Sista inlägget!

Nehej, jag kom inte tillrätta med de tekniska problemen här, så nu ger jag upp. Nu byter vi rum. Du kommer dit i ett klick, och så fortsätter diskussionen där - nästan som om ingenting hänt. Nästan.

Suck förresten

... och om någon undrar, är det alltså så att det har blivit väldigt svårt för mig att publicera inlägg på den här bloggen. Det hände något sedan jag uppgraderat min Internet Explorer, så numera måste jag uppsöka en annan dator om jag vill publicera något.

Ber om ursäkt. Jag får kanske byta blogg eller nåt.

Ord, bara ord. Allting.

Det här blir ett av mina viktigare inlägg. Jag borde ha skrivit det för länge sedan, men det blev för mycket jobbjobb vid datorn, och därmed ingen tid för all den tid det tar att skriva sådana här saker. Nu blev jag visst väldigt motsägelsefull. Jag hade inte tid att skriva något viktigt eftersom jag var tvungen att jobba med något som var mycket mindre viktigt? Men så här då: mitt viktiga tyckande är ju ändå bara mitt tyckande, jag vet inte ens om någon är intresserad av att läsa det. Det där mindre viktiga var det ju en massa folk som väntade på.

Det var alltså detta med den norska tragedin, bomberna i Oslo och massakern på Utöya. Allting så overkligt och absurt att det var totalt obegripligt, just för att det hände så nära här. Det hade nästan lika gärna kunnat vara här. Bara några timmar senare läste jag ett blogginlägg, en ögonvittnesskildring från en överlevande som varit där, men som inte kunde sova efteråt utan skrev sin berättelse istället. Jag hade fattat det bättre om hon skrivit från andra sidan jordklotet istället, eller i vart fall från någonstans därute i världen, den som är så abstrakt att den inte angår en personligen i alla fall. Visst, man noterar och man engagerar sig, så mycket som man orkar – jag har gett en massa pengar till svältande barn i Afrika nu – men sedan drar man ner gardinen och fortsätter med sitt eget liv, det riktiga livet, inte det där TV-rutelivet.

Men det var nu inte det jag skulle skriva om, utan det som hände efteråt. Händelsen i sig var alltså absurd och totalt oväntad; efterreaktionerna dessvärre desto mer förutsägbara.

Ja, han var ju extremist. Högerextremist, närmare bestämt. Och där hade vi problemet, där gick det att klistra på de första etiketterna och sedan börja ringa in det hela, sortera och modellera och problematisera. Självfallet skulle det mjölkas ut några politiska poänger i det hela, det var ju bara väntat. En viss, känd tyckare skulle ondgöra sig i en kvällstidning: ”om gärningsmannen hetat Ahmed istället, då hade ni inte reagerat sådär, då hade ni reagerat såhär istället, och det hade varit så fel, så fel, så fel.” (Och därmed kan man klaga vidare på en händelse som alltså inte ens inträffade, eftersom gärningsmannen alltså hette Anders och inte Ahmed, och inte alls var islamist eller svarthårig etc etc etc.) Näthatarna, de där som lusar ner varenda kommenterbar artikel - sak samma vad den handlar om, förresten - med kommentarer som går ut på att det nog var svenska regeringens fel, eftersom exakt allt är deras fel - gick igång med den sedvanliga pajkastningen. Det blev snabbt riktigt äckligt. Som om det inte var nog äckligt som det var, alltså.

Jag har funderat, så som jag redan hunnit göra så många gånger innan, men nu blev det mer aktuellt än någonsin. Jag vet inte vad det är för problem vi tror oss lösa, när vi hanterar det exakt som vi hanterat alla andra "olösliga" problem genom åren. Det är alltid problemen som ska diskuteras. Aldrig visionerna. Aldrig det vi vill, alltid det vi inte vill. Jag tror inte att folk förstår vilken makt själva Ordet har. Jo, det står faktiskt i Bibeln, av alla ställen, och man behöver inte vara troende kristen för att notera detta: I begynnelsen var Ordet.

Vad betyder det, då? (Det är enkelt att avfärda det eftersom det står i Bibeln, och är man inte troende måste man ju tycka att allt som står i Bibeln är onödigt för det handlar väl ändå bara om en Gud som inte finns?) Nej, det handlar inte om Gud i detta fall. Det handlar om att det alltid börjar med Ordet. Det är med Ordet vi stakar ut riktningen för det som ska komma sedan.
Det jag märker, och som jag börjar bli så betänksam över, är att språkbruket idag inte alls bäddar för några lösningar, utan bara ökar på problemen. Vi affirmerar fram dem varje gång vi slentrianmässigt använder dem: kamp, kämpa, hata, bekämpa, slå vakt om, döda, utrota, slåss. Våra politiker kan vara väldigt konkreta när de talar om vad som ska bekämpas, vad de vill ändra på, vad som måste utrotas. Vi måste bekämpa högerextremismen. Vi måste bekämpa hatet. (Hur då? Med mothat?) Och är det inte högerextremismen så är det vänsterextremismen, och är det inte extremismen åt något håll är det likgiltigheten istället.
Men fråga dem vad det egentligen vill, vad det är för en värld de egentligen vill leva i, så övergår det konkreta till svävande floskel. Mer demokrati. Mer bra, mindre dåligt. Mer frihet åt alla, mer trygghet, mer välfärd, mer rättvisa. Men vad fan betyder det då, i praktiken? Hur ska vi mäta det?
Det mest skrämmande är när inställningen tycks bli att det är dumt att ha visioner. Först måste vi ta itu med problemen, det som är här och nu, innan vi kan börja sväva iväg med några flummiga framtidsdrömmar. Jag lovar, det finns de som resonerar så. Som om framtidsdrömmarna inte var så väldigt viktiga. Som om det var viktigare att bilen rullar på, än vart den är på väg.

Några ord från det förgångna ekade i bakhuvudet på mig medan jag tänkte på det här. Jag letade upp det och lyssnade igenom hela klippet. Det var faktiskt första gången jag hörde hela talet, inte bara de där berömda orden: I HAVE A DREAM. Det är ett av världshistoriens mest berömda tal, och jag förstod varför. Jag blev gripen av det, upplyft och inspirerad precis som det var tänkt.
…Och bara någon dag efter att jag hittat klippet, var upphovsrätten framme och censurerade bort alltihop från YouTube. Så ironiskt, på något vis. I alla fall, Martin Luther Kings tal var anslående i det att det visserligen tog upp rådande orättvisor, men också talade om framtiden i sådana ljusa ord. Han talade om en fredlig lösning, inte om vedergällning. Han sa "I have a dream" och det märkliga var att detta flummiga begrepp faktiskt rymde något konkret: "... that one day there in Alabama, little black boys and girls will be able to join hand with little white boys and white girls as sisters and brothers”.

Som författare har jag lärt mig att man måste göra sådär för att väcka känslor hos mottagaren. Man måste måla upp en bild, må den vara naiv eller symbolisk, men det måste vara en bild som man kan se för sin inre syn. ”I have a dream that one day, on the red hills of Georgia, the sons of former slaves and the sons of former slave owners will be able to sit down together at the table of brotherhood.” Det blev en bild, symbolisk men ändå en bild. MLK talade med liknelser och svepande poetisk retorik, som kunnat vara floskler men ändå frammanade bilder och sedan känslor och engagemang. Det är ett tal som glädjer och stärker istället för att bara skapa bitterhet och hopplöshet. Detta gjorde han 1963 och hans drömmar gick i uppfyllelse, inte fullständigt och inte utan smärta, men nog har utvecklingen på dessa punkter gått framåt ändå. Själv blev han mördad och många skulle nog se det som ett bevis på ett nederlag - men så var det ju inte, hans ord levde vidare och de svarta fick sina medborgerliga rättigheter. "Yes, but"-folket må här höja fingret och peka på det som ännu inte är bra, men då missar man ju poängen. Då är vi precis där vi står idag, när det trampas runt i cirklar och framtiden enbart är floskler igen. Det är förvisso lättare att tala om hur hemsk högerextremismen är, än vad vi vill ha ... i termer som inte bara består av "en värld utan ... där vi slipper …" Jaha, men hur ser det ut då? En värld utan högerextremister är en perfekt värld, eller? Fint, då behöver vi bara utrota högerextremismen, eller varför inte högerextremisterna. Ställ upp dem på ett led och skjut dem, problem solved, alla glada. Och så kan vi hålla på en stund, tills lösningen på Utöyatragedin är att Breivik inte borde fått existera. Ja, det var ju så han själv resonerade kring sina s k fiender. Ska vi verkligen spela det spelet? Man får det man fokuserar på, oavsett om man vill ha det eller inte vill ha det!

Det talas mycket om näthat numera. Jag menar att det är allvarligare än vi tror. För när vi läser dessa anonyma kommentarer som ploppar upp överallt där man får lov att yttra sig, dessa kommentarer som dryper av förakt och hat, är det så lätt att säga "det är ju ändå bara ord". Alltså gör de ingen skada, alltså ska vi inte fästa så stor vikt vid dem, utan istället inrikta oss på de verkliga problemen. Men om vi gräver oss ner i de problemen, ända ner till roten, kommer vi att hitta just de där orden. Och egentligen inget mer än det.
Breiviks virriga manifest finns att läsa på nätet, det är hyfsat vidrig läsning. Man kan leta upp ett exemplar av ”Mein Kampf” också om man vill, eller i vart fall en massa citat. Ganska vidrig läsning det också – men stopp, det är väl också "bara ord”? Varför bry sig om den smörjan då? Jo, för att där vet vi att om inte dessa ord hade funnits, skulle det där andra, det som verkligen hände, aldrig ha hänt. Breiviks handlingar var resultatet av lång och metodisk planering, av idéer som formulerades i hans hjärna och bara var ord. Det är en ödets ironi att han hade visioner som han förverkligade. Ska de konkreta visionerna verkligen förbehållas en sådan person, medan alla andra står och mumlar om ”bekämpa våldet”? Va?

Ord är frön. Vi sår dem, och de slår rot och bär frukt. (Det där stod visst också i Bibeln ...) Vi står och grälar om vad vi ska göra med den där outhärdliga frukten när vi borde syna fröna. När vi borde sått andra slags frön istället. Vad betyder det när man skriver elakheter i ett anonymt kommentarsfält? Om regeringspartiet, om invandrare, om kristna, om feminister, om experter på klimatfrågor, om Aftonbladets ledarskribenter? Betyder det något? Svar ja. Sår man frön till andras vansinnesdåd på det viset? Svar ja. Skapar man fred och försoning när man bara pratar om hat och våld? Svar nej!

Vi kan, innan vi blir alltför ledsna, också vända på steken: betyder det något när man skriver något vänligt och försonande? Ja, gå tillbaka till Martin Luther Kings tal. Det betydde något. Det gjorde skillnad!

Jag tror att vi alla måste påminna oss om vad orden betyder, och tänka på detta när vi yttrar oss. Vi måste förstå vilket mäktigt verktyg vi sitter och leker med, vi måste sluta att tro att lilla jag inte betyder något, så jag kan lika gärna fåna mig här i skuggan, det är det ändå ingen som märker ... Det är tankar och idéer som skapat hela vår värld, på gott och ont. Vi måste börja där, från början, med Ordet. Låt det bli rätt ord i fortsättningen.

Musik i april - del 3: To Russia With Love

Musikäventyren i april kröntes fjorton dagar efter The Arks konsert av pampig klassisk musik. Det blev en snygg fullbordan!

Göteborgs Konsertkör är en s k projektkör som uppstår varje vår och höst för att framföra något större körverk. Själv trodde jag lite naivt att det nog skulle vara en ganska anspråkslös tillställning - förutom att favoriten Per Tengstrand skulle medverka. Tack vare honom fick jag veta överhuvudtaget att det skulle bli något, men annars var det svårt att hitta info. Det skulle kanske inte komma så många?

Trodde jag. Jag och A fastnade i en bilkö på vägen dit och anlände lite senare än vi tänkt oss, och då såg det ut så här utanför Vasakyrkan.




Men hoppla. Det var ju inte riktigt så man föreställt sig det - när jag två veckor tidigare gick på det här populära rockbandets spelning, köade jag inte en sekund och fick ändå stå precis där jag brukar vilja stå. Här vid Vasakyrkan var det däremot en rejäl folksamling. Vi som hade biljetter att hämta ut i kassan fick se folk strömma förbi oss och in i kyrkan, och sedan hamnade vi så långt bak i kyrkbänkarna att vi såg i princip noll av orkestern. Kören på 150 personer stod lite mer upphöjd, men det blev alltså en konsert där man fick höra mer än man såg - ja, tur att det inte var tvärtom i alla fall! Av flygeln såg jag enbart övre delen av locket, men å andra sidan speglade sig notbladen i det. Märkligt nog fick man alltså se notbladen fast man inte såg en skymt av pianisten ...

Men första halvan av konserten var utan pianist och piano. Framförandena ur "Eugen Onegin" berörde mig inte speciellt, av någon anledning - jag som annars älskar det mesta som Tjajkovskij gjort. Prokofievs "Kantat Aleksandr Nevsky" var däremot spännande värre. Om jag hört det på radion eller på skiva skulle jag förmodligen tyckt att det varit outhärdligt svulstigt, nationalistiskt och allt-vad-ni-vill, men det är alltså lite annorlunda när man sitter på plats och rycks med av stämningen. Dirigenten - tror jag att det var, jag såg alltså inte så mycket - berättade noga inför varje stycke om vad det skulle illustrera. Jag blundade och försjönk i en egen privat filmvisning, där jag verkligen såg hur de tyska riddarna gick genom isen, hur den ensamma kvinnan (vackert tolkad av Monica Danielson) förtvivlat sökte efter sin älskade bland liken på slagfältet och hur armén återvände i triumf och hyllades av folket. Lite oväntat associerade jag ideligen till "An American In Paris", hur jag nu kunde göra det. Det var väl det där filmiska i det hela. Så efteråt satt man med lite röda kinder och kände att man varit långt borta ...

Men givetvis var det världens bäste Tengstrand som var dagens höjdpunkt. Jag har skrivit det förut - det går inte att utnämna världens bäste pianist sådär rakt av, eller den näst bäste, eller nästnäst bäste osv ... alla inser ju hur fånigt det skulle bli med sådana rangordningar. Men jag tycker att Per är bäst, och det är inte bara för att han är den ende av de här pianisterna som skulle komma på idén att hälsa direkt på undertecknad med orden "vad roligt att du kom hit!" och få det att låta som något annat än en ren floskel. Den här gången var det Rachmaninovs "Paganinivariationer" som skulle framföras. Tyvärr har jag ingen inspelning från det här tillfället, men här kommer ett utdrag från samma verk med Mikael Pletnev som ju också gör bra ifrån sig:




Det händer något med mig när jag lyssnar på musik som är så här vacker och framförs på det här viset. Jag blundar och nej, jag ser ingen film inom mig. Istället har jag en slags utanför-kroppen-upplevelse där jag inte tänker, inte ser, inte har något ego. Jag svävar bara omkring i en rymd av toner, jag är ett med dem. Det är, tror jag, så man brukar beskriva en "transcendental upplevelse". Och återigen kändes det som ett stort privilegium, nästan overkligt, att man fick vara där och ta del av det hela.

På vägen till Göteborg hade vi bara pratat familjeangelägenheter i bilen. På vägen hem pratade vi bara om musik, och pianister, och konserter. Vi var båda upprymda, snudd på rusiga av det vi varit med om. Så otroligt vacker musik, framförd av en riktig världsstjärna. (Skrev GP eller någon annan tidning om detta? Nähä. Jag vet inte vad de gjorde istället, mer än att de gjorde en miss.)

Själv skämdes jag över att jag inte kommit ihåg att ta med ens en chokladpåskhare till solisten, som tack för allt möjligt, men jag kan väl åtminstone publicera det här vackra fotot som jag tog i höstas i Växjö, efter en annan magisk konsert.

Så här ser en världspianist ut. Med guldslips och allt.
















Så under april hade jag tre sinsemellan väldigt olika musikaliska upplevelser, var och en lika oförglömliga. Vilket älskade jag mest? Ja, som sagt, det går ju inte att rangordna. Det var ju bara bäst allting ...

Musik i april - del 2: The Ark

Redan två dagar efter Grease-föreställningen var det dags att ge sig ut och roa sig igen. Den här gången handlade det om The Ark på Trädgårn i Göteborg. Ett mycket speciellt gig - för övrigt bara mitt femte Ark-gig totalt, så de har ju alla varit speciella, vart och ett på sitt sätt. Men det här var det sista. The final cut. Jag hade bestämt mig. Jag har annat att fokusera på, och bandet ska ju ändå lägga av, och det här är bandet som ständigt predikar att man ska gå sin egen väg. Ja, det är det jag gör (och alltid har gjort, på hela taget). Så jag utsåg den här spelningen till mitt eget avsked.

Så jag åkte till Göteborg och träffade världens (eller i varje fall Rottnes) trevligaste, vänligaste och proffsigaste rockband och njöt av varenda sekund av spelningen. Hade tur och fick plats längst framme vid staketet fast vi var så upptagna av att skåla i restaurangen att vi missade själva insläppet. Det var ingen trängsel och det var bra stämning och jag sjöng mig alldeles hes och dansade genom åtminstone hälften av låtarna. De spelade Joy Surrender! Som jag längtat efter att få höra den låten live. Och Laurel Wreath ... det var någon dag i höstas när jag gick med den låten i hörlurarna och plötsligt kände att den, DEN måste de spela live någon gång så att jag hör den. Riffet är stulet, förlåt lånat från en Pink Floyd-låt fast jag kommer tyvärr inte ihåg titeln på den, men det gör den ju strängt taget inte sämre ... särskilt inte för ett Pink Floyd-fan som jag! Så mitt i kom jag på mig själv med att stå och blunda, vilket jag aldrig gjort på en Ark-spelning förut, och dessutom började jag med den där stillsamma sortens headbanging som jag bara gjort med Pink Floyd-låtar innan. Flumma, kallade vi det en gång i forntiden. Man kunde alltså flumma även till The Ark. Härligt!

Fast sedan fick man blunda av andra orsaker för Ola har något specialkonststycke i samband med den här låten, när han ska ut och klättra på stativ eller balkonger eller vad han nu kan hitta, dvs på utsidan så att man undrar om han inte ska ramla ner nu snart ... eller möjligen flaxa iväg, för med de där svarta änglavingarna lyckades han efterlikna en vampyr rätt bra. Jag undrar bara: vad säger skyddsombudet om sådana där manövrar? Jag fick titta åt ett annat håll ett slag, det blev lite läskigt ...





Sedan blev det vild dans och allsång till Prayer For The Weekend och så fortsatte det i högt tempo och sedan kom tyvärr Calleth och då är det, som alla vet, slut. Kanske fick jag en liten klump i halsen just där ändå. Jag var annars glad som en lärka där nere på golvet, och killarna på scen var minsann rätt glada de också. De visste att det var mitt sista gig - ja, jag vet att de är alldeles för professionella för att hänga upp sig på vad en enstaka individ i publiken tycker och tänker och gör, det skulle de inte göra om det så var Jesus själv som stod där, men lite kan man ju få låtsas, så jag tog åt mig av allt och kände att det var en väldigt vacker och ståtlig final på en lång resa. Cirkeln slöts när de sparkade igång med The Worrying Kind, fullt ös - i februari 2007 såg jag dem för allra första gången, då på TV, och då var det med den låten. Nu serverades den live och det var bara att njuta och hänga med. Fast de modernaste tillskotten i repertoaren, Breaking Up With God och The Apocalypse Is Over, berör mig av någon anledning inte. De är bra båda två, men det är inget som griper tag i mig, där är jag bestämt redan avhängd.

Jo, det slutade med Calleth på det vanliga viset och där var jag alltså kanske ... lite ... mindre munter ett slag, eller ska vi säga lite vemodig. Fast bara lite. Det var ju sista gången, som sagt. Jag hade fått se ett The Ark i sin absoluta toppform, i bästa stämning, i den konsertform som de behärskar bättre än någon annan, och det var en höjdarspelning. Bara att dansa hem till hotellet sedan, ta en sängfösare (aka en kopp te) ihop med Y och sedan somna lycklig när man lyckats varva ner någorlunda ...

Så blev det ett känslosamt slut med många tårar? Nej, inte alls. Men det behövdes ju inte heller. Snarare var det ett väldigt glatt och lyckligt avsked. Skönt när det kan sluta på det viset.

För säkerhets skull måste jag ju också visa Bilden - Spökvit och de sju smålänningarna? Titta noga, för den kommer inte att tas igen. (Okej, somliga kan posa på foton, somliga kan det inte. Det är väl lite skillnad i övning. Och killen i randig skjorta är Ola innan han tog på sig vingarna, helt riktigt.)

















Men april var ju inte slut i och med detta ...

Musik i april - del 1: Grease

Jag skulle egentligen skrivit detta just när april övergick till maj, men jag var alltså väldigt upptagen just i månadsskiftet. Väldigt, väldigt. Och nu i efterhand kan jag avslöja att det var av så märkvärdiga och häftiga saker som deklaration och översättarjobb. Så kul var det.

Men april var alltså uppvaknandet ur vinterdvalan. Äntligen hände lite grejor, på musikaliska fronten menar jag, och det var roligt. Eftersom man har en blogg för att man förväntas berätta saker i den, tänker jag härmed berätta om vad jag gjorde då, i april.

Först ut var redan första april, när Kulturskolan här i Uddevalla körde en uppvisninga av "Grease". Inte hela musikalen, utan utdrag, och inte som komplett musikaluppsättning heller utan som konsertversion med dansnummer till. Jag tycker att det är trevligt att det finns en Kulturskola i Uddevalla. När jag var liten hade vi kommunala musikskolan i Skövde. Den blev med tiden utrustad med en trupp drillflickor, men annars fanns det inget där som påminde om dans och drama. Det sköttes på privata skolor, i helt annan regi. Vattentäta skott däremellan, förstås. Det är roligare att ha allt samlat under samma paraply, vilket inte minst visade sig på den här gemensamma Grease-föreställningen.

Det var fullsatt till sista plats och lite till, jag tror inte ens att alla som ville fick komma in. Och det blev succé förstås. Som megastolt förälder i publiken hade man en verkligt rolig timme. Nej, Bra är inte alltid Bäst. Man inser ju att Grease kanske inte passar bäst som påkostad filmproduktion med Travolta och Newton-John. Det är en musikal om High School, och den gör sig väldigt bra i just det här formatet, med grundskole- och gymnasieelever på scen. De var helcharmiga. Det var jätteroligt. Jag hoppas att de gör fler sådana här arrangemang i framtiden.

Hinner bara det här

Det är mycket nu ... som man älskade att säga i början av nittiotalet. Kanske gör man det fortfarande, vad vet jag? Jag säger det i alla fall, för så är det.

Missförstå mig inte. Detta är inget "oh, vad upptagen jag är med mitt förfärligt intressanta och flashiga liv, nu blev ni väl bra avundsjuka!"-inlägg. Att jag har mycket att göra betyder ju inte att det är så värst glamorösa grejer jag gör just nu. Så var det sagt.

Men det är vår, och idag på förmiddagspromenaden tog jag den här bilden. Funderade på att låta den åtföljas enbart av ett lakoniskt "Hinner inget annat än det här." Fast det hade ju blivit rätt klyschigt, och dessutom är det inte ens sant.

Det doftar ...

Jag har gått och blivit med lyxhobby. En totalt onyttig, flärdfull, idiotisk sysselsättning, som roar mig just för att den är så onödig: jag håller på att skaffa mig en ny parfym.

En gång i tiden gillade jag parfymer. Det var innan barnen kom. När man har spädbarn kan man inte ha parfym, för man kan naturligtvis inte ha sånt när man ammar de små stackarna. Och sedan hann jag inte med. Sedan blev det bara onödigt att pyssla med det där. Numera jobbar jag hemifrån och parfym är fortfarande i högsta grad onödigt.

Men lite kul blev det ändå. Jag rensade bland mina gamla flaskor, insåg att många passerat bäst-före-datum för länge sedan och ... tja, man byter helt enkelt smak med åren. Så jag bestämde mig på pin kiv för att starta projekt Perfume Quest. Precis, som en sådan där jävla dum dokusåpa på TV. "Ghost Anka söker essens", typ. Och detta är någon slags konstig protest mot vår jobbiga nutid - det är lika gott att man skaffar sin parfym INNAN man blir upplyst om att man med detta inköp gynnar barnarbete/användandet av förbjudna bekämpningsmedel/användandet av ftalater/skövlandet av regnskogen/odlandet av genmodifierade grödor/någon elak regim/utrotandet av någon djurart/växthuseffekten/plågsamma djurförsök/trafficing eller Gud vet inte vad. Det är inte lätt att vara konsument idag, inte. Är det inte något annat så är det väl fettbildande. Eller också borde man lagt pengarna på biståndsarbete istället, håhåjaja. Jag försöker verkligen vara en god medmänniska och samhällsmedborgare. Jag köper inte päls och jag är månadsgivare till Rädda Barnen och Greenpeace, jag odlar och äter KRAV-märkt, går snitslad bana i affären mellan de ekologiska alternativen, sopsorterar och komposterar och kör bilen på biogas. Men jag blir faktiskt snopen varje gång jag hittar något nytt alternativ i affären som är delfinsäkert, rättvisemärkt och ekologiskt, för då tänker jag "jaha, så allt annat är rena skurkprodukterna då?"

Men nu ska det bli parfym. Och det blir inte riktigt roligt om man inte vågar nörda ner sig totalt i denna spännande vetenskap. Det vanliga misstaget i parfymaffärer är dels att man testar för många dofter på en gång, dels drar slutsatserna alldeles för snabbt. En parfym är i stort sett uppbyggd av tre "noter": Toppnoten, hjärtnoten och slutligen basnoten. I första doftmolnet känner man mest toppnoten, den lättflyktiga. Sedan utvecklas hjärtnoten efter en kvart eller så, och först efter någon timme har basnoten framträtt ordentligt, och det är den som sitter kvar tills man tvättar sig nästa gång, i stort sett.

Så det är väldigt viktigt att man ger parfymen den tid den behöver för att utvecklas. En annan mycket viktig detalj är att man sprayar den på sin egen hud och inte bara på en doftsticka. Alla människor luktar olika och därmed doftar parfymer olika beroende på vem som bär dem. Så man använder doftstickan för att få en första vägledning och sedan testar man på sig själv och ger sig resten av dagen att fundera. Och nästa gång man kommer till affären testar man någon annan sort ... På detta vis kan Operation Perfume Quest pågå i evigheter. Men ska det göras ordentligt, så ska det. Man vill ju inte gärna falla för en gudomlig toppnot som en timme senare har utvecklats till något som mer påminner om fotsvett. Sånt KAN hända.

Min gamla favorit, Laura Biagottis "Roma" med sin lätt kontroversiella doft har fått stryka på foten, den fungerar inte längre på mig. Efter den första, förtrollande toppnoten luktar jag ... mentol. Nej, det var inte så bra. Tyvärr.
Nästa intressanta kandidat var en verklig klassiker, Chanel No. 5. Odödliggjord genom Marilyn Monroes klassiska uttalande att det var det enda hon hade på sig när hon sov. Jag testade, glad i hågen, och sedan sa jag och dottern unisont "luktar tant!" För det gjorde den faktiskt. Vet inte varför, men tanken gick direkt till gamla kärringar. Har tiden sprungit ifrån den, alltså? Nej, det blev spännande längre fram. Efter någon timme luktade den faktiskt alldeles gudomligt.

Systerparfymen, Chanel No. 19, har en något bättre inledning. Svårplacerad, diskret men mycket angenäm doft. Efter någon timme doftade det fortfarande gott, men kanske lite ... tråkigt? Lite tvål, sådär? Jag har den hemma, och den kan väl fortfarande duga, men den är som sagt inte jätterolig.

Vill man dofta som en blombukett utan märkliga undertoner, väljer man Laura Ashley No. 1 som varit min favorit under senare år, de gånger jag verkligen använt parfym alltså. Det luktar gott från början och fortsätter att lukta gott framöver. Jätteromantisk och inte det minsta provocerande, passar alla åldrar. Kanske inte sådär jätteupphetsande men jag gillar den. Främsta invändningen är att den verkar vara attans svår att få tag i nuförtiden - tillverkas den inte längre? Jag får vårda min egen lilla flaska ömt, så länge den nu varar ...

Många av de moderna parfymerna känns annars väldigt åldersinriktade. Jag har sniffat på åtskilliga och avfärdat dem direkt för att de känns mer för tonåringar än för mogna pumor. Det verkar vara otroligt populärt med citrusdofter och svarta vinbär, och så den där "gräsiga" doften som jag aldrig kan identifiera men som kan kännas lite påträngande på något vis. Man känner sig som om man borde gå på disco med piercad näsa eller så. Jaja, och tantdofter ville man ju inte heller ha. Operation Perfume Quest började plötsligt kännas lite mastigt ... jag lär vara mogen för egen balsamering innan jag hittar rätt, om det ska fortgå i det här tempot. Men nu har jag i alla fall funnit en lovande motkandidat till Laura Ashley: Essence de Femme från Hugo Boss. Mmmm! Dvs hjärtnoten var inte så bra på mig. När den förföriska toppnoten fladdrat iväg blev den nästan lite väl skarp, lite enfaldig liksom. Som en trist mellansats i en symfoni. Men efter ytterligare någon halvtimme mildrades den och blommade ut, och då var den alldeles underbar. Höll i sig länge också, det här kan bli nå't ... fast under hjärtnotsfasen är det nog säkrast att man drar sig undan på toa och sminkar om sig eller så, för annars gör man kanske ett dåligt intryck på karlarna. Man vill ju inte dofta som en idiot, nej eländet ska ju helst signalera intelligens och karaktär också - bland all erotisk mysk, sniffig kryddnejlika och förföriska blomsteressenser.

Men så var det ju detta med priset också. Det var inte lågprisparfymen precis, hoppsan. Det här får man nog fundera lite på. Och annars är det alltså bäst att slå till innan den bli mitt nästa dåliga världssamvete.


PS. Om jag någon gång skulle få en massa fans som vill ge mig presenter, var det här några fina vinkar.

Du skall icke tro att du är något. Du skall däremot tro att vissa andra är något.

I Aftonbladet ondgör sig Staffan Heimersson över det där narcisstiska Facebook. Det är illa att vanliga människor tror att de ska ha något intressant att skriva om sig själva. De kan ju rentav börja tro att de är nå't. Och skulle de, per impossible, ändå ha något "intressant" att kläcka, är det dags att höja ett varningens finger: det du skriver på nätet kommer att kvarstå för evig tid! Du blir för evigt förtappad, du Godtrogne!

Aj, aj, ajabaja. Förlåt att jag säger det, men den största skillnaden mellan vanliga ointressanta facebookare/bloggare/twittrare och kvällstidningskrönikörer tycks ju numera vara att den senare kategorin får betalt för sitt tyckemyckande, medan de förstnämnda får kvacka fram sina tråkigheter på egen bekostnad. Och då är det, som bekant, nog inget värt.

Vi får väl som vanligt förtiga det lilla faktum att det händer att gammelmedia får hämta sitt nyhetsstoff från bloggosfären, Facebook och Twitter, lika väl som tvärtom.

Paradoxalt nog rekommenderar samme Heimersson i spalten bredvid den här boken om kungen, "Den motvillige monarken". Såå bra. Ja, en centimeter bredvid dissandet av facebookskvallret är plötsligt kungaskvallret rentav en plikt att läsa om. Det är skillnad på folk och folk här, eller hur Staffan? Eller ska vi säga folk och fä?
Men jag ser den vanliga sjukan här, den som kallas kändisfjäsk och kändisunderdånighet. Kungen är varken mer eller mindre människa än jag, och därmed är hans privata eskapader inte ett enda jävla dugg mer intressanta för mig än de som Lotta, 15, bekänner i sin rosa blogg eller surrar om på Facebook. Jag hoppas att det var ironi i krönikan, annars begriper jag ingenting.

Jag tycker att Facebook kan vara roligt. Jag inser också att det finns många sätt att göra bort sig där, och det väcker ju viss fasa förstås. Lite olustigt associerar jag till gammal präktig överförmyndarsocialism här, när Facebook m fl sociala medier fördöms. Ska vi verkligen sätta farliga vapen i händerna på den obildade massan, de kan ju skada sig själva? Och somliga gör det också, hiii! Nej, bättre att de varligt får lotsas fram i trygghet av eliten som vet bäst, som det alltid har varit. Bäst att vi förbjuder hela skiten.

Min Facebookprofil är privat, dvs den kan bara läsas av folk som jag har i min vänlista. Och där finns huvudsakligen folk som är mina vänner och bekanta, jag har inte samlat på mig drösvis av dem. Jag är inbilsk nog att tro att många av dem faktiskt ser något litet värde i att jag uppdaterar små saker som vädret hemma hos mig och vad jag för ögonblicket gör, eftersom de känner mig. Svenskar har pratat om vädret innan vi ens blev svenskar, varför skulle vi sluta nu? (Nu när det dessutom börjar bli intressant, med klimatförändringar och sånt.) Är det mer privata och enskilda saker jag vill diskutera med någon, finns en meddelandefunktion som jag använder väldigt flitigt. Jag lägger ut länkar till bra låtar och artiklar på min profilsida, jag försöker helt enkelt underhålla mina vänner. Ni proffstyckare ska ge fasen i att försöka knäppa mig på näsan och försöka få mig att tro att jag är "självbespeglande". Heimersson hänvisar till och med till Alex Schulmann som någon slags auktoritet när det gäller tyckande om den gräsliga självförhävelsen bland amatörtyckarna. Schulmann, vänta nu, var det inte killen som bloggade på Aftonbladet och fick en egen presskonferens när han slutade med det? Och fick en ny när han började igen, nu om livet som nybliven farsa. Jaså, hans faderskap var intressant alltså. Vaffödårå?

Och jag odlar mitt kändisförakt och mitt elitförakt. Kändisadeln slåss för sin överlevnad nu, det märker man ju. På alla sätt ska vi - nollorna - kvarhållas i tron att de där människorna som får betalt för att skriva i tidningen och får mest medial uppmärksamhet är mer intressanta än vi. Även fast de ofta inte har mer än vi att säga. Fast deras vedermödor som nyblivna föräldrar och deras bilder från senaste födelsedagskalaset och deras åsikter om världen knappast är mer spännande än mina.

På tal om det har det varit galor till höger och vänster idag. Idrottsgala, Grammisgala. Den förstnämnda gick i TV, den sistnämnda var däremot så förnäm och exklusiv att vi i den gapiga populasen fick nöja oss med bildspel i tidningen, typ 200 bilder.

Jamen vilken tur då. Äntligen fick jag något att lysa upp mitt futtiga lilla liv med, vackra folket på röda mattan minsann! De Intressanta! En gång i tiden skulle man stå med mössan i hand och buga för brukspatron och prosten, nu ska man visst göra detsamma för tidningarnas gullegrisar. Samt lära sig själv att hålla truten, inte ska världen behöva plågas av mina bilder på min nya katt.

Nej nu ska jag skynda mig att länka till det här inlägget från min Facebook. Puss på er.