker jag att man ska få göra vad man vill och dessutom respekteras för det.
Och klart att di Leva passar bra för slutkommentaren.
Alltså, granskande journalistik är ju jättebra. Många troll har dragits fram i ljuset och spruckit tack var den. Så jag ska väl inte klaga - fast nu gör jag det ändå, för det är något som luktar här. De som kommenterar sådana här artiklar är oftast jordens dummaste varelser, i synnerhet de som agerar Tomatkastande Pöbel. Den dyker upp med en atomklockas precision varenda gång någon anförare ropar "BUU!" I Orwells "Djurfarmen" fick fåren, mycket passande, spela dess roll.
Ja, jag kommenterar också, fast här på min blogg också, så räkna in mig till fåren om ni vill. Men ändå, va. Expressen hittar snabbt experter som suckar och ojar över lurendrejeriet och det faktum att någon tjänar pengar på det här och - herremingud - det faktum att folk börjar gråta under kursen. De "hulkar och snorar"! Då har det gått långt. Maten är kass också. Ajdå.
Vi kan ju bläddra lite i nämnda tidning. Då hamnar vi snart i en annan sektion där det är en helt annan ton när man ska skildra fanatiker i en sekt. Där slår journalisterna själva frivolter och använder ord som FRÄLSARE, TROLLKARL, MIRAKEL, KATASTROF, SVEK osv osv osv. Där översteprästerna i rörelsen tjänar miljoner och åter miljoner på det hela. Där många helt viger sitt liv åt rörelsen. Där det är helt normalt att fullvuxna människor målar flaggor i ansiktet, dansar i fontäner efter avslutad ritual, eller brister ut i gråt. Hulkar, snorar, och kramas gör de minsann också. Eller också slåss de. Maten de äter i samband med detta ska vi inte ens tala om.
Jäpp, som ni nu har räknat ut, pratar jag om sportsidorna.
Men fotboll är ju bara på lek? Några personer vill fördriva tiden med en lek, så man tar en boll, kommer överens om spelregler och roar sig med detta en stund. Det är det hela. En harmlös lek, som dessutom är nyttig för konditionen och koordinationen om man gör det lagom mycket.
Frågan är hur harmlöst det är när man vet att en gigantisk industri tjänar feta pengar på leken. När kontrakt för miljoner skrivs, när pamparna får samma uppsyn som mafiosos, när folk faktiskt mördas i dessa sammanhang. Och när det plötsligt är helt legitimt och "normalt" att tongångarna från både entusiaster och journalister blir direkt religiösa. När det blir rättsfall av fusk. När normala samhällsfunktioner emellanåt blir helt åsidosatta för att det är någon jävla "ödesmatch" någonstans.
Fotboll m fl fjantiga tidsfördriv - kom igen, mänskligheten går inte framåt av det här - är så stora och mäktiga rörelser att ingen "granskande journalist" kan börja ifrågasätta deras existens. Tycker du inte om det så låt bli att titta, blir den bryska uppmaningen.
Tycker man inte om New Age-kurser behöver man ju inte betala för dem heller. Men det är alltid lättare att racka ner på mindre, isolerade rörelser. Det är möjligt att de här kurserna är dumma. Men modeindustrin är väl ännu mer korkad. Det är ju bara smink och kläder.
Ska jag dra fler exempel? Nej. Själv har jag ränt på hundutställningar och musikfestivaler ... Det räcker väl med att återigen konstatera att han, Jesus, var en klok typ. Han sa: "du ser flisan i din grannes öga men inte bjälken i ditt eget".
Ja, sedan har mycket dumt gjorts även i hans namn. Jag är ingen vän av sekter eller fanatism i någon form. Men jag blir irriterad när ateistiskt missionerande och sportfanatism är helt OK medan folk som pratar om andar på en kurs är "humbug och geschäft".
Granskande journalistik är som sagt bra ibland. Men vem är egentligen larvigast - tanten som testar ljusmeditation under ett veckoslut på Englagård eller gubben som mordhotar domaren efter ett bortdömt mål? Kom inte och påstå att den ena menar mer "allvar" än den andra, för om detta vet vi ju faktiskt inte.
Så länge man inte skadar andra eller sig själv, tycker jag att man ska få göra vad man vill och dessutom respekteras för det.
Och klart att di Leva passar bra för slutkommentaren.
2009-11-21
Alla får mingla?
Hittade en artikel i DN om en kurs i konsten att mingla. Det är säkert dunderbra med sådana kurser. Jag behöver nog veta hur man gör. Ett litet problem nämns dock inte i artikeln, och det är just det som jag tycker är värst:
Hur tar man kontakt med folk som är upptagna av att prata med andra?
I mitt minne spökar dunkla hågkomster av tillfällen då jag befunnit mig på sådana här fester, och lite förskrämt insett att alla står och pratar. Med varandra, inte med mig. Jag försöker smyga med i samtal som verkar intressanta, finner ganska snart att jag absolut inte är välkommen eller intressant för övriga deltagare, och drar mig slokörad tillbaka.
Nu är detta inte något större bekymmer för mig längre. Jag minns nämligen inte när jag var bjuden på mingelparty sist. Innan jag går en kurs i konsten att mingla borde jag nog leta upp en kurs i konsten att ens bli bjuden på sådana där tillställningar.
Men, okej, de gånger jag på senare år har varit tvungen att vara lite mer s k social, har det gått ganska bra - som jag själv uppfattat det. Jag har lärt mig knepet, se. Det var så enkelt att ingen tror mig när jag berättar om det, men nu gör jag det i alla fall och hoppas att någon annan också ska kunna dra nytta av det:
Man ska ge sig in i en konversation med föresatsen att få den andra personen att le.
Bara det. För när man ler, på riktigt alltså, aktiveras vissa lustkänslor i kroppen. Dem kommer man att förknippa med situationen, med den person man just då har framför sig. Det gör att man blir välvilligt inställd till den personen.
Om man är koncentrerad på att få andra parten att le, hinner man dessutom inte tänka på sig själv. Det som kallas blyghet är till stor del en form av självupptagenhet, tror jag. (Det där var nog ett chockerande påstående - blyghet brukar ju förväxlas med anspråkslöshet, vilket anses vara en dygd. Och nu säger jag nästan tvärtom.) Ska man locka ett äkta leende ur en person, måste man intressera sig på riktigt för honom/henne. Då flyttar man automatiskt fokus från sig själv till den andre och vips släpper tunghäftan.
Tänker jag däremot mest på mig själv, hur JAG tar mig ut, vad någon annan ska tycka om MIG, vad JAG ska göra härnäst för att ge bästa möjliga intryck, då brukar det sluta med rampfeber. Tunghäfta. Klumpighet. Om man nu inte har turen att hamna i självupptagenhetseuforin, när man verkligen har sina 15 minuter och solar sig i strålkastarljuset av alla krafter.
Det kan väl vara ganska kul, antar jag ... men jag antar också att det kan komma någon slags baksmälla efteråt. När man slutligen ändå är på egen hand - för den stunden kommer ju - och grunnar lite på det som hänt. Då känns det inte riktigt lika bra längre.
Hur tar man kontakt med folk som är upptagna av att prata med andra?
I mitt minne spökar dunkla hågkomster av tillfällen då jag befunnit mig på sådana här fester, och lite förskrämt insett att alla står och pratar. Med varandra, inte med mig. Jag försöker smyga med i samtal som verkar intressanta, finner ganska snart att jag absolut inte är välkommen eller intressant för övriga deltagare, och drar mig slokörad tillbaka.
Nu är detta inte något större bekymmer för mig längre. Jag minns nämligen inte när jag var bjuden på mingelparty sist. Innan jag går en kurs i konsten att mingla borde jag nog leta upp en kurs i konsten att ens bli bjuden på sådana där tillställningar.
Men, okej, de gånger jag på senare år har varit tvungen att vara lite mer s k social, har det gått ganska bra - som jag själv uppfattat det. Jag har lärt mig knepet, se. Det var så enkelt att ingen tror mig när jag berättar om det, men nu gör jag det i alla fall och hoppas att någon annan också ska kunna dra nytta av det:
Man ska ge sig in i en konversation med föresatsen att få den andra personen att le.
Bara det. För när man ler, på riktigt alltså, aktiveras vissa lustkänslor i kroppen. Dem kommer man att förknippa med situationen, med den person man just då har framför sig. Det gör att man blir välvilligt inställd till den personen.
Om man är koncentrerad på att få andra parten att le, hinner man dessutom inte tänka på sig själv. Det som kallas blyghet är till stor del en form av självupptagenhet, tror jag. (Det där var nog ett chockerande påstående - blyghet brukar ju förväxlas med anspråkslöshet, vilket anses vara en dygd. Och nu säger jag nästan tvärtom.) Ska man locka ett äkta leende ur en person, måste man intressera sig på riktigt för honom/henne. Då flyttar man automatiskt fokus från sig själv till den andre och vips släpper tunghäftan.
Tänker jag däremot mest på mig själv, hur JAG tar mig ut, vad någon annan ska tycka om MIG, vad JAG ska göra härnäst för att ge bästa möjliga intryck, då brukar det sluta med rampfeber. Tunghäfta. Klumpighet. Om man nu inte har turen att hamna i självupptagenhetseuforin, när man verkligen har sina 15 minuter och solar sig i strålkastarljuset av alla krafter.
Det kan väl vara ganska kul, antar jag ... men jag antar också att det kan komma någon slags baksmälla efteråt. När man slutligen ändå är på egen hand - för den stunden kommer ju - och grunnar lite på det som hänt. Då känns det inte riktigt lika bra längre.
2009-11-20
Perspektiv och proportioner
Jag slår upp siffror och räknar. Ibland behöver man lite perspektiv på tillvaron.
Så här är det: Enligt Wikipedia har solen en massa på cirka 1,99×10**30 kg, alltså 333 000 gånger jordens massa. Det är ganska svåra proportioner att begripa. Det räcker med att veta att min hund har ett luktsinne som är en miljon gånger bättre än mitt. (Kanske ska man inte vara så snabb med att avfärda honom när han påstår att skit luktar gott och att blommor inte är intressanta? Han måste ju anses vara experten här.)
Men om vi återgår till solen. Anta att den är stor som en badboll istället. Då blir det lättare. Då är jorden ... knappt som en liten ärta. Eller kapris. Lägger vi kaprisen vid grunda änden av femtiometersbassängen får vi gå 55 meter bort, alltså ända bort till hoppbassängen, för att hitta badbollen.
Det är ju ganska långt bort, faktiskt. Ändå är det, astronomiskt sett, väldigt nära. Avståndet mellan jorden och solen kallas för en astronomisk enhet. Eller sisådär 149 miljoner kilometer.
Om vi antar att vi har en schysst bil som kan köra raka vägen till solen med en medelhastighet på 100 kilometer i timmen, kommer det att ta 1,49 miljoner timmar att komma fram. 170 år. Flera generationer bara på att ta sig dit fast man kör i full fräs hela tiden. Och samtidigt är badbollen så het att vi känner det i ansiktet när vi tittar mot den, vilket vi i och för sig borde undvika eftersom ljuset är så starkt att det kan skada våra ögon.
Men här befinner sig hela mänskligheten, med svininfluensa och nya arbetslöshetssiffror och EU-toppmöten och nationella prov, på en liten kapris, och femtiofem meter bort har vi badbollen som bländar och sveder oss. Tur att vi inte är närmare.
Det finns många badbollar till. Många, många, miljoner och miljarder. Fast var är de? Den närmaste guppar alltså därborta i hoppbassängen. Nästa - finns i New York.
Och mellan oss och New York absolut ingenting, mer än några enstaka gruskorn.
Hallååå?
Så här är det: Enligt Wikipedia har solen en massa på cirka 1,99×10**30 kg, alltså 333 000 gånger jordens massa. Det är ganska svåra proportioner att begripa. Det räcker med att veta att min hund har ett luktsinne som är en miljon gånger bättre än mitt. (Kanske ska man inte vara så snabb med att avfärda honom när han påstår att skit luktar gott och att blommor inte är intressanta? Han måste ju anses vara experten här.)
Men om vi återgår till solen. Anta att den är stor som en badboll istället. Då blir det lättare. Då är jorden ... knappt som en liten ärta. Eller kapris. Lägger vi kaprisen vid grunda änden av femtiometersbassängen får vi gå 55 meter bort, alltså ända bort till hoppbassängen, för att hitta badbollen.
Det är ju ganska långt bort, faktiskt. Ändå är det, astronomiskt sett, väldigt nära. Avståndet mellan jorden och solen kallas för en astronomisk enhet. Eller sisådär 149 miljoner kilometer.
Om vi antar att vi har en schysst bil som kan köra raka vägen till solen med en medelhastighet på 100 kilometer i timmen, kommer det att ta 1,49 miljoner timmar att komma fram. 170 år. Flera generationer bara på att ta sig dit fast man kör i full fräs hela tiden. Och samtidigt är badbollen så het att vi känner det i ansiktet när vi tittar mot den, vilket vi i och för sig borde undvika eftersom ljuset är så starkt att det kan skada våra ögon.
Men här befinner sig hela mänskligheten, med svininfluensa och nya arbetslöshetssiffror och EU-toppmöten och nationella prov, på en liten kapris, och femtiofem meter bort har vi badbollen som bländar och sveder oss. Tur att vi inte är närmare.
Det finns många badbollar till. Många, många, miljoner och miljarder. Fast var är de? Den närmaste guppar alltså därborta i hoppbassängen. Nästa - finns i New York.
Och mellan oss och New York absolut ingenting, mer än några enstaka gruskorn.
Hallååå?
2009-11-18
Jag, en löjlig nolla
Är nere i en svacka vad gäller självförtroendet. Vi kan väl skylla på vädret eller nå't. Eller kanske bristen på applåder. Man får verkligen inte mycket applåder i min situation, fast det är väl också rätt normalt.
Det finns en saga, som jag har glömt namnet på, och jag minns inte hur den börjar, men en viss scen minns jag väldigt väl: en liten flicka, en prinsessa, råkar komma bort. Jag minns inte hur, om hon rymde eller blev bortlurad eller hur det nu var, men hon kommer i alla fall väldigt mycket bort. Och alla letar, och prinsessan själv försöker komma tillbaka till slottet och sin familj. Men det är inte så lätt. Det är inte bara att knalla in, när man väl kommit utanför murarna. Det är nämligen en massa små flickor som gör anspråk på att vara Prinsessan, och vem är då den rätta?
Så får hon höra att alla som anser sig vara Prinsessan ska komma och göra ett prov, som bara den riktiga prinsessan kommer att klara. Glad i hågen springer hon dit, för hon vet ju att hon är den rätta och alltså kommer att klara det. När hon kliver in i rummet får hon en chock: där är det fullt med flickor, alla ser ut precis som hon!
Och så börjar provet. Ja, det är enkelt, upptäcker prinsessan. På väggarna hänger porträtt som föreställer personer på slottet. Alla har kronor på huvudet och ser ut som kungligheter, men i själva verket är det porträtt på stallmästaren, köksmästaren och så vidare. Den ena flickan efter den andra testas, svarar givetvis fel på frågan "vem föreställer det här porträttet?" och får sig en utskällning. Samt hystas in i nästa rum, där alla "bedragerskorna" ska samlas in för att sedan skickas iväg till uppfostringsanstalt.
Vår lilla prinsessa har oturen att komma sist i kön. När det slutligen blir hennes tur, är vakterna sura och trötta och slänger in henne i rummet bland de andra bedragerskorna utan att hon får en chans att svara på några frågor, för varför skulle hon svara rätt när ingen annan gjort det? Dumma unge!
Jag kommer inte riktigt ihåg hur det sedan gick, mer än att det i sinom tid slutade lyckligt. Men det var ju synd om den lilla prinsessan, förstås. Provet blev ju förfärligt orättvist.
Ja, ni förstår anledningen till varför jag berättar det här. Jag känner mig som hon emellanåt. Och jag är ganska övertygad om att många andra också gör det. Man söker jobbet som man vet att man är som klippt och skuren för, men blir inte ens kallad på intervju. Man får inte ens ett "nej tack", de skiter helt enkelt i att höra av sig. Man skriver världens bästa roman, skickar den till ett förlag och hör aldrig ifrån dem, trots påstötningar. Man ger ut världens bästa roman och finner till sin sorg att ingen vill läsa den. De är nämligen upptagna av att läsa och hylla en massa annan nypublicerad skit. Man skriver världens bästa låtar och ingen hinner lyssna på dem, för man är inte känd.
(Man skriver världens bästa blogg och blir inte ens nominerad till Stora Bloggpriset, pff ...)
Ja, det är när man kommit ungefär så här långt i Det Missförstådda Geniets Klagan som man börjar känna sig lite ... ja, löjlig. Man märker ju själv hur fånig man är, hur patetiskt det hela låter. Men det värsta, det allra värsta är att man inser att man inte alls är ensam i sin löjlighet. Att man i själva verket befinner sig i den där stora, sorgliga klungan där vi alla är lika i våra tillkortakommanden.
Och när man insett sin löjlighet kommer naturligtvis frågan: har jag kanske fel?
Det känns som om marken blir lite gungigare under en då. Knäna sviktar, leendet bleknar för några ögonblick. Man tittar på sitt jobb, det man just håller på med, och får en klump i halsen. Nä, kanske är det inte så bra. Jäklar.
Men - nu vet jag vad ni tror att jag tror om mig själv. Det är inte så. Det finns något som heter självförtroende, och det kan svikta när prestationerna och resultaten inte blir riktigt vad man tänkte sig. Men det finns ju självkänsla också. Den har det aldrig varit något fel på när det gäller mig. I själva verket är mitt högmod oändligt och kommer att så förbli. Jag är fortfarande världens bästa författare, men jag inser att mina faktiska prestationer kanske inte riktigt, öh, speglar detta faktum. Jag lyckas inte kommunicera ut min genialitet till omvärlden alla gånger, och ... tja, ja, det händer alltså att jag känner att det kanske är mitt eget fel. Då klandrar jag mig själv.
Jag ser inte upp till någon. Jag tror inte att någon annan är förmer än jag. Jag skiter i om ni så heter Obama, Jesus, Mozart eller Einstein. Men det händer att jag snubblar och faller, och att det utan tvivel är mitt eget fel. Att jag ser något som liknar en löjlig nolla i spegeln. Upp med dig, väser jag då i örat på mig själv. Upp, borsta av dig, tåga vidare med näsan i vädret. Visa att du faktiskt fortfarande är den äkta prinsessan.
Jaja, strax. Måste bara ligga här en stund, jämra mig och hämta andan litegrann. Samt konstatera att det finns de som uttrycker sådana här problem bättre än jag just gjorde själv. Till och med det, fan också:
Det finns en saga, som jag har glömt namnet på, och jag minns inte hur den börjar, men en viss scen minns jag väldigt väl: en liten flicka, en prinsessa, råkar komma bort. Jag minns inte hur, om hon rymde eller blev bortlurad eller hur det nu var, men hon kommer i alla fall väldigt mycket bort. Och alla letar, och prinsessan själv försöker komma tillbaka till slottet och sin familj. Men det är inte så lätt. Det är inte bara att knalla in, när man väl kommit utanför murarna. Det är nämligen en massa små flickor som gör anspråk på att vara Prinsessan, och vem är då den rätta?
Så får hon höra att alla som anser sig vara Prinsessan ska komma och göra ett prov, som bara den riktiga prinsessan kommer att klara. Glad i hågen springer hon dit, för hon vet ju att hon är den rätta och alltså kommer att klara det. När hon kliver in i rummet får hon en chock: där är det fullt med flickor, alla ser ut precis som hon!
Och så börjar provet. Ja, det är enkelt, upptäcker prinsessan. På väggarna hänger porträtt som föreställer personer på slottet. Alla har kronor på huvudet och ser ut som kungligheter, men i själva verket är det porträtt på stallmästaren, köksmästaren och så vidare. Den ena flickan efter den andra testas, svarar givetvis fel på frågan "vem föreställer det här porträttet?" och får sig en utskällning. Samt hystas in i nästa rum, där alla "bedragerskorna" ska samlas in för att sedan skickas iväg till uppfostringsanstalt.
Vår lilla prinsessa har oturen att komma sist i kön. När det slutligen blir hennes tur, är vakterna sura och trötta och slänger in henne i rummet bland de andra bedragerskorna utan att hon får en chans att svara på några frågor, för varför skulle hon svara rätt när ingen annan gjort det? Dumma unge!
Jag kommer inte riktigt ihåg hur det sedan gick, mer än att det i sinom tid slutade lyckligt. Men det var ju synd om den lilla prinsessan, förstås. Provet blev ju förfärligt orättvist.
Ja, ni förstår anledningen till varför jag berättar det här. Jag känner mig som hon emellanåt. Och jag är ganska övertygad om att många andra också gör det. Man söker jobbet som man vet att man är som klippt och skuren för, men blir inte ens kallad på intervju. Man får inte ens ett "nej tack", de skiter helt enkelt i att höra av sig. Man skriver världens bästa roman, skickar den till ett förlag och hör aldrig ifrån dem, trots påstötningar. Man ger ut världens bästa roman och finner till sin sorg att ingen vill läsa den. De är nämligen upptagna av att läsa och hylla en massa annan nypublicerad skit. Man skriver världens bästa låtar och ingen hinner lyssna på dem, för man är inte känd.
(Man skriver världens bästa blogg och blir inte ens nominerad till Stora Bloggpriset, pff ...)
Ja, det är när man kommit ungefär så här långt i Det Missförstådda Geniets Klagan som man börjar känna sig lite ... ja, löjlig. Man märker ju själv hur fånig man är, hur patetiskt det hela låter. Men det värsta, det allra värsta är att man inser att man inte alls är ensam i sin löjlighet. Att man i själva verket befinner sig i den där stora, sorgliga klungan där vi alla är lika i våra tillkortakommanden.
Och när man insett sin löjlighet kommer naturligtvis frågan: har jag kanske fel?
Det känns som om marken blir lite gungigare under en då. Knäna sviktar, leendet bleknar för några ögonblick. Man tittar på sitt jobb, det man just håller på med, och får en klump i halsen. Nä, kanske är det inte så bra. Jäklar.
Men - nu vet jag vad ni tror att jag tror om mig själv. Det är inte så. Det finns något som heter självförtroende, och det kan svikta när prestationerna och resultaten inte blir riktigt vad man tänkte sig. Men det finns ju självkänsla också. Den har det aldrig varit något fel på när det gäller mig. I själva verket är mitt högmod oändligt och kommer att så förbli. Jag är fortfarande världens bästa författare, men jag inser att mina faktiska prestationer kanske inte riktigt, öh, speglar detta faktum. Jag lyckas inte kommunicera ut min genialitet till omvärlden alla gånger, och ... tja, ja, det händer alltså att jag känner att det kanske är mitt eget fel. Då klandrar jag mig själv.
Jag ser inte upp till någon. Jag tror inte att någon annan är förmer än jag. Jag skiter i om ni så heter Obama, Jesus, Mozart eller Einstein. Men det händer att jag snubblar och faller, och att det utan tvivel är mitt eget fel. Att jag ser något som liknar en löjlig nolla i spegeln. Upp med dig, väser jag då i örat på mig själv. Upp, borsta av dig, tåga vidare med näsan i vädret. Visa att du faktiskt fortfarande är den äkta prinsessan.
Jaja, strax. Måste bara ligga här en stund, jämra mig och hämta andan litegrann. Samt konstatera att det finns de som uttrycker sådana här problem bättre än jag just gjorde själv. Till och med det, fan också:
2009-11-16
Svininfluensavaccinering
Jag har via allehanda kanaler fått lite motstridiga uppgifter angående svininfluensavaccineringen. ("Nya influensan"? Äh, ge upp, svininfluensan var namnet, sa Bill.)
Det ena är att det är brist på vaccin. Det andra är att även de som tror sig ha haft svininfluensan bör vaccinera sig, för säkerhets skull.
Jag vet alltså inte om det var just svininfluensan som jag hade, då i september. Men sannolikheten är hög näst intill fullständig visshet. För att säkert veta måste man dock ta ett prov och leta antikroppar, och det är det naturligtvis ingen som vill eller orkar eller hinner. Nä, bättre att bara vaccinera då. Fast det plötsligt tar slut. Det är det här jag inte riktigt förstår.
Jag ställer mig därmed frivilligt absolut sist i kön. Det känns som en konstig höst, det här.
Det ena är att det är brist på vaccin. Det andra är att även de som tror sig ha haft svininfluensan bör vaccinera sig, för säkerhets skull.
Jag vet alltså inte om det var just svininfluensan som jag hade, då i september. Men sannolikheten är hög näst intill fullständig visshet. För att säkert veta måste man dock ta ett prov och leta antikroppar, och det är det naturligtvis ingen som vill eller orkar eller hinner. Nä, bättre att bara vaccinera då. Fast det plötsligt tar slut. Det är det här jag inte riktigt förstår.
Jag ställer mig därmed frivilligt absolut sist i kön. Det känns som en konstig höst, det här.
2009-11-09
Aftonbladet och de tio p'ocenten
Aftonbladet kör igång en stenhård "granskning" av regeringens satsning på jobbcoachning. Som i den här artikeln, till exempel.
Här kan vi lära oss att "mer än tio procent" av de kontrakterade bolagen (10,3% om man räknar på't) använder sig av tveksamma metoder som strider mot kontraktet. Eller, om man läser ännu noggrannare, finns det personer anlitade av de anlitade bolagen som använder sig av tveksamma metoder.
Regeringen har satsat 3 miljarder på detta. När 10% av bolagen inte följer kontraktet är det således "ett miljardfiasko". Öh? Matte på läsarnas nivå, förstår jag.
Man kan ju också vända på steken och påpeka att 90% av bolagen alltså följer kontrakten. Men den synvinkeln vill nog inte Aftonbladet att vi ska ha.
Vidare avfärdas de oseriösa terapimetoderna som humbug och skojeri rakt av, för att någon "expert" har påstått det. Ja, nu sa kontraktet att terapi inte skulle förekomma, så det är fel att använda det. Dock tycker jag att det är lite hårt att helt dödförklara metoder som hypnos och EFT, som är en form av egenutövad akupunktur. Såvitt jag vet är hypnos och akupunktur faktiskt ansedda som seriösa medicinska behandlingar. Det är, det upprepar jag, inget som arbetsförmedlingen ska pyssla med för skattepengar. Men därmed inte sagt att det är värdelösa behandlingsmetoder i alla lägen. Artikeln ger dessutom sken av att NLP, neurolingvistisk programmering, är en skojerigrej som uppfunnits av en enda person, "en före detta kokainmissbrukare". Så är absolut inte fallet utan det är ett större begrepp.
Så nu får ni ursäkta, Aftonbladet, men varför ska jag ta er artikelserie på allvar när ni kör med sådana här helklumpiga vinklingar? Jag kan ju säga som ni själva, är tio procent fel är det fiasko rakt av.
Här kan vi lära oss att "mer än tio procent" av de kontrakterade bolagen (10,3% om man räknar på't) använder sig av tveksamma metoder som strider mot kontraktet. Eller, om man läser ännu noggrannare, finns det personer anlitade av de anlitade bolagen som använder sig av tveksamma metoder.
Regeringen har satsat 3 miljarder på detta. När 10% av bolagen inte följer kontraktet är det således "ett miljardfiasko". Öh? Matte på läsarnas nivå, förstår jag.
Man kan ju också vända på steken och påpeka att 90% av bolagen alltså följer kontrakten. Men den synvinkeln vill nog inte Aftonbladet att vi ska ha.
Vidare avfärdas de oseriösa terapimetoderna som humbug och skojeri rakt av, för att någon "expert" har påstått det. Ja, nu sa kontraktet att terapi inte skulle förekomma, så det är fel att använda det. Dock tycker jag att det är lite hårt att helt dödförklara metoder som hypnos och EFT, som är en form av egenutövad akupunktur. Såvitt jag vet är hypnos och akupunktur faktiskt ansedda som seriösa medicinska behandlingar. Det är, det upprepar jag, inget som arbetsförmedlingen ska pyssla med för skattepengar. Men därmed inte sagt att det är värdelösa behandlingsmetoder i alla lägen. Artikeln ger dessutom sken av att NLP, neurolingvistisk programmering, är en skojerigrej som uppfunnits av en enda person, "en före detta kokainmissbrukare". Så är absolut inte fallet utan det är ett större begrepp.
Så nu får ni ursäkta, Aftonbladet, men varför ska jag ta er artikelserie på allvar när ni kör med sådana här helklumpiga vinklingar? Jag kan ju säga som ni själva, är tio procent fel är det fiasko rakt av.
Berättarens röst
Det finns en röst som svävar genom berättelsen, även om den har ett antal olika berättarperspektiv. Jag gillar historier som har många berättare. Om A och B är osams är det mycket roligare att få veta både hur A och B resonerar, och helst ska det bli svårt att ta ställning. Jag gillar sällan historier är B bara är dum, dum, dum och A ett helgon. (Särskilt i romantiska historier där A oftast är en snygg och totalt menlös brud som man antas kunna "identifiera" sig med. Sällan, för jag är nämligen bara menlös och inte alls sådär snygg ...)
Så jag hyllar allså romaner där den ena rösten efter den andra gör sig hörd. Fast frågan är vems röst man egentligen hör. Oftast är det ju berättarens ändå, den där osynliga varelsen som kryper in i än det ena, än det andra huvudet och förklarar vad de ser och upplever. Lite olika humör är det kanske, men språket är ett och samma. Tonen likaså. Vi är vana vid att ha det så, man tänker inte så mycket på det. Fast nu har jag grunnat lite på hur boken skulle se ut om man verkligen bytte ton helt och hållet. Kvävde den allsmäktiga berättarrösten och lät alla tala ocensurerat, precis som de var. Korthugget där, flödande där. Det skulle bli som ett antal, sinsemellan väldigt olika berättelser, som på något vis fogas ihop till en helhet.
Låter det spännande? Ja, jo. Jag har nog tänkt på det lite. Men jag är nog inte den första. Jag har läst några böcker som gått ganska långt i den här formen av experimenterande. Det tråkiga är att det inte varit de bästa böcker jag läst. Vet inte om jag borde dra några slutsatser av det.
Mitt romanskrivande pågår hela tiden, men det går i snigelfart. Satt och stirrade på ett kapitel i två timmar idag innan jag började få idéer om hur jag skulle börja. Det måste nämligen skrivas om från grunden, det är ett utkast som är flera år gammalt. Jag önskar verkligen att jag kunde speeda upp, men jag tror faktiskt inte att det går. Eller, naturligtvis går det, men det lär märkas på texten. Jag prövade ju den varianten för ett antal år sedan och det som hände var att jag upptäckte att jag på kort tid vräkt ur mig mer än 20000 ord som tillsammans bildade en misslyckad sörja. Att skriva urdåliga historier är inte roligt, så jag fastnade där någonstans.
Så jag har övergett hare-taktiken och stretar på likt en gammal sköldpadda istället. Trots allt vann ju sköldpaddan.
Och den här bloggen är knastertorr men må så vara.
Så jag hyllar allså romaner där den ena rösten efter den andra gör sig hörd. Fast frågan är vems röst man egentligen hör. Oftast är det ju berättarens ändå, den där osynliga varelsen som kryper in i än det ena, än det andra huvudet och förklarar vad de ser och upplever. Lite olika humör är det kanske, men språket är ett och samma. Tonen likaså. Vi är vana vid att ha det så, man tänker inte så mycket på det. Fast nu har jag grunnat lite på hur boken skulle se ut om man verkligen bytte ton helt och hållet. Kvävde den allsmäktiga berättarrösten och lät alla tala ocensurerat, precis som de var. Korthugget där, flödande där. Det skulle bli som ett antal, sinsemellan väldigt olika berättelser, som på något vis fogas ihop till en helhet.
Låter det spännande? Ja, jo. Jag har nog tänkt på det lite. Men jag är nog inte den första. Jag har läst några böcker som gått ganska långt i den här formen av experimenterande. Det tråkiga är att det inte varit de bästa böcker jag läst. Vet inte om jag borde dra några slutsatser av det.
Mitt romanskrivande pågår hela tiden, men det går i snigelfart. Satt och stirrade på ett kapitel i två timmar idag innan jag började få idéer om hur jag skulle börja. Det måste nämligen skrivas om från grunden, det är ett utkast som är flera år gammalt. Jag önskar verkligen att jag kunde speeda upp, men jag tror faktiskt inte att det går. Eller, naturligtvis går det, men det lär märkas på texten. Jag prövade ju den varianten för ett antal år sedan och det som hände var att jag upptäckte att jag på kort tid vräkt ur mig mer än 20000 ord som tillsammans bildade en misslyckad sörja. Att skriva urdåliga historier är inte roligt, så jag fastnade där någonstans.
Så jag har övergett hare-taktiken och stretar på likt en gammal sköldpadda istället. Trots allt vann ju sköldpaddan.
Och den här bloggen är knastertorr men må så vara.
2009-11-06
Saker jag är bra på
Det sägs att vi svenskar är usla på att framhäva våra starka sidor. Vem vet, det gäller kanske inte bara svenskar, förresten. Men vi säger väl vi svenskar till att börja med då.
Jag är svensk, och nu tänkte jag berätta om mina starka sidor, och jag måste först kämpa ner reflexen som säger att jag måste ursäkta mig lite först, berätta varför jag vill berätta om mina starka sidor och dessutom nogsamt framhålla att ja, jag vet att jag har en och annan svaghet också, samt gärna ironisera över mitt skrytande innan någon annan hinner före. Sådär, nu var impulsen bortmotad, nu ska jag bara berätta utan att be om ursäkt alls:
- läsa kartor. Jag och min kompis var ett bra par när vi hade orientering i högstadiet. Hon hade en sjujäkla kondis. Så jag stod kvar på vägen och pekade rätt in i skogen och sa "150 meter däråt" och så lubbade hon in och stämplade kontrollen, medan jag tog ut riktningen till nästa kontroll. Det var effektivt. Dessvärre tillhör långlöpning inte direkt mina starka sidor, nä, annars hade det nog gått ännu bättre.
- informationssökning, i synnerhet på nätet. Jag och Google, vi passar ihop. Och lyckas man inte med Google finns det andra sätt ... Till saken hör att jag är teknisk översättare och utbildad teknikinformatör, och så har jag testat ett journalistiskt projekt också som krävde en massa research. Jo, jag är bra på att fiska fram info, både från nätet och ur böcker.
- felsökning. Jag är väldigt oteknisk, det ska erkännas. Och skulle jag någon gång veta vad som ska göras, kan man ge sig den på att skruvarna sitter för hårt eller så. Men om en apparat krånglar, brukar jag vara bra på att ringa in felet. En bra egenskap när man sysslar med programmering, som jag ju gjorde i början av min yrkeskarriär.
- logiskt tänkande. Vah, en kvinna påstår det om sig själv? Jäpp.
- skriftliga utskällningar. Fråga dem som råkat ut för dem, bara. Det hjälper inte om man är myndighet, chef eller kändis, inför Spökhandens gallsyreindränkta is är ni alla lika.
- matlagning. Tyvärr är jag alldeles för förtjust i min egen mat, och jag är inte ett dugg bra på att hålla mig Smal. Det hade underlättat om mina skafferier och kylskåp stått oinspirerande tomma och jag bara kunnat svänga ihop oaptitligt jox. Fast det hade ju inte varit så kul. Det är synd om alla er som inte fått smaka min citrusmarinerade nötstek, min saffransdoftande fisksoppa, leverpastejen eller min egen variant av paella. Och synd om mig som klämt i mig alla dessa saker ett antal gånger och nu känner att jag verkligen, verkligen måste banta.
- affirmationer och visualiseringar. Joho! Jag har jobbat på det här! Och lyckas jag få till en ordentlig, övertygad affirmation, brukar jag nästan alltid få som jag vill i slutänden. Sällan på det sätt jag trodde, men ändå som jag ville.
- skriva ... nä förresten, det vet jag ju inte. Se föregående inlägg i ämnet. Vi ... öh, vi återkommer till det.
Imorgon borde jag kanske publicera listan med saker som jag definitivt är jättekass på, men det känns lite som en klyscha att göra det. Vi får se hur jag gör.
Jag är svensk, och nu tänkte jag berätta om mina starka sidor, och jag måste först kämpa ner reflexen som säger att jag måste ursäkta mig lite först, berätta varför jag vill berätta om mina starka sidor och dessutom nogsamt framhålla att ja, jag vet att jag har en och annan svaghet också, samt gärna ironisera över mitt skrytande innan någon annan hinner före. Sådär, nu var impulsen bortmotad, nu ska jag bara berätta utan att be om ursäkt alls:
- läsa kartor. Jag och min kompis var ett bra par när vi hade orientering i högstadiet. Hon hade en sjujäkla kondis. Så jag stod kvar på vägen och pekade rätt in i skogen och sa "150 meter däråt" och så lubbade hon in och stämplade kontrollen, medan jag tog ut riktningen till nästa kontroll. Det var effektivt. Dessvärre tillhör långlöpning inte direkt mina starka sidor, nä, annars hade det nog gått ännu bättre.
- informationssökning, i synnerhet på nätet. Jag och Google, vi passar ihop. Och lyckas man inte med Google finns det andra sätt ... Till saken hör att jag är teknisk översättare och utbildad teknikinformatör, och så har jag testat ett journalistiskt projekt också som krävde en massa research. Jo, jag är bra på att fiska fram info, både från nätet och ur böcker.
- felsökning. Jag är väldigt oteknisk, det ska erkännas. Och skulle jag någon gång veta vad som ska göras, kan man ge sig den på att skruvarna sitter för hårt eller så. Men om en apparat krånglar, brukar jag vara bra på att ringa in felet. En bra egenskap när man sysslar med programmering, som jag ju gjorde i början av min yrkeskarriär.
- logiskt tänkande. Vah, en kvinna påstår det om sig själv? Jäpp.
- skriftliga utskällningar. Fråga dem som råkat ut för dem, bara. Det hjälper inte om man är myndighet, chef eller kändis, inför Spökhandens gallsyreindränkta is är ni alla lika.
- matlagning. Tyvärr är jag alldeles för förtjust i min egen mat, och jag är inte ett dugg bra på att hålla mig Smal. Det hade underlättat om mina skafferier och kylskåp stått oinspirerande tomma och jag bara kunnat svänga ihop oaptitligt jox. Fast det hade ju inte varit så kul. Det är synd om alla er som inte fått smaka min citrusmarinerade nötstek, min saffransdoftande fisksoppa, leverpastejen eller min egen variant av paella. Och synd om mig som klämt i mig alla dessa saker ett antal gånger och nu känner att jag verkligen, verkligen måste banta.
- affirmationer och visualiseringar. Joho! Jag har jobbat på det här! Och lyckas jag få till en ordentlig, övertygad affirmation, brukar jag nästan alltid få som jag vill i slutänden. Sällan på det sätt jag trodde, men ändå som jag ville.
- skriva ... nä förresten, det vet jag ju inte. Se föregående inlägg i ämnet. Vi ... öh, vi återkommer till det.
Imorgon borde jag kanske publicera listan med saker som jag definitivt är jättekass på, men det känns lite som en klyscha att göra det. Vi får se hur jag gör.
2009-11-05
Långt därinne råder förvirring
Goddag igen.
Jodå, jag lever. Jag skriver, alltså lever jag. Jag har skrivit väldigt mycket på sista tiden. Flitens lampa brinner i författarens lilla lya. Så är det, men jag känner mig just nu ganska trött.
Alltså, man har flyt, som det heter. Skriver och skriver och det är roligt och man känner att nu har jag faktiskt grepp om det här. Sedan - snubblar man liksom till. Det där sista jag jobbade med kändes motigt. Frågan är om det kändes motigt för att texten helt enkelt var för dålig - man är ju sin egen första läsare - eller för att man bara blev lite trött för en stund?
Det jäkliga är att jag inte kan avgöra det. Jag är så långt inne i virvlarna att jag omöjligt kan bedöma min egen text just nu. Ena dagen är den genialisk, nästa dag värdelös. Samma text. Jag vet inte när mitt omdöme är klart och när det är fördunklat. Jag måste låta texten ligga i en eller två månader, sedan kan jag eventuellt kunna se den klart.
Men just nu är jag ju mitt uppe i det och kan givetvis inte ta paus nu. Jag måste fullfölja, och först därefter kan jag lägga det hela på lagring (som en bättre ost, ungefär).
Under tiden lever jag med ångesten och ovissheten.
Jodå, jag lever. Jag skriver, alltså lever jag. Jag har skrivit väldigt mycket på sista tiden. Flitens lampa brinner i författarens lilla lya. Så är det, men jag känner mig just nu ganska trött.
Alltså, man har flyt, som det heter. Skriver och skriver och det är roligt och man känner att nu har jag faktiskt grepp om det här. Sedan - snubblar man liksom till. Det där sista jag jobbade med kändes motigt. Frågan är om det kändes motigt för att texten helt enkelt var för dålig - man är ju sin egen första läsare - eller för att man bara blev lite trött för en stund?
Det jäkliga är att jag inte kan avgöra det. Jag är så långt inne i virvlarna att jag omöjligt kan bedöma min egen text just nu. Ena dagen är den genialisk, nästa dag värdelös. Samma text. Jag vet inte när mitt omdöme är klart och när det är fördunklat. Jag måste låta texten ligga i en eller två månader, sedan kan jag eventuellt kunna se den klart.
Men just nu är jag ju mitt uppe i det och kan givetvis inte ta paus nu. Jag måste fullfölja, och först därefter kan jag lägga det hela på lagring (som en bättre ost, ungefär).
Under tiden lever jag med ångesten och ovissheten.
2009-10-19
Det dåliga samvetet
Jag känner mig trött och lite sliten. Det finns flera orsaker till det. Hursomhelst, jag får dåligt samvete för att jag inte bloggar mer just nu. Det finns så mycket jag vill prata om och det finns ju folk som läser också.
Men nu ska jag inte belasta samvetet mer. Så här säger vi: jag låter bloggen vila under det som är kvar av månaden, och så återkommer jag i november. Jag är trött på hela Internet, nu går jag offline.
Ja, så får det bli. Vi hörs.
Men nu ska jag inte belasta samvetet mer. Så här säger vi: jag låter bloggen vila under det som är kvar av månaden, och så återkommer jag i november. Jag är trött på hela Internet, nu går jag offline.
Ja, så får det bli. Vi hörs.
2009-10-10
Myten om simultankapacitet
Jag skrev till en vän häromdagen om konsten att göra flera saker på en gång. Jag skrev:
Gör aldrig det.
Jag vet inte om det är det man "ska" säga nuförtiden. Vi har ju bland annat den här seglivade myten om kvinnors simultankapacitet. Vi kvinnor kan minsann göra tre-fyra saker på en gång, inga problem.
Eller?
Alla som haft småbarn vet att det finns en period i livet när man faktiskt är så illa tvungen. Om man nu inte jobbar som barnsköterska eller så. Dvs vanliga mammor/pappor som "går hemma" och ska ta hand om ungarna förutsätts ju klara allt möjligt annat också, precis samtidigt. Det skumma är att man fortfarande pratar om att det är kvinnor som är experter på att göra flera saker på en gång, men det är först när papporna tar föräldraledigt som den där idiotiska frågan "men vad ska han göra nu när han är hemma hela dagarna?" dyker upp.
Nåväl, jag anser alltså att det där om kvinnors fantastiska simultankapacitet är rent snicksnack. Hört talas om det kvinnliga stressyndromet? Jo, precis. Stress uppstår som bekant när man gör en sak och känner att man borde göra en annan. Jag har också barn, jag har också tagit mig genom småbarnsåren, jag vet precis hur det är när man står som en bläckfisk i köket och ska underhålla småttingarna samtidigt som man ska trolla fram god och näringsriktig mat till samma (jättehungriga) småttingar samtidigt som man ska köra tvättmaskinen samtidigt som det ringer i telefonen. (Samtidigt som man själv drömmer om att få gå på toaletten.) Jag har också lärt mig att amma och sortera tvätt på samma gång. Eller snarare göra precis allt möjligt samtidigt som man ammar, eftersom man måste amma ideligen, ideligen. Visst går det. Men hur bra blir det? Hur mår man?
Jag och en kompis fick barn samtidigt, två gånger om. Vi ringde ofta varandra och pratade. Våra samtal var möjligen en uppvisning i denna omtalade simultankapacitet - troligen hade de låtit helt schizofrena för en utomstående, men själva lyckades vi på något vis genomföra det hela utan missförstånd. Det kunde låta ungefär så här:
"... och igår innan X kom hem så gick strömmen och ... nä, låt den där vara. LÅT DEN VARA, säger jag! Seså, lägg tillbaka den ... äsch, kom med den istället, jag tar den ... sådär, bra. Och så vart det helt kolmörkt så han stackarn hittade ju knappt huset."
"Jaså, fick ni också avbrott? Jag hörde att det var över hela regionen, det var visst något fel vid kraftver... jamen KAN du lugna dig lite? Jag pratar i telefon!"
"Oh jäklar, nu spydde hon över hela mig, vänta, jag måste gå och byta tröja. Attans. Fan. På golvet också. Du, ge mamma den där trasan. Ja den ja. Fiiint, nu var du duktig."
"Jag kommer förresten ihåg när vi fick krångel med bredbandet häromdagen, då skulle man tydligen logga in på någon hemsida och anmäla det, jomen tjena, hur hade de tänkt sig att det skulle funka, haha. Du, om du nu släpper mig för ett ögonblick så ska jag stänga av på spisen här. SLÄPP, sa jag! Nä, nu gör jag det här. Såja."
Och så vidare. Ja, vi ville prata med varandra. Vi behövde det verkligen.
Den här tiden är lyckligtvis över. Jag njöt inte direkt av den. Jag minns mest att stressnivåerna emellanåt var högre än de någonsin varit förut hos mig. Man fixar det för att man måste, men sannerligen om det är något att sträva efter. Men än idag händer det att jag står med lite väl många saker på en gång och gör något slags försök att klara av dem alla - samtidigt.
Nej, gör inte det. Det blir ett himla duttande av allting och man blir sällan nöjd. Ett av de bästa råden jag läst på senare tid är sorgligt materialistiskt, men fungerar otroligt bra: Vad du än gör, ska du göra det som om du fick riktigt bra betalt för det.
För mig fungerar det alltså. Den inställningen gör att jag koncentrerar mig på det jag har för händer och glömmer allt annat, och då blir åtminstone NÅGOT ordentligt gjort. Dessutom blir jag mindre trött och mindre stressad och - faktiskt - mycket mer effektiv i det stora hela. Framför allt blir jag gladare, trots att man naturligtvis ska göra saker för att de är så roliga och absolut inte för att man möjligen får betalt för det.
Så nu ska jag dela ut detta råd till alla som tror att de är effektiva om de röjer av matbordet samtidigt som de ringer dagens första jobbsamtal. Låt bli. Gör en sak i taget, och gör den med omsorg. Och glöm det där om kvinnlig multitasking. Det slutar bara med att man deppar för att man inte räcker till ordentligt någonstans.
Jag har förresten slutat att lyssna på musik när jag författar.
Gör aldrig det.
Jag vet inte om det är det man "ska" säga nuförtiden. Vi har ju bland annat den här seglivade myten om kvinnors simultankapacitet. Vi kvinnor kan minsann göra tre-fyra saker på en gång, inga problem.
Eller?
Alla som haft småbarn vet att det finns en period i livet när man faktiskt är så illa tvungen. Om man nu inte jobbar som barnsköterska eller så. Dvs vanliga mammor/pappor som "går hemma" och ska ta hand om ungarna förutsätts ju klara allt möjligt annat också, precis samtidigt. Det skumma är att man fortfarande pratar om att det är kvinnor som är experter på att göra flera saker på en gång, men det är först när papporna tar föräldraledigt som den där idiotiska frågan "men vad ska han göra nu när han är hemma hela dagarna?" dyker upp.
Nåväl, jag anser alltså att det där om kvinnors fantastiska simultankapacitet är rent snicksnack. Hört talas om det kvinnliga stressyndromet? Jo, precis. Stress uppstår som bekant när man gör en sak och känner att man borde göra en annan. Jag har också barn, jag har också tagit mig genom småbarnsåren, jag vet precis hur det är när man står som en bläckfisk i köket och ska underhålla småttingarna samtidigt som man ska trolla fram god och näringsriktig mat till samma (jättehungriga) småttingar samtidigt som man ska köra tvättmaskinen samtidigt som det ringer i telefonen. (Samtidigt som man själv drömmer om att få gå på toaletten.) Jag har också lärt mig att amma och sortera tvätt på samma gång. Eller snarare göra precis allt möjligt samtidigt som man ammar, eftersom man måste amma ideligen, ideligen. Visst går det. Men hur bra blir det? Hur mår man?
Jag och en kompis fick barn samtidigt, två gånger om. Vi ringde ofta varandra och pratade. Våra samtal var möjligen en uppvisning i denna omtalade simultankapacitet - troligen hade de låtit helt schizofrena för en utomstående, men själva lyckades vi på något vis genomföra det hela utan missförstånd. Det kunde låta ungefär så här:
"... och igår innan X kom hem så gick strömmen och ... nä, låt den där vara. LÅT DEN VARA, säger jag! Seså, lägg tillbaka den ... äsch, kom med den istället, jag tar den ... sådär, bra. Och så vart det helt kolmörkt så han stackarn hittade ju knappt huset."
"Jaså, fick ni också avbrott? Jag hörde att det var över hela regionen, det var visst något fel vid kraftver... jamen KAN du lugna dig lite? Jag pratar i telefon!"
"Oh jäklar, nu spydde hon över hela mig, vänta, jag måste gå och byta tröja. Attans. Fan. På golvet också. Du, ge mamma den där trasan. Ja den ja. Fiiint, nu var du duktig."
"Jag kommer förresten ihåg när vi fick krångel med bredbandet häromdagen, då skulle man tydligen logga in på någon hemsida och anmäla det, jomen tjena, hur hade de tänkt sig att det skulle funka, haha. Du, om du nu släpper mig för ett ögonblick så ska jag stänga av på spisen här. SLÄPP, sa jag! Nä, nu gör jag det här. Såja."
Och så vidare. Ja, vi ville prata med varandra. Vi behövde det verkligen.
Den här tiden är lyckligtvis över. Jag njöt inte direkt av den. Jag minns mest att stressnivåerna emellanåt var högre än de någonsin varit förut hos mig. Man fixar det för att man måste, men sannerligen om det är något att sträva efter. Men än idag händer det att jag står med lite väl många saker på en gång och gör något slags försök att klara av dem alla - samtidigt.
Nej, gör inte det. Det blir ett himla duttande av allting och man blir sällan nöjd. Ett av de bästa råden jag läst på senare tid är sorgligt materialistiskt, men fungerar otroligt bra: Vad du än gör, ska du göra det som om du fick riktigt bra betalt för det.
För mig fungerar det alltså. Den inställningen gör att jag koncentrerar mig på det jag har för händer och glömmer allt annat, och då blir åtminstone NÅGOT ordentligt gjort. Dessutom blir jag mindre trött och mindre stressad och - faktiskt - mycket mer effektiv i det stora hela. Framför allt blir jag gladare, trots att man naturligtvis ska göra saker för att de är så roliga och absolut inte för att man möjligen får betalt för det.
Så nu ska jag dela ut detta råd till alla som tror att de är effektiva om de röjer av matbordet samtidigt som de ringer dagens första jobbsamtal. Låt bli. Gör en sak i taget, och gör den med omsorg. Och glöm det där om kvinnlig multitasking. Det slutar bara med att man deppar för att man inte räcker till ordentligt någonstans.
Jag har förresten slutat att lyssna på musik när jag författar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
