Vaaa? Vavarenurå? En av våra största blaskor slår upp nyheten stort. Ack, vad är väl Patriot Act, vad är väl svältkatastrofer i Sudan, vad är väl växthuseffekten mot DETTA: Sveriges finansminister anlitade en högstadietjej som barnvakt för sju år sedan och lämnade inte kontrolluppgift till skattemyndigheterna om detta!
Ack! Jämmer! Skandaaal ... Man vet ju inte om man ska skratta eller gråta snart. Kan någon plocka fram någon som kommit ihåg att lämna kontrolluppgifter om sina barnvakter? Det vore faktiskt ett större scoop, tror jag.
Regeringen Reinfeldt anklagades för "skott i foten" rörande den där konstiga presskonferensen om några databand förra veckan. Jag skulle vilja påstå att den här formen av journalistik också är ett skott i foten. Det som från början var en hyfsat intressant nyhet har urartat till något som mest verkar platsa i Grönköpings Veckoblad. Blir detta känt utanför landets gränser kommer ju halva världen att garva läppen av sig åt oss.
I England kör de en annan stil. Där vill folk inte höra om avgifterna till barnvakten. Där siktar man helst på sexskandaler. En fotbollstränare bedrar sin fästmö med en sekreterare, ja, medge att ni känner till den där historien, och det blir rubriker i världskrigsformat. "Svengate". Tösen får saftigt med pengar för att ställa upp en öppenhjärtig TV-intervju med tårar och allt. En minister som tar ett snedsteg och havererar ett redan misslyckat äktenskap kan känna sig sååå rökt. Minns Clinton och hans cigarr - det gick åt en himla massa miljoner dollar och DNA-analys av en viss klänning, allt på skattebetalarnas bekostnad, för att komma fram till att herr presidenten inte alltid talat sanning i hela sitt liv.
Och folk förfasade sig. DET tycker jag i och för sig är en skandal i sig. Jag funderar på att skriva en roman på detta tema. Faktum är att jag redan är igång.
Men här i Sverige kan man ju lugnt utgå från att folk skiter i om landslagstränaren vänstrar med högerbacken och om några riksdagsledamöter släpper loss nedanför talarstolen en sen kväll. Till och med kvällstidningarna har insett att detta saknar nyhetsvärde, som det brukar heta. Så länge det inte sker på skattebetalarnas bekostnad (och så länge högerbacken gör mål) är allt gott och väl.
Rubrik i engelska tabloider: KÄND minister besökte PORRKLUBB - Hustrun BRYTER IHOP. LÄDER och PISKOR. S/M-SEX!!!
Rubrik i svenska kvällstidningar: Känd MINISTER besökte PORRKLUBB - på SKATTEBETALARNAS bekostnad. Använde fel KONTOKORT.
(Observera att ovanstående exempel är fiktiva men ... ser de inte lite välbekanta ut ändå?)
Andra bloggar om: Anders Borg
2006-10-17
2006-10-15
Angående vår kulturminister
Röster höjs som kräver kulturministerns avgång. Vaffödådå? På ett par dagar har hon lyckats få flera tusen licensskolkare att krypa till korset vilket har gett Radiotjänst flera miljoner. Säg den snigel-på-ögat-kampanj som har varit effektivare!
Och åtskilliga av landets kulturarbetare har fått skrämselhicka bara av att se tanten. Hon har inte ens behövt öppna munnen för att enskilda kulturarbetare och teatrar ska börja svettas och inse att nu gäller det att jobba och jobba för att inte gå under ...
Det är ju helt fenomenalt, låt henne fortsätta så här så ska ni få se ett verkligt blomstrande kulturliv i Sverige framöver. Det är ju som man säger, nöden är uppfinningarnas moder. Man kan rentav travestera detta till "krisen är kreativitetens moder". Och som sagt, varför vara sur på henne för licensskolkets skull? Hon har ju lyckats som ingen annan före henne att hjälpa Radiotjänst - borde de inte vara lite tacksamma för det?
Ärligt talat tror jag att den här historien kommer att kännas ytterst futtig om något år, precis som Jan Karlssons kräftskiva och Mona Sahlins kontokortstrassel. Det finns viktigare saker att koncentrera sig på. Snart är det någon annan minister som har pruttat i riksdagen eller grälat med sin svärmor eller lyft ett arvode på 1500 kr som h*n inte varit berättigad till eller vrålat "domarjävel!" på ungarnas fotbollsmatch. Vänta bara. Då kan vi storma igen.
Andra bloggar om: kultur, stegö
Och åtskilliga av landets kulturarbetare har fått skrämselhicka bara av att se tanten. Hon har inte ens behövt öppna munnen för att enskilda kulturarbetare och teatrar ska börja svettas och inse att nu gäller det att jobba och jobba för att inte gå under ...
Det är ju helt fenomenalt, låt henne fortsätta så här så ska ni få se ett verkligt blomstrande kulturliv i Sverige framöver. Det är ju som man säger, nöden är uppfinningarnas moder. Man kan rentav travestera detta till "krisen är kreativitetens moder". Och som sagt, varför vara sur på henne för licensskolkets skull? Hon har ju lyckats som ingen annan före henne att hjälpa Radiotjänst - borde de inte vara lite tacksamma för det?
Ärligt talat tror jag att den här historien kommer att kännas ytterst futtig om något år, precis som Jan Karlssons kräftskiva och Mona Sahlins kontokortstrassel. Det finns viktigare saker att koncentrera sig på. Snart är det någon annan minister som har pruttat i riksdagen eller grälat med sin svärmor eller lyft ett arvode på 1500 kr som h*n inte varit berättigad till eller vrålat "domarjävel!" på ungarnas fotbollsmatch. Vänta bara. Då kan vi storma igen.
Andra bloggar om: kultur, stegö
2006-10-13
TV-tittande - en skyldighet?
I en artikel i Expressen säger sig infrastrukturministern Åsa Torstensson inte heller ha betalat någon TV-licens, emedan hon ingen TV har.
Detta anses så konstigt och bekymmersamt att en professor genast måste lägga pannan i djupa veck och fundera på om hon då är lämplig för sitt uppdrag. Är man riktigt normal om man inte har dumburk hemma, liksom?
Jag visste inte att det hade gått så långt! Vad är det nu för viktiga saker man missar på TV om man istället förlitar sig på radio, tidningar och Internet? Själv har jag förresten inte haft papperstidning på en massa år. Det blev så mycket stök och pappershantering. Jag läser tidningarna på nätet istället. Jag kan till och med se en del TV-program på nätet. Och jag ser annars väldigt lite på TV, för jag hinner inte. När jag väl lämnar datorn har jag ingen större lust att bänka mig framför ytterligare en bildskärm!
Men om nu TV-tittande är obligatoriskt för alla som inte vill bli betraktade med allmänt misstro, har jag ett jättebra förslag: skrota licensen, lägg ner Radiotjänst och beskatta istället hela svenska folket rakt av. Säger du att du ingen TV har, så ljuger du ju ändå eller också är du allmänt socialt inkompetent - alltså är det enklare om alla betalar oavsett om vi tittar eller ej.
Själv har jag en sambo som betalar licensen. Därför får jag ideligen påminnelser (läs: hot) från Radiotjänst att anmäla mitt förmodade TV-innehav. Försynta påpekanden att min bostadsadress redan betalar licensen hjälper liksom inte. Hur duktiga är ni på Radiotjänst egentligen? Dessutom bor vi löjligt nog i radioskugga och kan inte ta emot marksänd TV. Vi måste helt förlita oss på satelliten - och det betalar vi rätt präktiga pengar för.
Men vi betalar alltså.
Detta var inte skrivet i avsikt att försvara vissa kända personers licensskolk. Som politiker har man inte råd att vara nonchalant med kontokort, parkeringsböter, representationskonton eller licenser. Det funkar liksom inte. Men det är ju också f-n vad vissa småfrågor ska ältas som om de vore världshändelser ... Gå på mitt förslag så är hela problemet löst för framtiden. Vips! Billigt är det också.
För Radiotjänst existerar väl inte för sin egen skull? Väl?
Andra bloggar om: tv-licens
Detta anses så konstigt och bekymmersamt att en professor genast måste lägga pannan i djupa veck och fundera på om hon då är lämplig för sitt uppdrag. Är man riktigt normal om man inte har dumburk hemma, liksom?
Jag visste inte att det hade gått så långt! Vad är det nu för viktiga saker man missar på TV om man istället förlitar sig på radio, tidningar och Internet? Själv har jag förresten inte haft papperstidning på en massa år. Det blev så mycket stök och pappershantering. Jag läser tidningarna på nätet istället. Jag kan till och med se en del TV-program på nätet. Och jag ser annars väldigt lite på TV, för jag hinner inte. När jag väl lämnar datorn har jag ingen större lust att bänka mig framför ytterligare en bildskärm!
Men om nu TV-tittande är obligatoriskt för alla som inte vill bli betraktade med allmänt misstro, har jag ett jättebra förslag: skrota licensen, lägg ner Radiotjänst och beskatta istället hela svenska folket rakt av. Säger du att du ingen TV har, så ljuger du ju ändå eller också är du allmänt socialt inkompetent - alltså är det enklare om alla betalar oavsett om vi tittar eller ej.
Själv har jag en sambo som betalar licensen. Därför får jag ideligen påminnelser (läs: hot) från Radiotjänst att anmäla mitt förmodade TV-innehav. Försynta påpekanden att min bostadsadress redan betalar licensen hjälper liksom inte. Hur duktiga är ni på Radiotjänst egentligen? Dessutom bor vi löjligt nog i radioskugga och kan inte ta emot marksänd TV. Vi måste helt förlita oss på satelliten - och det betalar vi rätt präktiga pengar för.
Men vi betalar alltså.
Detta var inte skrivet i avsikt att försvara vissa kända personers licensskolk. Som politiker har man inte råd att vara nonchalant med kontokort, parkeringsböter, representationskonton eller licenser. Det funkar liksom inte. Men det är ju också f-n vad vissa småfrågor ska ältas som om de vore världshändelser ... Gå på mitt förslag så är hela problemet löst för framtiden. Vips! Billigt är det också.
För Radiotjänst existerar väl inte för sin egen skull? Väl?
Andra bloggar om: tv-licens
2006-10-12
Ett bidrag till kulturdebatten!
Sveriges nya kulturminister har profilerat sig, det har väl alla märkt. Jag är inte på humör att kommentera hennes TV-avgifter - jag menar, är detta Veckans Händelse kan vi väl påminna oss det gamla visdomsordet "inga nyheter är goda nyheter".
Mer intressant är det att delar av Kultur-Sverige (var nu det ligger någonstans) reagerar med förfäran över utnämningen. I DN hittar jag ett debattinlägg skrivet av en pampig rad kulturarbetare. Man oroar sig för att det ska bli färre bidrag till Kulturen, till de delar av Kulturen som behöver bidrag alltså:
"Men tillbaka till 'bidragens' träskmarker. Hör det måttliga men ofta helt avgörande stödet till de fria teatergrupperna dit? Eller de konstnärsgarantier, som fördelas till förtjänta kulturutövare av Konstnärsnämnden? Författarfondens rese- och långtidsstipendier? "
Jag borde definitionsmässigt också vara en kulturarbetare, jag skriver ju och sånt där. Men jag känner inte att jag står bakom detta upprop. Frågan är om jag ens skulle vara välkommen!
Författare har en egen fackförening, kallad Svenska Författarförbundet. Huruvida det egentligen ska kallas fackförening kan man ju diskutera, då inträdeskraven är högst godtyckliga. Visserligen finns det en formell del där man ska vara svensk medborgare och ha utgivit två självständiga verk på svenska (har jag för mig) men sedan kommer den lilla brasklappen att dessa litterära verk ska ha "konstnärligt eller vetenskapligt värde".
Och vem ska avgöra sånt? Jo, det ska en liten intagningsnämnd göra. Jag har inte prövat att söka medlemskap själv - jag har för övrigt inte gett ut två självständiga verk ännu, bara en roman och ett par deltaganden i novellantologier - men det vete också sjutton om jag någonsin kommer att göra det. Jag vet andra som har försökt. Fantasyförfattare lär icke göra sig något besvär. Fantasy är inte fint nog.
För säkerhets skull var jag inne på förbundets hemsidor och snokade upp någon artikel om denna viktiga fråga, om Författarförbundet ska vara en slags litterär klubb för de som vinner övriga medlemmars bifall (i stil med Rotary) eller om det ska bli en mer renodlad fackförening. I så fall är det ganska upprörande att man utestänger vissa aktiva författare för att de, i Intagningsnämndens ögon, inte skriver tillräckligt bra. Såvitt jag vet spelar den litterära kvaliteten föga roll när det gäller utgivningsavtal och andra intressanta spörsmål. Man kan väl ha saker att diskutera med kollegor även om man skriver porrnoveller?
Men si, det fanns här en farhåga att "kvalitetsförfattarna" skulle fly förbundet om man släppte in katter bland hermelinerna! Och det vore ju inte bra!
När jag läste detta satte jag nästan i halsen. Å ena sidan ska vi vara så solidariska med lidande författare i andra länder och andra som har det svårt att utöva yrket, å andra sidan ska vi tillämpa direkt kulturrasism på hemmaplan. Jag skrev ett brev och tog upp dessa saker. Jag ville veta vad den exakta definitionen på "kvalitetsförfattare" var. Om just jag till äventyrs inte skulle anses tillhöra denna skara undrade jag vad det var med mig som skulle få dem att skrikande fly ut ur rummet om jag klev in. Är min medlemsavgift skitig på något vis? Anses jag inte begripa det här med litteratur och skrivteknik? Har jag inte något att tillföra någon diskussion vad gäller litteratur och/eller utgivningsfrågor?
Jag skrev att om man vill kalla sig fackförbund och ha intagningskriterier måste dessa kriterier vara klart och entydigt definierade, inte en massa godtyckligt flum. Annars ska man inte kalla sig fackförbund. Annars ska man inte sköta avtalsfrågor. Annars ska man inte abonnera på större delen av platserna i Sveriges Författarfond, det där stället där man delar ut stipendier och garanterad författarpenning och annat intressant. (Okej, det där sista skrev jag inte, men jag skrev nog en massa annat som jag har glömt vid det här laget.)
Fick jag något svar? Gissa ...
Kära uppropsskrivare, ni är alltså oroliga över att kulturministern är "nyliberal" och kanske inte tänker vara generös med bidragen. Men hur rättvist är statligt kulturstöd när somliga anses värdiga att få det och somliga andra inte, och när någon liten kommitté, vars arbete man har noll insyn i, ska sitta och bestämma vad som är bra och vad som inte är det? Vad har dessa personer för mandat att göra detta? Vem har gett dem det?
Men det är väl klart att vi måste ha sådana! Hur skulle det annars se ut, skulle den breda folkliga massan få fälla avgörandet - hu! Då blir det ju kommersiellt! Hemska tanke!
Det finns andra sätt än att dela ut stipendier och bidrag hipp som happ. Man kunde till exempel se över beskattningsreglerna för kulturarbetare igen. Det finns nog något att göra där, något som gagnar alla som sysslar med kultur och inte bara de som av någon nämnd anses värdiga nog. Ja, då får man visserligen tåla att en och annan "brödskrivare" slinker med av bara farten men vem vet, det skulle kanske rentav vara vitaliserande? God kultur överlever alltid, det är så man känner igen den. Dålig kultur blir inte bättre bara för att man har de rätta kontakterna och skriver just i den stilen som råkar vara högsta kulturella mode för dagen. Eller har någon en bra definition på kultur? Att samtiden ofta har svårt att se skogen för bara trän, det vet vi ju. Samtiden kan faktiskt svårligen bedöma sig själv och detta gäller kulturen också.
Dagens sista bekännelse blir att jag inte hade hört talas om årets nobelpristagare i år heller. (Se där, jag borde nog inte vara med i SFF!) Jag har för övrigt en viktig princip att inte börja anse en författare som bra bara för att han/hon har fått nobelpris. Det borde ju inte göra varken från eller till, eller? Men jag har nu fått ta del av några rader av Pamuk och de ser mycket lovande ut.
Andra bloggar om: författande, kultur
Mer intressant är det att delar av Kultur-Sverige (var nu det ligger någonstans) reagerar med förfäran över utnämningen. I DN hittar jag ett debattinlägg skrivet av en pampig rad kulturarbetare. Man oroar sig för att det ska bli färre bidrag till Kulturen, till de delar av Kulturen som behöver bidrag alltså:
"Men tillbaka till 'bidragens' träskmarker. Hör det måttliga men ofta helt avgörande stödet till de fria teatergrupperna dit? Eller de konstnärsgarantier, som fördelas till förtjänta kulturutövare av Konstnärsnämnden? Författarfondens rese- och långtidsstipendier? "
Jag borde definitionsmässigt också vara en kulturarbetare, jag skriver ju och sånt där. Men jag känner inte att jag står bakom detta upprop. Frågan är om jag ens skulle vara välkommen!
Författare har en egen fackförening, kallad Svenska Författarförbundet. Huruvida det egentligen ska kallas fackförening kan man ju diskutera, då inträdeskraven är högst godtyckliga. Visserligen finns det en formell del där man ska vara svensk medborgare och ha utgivit två självständiga verk på svenska (har jag för mig) men sedan kommer den lilla brasklappen att dessa litterära verk ska ha "konstnärligt eller vetenskapligt värde".
Och vem ska avgöra sånt? Jo, det ska en liten intagningsnämnd göra. Jag har inte prövat att söka medlemskap själv - jag har för övrigt inte gett ut två självständiga verk ännu, bara en roman och ett par deltaganden i novellantologier - men det vete också sjutton om jag någonsin kommer att göra det. Jag vet andra som har försökt. Fantasyförfattare lär icke göra sig något besvär. Fantasy är inte fint nog.
För säkerhets skull var jag inne på förbundets hemsidor och snokade upp någon artikel om denna viktiga fråga, om Författarförbundet ska vara en slags litterär klubb för de som vinner övriga medlemmars bifall (i stil med Rotary) eller om det ska bli en mer renodlad fackförening. I så fall är det ganska upprörande att man utestänger vissa aktiva författare för att de, i Intagningsnämndens ögon, inte skriver tillräckligt bra. Såvitt jag vet spelar den litterära kvaliteten föga roll när det gäller utgivningsavtal och andra intressanta spörsmål. Man kan väl ha saker att diskutera med kollegor även om man skriver porrnoveller?
Men si, det fanns här en farhåga att "kvalitetsförfattarna" skulle fly förbundet om man släppte in katter bland hermelinerna! Och det vore ju inte bra!
När jag läste detta satte jag nästan i halsen. Å ena sidan ska vi vara så solidariska med lidande författare i andra länder och andra som har det svårt att utöva yrket, å andra sidan ska vi tillämpa direkt kulturrasism på hemmaplan. Jag skrev ett brev och tog upp dessa saker. Jag ville veta vad den exakta definitionen på "kvalitetsförfattare" var. Om just jag till äventyrs inte skulle anses tillhöra denna skara undrade jag vad det var med mig som skulle få dem att skrikande fly ut ur rummet om jag klev in. Är min medlemsavgift skitig på något vis? Anses jag inte begripa det här med litteratur och skrivteknik? Har jag inte något att tillföra någon diskussion vad gäller litteratur och/eller utgivningsfrågor?
Jag skrev att om man vill kalla sig fackförbund och ha intagningskriterier måste dessa kriterier vara klart och entydigt definierade, inte en massa godtyckligt flum. Annars ska man inte kalla sig fackförbund. Annars ska man inte sköta avtalsfrågor. Annars ska man inte abonnera på större delen av platserna i Sveriges Författarfond, det där stället där man delar ut stipendier och garanterad författarpenning och annat intressant. (Okej, det där sista skrev jag inte, men jag skrev nog en massa annat som jag har glömt vid det här laget.)
Fick jag något svar? Gissa ...
Kära uppropsskrivare, ni är alltså oroliga över att kulturministern är "nyliberal" och kanske inte tänker vara generös med bidragen. Men hur rättvist är statligt kulturstöd när somliga anses värdiga att få det och somliga andra inte, och när någon liten kommitté, vars arbete man har noll insyn i, ska sitta och bestämma vad som är bra och vad som inte är det? Vad har dessa personer för mandat att göra detta? Vem har gett dem det?
Men det är väl klart att vi måste ha sådana! Hur skulle det annars se ut, skulle den breda folkliga massan få fälla avgörandet - hu! Då blir det ju kommersiellt! Hemska tanke!
Det finns andra sätt än att dela ut stipendier och bidrag hipp som happ. Man kunde till exempel se över beskattningsreglerna för kulturarbetare igen. Det finns nog något att göra där, något som gagnar alla som sysslar med kultur och inte bara de som av någon nämnd anses värdiga nog. Ja, då får man visserligen tåla att en och annan "brödskrivare" slinker med av bara farten men vem vet, det skulle kanske rentav vara vitaliserande? God kultur överlever alltid, det är så man känner igen den. Dålig kultur blir inte bättre bara för att man har de rätta kontakterna och skriver just i den stilen som råkar vara högsta kulturella mode för dagen. Eller har någon en bra definition på kultur? Att samtiden ofta har svårt att se skogen för bara trän, det vet vi ju. Samtiden kan faktiskt svårligen bedöma sig själv och detta gäller kulturen också.
Dagens sista bekännelse blir att jag inte hade hört talas om årets nobelpristagare i år heller. (Se där, jag borde nog inte vara med i SFF!) Jag har för övrigt en viktig princip att inte börja anse en författare som bra bara för att han/hon har fått nobelpris. Det borde ju inte göra varken från eller till, eller? Men jag har nu fått ta del av några rader av Pamuk och de ser mycket lovande ut.
Andra bloggar om: författande, kultur
2006-10-07
Önska är lätt ...
Jag började få lite filosofiska funderingar i samband med att jag läste om vår nya regering. Allmänna funderingar, märk väl.
"Se upp med vad du önskar dig, för du kan få det du önskar", har det ju sagts. Och nog stämmer det att de flesta önskningar i denna värld är ogenomtänkta och inte alltid leder till det resultat man egentligen hade tänkt sig.
Just i politik är detta riktigt tydligt. Vad vill vi egentligen ha, när vi röstar? Mer Bra och Mindre Dåligt, ja, typ. Men låt oss nu göra det helt hypotetiska antagandet att vi äntligen får en regering som lyckas uppfylla alla sina löften med råge (partifärgen struntar vi i). Att vi får ett svenskt Utopia ... Hur ser det ut då? Blir vi en nation där alla är lyckliga, alla har det bra, ingen lider ...? Hur blir vår relation med omvärlden? Får vi vara ifred? Hur kommer vår miljö att klara sig?
Min slutsats är att de flesta av oss inte alls vill att det ska gå bra för Sverige - det är oss själva vi tänker på. Huvudsaken är att jag får det bättre! Om det inte sker, tycker jag inte att något har blivit bra.
Vilket för oss in på frågan hur många av oss som egentligen vet vad vi vill ha och vad vi innerst inne önskar oss ...
Pengar låter ju bra. Pengar är alltid bra att ha. Men hur mycket pengar? Jag brukar rysa när jag läser om folk som har himla massa pengar. De får lägga ut förmögenheter på säkerhetsarrangemang, de är hotade och påpassade från alla möjliga håll och de får säkert lägga ner en himla massa tid enbart på att hantera och förvalta sin förmögenhet också. Folk som vinner stora pengar i lotterier får se hela sin släkt förvandlas till giriga gamar, mister sina vänner. Det verkar inte så kul, även om jag medger att det skulle vara kul att förfoga över ett eget privatjet.
Nå, det verkar alltså som om lagom nog är bäst ...
Men för att nu knyta ihop det hela - vad vill man egentligen uppnå med sina författardrömmar? Är det kul att vara en berömd och rik författare? Vad blir följderna om man faktiskt skulle få till någon eller några fullträffar?
Ja, en följd är ju att man alltså blir en av de där mycket förmögna personerna med alla de bekymmer detta för med sig. En annan att man blir igenkänd överallt. En tredje är att man utsätts för flera miljoner läsares tyckanden - och bland dessa miljoner finns tveklöst en del del personer som bara hatar ens verk och dessutom säger det högt också. Blir man immun mot elak kritik bara för att man har en stor skara fans? Nej, det vågar jag nog påstå att man inte blir! Uttalanden från en och annan bästsäljande författare tyder på det. Själv fick jag över ett dussin recensioner på min bok som var allt mellan snälla och välvilliga till rent översvallande entusiastiska. Trevligt, javisst. Och så dyker det upp en liten skit som uppenbarligen hade personliga problem med något, för maken till hatrecension har jag nog knappt sett. Lögner och förtal och mot slutet en tämligen väl uttalad önskan att jag aldrig skulle fått publicera något och aldrig borde skriva något igen. Gissa vilken recension jag minns bäst. Jag fick brev från okända människor som berättade vilket djupt intryck min bok gjort på dem. Härligt. Jag läste ett uttalande från en idiot på något forum, en idiot som inte kunde stava mitt namn rätt och givetvis hävdade att jag inte kunde skriva alls. (Som om han kunde läsa då, typ.)
Uppvägde berömmet då det negativa? Tja, nej, egentligen inte. Jag blev sårad och förbannad över dumheterna som skrevs, jag blev glad och stolt över lovorden. Men mitt i alltihop upptäckte jag till min förvåning att jag fortfarande hade min egen åsikt om min bok. Tycker jag att jag har skrivit något som är bra/dåligt och någon annan påstår motsatsen - ja, då drar jag alltid slutsatsen att personen ifråga inte vet vad h*n talar om.
Men när jag läser om en nobelpristagare som efter priset har hamnat i en permanent skrivkramp, då känner jag också full förståelse. Man måste hela tiden skriva något som är bättre än ens föregående alster. Det skapar en prestationsångest som inte direkt gagnar kreativiteten. Var det detta man önskade sig?
Eftersom jag gav mig på att skriva en bok på svenska i genren fantasy kan jag väl direkt medge att jag inte blev rik på mitt debutalster. Tvärtom vad en del fantasyhatare tror, är detta inte en genre där man kan gå in och utan större ansträngning mjölka pengar ur en ovanligt stor och ovanligt okritisk publik - i synnerhet inte om man skriver på svenska, alltså. Men ponera att jag blivit rejält förmögen på denna bok. Att den ensam hade gjort att jag aldrig skulle behövt skriva en rad mer i mitt liv? Skulle detta ha påverkat min känslighet för kritik, min vilja att åstadkomma något mer ...?
Ärligt talat: nej! Jag har alltid hoppats att skrivandet skulle få min ekonomi att gå ihop såpass mycket att jag skulle kunna skriva på heltid utan att behöva traggla med någon annan, tidskrävande försörjning. När jag varit strängt upptagen av annat jobb har nämligen idéerna ibland bubblat i mig så att jag känt mig som en överhettad tryckkokare - alltid vid de mest olämpliga tillfällen också. Hur många gånger har man inte suttit på möten, befunnit sig på resa eller kämpat mot en tuff deadline och plötsligt drabbats av en nästan oemotståndlig lust att bara löpa iväg till närmaste dator eller anteckningsbok och börja Skapa?
Men så har jag ju haft stunder när jag faktiskt haft en massa tid att skriva. Vad händer då? Jo, ingenting förstås. Jag har tidigare klagat över att stress dödar mina sista rester av kreativitet, men jag vet också att motsatsen inte heller gäller. På något vis verkar jag skriva som allra bäst när jag måste stjäla mig tid till det, när det blir ett sådant där förbjudet och därför ack så lockande nöje. Idiotiskt, men vad gör man ...
Det finns alltså skäl för mig - och för alla likasinnade som läser detta - att allvarligt fundera över vad jag/ni vill uppnå med skrivandet. Min slutsats är att det enda som verkligen räknas är det rena, personliga nöjet att skapa en berättelse som man själv njuter av. Publicering, ära och pengar är inte väsentliga alls. Jag är tillräckligt fåfäng för att ändå lura i mig att det spelar roll, men innerst inne vet jag alltså att det inte gör det. Man vinner fördelar på att "lyckas", men också en hel drös nackdelar. Motsatsen gäller också. Resultatet blir status quo. Det som räknas är de lyckliga stunderna man hade när man satt där ensam med sin lilla berättelse och plötsligt rycktes med av den, försvann in i den, glömde allt om omvärlden och samtidigt hade den berusande känslan av "detta har jag skapat själv. Jag är Gud, yay!"
(Vilket, fånigt nog, också har ett pris! Efter en sådan session är jag nämligen ett UFO en lång stund och det har ju också sina klara nackdelar. Jag får en känsla av att jag har missat något av Verkliga Livet medan jag satt där och lekte ...)
Nog är det lätt att någonstans i bakhuvudet nära den lilla, lilla drömmen om att bli nästa J.K. Rowling ... men se upp för den tanken, för man kan som sagt få det man önskar sig - bara för att upptäcka att det inte alls var det man ville ha!
Andra bloggar om: författande, fantasy
"Se upp med vad du önskar dig, för du kan få det du önskar", har det ju sagts. Och nog stämmer det att de flesta önskningar i denna värld är ogenomtänkta och inte alltid leder till det resultat man egentligen hade tänkt sig.
Just i politik är detta riktigt tydligt. Vad vill vi egentligen ha, när vi röstar? Mer Bra och Mindre Dåligt, ja, typ. Men låt oss nu göra det helt hypotetiska antagandet att vi äntligen får en regering som lyckas uppfylla alla sina löften med råge (partifärgen struntar vi i). Att vi får ett svenskt Utopia ... Hur ser det ut då? Blir vi en nation där alla är lyckliga, alla har det bra, ingen lider ...? Hur blir vår relation med omvärlden? Får vi vara ifred? Hur kommer vår miljö att klara sig?
Min slutsats är att de flesta av oss inte alls vill att det ska gå bra för Sverige - det är oss själva vi tänker på. Huvudsaken är att jag får det bättre! Om det inte sker, tycker jag inte att något har blivit bra.
Vilket för oss in på frågan hur många av oss som egentligen vet vad vi vill ha och vad vi innerst inne önskar oss ...
Pengar låter ju bra. Pengar är alltid bra att ha. Men hur mycket pengar? Jag brukar rysa när jag läser om folk som har himla massa pengar. De får lägga ut förmögenheter på säkerhetsarrangemang, de är hotade och påpassade från alla möjliga håll och de får säkert lägga ner en himla massa tid enbart på att hantera och förvalta sin förmögenhet också. Folk som vinner stora pengar i lotterier får se hela sin släkt förvandlas till giriga gamar, mister sina vänner. Det verkar inte så kul, även om jag medger att det skulle vara kul att förfoga över ett eget privatjet.
Nå, det verkar alltså som om lagom nog är bäst ...
Men för att nu knyta ihop det hela - vad vill man egentligen uppnå med sina författardrömmar? Är det kul att vara en berömd och rik författare? Vad blir följderna om man faktiskt skulle få till någon eller några fullträffar?
Ja, en följd är ju att man alltså blir en av de där mycket förmögna personerna med alla de bekymmer detta för med sig. En annan att man blir igenkänd överallt. En tredje är att man utsätts för flera miljoner läsares tyckanden - och bland dessa miljoner finns tveklöst en del del personer som bara hatar ens verk och dessutom säger det högt också. Blir man immun mot elak kritik bara för att man har en stor skara fans? Nej, det vågar jag nog påstå att man inte blir! Uttalanden från en och annan bästsäljande författare tyder på det. Själv fick jag över ett dussin recensioner på min bok som var allt mellan snälla och välvilliga till rent översvallande entusiastiska. Trevligt, javisst. Och så dyker det upp en liten skit som uppenbarligen hade personliga problem med något, för maken till hatrecension har jag nog knappt sett. Lögner och förtal och mot slutet en tämligen väl uttalad önskan att jag aldrig skulle fått publicera något och aldrig borde skriva något igen. Gissa vilken recension jag minns bäst. Jag fick brev från okända människor som berättade vilket djupt intryck min bok gjort på dem. Härligt. Jag läste ett uttalande från en idiot på något forum, en idiot som inte kunde stava mitt namn rätt och givetvis hävdade att jag inte kunde skriva alls. (Som om han kunde läsa då, typ.)
Uppvägde berömmet då det negativa? Tja, nej, egentligen inte. Jag blev sårad och förbannad över dumheterna som skrevs, jag blev glad och stolt över lovorden. Men mitt i alltihop upptäckte jag till min förvåning att jag fortfarande hade min egen åsikt om min bok. Tycker jag att jag har skrivit något som är bra/dåligt och någon annan påstår motsatsen - ja, då drar jag alltid slutsatsen att personen ifråga inte vet vad h*n talar om.
Men när jag läser om en nobelpristagare som efter priset har hamnat i en permanent skrivkramp, då känner jag också full förståelse. Man måste hela tiden skriva något som är bättre än ens föregående alster. Det skapar en prestationsångest som inte direkt gagnar kreativiteten. Var det detta man önskade sig?
Eftersom jag gav mig på att skriva en bok på svenska i genren fantasy kan jag väl direkt medge att jag inte blev rik på mitt debutalster. Tvärtom vad en del fantasyhatare tror, är detta inte en genre där man kan gå in och utan större ansträngning mjölka pengar ur en ovanligt stor och ovanligt okritisk publik - i synnerhet inte om man skriver på svenska, alltså. Men ponera att jag blivit rejält förmögen på denna bok. Att den ensam hade gjort att jag aldrig skulle behövt skriva en rad mer i mitt liv? Skulle detta ha påverkat min känslighet för kritik, min vilja att åstadkomma något mer ...?
Ärligt talat: nej! Jag har alltid hoppats att skrivandet skulle få min ekonomi att gå ihop såpass mycket att jag skulle kunna skriva på heltid utan att behöva traggla med någon annan, tidskrävande försörjning. När jag varit strängt upptagen av annat jobb har nämligen idéerna ibland bubblat i mig så att jag känt mig som en överhettad tryckkokare - alltid vid de mest olämpliga tillfällen också. Hur många gånger har man inte suttit på möten, befunnit sig på resa eller kämpat mot en tuff deadline och plötsligt drabbats av en nästan oemotståndlig lust att bara löpa iväg till närmaste dator eller anteckningsbok och börja Skapa?
Men så har jag ju haft stunder när jag faktiskt haft en massa tid att skriva. Vad händer då? Jo, ingenting förstås. Jag har tidigare klagat över att stress dödar mina sista rester av kreativitet, men jag vet också att motsatsen inte heller gäller. På något vis verkar jag skriva som allra bäst när jag måste stjäla mig tid till det, när det blir ett sådant där förbjudet och därför ack så lockande nöje. Idiotiskt, men vad gör man ...
Det finns alltså skäl för mig - och för alla likasinnade som läser detta - att allvarligt fundera över vad jag/ni vill uppnå med skrivandet. Min slutsats är att det enda som verkligen räknas är det rena, personliga nöjet att skapa en berättelse som man själv njuter av. Publicering, ära och pengar är inte väsentliga alls. Jag är tillräckligt fåfäng för att ändå lura i mig att det spelar roll, men innerst inne vet jag alltså att det inte gör det. Man vinner fördelar på att "lyckas", men också en hel drös nackdelar. Motsatsen gäller också. Resultatet blir status quo. Det som räknas är de lyckliga stunderna man hade när man satt där ensam med sin lilla berättelse och plötsligt rycktes med av den, försvann in i den, glömde allt om omvärlden och samtidigt hade den berusande känslan av "detta har jag skapat själv. Jag är Gud, yay!"
(Vilket, fånigt nog, också har ett pris! Efter en sådan session är jag nämligen ett UFO en lång stund och det har ju också sina klara nackdelar. Jag får en känsla av att jag har missat något av Verkliga Livet medan jag satt där och lekte ...)
Nog är det lätt att någonstans i bakhuvudet nära den lilla, lilla drömmen om att bli nästa J.K. Rowling ... men se upp för den tanken, för man kan som sagt få det man önskar sig - bara för att upptäcka att det inte alls var det man ville ha!
Andra bloggar om: författande, fantasy
2006-09-25
När allt blivit rörigt
Jag stal mig lite tid idag igen och pysslade med min roman. Dock var jag så full av dåliga uppslag och feghet - sedan när blev det läskigt att redigera bort gamla misslyckade avsnitt??? - att jag fick ägna mig åt meta-författande istället. Den här bloggen kan sägas vara en sådan, men jag har ju en privat anteckningsfil också där jag kan resonera mer öppet kring teknikaliteterna ... med mig själv, alltså. Hellre det än bara sitta och stirra hjälplöst på röran.
Annars mår jag visst inte så bra just nu. Livet är jobbigt och ännu jobbigare blir det inom kort, pga jobb och familjesituation. Jag bävar. Och jag blir lite orolig för mig själv, för jag känner att jag påverkas på ett väldigt lömskt vis. Det är inte så att jag sover dåligt, eller att jag egentligen är fysiskt trött, eller att jag har ont i magen eller så. Snarare är det så att jag inte känner någonting längre. Jag är varken stressad eller avkopplad, jag bara går omkring och känner att livet inte är kul. Jag vill slippa ifrån allt ansvar ett slag, jag vill bli en självupptagen tonåring utan andra bekymmer än mina läxor, jag vill att någon annan fixar röran hemma, fixar maten, fixar allt. Det är helt knäppt att jag ska behöva få dåligt samvete för allt jag inte hinner med, när jag samtidigt vet att jag gör så gott jag kan. Att man ska skämmas för högen med ovikt tvätt och alla dammelefanter i hörnen fast man vet att man slitit häcken av sig dels för att klara en deadline, dels för att reda upp trassel med skolan, att man till sin fasa upptäcker att dygnet faktiskt inte har mer än 24 timmar och veckan inte har mer än 7 dygn.
Och så är jag så trött på de här kvällsdepressionerna. Nattsvarta tankar som faller mig i ryggen om kvällarna. Det finns bara ett botemedel, och det är att gå och lägga sig och försöka somna illa kvickt. Detta på tiden då man skulle suttit och författat, men jag behöver kanske inte ens säga att kreativiteten är totalt väck och ersatt av vims-tankar åt alla håll ...
Det är lurigt när batterierna börjar ta slut på allvar, när man inte känner något alarmerande utan bara känner sig allt mer olycklig och otillräcklig. Det kryper långsamt över en tills benen börjar kännas svaga. Får man någon gång lite tid över är man bara håglös och ledsen. Livet är helt enkelt inte roligt längre. En gång sysslade jag mycket med mental träning och avslappningsövningar, jag var riktigt bra på det. Idag vågar jag inte ens snegla på skivan för jag vet inte hur man gör längre, jag känner inte att jag har någon ostörd kvart ändå.
Annars mår jag visst inte så bra just nu. Livet är jobbigt och ännu jobbigare blir det inom kort, pga jobb och familjesituation. Jag bävar. Och jag blir lite orolig för mig själv, för jag känner att jag påverkas på ett väldigt lömskt vis. Det är inte så att jag sover dåligt, eller att jag egentligen är fysiskt trött, eller att jag har ont i magen eller så. Snarare är det så att jag inte känner någonting längre. Jag är varken stressad eller avkopplad, jag bara går omkring och känner att livet inte är kul. Jag vill slippa ifrån allt ansvar ett slag, jag vill bli en självupptagen tonåring utan andra bekymmer än mina läxor, jag vill att någon annan fixar röran hemma, fixar maten, fixar allt. Det är helt knäppt att jag ska behöva få dåligt samvete för allt jag inte hinner med, när jag samtidigt vet att jag gör så gott jag kan. Att man ska skämmas för högen med ovikt tvätt och alla dammelefanter i hörnen fast man vet att man slitit häcken av sig dels för att klara en deadline, dels för att reda upp trassel med skolan, att man till sin fasa upptäcker att dygnet faktiskt inte har mer än 24 timmar och veckan inte har mer än 7 dygn.
Och så är jag så trött på de här kvällsdepressionerna. Nattsvarta tankar som faller mig i ryggen om kvällarna. Det finns bara ett botemedel, och det är att gå och lägga sig och försöka somna illa kvickt. Detta på tiden då man skulle suttit och författat, men jag behöver kanske inte ens säga att kreativiteten är totalt väck och ersatt av vims-tankar åt alla håll ...
Det är lurigt när batterierna börjar ta slut på allvar, när man inte känner något alarmerande utan bara känner sig allt mer olycklig och otillräcklig. Det kryper långsamt över en tills benen börjar kännas svaga. Får man någon gång lite tid över är man bara håglös och ledsen. Livet är helt enkelt inte roligt längre. En gång sysslade jag mycket med mental träning och avslappningsövningar, jag var riktigt bra på det. Idag vågar jag inte ens snegla på skivan för jag vet inte hur man gör längre, jag känner inte att jag har någon ostörd kvart ändå.
2006-09-22
En ut till höger, en in från vänster ...
Jag insåg plötsligt att en person, som jag avfärdat ur berättelsen tidigare, egentligen borde vara kvar. In med X. Plötsligt blev det uppenbart att persongalleriet började likna en rysk tegelstensroman - något måste göras. Trots allt har ju målsättningen varit att skriva en alldeles ovanligt kort fantasyroman ...
Nu har jag bestämt mig för att rationalisera bort en annan person, vars enda funktion ändå varit att vara död hela tiden. Det kommer att bli mycket att korrigera. Men man får ju som bekant inte vara rädd för lite jobb när man skriver ...
Jag inser just att titeln på denna blogg kan tolkas på något slags politiskt vis, men så var det alltså inte.
Andra bloggar om: författande, fantasy
Nu har jag bestämt mig för att rationalisera bort en annan person, vars enda funktion ändå varit att vara död hela tiden. Det kommer att bli mycket att korrigera. Men man får ju som bekant inte vara rädd för lite jobb när man skriver ...
Jag inser just att titeln på denna blogg kan tolkas på något slags politiskt vis, men så var det alltså inte.
Andra bloggar om: författande, fantasy
2006-09-19
Jag vill, jag vill!
Oj vilken skrivlust jag plötsligt fick. Dessvärre upptäckte jag samtidigt att morgondagens leverans är fyra gånger längre än den brukar vara. Där rök de drömmarna.
Jag läser en intervju med Jan Guillou att han föraktar bloggande. Sånt slöseri med tid. (Sånt där man skriver när man vill skapa debatt och få uppmärksamhet, antar jag.) Å andra sidan har han tydligen tid att följa både den ena och den andra TV-serien. Det hinner inte jag i alla fall. Blogga ... hinner jag ju inte så mycket heller. Men det är ju nyttigt att skriva dagbok ibland och varför är det fulare att skriva den på nätet istället för att skriva den i hemlighet? Rent principiellt alltså?
Samtidigt kan jag konstatera att bloggarna för några år sedan var mer personliga än de är idag. Alla vet numera vilken stil det "ska" vara. Det bara blir så ...
Och så var valet över för denna gång. Det var ovanligt många bittra förlorare den här gången, eller är det återigen ett mediafenomen? Fortfarande var det ju så att det blev en majoritetsseger. Och något festligt är det att nya statsministern bara är ett år äldre än jag själv. Det har jag aldrig varit med om tidigare!
Jag hoppas att man får fler i arbete fast å andra sidan är jag lite pessimist. Vi behöver ett elastiskt och flexibelt socialförsäkringssystem och enklare regler för småföretagare, allt för att underlätta för dem som vill försörja sig på annat vis än genom ett traditionellt åtta-till-fem-jobb. Fast här är det ju lätt att säga tulipanaros. Jag förstår ju också att det kan bli knepigt att genomföra sådana saker.
Jag tillhör dem som är glada över valutgången. Inte minst är jag glad över att socialdemokraterna nu får en god chans att revidera sig och fräscha upp ett och annat. Det verkar behövas.
Apropå det är det dags att fortsätta jobba nu. Jag får försöka författa lite i huvudet när jag har lagt mig - jag brukar hinna ungefär en halv mening innan jag somnar.
Jag läser en intervju med Jan Guillou att han föraktar bloggande. Sånt slöseri med tid. (Sånt där man skriver när man vill skapa debatt och få uppmärksamhet, antar jag.) Å andra sidan har han tydligen tid att följa både den ena och den andra TV-serien. Det hinner inte jag i alla fall. Blogga ... hinner jag ju inte så mycket heller. Men det är ju nyttigt att skriva dagbok ibland och varför är det fulare att skriva den på nätet istället för att skriva den i hemlighet? Rent principiellt alltså?
Samtidigt kan jag konstatera att bloggarna för några år sedan var mer personliga än de är idag. Alla vet numera vilken stil det "ska" vara. Det bara blir så ...
Och så var valet över för denna gång. Det var ovanligt många bittra förlorare den här gången, eller är det återigen ett mediafenomen? Fortfarande var det ju så att det blev en majoritetsseger. Och något festligt är det att nya statsministern bara är ett år äldre än jag själv. Det har jag aldrig varit med om tidigare!
Jag hoppas att man får fler i arbete fast å andra sidan är jag lite pessimist. Vi behöver ett elastiskt och flexibelt socialförsäkringssystem och enklare regler för småföretagare, allt för att underlätta för dem som vill försörja sig på annat vis än genom ett traditionellt åtta-till-fem-jobb. Fast här är det ju lätt att säga tulipanaros. Jag förstår ju också att det kan bli knepigt att genomföra sådana saker.
Jag tillhör dem som är glada över valutgången. Inte minst är jag glad över att socialdemokraterna nu får en god chans att revidera sig och fräscha upp ett och annat. Det verkar behövas.
Apropå det är det dags att fortsätta jobba nu. Jag får försöka författa lite i huvudet när jag har lagt mig - jag brukar hinna ungefär en halv mening innan jag somnar.
2006-09-05
Ibland blixtrar det till ...
Mina funderingar om vingbärares äktenskap, vilka jag nämnde tidigare, sprang verkligen iväg. Oj vilken historia det gick att hala fram där helt plötsligt. Synd bara att den inte tillhör mitt nuvarande bokprojekt ... (Betrakta detta som en helgardering om ni inte skulle gilla Åsnornas Förbund - det kommer en bok till sedan. Och då blir det Jarga och Erlo för hela slanten igen.)
En sak kan man lätt konstatera, och det är att det bra att göra romaner om ämnet "Sex och äktenskap".
Visserligen pysslar väl Ulven också med sådant, även om han satsar mer på samboskap än giftermål. (Tanken på Ulven som gift är verkligen konstig. Jag vet inte varför - kanske för att han är en sådan tidlös person, hm ...) Men det blir nog mest som rekvisita. Ulven försöker hitta sig själv, han. Dessutom försöker han hitta sanningen om en del andra personer, vars förflutna innehåller diverse mörka händelser. Detta är en slags detektivbok även om det kommer att finnas plats för vissa kritiker att triumferande utbrista att de listade ut sanningen före slutet, haha! Det finns nämligen en grundmurad uppfattning om att det är detta som är det yttersta syftet med allt som liknar Deckare, att knäcka gåtan VEM GJORDE DET.
Själv läser jag myspysdeckare av en helt annan anledning, nämligen myspyset. Jag struntar i deckargåtan.
Jag glömmer för övrigt aldrig den kritiker, en riktigt sk*tstövel för övrigt, som gjorde sig bred över att jag dramatiskt avslöjade att de två huvudpersonerna i "Svart eld" var nära släkt - halvbröder, närmare bestämt. Vad han inte nämnde var att detta otroliga avslöjande (som alltså inte skulle vara så otroligt) kom i kapitel 3. Det var liksom aldrig poängen med den boken ...
Ingen verkar ha märkt att det fanns viss anledning att tro att denna "sanning" inte stämde, förresten ... även om Erlo tyckte sig se klara likheter mellan Jarga och fadern. Men nog fanns det en annan som Jarga liknade ännu mer?
Nu säger jag inte mer!
Jag har för övrigt använt en hel arbetsdag åt att skriva fakturor. Uppenbarligen borde jag jobba mindre och fakturera mer. Eller anställa någon - om det någonsin blir ekonomiskt möjligt. Det är snart val, hoho. Jag tror inte att det blir någon förändring efteråt heller.
Men den s k folkpartiskandalen ska jag anteckna, här finns stoff för flera romaner. Jaså, det kom en film om Watergate redan på 70-talet, å f-n. ("Alla presidentens män", sevärd eftersom Erlo spelar huvudrollen i den. Jag menar allvar.) Tjaa, nu ser jag inte riktigt samma proportioner i det ena som i det andra även om det finns en del uppenbara likheter.
Jag tror att jag ska uppsöka något Internet-café och därifrån se hur många partiers "topphemliga nätverk" jag lyckas hacka mig in i, möjligen med hjälp av närmaste tolvåring. Man kan väl kalla det ett kompetenstest - jag kräver en del av de personer som ska styra det här landet. Fixar ni inte era egna datornätverk tror jag inte att ni är kapabla att bilda regering heller.
En sak kan man lätt konstatera, och det är att det bra att göra romaner om ämnet "Sex och äktenskap".
Visserligen pysslar väl Ulven också med sådant, även om han satsar mer på samboskap än giftermål. (Tanken på Ulven som gift är verkligen konstig. Jag vet inte varför - kanske för att han är en sådan tidlös person, hm ...) Men det blir nog mest som rekvisita. Ulven försöker hitta sig själv, han. Dessutom försöker han hitta sanningen om en del andra personer, vars förflutna innehåller diverse mörka händelser. Detta är en slags detektivbok även om det kommer att finnas plats för vissa kritiker att triumferande utbrista att de listade ut sanningen före slutet, haha! Det finns nämligen en grundmurad uppfattning om att det är detta som är det yttersta syftet med allt som liknar Deckare, att knäcka gåtan VEM GJORDE DET.
Själv läser jag myspysdeckare av en helt annan anledning, nämligen myspyset. Jag struntar i deckargåtan.
Jag glömmer för övrigt aldrig den kritiker, en riktigt sk*tstövel för övrigt, som gjorde sig bred över att jag dramatiskt avslöjade att de två huvudpersonerna i "Svart eld" var nära släkt - halvbröder, närmare bestämt. Vad han inte nämnde var att detta otroliga avslöjande (som alltså inte skulle vara så otroligt) kom i kapitel 3. Det var liksom aldrig poängen med den boken ...
Ingen verkar ha märkt att det fanns viss anledning att tro att denna "sanning" inte stämde, förresten ... även om Erlo tyckte sig se klara likheter mellan Jarga och fadern. Men nog fanns det en annan som Jarga liknade ännu mer?
Nu säger jag inte mer!
Jag har för övrigt använt en hel arbetsdag åt att skriva fakturor. Uppenbarligen borde jag jobba mindre och fakturera mer. Eller anställa någon - om det någonsin blir ekonomiskt möjligt. Det är snart val, hoho. Jag tror inte att det blir någon förändring efteråt heller.
Men den s k folkpartiskandalen ska jag anteckna, här finns stoff för flera romaner. Jaså, det kom en film om Watergate redan på 70-talet, å f-n. ("Alla presidentens män", sevärd eftersom Erlo spelar huvudrollen i den. Jag menar allvar.) Tjaa, nu ser jag inte riktigt samma proportioner i det ena som i det andra även om det finns en del uppenbara likheter.
Jag tror att jag ska uppsöka något Internet-café och därifrån se hur många partiers "topphemliga nätverk" jag lyckas hacka mig in i, möjligen med hjälp av närmaste tolvåring. Man kan väl kalla det ett kompetenstest - jag kräver en del av de personer som ska styra det här landet. Fixar ni inte era egna datornätverk tror jag inte att ni är kapabla att bilda regering heller.
2006-08-28
Valtider!
Valreklamen har börjat dimpa ner i brevlådan. Bra, då kan man kanske ta reda på vad de tycker, de olika partierna, så att man kan göra ett ordentligt val den här gången ...
Wow ba', tänk att de allihop vill göra kommunen mer attraktiv att bo i, gynna företagarklimatet, miljön, äldreomsorgen, tryggheten, skolan och sjukvården! Det låter ju strålande - att de inte går ihop, alla partier, och gör gemensam sak eftersom de ändå vill samma sak? Fast de påstår ju hej vilt att De Andra, de vill göra allt sämre. Varför? För att de är Onda, kanske? Ska jag tro på det? Öh, vad sägs om lite valpropaganda riktad även till oss som har IQ överstigande 100? Vi finns faktiskt också.
Som vanligt är all propaganda ett verk av någon väloljad reklambyrå som valt en viss approach. Det ser åtminstone så ut. Och jag är mycket medveten om att det inte bara handlar om vad politikerna lovar, utan i vilken utsträckning de sedan ämnar hålla sina löften. Ja ja.
Det slutar - som vanligt - med att jag undrar om jag inte borde starta ett eget parti. Ett som gör Mer Bra och Mindre Dåligt. Vore inte det nå't? Eller åtminstone ett parti där man inser skillnaderna mellan utgift och investering. Jag är ingen ekonom, jag är inte helt haj på ämnet faktiskt, men just det där med utgifter vs investering fattar även jag. Politikerna gör det absolut inte. Hur kan de annars förklara att de "sparar" in på skolan och annat? Barnen är ju vår framtid, allt som läggs på dem är en investering. Inte för att barnen är gulliga och vi älskar dem, utan för att de kommer att styra världen om ett antal år, vare sig vi vill det eller ej.
"Sparåtgärder" som bara leder till större kostnader i någon annan ände är således rätt korkade. Man sparar in på antalet poliser och låter de existerande poliserna ta över sekreterarjobben i polishuset och så blir det fler brott och ... öh, vad kostar kriminaliteten? Man sparar in på speciallärare och några ungar faller igenom och några år senare är de inte direkt samhällets lönsammaste små medborgare. Här i min region sparade man in på sjukvården genom att slå ihop två sjukhus till ett så att man får åka hit för att få vård i sin sjuka fot och dit för att få vård i sitt dåliga öra. Fiffigt! Hur man gör om man har ont både i foten och örat samtidigt kan man ju fråga sig, man får väl hänga på ambulanserna som kör folk fram och tillbaka ... eller dela upp sig ...
Och hur mycket sparade man in på denna smarta reform? Just det, inget alls. Problemet var ju inte att det fanns sjukvård både här och där, utan att folk fick ont i fötterna och öronen.
Jag tror att jag skulle kunna pladdra länge här, om hur man är listiga och sparar in på gungorna för att sedan få desto drygare utlägg på karusellerna, men jag tror att jag avstår.
Unnade mig att ha lite roligt idag och skrev en mycket romantisk scen som ledde till många funderingar bland annat om vingbärarnas äktenskapslagstiftning. Det gav mig en massa häftiga idéer om helt andra saker - lustigt hur det ena kan leda till det andra. Helt klart är att den tredje boken kommer att handla mycket om kvinnor och politik, i denna kombination. Fråga mig inte varför det blidde så ... eller varför Åsnornas förbund kom att handla om en uppstoppad åsna och några vinhandlare.
Wow ba', tänk att de allihop vill göra kommunen mer attraktiv att bo i, gynna företagarklimatet, miljön, äldreomsorgen, tryggheten, skolan och sjukvården! Det låter ju strålande - att de inte går ihop, alla partier, och gör gemensam sak eftersom de ändå vill samma sak? Fast de påstår ju hej vilt att De Andra, de vill göra allt sämre. Varför? För att de är Onda, kanske? Ska jag tro på det? Öh, vad sägs om lite valpropaganda riktad även till oss som har IQ överstigande 100? Vi finns faktiskt också.
Som vanligt är all propaganda ett verk av någon väloljad reklambyrå som valt en viss approach. Det ser åtminstone så ut. Och jag är mycket medveten om att det inte bara handlar om vad politikerna lovar, utan i vilken utsträckning de sedan ämnar hålla sina löften. Ja ja.
Det slutar - som vanligt - med att jag undrar om jag inte borde starta ett eget parti. Ett som gör Mer Bra och Mindre Dåligt. Vore inte det nå't? Eller åtminstone ett parti där man inser skillnaderna mellan utgift och investering. Jag är ingen ekonom, jag är inte helt haj på ämnet faktiskt, men just det där med utgifter vs investering fattar även jag. Politikerna gör det absolut inte. Hur kan de annars förklara att de "sparar" in på skolan och annat? Barnen är ju vår framtid, allt som läggs på dem är en investering. Inte för att barnen är gulliga och vi älskar dem, utan för att de kommer att styra världen om ett antal år, vare sig vi vill det eller ej.
"Sparåtgärder" som bara leder till större kostnader i någon annan ände är således rätt korkade. Man sparar in på antalet poliser och låter de existerande poliserna ta över sekreterarjobben i polishuset och så blir det fler brott och ... öh, vad kostar kriminaliteten? Man sparar in på speciallärare och några ungar faller igenom och några år senare är de inte direkt samhällets lönsammaste små medborgare. Här i min region sparade man in på sjukvården genom att slå ihop två sjukhus till ett så att man får åka hit för att få vård i sin sjuka fot och dit för att få vård i sitt dåliga öra. Fiffigt! Hur man gör om man har ont både i foten och örat samtidigt kan man ju fråga sig, man får väl hänga på ambulanserna som kör folk fram och tillbaka ... eller dela upp sig ...
Och hur mycket sparade man in på denna smarta reform? Just det, inget alls. Problemet var ju inte att det fanns sjukvård både här och där, utan att folk fick ont i fötterna och öronen.
Jag tror att jag skulle kunna pladdra länge här, om hur man är listiga och sparar in på gungorna för att sedan få desto drygare utlägg på karusellerna, men jag tror att jag avstår.
Unnade mig att ha lite roligt idag och skrev en mycket romantisk scen som ledde till många funderingar bland annat om vingbärarnas äktenskapslagstiftning. Det gav mig en massa häftiga idéer om helt andra saker - lustigt hur det ena kan leda till det andra. Helt klart är att den tredje boken kommer att handla mycket om kvinnor och politik, i denna kombination. Fråga mig inte varför det blidde så ... eller varför Åsnornas förbund kom att handla om en uppstoppad åsna och några vinhandlare.
2006-08-26
Trasdockan talar
Igår unnade jag mig äntligen att vara lite ledig. Fick iväg jobb som måste iväg, skulle börja med nästa grej men tänkte "aah, äsch" och gav vovven den där långpromenaden som jag verkligen var skyldig honom. Vädret var fantastiskt - precis lagom varmt, vacker blandning av moln och sol, fuktig luft, mild sensommarkänsla och dis över hela landskapet.
Sedan kom jag hem och sedan ... ja, tyvärr måste jag erkänna att jag föll ihop som en trasdocka i ett hörn. I soffhörnet, närmare bestämt. Det var lite läskigt, som om luften bokstavligt talat gick ur mig. Jag visste inte att jag var så trött. Resten av dagen var jag totalt oduglig.
Inatt drömde jag att jag förlorade kontrollen till samtliga projekt och åtaganden i mitt liv på en gång - också en rätt otrevlig dröm. Jag har drömt liknande saker förr.
Mitt i alltihop skrev jag lite på min bok, jo, det gjorde jag. Fast jag tog ett kapitel som behöver arbetas om mycket mer så det blev bara några trevare. Jag har klara problem med infodumpingen i den här berättelsen. Det är så mycket som ska klaras ut och diskuteras och därför har jag femtioelva dialoger, viktiga sådana, som jag flyttar runt, runt ... Det är förstås enklare om man kan dramatisera istället för att återberätta via dialoger, men ofta går det faktiskt inte.
För övrigt har veckan varit tämligen slitsam med ständigt krånglande bredband, strömavbrott och åskväder. Jo, jag älskar egentligen åskväder. Det pirrar mysigt i magen när det blir mystiskt mörkt ute och ovädret brakar loss i all sin storslagna mäktighet. Blixtar och åskmuller är en skönhetsupplevelse. Meeen så har vi den där lilla detaljen med alla sladdar som numera måste dras ur illa kvickt för att diverse dyrbara apparater måste skyddas ... och då är det inte riktigt lika kul längre ...
Ögonen går i kors på mig när jag skriver detta. Nu går jag och lägger mig.
Sedan kom jag hem och sedan ... ja, tyvärr måste jag erkänna att jag föll ihop som en trasdocka i ett hörn. I soffhörnet, närmare bestämt. Det var lite läskigt, som om luften bokstavligt talat gick ur mig. Jag visste inte att jag var så trött. Resten av dagen var jag totalt oduglig.
Inatt drömde jag att jag förlorade kontrollen till samtliga projekt och åtaganden i mitt liv på en gång - också en rätt otrevlig dröm. Jag har drömt liknande saker förr.
Mitt i alltihop skrev jag lite på min bok, jo, det gjorde jag. Fast jag tog ett kapitel som behöver arbetas om mycket mer så det blev bara några trevare. Jag har klara problem med infodumpingen i den här berättelsen. Det är så mycket som ska klaras ut och diskuteras och därför har jag femtioelva dialoger, viktiga sådana, som jag flyttar runt, runt ... Det är förstås enklare om man kan dramatisera istället för att återberätta via dialoger, men ofta går det faktiskt inte.
För övrigt har veckan varit tämligen slitsam med ständigt krånglande bredband, strömavbrott och åskväder. Jo, jag älskar egentligen åskväder. Det pirrar mysigt i magen när det blir mystiskt mörkt ute och ovädret brakar loss i all sin storslagna mäktighet. Blixtar och åskmuller är en skönhetsupplevelse. Meeen så har vi den där lilla detaljen med alla sladdar som numera måste dras ur illa kvickt för att diverse dyrbara apparater måste skyddas ... och då är det inte riktigt lika kul längre ...
Ögonen går i kors på mig när jag skriver detta. Nu går jag och lägger mig.
2006-08-22
Utmanad, jaja
Gryningstiger har utmanat mig. Jag får väl göra något åt det.
1) En bok som förändrade ditt liv?
Tintin-böckerna, eftersom det var de som sporrade mig att lära mig läsa.
2) En bok du läst mer än en gång?
Jag har nu en gång för alla den lilla idiotiska vanan att läsa vissa böcker om och om igen ... Har redan förbrukat ett ex av Vår Kokbok och har snart gjort slut på det andra också ...
Annars är "Anna Karenina" en favorit i avdelningen tjocka romaner.
3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö?
Jag tvekar mellan Svensk Författningssamling och Robert Jordans "Wheel of Time". (ledtråd: tänk praktiskt :D )
4) En bok som fick dig att skratta?
"Tre män i en båt".
5) En bok som fick dig att gråta?
En liten saga av H.C. Andersen som heter "Tusenskönan". Sorgliga böcker har jag annars svårt att läsa ut, det slutar med att jag sitter och lipar och hatar boken samt raderar den ur minnet.
6) En bok du önskar hade skrivits?
ÅSNORNAS FÖRBUND!!! (Gaah)
7) En bok som inte borde skrivits?
Mein Kampf. Samt "Sauron strikes back - Lord of the Rings II" av Tolk... vänta lite, den var visst bara en mardröm också. Puhu.
8) En bok du just nu läser?
"Ofredsår" av Peter Englund. Jag fick avbryta läsningen innan jag hunnit till slutet förra gången så nu kör jag en repris.
9) En bok du tänkt läsa?
Har ett ex av "Mästaren och Margarita" här som jag måste ge mig på när jag får tid.
10) Skicka vidare till fem andra bloggare:
äsch! Jag klarade inte utmaningen!
1) En bok som förändrade ditt liv?
Tintin-böckerna, eftersom det var de som sporrade mig att lära mig läsa.
2) En bok du läst mer än en gång?
Jag har nu en gång för alla den lilla idiotiska vanan att läsa vissa böcker om och om igen ... Har redan förbrukat ett ex av Vår Kokbok och har snart gjort slut på det andra också ...
Annars är "Anna Karenina" en favorit i avdelningen tjocka romaner.
3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö?
Jag tvekar mellan Svensk Författningssamling och Robert Jordans "Wheel of Time". (ledtråd: tänk praktiskt :D )
4) En bok som fick dig att skratta?
"Tre män i en båt".
5) En bok som fick dig att gråta?
En liten saga av H.C. Andersen som heter "Tusenskönan". Sorgliga böcker har jag annars svårt att läsa ut, det slutar med att jag sitter och lipar och hatar boken samt raderar den ur minnet.
6) En bok du önskar hade skrivits?
ÅSNORNAS FÖRBUND!!! (Gaah)
7) En bok som inte borde skrivits?
Mein Kampf. Samt "Sauron strikes back - Lord of the Rings II" av Tolk... vänta lite, den var visst bara en mardröm också. Puhu.
8) En bok du just nu läser?
"Ofredsår" av Peter Englund. Jag fick avbryta läsningen innan jag hunnit till slutet förra gången så nu kör jag en repris.
9) En bok du tänkt läsa?
Har ett ex av "Mästaren och Margarita" här som jag måste ge mig på när jag får tid.
10) Skicka vidare till fem andra bloggare:
äsch! Jag klarade inte utmaningen!
2006-07-29
En något misslyckad hjältinna
Jag är egentligen sur och ledsen. Har jobbat som ett litet ** hela veckan, har suttit uppe till halv två på natten för att klara deadline som var idag på eftermiddagen. (Har ju klämt in dotterns sjuårsdag och andra faktiskt mycket viktiga begivelser i programmet. Också.)
Det såg fint ut idag vid lunchtid. Nästan färdig. Skulle elegant klara deadline, om än med inte särskilt mycket marginal. Och vad händer då?
Åskväder! Och när det åskar, då dras sladdarna ur, både här och hos grannen, som sitter på bredbandsanslutningen. Vi är inte åskrädda, men vi är rädda om vår dyra utrustning. Nerslag är inte bara en hypotetisk risk här.
Mycket riktigt drog grannen hastigt ur sladden. Och därmed var förbindelsen med omvärlden väck, och eftersom jag för tillfället jobbar med ett översättarprogram som surrar på en server någon annanstans, blev det tvärstopp. Bara att stänga av datorn. I min desperation satte jag mig med mobiltelefonen i ett hörn och började spela Tetris, snacka om överslagsbeteende ...
Jag missade min deadline ... fick iväg grejorna precis när mottagaren skickat mig ett brev där det stod att hon nu gick hem och att kunden var underrättad om att leveransen inte kommer förrän på måndag. F-n vad lyckat det kändes. Inte för att jag rådde för det, men ändå, där fick man för allt nattarbete och all god vilja. Allt förgäves. Jag sa ett antal Svärord.
Men grejorna är mig alltså ur händerna och jag glömmer för ögonblicket att jag har mer att göra. Det tar vi imorron ... Nu har jag suttit med Åsnornas förbund igen och nu tycker jag om boken igen.
Letar som bäst efter den rätta, stämningsskapande musiken. För ögonblicket blev det något i sammanhanget riktigt standardmässigt, nämligen "Vandraren" med Nordman. Ack ja, snart finns det väl en norm för "fantasymusik" också. Om det inte redan gör det ... (Hedningarna är bra, och dessutom gillar jag när de sjunger på finska för då behöver jag inte störas av texten. Det räcker så bra med min egen.)
Häromdagen såg jag en bild på Leo diCaprio - ja, det var inte precis den första - och tyckte att han såg ut precis som min hjälte Ulven. Fast utan krullhåret förstås. Lustigt, för diCaprio är ju känd för att vara vacker och det var inte så jag beskrev Ulven från början. Han liknades ju istället vid "en utblommad maskrosstängel" eftersom han var så lång och smal och hade ett stort, mäktigt afrokrull i olika blonda nyanser. Jag hade så många tvålfagra grabbar i berättelsen ändå, så Ulven fick vara mer charmig än vacker. Å andra sidan har han vakna ögon och det tycker jag personligen är det mest tilldragande som finns, så det går kanske på ett ut. Och nu är han ju bokens hjälte och det ställer kanske vissa krav.
Berättelsens hjältinna är däremot fortfarande inte så grann. När hon introducerades i "Svart eld" påpekades det visserligen att hon hade snygga ben men så mycket mer var det inte. Hon är inte direkt ful, bara alldaglig. Hon heter Kaida och har så dåligt självförtroende att jag börjar bli irriterad på allvar på henne. Självklart faller hon för Ulven, drömprinsen för alla behövande små flickor. Men lever de lyckliga i alla sina dagar? Nja ... knappast.
Kaida är inte någon tacksam figur att skriva romaner om. Jag börjar förstå varför alla envisas med Starka Kvinnor. Just för att jag stör mig på henne måste jag gräva djupare i hennes historia och lära känna henne bättre.
Hon var yngsta barnet i en syskonskara på sex barn, hade en syster och fyra bröder. De var en fiskarfamilj i den radeniska staden Driellast, och Kaida var sin fars favoritbarn ... När hon var tolv år, omkom fadern och alla bröderna i en storm. Modern blev förkrossad, systern listade sig ur det hela genom att gifta sig. Kaida sökte sig också ut ur hemmet för att hantera sorgen och föll snart för en hårfager och betydligt äldre charmör vid namn Korli. Vid tretton års ålder blev hon gravid, till allas fasa. Hennes mor körde ut henne och systern intog någon slags mjäkig mellanställning. Kaida var hänvisad till Korli, som sannerligen inte hade lust att dras med henne och ungen. Men han hade inget val, eftersom hans affärspartner, jättekvinnan Panno, sade ifrån. Panno var så hiskeligt ful att ingen man såg åt henne med annat än fasa, men hon hade en rätt skarp hjärna och det visste Korli också. De drev en ölstuga ihop, och Panno fäste sig vid stackars Kaida och såg till att Korli tog sitt ansvar.
Det gjorde han tyvärr bara för att han måste. Sonen struntade han totalt i, förhållandet med Kaida bestod av gräl, örfilar och hån. Sedan gjorde han förstås ingen hemlighet av att han hade andra damer också vid sidan om. Kaida själv försökte tappert leva på någon slags livslögn om att hon och Korli älskade varandra, för vad hade hon för val? Panno blev hennes enda vän men inte vet jag om det förhållandet var så helt sunt det heller, för Panno var överbeskyddande i all sin vänlighet.
När man ser till denna bakgrund är det ganska lätt att förstå att Kaidas självförtroende var rätt obefintligt. Hon kunde nog te sig rätt kavat vid första anblicken men därunder var hon en väldigt liten och ensam tjej som hängde upp hela sin tillvaro på den älskade lille sonen.
Men en dag står han där på hennes tröskel, drömprinsen. Ulven Heplon, en glad kille som fixar allt, blir kompis med alla, lär sig allt i ett nafs och dessutom verkar ha ett hjärta av guld. Han är världens bäste vän, älskare och styvpappa. Han är helt enkelt nästan för bra för att vara sann ...
Den som inte klarar ens en litenliten spoiler ska blunda nu, för här kommer ett avslöjande: det här förhållandet råkar på betydande svårigheter. Om nu inte någon kunde räkna ut det själv. En sak som gjort boken jobbig att skriva är just deras - med tiden - allt olyckligare relation. Jag förstår dem båda, jag vill vara på bådas sida, men jag medger att Kaida är påfrestande i all sin ynklighet.
Det börjar visst bli läge att införa lite lyckligare kvinnor i den här berättelsen. Å andra sidan är inte killarna särskilt glada de heller ...
Det såg fint ut idag vid lunchtid. Nästan färdig. Skulle elegant klara deadline, om än med inte särskilt mycket marginal. Och vad händer då?
Åskväder! Och när det åskar, då dras sladdarna ur, både här och hos grannen, som sitter på bredbandsanslutningen. Vi är inte åskrädda, men vi är rädda om vår dyra utrustning. Nerslag är inte bara en hypotetisk risk här.
Mycket riktigt drog grannen hastigt ur sladden. Och därmed var förbindelsen med omvärlden väck, och eftersom jag för tillfället jobbar med ett översättarprogram som surrar på en server någon annanstans, blev det tvärstopp. Bara att stänga av datorn. I min desperation satte jag mig med mobiltelefonen i ett hörn och började spela Tetris, snacka om överslagsbeteende ...
Jag missade min deadline ... fick iväg grejorna precis när mottagaren skickat mig ett brev där det stod att hon nu gick hem och att kunden var underrättad om att leveransen inte kommer förrän på måndag. F-n vad lyckat det kändes. Inte för att jag rådde för det, men ändå, där fick man för allt nattarbete och all god vilja. Allt förgäves. Jag sa ett antal Svärord.
Men grejorna är mig alltså ur händerna och jag glömmer för ögonblicket att jag har mer att göra. Det tar vi imorron ... Nu har jag suttit med Åsnornas förbund igen och nu tycker jag om boken igen.
Letar som bäst efter den rätta, stämningsskapande musiken. För ögonblicket blev det något i sammanhanget riktigt standardmässigt, nämligen "Vandraren" med Nordman. Ack ja, snart finns det väl en norm för "fantasymusik" också. Om det inte redan gör det ... (Hedningarna är bra, och dessutom gillar jag när de sjunger på finska för då behöver jag inte störas av texten. Det räcker så bra med min egen.)
Häromdagen såg jag en bild på Leo diCaprio - ja, det var inte precis den första - och tyckte att han såg ut precis som min hjälte Ulven. Fast utan krullhåret förstås. Lustigt, för diCaprio är ju känd för att vara vacker och det var inte så jag beskrev Ulven från början. Han liknades ju istället vid "en utblommad maskrosstängel" eftersom han var så lång och smal och hade ett stort, mäktigt afrokrull i olika blonda nyanser. Jag hade så många tvålfagra grabbar i berättelsen ändå, så Ulven fick vara mer charmig än vacker. Å andra sidan har han vakna ögon och det tycker jag personligen är det mest tilldragande som finns, så det går kanske på ett ut. Och nu är han ju bokens hjälte och det ställer kanske vissa krav.
Berättelsens hjältinna är däremot fortfarande inte så grann. När hon introducerades i "Svart eld" påpekades det visserligen att hon hade snygga ben men så mycket mer var det inte. Hon är inte direkt ful, bara alldaglig. Hon heter Kaida och har så dåligt självförtroende att jag börjar bli irriterad på allvar på henne. Självklart faller hon för Ulven, drömprinsen för alla behövande små flickor. Men lever de lyckliga i alla sina dagar? Nja ... knappast.
Kaida är inte någon tacksam figur att skriva romaner om. Jag börjar förstå varför alla envisas med Starka Kvinnor. Just för att jag stör mig på henne måste jag gräva djupare i hennes historia och lära känna henne bättre.
Hon var yngsta barnet i en syskonskara på sex barn, hade en syster och fyra bröder. De var en fiskarfamilj i den radeniska staden Driellast, och Kaida var sin fars favoritbarn ... När hon var tolv år, omkom fadern och alla bröderna i en storm. Modern blev förkrossad, systern listade sig ur det hela genom att gifta sig. Kaida sökte sig också ut ur hemmet för att hantera sorgen och föll snart för en hårfager och betydligt äldre charmör vid namn Korli. Vid tretton års ålder blev hon gravid, till allas fasa. Hennes mor körde ut henne och systern intog någon slags mjäkig mellanställning. Kaida var hänvisad till Korli, som sannerligen inte hade lust att dras med henne och ungen. Men han hade inget val, eftersom hans affärspartner, jättekvinnan Panno, sade ifrån. Panno var så hiskeligt ful att ingen man såg åt henne med annat än fasa, men hon hade en rätt skarp hjärna och det visste Korli också. De drev en ölstuga ihop, och Panno fäste sig vid stackars Kaida och såg till att Korli tog sitt ansvar.
Det gjorde han tyvärr bara för att han måste. Sonen struntade han totalt i, förhållandet med Kaida bestod av gräl, örfilar och hån. Sedan gjorde han förstås ingen hemlighet av att han hade andra damer också vid sidan om. Kaida själv försökte tappert leva på någon slags livslögn om att hon och Korli älskade varandra, för vad hade hon för val? Panno blev hennes enda vän men inte vet jag om det förhållandet var så helt sunt det heller, för Panno var överbeskyddande i all sin vänlighet.
När man ser till denna bakgrund är det ganska lätt att förstå att Kaidas självförtroende var rätt obefintligt. Hon kunde nog te sig rätt kavat vid första anblicken men därunder var hon en väldigt liten och ensam tjej som hängde upp hela sin tillvaro på den älskade lille sonen.
Men en dag står han där på hennes tröskel, drömprinsen. Ulven Heplon, en glad kille som fixar allt, blir kompis med alla, lär sig allt i ett nafs och dessutom verkar ha ett hjärta av guld. Han är världens bäste vän, älskare och styvpappa. Han är helt enkelt nästan för bra för att vara sann ...
Den som inte klarar ens en litenliten spoiler ska blunda nu, för här kommer ett avslöjande: det här förhållandet råkar på betydande svårigheter. Om nu inte någon kunde räkna ut det själv. En sak som gjort boken jobbig att skriva är just deras - med tiden - allt olyckligare relation. Jag förstår dem båda, jag vill vara på bådas sida, men jag medger att Kaida är påfrestande i all sin ynklighet.
Det börjar visst bli läge att införa lite lyckligare kvinnor i den här berättelsen. Å andra sidan är inte killarna särskilt glada de heller ...
2006-07-08
Önskedrömmar
Jag har drabbats av min regelbundet återkommande glamourfeber. Missförstå mig inte, jag har inte lust att bli kändis eller så. Eller, föralldel, leva "la dolce vita" som After Dark sjunger om. Bada i champagne och festa hela natten, njaeh. Inte riktigt min grej.
Men då är det ju tur att man är författare, så att man kan sluta ögonen en stund och drömma fram den där tillvaron. Min fantasi tycks vara rik såtillvida att jag kan leva mig in i sådana där drömmar väldigt väl. Så jag har insett att jag faktiskt har det där livet inom räckhåll, även om det bara är korta stunder åt gånger. Jag kan drömma fram exakt vad jag vill. Jag kan njuta av mina drömmar. Bra.
Detta fick mig lite osökt att tänka på s k flärdromaner. De är kanske inte lika mycket i ropet längre som de var under 80-talet, när det publicerades mängder av s k FLN-romaner - eller tantsnusk som det ju också hette. Jag har ett par av dessa böcker i hyllan. Det var inte så lätt att komma igenom dem, eftersom de generellt sett var ganska dåligt skrivna och dessutom inte alltid hade en handling som var så himla intressant. Kanske var min glamourlängtan på denna tid inte tillräckligt stor för att jag skulle orka med alla dessa ändlösa beskrivningar av hjältinnans märkesvaror. Och så var det ju frustrerande med alla skitsnygga hjältinnor eftersom jag själv inte kände mig lika skitsnygg och inte kunde leva mig in i hjältinnornas öden tillräckligt mycket för att kunna "idenfiera" mig med dem.
Men de här böckerna skrevs ju inte för att vara litterärt framstående heller. De skrevs för att fylla just ett glamourbehov hos läsarna - möjligen också hos författarna, vem vet?
"Borta med vinden" brukar anföras som en av de ursprungliga flärdromanerna - lite orättvist tycker jag kanske, eftersom ganska mycket i den boken är ganska lite flärdfullt. Titeln anspelar ju på det faktum att flärden faktiskt försvann ... Jag gillade inte boken, tyckte att den var onödigt rasistisk och dessutom dyster och tung framåt slutet, men visst fanns det häftiga partier.
En annan, betydligt bättre kandidat, är Daphne du Mauriers klassiker "Rebecca". Bättre ur litterär synpunkt, bättre för den glamourtörstande. Läs den! Den är bara så romantisk, och samtidigt är det en rätt spännande deckare med ett oväntat slut - för den som till äventyrs inte redan kan intrigen utantill, vill säga. Tantsnusk saknar den däremot.
Så här va (inga spoilers): Hjältinnan, eller snarare berättaren, är en tafatt och mycket slätstruken ung tjej "med röda armbågar och stripigt hår" som på ett tämligen obegripligt vis lyckas bli gift med en något äldre, stormrik och romantiskt bitter engelsk godsägare. Hon kommer med stor förväntan till hans helt fantastiska gods och upptäcker där att minnet av hans första fru, den mystiskt avlidna Rebecca, tyvärr lever lite väl starkt ... så under resten av boken ägnar sig den unga bruden med stigande förtvivlan åt att försöka slåss mot det spöke som är Rebecca. Inte på det ockulta viset förstås, men alla pratar om Rebecca, hela huset bär spår av henne, hushållerskan dyrkar henne fortfarande ... och den nya lilla frun är ett snällt mähä som inte kan och törs säga ifrån. Så där går hon, i Rebeccas hus och bland Rebeccas tillhörigheter och försöker vara gift med Rebeccas man ...
Känns intrigen igen? Ja, för den har kopierats en miljon gånger. Det är som sagt dödligt romantiskt, trots att förhållandet mellan den unga frun och den bittre aristokraten inte skildras med någon större passion. Det är Rebecca, minnet av henne, som är så hopplöst romantiskt. Rebecca är exakt allt det som flärdromanhjältinnor brukar vara. Bokens berättare står däremot där med sitt platta hår och sina nerbitna naglar och går nästan under av mindervärdeskomplex. Man lider med henne och man tjusas samtidigt med henne när Rebecca ideligen blir indirekt beskriven. För Rebecca som person, och Rebeccas hus, är verkligen alldeles enastående ...
Som sagt, läs den. FLN-romanerna är till stor del skräp och tantsnusk, det här är bra på riktigt.
Jäpp, denna bok har blivit efterapad många, många gånger. Den har för romantikromanerna blivit vad "Härskarringen" blev för fantasyn. Jag tror att jag får gå och läsa den lite igen, för att mätta min glamourtörst för denna gång. Vi vill alla vara Rebecca ett slag. Tror vi, he he.
Tänkte här lite snyggt leda över resonemanget på fantasy men si, det orkar jag inte.
Men då är det ju tur att man är författare, så att man kan sluta ögonen en stund och drömma fram den där tillvaron. Min fantasi tycks vara rik såtillvida att jag kan leva mig in i sådana där drömmar väldigt väl. Så jag har insett att jag faktiskt har det där livet inom räckhåll, även om det bara är korta stunder åt gånger. Jag kan drömma fram exakt vad jag vill. Jag kan njuta av mina drömmar. Bra.
Detta fick mig lite osökt att tänka på s k flärdromaner. De är kanske inte lika mycket i ropet längre som de var under 80-talet, när det publicerades mängder av s k FLN-romaner - eller tantsnusk som det ju också hette. Jag har ett par av dessa böcker i hyllan. Det var inte så lätt att komma igenom dem, eftersom de generellt sett var ganska dåligt skrivna och dessutom inte alltid hade en handling som var så himla intressant. Kanske var min glamourlängtan på denna tid inte tillräckligt stor för att jag skulle orka med alla dessa ändlösa beskrivningar av hjältinnans märkesvaror. Och så var det ju frustrerande med alla skitsnygga hjältinnor eftersom jag själv inte kände mig lika skitsnygg och inte kunde leva mig in i hjältinnornas öden tillräckligt mycket för att kunna "idenfiera" mig med dem.
Men de här böckerna skrevs ju inte för att vara litterärt framstående heller. De skrevs för att fylla just ett glamourbehov hos läsarna - möjligen också hos författarna, vem vet?
"Borta med vinden" brukar anföras som en av de ursprungliga flärdromanerna - lite orättvist tycker jag kanske, eftersom ganska mycket i den boken är ganska lite flärdfullt. Titeln anspelar ju på det faktum att flärden faktiskt försvann ... Jag gillade inte boken, tyckte att den var onödigt rasistisk och dessutom dyster och tung framåt slutet, men visst fanns det häftiga partier.
En annan, betydligt bättre kandidat, är Daphne du Mauriers klassiker "Rebecca". Bättre ur litterär synpunkt, bättre för den glamourtörstande. Läs den! Den är bara så romantisk, och samtidigt är det en rätt spännande deckare med ett oväntat slut - för den som till äventyrs inte redan kan intrigen utantill, vill säga. Tantsnusk saknar den däremot.
Så här va (inga spoilers): Hjältinnan, eller snarare berättaren, är en tafatt och mycket slätstruken ung tjej "med röda armbågar och stripigt hår" som på ett tämligen obegripligt vis lyckas bli gift med en något äldre, stormrik och romantiskt bitter engelsk godsägare. Hon kommer med stor förväntan till hans helt fantastiska gods och upptäcker där att minnet av hans första fru, den mystiskt avlidna Rebecca, tyvärr lever lite väl starkt ... så under resten av boken ägnar sig den unga bruden med stigande förtvivlan åt att försöka slåss mot det spöke som är Rebecca. Inte på det ockulta viset förstås, men alla pratar om Rebecca, hela huset bär spår av henne, hushållerskan dyrkar henne fortfarande ... och den nya lilla frun är ett snällt mähä som inte kan och törs säga ifrån. Så där går hon, i Rebeccas hus och bland Rebeccas tillhörigheter och försöker vara gift med Rebeccas man ...
Känns intrigen igen? Ja, för den har kopierats en miljon gånger. Det är som sagt dödligt romantiskt, trots att förhållandet mellan den unga frun och den bittre aristokraten inte skildras med någon större passion. Det är Rebecca, minnet av henne, som är så hopplöst romantiskt. Rebecca är exakt allt det som flärdromanhjältinnor brukar vara. Bokens berättare står däremot där med sitt platta hår och sina nerbitna naglar och går nästan under av mindervärdeskomplex. Man lider med henne och man tjusas samtidigt med henne när Rebecca ideligen blir indirekt beskriven. För Rebecca som person, och Rebeccas hus, är verkligen alldeles enastående ...
Som sagt, läs den. FLN-romanerna är till stor del skräp och tantsnusk, det här är bra på riktigt.
Jäpp, denna bok har blivit efterapad många, många gånger. Den har för romantikromanerna blivit vad "Härskarringen" blev för fantasyn. Jag tror att jag får gå och läsa den lite igen, för att mätta min glamourtörst för denna gång. Vi vill alla vara Rebecca ett slag. Tror vi, he he.
Tänkte här lite snyggt leda över resonemanget på fantasy men si, det orkar jag inte.
2006-07-04
Har du något att säga?
En fråga som kan stressa ihjäl vilken författare som helst. Nåja, mig åtminstone. Man sitter där och totar glatt med sin trevliga berättelse och man har så ininorden roligt när man gör det, och så läser man en hög goda skrivråd. Först kommer "vad är det du vill säga med din berättelse"?
???
Gulp.
När man skriver fantasy eller något annat onyttigt, kan en sådan fråga kännas som en direkt pik. Det känns som om man borde prata om något viktigt, kanske uttala sig om något aktuellt problem eller så. Första gången jag läste den frågan kändes det som om man skulle skrivit något självbiografiskt om man nu haft någon skam i kroppen.
Förlagen klagar förresten på alla debutromaner där huvudpersonen heter likadant som författaren själv och antingen lever exakt som författaren troligen gör, eller också lever ett slags författarens drömliv - eller möjligen mardrömsliv. Läser du vissa kulturspalter kan du rentav få intrycket att debutromaner bara handlar om sånt, emedan fantasy inte finns i sådana artikelförfattares världar.
Min gamla mormor ogillade att jag satt och skrev "sånt som bara är en blandning av böcker du själv har läst". Hon tyckte att jag skulle skriva om självupplevda saker.
Gulp igen!
Jag testade faktiskt, jag var ju inte så gammal precis, och jag blev ohyggligt uttråkad. Vem har intresse av att läsa om mitt liv? Ja, inte ens jag själv, faktiskt. Det som har hänt, det har hänt, och det behöver jag inte sitta och skriva om. Jag är säkert ändå den som är mest intresserad, åtminstone fram tills jag blir en Kändis.
Men som jag skrev om i ett tidigare blogginlägg, ligger det faktiskt något i dessa råd, även om man skriver rena påhitt. Någonstans måste en berättelse förankras i verkligheten även om den är aldrig så mycket fantasy. Någonstans ... tja, någonstans ska ju ens egen syn på livet in. Annars tror jag att det blir väldigt opersonligt. När jag ger kritik på andras alster, vilket jag emellanåt varit väldigt flitig med, brukar jag gnälla på två saker:
1. Ett språk som förefaller vara lånat från favoritförfattaren, snarare än "eget".
2. En rädsla för att beröra lite jobbigare ämnen - åtminstone får man det intrycket. Så snart berättelsen börjar kännas djup och oroande, styr författaren därifrån som om h*n haft ett ekolod som börjat larma. Fast tvärtom, kanske.
Men det är ju just det ... när en berättelse börjar kännas lite obekväm, kanske lite för närgången, när det börjar krypa lite längs ryggraden, det är förmodligen då man börjar beröra något viktigt. Det man ville säga, eller åtminstone borde säga.
"Svart eld" inleddes med ett våldsamt gräl, det har jag säkert sagt många gånger förut. Det var mycket viktigt för intrigen att detta gräl kom till stånd, eftersom det var det som gav hjälten knuffen ut i världen. (Alla berättelser handlar, åtminstone i symbolisk mening, antingen om att en främling kommer till stan eller att någon ger sig ut på en resa! Och i fantasy är det ofta både och!) Men vad grälade de om? Jag hade ett antal uppslag, och de var rätt tama. Styvfadern var en elak typ. Inte konstigt att hjälten drog. Till slut valde jag den enklaste lösningen - hjälten vantrivdes så till den milda grad att han bestämde sig för att sticka, och det tyckte inte styvfadern om. Han tog till våld för att förhindra drängens flykt. De började bråka, det gick åt pipan, kan man lugnt säga.
Men medan jag skrev detta, uppenbarade sig berättelsens verkliga tema och jag visste plötsligt vad jag försökte säga. Det handlade inte om att någon var ond, utan om missförstånd och sviken kärlek, om två personer som var så olika skapta att de bara måste ryka ihop. Den svikna kärleken urartade i någon slags desperat svartsjuka och där fanns hela temat, det som gav boken dess titel.
Vad som var ännu märkligare var att jag en dag märkte att jag hämtat stoffet från verkligheten, även om det blev så förvrängt i sagoformen att ursprunget knappast kan spåras längre. (Hoppas jag ...)
Så visst försökte jag säga något, och visst skrev jag om saker jag upplevt själv och inte bara sett på TV. Det tog bara lite tid att krafsa fram det!
Stephen King påstår att när man väl sätter sig och skriver så kan man skriva om vad sjutton som helst. Nja, det håller jag inte riktigt med om. Man bör skriva om saker som man kan bli personligt engagerad i. Det kan vara "vad som helst" i omvärldens ögon, men det måste ändå vara något som betyder något för mig. Hur kan man annars uppbåda engagemanget som krävs för att skriva en hel bok?
Det finns förstås exempel på motsatsen - när man läser en berättelse som är så full av patos och budskap att man får lust att säga till författaren "öh, om du har så många åsikter kan du väl komma med dem rakt av och inte gömma dig bakom den här genomskinliga intrigen!" (Jag är ingen vän av s k politiska romaner ...) Men det gäller sällan fantastikgenren. Där undviker man blindskären genom att skämta bort allvaret, eller genom att iscensätta en onödig strid där man tryggt kan låta armar och huvuden yra genom luften - det blir mindre personligt på det viset. Och om skurken plötsligt skulle råka visa sig lite för mänsklig får man skynda sig att göra honom falsk och otäck igen så att det inte uppstår något moraliskt dilemma ...
Problemet, som jag antydde ovan, är att man inte kan inleda skrivandet med att sätta sig och rulla med ögonen och mumla "vad är det jag vill sääääga, vad är det jag tycker är viktigt ..." för börjar man i den änden blir det nog mest tillgjort. Dessutom är det ju trist! Man ska ju skriva en berättelse, inte ett första maj-tal. Nej, man får plumsa runt ett slag, leka med uppslagen, forma en slags berättelse och sedan vara beredd på den där resonansen som jag pratade om i en annan blogg. Och sedan skriva om allting en gång till, tjolahopp!
Tror förresten att jag har skrivit allt det här förut, fast jag inte orkar ögna igenom alla mina tidigare blogginlägg. Nå, det beror kanske på att detta är ett ämne som faktiskt engagerar mig väldigt mycket ...
Andra bloggar om: författande, fantasy
???
Gulp.
När man skriver fantasy eller något annat onyttigt, kan en sådan fråga kännas som en direkt pik. Det känns som om man borde prata om något viktigt, kanske uttala sig om något aktuellt problem eller så. Första gången jag läste den frågan kändes det som om man skulle skrivit något självbiografiskt om man nu haft någon skam i kroppen.
Förlagen klagar förresten på alla debutromaner där huvudpersonen heter likadant som författaren själv och antingen lever exakt som författaren troligen gör, eller också lever ett slags författarens drömliv - eller möjligen mardrömsliv. Läser du vissa kulturspalter kan du rentav få intrycket att debutromaner bara handlar om sånt, emedan fantasy inte finns i sådana artikelförfattares världar.
Min gamla mormor ogillade att jag satt och skrev "sånt som bara är en blandning av böcker du själv har läst". Hon tyckte att jag skulle skriva om självupplevda saker.
Gulp igen!
Jag testade faktiskt, jag var ju inte så gammal precis, och jag blev ohyggligt uttråkad. Vem har intresse av att läsa om mitt liv? Ja, inte ens jag själv, faktiskt. Det som har hänt, det har hänt, och det behöver jag inte sitta och skriva om. Jag är säkert ändå den som är mest intresserad, åtminstone fram tills jag blir en Kändis.
Men som jag skrev om i ett tidigare blogginlägg, ligger det faktiskt något i dessa råd, även om man skriver rena påhitt. Någonstans måste en berättelse förankras i verkligheten även om den är aldrig så mycket fantasy. Någonstans ... tja, någonstans ska ju ens egen syn på livet in. Annars tror jag att det blir väldigt opersonligt. När jag ger kritik på andras alster, vilket jag emellanåt varit väldigt flitig med, brukar jag gnälla på två saker:
1. Ett språk som förefaller vara lånat från favoritförfattaren, snarare än "eget".
2. En rädsla för att beröra lite jobbigare ämnen - åtminstone får man det intrycket. Så snart berättelsen börjar kännas djup och oroande, styr författaren därifrån som om h*n haft ett ekolod som börjat larma. Fast tvärtom, kanske.
Men det är ju just det ... när en berättelse börjar kännas lite obekväm, kanske lite för närgången, när det börjar krypa lite längs ryggraden, det är förmodligen då man börjar beröra något viktigt. Det man ville säga, eller åtminstone borde säga.
"Svart eld" inleddes med ett våldsamt gräl, det har jag säkert sagt många gånger förut. Det var mycket viktigt för intrigen att detta gräl kom till stånd, eftersom det var det som gav hjälten knuffen ut i världen. (Alla berättelser handlar, åtminstone i symbolisk mening, antingen om att en främling kommer till stan eller att någon ger sig ut på en resa! Och i fantasy är det ofta både och!) Men vad grälade de om? Jag hade ett antal uppslag, och de var rätt tama. Styvfadern var en elak typ. Inte konstigt att hjälten drog. Till slut valde jag den enklaste lösningen - hjälten vantrivdes så till den milda grad att han bestämde sig för att sticka, och det tyckte inte styvfadern om. Han tog till våld för att förhindra drängens flykt. De började bråka, det gick åt pipan, kan man lugnt säga.
Men medan jag skrev detta, uppenbarade sig berättelsens verkliga tema och jag visste plötsligt vad jag försökte säga. Det handlade inte om att någon var ond, utan om missförstånd och sviken kärlek, om två personer som var så olika skapta att de bara måste ryka ihop. Den svikna kärleken urartade i någon slags desperat svartsjuka och där fanns hela temat, det som gav boken dess titel.
Vad som var ännu märkligare var att jag en dag märkte att jag hämtat stoffet från verkligheten, även om det blev så förvrängt i sagoformen att ursprunget knappast kan spåras längre. (Hoppas jag ...)
Så visst försökte jag säga något, och visst skrev jag om saker jag upplevt själv och inte bara sett på TV. Det tog bara lite tid att krafsa fram det!
Stephen King påstår att när man väl sätter sig och skriver så kan man skriva om vad sjutton som helst. Nja, det håller jag inte riktigt med om. Man bör skriva om saker som man kan bli personligt engagerad i. Det kan vara "vad som helst" i omvärldens ögon, men det måste ändå vara något som betyder något för mig. Hur kan man annars uppbåda engagemanget som krävs för att skriva en hel bok?
Det finns förstås exempel på motsatsen - när man läser en berättelse som är så full av patos och budskap att man får lust att säga till författaren "öh, om du har så många åsikter kan du väl komma med dem rakt av och inte gömma dig bakom den här genomskinliga intrigen!" (Jag är ingen vän av s k politiska romaner ...) Men det gäller sällan fantastikgenren. Där undviker man blindskären genom att skämta bort allvaret, eller genom att iscensätta en onödig strid där man tryggt kan låta armar och huvuden yra genom luften - det blir mindre personligt på det viset. Och om skurken plötsligt skulle råka visa sig lite för mänsklig får man skynda sig att göra honom falsk och otäck igen så att det inte uppstår något moraliskt dilemma ...
Problemet, som jag antydde ovan, är att man inte kan inleda skrivandet med att sätta sig och rulla med ögonen och mumla "vad är det jag vill sääääga, vad är det jag tycker är viktigt ..." för börjar man i den änden blir det nog mest tillgjort. Dessutom är det ju trist! Man ska ju skriva en berättelse, inte ett första maj-tal. Nej, man får plumsa runt ett slag, leka med uppslagen, forma en slags berättelse och sedan vara beredd på den där resonansen som jag pratade om i en annan blogg. Och sedan skriva om allting en gång till, tjolahopp!
Tror förresten att jag har skrivit allt det här förut, fast jag inte orkar ögna igenom alla mina tidigare blogginlägg. Nå, det beror kanske på att detta är ett ämne som faktiskt engagerar mig väldigt mycket ...
Andra bloggar om: författande, fantasy
2006-07-01
Idyll
Jag var ute och gick med hunden nu på kvällen. När solen står lågt och det är vindstilla blir vattenytan alldeles blek, men skogar och klippor blir gyllene istället.
Det var strax över 20 grader i luften och alla sommargäster har kommit till sina stugor, så man kände grilldofter och hörde det trevliga ljudet av middagar bland och häckar och bersåer. Nu blommar schersminerna, rosorna och kaprifolen så det luktar gott överallt. Jag passerade en och annan vitmålad gammal glasveranda där det verkligen fanns blommande pelagoner och vita tyllgardiner. Och ute på sundet brusade motorbåtarna, och fåglarna sjöng så att det ekade mellan klipporna.
Det var så idylliskt att det blev overkligt. Jag blev nästan lite vemodig mitt i alltihop, för jag kände att bättre än så här kan det ju aldrig bli.
Möjligen är jag lite för mätt efter att ha konsumerat lite väl rikliga mängder med paella (lagad utomhus med nya gasolbrännaren) och jordgubbstårta, och så var det ju korvgrillning på stranden nu på kvällen ...
Som sagt - det blir inte bättre. Sommarkvällarna blir inte mer perfekta än så här, det finns inget bättre ställe att befinna sig på. Jag stuvar undan känslan och minnet så att jag har något att hala fram när det blir sämre tider igen.
Det var strax över 20 grader i luften och alla sommargäster har kommit till sina stugor, så man kände grilldofter och hörde det trevliga ljudet av middagar bland och häckar och bersåer. Nu blommar schersminerna, rosorna och kaprifolen så det luktar gott överallt. Jag passerade en och annan vitmålad gammal glasveranda där det verkligen fanns blommande pelagoner och vita tyllgardiner. Och ute på sundet brusade motorbåtarna, och fåglarna sjöng så att det ekade mellan klipporna.
Det var så idylliskt att det blev overkligt. Jag blev nästan lite vemodig mitt i alltihop, för jag kände att bättre än så här kan det ju aldrig bli.
Möjligen är jag lite för mätt efter att ha konsumerat lite väl rikliga mängder med paella (lagad utomhus med nya gasolbrännaren) och jordgubbstårta, och så var det ju korvgrillning på stranden nu på kvällen ...
Som sagt - det blir inte bättre. Sommarkvällarna blir inte mer perfekta än så här, det finns inget bättre ställe att befinna sig på. Jag stuvar undan känslan och minnet så att jag har något att hala fram när det blir sämre tider igen.
2006-06-29
Hemsidor
Nog måste man väl ha en hemsida? En gång i tiden, på den tiden även jag hade Hemsida, hade man en, liksom. Nu har jag ett par, strödda över nätet för de olika roller som är jag. Jag är ju icke blott Ghosthand.
Men nu känner jag att jag faktiskt borde ha någon som är helt i egen regi. Dels var det författarskolan där det mesta av materialet redan är skrivet. Dels var det böckerna. Och så, viktigast av allt just nu, jobbsidan för min firma, den verkligt seriösa således. Ja, det är viktiga hemsidor allihop och ...
... jag fick förstås rampfeber och prestationsångest mitt i alltihop och bestämde mig för att mjuka upp med något enklare. En liten sida om min hund, kanske? Han är ju så söt! Så här såg han ut för ett år sedan, när han var en liten valpis. Han är fortfarande söt, om än inte lika ullig. Hundhemsidor är inte konstiga. Lite rara foton och någon matchande bakgrundsfärg, så var det klart ...
Så gör man. Ta något enkelt. Jag borde följdaktligen jobba med något enkelt litterärt också, fast jag känner inte riktigt för det. Jag vill jobba med Ulven direkt. Men det är som vanligt svårt att hitta tid - det har blivit lite väl många jobbkvällar med sittningar till elva-halvtolv och efter det är jag så lagom tänd på att sitta och författa.
... här skulle jag nu ha skrivit en passus om hur knepigt det är att jobba och samtidigt spela Den Goda Modern för de sommarlovslediga och tämligen krävande barnen, allt medan deras far jobbar över på sitt jobb, men så blev klockan mycket och ungarna skulle läggas vilket de inte ville gå med på, varpå dagens andra Ragnarök gick av stapeln. Nu är det mycket senare och jag är trött. Jaha, det var den bloggen det. Mitt liv i ett nötskal just nu.
2006-06-14
Fnurra på tråden?
Det är tekniska trassel mest överallt. Bredbandsförbindelsen krånglar. Mailservern krånglar. Telefonen krånglar. Och jag får inte upp min egen blogg i fönstret ...
Att jag inte bloggat beror mest på att jag inte författat, och detta beror (fortfarande) på att jag sitter fjättrad vid 'putern alldeles för mycket ändå. När jag lyckas slita mig från jobbet måste jag resa på mig och röra på mig, av rena hälsoskäl. Jag funderar dels på att återgå till att författa med hjälp av kollegieblock och penna (fast då brukar jag få skrivkramp rent fysiskt och det gör ont), dels på att investera lite firmapengar i ett höj- och sänkbart skrivbord så att jag kan byta arbetsställning lite mer. En välkänd fälla för hemmajobbare är ju, som bekant, att man gärna av ekonomiska skäl tummar lite på ergonomi och arbetsmiljö. Vill inte vara osolidarisk mot mina medsystrar här på jorden, men har inte kvinnor av tradition varit rätt dåliga på det här med ergonomi? Min mammas generation - ja, förlåt mig mamma - verkar nästan ha inställningen att städning och liknande ska vara jobbigt och ge värk både här och där, annars är det inte på riktigt liksom. Ja, varför använda svabb med teleskoprör när man kan gå dubbelvikt med en skurborste!
Och jobbar man hemifrån ska man sitta på en kass skrivbordsstol och ha ett snålt tilltaget skrivbord, om man nu inte tar köksbordet istället ...
Gud vet vad den där fantastiska skrivbordsstolen kostade, den jag hade på min Ericsson-tid. Jag vill i alla fall ha en sådan igen. Med gung och fjädring och femtioelva reglage. Och så ett sådant där skrivbord med motor, ja. Bzz, bzz. Med tanke på att jag sitter här tio timmar om dygnet eller mer, borde jag kanske ha bra grejor.
Nej, det där med kollegieblocket är nog värt att tänka på. Då kan jag rentav sitta nere på bryggan en stund och klottra.
Att jag inte bloggat beror mest på att jag inte författat, och detta beror (fortfarande) på att jag sitter fjättrad vid 'putern alldeles för mycket ändå. När jag lyckas slita mig från jobbet måste jag resa på mig och röra på mig, av rena hälsoskäl. Jag funderar dels på att återgå till att författa med hjälp av kollegieblock och penna (fast då brukar jag få skrivkramp rent fysiskt och det gör ont), dels på att investera lite firmapengar i ett höj- och sänkbart skrivbord så att jag kan byta arbetsställning lite mer. En välkänd fälla för hemmajobbare är ju, som bekant, att man gärna av ekonomiska skäl tummar lite på ergonomi och arbetsmiljö. Vill inte vara osolidarisk mot mina medsystrar här på jorden, men har inte kvinnor av tradition varit rätt dåliga på det här med ergonomi? Min mammas generation - ja, förlåt mig mamma - verkar nästan ha inställningen att städning och liknande ska vara jobbigt och ge värk både här och där, annars är det inte på riktigt liksom. Ja, varför använda svabb med teleskoprör när man kan gå dubbelvikt med en skurborste!
Och jobbar man hemifrån ska man sitta på en kass skrivbordsstol och ha ett snålt tilltaget skrivbord, om man nu inte tar köksbordet istället ...
Gud vet vad den där fantastiska skrivbordsstolen kostade, den jag hade på min Ericsson-tid. Jag vill i alla fall ha en sådan igen. Med gung och fjädring och femtioelva reglage. Och så ett sådant där skrivbord med motor, ja. Bzz, bzz. Med tanke på att jag sitter här tio timmar om dygnet eller mer, borde jag kanske ha bra grejor.
Nej, det där med kollegieblocket är nog värt att tänka på. Då kan jag rentav sitta nere på bryggan en stund och klottra.
2006-05-22
Schlagerprat, förstås
Eurovision Song Contest. Jag får ibland så vilda behov av att engagera mig vilt i något glamoröst och stort. (Måste få komma bort från vardagstristessen.) Till sommaren blir det fotbolls-VM, då får man väl festa till det lite igen. (Mitt fotbollsintresse blossar upp rejält under sådana tillställningar, för att sedan slockna totalt.) Nu har det varit ESC som fått förgylla tillvaron under ett antal dagar. Det verkade trevligt där i Aten. Lite flashigt sådär.
Och det är absolut obligatoriskt att tillställningen som sådan ska vara full med kalkonframträdanden, falsksjungande tjejer som desperat viftar med alla attribut, urusla skämt, konstiga etnopopballader, vidrigt fula kläder, divor, plattlåtar och arga diskussioner efteråt om Rätt Låt Vann. (Nähä! Joho!)
"Rätt" vinnarlåt får med fördel vara glad, medryckande, ha en refräng som sätter sig som klister i örat och väldigt gärna vara dansvänlig också. Var Finlands bidrag vulgärt? Eh, att köra strippshow för att vinna röster och att ge avkall på sin konstnärliga integritet, det tycker jag att vulgärt. Annars tycker jag inte att det spelar någon roll om man uppträder i guldlamé eller i halloweenutstyrsel, bara man gör det helhjärtat, för att man själv gillar det.
Lordi lyckades därmed i år leverera årets mesta schlager på ett suveränt stilsäkert vis. Jag skojar absolut inte. Jag är full av beundran. Den här segern var den roligaste sedan ABBA.
Carola har för övrigt en fantastisk röst och var förvisso också rätt stilsäker meeen ... vad har det tagit åt svenska folket som röstar fram sådana tråkiga låtar, år efter år? Jag är klart imponerad av prestationen att föra upp det här bidraget till femte plats. Och jag misstänker att ytterst få av poängen egentligen hade med själva låten att göra.
Ska väl tillägga att Anna Vissis kläder verkligen var tjusiga, samt att bildproducenten uppenbarligen höll mer på henne än på finländarna. Lordi hade ett fyrverkeri på scen, men det var visst inte meningen att TV-tittarna skulle få se det ...
Och det är absolut obligatoriskt att tillställningen som sådan ska vara full med kalkonframträdanden, falsksjungande tjejer som desperat viftar med alla attribut, urusla skämt, konstiga etnopopballader, vidrigt fula kläder, divor, plattlåtar och arga diskussioner efteråt om Rätt Låt Vann. (Nähä! Joho!)
"Rätt" vinnarlåt får med fördel vara glad, medryckande, ha en refräng som sätter sig som klister i örat och väldigt gärna vara dansvänlig också. Var Finlands bidrag vulgärt? Eh, att köra strippshow för att vinna röster och att ge avkall på sin konstnärliga integritet, det tycker jag att vulgärt. Annars tycker jag inte att det spelar någon roll om man uppträder i guldlamé eller i halloweenutstyrsel, bara man gör det helhjärtat, för att man själv gillar det.
Lordi lyckades därmed i år leverera årets mesta schlager på ett suveränt stilsäkert vis. Jag skojar absolut inte. Jag är full av beundran. Den här segern var den roligaste sedan ABBA.
Carola har för övrigt en fantastisk röst och var förvisso också rätt stilsäker meeen ... vad har det tagit åt svenska folket som röstar fram sådana tråkiga låtar, år efter år? Jag är klart imponerad av prestationen att föra upp det här bidraget till femte plats. Och jag misstänker att ytterst få av poängen egentligen hade med själva låten att göra.
Ska väl tillägga att Anna Vissis kläder verkligen var tjusiga, samt att bildproducenten uppenbarligen höll mer på henne än på finländarna. Lordi hade ett fyrverkeri på scen, men det var visst inte meningen att TV-tittarna skulle få se det ...
Sanslöst utarbetad
Jag levererade just en laddning översatta dokument, och nu försöker jag hitta tillbaka till verkligheten. Frånsett en del matpauser och vimsiga utflykter till exempelvis Catahya har jag suttit och jobbat som en idiot under så många dagar att jag tappat räkningen på dem. Igår körde jag från nio på morgonen till halv två ... på morgonen ... eller natten, eller vad man nu säger. Deadline är deadline.
Det som händer när man jobbar på tok för mycket att är en underlig overklighetskänsla så småningom börjar infinna sig. Det tycks pågå något slags liv därute, men man är avskuren från det. Det är lite skrämmande, som om man befann sig i en dröm. Känslor av depression smög sig också på. Det brukar bli så när jag blir trött. Tankarna stannar inte, de börjar spruta runt på högvarv istället, fast allt mer förvirrade. (I sista stadiet blir det väl däremot väggen, antar jag.) Jag känner mig oerhört ensam och övergiven.
Nu skulle det sitta fint med en långpromenad med vovven men nu åskregnar det därute så jag får hitta på någon inomhusaktivitet istället. Nästa jobbpaket har redan anlänt, tre andra ärenden ligger också och väntar på mig med förebrående miner. Men jag tror att jag tar någon timmes time-out, sådär.
Har i alla fall slitit mig emellanåt för att snegla på melodifestivaler och liknande. Mer om detta kommer. Hjärnan går som sagt som en överhettat turbomotor just nu.
Det som händer när man jobbar på tok för mycket att är en underlig overklighetskänsla så småningom börjar infinna sig. Det tycks pågå något slags liv därute, men man är avskuren från det. Det är lite skrämmande, som om man befann sig i en dröm. Känslor av depression smög sig också på. Det brukar bli så när jag blir trött. Tankarna stannar inte, de börjar spruta runt på högvarv istället, fast allt mer förvirrade. (I sista stadiet blir det väl däremot väggen, antar jag.) Jag känner mig oerhört ensam och övergiven.
Nu skulle det sitta fint med en långpromenad med vovven men nu åskregnar det därute så jag får hitta på någon inomhusaktivitet istället. Nästa jobbpaket har redan anlänt, tre andra ärenden ligger också och väntar på mig med förebrående miner. Men jag tror att jag tar någon timmes time-out, sådär.
Har i alla fall slitit mig emellanåt för att snegla på melodifestivaler och liknande. Mer om detta kommer. Hjärnan går som sagt som en överhettat turbomotor just nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
