Finkultur är inte fint?

Jag lärde mig begreppet "finkultur" någon gång på gymnasiet. Musikalen "Chess" hade slagit stort och Tommy Körberg var i ropet som aldrig förr. Han skulle komma till Stadsteatern i Skövde för en konsert. Men det var lite marigt med biljetterna, för man fick köpa dem i s k abonnemangspaket eller hur det nu var. Så för att få första tjing på biljetterna till Körbergs konsert fick man också välja på annat, bl a en Beethovenkonsert ... En person skrev en ilsken insändare i tidningen - detta var på den gamla goda tiden när detta var enda sättet att göra sig hörd i offentligheten - att "jag är inte intresserad av finkultur, jag vill bara höra Körberg."

Jäpp. Det var första gången jag läste det ordet. Och jag förstod att finkultur inte alls var något fint utan tvärtom ett slags skällsord.

Sorgligt nog har det där fortsatt genom åren. Det är tydligen lite provocerande att påstå att man faktiskt gillar klassisk musik, alldeles på riktigt alltså. Dvs om man säger att man gör det blir det en del sneda blickar - hur är det, gillar du det på riktigt eller försöker du bara snobba till dig? Ungefär. Klassisk musik är det fina folkets musik. Det är lite von Oben. Den vaxdockelika överklassen, höhöhö, och allt som överklassen gör och tycker är per automatik något man måste sparka på närhelst man kan.

Ironiskt nog är det väl just Tommy Körberg som tolkat den välkända humorvisan (Vid Molins fontän) med refrängen "Bourgeoisien, det är feta svin, kaviar och champagne, fina vita dukar! ..."

Jag gillar inte riktigt de där per automatik-reaktionerna, måste jag säga. Och vad gäller musiken så är den ju bara musik, varken mer eller mindre.

Det hände sig också en gång att jag satt i studentkorridorens kök och skulle se Ingmar Bergmans "Trollflöjten" på TV. Eller hade tänkt. Men det var tydligen så provocerande att jag till slut fick ge upp och gå därifrån. Folk surrade omkring, hyschade tillgjort, tassade ännu mer tillgjort på tå förbi TV:n och verkade gräsligt hispiga. Allt för att jag satt i soffan och såg en operafilm på TV. Jag begrep inte riktigt varför. Det var ju inte jag som hyschade och viftade med kaviar och vita dukar, precis.

Och bara för att ge igen, så här tjugo år i efterhand, bjuds härmed ett litet klipp från nämnda film. Den här lilla visan är verkligen förtjusande:




Nu har jag i alla fall avverkat lite av Aurorafestivalen i Trollhättan. Ingen Trollflöjt, men tre härliga konserter fick jag uppleva och ingen fnös något om finkultur och det var verkligen mycket vacker musik. Jag antecknade i pauserna i syfte att bjuda på lite minirecensioner, men jag vet inte hur det blir med den saken. Jag var väl lite för uppslukad av ögonblicket för att efteråt minnas hur det egentligen lät ... så satt jag t ex i Vänersborgs kyrka på fredagskvällen och hörde Mozarts klarinettkonsert med världskände Michael Collins. Och hur lät det? Jag vet inte. Jag var väldigt långt borta i intet ett bra tag, men skönt var det. Sedan kom Ivry Gitlis, 86 år och fortfarande aktiv, in och spelade två stycken vars namn jag ju givetvis inte uppfattade.
Spelade, sådär bara liksom. Jag har aldrig hört sådana toner från en violin förut. Det var nästan magiskt.

Nu är det bäst att jag slutar artistuppräkningen för det är många jag inte har nämnt och det är rättvisast att sluta innan jag nämnt nästan alla och glömt någon. Samtliga var fantastiska, är det en bra sammanfattning?
Men det var alltså klassisk musik. Fioler "och sån där skit" som någon har uttryckt det. Alla kan ju inte gilla allt, det fattar ju jag också. Jag skulle kunna klämma i med "många ser nog på klassiskt som jag ser på hiphop" eftersom jag aldrig lyssnar på hiphop. Eller? Jo, det händer att jag gillar en och annan låt. Det gör det faktiskt. Jag hittar nästan alltid något, i alla musikgenrer, som jag gillar. Att jag sedan inte spiller alltför mycket tid på en del saker är en annan sak. Man hinner ju inte med allt.

Och jag tror ju att jag är rätt normal med den inställningen. Dock är det synd att man oftast kategoriserar och generaliserar folks musiksmak så att det verkar finnas vattentäta skott mellan de som gillar det här och de som gillar det där. Oftast är det inte så, vi är många som är s k crossoverfans.

Snart ska jag berätta om en helt annan slags konsert jag var på häromåret. Minnesvärd på många sätt, men inte f-n hörde jag något av musiken den gången ...

(Hur Tommy Körbergs konsert var, den gången på 80-talet? Jodå, han var jättebra!)