Regndroppar

... och nyss lutade jag mig ut i natten när jag skulle stänga fönstret, och då hörde jag lätta regndroppar på alla blad ute i trädgården. Det är ett vackert ljud, så rofyllt i mörkret.

Det fanns en period i mitt liv när det också var det enda ljud jag överhuvudtaget stod ut med. Den åttonde augusti 2004, framåt kvällen, fick jag tinnitus. Jag ska aldrig glömma den dagen. Jag vet fortfarande inte vad som orsakade det. Jag vet bara att jag plötsligt inte hörde så bra med höger öra och att det dessutom susade irriterande mycket i huvudet.
Jag var inte bekymrad. Vi trodde att det var en vaxpropp. Jag försökte behandla den. Då blev det värre. Jag åkte till vårdcentralen dagen därpå, fortfarande inte oroad, tryggt förvissad om att de skulle få bort "vaxproppen" och lockkänslan och det allt mer tilltagande suset i örat.

De hittade ingenting alls. Läkaren blev förbryllad. När han talade, lät det som om man befunnit sig under vatten. Han remitterade mig direkt till öronkliniken och jag fick komma dit redan dagen därpå. Jag for dit, fortfarande inte orolig, men ganska trött på det ständiga suset och locket i örat.

De gjorde en massa tester. När de var klara tittade läkaren på mig och sade helt lugnt: du har tinnitus.

Du har tinnitus.

Han frågade mig om jag ville ha kontakt med en audionom för att lära mig att "hantera tinnitusen". Jag var fortfarande chockad och förvirrad, och dessutom rätt trött eftersom hans röst börjat låta som Kalle Anka i mitt stackars högeröra. Det blev värre för var minut. Nej, jag ville inte träffa någon audionom, jag ville inte lära mig "hantera" det här eländet, jag ville ju bara bli av med det!

Han kom med de uppmuntrande orden att det ofta gick över. Ja, inom tio dagar. Gjorde inte det - ja, då fick man ju räkna med att det var permanent.

Så jag åkte hem och hoppades på det bästa. Jag och djävulsorkestern i huvudet. Den förvandlades med tiden till lätet av metalliska tågbromsar - ni vet, det där skriket som tågen brukade ge ifrån sig alldeles innan tåget stannade vid perrongen. Fast det pågår ju bara något ögonblick. Mitt metallskrik stegrades till sisådär 100 decibel och sedan pågick det. Det var så högt att det gjorde ont. I minuter, timmar, dygn, veckor. En tortyr utan ett ögonblicks vila, förutom när jag, drogad av sömntabletter, lyckades somna från eländet en stund. I drömmen hade jag inte tinnitus. I drömmen var jag inte döv på ena örat.

Min ljudöverkänslighet blev förstås också bara värre. Jag klarade inte några ljud alls till slut. Kunde inte äta ihop med familjen, kunde absolut inte prata i telefon, klarade inte min egen röst, försökte kommunicera med omvärlden med hjälp av datorn men knappandet på tangentbordet störde mig också.

Men det fanns ett enda ljud som inte störde, utan lindrade, och det var regn. Lyckligtvis kom det ganska mycket regn under nätterna i augusti 2004. Jag låg med öppet fönster och lyssnade på det välsignade sorlet medan jag väntade på att sömntabletterna skulle knocka ut mig. Konstgjorda regnljud fungerade inte, men det äkta hjälpte mig.

En månad efter tinnitusutbrottet var jag mycket nära att ta livet av mig. Då orkade jag inte med helvetet längre. Jag insåg att jag kanske skulle få leva med det där eviga metallskriket i huvudet i resten av mitt liv, och vad var det för ett liv? Lyckligtvis visade det sig sedan att just den kvällen var mitt rock bottom. Efter det vände det. Jag hade några verkligt tuffa perioder till, men det blev aldrig så illa som sjätte september 2004.

Inatt, tjugotredje juli 2009, sitter jag här med min tinnitus och har just hört regnet därute. Jag har nästan helt fått tillbaka hörseln, och metallskriket har sjunkit tillbaka till ett lätt susande som sällan besvärar mig. Jag vet inte vad framtiden har att bjuda på, kanske har jag inte gjort min sista tur ner i helvetet. Men jag är djupt tacksam över att jag tog mig genom krisen, att jag fortfarande lever.

Och att jag nu äntligen kan lyssna på Regndroppspreludiet utan att brista i gråt.