Nollkoll och bristande logik

Som en dramatisk, för att inte säga löjeväckande kontrast till tidigare finkulturella inlägg ska jag härmed kommentera nyheten om Hultsfredsfestivalens utannonserade nedläggning. Det blir ologiskt och bra.

När alla ska förklara varför Hultsfredsfestivalen gått dåligt på senare år menar alla experter att man inte bokar rätt artister. Och så räknas "skräpet" upp, de som faktiskt bokats,(jag känner igen en hel del namn) och så nämns istället de som borde bokats för att de är så jävla bra (jag känner dessvärre inte igen ett enda namn).

Aha. Skillnaden mellan bra och dåligt är alltså att jag känner till det som är dåligt men har superdålig koll på det som verkligen är bra. Så vill ni veta om en artist är bra är det bara att fråga mig - ser jag ut som ett levande frågetecken är h*n säkert toppen. Dvs ni stackars artister som blivit omnämnda av mig kan gå och dränka er, det är kört.
Eller också beror det på att det är hårdrockartister man pratar om och där är jag helt ute i dimman. Jag hör alltså en och annan låt, men jag vadar inte särskilt djupt i metalträsket. Det där sista skulle jag inte ha skrivit, eftersom fantasyfantaster verkar vara ganska rejält insnöade på just metal. (Fast de säger ju inte metal själva utan delar upp det hela i femtiotvå olika undergenrer samt hånskrattar åt stackare som mig som bara säger "hårdrock" med ett fånigt, nollställt leende.)

Så här är det: för ett antal år sedan, när jag var lite yngre, förknippade jag Hultan rätt mycket med hårdrock. Detta utan att ha varit där. Jag har aldrig varit där. Jag är rudis på rockfestivaler, faktiskt. Den enda jag varit på är Way Out West i Slottsskogen 2007. Det var å andra sidan hur kul som helst. Att jag hamnade där berodde enbart på att Leari (i The Ark) hade sagt "jamen klart att du ska komma" ...

Hrrm. Nu står jag inför ett moraliskt dilemma. Antingen kör jag larviga fans-modellen och låter meningen stå precis som den är - den är ju faktiskt helt sann - så att alla kan dra sina avundsjuka slutsatser och jag tycks vara sketahipp, eller också lägger jag till resten av storyn, fast det verkligen inte ser lika bra ut: det var verkligen inte just hans kommentar som fick dit mig, för det fanns ju andra där också ... Och Lasse själv glömde garanterat sitt uttalande högst två minuter efter att han kommit med det. Men det där såg alltså inte lika flashigt ut så glöm det här stycket. Jag lät alltså Lasse övertala mig att komma till WOW, så säger vi, och jag hade jättekul. Det var ingen billig tillställning, men den var helt OK alltså.

Fast familjen därhemma blev visst lite förfärad. Delar av festivalen sändes i webb-TV, och medan jag stod vid ena scenen och väntade på helcoola Erykah Badu (hon var verkligen bra, fast hon kom igång 40 minuter sent pga något tekniskt strul) höll Juliette Lewis igång som f-n på en annan scen och det var det som sändes. Familjen framför datorn stirrade med runda ögon på spektaklet och höll för öronen och dottern sa sorgset "Stackars mamma!" De trodde att det var hos Juliette jag stod. Nä, det räckte med att befinna sig 200 meter därifrån, om man så säger.

Så jag har visst varit på (en) rockfestival och det var visst skojigt. Efter Erykah kom The Ark och då började det spöregna så man fick sådan där festivalmässig lera på benen också och överhuvudtaget blev ganska festivalmässigt dyblöt. Man fick inte lov att använda paraply och det kan man ju i och för sig förstå. Jag stod längst fram och vinkade till Lasse i hopp om att han skulle bli jätteglad över att se mig igen, jag var ju också leri' då. (Det där sista var ett skämt.) Tjejen bredvid mig ägnade sig åt halvmeterhöga jämfotahopp genom hela konserten och killen bakom mig skulle retas med sitt sällskap och stönade "fy faan alltså va bögigt!" med jämna mellanrum tills man blev rätt full i skratt. Ola viftade med en sjal som det lossnade tussar ur, och dessa omhändertogs sedan ömt av trogna fans. Femtontusen personer vrålade med i "The Worrying Kind" så att det borde hörts bort till Mölndal. Och sedan kom Teddybears STHLM och de hade ett sjujäkla ös de också och sedan kom Kanye West men då smet jag hem. Inget fuktigt tält på någon sunkig campingplats här inte. Jag tror att det ska mycket till innan jag börjar campa på festivaler. Är jag för gammal och bekväm? Ja, troligen. Jag tycker bara om att campa om jag är ute i vildmarken och inte har vare sig tältgrannar eller hus inom synhåll.

Jaha, jag hoppas att jag hinner med fler rockfestivaler i mitt liv även om jag inte tror att det blir något Way Out West just i år ... men samtidigt kan jag inte säga att jag jublar vid tanken på blöta regnjackor, bajamajaköer och knuffar och trängsel. Det är kanske lite pittoreskt, men det blir inte mer lockande med åren.

Men nu var det ju Hultsfred jag skulle kommentera. Varför har det gått dåligt under senare år? Artistbokningarna har ju redan nämnts. Sedan är det kanske helt enkelt så att det blivit för mycket konkurrens. Det har kanske blivit en överetablering av rockfestivaler, vars skillnader sinsemellan inte är större än variationen på en genomsnittlig pizzameny. Hultan hade kanske tjänat på att odla en mer uttalad hårdrocksprofil, men vad vet jag?

Det är kanske inte meningen att sådana här festivaler ska leva i evighet heller, även om Roskilde fortfarande stretar på efter alla dessa år. Fast arrangörerna för Hultan tröstar ju oss med att de tänker köra nästa år också fast de lägger ner.

Okej, jag begriper inte riktigt det här, men vi säger väl så då.