Kick-off för inspirationen

Som jag redan nämnt någonstans i den här bloggen har jag samlat på mig alla möjliga skrivtips genom åren. Jag brukar dela ut dem till alla som vill höra på, och därmed verkar jag väldigt erfaren och klok. Faktiskt har jag prövat rätt mycket av det jag förmedlar, även om jag inte själv kommit på det.

Samtidigt sitter jag nu här och har rapporterat om en förskräcklig skrivkramp. Jag som är så full med goda råd om hur man häver sådant. Idiotiskt, eller? Ja, mycket idiotiskt. Men kanske också ett bevis på att skrivkramp, liksom många andra likartade tillstånd, kanske inte är så triviala som man först kan tro. Vi är inga maskiner, vi lever förhoppningsvis ett liv och det går upp och ner, och med det humöret och energin.

Så är det, men kanske framgick det nyligen på bloggen att jag också blev så trött på det här kramptillståndet att jag bestämde mig för att komma tillrätta med det. Jag älskar ju att skriva. Jag kan överhuvudtaget inte föreställa mig ett liv utan skrivande, det skulle kännas förslösat. Så jag började fundera på om jag inte skulle ta och använda något av de här förträffliga råden själv?

Vill man skaffa sig rejäl kramp och dessutom mindervärdeskomplex säger man till sig själv: "nu ska jag skriva en novell. Och den ska vara bra. Hm, vad ska jag nu skriva om?"
Rätt gissat, där blir det tvärstopp, åtminstone för mig. Fantasilösheten lägger sig som ett tungt lock över en så att man förvandlas till en pannkaka under det. Man kommer ju inte på något. Ännu värre blir det om man läser alla dessa böcker om skrivteknik: skriv den berättelse som ligger inom dig och ropar på att bli skriven! Skriv om det som känns mest angeläget för dig!

Herregud, det är väl kul för den som verkligen har en berättelse som ligger där och skriker. Men jag tror faktiskt inte att alla har det sådär spontant bara. En del sitter som jag och stirrar rätt ut i luften och känner paniken komma krypande: tänk om jag har slut på idéer? Tänk om jag är världens tommaste människa? Jag lider inte tillräckligt i mitt liv, mitt liv är faktiskt väldigt tråkigt präktigt. Jag och mitt liv duger inte. Jag har inget att säga. Inget alls på hela taget.

(Som bekant brukar detta inte hindra folk från att blogga, men ändå va. Nu talar vi om att skriva skönlitteratur.)

Nu till trösten: ingen har någonsin slut på idéer, lika lite som vi har slut på drömmar när vi sover. Och uppslag saknas egentligen aldrig. Problemet är att de faktiskt väller över oss i sådana mängder att vi inte kan sortera dem, och då får vi känslan av att de inte finns. Det är möjligt att man börjar hitta ett och annat, men då kan man få svårt att välja - vilket är bäst nu då? Är det säkert att jag inte slösar bort min tid på något omöjligt projekt nu och försummar något bättre?

Skrivkrampen börjar på detta vis omdefiniera sig till igångsättarångest. Och det finns ett fantastiskt knep att åtgärda detta och där att faktiskt ... sätta igång. Sådär bara? Just precis, faktiskt bara så!

Det är med skrivande som med hundrameterslöpning - det går bättre om man har ordentliga startblock. Något att ta avstamp från. När man väl är igång brukar det gå av bara farten. Det man behöver för att komma tillrätta med skrivkrampen är således några sådana startblock. Det behöver inte alls vara något märkvärdigt. De behöver inte ens vara riktade mot målet från början. Huvudsaken är att man får fart på benen, sedan kan man faktiskt byta riktning om man så vill.
Ett sätt är att få några ord att improvisera kring. Man väljer t ex ett substantiv, ett adjektiv och ett verb, helt slumpmässigt, och så börjar man bygga meningar kring dem - så många som möjligt, tills något inom en lossnar och man fortsätter att brodera kring någon av dessa meningar. Själv tycker jag emellertid att det är lättare att improvisera kring en bild. Den kan föreställa exakt vad som helst - en byggnad, ett föremål, en tavla, ett träd. Man stirrar på bilden några ögonblick, och om inget klickar i skallen redan där, börjar man beskriva det man ser. Häromdagen slumpade jag fram ett foto på en långbent vadarfågel. Efter några sekunders förstummad stiltje började jag beskriva den miljö som fågeln kunde tänkas befinna sig i. (Man får ljuga precis hur mycket man vill i det här läget.) Det blev en fågelsjö, och sedan dröjde det förstås inte länge innan det befann sig ett lik i vassen. Jag är ju jag. Jag hade väldigt roligt en lång stund. Det blev faktiskt en slags historia. Faktum är att jag inte har misslyckats en enda gång när jag prövat den här metoden, och det har jag gjort väldigt flitigt under de senaste veckorna.

Det gör inget om man snabbt lämnar ursprungsämnet. Man får som sagt byta riktning. Precis allt är tillåtet, man har inga skyldigheter. Det bilden syftar till är att vara de där startblocken, ingenting annat. Det måste inte bli en tiosidors novell eller ett helt romanuppslag av det hela. Det kanske bara blir några meningar ändå. Det måste inte vara någon perfekt struktur eller någon klämmig poäng på slutet, ingen berättelse i egentlig mening. Det hela övningen går ut på är att man ska komma igång och känna att det visst inte saknas idéer. När jag gör det här, brukar det börja trögt (och innan jag skrivit första ordet tänker jag "den här gången går det inte!") men efter fem-tio raders menlöst hattande plockar jag upp något och plötsligt är jag igång i alla fall. Är bilden komplex och knepig får man minska sitt fokus och bara använda sig av någon enda detalj. Man kan faktiskt dra ihop en skröna om en knapp också. Fråga H.C. Andersen, han skrev ju sagor om både synålar och galoscher. Det gäller bara att granska knappen och börja ställa frågor: vem gjorde den här? Är det en knappfabrikant eller en hantverkare? Vem sydde dit den? Varför? Varför valdes denna form och färg? Hur lossnade knappen? Vad hände med den då? Vilket plagg satt den på? Vem bar det plagget?
Och så vidare. Alla kan komma på svar till sådana här frågor. Alla svar är trådar som leder en vidare i terrängen. Följ dem bara.

Det roligaste med den här metoden är att jag i princip aldrig vet i förväg var jag ska hamna. När jag börjar skriva har jag oftast inte den minsta aning om vad som väntar om hörnet. Jag blir lika häpen varje gång. Man blir faktiskt berättelsens första läsare, lika väl som dess skapare.

Bilder är alltså något som får igång mig. Det finns andra alternativ också, förstås: tjuvlyssna på ett samtal på bussen och stjäl några repliker, börja lek med dem. Välj en slumpvis rubrik i dagstidningen. Öppna en slumpvis vald bok, slumpa fram en sida och en mening, skriv av halva och gör sedan en egen fortsättning. Använd texten i en låt. Det finns många varianter och alla syftar på ett och samma - att komma igång. Däremot vill jag varna lite för alltför komplicerade inspirationskällor. Vill man skriva en fantasyhistoria är det inte någon bra idé att använda en annan fantasyhistoria eller -film som avstamp. De hjulspåren är redan uppkörda och det enda som händer är att man gör dem ännu djupare. Nä, plocka något litet vardagligt föremål istället ... och undvik ringar, förresten ...

Sedan finns det ett problem till för den ovane skribenten, och det är att våga också. Man får inte bli rädd för det man själv skriver, man får inte börja med någon slags självkritik mitt i lekandet och undra om uppslagen är för larviga eller skrivtekniken för dålig. För en lek är det, och den är väldigt underhållande om man vågar släppa på självcensuren. Man ska inte kräva att det ska bli något "säljbart" av det hela, det viktiga är att man är igång och märker att det varken saknas inspiration eller idéer. Framför allt är det viktigt att man har roligt.

För är det inte roligt att skriva kan man ju lika gärna göra något annat.