Existens och icke-existens

Jag läser återigen en av mina favoritnoveller, nu på nätet: "När dog János Kovács?", av Lajos Zilahy.

Den gjorde ett enormt intryck på mig första gången jag läste den. Det är inte den slags text om vilken man sitter och piper "o-oh vad bra!" medan man läser den, bara för att orden är så vackra och formuleringarna så himla listiga. Det handlar inte om berättarteknik alls. Men den sätter igång tankar och funderingar i mig som jag sedan inte kan släppa.

Orkar man inte läsa denna lilla korta novell själv, kan jag här ge en ännu kortare sammanfattning: en snickargesäll dör och resten av novellen skildrar hur alla spår och minnen av honom blir utplånade. Fyrtiosex år efter hans död sköljer regnet bort de sista strecken på en gammal papperslapp där han en gång skrev sitt namn. Och efter detta är han borta, fullständigt borta, som om han aldrig funnits.

Det man genast måste fundera på är hur många János Kovács som det egentligen har funnits på denna jord. Människor som utplånats fullkomligt, eftersom de inte efterlämnat några ättlingar och ingenting annat som bevarats åt eftervärlden någon längre tid. Människor som inte sätter sina spår i evigheten på något vis. Det känns både skrämmande och underligt.

Det ironiska i sammanhanget är ju också att János Kovács faktiskt sätter sina spår i evigheten tack vare denna novell om hans utplånade existens. Han har blivit odödliggjord tack vare den. Och detta blir ju inte mindre ironiskt eftersom han aldrig ens har funnits på riktigt. Han är en fantasiprodukt i en författares huvud, och så småningom också i läsarnas huvuden.

Jag har proppat skallen full med existensiella frågor på sistone. "Det finns ingen verklighet, bara perceptioner", hävdar Dr Phil McGraw. Det är skillnad på tinget själv och det upplevda tinget, menade filosofen Kant. Vi kommer aldrig att få veta hurdant tinget självt är beskaffat, vi kommer enbart i kontakt med vår upplevelse av det. Så vad består då verkligheten av? Våra upplevelser? Men vänta nu, vi har ju alla olika upplevelser. Man kan inte nedstiga två gånger i samma flod, heter det, eftersom vattnet hela tiden strömmar och det således är annat vatten andra gången man kliver i, än den första. Inte heller kan två personer befinna sig på exakt samma punkt samtidigt, hela tiden. Minsta avvikelse från samstämmigheterna, så går våra upplevelser isär och därmed har vi olika verkligheter.

Enligt ett föredrag jag såg på nätet för en tid sedan är det också så att hjärnan inte kan skilja på "verkliga" och "inbillade" upplevelser. Vi blir precis lika glada av "inbillad lycka" som av "verklig lycka". Båda dessa saker har exakt samma påverkan på vårt välbefinnande etc. (Med andra ord är det bara att sätta igång och fantisera ihop drömsemestern - det blir mycket enklare och billigare och ger känslomässigt samma utbyte som den ni köper svindyrt hos resebolaget. Jo, faktiskt.) Verkligheten är alltså en individuell upplevelse, och den behöver alltså inte ens vara något utanför oss själva.

En sak kan jag lova, och det är att flera av figurerna i min roman, Svart eld, var lika verkliga för mig som vilken människa som helst i min omgivning. Bifigurerna satte jag också ihop av personer jag träffat på ena eller andra sättet, men huvudpersonerna var helt och hållet fantasiprodukter. Jag minns inte riktigt när huvudpersonen Jarga tog sin slutliga form i mitt medvetande, men han växte alltså fram under några år. Sedan fanns han. Dvs han fanns för mig. Under väldigt många år lät jag inte någon människa läsa ett ord av det jag skrev - jag var rädd, skämdes, hade dåligt självförtroende, ville inte bli störd etc - och därmed fanns det ingen annan människa på jorden mer än jag som kände till gossen Jarga. Det var till slut en rätt egendomlig situation för mig, för jag visste verkligen allt om honom. Rentav mer än jag visste om någon annan människa eftersom jag med lätthet kunde hoppa in i hans skalle och kropp och se världen även genom hans ögon. Sedan kunde jag med samma lätthet hoppa ut igen och se honom med andras ögon också. Naturligtvis gällde samma sak med de andra bokfigurerna också, men Jarga var definitivt den mest genomarbetade och den jag levde längst med. Ni kan fråga mig vad som helst om honom, om vilken detalj som helst och om varje ögonblick av hans liv, och jag har ett svar. Jag var ambitiös med mina romanfigurer och skrev långa listor om dem, allt om deras älsklingsrätter och ovanor och skönhetsfläckar. Naturligtvis var allt påhitt, men när det gällde Jarga gick det till slut så snabbt att "hitta på" att det mer kändes som om jag beskrev någon som existerade oberoende av mig själv.

När jag svettats och stått stilla med romanskrället i alltför många år bestämde jag mig för att lägga ner projektet och satsa på något som verkade, tja, lättare att genomföra.

Men då gick det helt enkelt inte. Det fanns någon, eller kanske några, i den här boken som börjat leva och andas. Att lägga ner projektet var som att begå ett mord. Om jag brände manuset och sedan själv trillade av pinn, skulle de utplånas precis lika effektivt som János Kovács i Zilahys novell. Ja, ännu mer effektivt eftersom det inte ens skulle finnas någon novell som påminde om dem.

Så jag satt faktiskt i fällan. Boken måste ut, den måste läsas av andra, Jarga och de andra måste släppas ut ur det fängelse som jag isolerat dem i genom att hålla dem i min egen privata värld. Och faktum är att det mest var denna drivkraft som fick mig att jobba så hårt med boken att den sedan kom i publicerbart skick. Jag kunde bara inte ta risken att den inte skulle komma ut, så jag kämpade och slet som en galning med den. Och den kom ut. Nu existerar Jarga även för andra. Jag vet inte hur länge och i vilken utsträckning, men i någon mån ...

Men frågan jag fortfarande måste ställa mig, och som Zilahys novell ideligen påminner mig om, är: finns han då? Vad skiljer honom från andra, s k levande människor? Finns hans värld, finns hans känslor, finns hans tankar och minnen? De flesta människor jag känner till, har jag ju trots allt aldrig träffat i verkliga livet. Jag har bara hört om dem eller läst om dem eller sett dem på TV. Majoriteten av de människor jag känner till är faktiskt sådana. Och då har jag väl ändå ett ganska normalt antal släktingar och bekanta.

För övrigt är det väl inte bara jag som emellanåt upplevt frustrationen i att försöka kommunicera med en person som är så högt uppsatt/berömd/upptagen/whatever att det faktiskt inte har gått att prata med personen själv ifråga. All kommunikation går via andra instanser, sekreteraren, managern, adjutanten eller vad det nu kan vara. Till slut kan man få känslan av att man pratar med trollkarlen från Oz. Det kan vara rätt hämmande, särskilt i de fall då det går lite grus i kommunikationsmaskineriet. Och faktum är att personen ifråga faktiskt existerar lika lite för en som vilken fiktiv bokfigur som helst. Eller lika mycket.

Jag, som skriver fantasy lite av och till, gillar förstås inte argumentet från fantasy-motståndarna: "jag vill läsa om sådant som känns verkligt". Känns verkligt, OK. Men den mimetiska (verklighetshärmande) litteraturen är ju faktiskt lika falsk som fantasyn, om inte falskare. Fantasyn är ju s a s öppen med att allt är påhitt. Den mimetiska försöker få oss att tro att det Stockholm som skidlras på dess boksidor är det verkliga Stockholm. Det är det inte alls, även om varenda detalj i berättelsen verkar "stämma". Det är ändå en fiktiv skildring som skildras genom en författares filter, och personerna som kilar runt på hans stockholmsgator är precis lika osanna och uppdiktade som Jarga Vilihnemi och Frodo Bagger. Och för att hårdra det ännu längre: ingen av oss har alltså någonsin sett det verkliga Stockholm. Vi har bara sett vår egen upplevelse av Stockholm, det som våra egna sinnen och vår egen fantasi har berättat för oss. Sinnen är hur bedrägliga som helst. (Jag läste nyligen också att grodans ögon bara kan uppfatta fyra olika saker. Så fråga grodan hur världen ser ut ... och berätta sedan för den att den har fel!)

Så frågan är när något existerar och när det inte gör det. Vi har alla hört dilemmat om trädet som faller ute i skogen - hörs det när det faller? Finns ljudet, även om det inte finns något öra som kan ta emot tryckvågorna som går genom luften?

Själv har jag tinnitus, vilket innebär att jag ständigt hör en svärm syrsor i mitt högra öra. (Mer om den sorgliga historien vid något annat tillfälle.) Grejen är den att ingen, allraminst jag själv, kan tala om ifall detta ljud finns eller ej. Jag uppfattar det. Jag uppfattar ett ljud som sitter inne i mitt högra öra och jag tror därför att det är några av mina hörselceller i innerörat som är skadade likt nertrampade grässtrån och ligger och tjuter för jämnan. Men det kan faktiskt också vara en hallucination inne i min hjärna. Jag träffade en gång en kvinna som var stendöv på ena örat, men hon hade tinnitus där. Finns ljudet? Jag har nu vant mig så mycket vid tinnitusljudet att jag under långa stunder inte tänker på det, dvs jag hör det inte. Finns det även under de stunder jag inte är medveten om det? Jag lovar att om någon, under den perioden min tinnitus var en dånande orkan på 100 dB i min skalle och jag nästan dog av tortyren, hade kommit och påstått att jag bara "ljög" om min tinnitus, alternativt inbillade mig, hade jag gått till handgripligheter. Den fanns. Den finns fortfarande - okej. Inbillning eller ej, jag hör den. Men ett "riktigt" ljud, är det då vågor i luften eller är det en upplevelse i någons hjärna?

Detta illustrerar ju ganska väl det där påståendet om att det inte finns någon verklighet utan bara perceptioner. Fysikern i mig vrider sig lite och mumlar något om mätningsbarhet och upprepningsbara experiment. Alltså, en del saker kan vi ju kanske enas om - men det är farligt att påstå att bara det vi kan enas om existerar, att världen de facto inte innehåller något annat. Ingen mätapparat i världen kan hitta min tinnitus, i alla fall inte med dagens teknik.

Finns Jarga? Ja, eftersom jag har skapat honom och skrivit om honom. Kanske finns han huvudsakligen för mig, även om andra nu kan läsa åtminstone en avspegling av honom, men nog finns han. Jag har försökt rita hans porträtt många gånger. Det har inte gått så bra eftersom jag inte är någon utbildad eller vidare talangfull tecknare, men en gång fick jag till en blyertsteckning som var rätt OK. Jag "photoshoppade" den, och en dag ... ja, här är bilden. Den är inte superbra, men för mig var det en märklig upplevelse att äntligen möta just den där blicken på ett annat ställe än bara inne i mitt huvud. Detta är alltså en helt fiktiv person, ansiktet på bilden finns inte, och ändå är det väldigt bekant för mig. Ändå kunde jag kasta en blick på det och säga "ja, där är han". Och det märkliga är att flera av mina läsare, som också sett bilden, håller med mig. Ja, det är han. Hur kunde de få fram den här bilden i sina egna huvuden, när de bara hade min inte alltför utförliga, verbala beskrivning att gå efter?

Allt detta leder mig snart in på ett resonemang om Jesus, eftersom han nyligen gjorde sig aktuell för mig igen. Men jag tror att jag tar det senare.

Under tiden kan vi ju alla fundera på omöjligheten i Zilahys novell: hur en man som aldrig funnits kunde börja existera tack vare berättelsen om hur han upphörde att finnas till.

Minns ljuva november

Det är populärt att klaga på november månad. Häromdagen hörde jag en låt på radion med refrängen "November är så kass". Men jag tycker att det är orättvist. November är en alldeles fantastisk månad. Om året vore ett dygn, skulle detta vara skymningstiden. En tid för lugn och eftertanke.
Nu vet jag i och för sig att vårt knepiga moderna samhälle inte fattat detta. Man är trött under november. Vädret är ofta väldigt grått, dagarna blir nu snabbt kortare och man blir plötsligt väldigt mycket tröttare än man var under sommarmånaderna. Då, anser man i svenskt arbetsliv, är det rättan tid att dra upp tempot. Då ska det jobbas riktigt rejält eftersom det ändå inte finns något annat att göra - eller? För mig går inte det där ihop riktigt. Det naturliga vore ju faktiskt att ta det lugnt, gå inomhus, mysa. Sommaren är över, höstfärgerna har blossat upp och försvunnit, det är en bra tid att leta fram filtar, tekoppar, böcker och levande ljus. Julruschen är inte igång ännu (även om affärerna gör sitt bästa för att hetsa på) och man kan skippa den där ut-och-njut-av-det-fina-vädret-terrorn som emellanåt kan göra sommarsemestern lite ansträngande ... Själv älskar jag smatter mot rutan och flygande höstlöv. Jag älskar lugnet.
Men så tillhör jag ju också de privilegierade eftersom jag frilansar och slipper den där jobba-arslet-av-dig-attityden som jag minns från både arbetsplatser och skola. Jag har haft en bra novembermånad i år, ovanligt bra. Har haft gott om tid att läsa och meditera - vilket jag gör seriöst - och tänka. Några omgångar höstdepp har också kommit över mig, men jag är inte så rädd för sånt. Det hör liksom till. Men det är svårt för mig, som har en familj, att helt isolera mig från novemberstressen.


Men nu, på månadens sista skälvande dag, vill jag hylla mitt kära, gråa november, med mörker och ruskväder och allt. Snart kommer värre prövningar i form av januari och februari - två månader jag har svårt för eftersom min hemtrakt då brukar vara extremt död, grå och tråkig. Dessutom kommer kylan och isen, och jag avskyr is, avskyr att hasa fram som en åldring, avskyr när bilfärden uppför vår grusväg blir en ångestladdad mardröm, är trött på vintern.

Men, tja, snart är det vår igen. Och däremellan kommer julen ...

Bli lätt och nätt på rätt sätt med ...

Jag kommer snart att ta upp en del åsikter om kosthållning och bantningsmetoder i denna blogg, men idag blir det bara en kort kommentar.
Aftonbladet rapporterar idag från en läkarstämma där man konstaterar att fettrik kost är snabbaste sättet att gå ner i vikt på. Wow, det har verkligen gått framåt under de senaste fem åren. För inte så länge sedan blev man ju i princip utskrattad om man påstod något sådant. En expert försäkrade att "man blir fet av fet mat", det minns jag tydligt.

Men: "Tommy Cederholm understryker att vi inte känner till de långsiktiga effekterna av en sådan kost". Öööh, vah? Nu talar vi alltså om smör och animaliskt fett.

Så det här med animaliskt fett är någe nytt, minsann. Jag som trodde ... jaja, jag återkommer alltså till det.

Recension av föreställningen Jesus Christ Superstar kommer inom kort.

Sitta still utan stil

Jag läser vad jag skrev för en dryg månad sedan angående mitt motionerande. Jo, jag joggade alltså några meter och fick lite ont här och var ...

Gissa vem som haft ont i hälen sedan dess? Jag gick några rundor till men fick sedan ge upp och helt enkelt stanna hemma. Jag vill inte utveckla hälsporre. Frågan är om jag lyckas undvika det ... alltnog, här sitter jag. Och sitter. Och sitter. Hade glömt att det var så här olustigt man kunde må.

Bland buskar och baracker

Jaha, så blev det äntligen presidentval i USA. Inte en dag för tidigt den här gången! Grattis till Barack Obama för den övertygande vinsten.

Världen dansar och ler. Här är mannen som ska fixa finanskrisen, rädda miljön och skapa fred. Äntligen! Inte en dag för tidigt för det heller!

Men, hallå, snacka om tung agenda. Det är inte alla som har "1.Rädda världen" på sin dagliga att-göra-lista. Å andra sidan vore det kanske något vi borde ha, lite till mans ... Jag önskar Obie (han måste väl ha något smeknamn?) all framgång med detta, tro inte annat! Och är villig att förlåta om han inte skulle lyckas direkt.

Jag tror att det var rätt person som vann den här gången och det är ju en tröst efter Al Gores smärtsamma förlust år 2000. Men ska jag vara ärlig tror jag att McCain också hade varit en förbättring i det här läget. Enda vägen från botten är ju uppåt ...

Floskler på modet

Topplistor är nutidens gissel och mänsklighetens förbannelse. Denna lista är således att betrakta som ett litet urval och posterna står utan inbördes rangordning. I alla fall, floskler som är på modet, eller möjligen var på modet igår:


- tänket
(Jag vet inte varifrån det kommer, men plötsligt använder "alla" det. Alla utom vi som fortfarande envisas med "tänkandet" ... som om det var så väldigt mycket bättre. Men det är åtminstone nästan korrekt svenska.)
- psykbryt
(Sedan "bryta ihop" gick från att betyda nervsammanbrott till att beteckna några ögonblick av icke fullkomlig självbehärskning, har detta ord möjligen fått gå in som ersättningsord.)
- grymt
(Välkänd floskel från musikvärlden. Ni var grymma igår.)
- äga
(Samma som ovan. Var man grym igår så ägde man.)
- sjuk
(Ja, var man grym och ägde så var man helt enkelt sjukt bra.)
- gåendes
(Sittandes, ståendes, tittandes, skrivandes ... till min fasa hittade jag denna verbform i "Svart eld" också. Men jag lovar och svär att det var ett rent skrivfel. Denna ordkonstruktion existerar nämligen inte.)
- dynga, bajs
(Av någon anledning har det blivit omodernt att säga "skit", så man använder diverse förskönande omskrivningar ...)
- först till kvarn
(Jag hann bli trött på detta redan när jag jobbade på det stora Företaget.)
- taggad
(Kommentarer överflödiga.)
- kommentarer överflödiga
(Bara för att vi alla gör likadant hela tiden, i våra snart helt desperata ansträngningar att sticka ut. Och ut sticker vi - åt samma håll, allihop.)


Ha det.

Motionera med stil ...

Jag har blivit motionär på senare tid. Eller, det började faktiskt redan i januari i år. Under ett ovanligt frustrerat ögonblick tog jag en extra promenad en sen kväll bara för att jag inte kom på något annat att göra. Efteråt konstaterade jag att det ju faktiskt inte hade känts så illa. Så denna stund, som inte var någon av de roligare i mitt liv, ledde på sikt till något riktigt bra.
Eftersom jag har hund kan man ju tycka att jag redan borde promenera rätt flitigt. Men det jag nu gjorde var att göra promenaderna dubbelt så långa. 5-6 kilometer blev 10-12. Resultatet var häpnadsväckande. Jag blev riktigt förbannad på mig själv när sanningen gick upp för mig - att jag innan dess hade mått riktigt dåligt utan att ens fatta det själv. Man sitter där på sin stol, dag ut och dag in, och man tycker att det mesta är rätt okej, men ändå är det något som gnager i en, en slags gryende olust, och man blir tröttare och tröttare. Sedan börjar man knata runt i omgivningarna. Kilometer läggs till kilometer, mil till mil. Och plötsligt händer det saker inom en, som om man vaknat upp ur en ovanligt jobbig dröm. Det går lättare att röra sig, att andas, att tänka. Det är möjligt att ingen annan kunde se någon förändring i början, men jag gjorde det. För mig blev det en dramatisk skillnad.
Promenerandet minimerades under sommaren, särskilt de där dagarna när det var både 30 och 34 grader varmt ... men nu är jag igång igen. Lågt räknat har jag avverkat en bit över 30 mil sedan slutet av augusti. 300 kilometer. Häromdagen blev jag lite smårusig mitt ute på landsvägen, för jag spelade glad discomusik i min walkman och kände mig så märkligt upprymd och pigg - efter ungefär åtta kilometers promenad - att jag plötsligt fick för mig att öka tempot. Jag har en sån lång raksträcka just där, och den kan vara lite småtråkig. Alltså kunde jag ju lika gärna öka.

Jag började springa.

Men det skulle jag inte ha gjort. Inte bara för att min lilla vallhund fick för sig att det var en kul lek och började hänga mig i byxbenen, utan för att jag plötsligt påmindes om varför jag verkligen hatar, HATAR att jogga.
För det första är jag för tung för det. Jag tror att jag har blivit smal och spänstig och den illusionen håller bra tills jag börjar springa. Då vrålar ben, knän och fötter VAD I HELVETE SYSSLAR DU MED? till mig. Det blir våldsamt tunga dunsar ner på asfalten och det gör ont. Det gör faktiskt fruktansvärt ont. Sedan ... ja, det är pinsamt att skriva det, men det skumpar. Man känner sig ungefär som en flodhäst. Hela världen skakar, det känns som om det blivit jordbävning eller nåt ... Har man något plagg som sitter minsta lilla fel lär man snabbt känna av det. Jag fick avbryta experimentet efter sisådär tjugofem meter, och då hade jag inte ens fått pulsen att öka. Annars minns jag att det var den som hotade att döda mig förr i världen, när jag faktiskt kunde jogga flera kilometer i bästa fall. Dessutom lade jag mig med tiden till med ovanan att börja kräkas under mina löprundor. Inte av trötthet, utan det var liksom hostningar som kom fel. Det lär finnas folk som är skapta på det viset.
Dessutom är jag en av världens mest talanglösa löpare. Möjligen kunde jag forsa om tanter med rollatorer under min storhetstid, men mycket mer var det inte. Jag kom alltid sist, hur mycket jag än kämpade och slet. Jag var alltid den som gav upp först, orkade kortast sträcka, behövde mest tid att träna upp mig på. Ja, jag har andra talanger, helt visst. Jag har tränat balett i halva mitt liv och kan fortfarande (nästan) gå ner i spagat och sådana där saker. Men långlöpning, det är tydligen inte min grej. Ack nej.
Så där passerade mitt idrottsliv revy under sekunderna Då Jag Sprang. Dessutom fick jag ont i ena hälen och i knät. Jag som vandrat trehundra kilometer utan att få ont någonstans någon gång, jag gjorde mig illa på tjugofem meters löpning. Aj! Ack! Nä, nu återgår jag till mina civiliserade prommisar. Ambitionen är att jag ska hålla på med detta under de närmaste 45 åren så jag får väl anpassa mig efter det.

Fast jag fick faktiskt göra en riktig spurt häromkvällen. Spurter är något helt annat än joggning, av någon anledning. Sådana klarar jag, i alla fall i några meter ... Jo, vi skulle iväg på knytkalas hos grannarna. Själva bidrog vi med krabba och hummer som fiskats här under den gångna veckan. Ska man äta skaldjur behöver man bra redskap, och därför tog vi för säkerhets skull med husets största förskärare, ett verkligt mordiskt vapen modell större.
Bilen hade redan startat när jag lämnade huset med denna förskärare i näven. För att familjen skulle slippa vänta i onödan sprang jag så fort jag kunde längs vägen upp till parkeringen. Vevande armar och denna jättekniv i högsta hugg - som klippt och skuren till huvudrollen i "Psycho".

Tur att grannarna inte såg mig. Eller, det var ju nästan synd. Författare i träningstagen, yeah, yeah!

Det var en gång en kung ...

Jag inser att jag måste förklara en sak från mitt förra inlägg, innan det har orsakat alltför många höjda ögonbryn hos alla mina (två?) läsare.

Innan jag förklarar det, måste jag dock förklara varför jag ideligen måste förklara saker jag nyss skrev. Det är en nervös åkomma jag tycks ha utvecklat med åren. Jag skriver oerhört fort på tangentbordet, det vet alla som chattat med mig. Jag lärde mig att skriva maskin på det riktiga viset för över trettio år sedan och sedan dess har jag knattrat på. Orden på skärmen kommer lika snabbt som de gör över mina läppar, dvs ganska obetänkt ibland. Jag tänker ibland att jag borde lära mig att bli lite mer eftertänksam och kanske hålla igen någon gång emellanåt, men även den tanken flyger snabbt vidare och efterträds av andra ...

Det finns en duktig presstaleskvinna vars namn jag inte nämner, och hon jobbar inte för mig, men hon har tagit emot X antal vansinniga epistlar från mig. De flesta snabbt följda av ett ömkligt pip i stil med "OJ! Glöm det där jag skrev tidigare ..." För inte så länge sedan lyckades jag skicka iväg ett och samma pdf-dokument till henne - fyra gånger. Jag hittade hela tiden nya fel och fick skicka om. Jag svär och gnisslar tänder och lovar mig själv att jag ska lära mig att korrekturläsa ordentligt någon gång, men så blir det fel i alla fall.
Mina stackars klienter i översättarvärlden ska vi ju inte tala om. Men nu ska jag inte sitta och göra antireklam för mig själv såsom varande en slarvig och dålig översättare. Jag är faktiskt rätt bra, om jag får säga det själv. Men det är klart att det blir fel ibland.

Nu är jag redan framme vi det jag skulle förklara från början, det jag borde förklarat redan i mitt förra inlägg: Jag måste utarbeta ett nytt politiskt system.

Va? Gör man inte sånt från början? Nej, det är så här jag jobbar. Just inom fantasyn finns det ibland en populär uppfattning - jag vet att jag nämnt detta förut, vågar inte räkna hur många gånger, dock - att först skapar man världen och sedan sätter man dit några gubbar och ser vad de kan hitta på. Tolkien gick ju ännu längre, han började med att skapa ett språk, och sedan fick han fixa till en värld där man kunde tala detta språk, och så vidare. Men jag går från andra hållet. Jag gör gubbarna först och sedan sätter jag försiktigt ner dem på jungfrulig mark. De tultar iväg som ivriga ettåringar. Alla som passat ettåringar vet att de är otroligt kvicka och har extremt dåligt omdöme. Alltså ränner man efter som svettig förälder och hojtar "Nej, nej!" ideligen, vänder på ettåringen och ser honom larva iväg åt andra hållet för att undersöka någon annan del av världen, glad i hågen.

Mina romanfigurer behöver kanske inte sådan föräldrapassning, utan snarare någon som kilar i förväg och tillverkar världen åt dem, så att de inte ska trampa rätt ut i tomma intet i nästa steg. Med andra ord lägger jag febrilt plattorna i trädgårdsgången framför hjältarna medan de spatserar runt och beskådar rosorna. Jag reser berg i blixtrande fart så att de ska ha något att beskåda vid horisonten och jag häller ut hav så att deras skepp inte ska gå på grund.

Nu kan detta låta något mer heroiskt än det egentligen är. Berg och hav har man ju sett förut och jag kan enkelt låna befintlig rekvisita. Vad gäller politiska system går det ju också att knycka lite här och lite där ... hoppas jag. Jag är inte statsvetare, det får jag väl erkänna med en gång. Jag är inte ens historiker.
Det är dock här det kan skära sig lite med uppfattningen av "hur fantasy är". Tolkiens spöke ylar hotfullt i kulisserna och lämnar oss inte ifred. Jag känner mer än en fantasyskrivare som gör "världen" först och berättelsen sedan. Det är helt okej för min del, men jag anser inte att
det är en regel som även jag måste följa.
En gång fick jag äran att läsa en beskrivning till ett rollspel som någon hade satt ihop. Han var duktig och det hela var intressant. Men det var ju ett scenario jag läste, ingen berättelse. Man fick vandra genom en hel stad och kika in i några spännande butiker. Jag läste och läste. Jag väntade, automatiskt, på att något skulle ske också, på att nästa förhänge som drogs åt sidan skulle avslöja anledningen till varför allt detta skrivits. Men så fick jag påminna mig om att det alltså var ett rollspelsscenario. Det var rollspelarnas uppgift att införa lite action, inte rollspelsförfattarens.
Jag har aldrig spelat eller deltagit i rollspel, så jag vet inte riktigt hur detta går till, men jag antar att det kan vara kul.
Nå, dessvärre har jag också läst ett antal opublicerade romaninledningar som varit ungefär likadana, fast sämre. Faran med att hitta på för många detaljer om "världen" är att man hela tiden frestas att berätta om dem fast de inte behövs. Min egen metod, den omvända, har å andra sidan nackdelen att logiken till slut kan bli lidande. Nu är jag alltså hamnat i situationen att jag behöver veta mer om det politiska styrelseskicket i det land jag just har slängt ut min hjälte i. Det kommer nämligen att bli politiska förvecklingar på högsta nivå, och då är det ju käckt om jag vet ungefär vad det är jag ska förveckla.
Min mening är att detta är exakt rätt tidpunkt att skissera dessa saker. Jag behöver dem - nu. Jag får upptäcka fakta vid ungefär samma tidpunkt som mina läsare senare kommer att göra det, och det känns ju rätt trevligt.

Så nu är det dags för lite statsvetenskap light.

Rowling och jag

J.K. Rowling tjänar 70 kronor i sekunden.

Okej, det gör jag också. Tyvärr bara enstaka sekunder åt gången.

Kunde bara inte låta bli. Förlåt mig, jag ska sluta med snutteinläggen och snart återgå till att bli vidlyftig. Just nu sitter jag dock med ett antal olika dispositioner och anteckningsblad och försöker få ordning på dem, så jag återkommer till bloggen när det är något mindre trassligt på hjärnkontoret. Mitt på ett anteckningsblad står det, understruket och allting, att jag måste utarbeta ett nytt politiskt system. Gulp. Det är spännande att skriva fantasy.

I don't remember va det heter

Jag kikar lite på olika bloggar på nätet. Likriktning var det. Jag har klagat på det förut och jag gör det igen. Kom igen, så lika är vi väl inte som personer att vi alla måste skriva precis likadant?

(Här skulle jag lagt in några modebilder.)

Förutom skriv-bara-en-mening-på-varje-rad-sjukan och skriv-bara-ett-ord-i-varje-mening-sjukan har vi numera den allmänt utbredda stoppa-in-lite-fucking-hip-English-i-din-text-sjukan. Jag kommer att tänka på min gamla mormor som ideligen råkade röra ihop tyska och svenska så att resultatet emellanåt blev en hiskelig, men ändå ganska rolig svyska. I hennes närvaro kunde språket ibland bli sowas hesslisches geblandat. En kväll åt vi "korf".

Nå, om vi nu ska vara så goddamn cool i våra texter så varför inte ta det to a higher level of refinement med en gång? Warum nicht several languages benutzen, då blir det jo mer morsomt enda, n'est-ce pas?

Aber manchmal glaube ich das notre propre Suèdois är ganska fin after all.

Salut!

Den lilla högen med lappar

Att fixa dispositionen av en roman låter sig enklast göras med hjälp av lappar. Man skriver ner sina infall och idéer på små lappar som man sedan kan pussla runt med tills det blir något bra och sammanhängande. Jag har även använt det med framgång när jag redigerat vissa intervjuer och liknande. Numera, när man kan göra hela jobbet i datorn, är det lättare än någonsin. (Se ett tidigare inlägg om programvara för författare.)

MEN! Det finns en nackdel också. Jag får panik av att se den där lapphögen. Jag vet inte varför, men jag får det. Jag blir faktiskt lite rädd för den. En hel bok, beskådad med ett enda ögonkast ... Så nu sitter jag här med den virtuella lapphögen på datorskärmen och blir lite torr i munnen.

She's got the whole world
in her hand
She's got the whole world
in her hand
She's got the whole world
in her hand
She's got the whole wide world in her hand

(Har jag någon gång nämnt min svaghet för gospel?)

Äntligen

Idag hände det äntligen.
Jag gick min långa promenad - tolv kilometer - och när jag kommit halvvägs kom idéerna plötsligt ramlande. Min halvdöda roman ställde sig upp och var i högsta grad levande igen. Sammanhangen var med ens glasklara, där mitt ute på landsvägen.

Det är lika märkligt varje gång det händer. Som att famla runt i ett mörkt rum och äntligen hitta ljusknappen.

Jag försöker dessutom samla mod att börja göra ett filmmanus av "Svart eld". Det är ju inte så enkelt som att skriva av boksidorna, precis. En bok är en bok och en film är en film ... själva berättelsen måste helt enkelt göras om på sina ställen.

Glädje - varför vänta?

Mitt förra inlägg handlade ju tyvärr om sorg. Jag tänkte därför skriva något om glädje istället och låta mina privata bekymmer sjunka tillbaka in i det privata igen.

Jag såg ett föredrag på webben häromdagen där jag fick lära mig bl a följande: den lycka som skapas av våra "simulerade" upplevelser (dvs våra fantasier, framtidsdrömmar etc) är precis lika mycket värd för oss som "the real thing", dvs sådant som verkligen händer. Vi blir lika glada, lika påverkade nu och för framtiden av det som ännu inte skett - och kanske aldrig sker - som av det som verkligen sker.

Ja, men det där visste jag ju egentligen. Böcker är bara trycksvärta på papper, berättelserna handlar om personer som inte finns, och ändå blir man engagerad, glad, ledsen och nervös när man läser. En del bokupplevelser kan ju kännas lika starka som verkligheten.

Hundarna har förmodligen idiotförklarat oss människor för länge sedan. Under en hunds ungdomstid kommer den ofta in i något som kallas spökåldern under en viss period. Under spökåldern kan lilla vovven plötsligt reagera med rädsla och upprördhet på helt vardagliga ting som den tidigare ignorerade: soptunnor, träd, lyktstolpar etc. De ser spöken. Vi flinar lite överseende åt stollerierna och vet att det går över. Det är bara en fas.

Sedan får hundstackaren i resten av sitt liv dras med en ägare som med jämna mellanrum sätter sig bom stilla i en stol och glor rakt fram (på en datorskärm, fast det vet ju inte hunden) och sedan bara sitter där, helt ensam. I timmar, kanske. Och plötsligt börjar skratta, gråta eller rentav prata rätt ut i luften.
Psykologhunden skulle här förmodligen bekymrat skaka på huvudet så att öronen fladdrade och sorgset förklara för klienthunden att människor är såna. De ser saker som inte finns och upplever saker som inte händer. Faktiskt mest hela tiden. Det värsta är att det inte ens är en fas, det pågår livet ut.

En person jag känner brukar förklara att man "inte ska hoppas för mycket, då blir man bara besviken". Jag har aldrig hållit med om detta. Livet går inte ut på att undvika besvikelser. Hoppas jättemycket och lär dig hantera besvikelserna istället. Enligt resonemanget ovan är det också lika bra att ta ut så mycket glädje som möjligt i förskott, den är inte alls mindre värd då än sedan. Upplevelsen sedan blir kanske dessutom minst lika rolig som man tänkte sig, och då får man vara glad två gånger. Eller också blir den inte det, och då är alltså inte förhoppningarna mindre värdefulla för det. De lyckokänslor vi en gång har upplevt, kan inte tas ifrån oss i efterhand.

Nu ska jag gå och njuta av min tillvaro som hyllad, världsberömd kultförfattare ett slag ...

Sorg

Denna vecka har tyvärr gått i sorgens tecken.
Några människor som på olika sätt betytt mycket under min uppväxt har avlidit. Jag är i både chock och sorg just nu, och jag inser att jag har ett betydande sorgearbete framför mig.

Sorgearbete. Vilket underligt ord. Men det är kanske inte så dumt, vad vet jag.

Nåväl, denna dag är strålande vacker och jag har just varit ute i trädgården och plockat kryddörter och blommor och njutit av värmen och den milda höstluften. Aldrig är gräset så grönt som så här års, aldrig är vattnet så genomskinligt och luften så klar.
Jag tillägnar er därför denna dag, ni som nu har gått vidare. Inget är mer värdefullt än denna dag.

Ja må författaren leva!

Fantastiskt. Jag visste att det var något särskilt när jag tittade på dagens datum. Tjugofjärde augusti ...
Så småningom blev jag påmind om det. Den här dagen, anno 2000, publicerades "Svart eld". Jag har med andra ord jubileum idag. Det är värt att fira. Jag slet med boken i så hemskt många år och den kom ut. Samma dag, dvs egentligen någon dag innan, skickade min förläggare den första recensionen till mig. Den var kanon. Verkligen. Jag hade förstås hoppats på beröm och det fick jag med råge. Det finns sämre sätt att debutera på.
Så småningom kom fler recensioner. Många väldigt positiva, någon lite försiktigt blandad och en så negativ att jag undrar om jag sett något värre.

Men just den dagen när min bok gavs ut, var det snopet tyst i mediavärlden. Jan Guillou publicerade den där Arn-boken i samma veva, har jag för mig. Det var mycket snack om den. Jag fick också lära mig Göteborgs-Postens syn på bokdebutanter: de har i sig inte tillräckligt mycket nyhetsvärde för att vara värda uppmärksamhet på deras kultursidor, inte ens om de har lokal förankring. Detta sagt av dem själva.

Jag insåg det då, det som jag tidigare bara anat: när du ger ut en bok, är kampen inte över i och med detta. Den har tvärtom just börjat. Man blir lite matt när man förstår det. Skriva är så skönt för man skriver ju vad man vill för att glädja sig själv. Marknadsföring innebär däremot att man ska trycka på alla andra sin åsikt och det är enbart slitsamt.

Nej, jag har alltså inte skrivit något på denna blogg sedan juni. Efter det har jag ägnat mig åt livet i största allmänhet. Jag har också skrivit väldigt mycket i min privata dagbok. Detta gläder knappast någon annan än mig, men skriva är alltså skönt när man gör det för sin egen skull och på egna villkor.

Mer om kändisar och bloggar

Jag dröjer mig kvar lite vid ämnena Kändisar, Idoler och Bloggar. Det är så fascinerande.
Det börjar kännas som om vi snart har hunnit varvet runt. En gång i tiden var det något verkligt märkvärdigt att "se sitt namn i tryck", för att inte tala om hur fantastiskt det var att se sina egna ord i tryck, dvs få något publicerat. Få synas på bild i lokaltidningen, få en insändare publicerad eller kanske rentav få ge ut en egen bok. Att lyckas med det var lite som att komma till himlen.
Jag minns när ett program som hette Studio S skulle göra ett reportage om min hemstad Skövde. (Reportaget handlade, pinsamt nog, om alkoholproblem men nåja. Skövde fick i alla fall vara med i TV, och för övrigt vill jag minnas att det blev ett riktigt bra reportage när allt kom omkring.) Alla såg förstås det programmet. Någons mamma figurerade visst i bild vid något tillfälle. Wow, liksom.
Ja, det var då. Det har hänt väldigt mycket sedan dess. Det som först hände var att mediavärlden exploderade. Med mediernas växande inverkan fick vi inte bara kändisar utan också SUPERKÄNDISAR, sådana där som var kända i precis hela världen och verkligen kunde vältra sig i pengar tack vare berömmelsen. De var inte längre bara berömda filmstjärnor i Hollywood och en och annan popstjärna. De var supermodeller och superkända idrottsmän. Super, super.

"Alla" vill vara kändisar (heter det ju i alla fall) och eftersom behovet är så starkt har kändisfabriken börjat spotta ur sig kändisar på löpande band. Numera kan man bli kändis på att delta i dokusåpor, blogga eller hojta lagom högt på MySpace eller Facebook. Eftersom så många vill bli kändisar, måste man ständigt uppfinna nya sätt att tillverka dem på, så att så många som möjligt får chansen.
Detta leder oundvikligen till nästa fas i utvecklingen. Det hela börjar bli urholkat. Idag är det inte märkvärdigt att skriva i tidningen, för den som vill kan starta en blogg och skriva själv. Vi vet varför fotomodellerna ser så snygga ut på bild - ta ett foto av dig själv, photoshoppa det lite och vips ser du också ut som en supermodell. (Fast inte längre som dig själv.) Trött på hitlistorna? Sjung något själv och lägg ut på MySpace. Numera upptäcks stjärnor även den vägen. Refuserad av förlaget? Publicera boken på nätet. Googla på ditt eget namn och spärra upp ögonen över alla träffar. Eller gör en fansida om din favoritkändis och bli känd på att vara ett fan ...

Sedan är jag säkert inte ensam om att förakta den sortens kändisar som blivit berömda för att en viss tidning bestämt att de ska bli berömda, inte för att de själva egentligen har något att komma med. Jag beundrar verklig talang när jag ser den. Dessvärre är nio av tio mediakändisar idag inte frukten av verklig egen talang utan snarare av effektiv marknadsföring. Jag behöver inte nämna namnen på alla de hundratals medianollor som plågar oss från löpsedlarna och gaggar i kändisprogram och deltar i talangjakter dagarna i ända - ni kommer nog på några själva.

Jag har svårt att tänka mig ett roligare jobb än att syssla med reklam för någon eller något som förtjänar det. Och lika svårt att tänka mig något värre än att marknadsföra skit.
De flesta vet jag vad jag talar om. De flesta har nämligen, precis som jag, vid något tillfälle stått framför en klass eller en grupp kollegor och tvingats redovisa ett specialarbete eller projekt som faktiskt inte varit särskilt bra eller haft något innehåll att tala om. Av denna anledning brukar jag råda folk som vill ge ut böcker att inte ens försöka förrän de själva är helt nöjda med manuset. Det är helt enkelt inte värt att publicera skit. Inte i dagens mediakakafoni när alla andra också publicerar skit. Det blir som den där misslyckade skolredovisningen, fast ett antal magnituder värre. Dessutom är det också så att även om man är helt nöjd med manuset före publiceringen, hittar man nittioelva grodor i det efteråt. Hur många grodor hittar man då om man inte var nöjd från början, ens?
(Var jag nöjd med manuset till Svart eld, frågar sig då vän av ordning. Ja, det var jag. Och jodå, jag har hittat de där nittioelva grodorna och jag har svurit riktigt mycket över dem.)

I vintras intervjuade jag en kändis som i mitt tycke tillhör kategorin talangfull-på-riktigt och det var förstås otroligt kul för det var tacksamt värre. Personen ifråga hade ju något att komma med och det var en enorm fröjd att redigera det materialet. Men jag vill inte ha som yrke att interjua kändisar på allvar, för rätt vad det är sitter man med någon som bara är en uppblåst mediasåpbubbla, och då är det ju inte roligt längre. Då blir uppgiften bara löjlig och meningslös, ett bidrag till den globala intellektuella miljöförstöringen.

Frågan är hur man skapar SUPERSTJÄRNOR i denna störtflod. Vilka ska vi i fortsättningen se upp till, vilka ska vara ouppnåeliga, vilka ska vi kunna dyrka när kändisskapet numera ligger inom räckhåll för alla - eller ingen? Jag tror nämligen att det ligger något djupt i detta. Jag är övertygad om att människan i grunden är en religiös varelse med ett inbyggt behov av dyrkan, och detta religiösa behov måste få sitt utlopp någonstans och på något sätt. Därför är jag mycket nyfiken på hur morgondagens superstjärnor egentligen ser ut och varifrån de kommer. Det faktum att vi ständigt tycks leta efter "de nya superkändisarna" talar ju för sig självt. Häromdagen läste jag att det var fotbollsfruarna som var de nya superkändisarna, jamen herregud alltså. Att spelarna själva blir berömda kan jag fortfarande förstå, de gör ju något. Men nu ska vi tydligen titta på läktarfolket istället, jaha ...

Eller kommer marknaden med tiden att sanera sig själv, så att kraven på att bli s k A-kändis stiger igen, medan gapet till B-kändisarna växer? Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte ens vad jag vill i den här frågan, vilket som skulle vara bäst för oss alla. Däremot har jag slutat att bry mig om nya filmer, jag orkar inte se på TV längre, har nollkoll på listettorna, jag läser om kändisar som jag aldrig hört talas om - jag är säkert den enda i hela världen som inte vet hur Jessica Simpson ser ut eller vilka filmer hon gjort - och jag är allmänt mätt och oimponerad. Jag tror faktiskt att jag inte är ensam om de här känslorna.

Eller också håller jag bara på att bli gammal.

Bloggande författare ...

I en artikel på Aftonbladets kultursida recenserar och reflekterar Inga-Lina Lindqvist över några författarkollegors bloggar. Tänk, det går alltså att göra om sin blogg till en bok, det trodde jag inte. Nå, jag ska inte försöka med min. Tusan heller att jag inbillar mig att någon vill betala pengar för att läsa det här. Mitt liv ... jag menar, vi är alla huvudpersoner i våra egna dramor och därför är våra liv intressanta - för oss själva. Men jag är huvudperson i mitt liv och knappt ens en statist i ditt, det vet jag.

Artikelförfattaren funderar sorgset mot slutet över vad hon har lärt sig av all författarbloggläsning: "Att mina kollegor är så framgångsrika och så älskade av sina läsare, öser ur så rika källor av begåvning och kunskap, har så engagerade redaktörer och agenter och träffar varandra på så härliga mingel att jag efter att ha läst färdigt vill skjuta mig en kula för pannan.
Min nya bok som ska komma ut i höst fyller mig bara med ångest. Det enda jag ser i den är språkfelen. Inga signeringar är bokade, inga tv-program har bjudit in mig och jag har inte ens någon att nätverka med.
Att jag sedan får bre ut mig på Aftonbladets kultursida är ju inte mitt fel."

Buhuuu! Ska du skjuta dig för pannan, kära Inga-Lina, kan du ju ge mig ett nackskott innan dess. Min författarblogg har du inte ens läst, så om du är värdelös, vad är då jag? Jag ska inte komma ut med någon bok i höst heller. Och jo, jag har faktiskt varit inbjuden till ett TV-program en gång (Bokbussen) och jag var med och John Chrispinson var en härligt påläst och duktig intervjuare - men vi kan väl konstatera att det inte var igår direkt.

Det här påminner mig i alla fall något om Mons Kallentofts artikel "Debutantens klagan", över den totala brist på uppmärksamhet man får som debuterande författare. Han konstaterade i alla fall på slutet att han vunnit något slags prestigefyllt pris för debuterande deckarförfattare eller vad farao det nu var. Bara ett litet pris till dig, stackars Mons! Snyft, jag förstår att det kändes bittert!
Sånt där ger en ju lust att hänga sig.

Å andra sidan får jag ju skylla mig själv som inte varit mer produktiv på litterära sidan. Jag kan bara konstatera att småbarnsår kanske inte är några högprestationsår i författarens karriär. Men de växer ju, småttingarna. Jag har inte alls gett upp.
Inte heller uppdaterar jag denna blogg så ofta som jag "borde". Men si, det är ett led i min allmänna bloggrebellism. Det finns inga regler för hur ofta man ska uppdatera en blogg. Det finns inga regler för hur man ska skriva i en blogg. Min princip hittills har varit att jag skriver när jag känner för det och när jag har någonting att säga. Vilket, um, alltså inte tycks vara alltför ofta. (Såvida inte storyn om mitt senaste klädinköp verkligen är värd att sprida över hela nätet. Jag var på rea på Kapp-Ahl idag, sådär, intresseklubben får anteckna.)

Men ändå, Inga-Lina! Observera namnet på denna blogg! Jag känner mig faktiskt lite ... förbigådd! Lite putt!

För övrigt får jag faktiskt regelbundet inbjudningar till mingelfester på mitt förlag, som är stort och ansett. Jag menar, jag har i alla fall fått dem flera gånger ... men problemet är att förlaget finns i Stockholm och jag sitter på andra sidan Sverige. Jag kände mig i alla fall hyfsat hipp när jag läste inbjudningskortet.

Jaja. Nu ska jag jobba lite mer med min nya bok så kan alla, som läste denna blogg redan innan jag slog igenom på allvar också känna sig hippa sedan. Jag är faktiskt på gång - sist jag författade grep jag mig an en passage i boken - den där fördömda mittenpassagen - som hittills varit stendöd. Plötsligt kom en scen skuttande och presenterade sig för mig och plötsligt var det full fart.

Årets ESC-kommentar

ESC-finalen 2008 är över och detta år har jag engagerat mig minimalt. Förra året blev det desto mer, man kan undra vad det berodde på ...

I vanlig ordning blev det ett praktfiasko ... för vissa svenska medier. Det är pinsamt så att man vrider sig som en mask. Den svenska placeringen? Herregud, vem bryr sig? Dvs kvällstidningarna bryr sig. Kvällstidningarna - och en del andra tidningar också, föralldel - dundrar på som om detta var otroligt viktigt.

Ena tidningen skriver så här om Charlotte Perrellis egen kommentar till finalen:
"Hon visste efter andra landet.
Då lutade sig Charlotte Perrelli tillbaka och accepterade nederlaget
...
Någonstans kan jag känna att det känns ganska skönt just nu. Jag har gjort allt som stod i min makt. Jag är faktiskt väldigt cool och inte det minsta ledsen. Jag kommer att sova gott i natt, säger Charlotte Perrelli. "

Okej. Och vad står det i andra tidningen? Jo:
"PERRELLIS HYSTERISKA SAMMANBROTT INATT
När Charlotte Perrelli insåg vidden av fiaskot bröt hon samman - mitt under sändningen började hon svettas floder och reagerade hysteriskt: - Jag kunde inte sluta skratta under omröstningen, jag bara skrattade, berättar sångerskan. Efter finalen låste hon in sig på hotellrummet och bojkottade den stora segerefterfesten.
..."


Ja, vad säger man? Och sedan kommer någon slags paniksjälvanalys av "det svenska fiaskot" och "hur ska vi göra för att vinna nästa år då, nu är det kris " ...
Jag vet vilka det är som ska bedriva lite kritisk självanalys. Vilka som borde se sig i spegeln och fråga sig vad i helsicke de egentligen håller på med, och om det de gör egentligen är rätt. Jag börjar faktiskt bli riktigt, riktigt trött på den här skitjournalistiken som inte bara saknar rätt proportioner utan också är direkt osann ibland. Det är inte bara obehagligt, det börjar kännas direkt farligt när världen ska förvrängas på det här viset. Jag tycker att det känns cyniskt och beräknande och jo, jag skäms när jag ser det. Skäms för att jag själv ens har tittat åt det hållet, skäms när jag ser hur många det är som slukar vartenda ord likt dumma åsnor.

Själva resultatet? Ja, som sagt, vem bryr sig? Jag hoppas alltid att bästa låten ska vinna men egentligen är det inte så hemskt noga med det heller. Norge kan ha fått till en alldeles äkta hit. Jag var helt likgiltig för "Hero" i år. Men pressens skriverier gör mig upprörd. Det värsta är ju att de skriver varje dag, året runt, om allt möjligt. Med lögner är det nu så att om man en gång har blivit påkommen med en, har man svårt att vara trovärdig även i andra sammanhang sedan.

Jag ville inte se ESC i år. Nu gjorde jag det ändå, för familjens skull. Själva showen var faktiskt rätt rolig ändå - vilken scen! Wow! - men ståhejet omkring detta, skriverierna - nej, nej.
Det enda "Sverige" behöver ändra på inför nästa års låtspektakel är attityden hos medierna, och möjligen också hos dem som läser ... Förlåt mig, alla ni som möjligen läste det här för att få ytterligare en kvasianalys av "vad som hände". Det kändes viktigare att säga det här.

Förresten tyckte jag att Frankrike var bäst igår.

Carpe Oportunitas!

Jag har sedan en längre tid bedrivit diskussioner med några vänner angående konsten att veta vad man vill och att ta sig dit. En ganska häpnadsväckande slutsats som med tiden drogs var att livet faktiskt kryllar av möjligheter. Kan låta lite väl klämkäckt för den som just drabbats av en hemsk olycka eller något annat tragiskt, men att det finns möjligheter innebär inte heller att det saknas olyckor. Och alla kommer vi slutligen fram till stunden då Han Däruppe obönhörligen förklarar "Game Over" och drar ur sladden för oss. Då är det slut på alternativ.

Men nu skulle det inte handla om sådant. Om man låser sig vid värsta-scenarier hela tiden skulle man ju sitta fullkomligt handlingsförlamad genom hela livet. Även jag har varit någon enda minut från att lämna in, och jag hade synnerligen goda skäl den gången också. Men det tar jag någon annan gång.

Men man jobbar ju alltså med sina önskningar. Man drömmer, man hoppas, man önskar, man har visioner (som det så stiligt heter om man jobbar på något av våra större företag). Och jag tror att tricket är att å ena sidan ha väldigt klart för sig vad man vill, men å andra sidan vara maximalt öppen och flexibel för vilka vägar man ska ta sig fram på. Att låsa sig vid en enda lösning är nästan omöjligt, i synnerhet om den innefattar skeenden som man själv inte kan råda över. Man vill bli rik, men bestämmer sig för att vägen dit är att man har full pott på lottokupongen nu på lördag. Då kommer det förmodligen inte att fungera, såvida man inte gör en helgardering (och jag vet inte vad en sådan kostar, faktiskt). Å andra sidan vimlar det av personer som vill bli rika och faktiskt blir det också. Och sätten är som bekant väldigt många. Jag lägger inga värderingar i detta, jag bara konstaterar att så här är det.

Nå, resultatet av den här diskussionen blev alltså att det inte bara är viktigt att utnyttja de möjligheter som står till buds, utan också att det oftast finns fler möjligheter än man tänker på. De är lite bedrägliga, de existerar kanske bara en kort stund, likt en såpbubbla. Problemet är ju att vi alla, jag inräknad, har lärt oss att vanemässigt ignorera dessa såpbubblor. Vi vågar inte, vi har inte självförtroende nog, vi vet inte vad vi egentligen vill (innerst inne), vi trycks ner av omgivningen, vi är kanske helt enkelt inte redo i just det ögonblicket, vi kan ha alla möjliga skäl. En del bra, en del dåliga. Men oftast heter det sedan att vi aldrig fick chansen.
Inom inlärningspsykologin talar man ibland om "fönster". Under vissa skeenden i ett barns utveckling öppnas ett fönster inom barnet, då det är redo att lära sig en viss färdighet. Om det får rätt stimulans under denna tid, kommer inlärningen att gå i raketfart. Annars stängs fönstret och i vissa fall kan det sedan aldrig öppnas igen, eller också blir inlärningen i ett senare skede hundra gånger jobbigare än det kunde varit. Jag minns när jag lärde mig läsa. Bestämt var det ett fönster som öppnades då. Jag var fem år, hade en förstående mamma och lärde mig på nolltid, för jag var redo, jag var öppen, jag hade inte lärt mig att planera och begrunda och fråga mig om jag verkligen skulle och borde.

Tyvärr blir det ju senare så att man förlorar dessa förmågor. Ska jag verkligen? Kan jag verkligen? Nu? Men ... Barnet behöver trots allt hjälp med att lära sig saker eller komma någon vart. Det gör inte jag, men de begränsningar jag ger mig själv är desto mer effektiva! Och fönstren stängs, blindheten utvecklas, tills man skapat sig ett riktigt tunnelseende här i livet.
Vad missar man inte då?

Jag kan också ta ett exempel på detta med försummade chanser - barnsligt, ytligt och egentligen oviktigt, men ändå rätt belysande: jag har inte det midjemått jag skulle vilja ha. Har alltid drömt om getingmidja, har något som snarare är ... motsatsen, ja. Och detta kan jag skylla på mina matvanor, mina träningsvanor och inte minst mina gener ... Men jag råkar ju veta att det finns sätt att åtgärda problemet. Ett är förstås att gå ner i vikt, men i mitt fall brukar det inte innebära att proportionerna ändras så mycket. Ett annat är att göra några effektiva övningar som jag lärt mig. De fungerar riktigt bra, tar några minuter varje gång och är inte ens särskilt svåra.

Livet är generöst med chanser, ja, och hur många chanser (i princip varje timme!) har jag inte att göra de där övningarna? Tar jag dem? Näh. För jag är lat som alla andra och jag är lika bra som alla andra på att vifta bort mina möjligheter. Istället kan jag med tiden komma med en gnällig och krystad bortförklaring som inbegriper mina gener en gång till, samt femtio skäl till varför jag inte hinner och inte har råd med gymmet. Och detta går igen i väldigt mycket av det jag gör. Men egentligen kan jag alltså inte skylla på att jag inte har några möjligheter. Det är bara det att de oftast inte ser ut som jag tänkte mig. Det jag nu börjar lära mig (igen) är att vara mer förutsättningslös. Att tro på att vissa saker kan hända mig, men inte låsa mig vid hur och när så mycket. Sådant bäddar bara för besvikelser och sänkt självförtroende. Vissa saker kan jag förstås planera i detalj eftersom jag styr över dem helt själv, och då är det ju helt OK att planera också - men det finns ju mycket annat som jag egentligen inte råder över. Ändå gör jag det mer än jag tror, just för att tillfällena ideligen dyker upp om jag bara är uppmärksam.

Jag kände en tjej som älskade att sola och alltid var brun som en pepparkaka. Hur bar hon sig åt? Hon störtade ut på altanen så fort solen visade sig aldrig så lite. Alltså blev hon brun även solfattiga somrar ... ja, för detta var på den gamla goda tiden då folk solade och blev bruna. Själv hatar jag att sola och har inte gjort det sedan jag var tonåring. Men det är en annan historia.

Men det är i skrivandet man märker det mest. Det är ibland svårt att hitta på något, som det heter. De flesta jag pratar med säger att de inte har någon fantasi och inte kan hitta på något alls. Men ärligt talat, uppslagen regnar ju över en dagarna i ända! De växer som ogräs längs vägkanten, men det gäller att vara snabb när man plockar dem: här handlar det verkligen om såpbubblor som i vissa fall bara existerar någon sekund innan de är väck igen. Sedan har man ett digert jobb med att hantera ogräset; allt ska sorteras, mycket får kastas efter närmare begrundande, men en del saker leder vidare.
Poängen är i alla fall att det vimlar av uppslag. Så många berättelser jag faktiskt skulle kunna skriva, om jag bara grep tillfällen i flykten. Carpe oportunitas. Jag blir nästan lite kallsvettig när jag tänker på det, men samtidigt också väldigt uppmuntrad. Nu har jag kommit så långt att jag ständigt har en liten anteckningsbok i handväskan. Den är till för alla de där uppslagen. Den borde också vara med mig när jag tittar på TV - ja, överallt och hela tiden. Det återstår bara att komma ihåg att använda den också.

För övrigt skulle jag nu kunna pladdra om vad jag drömmer om och vill uppnå i framtiden, men här finns en gyllene regel: berätta aldrig någonsin för någon annan i förväg. Sådana här saker sparar jag istället till min privata dagbok, och så kommer jag tillbaka hit i efterhand och berättar hur bra det blev ...

Författaren sover?

Livet går vidare, allting utvecklas och så även bloggvärlden? Och vad gör Spökskrivaren under tiden?
Faktisk gör jag det jag påstod i ett inlägg "nyss", jag skriver hemlig dagbok. Vi börjar bli sams nu, jag och dagboken. Mitt samtal med mig själv utvecklas. Det gick inte så fort som jag trodde, men numera ligger den faktiskt öppen medan jag jobbar - för det gör jag vid datorn, om nu ingen fattat det - eftersom jag har ganska mycket jag vill skriva kommentarer och funderingar om. Jag tar tillbaka det jag tidigare sa om att jag inte vill läsa det jag tidigare skrivit. Det gör jag ibland, och då kan jag rentav utveckla en del virriga tankar som jag inte hinner få ordning på under en sittning. Det börjar bli spännande! Och det är fortfarande jättehemligt!
Precis som jag hoppades tycks romanen också forma sig parallellt med detta. Får man ordning på en tanke, får man snart ordning på en annan också. Jo, det händer saker på den här fronten. Inget jag kan redogöra för i detalj för ögonblicket, men det börjar kännas bra.

Tidigare konstaterade jag att professionella mediebevakningsvärlden tycks känna viss skräck över "hotet" från bloggvärlden. Nå, det är som om den redan har kapitulerat. Varje tidningsartikel av dignitet (på nätet) följs av länkar till "bloggvärldens reaktioner". Däremot kan man notera att bloggvärlden nu börjar härjas av inre stridigheter: hur ska man blogga egentligen för att det ska vara som finast? Debatten om bimbobloggarna rasar! Förlåt, jag menade förstås MODEbloggarna. Alltså, blogga ni på om era skoinköp, tjejer, men förvänta er inte att jag ska bry mig. För övrigt tycker jag inte att man kan jämställa intelligens och djup med graden av ekonomisk framgång och publicitet - naturligtvis tycker jag inte det, för då idiotförklarar jag mig själv - men jag vet att det finns många som på fullaste allvar tycker tvärtom.

Ja må jag leva

Idag är det min fyrtioandra födelsedag. Det känns nästan ofattbart (jag var 23 alldeles nyss, jag lovar). Men just denna födelsedag har något märkligt inträffat, något jag aldrig varit med om tidigare:
Krokusarna blommar för fullt i trädgården.
Koltrastarna sjunger.

Och solen skiner, det har varit nästan vindstilla under dagen, vädret är det allra ljuvligaste vårväder. Märkligt nog har också Vasaloppet körts idag, i en annan ände av landet. (Dock har det hänt förr att min födelsedag sammanfallit med Vasaloppet.) Jag har promenerat 12 kilometer, det var skönt.

Man kan förstås komma med några dystra kommentarer om klimatförändringar etc, men just idag vill jag bortse från det. Jag vill vara glad över vädret, över mitt livs bästa 42-årsdag. Och jag fick fira den i friskt tillstånd (har "firat" födelsedagar med magsjuka också några gånger), ihop med en man jag älskar och barn jag älskar och en vovve jag älskar.

Flaggan är hissad. Hurra för mig! Hurra, hurra!

Kära blogg

Jag fladdrade förbi Aftonbladets webbsida idag och noterade att en viss Alex Schulmann ska sluta blogga. Okej. Jag har visst missat någonting för jag har inte läst hans blogg. Men nu gjorde jag det. Han tycker att han drivs till att vara elak genom sitt bloggande, för publiken vill bara ha elakheter. Nå, det var ju en begåvad iakttagelse.
Nu får vi väl se vem som tar över. Någon blir det säkert, och många känner sig säkert kallade ...

Jag skriver numera dagbok. Hemlig dagbok, och inte blogg. Jag skriver visserligen på datorn men filen är barrikaderad bakom alla tänkbara lås och bom så att ingen mer än jag någonsin ska få läsa den. Ja, frågan är om jag ens kommer att läsa den själv. Jag har ett behov av att skriva, inte av att läsa sånt jag skrivit förut.

Jag kom nämligen till den häpnadsväckande insikten att jag börjar förlora förmågan att uttrycka mig fritt. Jag har showat runt på Internet för mycket, jag har blivit bedrägligt van vid att alltid uttrycka mig inför publik. Sådant är farligt. Plötsligt märkte jag att jag började tappa den där gnistan som tidigare var så otroligt viktig för mig: behovet av att nu, nuuu, skriva ner sådant som låg och bubblade inom mig. Det kan låta jättekonstigt, men jag behöver känna det där bubblandet igen, känslan av att vara en överhettad tryckkokare där ångan pyser ut genom öronen om man inte genast ... nu ... Det är inte ens någon direkt behaglig känsla, om man inte räknar med den där aningen av stark energi bakom det hela. Ändå börjar jag sakna den.

Jag har under senare år använt en och annan god vän som "dagbok", genom att skriva väldigt långa och väldigt uppriktiga mail. Gud vet hur många mail jag har dunkat ihop i mina dagar, och de har som sagt också varit hemskt långa. Det är ju kul att få svar ... Men nu vet jag att jag behöver ännu hemligare platser så att jag åter hör mig själv igen. En gång i tiden kunde jag skriva dagbok i huvudet när jag hade lagt mig. Numera somnar jag alldeles för fort ...
I och med detta har jag sagt allt jag vill säga om den där dagboken. Säger jag mer, är den ju inte så hemlig som den måste vara. Men länge leve de där allra hemligaste sidorna. De där som ingen kommer att kunna läsa ens om jag dör. Det är lite som att prata med Gud. Som jag skrev i mitt förra inlägg, behöver jag inte ens vara rolig, kvick eller begåvad när jag skriver helt privat. Det ger mig en märklig känsla av makt.

Det menlösa bloggandet

Tro nu inte att mitt förra inlägg, och möjligen något ännu tidigare, inte ingick i någon slags lömsk plan. Det gjorde det visst, och den kommer nu strax att avslöjas. Jag ville komma någonvart med det jag skrev.

Jag har alltså studerat en hel hög svenska bloggar på senare tid, och på något vis gjorde det mig inte alls glad. Det mesta som skrivs är väldigt meningslöst i mina ögon, och framför allt verkar vi alla ha ramlat ner i en skrämmande likformighet vad gäller stilen. Naturligtvis beror detta på att vi alla, fast vi inte vill låtsas om det, är så djävulskt medvetna om i vilket forum vi faktiskt skriver. Dagbok? Ha ha, glöm det. Om folks dagböcker, de där små sakerna med lås på som man gömmer i nedersta skrivbordslådan, faktiskt såg ut sådär på riktigt ... nja, alltså, det tror jag faktiskt inte på. När man verkligen vill prata med sin dagbok sitter man inte och försöker vara stilist på samma gång. Man fyrar inte av de där avslutande onelinersarna som jag tidigare häcklat. Man försöker inte desperat skriva den bästa och mest lästa bloggen, eftersom man ju faktiskt inte hade tänkt sig att någon alls skulle läsa.
Men ute på nätet, där slåss vi alla vilt om uppmärksamheten. Och mer eller mindre medvetet blir vi strömlinjeformade i våra försök att sticka ut, eftersom vi alla sticker ut åt samma håll. Det är alltså precis som det brukar vara ...

Aftonbladet kör stenhårt med sitt blogglanserande. Varenda svensk artist/rockgrupp måste tydligen föra blogg denna sommar för att räknas. Jag kan snabbt konstatera att ord som "sjukt", "äga" och "grymt" (sjukt mycket folk, grymt bra spelning, giget ägde etcetera) är en liten aning överutnyttjade.
Jag passar härmed på att överräcka pokalen för årets bäst skrivna rockartistblogg till Timo Räisänen. Förlåt mig snälla Timo, för att jag inte har någon koll på din musik alls, men skulle musikerkarriären av någon anledning gå helt i stå, har du faktiskt en skrivartalang att falla tillbaka på. (Fast kom ihåg att författare inte har något liv.)

En del medier stryker alltså bloggandet medhårs, medan andra verkar direkt skeptiska. Hur skulle det se ut om inte längre professionella journalister fick ha monopol på tjôtandet till offentligheten ... ja, så här ser det ut. En del är bra och mycket är mindre bra. Men jag tror inte att vi ska blunda för att bloggvärlden är ganska stor och mäktig vid det här laget. Medierna ska nog akta sig för att förakta bloggarna, det kan de surt få betala. I slutänden dyker vi alla upp med våra fula, skvallriga fejs i Google ... Eller också går vi alla under enligt en slags massverkans lag, där kakafonin av röster till slut blir så högljudd att ingenting längre går att urskilja.
Det är med andra ord precis som kaoset i mitt huvud när jag försöker författa - först när det börjar bli tyst och stilla, kan jag forma en vettig tanke igen och hitta orden.
Tänk vad skrämmande, bloggvärlden börjar likna mitt huvud, eller om det nu var tvärtom. Världen börjar bli en illustration av mig själv ... Ja, jag vet, jag har läst filosofi på sistone, och sånt straffar sig.

På MySpace har jag kört en annan taktik vad gäller "bloggandet" och på pin kiv slängde jag in titeln "Writing about sex" på ett av inläggen. Jag drog mig inte för att erkänna att det var för att se om det inte skulle locka lite fler läsare ... och mycket riktigt seglade jag raskt upp på någon slags intern topplista under de dagarna. Det är faktiskt fantastiskt. Nu har jag trillat ner igen. Jag måste komma ihåg att vara lite mer porrig och sensationell även i denna blogg, så kan jag väl snart konkurrera med de där jättepopulära bloggarna som jag studerat nu och faktiskt inte ens fattar vitsen med. Frågan är bara vad det då är för mening med det hela, egentligen.

"Skaffa dig ett liv!"

Minns ni? Detta slagord som ekade genom cyberrymden för låt säga fem år sedan. (Och ekar emellanåt ännu, fast det är lite uttjatat vid det här laget, milt uttryckt.) Det var mycket effektivt. Det var det moderna sättet att berätta för medmänniskorna att de levde ett fattigt, tråkigt och meningslöst liv. Som hånfullhet var det faktiskt mycket effektivt ibland.
Jag försökte emellanåt lista ut hur det var när man hade ett liv. Själv hade jag förmodligen inget - då hinner man inte skriva, än mindre läsa sådana där slagord. Då ser man bara överlägset förvånad ut när någon nämner ord som "dator" och "Internet". Ja, se, sånt hinner man inte med om man har ett liv. Fast man hinner titta på TV. Fråga mig inte varför, men jag verkar vara den enda, inklusive de som har ett liv, som har noll koll på alla TV-serier. Jag kollar lite hjälplöst i TV-tidningen ibland. Det är ungefär så långt som jag kommer.
Jag antar att om man har ett liv, hinner man knappt vara hemma. Man är väl ute på fest för jämnan, med alla femhundra kompisar man förmodligen har. Man reser kanske mycket. Har total koll på mode och sånt. Har helgerna fulltecknade med spännande projekt. Fast man hinner alltså kolla på TV också (det här börjar bli mystiskt). Men framför allt har man en mycket klar definition på vad som är ett liv och vad som inte är det. Folk som inte gör vad man själv gör/skulle göra, eller gillar det man själv gillar, de har således inget värdigt liv. Och därmed har livet självt blivit en tävlan i vårt knasiga samhälle. Det duger inte att bara finnas till, liksom. Man måste leva högkvalitativt också, annars har man förlorat. Heja den som vinner.

Själv har jag två jobb att sköta, plus att jag nu tydligen ska ha hand om bokföringen också (HU!) Jag har ett hushåll att sköta, ett hus och en jättetomt som hela tiden skriker på uppmärksamhet, jag har man och två barn och en hund och ... ja, nä, jag har väl inget liv då. Det känns inte som om jag orkar med det också.

Skrivkramp!

Det är fruktansvärt, det här.
Jag kom igång så bra förut. Äntligen på spåret igen. Rytmen började infinna sig, saker hände med texten som jag skrev i förra inlägget.
Sedan hände något så enkelt som att jag fick ett förkylningsvirus. Ont i halsen, feber, hela faderullan. Plötsligt blev det tvärstopp. Inte ett ord fick jag fram - inte ett ord. Som författare alltså. Jag tappade åtminstone inte rösten den här gången.
Det håller i sig. Jag läser allt jag skrivit från antik tid och framåt, och jag häpnar över hur uselt dåligt allting är och hur utvecklingen dessutom går rätt neråt.
För säkerhets skull deppar jag rent allmänt. Jag har lullat runt på nätet i min vilsna jakt på musan och ordet, jag har läst bloggar av olika slag, varit på alla möjliga ställen - och jag häpnar över hur mycket smörja mänskligheten kan spotta ur sig. Jag tillhör mänskligheten, så jag ska inte påstå att jag är bättre på något vis. Jag har drabbats av någon slags allmän desillusion, jag vill å ena sidan ta en paus och vända absolut allting ryggen, i synnerhet skrivandet, men å andra sidan känns det som om tiden springer ifrån mig nu. Jag både vill och inte vill skapa. Det bubblar i mig av frustration, jag blir rastlös, jag vandrar som en osalig ande i huset, sitter vid datorn ibland, tar promenader, söker ... efter något.
Det känns helt enkelt som om jag har tappat något viktigt, men jag kommer inte ens underfund med vad det är.

Avslappning

Under en period av mitt liv var jag en mästare på avslappningsövningar. Jag övade flitigt (tack snälla Uneståhl) och det gav resultat. Jag upplevde tillstånd av otroligt djup koncentration och även en del spännande "transcendentala" tillstånd då det bokstavligt talat kändes som om man flöt iväg.
Faktiskt är detta ganska underbart. Jag kom också att ha en otrolig nytta av dessa saker när jag födde barn, och när jag för några år sedan drabbades av mycket svår tinnitus.

Men mellan varven har det också varit väldigt, väldigt svårt att hinna/orka/iddas göra de där övningarna. Man blir galen om någon kommer och stör en mitt under en session, och då känns det faktiskt som om det varit bättre om man helt låtit bli. Man kan emellanåt känna sig så uppskruvad i sitt inre att blotta tanken på lite stilla meditation blir en omöjlighet. Och när man så äntligen, äntligen tar sig tid, exploderar nästan huvudet av tankar.
Det är säkert, det är så det fungerar. Det är som om de måste frigöras och susa runt i skallen som ilskna eldflugor innan de äntligen kan försvinna. Ungefär som när man håller på att somna och hela kroppen plötsligt skakar till i en slags märklig spänningsurladdning. Det är nästan plågsamt.

Barnen har i alla fall börjat skolan igen och lugnet har lagt sig över huset. Alltså blev det lite tid till detta igen. I första försöken blev det precis sådana där hysteriska urladdningar som jag beskrev ovan. Igår - kom det ett litet ögonblick, jag vet inte om det var några minuter eller några sekunder, då allt blev stilla inombords. Det är förstås svårt att både koppla av allt och samtidigt iaktta det, så det är också svårt att beskriva känslan. Men ändå, jag tror det är så att känslan av att man har en kropp, att tiden går, att man befinner sig någonstans, att något händer - allt detta försvinner.
Sedan gick det hela för långt och jag höll på att somna istället. Sittande, med ryggen rak. Att köra avslappning liggande fungerar inte för mig längre. Jag får kanske börja övergå till stående - på ett ben?

Därefter satte jag mig vid datorn och började skriva på min bok. Faktiskt, jag bara satt där och skrev i godan ro, och saker hände med texten.

Halleluja!

Man ska inte vara mainstream

Jag är ett offer för kommersialismen; rättare sagt, jag har blivit mainstream. Detta förhatliga ord kan få vilken författare som helst att bli blodröd i ansiktet och gömma sig under bordet.
(Visserligen kallar vi ju den där litteraturgenren som inte är någon genre utan "riktig" för mainstream, men det är inte samma sak. Det är fult att vara genreförfattare, som bekant. Jättefult.)
Dels funderar jag allvarligt på att springa iväg och köpa senaste Harry Potter-boken eftersom jag inte orkar vänta på översättningen - ja, offer för marknadsföringen, jag sa ju det - trots att jag har alla andra böcker i översättning.
Dels har Svart Eld fått en egen MySpace-sida bara för att det verkar så hippt med MySpace-sidor. Jag har haft komplex för att jag inte haft någon. Nu gav jag i alla fall bokstackarn en. Det är för många musiker och för få författare på MySpace, fast jag erkänner att det kanske är lite mer effektfullt med låtar på en hemsida än med ett bokomslag.
Jag fick en gång en kul idé om att göra en multimediaroman, där man dels kan växla mellan talbok och skriven bok precis som man känner för, och dels får lite ljudeffekter i form av lämplig bakgrundsmusik när man läser - om man vill. Jag tänkte att e-boken kanske skulle vara vägen dit. Men, men, det är en bit kvar och så finns ju det där trassliga som kallas copyright ...

Being kissed by the Muse

(Förlåt, det såg så stiligt ut på engelska. Och dessutom kändes "Musans kyss" som något obestämbart ekivokt, så jag avstod från det.)

Detta inlägg handlar om gnistan. Den gudomliga, den oväntade, plötsliga - inspirationsgnistan.
Ni har sett det på film. Huvudpersonen sitter på bio och ser en film vars budskap plötsligt börjar sjunka in. Kameran zoomar långsamt in på huvudpersonens ansikte. Man ser att nu börjar det hända något därinne i skallen. Nu föddes en idé. Eller också ekar ett vårdslöst samtal i huvudet, en anmärkning som ingenting betydde i stunden den fälldes ... men plötsligt sätter den igång något. Eller vilken vardaglig och idiotisk situation som helst, bara ett litet, kort ögonblick. Det kan vara vad som helst, men det intressanta är vad den sätter igång.

Jag är galen i sådana scener. Jag ser att nu hände det något. Det är lika underbart varje gång, och jag vet vad det handlar om.

Det är det jag kallar att få en kyss av musan. Det är inte så att musan i nästa ögonblick sätter sig bredvid dig, lägger armen om axlarna på dig och säger "nu ska vi jobba natten lång, nu ska vi ha roligt, du och jag!" Musor fungerar sällan på det viset. De sitter där någonstans och gör just ingenting, men så - i de mest oväntade ögonblick - böjer de sig fram och utdelar den där lilla sekundsnabba kyssen. Vi kallar det gnistan, fröet, och på engelska säger man också ibland "the germ". En idé är född, och den kan leda till en väldig roman, en storfilm, ett orkesterverk, kanske rentav en hel karriär. Ni har säkert hört konstnärer beskriva de där ögonblicken också, hur det kom sig att de skrev/skapade/komponerade/målade det eller det.
"Jag gick där på stan och tittade i skyltfönstren och plötsligt hörde jag ett barn som skrek på sin mamma ... och då slog det mig ..."
eller "jag satt och kladdade på ett papper och plötsligt såg jag det där ordet som fick mig att rycka till ..." (jo, det är sant, just så beskrev Philip Pullman för mig hur han kommit på idén till "Den mörka materien")
"Jag såg den här filmen och där var det en sådan intressant scen, och när jag tänkte närmare på den så ..."

För min del var det en hastig kommentar fick köksbordet en eftermiddag när vi satt och fikade, mamma och jag. En enda mening. Det blev så småningom hela temat till "Svart eld": behovet av kärlek är också ett livsviktigt behov.
Något i den stilen. Men jag vill påstå att alla dessa små vårdslösa ögonblick, som leder till skapandet av ett konstnärligt verk, är en form av musans kyss. Man kan skapa saker utan den, men jag tror att det blir bäst så här. Alla som fått uppleva det vet att det är något ogripbart magiskt över den. Det är verkligen en gnista, det föder en idé som aldrig funnits förut, öppnar världar som inte existerat innan, och allt sker på bråkdelen av en sekund. (Sedan kan man använda en livstid till att utveckla den.) Det är omöjligt att frammana denna kyss på befallning. Det är omöjligt att förutse exakt när den kommer, även om en hyfsat tränad konstnär förmodligen lär sig att lägga märke till dessa små frön bättre än en som aldrig tidigare har prövat.

Är jag romantisk? Javisst. Men det kan gå lite inflation i allt avdramatiserande som konstnärer gärna delar med sig av: det är 90% transpiration och 10% inspiration, vet du. Inspirationen kommer genom hårt arbete. Man kan inte bara sitta där och vänta på den ... det är hårt slit ... det är som vilket nio-till-fem-jobb som helst ...

Jo, visst stämmer det. Men någon gång ville jag nämna motsatsen, den gudomliga gnistan, den där nervknuten inom en som någon högre makt plötsligt lyckas röra vid. Anledningen till att man överhuvudtaget sysslar med det här. (Jamen vad f-n, inte är det för pengarna man gör det, precis! För då är man en idiot - det finns sannerligen effektivare och säkrare sätt att tjäna pengar på!) Känslan av att nu har vi ändå nått pudelns kärna, den vi sökte efter. Det är en så kort och intensiv beröring, man hinner knappt märka den innan den är över. Men vi vet att vi just kom på något bra, att denna idé är något som är värt att kämpa vidare med, till skillnad från alla halvtaskiga uppslag vi annars sitter och värker fram. Hur vet vi? Ja, det är ju en bra fråga! För att vi just blev kyssta av musan, antar jag. Och musan är inte oss själva, utan någon form av högre makt. Åtminstone är det så det känns.
(Och nej, jag har inte blivit vansinnig och övergått till pluralis majestatis nu. Jag försöker bara föra alla möjliga konstnärers talan!)

Sedan finns det en annan form av gudomlig inspiration, som man kan få vara i under längre stunder. Det är den som kommer just när man arbetar och då blir fullkomligt, vanvettigt uppslukad. Lite slarvigt uttrycker man det som att man blir "hög" av jobbet. Men det tar jag upp någon annan gång.

Konsten att leva ett innehållsrikt liv - skrytinlägg

Jag har upptäckt att sanningen ofta låter mycket bättre om man utelämnar vissa delar av den. Inte så att man ljuger, visst inte, allt man säger är ju sant. I princip. Men vissa detaljer i den kan ju dra ner helhetsintrycket ...

I sann skrytanda ska jag nu berätta hur jag och familjen tillbringade förra veckan, så kan alla se vilken aktiv och fantastisk semester vi har:

Inom sju dagar hade vi hunnit med att skaffa oss en ny bil, åka iväg med den halvvägs till Stockholm - tog sedan tåget för att det skulle bli smidigare - och visa ungarna hur man åker tunnelbana, skåda Bellmans grav, besöka Gamla Stan, bese paradvåningarna i slottet, studera riksregalierna i skattkammaren, spana in utsikten över Strömmen, käka glass på trappan till Konserthuset, äta på thairestaurang, gå på bio (Harry Potter), fönstershoppa på Drottninggatan, åka buss till Djurgården, gå på Junibacken, ränna runt på Wasamuséet, gå på Skansen och se glasblåsare, krukmakare, allsångsscener och getter, kolla in lemurer och vampyrer i Skansenakvariet, slå runt i alla bemärkelser på Gröna Lund, åka till Naturhistoriska och beskåda jordens historia, jätteinsekter, dinosaurier och uppstoppade vargar, titta på regnskogar i Cosmonova, åka hem, shoppa en ny garderob och diverse födelsedagspresenter, gå på rockkonsert natten lång (bara jag), fira dotterns födelsedag, gå på cirkus! (Inte jag.)

Inte dåligt med stockholmsresa, bio, tivoli, Skansen, rockkonsert, födelsedagskalas och cirkus inom en vecka. Jaha, vad gör vi nästa vecka då? Typ.

Det var skrytdelen av det hela. (Man kan också lägga till några dagar så får man med trubadurkväll och besök av vänner.) Läs och avundas.

Å andra sidan ... om man ska lägga till den där detaljen man helst utelämnar, är det så att vi under resten av året inte har gjort ett jävla dugg. Något besök på McDonald's har väl fått vara typ månadens höjdare.
Men det lät inte lika häftigt, så det skrev jag inte.

Ett lik ligger och skräpar!

Akta er för att ha med för många lik i era historier. Jag har bestämt dragit på mig ett för mycket nu, om inte två för mycket.
Jag tror att jag vet var jag ska göra av det. Lite knöligt blev det, men det blev ganska snyggt när det dök upp igen. (Lik som aldrig dyker upp igen är förstås väldigt onödiga på hela taget.) Däremot vet jag inte vem som så att säga slog ihjäl personen ifråga, eller om det kanske inte var ett dråp alls eller bara en olycka. Jag har några bra kandidater, faktiskt en hel handfull. Alla har utmärkta motiv, men faktum är att det inte ens är detta som är poängen. Det är ingen deckare på det viset. Det var inte meningen att läsaren skulle sitta och grubbla över sådana petitesser.

Så här sitter jag alltså med ett jobbigt lik på halsen. Romanförfattare har sannerligen underliga problem ibland. Jag får väl ta ytterligare en långpromenad och försöka lösa det här, en gång för alla. Allt jag vet är att den här personen måste dö, på ett eller annat vis.

Medan jag skriver detta, hör jag som av en ren händelse "Let Your Body Decide". Ha, ha! Det ligger säkert hundra låtar i den här spellistan och så kom just den här fram.

Ja, jag brukar ju faktiskt "fråga" mina karaktärer hur de vill ha det när jag kört fast. Ska jag låta liket bestämma nu då?

Trance

Hur man uppnår skrivartrance:
1. Leta upp en lagom svängig och intetsägande låt (som du ändå gillar, även om du nästan skäms över det).
2. Spela den om och om igen i hörlurarna tills du börjar känna dig smått knasig. Observera, bara en låt, eller möjligen två.
3. Med tiden hamnar du i ett egendomligt, hypnotiskt tillstånd. Nu är du där. Sätt igång och dyk in i ditt eget ljuvliga universum.

.4.. förutsatt att Verkliga Livet inte envisas med att störa dig stup i kvarten. Gnälliga ungar, ringande telefoner, en massa måsten ...
Själv har jag nu klarat av punkt 1-3, men den fjärde var det lite värre med, som vanligt. Vilka låtar jag spelar under sådana här sessioner törs jag däremot inte avslöja, för det kan vara alla möjliga korkade infall. Musik jag inte för mitt liv skulle lyssna på annars, inklusive smurflåtar. Det är sällan något jag planerar, men har man väl börjat känna den där lätta rusigheten, är man så mån om att behålla den att man inte törs sluta spela, även om det faktiskt är en smurflåt.
Nåja, det är ett billigt rus i alla fall. Och oh så härligt!

Jag kan inte låta bli att undra hur musiker gör när de skriver sina låtar. På något vis inbillar jag mig att de gör som jag, rent principiellt. Jag leker med ord, en musiker leker med toner, men troligen jobbar vi likadant ändå. Ja, förutom det här med nonsensmusiktrancen alltså. Det kan väl ändå inte gå ... eller?

Sjön

Jag fick i helgen chansen att prata inför ett knippe personer om skrivande och om min bok.
Två timmar när man bara får hålla låda, härligt. Dvs det är härligt om man får prata om det man faktiskt allra helst vill prata om. Jag hade inte gjort det på ett tag, mer än i bloggen alltså.
Roligast var det när jag tittade ut genom fönstret och plötsligt insåg att sjön därute faktiskt ... är med i min roman. Faktiskt. Det var ju just den trakten jag hade i åtanke när jag totade ihop en del miljöer till "Svart eld". Jag har aldrig bott just där, men väl kört förbi ett otal gånger. Och den där sjön, den nämner jag också. Den, och de stora träden intill vägen.

Riktigt häftigt, faktiskt. Man fick nästan lite svindel.

Garderobsinventering

Midsommarafton - vi firade den igår med sill & färskpotatis & snaps. Idag har det öst ner mest hela dagen. Det är egentligen ett ganska vackert väder, inte alls kallt, vindstilla, och regnet är överhuvudtaget ytterst välbehövligt efter torkan. (Få se vad jag säger om tre veckor, om det fortfarande håller på då ...)
Inga gäster pga vädret, och åh vad glad jag är att vara hemma i vårt mysiga hus och inte på någon i alla avseenden blöt campingplats.
Men denna oväntat lugna dag erbjöd också tillfällen att hålla på med lite klassiskt hemmapyssel. Städningen var för en gångs skull ordnad (det ÄR ju midsommar) så jag angrep garderobsproblemet. Jag vet att jag skulle ha gjort det för evigheter sedan. Men det är ju ett mastigt jobb som man drar sig för i det längsta.
Garderoben är proppfull, och det av kläder som inte duger något till. En del plagg är minst 15 år gamla. En del är trasiga, nötta eller bara allmänt bedagade. En skrämmande stor andel är fel storlek - för jag har susat genom ett förfärande antal olika klädstorlekar under de senaste åren. Eller, för att vara mer rakt på sak: det mesta var för litet.
Vill man ägna sig åt självplågeri av högre skolan riggar man alltså upp en helfigursspegel i sovrummet och börjar prova sig genom eländet. Plagg efter plagg efter plagg, olika kombinationer ... och en lång rad förödmjukelser. Jag är inte intresserad av kläder, och det märks. Jag har inget sinne för det. Inget passar ihop. Jag tycker inte att det är särskilt roligt att se mig själv halvklädd i en helfigursspegel för jag ser inte vad jag ville se.

Maken stack i halvtid in huvudet och undrade lite surt varför det tog en sån tid. "Det är väl bara att kasta bort det du inte vill ha." Jovisst. Men man vill ju planera framtida inköp också, dvs man vill försöka lista ut vad det är man egentligen behöver, när man väl har gjort sin utrensning.

Ja, ni märker det väl. Jag är ljusår från alla modeintresserade, vilka säkert lägger ner mer pengar på klädinköp varje månad än vad jag gör på två år. Enligt många är detta en slags brist hos mig, det tycks vara någon form av underlig plikt att vara intresserad av kläder, "alla" är det osv. En viss modetidningsredaktör ondgjorde sig för ett antal år sedan, i samband med premiären av "Sagan om ringen"-filmen, över dessa erbarmliga fantasynördar som bara bryr sig om den där erbarmliga boken och inte har något liv. Många blev arga. Min egen kommentar till det hela var att mode i mina ögon också är ytterst nördigt - särskilt när sjuttonåriga spinkisar ska förevisa plagg som välbeställda 35-åringar förväntas köpa och klä sig i. Eller hela den märkliga haute couture-cirkusen, där modeller med nära nog utomjordiska mått och totalt onaturliga rörelsemönster ska visa upp en massa plagg som ingen vettiga människa någonsin kan bära. Det är en konstform. Jag begriper den inte. Men många andra gör det ju ...

Det är inte det att jag inte gillar snygga kläder. Om jag vore stenrik skulle jag anställa en stylist som kunde få klä upp mig så att jag blev fin, utan att jag själv behövde ägna timmar och åter timmar åt att leta och fundera. Men nu har jag ingen stylist så då blir det mycket låt-gå. Jag läser ibland bloggar och inlägg från oroliga tonåringar som grunnar över vilken "stil" de ska ha, vilken "stil" som är deras mest naturliga och så vidare. Jaha, tänker jag. Själv har jag nog ingen stil alls längre.

Vill man komma igång med bantningen har jag annars ett överdådigt bra knep: dra av dig kläderna. Ställ dig framför en stor spegel. Försök dra på dig tröjan som passade så bra förra året, och studera bilringarna och gliporna.
Sötsuget försvinner som genom ett trollslag, jag lovar ...

Fossiler och fragment, en gång till

Jag har nämnt Stephen King och hans fossilteorier i det här inlägget.
Hans skrivtips bok, "Att skriva", kan jag rekommendera (om jag inte redan gjort det ett antal gånger, jag orkar inte gå igenom alla gamla inlägg nu). Skräcklitteratur är inte riktigt min grej egentligen, men nu handlar ju inte denna bok om just skräck utan om skrivande i största allmänhet. Han är rolig och skarpsynt, så det är kul läsning. Boken har blivit mycket populär bland skrivare och wannabe-skrivare, och förutom att vara underhållande är den också inspirerande.
Och det mest omtalade avsnittet är troligen hans påstående att "berättelser är fossiler i marken", som jag också nämnde tidigare. Man finner ett fragment, och man finner kanske ännu ett, och sedan får man ägna sig åt att skrapa fram hela fossilet så försiktigt som möjligt. Berättelsen är med andra ord redan färdig när man hittar den första lilla benbiten.
Det är verkligen inte hokuspokus. Det är bara så hjärnan fungerar hos oss människor. Det är lite svårt att acceptera att medvetande och hjärna inte är helt synonyma. Hjärnan är en lagringsplats och en processor. Medvetandet är ... ja, det kan man ju fråga sig faktiskt, men hursomhelst: hjärnan lurar ibland medvetandet. Det har gjorts intressanta experiment med minnen och varseblivning - har man "hål" i minnet (och vem har inte det?) brukar hjärnan hjälpsamt fylla ut dessa hål med lögner och fantasier för att slutresultatet ändå ska bli ett sammanhängande, logiskt mönster. Vårt medvetande vill se ett mönster i allt, för när tillvaron börjar bli fragmentarisk rasar den också ihop för oss. Vi kan inte hantera den.

(Detta får mig lite hastigt att associera till autister, och sedan vidare till filmen "Matrix" där ju tillvaron visar sig vara ett datorprogram. När man väl har genomskådat programmet, upptäcker man att allt bara är ettor och nollor som rasar förbi. Med andra ord, personer som upphör att se mönstret och istället bara ser ettor och nollor i ett stort kaos omkring sig, har kanske egentligen genomskådat bluffen och börjar se verkligheten sådan den ÄR? Men det får jag reda ut mer någon annan gång ...)

Denna utfyllnadsmekanism kan alltså ställa till det rejält för oss när vi drar oss saker till minnes ... och minns alldeles fel. Otaliga är de vittnen som verkligen med övertygelse kunnat svära på att det och det har inträffat - men faktiskt har haft alldeles fel. Man kan manipulera mänskliga hjärnor något alldeles otroligt, och om ingen annan gör det, gör man det ofta själv istället.
Men ofta är ju denna utfyllnadsförmåga bra också. Vi använder den varje natt när vi drömmer. Långa, sammanhängande drömmar är ju ofta, om man analyserar dem i detalj, bara osammanhängande fragment som hjärnan hastigt väver ihop så att allt verkar vara en och samma dröm.
Precis likadant fungerar fantiserandet kring berättelser. Man snokar upp ett fragment A, och det kan vara en liten scen eller en liten fras eller en lös idé. Man snokar upp ett annat fragment, som handlar om något helt annat, och så vidare. Till slut ligger benbitarna utspridda framför en, och då börjar man pussla. Precis som fossiljägaren måste man fylla ut hålen som saknas, men det brukar gå förvånansvärt lätt om man bara har övat lite innan. Och plötsligt tycks verkligen allt hänga ihop. Voilá! Man kan rentav bli lite förvånad själv när man ser slutresultatet, och då förstärks den här illusionen om "fossiler i marken". Återigen har hjärnan gjort sitt märkliga trick och skapat ett logiskt mönster av just ingenting.

Enligt Stephen King har "intriger" inte någon plats i denna kreativa process. Intriger är nödutgången när man bara inte få till det där mönstret. Det är då man måste göra ett medvetet försök att "hitta på" och samtidigt skapa en logik i det hela. Alla som påstår att de "inte har någon fantasi" och därför inte kan skriva berättelser, brukar stånka över just den här biten. De försöker "hitta på" men det går hur trögt som helst. Det är som att stå vid en vidsträckt ocean och inte ha någon båt.
(Ja, detta var alltså min egen tolkning av det King skriver.)
Och tro nu inte att inte jag också sitter och svettas över intriger, jag har klagat över det tidigare här i bloggen. Men jag gillar det inte, det ska jag erkänna. Det blir sällan något bra flyt i skrivandet på det viset. Jag föredrar fossilutgrävandet - när hjärnans naturliga utfyllnadsförmåga själv jobbar på det undermedvetna planet.

Men jag kan alltså också passa på att varna för lurendrejeriet. Tro inte på allt ni ser, hör och minns.

Aaaaaatcho!

Jaha, nu var det dags för årets roliga tid igen. Gräsallergi! Det är tredje året nu, eller möjligen fjärde, som några veckor på sommaren förvandlas till ett oupphörligt nysande och snytande.
Ganska typiskt, här har man suttit instängd med sitt jobb under hela våren och när man äntligen blir ledig och äntligen kan störta ut till sin älskade trädgård för att rensa ogräset - som har vuxit till sig präktigt i all sin ostördhet - kan man inte hålla på i fem minuter utan att det börjar med aah ... aah ... aaatchi! (Upprepa femtio gånger.)
Man går in, trött och matt, och nyser ett antal gånger till. Nu sitter jag med ett stort näsdukspaket bredvid datorn. Medicinen hjälper dåligt i år; den räcker åtminstone inte hela dagen.
Nåja, det är ju bara en period. Än så länge har det bara handlat om något sorts gräs som uppenbarligen blommar nu. Men jag sitter inomhus lite mer än jag hade velat. Trädgården är otroligt vacker nu. Pionerna blommar, schersminbuskarna blommar, rosorna blommar, balkonglådorna exploderar snart av blomprakt (sa jag att jag gillar blommor?) och allt är lummigt och grönt. Jag älskar det här! Det förstås, mördarsniglarna älskar jag inte. De har ätit upp mina dahlior. Jag trampar dem på huvudet så fort jag ser dem, men det är en ojämn kamp eftersom det finns uppskattningsvis arton miljoner av dem här i grannskapet.
(Eller ja, inte har jag räknat precis ...)
Det är dessutom den ljusaste tiden på året och mitt sömnbehov är plötsligt väldigt litet. Jag har återuppväckt min gamla förmåga att sitta uppe mitt i natten och skriva - jag trodde faktiskt att den försvunnit för alltid.
Ja, allt är egentligen bara bra, förutom ... ah ... aaah ... Här går det åt näsdukar.

När något händer ... eller när det inte gör det

Jag återknyter till mitt tidigare inlägg om miljöbeskrivningar. Där tog jag upp min fundering om att en miljöbeskrivning, enligt min åsikt, ofta kan utnyttjas som en metafor eller illustration eller något annat.

Det man tidigt får lära sig när man studerar skrivteknik är att berättelser består dels av handlingar, dels av beskrivningar. (Sedan kan ju dialog vara ytterligare en underavdelning, men det tar jag inte upp här.) Det brukar vara lite dragkamp mellan dessa två element. En historia utan action är som bekant väldigt seg och trögläst. En historia helt utan beskrivningar kan upplevas som torftig. Men många som skriver, upplever nog att de vacklar lite mellan dessa båda ytterligheter. Blir tempot för uppskruvat, slänger man in lite snygga beskrivningar och/eller betraktelser i största allmänhet. Och att man får en livfullare beskrivning genom att låta något hända i bilden, känner ju de flesta till.

För mig är det idealt om man kan gifta ihop dessa element. Ska man skildra en stad, låter man helt enkelt någon promenera genom den, ja ... Men man kan också gå ännu djupare och låta "stenarna ropa". Visserligen löper man en viss risk att många läsare helt missar en del poänger, men det är värt att ta den, tycker jag. Dels kan det bli trevligt för den som verkligen vill gå på djupet, och dels tror jag att man undermedvetet ändå uppfattar mycket. Det blir stämning i texten, säger man. Man slipper den där känslan av att inget händer, eftersom handlingen fortgår i varje detalj som nämns.

"Svart eld" börjar med en skildring av en helvetiskt het dag. Den är något onaturlig eftersom det faktiskt fortfarande är vår, men just det faktum att den är onormal förstärker att något säreget håller på att hända. I denna hetta är tålamodet kort, och mycket riktigt drivs här ett förhållande mellan en man och hans styvson till sin absoluta spets och slutar i dundrande katastrof. Den dallrande hettan signalerar detta genom hela kapitlet. Övriga befolkningen i byn ligger och slöar, utom de två som ska ha sin stora uppgörelse.

I en tidigare version av kapitlet var det istället höst och ösregn. Jag visste inte riktigt vad jag gjorde på den tiden, men min känsla var kanske att jag ville skildra stillaståendet och hopplösheten i denna gudsförgätna bondby. (Sådana är ju som bekant obligatoriska i fantasyhistorier.) Dessutom tyckte jag att det var listigt att göra en miljöbeskrivning genom att låta regnet droppa och plaska på alla möjliga föremål och byggnader som jag ville frammana bilder av. Dessutom var det ju en uppvisning i alla verb som kan användas för att beskriva fallande regn ...
Snyggt, tyckte jag själv. Både visuellt och ordmässigt - men ändå var det något som inte fungerade riktigt bra. Beskrivningar av det här slaget tenderar att bli långrandiga och därmed dra ner tempot. Dessutom var det inte lätt att elda upp rätt stämning i denna miljö, när vettiga människor mest borde ha kurat ihop sig någonstans.

Ändringen kom en sommar i mitten av nittiotalet, när det verkligen var väldigt varmt ute och jag svettades framför den nyinköpta datorn med detta kapitel som aldrig tycktes bli färdigt. Man blir arg och retlig i sådan värme ... och plötsligt insåg jag hur jag skulle göra. Det var inspirerande att skriva dessa scener i värmen, hur plågsamt det än var.

Sedan dess har jag jobbat mycket medvetet med att låta miljöerna och alla andra detaljer understryka det jag faktiskt vill få fram om personernas känsloliv och deras öden. Jag tror alltså att man redan ofta gör det undermedvetet. Men jag vill också betona att man aldrig börjar i den här änden när man ska skriva sin berättelse. Detta är finslipningen som bör komma in sist, när berättelsen i sig har en mycket fast struktur. Det är först då man ska börja se över sin rekvisita. Varje gång jag kan byta ut ett "hon kände" eller "han tänkte" mot en anmärkning om tillstånden omkring honom/henne, känns det som en seger.

Hur ser de ut?

Jag har i åratal pysslat med en hemsida som aldrig blir publicerad och aldrig blir klar. Den tillkom annars på begäran; folk hade sett mina generöst utdelade skrivtips och föreslog att jag skulle sätta ihop dem på t ex en hemsida. (Ja, jag delar ut goda råd i ämnet vare sig någon vill höra på eller ej, för jag tycker att det är så himla roligt! Eller också vill jag bara göra mig märkvärdig. Nåja, författarens privilegium är väl just att få göra sig märkvärdig så jag tänker inte be om ursäkt för det.)
Sagt och gjort ...? Nja, sagt i alla fall. Jag har gjort ett antal artiklar och pillat med design och haft mig, men färdig är jag alltså inte. Frågan är om jag någonsin blir det. Men bloggen är ju igång och då kan jag ju överföra lite av visheterna från den hemliga hemsidan till hit istället ...

Det intressantaste i en berättelse är personerna, "karaktärerna" som det heter på stilig svengelska, och av någon anledning brukar få saker vara lika intressanta hos personer som deras utseende. Alltså är beskrivandet av utseenden en av författarnas grundfärdigheter.

(Riktigt Fina Författare vill ibland markera sitt avståndstagande till denna ytliga inställning genom att inte beskriva personerna alls. Mot slutet kan en lätt anmärkning ändå slinka förbi, och då kan man som läsare bli irriterad över att få veta att personen man trodde var en lång brunett istället är en kort blondin.)

Och hur beskriver man utseenden? Jamen det vet ju alla: hårfärg och ögonfärg! Alltid hårfärg och ögonfärg! Jag vet inte varför det har blivit så, är verkligen hårfärg och ögonfärg det vi först lägger märke till hos våra medmänniskor i verkliga livet? Ja, håret brukar ju faktiskt vara ganska iögonenfallande. Men ögonfärgen? Är det bara jag som inte försöker bestämma dess exakta nyans vid första mötet med varje ny människa?

Helt klart är ögonen väldigt viktiga. Vi människor orienterar oss extremt mycket med synen om vi inte har en grav synnedsättning. (Man kan jämföra sig med hunden, som visserligen också ser, men verkar lägga betydligt större vikt vid dofter av alla slag.) Men ändå, får man verkligen en bra bild av en person om allt man får veta om honom/henne är att "håret är blont, ögonen blå"?
För författaren gäller ungefär samma spelregler som för karikatyrtecknaren - det gäller att fånga de mest karaktäristiska dragen med bara ett par pennstreck. Signalement på en halv sida är nämligen inte heller så roliga att läsa. Alltså måste man finna just de där dragen som skapar livfulla associationer.
Näsan är i detta fall ett populärt objekt. Det har visat sig att man kan frammana bilden av ett helt ansikte bara genom att beskriva näsan. Är den smal och spetsig? Stor och röd? Lång och krokig? Tänk efter - visst skapar sådana här beskrivningar en association av ett helt ansikte? Genom att beskriva en människas näsa kan man sedan slippa berätta något om hakan, munnen, kinderna och ansiktsformen. Dessutom kan man ju alltid utnyttja en och annan klyscha om näsan vs personligheten ...

En av mina personliga favoriter är annars händer. För mig säger händerna väldigt mycket om personligheten och även utseendet. Det är inte bara storleken och formen, utan också händernas skick och självklart också sättet de rör sig på. När jag i "Svart eld" skulle beskriva en pedantisk kvinna med något nervös läggning och stort kontrollbehov, föll det sig naturligt att skildra hur hennes händer hela tiden rörde sig över bordet, som om hon ordnade saker i osynliga högar. Jag ville få med hennes gestikulerande, inte bara som ett karaktärsdrag utan också som ett sätt att frammana en bild.
Och naturligtvis är rörelsemönster också ett sätt att beskriva ett utseende.

Men visst, man måste inte undvika hårfärg och ögonfärg av några slags löjliga principiella skäl. Min romanfigur Erlo har ögon som är "blå som ädelstenar". Hans hår är guldfärgat - det var viktigt för både handlingen och karaktären att skapa associationerna till guld och ädelstenar. De säger inte bara något om hans personlighet, utan också om hans öde. Och vill man dessutom berätta att någon blir förälskad i någon, kan det vara en riktigt god idé att låta honom analysera hennes ögonfärg riktigt, riktigt noga, inklusive de små avvikande färgstänken närmast pupillen. Sådana detaljstudier tyder på en uppmärksamhet utöver det normala - alltså inser vi att killen håller på att trilla dit ordentligt. Detaljnivån i en utseendebeskrivning kan alltså säga en hel del om berättarens intresse för denna person.

Man ska alltså inte vara lat när det gäller personbeskrivningar. Läser man, i rask följd, att flicka nr 1 har havsgröna ögon och gyllengult hår, medan hennes väninna har hasselnötsbruna ögon och kastanjefärgat hår medan deras mor har silvervitt hår och isblå ögon, börjar det ganska snart slå över i parodi. Det gäller att hitta de där små detaljerna som frammanar en hel bild. Några få speciella drag i utseendet, något om rörelserna och kanske något om klädstilen brukar göra susen.
När det gällde min så viktige hjälte Jarga byggde jag upp det hela i omgångar - först nämndes det att han hade stora, mörka ögon. Sedan att han var en liten spinkig kille som alltid kom skuttande mitt i vägen så att andra fick kliva ner i diket (jag trodde att detta skulle ge en uppfattning dels om hans rörelser, dels om personligheten) och slutligen kom en direkt scen, där han stod på en taknock och hävde en bägare öl medan kläderna fladdrade omkring honom. Det låg mycket symbolik i just den scenen, eftersom Jarga stod högt över alla andra och dessutom - för balansens skull - lyfte armen så att den kom att peka rätt upp i himlen. För säkerhets skull vinglade han också till, men lyckades återfå balansen genom några snabba rörelser. Det betydde mycket att skildra hans silhuett och beteende på det viset, eftersom det inte bara var utseendet utan också hans livsöde som förebådades där.

Jag gjorde ganska många taskiga försök att skildra hans utseende, inklusive den obligatoriska titten i vattenspegeln, innan jag insåg vad det var för nyckeldrag jag borde fokusera på: de säregna ögonen, de hastiga och nervösa rörelserna, "fladdrandet" och inte minst den utstrålning som hela tiden gjorde att han drog blickarna till sig. Alltså fick jag ställa honom på ett tak och göra honom till en silhuett mot en storslagen aftonhimmel, poserande för en fascinerad och förskrämd publik som en spektakulär hårdrockstjärna. För även om det råkade vara en ölbägare han höll i, kunde det egentligen varit ett mikrofonstativ. Först då, när han fick lov att agera, kändes det som om personbeskrivningen började träffa rätt.
Sedan dess har det blivit en sport för mig att försöka karaktärisera andra personer med motsvarande analyser och nyckelscener. Det är väldigt kul. Och det ska ju vara kul att skriva.

Med andra ord

Skriv det som är viktigt. Skriv inte det som inte är viktigt.

Back to novel

Ja, efter några dagars lullande i Gränslandet kunde jag så äntligen plocka fram den där boken jag påstod att jag jobbade på. Inte helt oväntat var tillståndet ganska oförändrat i den. Det förvånade mig faktiskt lite att jag kunde fortsätta ganska precis där jag slutade, som om det aldrig varit en jättelång paus mellan tillfällena.

Alldeles för pratigt är det förstås. Jag är för pratig av mig själv. Mitt romanskrivande ser ut så här: först rafsar jag ner det jag först kommer på. Sedan stryker jag två tredjedelar av orden. Sedan börjar jag i djungeln skönja ungefär det jag hade tänkt mig att berätta från början.

Målet är att min stil ska börja likna Hemingways ...

Men häromdagen skrev jag också, ganska fritt ut hjärtat, en liten betraktelse på en viss fantasysajt angående magi. Texten var inte så mycket information till omvärlden som en påminnelse till mig själv om vad jag sysslar med. Jag skrev att jag inte har med magi i mina berättelser om den inte kan tolkas symboliskt. Jag har överhuvudtaget inte med något i mina berättelser om det inte kan ges både två och tre olika tolkningar. Det är inget jag planerat från början, det är en stil jag bara råkat utveckla. Jag försöker hitta några miljöbeskrivningar i "Svart eld" som inte samtidigt var menade att illustrera något psykologiskt eller vara en metafor för något. Faktum var att jag inte hittade så värst mycket i den vägen. Ändå är boken fullproppad av miljöbeskrivningar. Någon som såg en skymt av texten lär ha kastat ur sig anmärkningen "hon har en rätt romantisk stil, va?"
Hm.

Detta ledde mig till följande djupsinniga tes:
Har du något att säga i din berättelse, så säg det. Säg det på alla sätt du kan, och säg inget annat.

Vill man tillämpa det mer konkret, ser det ur så här: angrip din oredigerade text och stryk, stryk, stryk allt som ser onödigt ut. Vartenda adjektiv, vartenda ord. Det kan bli pinsamt lite kvar. En del författare, särskilt nybörjare, börjar kanske i andra änden - mycket lite text från början.
Och här börjar man jaga "utfyllnad" ... texten tycks ju mest bestå av vakuum och därmed måste den fyllas ut. Meningar kan alltid göras lite längre. Dialoger kan rulla på i några extra sidor, och sedan har man alltså dessa adjektiv och miljöbeskrivningar som ska skapa stämning ... och fantasyförfattare har sin egen lilla förbannelse i detta fall, för hur frestande är det inte att lägga in lite extra kringinformation angående världen man just har skapat ...?
Allt detta är farligt. Regeln att inte skriva onödigheter gäller fortfarande! Jag tillhör alltså själv de där som pladdrar på, allt medan jag formar berättelsen, men det är lite som att så morötter för mig: jag vet att jag måste gallra bort hälften för att det överhuvudtaget ska bli en skörd i slutänden.

Om solen går upp eller regnet faller i berättelsen, gör de det för att det är viktigt, för att jag som författare vill hitta ett roligare sätt att säga "han kände optimism" eller "hon var ledsen" - för att nu ta ett extremt banalt exempel. Man kan, om man verkligen försöker, hitta lite passande symbolik i varenda grästuva man passerar på vägen. Om solen däremot bara går upp för att författaren tyckte att det behövdes lite mer stoff i kapitlet, bör man ta sig en funderare. Till och med litterära världen är hård idag. Ingen har råd att babbla på, för då sviker läsarna ögonblickligen och söker sig till en annan berättelse. Det är en otroligt hård konkurrens om uppmärksamheten.

Nu ska jag illustrera denna tes genom att skriva om detta inlägg och stryka onödigheterna.

Back to life ...

Det var ju ett tag sedan jag bloggade ...
Vilket helt enkelt beror på att jag inte haft så värst mycket att blogga om. Har befunnit mig några meter under ytan, kämpande med ett projekt (ja, jobb-jobbet) som visade sig blomma ut till en mardröm. Livet blir lite egendomligt när man jobbar dygnet runt. Man är inte ens särskilt duktig eller effektiv till slut, snarare tvärtom.
Och ska jag vara ärlig var inte bloggande det första jag tänkte på när jag väl tog en paus.
Plötsligt tog det bara slut ändå. Nu har jag suttit i tre dagar och kippat efter luft. Försökt komma ihåg hurdant livet är också. Naturen var snäll mot mig, sommarvärmen infann sig ganska exakt när jag var redo att gå ut och ta emot den. Så jag har pysslat lite i trädgården, ringt frissan, beställt nya linser, använt antirynkkrämen, funderat på nya kläder, funderat på semestern. Och framför allt gjort ingenting.

Jag insåg att jag gjort det till en liten årlig tradition att kommentera ESC (för det gjorde jag ju förra året, eller hur?) och samtidigt ser jag att jag med osviklig precision förutsade resultatet redan i min förra blogg, långt innan händelsen i sig ägde rum. Artonde plats. Bra, arton är ju mitt lyckotal, och att behöva fajtas om tätpositionerna med en folieklädd karnevalsfigur och en falsksjungande tandkrämsreklam är hursomhelst inget att stå efter. Jag önskar bara att kvällspressen kunde sluta att göra mig så förbannad jämt.
Nästa år ska jag nog inte titta på "tävlingen" alls.