Ber om ursäkt

Bloggen ligger och vilar. Författaren har blivit stum.

Jag är ledsen, det har varit en eländig tid. Knappt hinner man hissa tillbaka flaggan i topp, så åker den ner på halv stång igen. Det är mycket som gör ont just nu, mycket sorg, mycket som är väldigt svårt att förstå.

Jag tror att bloggen ska få tiga i ytterligare någon vecka medan jag begrundar livet och försöker hitta orden igen. Livet går trots allt vidare, man hämtar sig.


Följande undersköna musikstycke tillägnas dem som lämnade oss mellan hägg och syren.

Jaha

Jag hade visst både rätt och fel. Prickade in två av tre i topp 3, det var ju inte så illa. Island tvåa som jag trodde. Sverige kom på plats 21 och inte 17, men jag kan ju försvara mig med att Sverige faktiskt låg på nr 17 under en stor del av omröstningen ... :P

Grattis Norge men ... jag är ledsen, men jag fattar inte riktigt. Tyckte inte låten var så särdeles. För mycket norge-etno. Eller ja, om man ser till konkurrensen som minsann inte var direkt överväldigande, så. Den dög väl, men inget jag fastnade för. Förresten, någon som minns ett bidrag i svenska melodifestivalen 1976 som hette "Ola mä fiola"?

Vilken låt jag själv faktiskt tyckte var bäst? Storbritannien. Så originell är jag. Grekland hade roligaste scenshowen. Och bäst av allt av var akrobaterna i inledningen.

Filosofisk klurighet

Ikväll vinner Grekland ESC. Island kommer tvåa och Norge trea. Sverige kommer på plats 17.

Oj, vad fel jag kommer att få.

...


Bra, jag kommer definitivt att få rätt i något av mina påståenden ovan. Vad skönt det är att alltid ha rätt.
(Ja, jag kommer att få fel också men det är smällar man får ta ... )
Hoppas att ingen tror att jag gillar någon av ovan nämnda låtar, för det gör jag inte. Jag bara sitter och gissar.

Jo, men klart att jag tittade

Dottern skulle ju se ESC-semin. Då fick jag också göra det. Jag har nog aldrig, säger aldrig, sett en sämre semifinal/final i ESC. Först grimaserade jag, sedan skrattade jag, mer och mer.

Malena Ernman? Kändes löjligt överlägsen i sammanhanget. Jag kan fortfarande inte med låten, men hon är ju det charmigaste vi har skickat till ESC på år och dag, jämte The Ark förstås. Och sista tonen i låten är ju, som tyskarna skulle sagt, spitze!

Jag tror fortfarande på placering 17.

Island? Jag förstår inte hypen, det lät ju bara som ... ja, något liknande. Vitryssland hade lånat Christer Sjögren och en massa vita lakan, festligt. Det turkiska numret var en hemskt blek kopia av Sertabs suveräna vinnarlåt från 2003. Tydligen en av vinnarfavoriterna i år - voffodådå?

Jipee! För att citera en vän: ESC börjar bli en parodi av sig själv.

Men nu lyssnar vi lite på Sertab, bara för att jag nämnde henne.

Årets ESC

Det drar visst ihop sig till årets ESC-spektakel igen. Den här gången är mitt intresse sådant att jag inte hört ett enda av bidragen, förutom det svenska. Inte något. Frågan är om jag kommer att titta, jag tror inte det.

Det som förundrar mig är att det fortfarande finns folk som tar detta skämt på allvar, som tror att det spelar någon roll hur "vi" placerar oss, som pratar taktik och ära och faderullan. Den här tävlingen går inte ut på någonting. Vinnaren får minimal eller ingen hjälp i sin fortsatta karriär. Röstningen är ett stort skämt och har inget, säger inget, med kvaliteten att göra. Det kan visserligen vara lite underhållande att se själva finalprogrammet, men resultatet förefaller mig vara jämförbart med resultatet i "Så ska det låta". Alltså, vem bryr sig?

Det svenska bidraget ... jag är ledsen över att behöva säga att jag inte gillar det. Jo, jag gillar opera, på riktigt alltså. Jag gillar Malena Ernman riktigt mycket. Jag gillar till och med den där suspekta musikformen som ibland kallas symfonisk discorock. Men det går någon slags gräns vid operadisco. Jag förstår för övrigt inte de entusiastiska röster som säger att äntligen skickar vi någon som kan sjunga också. När gjorde vi inte det? Lena Philipson kan sjunga. Martin Stenmarck kan sjunga. Carola Häggkvist kan sjunga. Ola Salo kan sjunga. Charlotte Perrelli kan sjunga. Malena Ernman kan också sjunga, javisst. Vi skickar något som sticker ut? Slovenien skickade en operadiscolåt 2007. Det dyker upp operasångare med jämna mellanrum i den här tävlingen.

Jag skådar i min kristallkula och får fram följande: Malena Ernman kommer till final och hamnar där på sjuttonde plats. Take it or leave it, jag har alltså inte hört de andra bidragen. Jag har förresten ofta jättefel i de här sammanhangen. Eller också är det resten av världen som har jättefel, jag föredrar att se det på det viset ...

Här kommer det bidrag jag gillade bäst förra året. Det kom på nittonde plats, men blev ändå en hit i Sverige. Sångaren påminner mig om någon, vem det nu är ...

IQ-befriat

Puckobluff nr 2 (se nr 1 nedan) hittar man på Facebook. [Fotnot: Facebook är inte självt upphovet till dessa applikationer utan påpekar att de är externa.] Där finns många s k quizzar, dvs idiotiska små frågor som mynnar ut i mer eller mindre skämtsamma svar. Sånt kan man roa sig rätt länge med. Hela tiden frestas man att testa sin IQ också. Tryck här. Javisst, varför inte göra det också? Jag faller till slut för det, man är ju fåfäng (och så kvalar jag tydligen in i Mensa, enligt inofficiella uppgifter i alla fall).

Testet är misstänkt enkelt - om man nu inte tycker att "vad är hälften av en fjärdedel av en femtedel av 20000?" är jättesvårt att räkna ut - och på slutet stöter man inte på det sedvanliga "Publicera" utan uppmanas uppge sitt mobilnummer om man vill ha svaret på SMS. Nä, varför skulle jag vilja det? Jag känner att jag har alla rätt på detta så jag är förstås nyfiken. Men jag klickar på "Fortsätt"-knappen utan att fylla i numret.
Nej, då börjar programmet envisas. Uppge ditt telefonnummer om du vill ha svaret på SMS! Men ge er då. Plötsligt upptäcker jag att det står en himla massa rader finstilt längst ner på sidan också. SMS:et till mig kommer att kosta 15 spänn. Dessutom tecknar man sig i och med detta för en abonnemangstjänst där man har "rätt" att genomföra x antal sådana här larviga tester för x antal pengar inom ett antal månader. Nu börjar det plocka på här, va. De får mitt telefonnummer och tar sig i och med detta rätten att dra en massa pengar från mitt kontantkort. Detta skrivet med en text som knappt går att läsa och som jag, dumt nog, inte ens såg vid första anblicken.

Men öh, detta sades det ju inget om i början! Inte ett pip om avgifter och abonnemang, de ville bara ha mitt telefonnummer ...

Jag lämnar hastigt sidan. Min IQ får jag inte reda på, men vi säger väl att den var tillräckligt hög då. Facebookprogrammet hämnas genom att påstå att en del av mina fb-vänner kallar mig idiot, men sånt får man väl ta ... Men precis som i förra fallet med telefonförsäljaren, känner jag mig mest idiotisk som inte genomskådade det hela direkt. Förra året var det en person som lurade mig i flera månader med trevliga mail innan jag insåg att jag råkat ut för en mytoman och puckofant. Brr.

Nu tillägnas alla världens puckofanter följande låt. Lite tråkig video, hihi, men texten är fortfarande väldigt bra:

Hur många lurade du på jobbet idag då, mamma?

Telefonen ringer, det är någon som vill tala med "marknadsansvarig" på vårt ena företag. Jag stönar inombords och bereder mig på att bryta svadan med det vanliga "nej tack, vi är intresserade" så snart det går. Dessa telefonförsäljare gör mig snart vansinnig, och jag tycker att deras säljteknik blir allt mer påstridig och tröttsam. Det börjar bli jobbigt att idiotförklaras för att man inte på stört vill acceptera vartenda frestande erbjudande som dimper ner.

Det är en trevlig ung tjej som ringer, förstås. Vad vill hon då? Jo, hon ringer från "Din Region" och vill bara kolla om uppgifterna stämmer eller om vi har gjort några ändringar. Öhö, jaha, nu ser jag till att hon använder rätt telefonnummer, bra. Vill vi verkligen inte ha med verksamheten också i registret, eller ska vi stå kvar med enbart företagsnamnet? Det kostar extra att ha med uppgifter om verksamheten. Nejnej, säger jag, inget sånt.

"OK", säger hon vänligt, "då står ni kvar med 1950 då." (1950? Är det en kod? tänker jag. Nå, skit samma.)
Och sedan kollar vi adressuppgifterna och de stämmer också.
"Bra, då har ni fakturan om några dagar ..."

Precis här börjar det bli tillräckligt sent på eftermiddagen för att till och med jag ska vakna till. I bakhuvudet surrar en del märkliga påpekanden - se tidigare inlägg om intuition förresten - och jag frågar vad det är för en faktura.
"Ja, 1950 kronor sa vi ju", säger hon ganska hastigt.

Fast väänta nu, säger den lilla rösten i bakhuvudet, vad är detta "Din Region" för något? Det är ju inte "Din Del"? Och har vi någonsin betalat något till dem tidigare? Närmare tvåtusen spänn, för att stå med i ett jävla register? Omöjligt, så jobbar inte vi i det här företaget. Och jag som skött bokföringen minns inget om sådana här fakturor. Nänänä. HALLÅ.
"Du, jag har ändrat mig", säger jag, "vi vill inte vara med i det här. Ta bort oss."

Häpen tystnad. Sedan säger hon att nämen oj, så kan ni väl inte göra, alla företag är ju med i det här, det är ju så man syns ...
"Men vi vill inte." (1950 kronor? Är du klok, människa?)
"Men det är väl jättesynd, nu när vi fått telefonnumret rätt ..." (Hej, det var ju också ett argument.)
"Vi har inget behov av att vara med i detta just nu, tack."
"Men ska jag verkligen ..."
"Ja, verkligen. Vi går med igen i framtiden om det lämpar sig då."
Djup suck.
"Ja, om det är så du vill ha det", säger hon bedrövat och så avslutar vi samtalet. (Jag får två till från olika telefoniföretag inom loppet av en kvart, men det hör inte hit. Då har jag fått upp ångan och säger bara NEJ TACK.)

Senare på kvällen berättar jag om detta för bättre hälften. "Jaha du", säger han, "det är sådana där bedragare jag har varnat dig för. Sedan skickar de något som heter 'beställningsfaktura' och sedan hotar de med indrivning om man inte betalar, så att man får vända sig till polisen för att bli av med dem." (Bättre hälften har varit avdelningschef på ett större företag, se. Han har råkat ut för detta många gånger.)

Herregud. Hon som lät så trevlig. Men vad farao är detta för jävla sätt egentligen? Ringa upp och låtsas att man redan är kund hos dem när man inte är det? "Kontrollera uppgifter", se om det blivit några "ändringar", få fakturabeloppet att låta som en kod. Okej, kära Din Region, då är det inte mer än rätt att jag namnger er i denna blogg. Era metoder stinker.

Jag undrar bara hur man kan med att ha ett sånt här jobb. Om man verkligen mår bra av det. Jag skulle inte gjort det. Jag skulle hellre varit arbetslös.

En liten sill på villovägar

Bloggen har tagit en liten paus. Det bara blev så. Plötsligt kunde jag inte skriva längre. Det är ett ovanligt svårt fall av skrivkramp - och här skulle jag väl skriva att det var som att köra rätt in i väggen, men så är det inte alls. Snarare som att köra på en av de där spikraka vägarna som brukar skildras i en massa amerikanska filmer, och mitt därute i intet tar bensinen slut. Motorn hackar, hostar, stannar, och bilen rullar sakta ytterligare några meter och sedan är det verkligen stopp. Allt vi hör är vinden som sveper sanden över asfalten.

Jag borde kanske övergå till att göra film istället.

Jag vet inte varför det blev så, men med ens fick jag börja anstränga mig till och med för att kunna skriva brev. Alltså, jag fick anstränga mig. Skrivandet och jag är ju ungefär som havet och sillen annars. Men romanen tystnade, bloggen tystnade, den hemliga dagboken tystnade, breven blev en ansträngd uppförsbacke och jag ... ja, jag blev sittande där bakom ratten, stum och förvånad, medan sanden fortsatte att sila över vägen och så småningom följdes av en och annan rullande buske och dödens tystnad fortsatte att råda.

Det har varit ett fantastiskt vårväder och jag tog en kamera istället och gick ut i världen och tog lite kort. Sedan hade jag roligt när jag satt och fixade till dem i Photoshop; jag börjar bli bra på det verktyget nu efter alla dessa år. Överhuvudtaget har jag rätt roligt. Planterar blommor och sår fröer och fixar och donar. Men så var det detta med havet och sillen. Även en liten sill kan klara sig en stund uppe på torra land. Men den vill inte vara där, och till slut dör den ju.

Det är inte ens det att jag saknar saker att skriva om, tvärtom. Men jag verkar ha tappat bort verktygen. Meningarna formar sig inte längre snabbt i huvudet utan flyter bara omkring, om de inte direkt faller platta och döda till marken.

Men jag tänker att idag, nu jävlar alltså. Nu kliver jag ur bilen och knuffar den framför mig om jag måste, hela vägen bort till närmsta mack. Jag vill inte sitta här längre och torka ut. Jag vill tillbaka till mitt hav. Nu vill jag det! Så nu ska jag skriva igen, hur svårt det än känns. Jag ber om ursäkt om det verkar gå lite knackigt. Men vem vet, rätt som det är dyker det kanske upp en hjälte med reservdunk.

Jättelistigt

Idag har jag en riktigt lång att-göra-lista. Mot slutet av den dyker en ovanligt dum och egendomlig punkt upp:
"Glöm vissa saker".

Jaha. Ja, den kan jag bocka av nu, för jag minns inte längre vad det var som fick mig att skriva den, hahaha.

Den oanalysbara intuitionen

Varning: tycker ni att mina vanliga inlägg är flummiga, ska ni nog inte läsa det här. Jag undrar om någon alls vill läsa detta, förresten. Men strunt samma.



Per Tengstrand har en blogg som handlar enbart om Beethovens sonater. Där finns mycket att lära för en musikamatör som jag. Jag har just tagit del av en liten lektion i hur sonater är uppbyggda. Det visade sig vara ganska likt en roman på hela taget. På något vis har man ju anat det, fast man inte kunnat sätta ord på det själv.

Sådan är jag nämligen. Jag vill kunna sätta ord på alla konstnärliga upplevelser. Och jodå, även jag kan skruva upp volymen på menlösa hitlåtar och bara låta dem strömma genom mig, utan att jag reflekterar över den. Men det stör mig lite när en låt påverkar mig, och jag inte riktigt kan förstå hur. Det blir som att läsa en bok och tycka att den är bra, fast man inte vet varför. Eller tvärtom, känna disharmoni i upplevelsen och inte kunna analysera vari felet ligger.
Just när det gäller skrivande har jag kommit rätt långt i analyserandet. Illa vore det annars, eftersom jag skriver själv. I längden blir det ganska dåligt om man bara skriver utan att veta vad man gör. (ibland blir det förresten dåligt ändå.) Dessutom ska man som kritiker hålla väldigt tyst om man inte kan precisera exakt vad det är man ogillar. Ja, jag kan svänga mig med terminologin nu. Treaktsprincipen, tom swifties, mary sue, tvåskoprincipen, björn på stranden, setup och kiss-off, as you know Bob, speglingar och maguffins, det finns mängder av uttryck. Detta ska dock inte förväxlas med alla genreindelningar som kan plocka entusiasmen ur vilken författare som helst. Få saker är nämligen så nedslående som att få etiketter tryckta på sig, att få veta att man skrivit en postapokalyptisk urban dark vampire fantasy (etc) när man själv trodde att man hittat på något nytt ...
Men när det gäller musik har jag alltså varit lite mer ute och famlat i spenaten. Ibland så mycket att jag inte ens kunnat formulera frågorna, och då kan man inte få svar på något heller. Därför blir jag löjligt glad när jag plötsligt får veta lite mer, när det faktiskt finns ord som beskriver processen.

Men nu kan man förstås invända att musik inte ska beskrivas med ord. Musik är ju en känsla, ofta ordlös. Eller? Jag vet faktiskt inte. Jag skulle snarare vilja säga att musik skapar känslor i en, och jag är så ohjälpligt nördig att jag måste veta hur. Det är ett inre driv i mig, detta att jag ständigt måste veta hur och varför. Det räcker inte med att för mig. Jo, ibland kanske. Man kan ju inte intressera sig för allt. Men så trillar man dit på något, börjar gräva ... och kan inte sluta. Och varenda gång är det så förtvivlat roligt. Därför är det lite av en fasa att ställa en nördig "hur funkar det"-fråga till en konstnär och få ett goddag yxskaft till svar. Tänk om de själva inte vet. Tänk om de inte har tänkt. För faktum är att man gör rätt mycket här i livet, inklusive konst, utan att tänka efter. Man går på känslan - det känns bra, fint. Men det är av föga värde för oss nyfikna att veta. Man sitter där med sitt varför och vill tränga djupare in i Konstens Sanna Väsen (nu var jag högtravande) och det går inte.

Häromdagen fick jag ett infall och skrev ett långt brev till en vän om intuition. Det är något jag anser är väldigt viktigt, något man borde utveckla så mycket mer. Men ... hur går det ihop med analyserandet, då? Svaret är: inte alls. Det intuitiva skapandet är helt motsatt det analytiska. Tesen jag entusiastiskt delgav min stackars vän är nämligen att intuition i sig är omöjligt att analysera. I samma stund man försöker, försvinner den. Det verkar som om det inte går att vara medveten och omedveten på en och samma gång, i alla fall inte om samma sak ... Sann intuition förutsätter nämligen någon form av omedvetenhet.
Själv är jag alltså den analytiska typen, vilket förvisso inte hindrar mig från att handla intuitivt emellanåt, men i efterhand måste jag ändå försöka komma fram till vad som hände. Hur det kunde bli sådär.


En sak måste dock sägas direkt: intuition skapas nio gånger av tio genom kunskaper. Man lär sig något, man får det "i ryggmärgen" och därefter kan man börja handla omedvetet, och ändå rätt. I gamla SVT-klassikern "Snillen spekulerar" som sändes efter varje Nobelprisutdelning (det gör det kanske fortfarande?) ställdes varje år den tradiga frågan "existerar vetenskaplig intuition?" Jag stönade varje gång, särskilt som svaret alltid var "ja". Själv höll jag inte alls med! Jag tänkte att om man inte har någon som helst vetenskaplig utbildning, träning eller erfarenhet, är det nog inte mycket bevänt med den intuitionen.
Idag skulle jag vilja utveckla den tanken en aning mer. Intuition kan visserligen skapas av utbildning, träning och framför allt erfarenhet, men det omvända gäller ju inte alltid. Man kan syssla med en sak i ett helt liv och ändå vara både döv och blind för intuitionen även om man är aldrig så kunnig. Hemligheten här tror jag ligger i att man måste våga ge efter också. Vi lär oss ju redan som små barn att kväva alla "impulser", att aldrig lita på argument som "det känns bra, helt enkelt". Sådant godkänns aldrig som motivering. Ja, inte av mig heller, som synes.

Jag står alltså helt kluven här. Jag tror nämligen att intuitionen är något väldigt bra och värdefullt för oss. Exakt var den kommer ifrån vet jag inte. Ibland föreslås det att det helt enkelt är högra hjärnhalvans sätt att tala. Den är som bekant nästan stum och därför kan den inte i ord beskriva hur den kommer fram till något. Så när den verbala vänstra hjärnhalvan inte hänger med i tankegångarna, blir resultatet ett hjälplöst "jag kan inte säga hur, jag vet bara" när man ska försöka förklara sig.

Man kan söka sig vidare. Det är kanske inte bara höger hjärnhalva, det är kanske Överjaget självt som pratar. Eller Gud, den universella intelligensen eller vad som helst. Den där oceanen av omedvetande som jag tidigare pratat om i den här bloggen. Vårt medvetna jag är så oerhört litet jämfört med det. Sett ur den synvinkeln är det kanske väldigt bra när man har svårt att sätta ord på något. Det tyder på att man använder andra delar av skallen än den idag så överhettade och överbelastade vänstra halvan.

Men det knepiga med den intuitiva intelligensen är alltså dess undanglidande. Man kan inte plocka fram den på befallning. Att följa varenda nyck och göra det som först faller en in fungerar nämligen inte alltid så bra. Det är åtminstone det jag har kommit fram till. Det är skillnad på nycker och intuition. Det förstnämnda är snarare ingen tankeverksamhet alls, medan det senare faktiskt är mycket tänkande, även om man inte kan beskriva det ... När vet man vilket som är vad? Ja, det är just det ... man kan inte ställa sig frågan, för då är man ju borta redan där. Då har man gått ifrån omedvetenheten. Då kan man lika gärna strunta i intuitionen och bli analytisk istället.

Meditation brukar ju ofta framhållas som en metod att få kontakt med sin intuition. Jag tror bara delvis på det. Jag tycker om meditation och tror att det är ett fint sätt att komma till ro, så att man inte drunknar i floden av konstiga infall och grubblerier. Man behöver lite tystnad inombords ibland. Men nu säger jag det igen: man kan inte medvetet göra sig omedveten.
Vi har alla hört de typiska exemplen på folk som kommer på lösningar på svåra problem när de gör något helt annat. Det är väl så det är. Det är först när man kommit ur meditationen och återupptagit sitt vanliga liv som de där berömda snilleblixtarna dyker upp. Just precis, snilleblixtar kallas det ju ibland. Det kan man ju säga när ordet "intuition" börjat bli tjatigt ... Knepet verkar snarare ligga i att låta vänster hjärnhalva bli upptagen av något lagom distraherande. Mina bästa romanidéer har en dålig ovana att dyka upp när det verkligen inte passar - jag har fått mer än en snilleblixt på tråkiga sammanträden. Men återigen, det går inte att medvetet distrahera sig och samtidigt tro att det omedvetna då ska börja arbeta. Grejen är den att man måste koppla av mer än så. Man måste verkligen glömma sina problem på riktigt.

Och sedan kommer det. Plötsligt vet man bara. Eller också måste man bara. Plötsligt väljer man en väg man inte valt förut, man fattar beslut som verkar både ologiska och irrationella men ändå visar sig vara väldigt bra i efterhand, man får sina liljeholmens, lidnerska knäppar och heureka-ögonblick - vi har så många namn på detta fenomen och ändå har vi så svårt att erkänna dess stora betydelse. Det leder till extas, flow och flyt. Det är en mycket berusande upplevelse, som man förstås gärna vill komma tillbaka till.

Men jag fortsätter alltså att analysera. Likt en törstig parasitblomma suger jag näringen ur det som jag slagit klorna i. Jag gräver och frågar och undrar allt mer, och detta är också en slags berusning för mig. Jag tror alltså att dessa två så skilda saker egentligen hänger ihop. Genom att analysera andras konstnärliga arbete och beskriva det på ett rationellt sätt, kan jag så småningom bygga upp intuitionen inom mig själv. Det är så jag tror att det är. Men framför allt fascineras jag av min egen drivkraft och besatthet, den som hela tiden tvingar mig att forska vidare och vidare.

Det måste ju vara intuitionen som får mig att göra det.

Riktiga talanger är det ont om

Susan Boyle hade tur som ställde upp i en brittisk talangjakt och inte i svenska Idol eller Talang ellervaddenuheter. Där hade hon väl bara fått veta att hon var för gammal och tjock eller något i den stilen. På något vis kan man liksom höra det i bakhuvudet.



Själv måste jag ju säga som de flesta gör vid det här laget, nämligen att hon har en fantastisk röst. Vilken känsla! Vilken ... talang.

Jag gör en liten fuling

På Aftonbladet tipsar "fattigbloggaren" Jessica Ritzén om hur man bloggar för att lyckas som bloggare - dvs hur man attraherar så många läsare som möjligt och framför allt får så många kommentarer som möjligt.

Jag gör en liten fuling och kommenterar. Jag kan nämligen till Jessicas "tio budord" tipsa om att antalet besökare ökar drastiskt om man besöker andras bloggar och kommenterar dem.

En annan "smart" modell är att få uppbackning av kvällstidningarna som skriver ÅH, ETT NYTT INLÄGG PÅ SUCCÉBLOGGEN så fort vissa bloggare skriver något överhuvudtaget. Jag nämner inga namn, va.

I övrigt är jag inte så säker på att nirvana i denna värld mäts i antal kommentarer. Jag har sett bloggar där skribenten plåtat sin gröttallrik och bett läsarna föreslå syltsort till den. 37 kommentarer, typ. Jag har sett jättefina och smarta bloggartiklar utan kommentarer alls. Det finns ingen riktig korrelation mellan antal kommentarer och bloggens kvalitet.
Och då är ju frågan vad som egentligen är viktigast här. Problemet med hennes "budord" är att de skapar ännu mer likformighet i bloggvärlden. En blogg är ett blankt papper som man får fylla i efter eget tycke och smak. Man ska göra vad man vill med det. Om det enda man tänker på är att få många läsare och många kommentarer riskerar det hela att bli uddlöst. Nä, man gör inte automatiskt succé bara för att man "är sig själv". Ibland blir det tvärtom. Alla som kör en egen stil blir faktiskt inte populära. En del blir utbuade, andra ignorerade. Men heder åt alla som åtminstone vågar.

Jag har inte så värst många besökare här om dagen men några är det ju alltid. Och jag kan i alla fall skryta med att jag står på egna ben och inte lanseras av vare sig den ena eller den andra blaskan. Dessutom skriver jag inlägg när jag vill, om vad jag vill och hur långt/kort jag vill. Jag skulle känna mig stressad och jagad om jag tvingade mig att skriva minst en gång om dagen. Då känns det lite meningslöst, för skrivglädjen är viktigast av allt för mig. Jag älskar att skriva. Jag vill fortsätta med det.

Så mitt eget tips om hur man inte alls attraherar läsare men däremot har roligt själv, är: våga vara dig själv även när du bloggar. Även om du därmed bryter mot vartenda "bloggbudord" som finns och får noll läsare. Det är liksom inte hela världen. Fråga mig, jag har eldat upp flera kilo text som jag hoppas att ingen annan någonsin läste. Ändå ångrar jag inte ett ord av all den trycksvärtan och tiden jag offrade.

Vakant

Jaha, det var ungefär här jag skulle ha skrivit en recension på nyutkomna albumet Jesus Christ Superstar (på svenska). Dvs det kunde jag gjort om jag haft en skiva att recensera.

Men Gud ville visst ge mig lite elak särbehandling. Alla som förhandsbeställt skivan verkar ha fått den före påsk. Utom jag. Det känns inte kul att vara speciell på just det viset.

Nu undrar väl vän av ordning vad tusan jag ska recensera albumet för, jag som redan gjort djupdykningar både om översättningen och showen, och dessutom filosoferat helt fritt kring Jesus ...

Vad finns det då kvar att analysera, va? Jo, en sak, GISSA VAD. (Detta är ett intelligenstest och den som kommer på svaret får en karamell. Ledtråd: de flesta recensenter av skivan verkar, häpnadsväckande nog, också ha glömt det. De tyckte kanske inte att det var så himla viktigt?) Till detta passar ett album väldigt bra. Nu skulle jag ju kunna ta den engelska utgåva jag redan äger och gå igenom den, men jag vill vara rättvis. Det är Malmö Operas version jag är ute efter. Jag betalade en massa pengar för att få den på direkten.

Jag vet inte vad jag gjort för ont. Kanske var det någon däruppe som inte gillade mina föregående recensioner, vad vet jag. Jag var en av dem som gapade om en CD-utgåva, det ser man om man läser mina föregående inlägg i ämnet. Jag fick som jag ville. Eller ... nästan, alltså.

Suck.

Ett riktigt idolmöte

Häromdagen mötte jag en legend och hjälte. Jag fick kändisfrossa så att det räckte för lång tid framåt. Detta ska jag nu berätta om.

Allvarligt? Jag har ju tidigare deklarerat att detta inte är någon namedroppingblogg. Jag tycker att sånt är patetiskt och har jag ett privat samtal med en kändis skriver jag inte om det med stora bokstäver här, nej. Dessutom brukar jag inte få kändisfrossa heller.

Men. Häromdagen fick jag nästan nypa mig i armen. Jag mötte - en båt. Jag var ombord på Greenpeaces flaggskepp "Rainbow Warrior". Det var helt enormt. Det vill säga, fartyget i sig är inte särskilt enormt, och dessutom är det rätt slitet. Men för mig, som vuxit upp med Greenpeace viftande i ögonvrån under större delen av mitt liv, var det snudd på overkligt att kliva ombord. En större kändis kommer jag aldrig att få möta.

Detta är alltså inte den första "Rainbow Warrior". Det första sänktes som bekant med hjälp av två bomber 1985, och besättningsmannen och fotografen Fernando Pereira miste livet. Efter detta myntade Greenpeace sin slogan "You can't sink a rainbow" och 1989 inköptes denna gamla trålare, som utrustades med tre master och sedan dess har seglat över de sju haven. Denna kikare kommer från det ursprungliga fartyget och är fortfarande i bruk.





Vad gör Rainbow Warrior i svenska farvatten just nu? Jo, man bevakar de marina reservat som vi har. Det är inte särskilt känt att vi har sådana, nej. Avsikten är att bevara de ömtåliga kallvattenskorallreven som är livsviktiga för att många arter ska kunna fortleva och återhämta sig. Regeringarna i EU har åtagit sig att skydda reservaten men inte mycket har hänt. Därför har nu Greenpeace dumpat stora granitblock på botten vid reservaten, vilket gör att man inte kan bottentråla där (vilket man alltså inte får, men gör ändå). Tidigare har man gjort detta i Spanien med mycket gott resultat, och nu har man alltså gjort samma sak vid svenska kusten. Jo, för det är fullt lagligt att dumpa stora stenar. Det gäller bara att sikta rätt, så att man inte mosar själva reven ... det skulle ju vara rätt klantigt ...

Vi fick också veta att de förväntade protesterna från yrkesfiskarna i stort sett har uteblivit. Tvärtom stöder de i allmänhet aktionen, eftersom den hjälper till att bevara fisket för framtiden. Jaja, om man lägger ut sådana här undervattenssuggor kan ju faktiskt ingen alls bottentråla där, och då blir det ju rättvist.

Själv förundrades jag över hur en så enkel idé som att slänga i en sten kan vara så effektiv.

Vi fick också den intressanta historien kring den lilla "galjonsfiguren" i fören. När fartyget just tagits i bruk, 1989, hittades den här trädelfinen - flytande i havet. En liten välgångsönskning från havsdjupen, kanske? Hursomhelst, sedan dess har den suttit här i fören som en liten lyckobringare. Vad kan väl vara mer passande?



Idag har Greenpeace 3 miljoner stödmedlemmar runt om i världen, varav 100000 i Sverige.

Den som äter palsternackor, tralala ...

Jag stiftade bekantskap med palsternackor när jag var liten. Det ingick i någon soppa eller gryta jag fick, och jag minns fortfarande hur äckligt det var. Något vitt och vattnigt som skvimpde runt och inte smakade något alls, fast lukten fick mig att associera till fotsvett. Usch.

Sedan levde jag i en herran massa år med begreppet "palsternackor = tråkmat" i huvudet. Alltså sådan mat man äter i största nöd, men undviker om det går. Det brukar ju gå. Den stackars palsternackan dras med en präktighetsstämpel. Något som fanatikerna äter. Hör på namnet bara: Pal-ster-nacka. Urtråkigt!

Nu har jag i alla fall helt och hållet omvärderat palsternackan. Det är en delikatess. Jag lovar. Det gäller bara att anrätta den med lite kärlek och omsorg.

I vår odlingslott, den jag nämnde i ett inlägg alldeles nyss, har palsternackorna troget väntat i jorden hela vintern, täckta av ett tjockt lager halm. Lite frost gör dem bara sötare, och de håller sig bäst på det här viset. Igår grävde vi upp ett helt lass. Det blev ugnsbakade rotsaker härhemma: man skalar och slantar palsternackorna i rätt grova skivor och blandar dem med annat gott, t ex potatisklyftor, på en långpanna. Dränker in det hela i rapsolja, saltar med flingsalt och ugnsbakar i 200 grader i sisådär en halvtimme. Sedan får hela härligheten rinna av ordentligt och serveras sedan som ... tja, pommes frites. Fast mycket godare. Palsternackorna är mjuka och fantastiskt söta på insidan, och frasiga och guldgula på utsidan.

Idag testade jag en annan variant: skala och skiva palsternackorna och koka dem nätt och jämnt mjuka i mikron ihop med lite salt, någon sked vatten och pressad citron. Bred ut dem i en form, ös över rikligt med riven ost och gratinera i ugnen.

Det blev himmelskt.

Om detta, att kunna äta egna och helt nyskördade grönsaker på det här läckra viset i början på april, inte är sann lyx, då vet jag inte vad det ordet egentligen innebär. Och alldeles snart sår vi fröna till årets odlingar. Det ska bli enormt roligt.

Ibland blir det så här

Igår skrev jag hela dagen. Kvällsmaten blev försenad för jag glömde tiden. Det var ingen roman jag höll på med, utan en annan text. Det var inte meningen att jag skulle lägga mängder med tid på den, men det råkade bli så ändå.

Sedan bestämde jag mig för att slänga hela skiten. Så kan det också bli. Eftersom jag använt hela dagen åt att sitta och skriva, hade jag ju inte heller gjort något annat av värde. En hel dag slösades alltså bort på ingenting.

Jo förresten, jag lade en timme på att titta lite på filmen "The Matrix" också. Det var kanske det bästa. Jag älskar den filmen, fram till att den spårar ur alltså. Det filosofiska anslaget är underbart, i synnerhet för oss affirmationsfans. "TRO inte att du kan göra det, GÖR det." Jag måste skriva en analys på den filmen någon gång. Drar man ut godbitarna ur den och struntar i tramset, är det en helt fantastisk film, faktiskt banbrytande. Synd att de föll för den billiga våld&action-lösningen till slut.

Tid för e-bok

Jag tror att min bok var den första svenska fantasyboken som gavs ut som e-bok. Det var ett spännande experiment. Numera finns det många fler böcker i den genren att tillgå, men fortfarande känns det lite trögt på e-boksfronten.

Dock undrar jag om det inte börjar dra ihop sig till e-bokens genombrott.

Jag tror att det som hittills hindrat utvecklingen har varit den uppenbara otrivsamheten med att läsa en bok på datorn. Att sitta vid ett skrivbord och läsa från skärmen är ingen höjdare direkt. Halva nöjet med att läsa är ju att krypa ihop med boken i ett soffhörn och göra det riktigt mysigt för sig. Eller varför inte ligga i hängmattan, om man nu har en sådan, eller läsa på bussen, eller i sängen.

Man är föralldel lite mer mobil med en laptop, men det är ändå inte riktigt någon höjdare. Inte som en pappersbok, långt därifrån.
Men det finns ju vissa fördelar med e-boken också. Om man lånar en från bibblan behöver man inte ens gå till bibblan utan man kan ladda ner den hemifrån. Det tackar sådana som jag för, eftersom jag har flera mil till närmaste bibliotek och ingen som helst koll på när bokbussen kan tänkas passera mina trakter. Dessutom är det aldrig kö till e-boken och den lämnar tillbaka sig själv när lånetiden gått ut, så man behöver inte tänka på sånt. Det är väldigt praktiskt.

Men det allra mest praktiska är att man kan ha enormt många böcker lagrade i sin dator, utan att de tar någon fysisk plats utöver den som datorn själv tar. I somras var familjen på Danmarkssemester, och vi hade en laptop med oss och bredband och hela faderullan, och då tänkte jag flera gånger på hur häftigt det skulle ha varit att släpa med sig hundra e-böcker också. Att ha tillgång till mängder av böcker är rikedom för mig. Bara känslan är så skön. Ja, jag är less på TV, jag orkar aldrig titta på någonting numera.

I somras började jag alltså titta på det som kallas e-boksläsare. Det är små finurliga saker som nu börjar komma rätt långt i utvecklingen. De är tunna som anteckningsböcker och kan lagra hundratals e-böcker, och texten visas på något som kallas "elektroniskt papper" vilket är mycket nära äkta papperskänsla. Toppen! Det var bara det att den modell jag intresserade mig mest för, kostade en fantasisumma. Alltså fick projektet läggas lite på is ... och så var det ju en annan liten detalj: böckerna då?

Amazon har en egen e-boksläsare, Kindle. Den ser alldeles utmärkt ut, frånsett att jag fattar det som att den läser ett speciellt filformat. Självklart måste en vettig e-boksläsare kunna läsa vanliga pdf-filer, tycker man. Dessutom måste man bo i USA för att kunna köpa en. Jaha.

Själv hittade jag en i mitt tycke ännu smartare lösning i början på detta år, när jag investerade i en mini-PC. Detta är alltså en laptop i miniformat. Den har ett riktigt tangentbord (som man faktiskt kan skriva på) och en 10-tumsskärm, och den väger ett kilo och är inte mer skrymmande än vilken genomsnittlig fantasyroman som helst. Faktiskt är den mycket tunnare. Den har ett batteri som klarar sig i flera timmar, den är så liten att man kan ha den med sig överallt och det är hur bekvämt som helst att ligga och läsa på den i sängen, som om den var en vanlig bok. Och det visade sig att den var toppen att läsa e-böcker från. Jag lånade, laddade och läste. Denna lilla dator, som jag köpte mest som en leksak, har visat sig vara suveränt användbar. Inte för att jag skulle vilja sitta och göra översättarjobb på den, men som multimediakompis på resan är den oslagbar.

Men så var det detta med böckerna då. Nu är jag beredd att satsa stort på det här, nämligen. Datorns SD-kort rymmer 16 gig, hur många böcker kan man ladda in på ett sånt, va? Jo, rätt många. Hyfsat många. Tänk er själva, ett helt bibliotek på något eller några SD-kort som man kan förvara i plånboken. Det är ju helt magiskt. Men ... jag är inte nöjd med utbudet av e-böcker. Det finns ganska många titlar, men jämfört med pappersbokstitlarna är det löjligt lite. Dessutom är jag inget fan av Liza Marklund, Mia Eriksson och Jan Guillou och då faller typ hälften av de skönlitterära titlarna bort redan där. Det jag undrar över är varför inte alla böcker nu görs som e-böcker, också? Sådär väldigt mycket dyrare kan det inte bli. Alla böcker är ändå pdf-filer när de går till tryckeriet.
Det utländska utbudet är något bättre, och dessutom är de elektroniska titlarna betydligt billigare än de tryckta exemplaren, plus att man slipper betala fraktkostnader ... Men ändå. Varför är det fortfarande så ont om elektroniska titlar på svenska marknaden?

Argumentet att det är jobbigt att läsa från datorn håller alltså inte längre. Det är nu i princip lika komfortabelt att läsa från en e-boksläsare eller en mini-PC. Å andra sidan kan man inte kludda i låneböckerna eller göra hundöron i dem, men det ska man hursomhelst inte göra i låneböcker - HAR ALLA NOTERAT DET NU? Och det är en överlägsen fördel att man kan släpa med sig hur många böcker som helst utan att det kostar extra vikt och utrymme. Så nu väntar jag på att svenska marknaden ska vakna. Nu är det hög tid för e-boken att slå igenom på allvar!

Även om jag medger att få inredningsdetaljer är lika mysiga i ett hem som en välfylld bokhylla. Några SD-kort är förvisso inte riktigt lika kul att titta på, och dessutom kan de fara in i dammsugaren om man är slarvig ...

April

Mars månad är till ända. Det har varit en riktigt intressant månad, inte minst ur bloggsynpunkt. Jag har dragit upp nya strategier och mål för mitt bloggande. Det är möjligt att det inte syns för någon annan än mig, men jag är ändå ganska nöjd med hur det har artat sig hittills.

I början av månaden lyssnade jag alltså på Staffan Scheja och Aurora Chamber Soloists. En betraktelse över detta ligger och väntar i kulisserna, men jag är inte riktigt färdig med detta ännu. Men jag minns att det var väldigt mörkt och att det började snöa när jag körde hem därifrån.

Idag har det varit fjorton grader ute, solen har lyst och krokusarna blommat, och fast jag skriver detta efter åtta på kvällen har solnedgången nätt och jämnt hunnit passera. Det händer sannerligen saker. Jag älskar den här årstiden. Jag tog in ett antal grenar när vi beskar körsbärsträdet häromveckan, och de står nu nere i vardagsrummet och blommar för fullt. Bara en sådan sak. Idag har jag kikat på påskpysseltips på nätet och blev sådär sinnessjukt sugen på att börja pyssla. Göra ohyggligt komplicerade och vackra och läckra påskgodisar, typ fyllda chokladägg med kristyr och marsipandekorationer - kan någon berätta för mig hur man blandar hushållsfärgerna gul, röd och grön så att det blir krokuslila? - eller varför inte göra en vacker scrapbook med guldbokstäver och bokmärken och allt möjligt jättefint? Sånt tar tid. Men jag är i pyntartagen nu, och då är jag inte ens gravid.
(Jo det är jag - med en roman. Men det räknas inte.)
Framför allt vill jag skriva soliga blogginlägg, fulla med vårens färger och vårregn och fågelsång och det där varma kvällsljuset som äntligen börjar återkomma. Sådant där som är det vackraste i hela världen.

Vitt glas - en novell

Följande novell är ett kapitel ur en kommande bok. Lämpligen ska man ha läst "Svart eld" först för att hänga med i svängarna. Det är inte bokens första kapitel, och det är förmodligen inte den slutliga versionen - och det är inte den bok som står närmast på tur att stappla ut i världen. Men det var det här som ville bli skrivet just nu.
Håll till godo.



Rummet hade två våningssängar. Jarga låg på den ena överslafen och kisade mot det halvöppna fönstret. Eftermiddagssolen gjorde glaset mjölkvitt och strimmigt och bildade en sexdelad fyrkant, på två sidor kantad med en skarpt lysande solstrimma, på den grovt rappade väggen bredvid honom. Fönstret var överraskande eftersom det var så smutsigt. Han hade trott att varenda vrå i vingbärarnas värld var putsad och felfri. Han hade trott det mer än någonsin när han red uppför backen mot det som kallades vingbärarstaden. Ett palats, som hans bror lite vårdslöst kallat det. Men det gick inte att överblicka ens på avstånd om man inte vred på huvudet fram och tillbaka. Långa murar, böljande över kullar och mörka träddungar. Breda, fyrkantiga torn, vita och gyllene fanor, och hus och ännu mer hus, stora och små - alla uppförda i den där sortens sten som bleknar med åren och till slut blir bländvit i solskenet. Och så lukten som genomströmmade vartenda rum och skrymsle - varm såpa på slitna stengolv, gamla böcker, svettiga stövlar med mycket läderfett. Ordning och traditioner, rutiner som nött sig ända in i väggarna. Här i elevernas hus kunde man rentav storkna av den.
Sedan kom han alltså in i det här rummet där han skulle bo under obestämd tid framöver och upptäckte att fönstren var otvättade. Det var illa ställt med en när man skrattade åt en sådan sak. Men han var snurrigare än han varit på år och dag, och därför sträckte han ut sig på sängen med armarna under huvudet och började andas. Lyckligtvis verkade hans blivande rumskamrater redan ha kommit och gått. Deras tillhörigheter var slängda på de andra sängarna, så han hade fått ta den som var över. Han sneglade lite. Resemantlar av grovt ylletyg, packsäckar utan emblem, travar med slitna böcker. Saker som inte sade honom något, saker som lika gärna kunde ha tillhört honom själv.
Bara en liten stund till, så skulle han gå ut. Samling för de nyantagna på stora gräsplanen var det sagt. De äldre eleverna var upptagna av sitt, de nya hade väl redan gått iväg för att inte komma för sent. Elevernas hus var tomt, dörrarna hade slutat gnissla, rösterna hade dött bort i fjärran. Han ville bara vila lite i sin ensamhet, i de sista ögonblicken av lugn och ro. Nu var han i sitt nya hem. Det var i alla fall det han fått veta, och nu försökte han begripa det själv. Ena stunden red han mot Radillast i Erlos sällskap och himlade sig åt dennes prat om elevantagningar och inträdesprov. Nästa låg han här, klädd i elevernas fula tunika och färdig att gå till sin första lektion.
Någon hostade utanför det öppna fönstret. Förmodligen var det en elev som satt och solade sig i gräset intill väggen och precis som Jarga tog igen sig en liten stund innan allvaret började. Det var säkert många som var utmattade just nu. Jarga gissade i alla fall att det var så, men han visste inte säkert eftersom han de senaste dagarna varit alltför omtumlad för att hinna lägga märke till vad någon annan gjorde. I huvudet surrade bilder och ljud, allt i en enda röra, men genom allt mässade Erlos röst utan uppehåll. Det hade den gjort sedan de lämnade Gömstället tillsammans.
”De andra pojkarna är mellan femton och sjutton år, så du kommer att tillhöra de äldsta. Det kommer att vara en fördel för dig. Annars måste du vara medveten om att de andra har tränat för det här sedan de var små. Underskatta dem inte.”
”Jaha, vadå”, sade Jarga och spelade dum, ”är det meningen att jag ska tävla mot dem? I så fall kan jag ju lika gärna ge ...”
”Nej, alla som godkänns blir antagna”, sade Erlo och fortsätte att prata utan att ens vrida på huvudet. ”Men naturligtvis jämförs ni alltid mot varandra. Sedan finns en antagningsnämnd som fattar det avgörande beslutet. Och tyvärr är omständigheterna sådana att du nog måste vara mycket bättre än de andra för att anses vara lika bra.”
Jarga hade redan hunnit lära sig att ju snirkligare Erlo uttryckte sig, desto surare var han. Därför svalde han det första han varit på väg att säga, men efter en stund fick han ändå öppna munnen:
”Men det säger väl allt, va? Det här är ingen bra idé, det kommer ju inte att gå, jag ...”
Jag vill inte, var det enda han egentligen ville säga. Det var ju självklart att han inte ville. Ändå fanns det ett slags löjligt tvivel inom honom, en liten röst som viskade att visst ville han. Visst hade han i hela sitt liv velat ha svärd och vita kläder och vara en alldeles äkta vingbärare. Nog var det så? Nog hade väl alla hans föraktfulla ord om vingbärare bara varit ett sätt att försöka hålla stoltheten uppe?
Men det var inte längre han som bestämde, utan Erlo. Och Erlo hade bestämt att Jarga skulle till antagningsproven och sedan bli vingbärare. För honom fanns inte några diskussioner om att vilja eller inte. Han verkade inte ens kunna föreställa sig att man kunde ha sådana funderingar.
”Det är ju bara under en tid som det kommer att vara så här”, sade han nu. ”En övergångsperiod, Jarga. Sedan blir du naturligtvis som alla andra. De vänjer sig.”
Jaså, de vänjer sig, tänkte Jarga och stirrade på hästens öron som tycktes peka som två pilar på vägen framför honom. Men jag då?
Men nu förväntades han alltså vara bäst. Bäst på något som alla utom han hade tränat på i åratal. Han fnös några gånger för sig själv bara för att markera hur jävla dumt allt detta var, samtidigt som han fortsatte att slåss mot den lilla frestande rösten som gärna ville vara bäst också. Kanske var han bra. Han hade i alla fall läst på i flera månader. Han kunde allt i de där böckerna som Erlo gett honom. Han var säkert bättre än någon annan på att kasta kniv, och han visste att hans kropp inte var som andras. På Gömstället hade han visat sin läkare hur lätt han kunde klättra i träd och gå på lina. Hon skakade på huvudet och skrattade av förundran.
”Du är rena underverket, det förstår du väl?” sade hon. Och Jarga promenerade av och an på linan och visste också att han var ett underverk, och han var glad och stolt för första gången på riktigt länge.
Men det var innan Erlo sade det där om att knäcka ben. Innan det började handla om att visa upp sig för den där antagningsnämnden och låtsas vilja bli något man inte alls var säker på att man ville bli.
För sedan stod han framför nämnden, som helt enkelt utgjordes av ett antal gravallvarliga vingbärare vilka stirrade på honom som om han varit en marknadsbjörn. Likt en marknadsbjörn fick han sedan också göra sina konster för dem. Han svarade på frågor från de där böckerna, berättade om sin familj, de saker som Erlo alltså lärt honom om hans familj, han skrev och räknade och ritade några lustiga figurer. Sedan skulle han och en massa andra unga pojkar, dem han skulle vara bättre än, ut i skogen och rusa genom en slags hinderbana, där man skulle springa, hoppa, krypa, balansera och klättra som om man hade djävulen själv i hälarna.
Nå, det gick ju rätt bra ändå. Han hade tur, det började med balansgång en lång bit och där lade han resten av skaran bakom sig. Men när han flåsade i mål stod Erlo och de andra vingbärarna där med sina stenansikten och applåderade inte ens.
Tydligen räckte det inte ens med att vara först. Han skulle visst ha varit mycket mera först. De andra pojkarna som kom efter honom fick beröm, en del av dem. Han sökte Erlos blick, men kunde inte fånga den. Under några ögonblick kom hatet över honom.
Din förbannade träbit, fattar du ingenting? Jag är den ende som har gjort det här på riktigt!
Nej, Erlo var inte nöjd med honom, det kändes. Jarga sprattlade och kämpade dagen lång och dagen därpå, och på nätterna låg han i en knölig säng i ett litet rum som kallades gästrum och var så trött att han efteråt inte ens kunde komma ihåg hur han kommit dit eller därifrån, eller vad och när han ätit.
Tredje dagen stod han i alla fall och trängdes med alla de andra i den där enorma hallen med trappor och gallerier. Det var väldigt mycket folk på plats – vitklädda vingbärare, deras kvinnor, vanliga radenare, ungdomar, gamla, alla möjliga människor, och bland dem alla de pojkar som varit med på antagningsproven. Fotsida klänningar svepte över golvmosaiken, stövlar skrapade och gneds mot varandra, skratten var på sina håll för bullrande för att låta naturliga, kvinnohänder smekte diskret smala pojknackar, tillgjorda hälsningsfraser kvittrade i luften. Sorlet var förväntansfullt, nu skulle man snart få höra resultatet från antagningsproven. Jarga såg mest i golvet, när han inte sneglade upp mot Erlos stela ansikte. Han vågade inte titta på någon annan.
Så det gick åt pipan, ville han säga. Förlåt, men jag har liksom inte hunnit öva på hästhoppning.
Men han sade ingenting, för Erlos ögon var lysande, isande blå och det betydde att han var missnöjd, och det var tydligen Jargas fel. Han var så lång, och när han höjde hakan och skådade ut över folkhopen som om han försökte stirra mot världens ände, var han oåtkomlig. Jarga sänkte blicken mot golvets mångfärgade rutor igen och kände hur det hettade i kinderna.
Förlåt Erlo, men det här var din idé, inte min. Jag gjorde mitt bästa, jag försökte verkligen.
Han tog ett steg bakåt och ville sätta sig på trappsteget han hade bakom sig. Då sköt Erlos hand ut och grep tag i hans arm så hårt att han nästan skrek. Innan han hunnit hämta sig från förskräckelsen stirrade de isblå ögonen rakt in i hans.
”Se upp var du sätter fötterna, lille bror, för du står på just den plats där vår far bröt nacken förra året.”
”Men vad bra att du berättar det för mig just nu!” snäste Jarga så högt att huvuden vreds omkring dem och Erlos solbränna blev betydligt kraftigare än förut. Jarga gned sin arm i smyg. Han visste nog varför Erlo sagt sådär. Det där hade varit en typisk örfil, bara för att lille bror inte skött sig bra nog på proven. Men kunde han nypas kunde Jarga, det skulle han ha väldigt klart för sig.
Men därefter blev det dödstyst i hela hallen. Jarga såg sig ivrigt omkring, säker på att det nu skulle bli ett slut på denna mardröm, men upptäckte sedan att samtliga hade vänt sig åt samma håll och nu bugade djupt, män och kvinnor. Han ensam stod upprätt och stirrade upp mot en liten vithårig figur i ett av de övre gallerierna, en vingbärare med röd mantel.
Kungen.
Jarga skyndade sig att också buga, innan någon fick anledning att klaga på honom även för detta, men han visste att han under ett kort ögonblick hade stuckit upp som en flaggstång bland alla böjda ryggar, och det måste kungen ha sett. Men den lille mannen smög stillsamt vidare bland pelarna däruppe och alla rätade på sig igen. Det var som om ett spöke dragit förbi, en tyst påminnelse om vad det hela egentligen handlade om. Sedan steg sorlet igen, det dunkade i golvet någonstans och en gäll mansstämma ekade genom hela hallen:
”Resultatet av årets antagningsprov är klart! Ansökande har varit ...”
Därefter följde en lång rad av namn, där Jarga uppfattade ett ”Jarga Gelessor” mitt i. Intill honom ryckte Erlo till som om alla musklerna spänts i honom. Jarga såg till sin förvåning att han blivit alldeles svettig i pannan och att ådrorna på halsen svällde. Nej, han var tydligen inte arg ändå. Han var bara nervös. Livrädd. Jarga undrade om han själv också borde vara livrädd, drog efter andan och kände att han faktiskt nästan var det också. Mannen med den gälla rösten snappade också efter luft och gjorde en kort paus. Därefter avfyrade han pilen som alla väntat på:
”Samtliga har godkänts på proven och är från och med nu antagna till elevutbildningen. Härmed tackar antagningsnämnden för sig och gratulerar alla som deltagit.”
Ett ögonblicks tystnad, och sedan kom ett glädjetjut och en dånande applåd. Jargas mardröm sprängdes med en blixt och en åskknall och han stod som lamslagen vid trappan där hans far hade omkommit och kände golvet gunga under sig.
”Å du milde tid”, mumlade Erlo intill honom, och plötsligt gav han Jarga en hård dunk i ryggen. ”Det gick!”
Plötsligt lyste han som en sol, som om han aldrig varit det minsta nervös eller missnöjd. ”Det gick, du klarade det!” sade han igen.
”Du trodde inte det”, sade Jarga som inte vågade jubla själv, trots att varenda människa i den här hallen just nu verkade skratta, prata eller gråta, gärna allt på en gång. ”Du trodde inte att jag var bra nog.”
”Visst trodde jag det!” Erlos ögon var nu blå som sommarhimlen igen, och ögonbrynen hissades upp i pannan. ”Du var strålande! Jag är stolt över dig. Det är bara det att ...” Han avbröt sig, för nu trängde sig några äldre män fram för att gratulera honom.
Gratulera honom. Som om det varit han som gnott runt som en råtta under de senaste dagarna. Jarga vände sig bort och låtsades varken se eller höra vad som hände omkring honom. Han stirrade på trappsteget där hans far tydligen hade legat och dött förra året. Och, efter vad Erlo berättat, mumlat hans, Jargas, namn för första och sista gången. Tänk om han varit här nu. Tänk om han hade vetat, gubben.


Och nu låg han här, på sängen som var hans, och försökte fatta vad som just hade hänt. Jarga Gelessor Vilihnemi, vingbärarelev. Han var sjutton år och hade just suttit på dårhuset, hade blåröda ärr från knivhugg på halsen och ännu fler ärr i själen, och här var han i vingbärarstaden med en bror som var hans ende släkting och som han inte hunnit lära känna, i en värld som han inte begrep sig på. Nu var han plötsligt vingbärarelev och förväntades med tiden dra på sig vit skjorta och svära den där förbannade trohetseden ...
Gruset knastrade därute. Någon kom gående.
”Nämen hej, Felip”, hojtade en ung, sträv röst. ”Sitter du här och latar dig? Var är alla?”
”De har nog gått iväg till samlingen. Jag är också på väg, men lite mör i kroppen är man allt”, svarade pojken under fönstret. ”Fast det är skönt att vi kan sätta igång på allvar.”
”Du var väl aldrig orolig för hur det skulle gå?”
”Nejvars”, sade Felip. ”Om man inte klarar proven har man ändå inget här att göra, eller hur? På tal om det åkte jag ju dit ordentligt. Fick dårhusfallet på halsen.”
Jarga snodde runt på sängen och lade sig på mage med hakan tryckt mot händerna. Helst hade han inte velat höra mer, men det var omöjligt att sluta lyssna nu. Felip tänkte tydligen inte alls på vad ett öppet fönster kunde innebära, utan pratade på, säkert övertygad om att alla andra redan lämnat huset.
”Jaså, du menar han ... furst Gelessors bror?” Jarga föreställde sig att nykomlingen nu slog sig ner bredvid Felip och lade benen i kors. Han lät som om han var lite äldre än Felip, men hade inte riktigt hunnit lägga sig till med de fullfjädrade vingbärarnas dryga tonfall. En äldre elev, förstås.
”Ja, vi ska dela rum”, sade Felip med en tillgjord suck. ”Så länge som det nu blir innan han åker ut. Och så ska jag bo med lille Berkin Sevelor, du vet. Han tror ju verkligen inte mycket om sig själv. Jag trodde faktiskt inte att han skulle klara proven och det gjorde visst inte han heller.”
”Vem? Gelessor eller Sevelor?”
”Berkin, menar jag. Men han krånglade sig ju igenom det hela och hann inte andas ut förrän han upptäckte att vi fått dåren till sovkamrat. Jag trodde att Berkin skulle göra på sig! Inte blev han gladare när han fick veta att Deks Geldan också skulle bo hos oss. Han är väl förresten en sådan där ... du vet, hjälpt av Fonden. Har du sett honom? Skrämde såklart slag på lille Berkin bara genom att visa sig ... Fattig som en lus men stor som ett hus.”
Ett lågt skratt kluckade därute.
”De ville väl fördela oss jämnt inför dragkampstävlingarna”, fortsatte Felip. ”Inte för att han stör mig särskilt mycket, men jag tänkte ändå att härligt, det var ju verkligen ett sällskap att hamna i. Fosko gapflabbade när han hörde det.”
Det var tyst en stund. Det mjölkvita ljuset flimrade i gult när Jarga bet ihop tänderna. Han mådde inte riktigt bra.
”Fosko, är det han, den där smale, svarthårige?” sade den äldre eleven sedan. ”Jaja, han. Lite märkvärdig av sig, va?”
”Ja, visst är han det, men han är åtminstone inte utfattig. Eller nervsjuk! Kan du fatta att man börjat plocka folk från Gömstället nu och skickar dem till proven? De flesta trodde ju inte att det var sant ens, inte förrän killen stod där med en blick som botten av en tom flaska.”
”Men var han inte rätt bra på proven?”
”Äh! Jo, visst.” Felip lät inte särskilt imponerad. ”Drillad till bristningsgränsen av guldhårige gudafursten Erlo. Det blev ju pinsamt till slut att se det. Dåren kunde citera sida upp och sida ner från hela första bandet av ’Radenisk historia’. Han hade visst lärt sig vartenda ord utantill! Vad han måste ha pluggat, stackarn! Är det inte sådana de är, en del av de där knäppskallarna? Kan rabbla lagboken fram- och baklänges och uppochner, men kan inte ta en promenad på en rak gata utan att villa bort sig, och begriper mindre av texten än en treåring skulle ha gjort.”
Han skrattade en stund. Även om resten av världen tydligen inte dög åt honom, verkade Felip vara rätt nöjd med sig själv.
”Men han har varit rätt långt nere i sörjan efter vad jag hörde”, sade den äldre eleven. ”Lösdrivare, eller hur det nu var. En hemskt konstig historia ... Då är det ju faktiskt duktigt att klara proven.”
”Det hade precis vem som helst gjort om han haft furst Erlo till bror.” Felips röst blev vass. ”När furst Gelessor vill ha det på ett visst sätt, blir det så! Det spelar just ingen roll vad han vill eller vem han befaller ... ”
”Aha, du är sur på honom.” Den andre skrattade till. ”Dina föräldrar är rätt förtjusta i honom, har jag hört! Särskilt mor din, va?”
Från Felip kom bara ett grymtande som sade det mesta om vad han tyckte om föräldrarnas smak. Jarga pressade ner pannan mot kudden och försökte att andas lugnt, men det dunkade i huvudet och stack i händerna. Eksem, hade de kallat det på Gömstället. Nervöst betingat eksem. Dårhusfallet hade nervösa utslag. Ingen ond magi, bara nerver.
Om jag hugger händerna av mig så slipper jag det, tänkte han. Och så är det väl enda sättet att hindra mig från att strypa den där skitstöveln redan före midnatt. Dela rum, va. Vi kommer fan inte att kunna dela årtusende ens.
”Jag tror att det blir bråk för att dåren kom hit”, sade Felip och lät nu riktigt dyster. ”Det sägs att elevantagningen inte gick riktigt rätt till. Om du förstår vad jag menar.”
Jarga lyfte på huvudet igen. Han mådde inte bara illa nu utan svettades också. Täcket var varmt och skrynkligt under honom.
”Vad menar du med det?” sade den andre eleven. ”Han hade rätt att pröva in och klarade proven, så vad är det då att bråka om?”
”Men han är fortfarande ett dår-hus-fall! Det måste ha varit något skumt med det hela! Folk kommer att klaga om han nu inte visar sig vara något alldeles otroligt duktig.” Felip fnös igen. ”De skulle aldrig godkänt honom om inte hans bror ... gjort något. Dragit i några trådar.”
”Säg det inte för högt bara, för då råkar du illa ut. Det är en allvarlig anklagelse att säga att de fuskade.” Felips vän hade fått något kyligt i rösten.
”Sss, alla säger det ju! Alla vet det!”
Det räckte. Jarga svingade sig ljudlöst ner ur sängen och smet ut ur rummet innan gossarna utanför fönstret lade märke till honom. Korridoren låg tyst och sval med sitt blanka golv. Han tassade snabbt iväg till dörren i bortre änden och lämnade elevhuset.
Han hade varit med om värre. Han hade varit nära att bli dräpt flera gånger, han hade blivit hatad och hatat tillbaka och varit i fler bråk än han orkade räkna till, och han borde vara härdad. Men tydligen hade vistelsen på Gömstället gjort honom blödig till slut. Kanske var han verkligen nervsjuk. Pratet utanför fönstret hade sargat honom som knivhugg och nu märkte han till sin förargelse att ögonen sved. Det var barnsligt att ta åt sig och bli så upprörd när Felip ändå säkert bara fört allas talan. Förresten hade han kanske rätt också, och det var det värsta. Det kunde mycket väl vara så att Erlo fuskat. För det enda Jarga säkert visste om sin nyfunne bror var att han var bra på dra i trådar. Ja, varför hade Erlo verkat så orolig förut? Han måste ha vetat hur pratet gick i den där antagningsnämnden. Han måste ha anat att de tänkte visa ifrån sig dårhusfallet. Kanske hade han verkligen försökt … göra något. Varför hade han annars sett så bister ut under proven? Varför hade folk gratulerat honom därinne i hallen? Det här hade inte handlat om att Jarga skulle skutta runt som en skållad ekorre i skogen. Den här antagningen hade avgjorts på ett helt annat ställe.
Men nu hade Erlo hade gått till sitt, och Jarga gick ensam för att möta de andra eleverna med en alltför välbekant, pyrande vrede i bröstet. Och så de där förbannade stickningarna i huden igen. Bara ett eksem, inget annat. Han var lika frisk som de andra fåntrattarna här. Han skulle visa dem att han var det. Något alldeles otroligt duktig. Men med sådana där idioter som den där Felip i närheten, var det ju upplagt för att det skulle bli som det brukade.
Han hade inte alls varit redo att lämna Gömstället. Erlo hade haft så fel. Det här skulle gå åt helvete.
På gräsplanen stod en stor skara ynglingar i hans egen ålder, alla klädda i de nyantagna vingbärarelevernas vadmalsgrå skjortor. Lerskjortorna. De hade klarat det första eldprovet och var antagna, och nu hann de inte njuta av segern förrän det verkliga allvaret började med lektioner och träning. Jarga hade inte gett sig tid att titta på någon av dem innan. Några stod tillsammans och pratade med varandra, men många var ensamma och sneglade vilset på de andra, på den betande fårskocken som jagats från gräsplanen, och på sina egna skarpa skuggor bland grus och tuvor. Där stod en stor gosse, större än någon av de andra, och verkade vilja krypa ihop för att inte märkas så mycket. Det måste vara den där Deks Geldan, rumskamraten. Fattig som en lus. Hur fattig kunde en vingbärare vara, och vad var den där Fonden? Och där var en ovanligt kort, ovanligt blond pojke med ängsliga blickar. Berkin Sevelor, förmodligen, för han verkade vara så nervös att han inte på något vis kunde dölja det.
De flesta trodde ju inte att det var sant ens, inte förrän killen stod där med en blick som botten av en tom flaska. Var det verkligen så han såg ut? Jarga pressade fram ett leende som han hoppades var varken vansinnigt eller demoniskt, men han kände att det förvred ansiktet. Det var som om han glömt hur man gjorde när man log. Alla verkade stirra på honom. Han tittade hastigt ner i marken istället och kämpade mot lusten att sälla sig till fårskocken och fly därifrån.
Men nu var elevernas väntan över. Ur skuggorna från de gamla bokar som skilde Radillasts kungapalats från elevernas område kom nu några vuxna vingbärare gående i samma formation som flygande gäss. De svarta mantlarna vajade i takt, skjortorna lyste så vita i solen att det stack i ögonen, minerna var allvarliga som om de var på väg till en rättegång. Mannen i täten hade ett ovanligt stort huvud. Det gungade som en tung blomma på sin stängel. Det var Danitel Pascas, vingbärarelevernas överlärare. Det var dags för det beryktade hälsningstalet.
Samtidigt var det någon som knackade Jarga på axeln. Han vände sig om och möttes till sin stora förvåning av ett förväntansfullt leende och en utsträckt hand. En stor, rentvättad hand. Det var tydligen någon som fattat mod och nu vågade ta risken att hälsa på dårhusfallet. Pojkens hår var långt för att tillhöra en vingbärarelev - nästan lika långt som Jargas eget - och fladdrade fritt i brisen. Han var ganska lång och hade breda, vackra tänder. Bland alla dessa kortsnaggade, sammanbitna gossar såg han välgörande glad och slarvig ut, den första vettiga person Jarga sett på länge. Kanske var det här någon man kunde försöka bli vän med trots allt. Lättad besvarade han handslaget, och det var starkt och rejält. Pojken fortsatte att le.
”Det är du som är Jarga, eller hur?” sade han. ”Vi ska visst dela rum, du och jag. Vilken tur, va? Jag heter Felip.”



/Ur en Namnlös Roman

Vägen till helvetet kantas av adjektiv

Jaha.

Ghosthand meddelar nu att hon ska sluta skriva. I fortsättningen ska hon ägna sig åt konst som saknar ord. Kanske tavelmålning eller pantomim. Vad som helst utom ordkonst. Det har visat sig att hon inte duger till detta. Denna dag har hon upptäckt att hon suger som författare. Anledningen är denna:

Jag brukar, när jag ska hjälpa andra med skrivråd, varna för det som kallas "adjektivsjukan". När man skriver vill man uttrycka och måla i texten. Därför öser man in adjektiv i varje sats, gärna i trepack. Detta rekommenderas i de första utkasten, men sedan måste man rensa. Mängder av adjektiv ger läsaren en känsla av att tvångsmatas tills han eller hon storknar. Adjektiv är en krydda som, i likhet med vitlök, måste användas med försiktighet. Det är då de ger texten skärpa, medan överanvändning skapar motsatsen.

Jag vet, och det smärtar mig, att jag försyndat mig i denna blogg. Jag slarvar och det syns. Mitt råd till andra brukar annars vara: skriv texten som du brukar göra. Ta sedan bort ALLA adjektiv. Granska texten igen och se om något behöver läggas till. Du kommer att häpna.

Idag har jag läst sådant jag skrivit under året. Nu är mitt självförtroende på botten. Min väg till helvetet har förvandlats till ett adjektivstörtlopp.

Varsågoda och räkna nu adjektiven i detta blogginlägg, om det roar er.