Den oanalysbara intuitionen

Varning: tycker ni att mina vanliga inlägg är flummiga, ska ni nog inte läsa det här. Jag undrar om någon alls vill läsa detta, förresten. Men strunt samma.



Per Tengstrand har en blogg som handlar enbart om Beethovens sonater. Där finns mycket att lära för en musikamatör som jag. Jag har just tagit del av en liten lektion i hur sonater är uppbyggda. Det visade sig vara ganska likt en roman på hela taget. På något vis har man ju anat det, fast man inte kunnat sätta ord på det själv.

Sådan är jag nämligen. Jag vill kunna sätta ord på alla konstnärliga upplevelser. Och jodå, även jag kan skruva upp volymen på menlösa hitlåtar och bara låta dem strömma genom mig, utan att jag reflekterar över den. Men det stör mig lite när en låt påverkar mig, och jag inte riktigt kan förstå hur. Det blir som att läsa en bok och tycka att den är bra, fast man inte vet varför. Eller tvärtom, känna disharmoni i upplevelsen och inte kunna analysera vari felet ligger.
Just när det gäller skrivande har jag kommit rätt långt i analyserandet. Illa vore det annars, eftersom jag skriver själv. I längden blir det ganska dåligt om man bara skriver utan att veta vad man gör. (ibland blir det förresten dåligt ändå.) Dessutom ska man som kritiker hålla väldigt tyst om man inte kan precisera exakt vad det är man ogillar. Ja, jag kan svänga mig med terminologin nu. Treaktsprincipen, tom swifties, mary sue, tvåskoprincipen, björn på stranden, setup och kiss-off, as you know Bob, speglingar och maguffins, det finns mängder av uttryck. Detta ska dock inte förväxlas med alla genreindelningar som kan plocka entusiasmen ur vilken författare som helst. Få saker är nämligen så nedslående som att få etiketter tryckta på sig, att få veta att man skrivit en postapokalyptisk urban dark vampire fantasy (etc) när man själv trodde att man hittat på något nytt ...
Men när det gäller musik har jag alltså varit lite mer ute och famlat i spenaten. Ibland så mycket att jag inte ens kunnat formulera frågorna, och då kan man inte få svar på något heller. Därför blir jag löjligt glad när jag plötsligt får veta lite mer, när det faktiskt finns ord som beskriver processen.

Men nu kan man förstås invända att musik inte ska beskrivas med ord. Musik är ju en känsla, ofta ordlös. Eller? Jag vet faktiskt inte. Jag skulle snarare vilja säga att musik skapar känslor i en, och jag är så ohjälpligt nördig att jag måste veta hur. Det är ett inre driv i mig, detta att jag ständigt måste veta hur och varför. Det räcker inte med att för mig. Jo, ibland kanske. Man kan ju inte intressera sig för allt. Men så trillar man dit på något, börjar gräva ... och kan inte sluta. Och varenda gång är det så förtvivlat roligt. Därför är det lite av en fasa att ställa en nördig "hur funkar det"-fråga till en konstnär och få ett goddag yxskaft till svar. Tänk om de själva inte vet. Tänk om de inte har tänkt. För faktum är att man gör rätt mycket här i livet, inklusive konst, utan att tänka efter. Man går på känslan - det känns bra, fint. Men det är av föga värde för oss nyfikna att veta. Man sitter där med sitt varför och vill tränga djupare in i Konstens Sanna Väsen (nu var jag högtravande) och det går inte.

Häromdagen fick jag ett infall och skrev ett långt brev till en vän om intuition. Det är något jag anser är väldigt viktigt, något man borde utveckla så mycket mer. Men ... hur går det ihop med analyserandet, då? Svaret är: inte alls. Det intuitiva skapandet är helt motsatt det analytiska. Tesen jag entusiastiskt delgav min stackars vän är nämligen att intuition i sig är omöjligt att analysera. I samma stund man försöker, försvinner den. Det verkar som om det inte går att vara medveten och omedveten på en och samma gång, i alla fall inte om samma sak ... Sann intuition förutsätter nämligen någon form av omedvetenhet.
Själv är jag alltså den analytiska typen, vilket förvisso inte hindrar mig från att handla intuitivt emellanåt, men i efterhand måste jag ändå försöka komma fram till vad som hände. Hur det kunde bli sådär.


En sak måste dock sägas direkt: intuition skapas nio gånger av tio genom kunskaper. Man lär sig något, man får det "i ryggmärgen" och därefter kan man börja handla omedvetet, och ändå rätt. I gamla SVT-klassikern "Snillen spekulerar" som sändes efter varje Nobelprisutdelning (det gör det kanske fortfarande?) ställdes varje år den tradiga frågan "existerar vetenskaplig intuition?" Jag stönade varje gång, särskilt som svaret alltid var "ja". Själv höll jag inte alls med! Jag tänkte att om man inte har någon som helst vetenskaplig utbildning, träning eller erfarenhet, är det nog inte mycket bevänt med den intuitionen.
Idag skulle jag vilja utveckla den tanken en aning mer. Intuition kan visserligen skapas av utbildning, träning och framför allt erfarenhet, men det omvända gäller ju inte alltid. Man kan syssla med en sak i ett helt liv och ändå vara både döv och blind för intuitionen även om man är aldrig så kunnig. Hemligheten här tror jag ligger i att man måste våga ge efter också. Vi lär oss ju redan som små barn att kväva alla "impulser", att aldrig lita på argument som "det känns bra, helt enkelt". Sådant godkänns aldrig som motivering. Ja, inte av mig heller, som synes.

Jag står alltså helt kluven här. Jag tror nämligen att intuitionen är något väldigt bra och värdefullt för oss. Exakt var den kommer ifrån vet jag inte. Ibland föreslås det att det helt enkelt är högra hjärnhalvans sätt att tala. Den är som bekant nästan stum och därför kan den inte i ord beskriva hur den kommer fram till något. Så när den verbala vänstra hjärnhalvan inte hänger med i tankegångarna, blir resultatet ett hjälplöst "jag kan inte säga hur, jag vet bara" när man ska försöka förklara sig.

Man kan söka sig vidare. Det är kanske inte bara höger hjärnhalva, det är kanske Överjaget självt som pratar. Eller Gud, den universella intelligensen eller vad som helst. Den där oceanen av omedvetande som jag tidigare pratat om i den här bloggen. Vårt medvetna jag är så oerhört litet jämfört med det. Sett ur den synvinkeln är det kanske väldigt bra när man har svårt att sätta ord på något. Det tyder på att man använder andra delar av skallen än den idag så överhettade och överbelastade vänstra halvan.

Men det knepiga med den intuitiva intelligensen är alltså dess undanglidande. Man kan inte plocka fram den på befallning. Att följa varenda nyck och göra det som först faller en in fungerar nämligen inte alltid så bra. Det är åtminstone det jag har kommit fram till. Det är skillnad på nycker och intuition. Det förstnämnda är snarare ingen tankeverksamhet alls, medan det senare faktiskt är mycket tänkande, även om man inte kan beskriva det ... När vet man vilket som är vad? Ja, det är just det ... man kan inte ställa sig frågan, för då är man ju borta redan där. Då har man gått ifrån omedvetenheten. Då kan man lika gärna strunta i intuitionen och bli analytisk istället.

Meditation brukar ju ofta framhållas som en metod att få kontakt med sin intuition. Jag tror bara delvis på det. Jag tycker om meditation och tror att det är ett fint sätt att komma till ro, så att man inte drunknar i floden av konstiga infall och grubblerier. Man behöver lite tystnad inombords ibland. Men nu säger jag det igen: man kan inte medvetet göra sig omedveten.
Vi har alla hört de typiska exemplen på folk som kommer på lösningar på svåra problem när de gör något helt annat. Det är väl så det är. Det är först när man kommit ur meditationen och återupptagit sitt vanliga liv som de där berömda snilleblixtarna dyker upp. Just precis, snilleblixtar kallas det ju ibland. Det kan man ju säga när ordet "intuition" börjat bli tjatigt ... Knepet verkar snarare ligga i att låta vänster hjärnhalva bli upptagen av något lagom distraherande. Mina bästa romanidéer har en dålig ovana att dyka upp när det verkligen inte passar - jag har fått mer än en snilleblixt på tråkiga sammanträden. Men återigen, det går inte att medvetet distrahera sig och samtidigt tro att det omedvetna då ska börja arbeta. Grejen är den att man måste koppla av mer än så. Man måste verkligen glömma sina problem på riktigt.

Och sedan kommer det. Plötsligt vet man bara. Eller också måste man bara. Plötsligt väljer man en väg man inte valt förut, man fattar beslut som verkar både ologiska och irrationella men ändå visar sig vara väldigt bra i efterhand, man får sina liljeholmens, lidnerska knäppar och heureka-ögonblick - vi har så många namn på detta fenomen och ändå har vi så svårt att erkänna dess stora betydelse. Det leder till extas, flow och flyt. Det är en mycket berusande upplevelse, som man förstås gärna vill komma tillbaka till.

Men jag fortsätter alltså att analysera. Likt en törstig parasitblomma suger jag näringen ur det som jag slagit klorna i. Jag gräver och frågar och undrar allt mer, och detta är också en slags berusning för mig. Jag tror alltså att dessa två så skilda saker egentligen hänger ihop. Genom att analysera andras konstnärliga arbete och beskriva det på ett rationellt sätt, kan jag så småningom bygga upp intuitionen inom mig själv. Det är så jag tror att det är. Men framför allt fascineras jag av min egen drivkraft och besatthet, den som hela tiden tvingar mig att forska vidare och vidare.

Det måste ju vara intuitionen som får mig att göra det.