Musik i april - del 2: The Ark

Redan två dagar efter Grease-föreställningen var det dags att ge sig ut och roa sig igen. Den här gången handlade det om The Ark på Trädgårn i Göteborg. Ett mycket speciellt gig - för övrigt bara mitt femte Ark-gig totalt, så de har ju alla varit speciella, vart och ett på sitt sätt. Men det här var det sista. The final cut. Jag hade bestämt mig. Jag har annat att fokusera på, och bandet ska ju ändå lägga av, och det här är bandet som ständigt predikar att man ska gå sin egen väg. Ja, det är det jag gör (och alltid har gjort, på hela taget). Så jag utsåg den här spelningen till mitt eget avsked.

Så jag åkte till Göteborg och träffade världens (eller i varje fall Rottnes) trevligaste, vänligaste och proffsigaste rockband och njöt av varenda sekund av spelningen. Hade tur och fick plats längst framme vid staketet fast vi var så upptagna av att skåla i restaurangen att vi missade själva insläppet. Det var ingen trängsel och det var bra stämning och jag sjöng mig alldeles hes och dansade genom åtminstone hälften av låtarna. De spelade Joy Surrender! Som jag längtat efter att få höra den låten live. Och Laurel Wreath ... det var någon dag i höstas när jag gick med den låten i hörlurarna och plötsligt kände att den, DEN måste de spela live någon gång så att jag hör den. Riffet är stulet, förlåt lånat från en Pink Floyd-låt fast jag kommer tyvärr inte ihåg titeln på den, men det gör den ju strängt taget inte sämre ... särskilt inte för ett Pink Floyd-fan som jag! Så mitt i kom jag på mig själv med att stå och blunda, vilket jag aldrig gjort på en Ark-spelning förut, och dessutom började jag med den där stillsamma sortens headbanging som jag bara gjort med Pink Floyd-låtar innan. Flumma, kallade vi det en gång i forntiden. Man kunde alltså flumma även till The Ark. Härligt!

Fast sedan fick man blunda av andra orsaker för Ola har något specialkonststycke i samband med den här låten, när han ska ut och klättra på stativ eller balkonger eller vad han nu kan hitta, dvs på utsidan så att man undrar om han inte ska ramla ner nu snart ... eller möjligen flaxa iväg, för med de där svarta änglavingarna lyckades han efterlikna en vampyr rätt bra. Jag undrar bara: vad säger skyddsombudet om sådana där manövrar? Jag fick titta åt ett annat håll ett slag, det blev lite läskigt ...





Sedan blev det vild dans och allsång till Prayer For The Weekend och så fortsatte det i högt tempo och sedan kom tyvärr Calleth och då är det, som alla vet, slut. Kanske fick jag en liten klump i halsen just där ändå. Jag var annars glad som en lärka där nere på golvet, och killarna på scen var minsann rätt glada de också. De visste att det var mitt sista gig - ja, jag vet att de är alldeles för professionella för att hänga upp sig på vad en enstaka individ i publiken tycker och tänker och gör, det skulle de inte göra om det så var Jesus själv som stod där, men lite kan man ju få låtsas, så jag tog åt mig av allt och kände att det var en väldigt vacker och ståtlig final på en lång resa. Cirkeln slöts när de sparkade igång med The Worrying Kind, fullt ös - i februari 2007 såg jag dem för allra första gången, då på TV, och då var det med den låten. Nu serverades den live och det var bara att njuta och hänga med. Fast de modernaste tillskotten i repertoaren, Breaking Up With God och The Apocalypse Is Over, berör mig av någon anledning inte. De är bra båda två, men det är inget som griper tag i mig, där är jag bestämt redan avhängd.

Jo, det slutade med Calleth på det vanliga viset och där var jag alltså kanske ... lite ... mindre munter ett slag, eller ska vi säga lite vemodig. Fast bara lite. Det var ju sista gången, som sagt. Jag hade fått se ett The Ark i sin absoluta toppform, i bästa stämning, i den konsertform som de behärskar bättre än någon annan, och det var en höjdarspelning. Bara att dansa hem till hotellet sedan, ta en sängfösare (aka en kopp te) ihop med Y och sedan somna lycklig när man lyckats varva ner någorlunda ...

Så blev det ett känslosamt slut med många tårar? Nej, inte alls. Men det behövdes ju inte heller. Snarare var det ett väldigt glatt och lyckligt avsked. Skönt när det kan sluta på det viset.

För säkerhets skull måste jag ju också visa Bilden - Spökvit och de sju smålänningarna? Titta noga, för den kommer inte att tas igen. (Okej, somliga kan posa på foton, somliga kan det inte. Det är väl lite skillnad i övning. Och killen i randig skjorta är Ola innan han tog på sig vingarna, helt riktigt.)

















Men april var ju inte slut i och med detta ...