Det är tisdag kväll, en vinterkväll i februari - vi fick alltså vinter till slut - och jag sitter och jobbar. Igår höll jag på och slet i en evighet med några små påhitt som vårt Skatteverk är upphovet till. Idag tjänar jag pengar. Men jag känner mig trött och jag känner mig ensam. Får lite konstiga visioner av hur folk sitter och myser i sina TV-soffor just nu, eller läser roliga böcker, eller grejar med roliga saker på datorn, eller vad de nu gör. Jag sitter också vid datorn, men jag känner mig alltså underligt övergiven. Det är jag och mitt jobb, vi är ensamma med varandra. Jag stretar mig genom segment efter segment, skriver och ändrar.
Det finns en otäck stress som kryper på mig i sådana här situationer. Jag vet att jag borde städa lite i mitt hem, till exempel. Jag jobbar dåligt när det är ostädat omkring mig, för röran distraherar och stör. Problemet är bara att jag inte anser mig ha tid att städa alla gånger, så vad jag än gör är det en orolig röst inom mig som ber mig att sluta och göra det där andra istället. Alltså springer jag fram och tillbaka mellan mina motpoler och önskar att jag var så rik att jag kunnat anställa tjänstefolk som gör allt det där som måste göras medan jag gör ... det här.
Men den här ensamheten är ändå inget jämfört med den jag kan känna när jag skriver. Ingen ser vad jag ser, ingen hör vad jag hör, ingen kan dela mina tankar. Jo, jag har en del vänner som är tacksamma att ösa funderingar över, men det finns ju gränser. Dessutom får det ju inte bli så att man öser funderingar över vänner när man egentligen skulle ägna sig åt själva funderingarna, så att säga.
Ingen bryr sig heller. Det jag skriver är inget värt förrän det är alldeles färdigt och skickas ut i världen med bästa söndagskostymen och vattenkammat hår. Det är faktiskt som om det inte finns alls förrän då. Det är ensamt att vara författare. Vem bryr sig, vem förstår, vem ska man prata av sig hos när allt kör ihop sig? Även om man har författarkollegor kan man ju inte gärna sätta sig och beklaga sig i timmar över hur dumt en viss (fiktiv) person i ens luddiga fantasi har betett sig just idag. Ingen lär begripa ett jota ändå. Mina oredigerade tankar är väldigt röriga ibland, även när de just landat på pappret (skärmen). Dessutom får jag kanske skylla mig själv som är så våldsamt protektionistisk kring mitt skrivande. Ett verk Under Arbete är hemligare än hemligt. Skrivna ord som man inte har frisläppt till allmän beskådan är heliga. Jag skojar inte, jag mår faktiskt nästan fysiskt illa när jag hör om människor som smygläser andras hemliga dagböcker eller brev. För mig är sådant ett snuskbrott, ett övergrepp av mest sårande slag.
Det är spännande att skriva blogg eftersom jag vet att det jag skriver här faktiskt blir läst av andra. Men det är ju för att jag har tryckt på en knapp och sagt "varsågod". Sekunderna innan jag gör det är texten fortfarande helig och hemlig. Det tog många år innan jag vågade visa någon något av det jag skrev. Det var läskigt att få något publicerat. Med tiden har jag vant mig, men fortfarande beter jag mig som en idiot när jag satt någon av mina texter i händerna på någon och sagt "snälla, kan du läsa det här?" Då börjar jag nämligen springa runt i cirklar, plockar med allt, klättrar på väggarna, blir så nervös att jag nästan kryper ur skinnet. Faktiskt tycker jag att situationen är förskräcklig.
Än värre är det med datorer. Jag tycker att det är obeskrivligt obehagligt när någon läser på min datorskärm över min axel, eller, ännu värre, i smyg. Det är som om någon spionerar på en i omklädningsrummet. När jag satt på tåget häromveckan hade jag alltså en liten behändig mini-PC i knät. Skrev jag något då? Nej, för det var alltså trångt och min närmaste medpassagerare skavde mot mig. Inte en chans att man skriver något då. Jag läste en e-bok istället.
Den som får ett brev från mig ska också veta en sak: mina brev skrivs för angiven mottagare. Inte för någon annan. Ja, detta är ett hot. Jag har varit med om otrevligheter på senare år, och jag förlåter dem inte. Förra året var det någon som nästan lyckades lura i mig att hon läst några brev som jag skrivit till en helt annan person. De innehöll inget hemligt, men de hade inte lämnat helighetsstadiet. Det var rätt nära att den brevväxlingen fick ett tvärt slut innan jag genomskådade bluffen. Vissa saker väcker ens vrede på ett djupare plan än man själv kan analysera. Man märker när någon lyckats få in en mental änkestöt på en. Det är då man blir så förbannad att man förvånar sig själv. Vissa värderingar har man inte tänkt ut, dem har man i ryggraden.
Kanske är det ovanligt dumt av mig att jag alls ägnar mig åt skrivande när det är en sådan Helig och Okränkbar handling för mig. Jag skulle ju slippa oron, slippa riskera att bli sårad, slippa att en massa klumpiga elefanter trampar på mig bara för att de själva har helt andra värderingar - bara jag eliminerar risken och inte skriver något. Men nähä, jag kan inte. Istället sitter jag och skriver och skriver och skriver, tills jag slitit ut ännu ett tangentbord. (Det har gått åt några under åren, jämte två reseskrivmaskiner och en elektrisk dito.)
Och ibland trycker jag på den där knappen, bara för att det är så jobbigt att vara ensam. För oavsett vad jag säger om det oredigerade ordets helighet och min uppblåsta författarintegritet, är jag ju alltså medveten om att ingen bryr sig - och jag skulle gärna vilja ha fel i det.
2009-02-10
2009-02-03
Jamiroquai, aye aye!
Den som inte vill läsa mer om min picknick med Tengstrand kan titta på det här istället:
Tack duvetvemduär för tipset! Hopplöst snygg video. Och jag måste lära mig spela bas, alltså.
Tack duvetvemduär för tipset! Hopplöst snygg video. Och jag måste lära mig spela bas, alltså.
2009-01-31
Vid frukostbordet
Sonen: Va betyder Ole, Dole, Doff? Är det namn?
Modern: Det är bara ord som inget betyder. Men, hähä, tänk om det vore namn. Det var en som hette Ole och en som hette Dole ...
Fadern: Fast då tycker jag ju mer synd om de där stackarna Kinke Lane och Binke Bane ...
Modern: Det är bara ord som inget betyder. Men, hähä, tänk om det vore namn. Det var en som hette Ole och en som hette Dole ...
Fadern: Fast då tycker jag ju mer synd om de där stackarna Kinke Lane och Binke Bane ...
2009-01-22
Programvara för författare, ny kommentar
Jag skrev en gång för länge sedan ett inlägg om programvara för författare. Det har med tiden visat sig vara ett av mina mest lästa inlägg någonsin - äntligen något av värde, kanske? - så nu ska jag passa på att uppdatera mig lite. Jag har ju hunnit smälta intrycken något med tiden ...
Vägledande program som Dramatica Pro är fortfarande enbart leksaker för mig. Dock ska man inte förakta behovet av lek när man skriver, så om man bara inte tar det alltför högtidligt kan man nog ha lite roligt av det. Dock är priset fortfarande löjligt högt. Med nuvarande valutakurs vill jag påstå att det är för dyrt. En del användare upplever nog dessutom strukturen som mer hämmande än utvecklande, men det är något som var och en får ta ställning till.
Writer's Café är fortfarande en av mina nästan dagliga följeslagare. Jag använder programmet som ett ramverk eftersom man kan starta andra program inifrån det. Funktioner som Anteckningsbok och Dagbok kan låta som synnerligen överflödigt fluff, men - inte för mig. Det är snarare stommen i mitt skrivande. Dessutom är priset OK (45$), supporten förstklassig OCH - detta är viktigt - det är anpassat till moderna tiders förhållanden. Jag jobbar på flera olika datorer. Datorer byts dessutom ut ibland. Det är viktigt att man kan installera programvaran på flera olika ställen, kanske till och med på olika slags operativsystem, utan att det blir problem med licenser och annat. Så även om det inte är meningen att man ska använda programmet samtidigt på flera datorer, är det inga problem att distribuera det. Man kan även ha det på ett USB-minne nuförtiden. Det är ett mycket trevligt program med mysig design. Nackdelar? Ja, jag saknar en inbyggd ordbehandlare som gör det enkelt att överblicka skriven löptext. Dessutom skulle jag föredra att organisera mina "storylines" vertikalt istället för horisontellt, men det kan man nog tipsa programdesignern om. Han brukar vara lyhörd för önskemål.
Förra året, när dollarkursen gjorde inköp mycket gynnsamma, köpte jag Writer's Blocks i ett svagt ögonblick. Ett helt onödigt inköp kunde man tycka, men jag jobbar ju som egenföretagare och kan därför spendera firmapengar på sådana små hjälpmedel. Ärligt talat trodde jag inte att det skulle ge mig mycket mer än det jag redan hade. Men ... jag började så småningom att använda det, och en dag insåg jag att det faktiskt gjorde en kolossal nytta. Jag är en nyckfull skribent, inte minst när jag bloggar, och jag gillar idén att kunna klottra ner mina infall precis som de faller sig så att jag senare kan strukturera dem i lugn och ro. Man skriver vad man vill på elektroniska lappar och skyfflar runt dem efter behag på skärmen, och kan dessutom visa dem som löptext i en ordbehandlare. När man så önskar kan man jobba enbart i ordbehandlaren. Det är enklare och ger en bättre överblick än Writer's Café, men det är också lite tråkigare ... och kostar tre gånger mer. Med dagens valutakurser är sådant tyvärr ganska kännbart.
En annan stor nackdel är den något gammalmodiga hanteringen av licenser, vilket gör att man inte kan flytta programmet hur som helst utan att kontakta deras support. Det känns bökigt.
Power Writer är fortfarande ett smart koncept, liknande Writer's Blocks fast ännu bättre anpassat för verkligt skrivande - det är lätt att "gömma" oönskade funktioner. Men här är det tyvärr ännu större problem med licenserna. Man fick lov att göra tre installationer, bra. Problemet var bara att när jag avinstallerade på ett ställe, fick jag inte "tillbaka" den licensen. Två kvar. Jag gjorde en gratis programuppdatering senare på ena datorn, vilket krävde en ominstallation - vilket inte medgavs eftersom ytterligare en av de tre licenserna då "förbrukats"! Dåligt, tyckte jag och orkade inte gnälla hos deras support. Det hör ju inte till ovanligheterna att program måste installeras om och då ska sådana här saker ordna sig utan mickel&mackel, menar jag.
Vägledande program som Dramatica Pro är fortfarande enbart leksaker för mig. Dock ska man inte förakta behovet av lek när man skriver, så om man bara inte tar det alltför högtidligt kan man nog ha lite roligt av det. Dock är priset fortfarande löjligt högt. Med nuvarande valutakurs vill jag påstå att det är för dyrt. En del användare upplever nog dessutom strukturen som mer hämmande än utvecklande, men det är något som var och en får ta ställning till.
Writer's Café är fortfarande en av mina nästan dagliga följeslagare. Jag använder programmet som ett ramverk eftersom man kan starta andra program inifrån det. Funktioner som Anteckningsbok och Dagbok kan låta som synnerligen överflödigt fluff, men - inte för mig. Det är snarare stommen i mitt skrivande. Dessutom är priset OK (45$), supporten förstklassig OCH - detta är viktigt - det är anpassat till moderna tiders förhållanden. Jag jobbar på flera olika datorer. Datorer byts dessutom ut ibland. Det är viktigt att man kan installera programvaran på flera olika ställen, kanske till och med på olika slags operativsystem, utan att det blir problem med licenser och annat. Så även om det inte är meningen att man ska använda programmet samtidigt på flera datorer, är det inga problem att distribuera det. Man kan även ha det på ett USB-minne nuförtiden. Det är ett mycket trevligt program med mysig design. Nackdelar? Ja, jag saknar en inbyggd ordbehandlare som gör det enkelt att överblicka skriven löptext. Dessutom skulle jag föredra att organisera mina "storylines" vertikalt istället för horisontellt, men det kan man nog tipsa programdesignern om. Han brukar vara lyhörd för önskemål.
Förra året, när dollarkursen gjorde inköp mycket gynnsamma, köpte jag Writer's Blocks i ett svagt ögonblick. Ett helt onödigt inköp kunde man tycka, men jag jobbar ju som egenföretagare och kan därför spendera firmapengar på sådana små hjälpmedel. Ärligt talat trodde jag inte att det skulle ge mig mycket mer än det jag redan hade. Men ... jag började så småningom att använda det, och en dag insåg jag att det faktiskt gjorde en kolossal nytta. Jag är en nyckfull skribent, inte minst när jag bloggar, och jag gillar idén att kunna klottra ner mina infall precis som de faller sig så att jag senare kan strukturera dem i lugn och ro. Man skriver vad man vill på elektroniska lappar och skyfflar runt dem efter behag på skärmen, och kan dessutom visa dem som löptext i en ordbehandlare. När man så önskar kan man jobba enbart i ordbehandlaren. Det är enklare och ger en bättre överblick än Writer's Café, men det är också lite tråkigare ... och kostar tre gånger mer. Med dagens valutakurser är sådant tyvärr ganska kännbart.
En annan stor nackdel är den något gammalmodiga hanteringen av licenser, vilket gör att man inte kan flytta programmet hur som helst utan att kontakta deras support. Det känns bökigt.
Power Writer är fortfarande ett smart koncept, liknande Writer's Blocks fast ännu bättre anpassat för verkligt skrivande - det är lätt att "gömma" oönskade funktioner. Men här är det tyvärr ännu större problem med licenserna. Man fick lov att göra tre installationer, bra. Problemet var bara att när jag avinstallerade på ett ställe, fick jag inte "tillbaka" den licensen. Två kvar. Jag gjorde en gratis programuppdatering senare på ena datorn, vilket krävde en ominstallation - vilket inte medgavs eftersom ytterligare en av de tre licenserna då "förbrukats"! Dåligt, tyckte jag och orkade inte gnälla hos deras support. Det hör ju inte till ovanligheterna att program måste installeras om och då ska sådana här saker ordna sig utan mickel&mackel, menar jag.
Todo! Isdone!
Att-göra-listan är en fantastisk uppfinning, om man nu kan kalla det uppfinning. Det är ju trots allt bara en lista. Det vimlar av mer eller mindre fiffiga metoder om hur man tänker rätt och organiserar sitt liv och får saker gjorda osv osv, men hur jag än testar och krånglar runt, slutar det alltid med att att-göra-listan löser problemet åt mig.
Jag blir lika häpen varje gång. Jag drar mig i det längsta för att hala fram den där lappen och börja klottra ner punkter, men så når jag ett stadium när kaos råder i huvudet, jag har femtio miljoner saker jag måste komma ihåg, och självklart börjar stresshormonerna anhopas och jag drabbas av handlingsförlamning och klarar inte något alls längre. Förtvivlat plockar jag med än det ena, än det andra utan att komma någon vart, eller också blir jag bara sittande med någon idiotisk överslagshandling, typ att surfa in på SMHI:s väderprognos för sjunde gången samma dag.
Det är då jag motvilligt plockar fram lappen eller anteckningsblocket och börjar skriva upp vad jag ska göra, i den ordning infallen dyker upp, dvs i en enda röra. Det är högt och lågt, smått och stort. Men tricket är att man måste bryta ner alla moment så att inget tar mer än sisådär 15, högst 30 minuter att genomföra. Sedan sitter man där med en lista som är en halv meter lång ... men den går förhoppningsvis fortfarande att överblicka. Bra, vilket ärende måste nu prioriteras först?
Och sedan sätter jag igång, och när jag klarat av ett moment bockar jag av det och går vidare till nästa. Jadå, lite städaffirmationer hjälper också. Halvvägs genom listan brukar jag vara helt förundrad över hur många själsliga knutar som har lösts upp och hur himla duktig jag är. Tänk att det ska vara så enkelt. Tänk att den där lilla listan bringar ordning i kaos varenda gång.
Jag blir lika häpen varje gång. Jag drar mig i det längsta för att hala fram den där lappen och börja klottra ner punkter, men så når jag ett stadium när kaos råder i huvudet, jag har femtio miljoner saker jag måste komma ihåg, och självklart börjar stresshormonerna anhopas och jag drabbas av handlingsförlamning och klarar inte något alls längre. Förtvivlat plockar jag med än det ena, än det andra utan att komma någon vart, eller också blir jag bara sittande med någon idiotisk överslagshandling, typ att surfa in på SMHI:s väderprognos för sjunde gången samma dag.
Det är då jag motvilligt plockar fram lappen eller anteckningsblocket och börjar skriva upp vad jag ska göra, i den ordning infallen dyker upp, dvs i en enda röra. Det är högt och lågt, smått och stort. Men tricket är att man måste bryta ner alla moment så att inget tar mer än sisådär 15, högst 30 minuter att genomföra. Sedan sitter man där med en lista som är en halv meter lång ... men den går förhoppningsvis fortfarande att överblicka. Bra, vilket ärende måste nu prioriteras först?
Och sedan sätter jag igång, och när jag klarat av ett moment bockar jag av det och går vidare till nästa. Jadå, lite städaffirmationer hjälper också. Halvvägs genom listan brukar jag vara helt förundrad över hur många själsliga knutar som har lösts upp och hur himla duktig jag är. Tänk att det ska vara så enkelt. Tänk att den där lilla listan bringar ordning i kaos varenda gång.
2009-01-19
Inte utan min handväska
Titta, den här damen gillar jag!
Det är märkligt, detta med ålder. När jag var liten var kvinnorna tanter redan när de fyllt 30. Det var tantkläder och kafferep. (Förresten, titta på någon av de gamla Pippi-filmerna om ni inte tror mig. Hur gammal ser Prusseluskan ut att vara - egentligen?) Och ... ja, jag länkade ju ett roligt klipp från Hasseåtage nyligen. Om vådan av att vilja gå ut och roa sig på disco samtidigt som man betraktas som en mumie av omgivningen.
Jag har slutat att vänta på att bli tant. Jag träffar numera unga tjejer på +55 år som inte har ett spår av tantighet i sig, även om de kanske har en del vishetslinjer i ansiktet. Men herregud, det är ju snyggt. Jag har funderat på när det är dags att känna sig som en tant. Tydligen var 70 år lite för lågt räknat. 80 då. (Tyvärr tror jag att man kan börja känna sig rätt gammal när ens jämnåriga börjar falla ifrån.)
Jag tycker egentligen inte alls om romanen "Borta med vinden" men jodå, klart att jag har läst den. Det står ett tänkvärt konstaterande i den om flickorna i denna gamla sydstatskultur: vid sisådär 15 års ålder debuterade de på baler och fester och började bli uppvaktade. Något år senare var de gifta och sedan kom barnen. Vid 20 års ålder var de redan ansedda som ... gamla? Om detta stämmer, är jag gladare än någonsin över att jag inte levde där och då. Jag börjar känna mig lyckligt lottad som tillhör en generation som inte behöver sitta och känna sig "för gammal" under tre fjärdedelar av livet. Vi lever ju i en sådan stressig och krävande tid, heter det, och det stämmer säkert till stor del, men i just detta fall har vi det kanske väldigt bra: vi behöver kanske inte gå och gräva ner oss bara för att vi har fyllt 30. Eller 40. Eller 70 ...
Imorse såg jag ett inslag på TV om några damer, femtiplussare, som lärt sig spela och startat ett bluesband. Jäpp, det avgör saken. Nu ska jag starta rockband. Måste bara lära mig att spela bas först, rättare sagt lista ut hur man spelar på en sådan utan att få skitont i fingrarna ...
Det är märkligt, detta med ålder. När jag var liten var kvinnorna tanter redan när de fyllt 30. Det var tantkläder och kafferep. (Förresten, titta på någon av de gamla Pippi-filmerna om ni inte tror mig. Hur gammal ser Prusseluskan ut att vara - egentligen?) Och ... ja, jag länkade ju ett roligt klipp från Hasseåtage nyligen. Om vådan av att vilja gå ut och roa sig på disco samtidigt som man betraktas som en mumie av omgivningen.
Jag har slutat att vänta på att bli tant. Jag träffar numera unga tjejer på +55 år som inte har ett spår av tantighet i sig, även om de kanske har en del vishetslinjer i ansiktet. Men herregud, det är ju snyggt. Jag har funderat på när det är dags att känna sig som en tant. Tydligen var 70 år lite för lågt räknat. 80 då. (Tyvärr tror jag att man kan börja känna sig rätt gammal när ens jämnåriga börjar falla ifrån.)
Jag tycker egentligen inte alls om romanen "Borta med vinden" men jodå, klart att jag har läst den. Det står ett tänkvärt konstaterande i den om flickorna i denna gamla sydstatskultur: vid sisådär 15 års ålder debuterade de på baler och fester och började bli uppvaktade. Något år senare var de gifta och sedan kom barnen. Vid 20 års ålder var de redan ansedda som ... gamla? Om detta stämmer, är jag gladare än någonsin över att jag inte levde där och då. Jag börjar känna mig lyckligt lottad som tillhör en generation som inte behöver sitta och känna sig "för gammal" under tre fjärdedelar av livet. Vi lever ju i en sådan stressig och krävande tid, heter det, och det stämmer säkert till stor del, men i just detta fall har vi det kanske väldigt bra: vi behöver kanske inte gå och gräva ner oss bara för att vi har fyllt 30. Eller 40. Eller 70 ...
Imorse såg jag ett inslag på TV om några damer, femtiplussare, som lärt sig spela och startat ett bluesband. Jäpp, det avgör saken. Nu ska jag starta rockband. Måste bara lära mig att spela bas först, rättare sagt lista ut hur man spelar på en sådan utan att få skitont i fingrarna ...
Inte världens sämsta ord
Jag fortsätter med lite funderingar kring affirmationer. Om man ger sig in i denna lek, lär man sig snabbt den gyllene regeln:
Man ska aldrig säga aldrig.
Eller, med andra ord: man får inte säga "inte". Detta ord anses nämligen vara rätt skumt, på det viset att vårt undermedvetna inte "förstår" det. "Inte" är världens mest kontraproduktiva ord. Vi människor kan skapa, men vi kan inte inte-skapa. Vi kan vara konstruktiva och vi kan vara destruktiva, men destruktivitet är också en form av konstruktivitet, om än med deprimerande resultat. En bombgrop är dessvärre också en skapelse, precis som huset som stod där innan. Vi kan, enligt termodynamikens lagar, aldrig vända på det som heter entropin. Sagt är sagt. Tänkt är tänkt.
Så en typiskt felaktig affirmation, enligt denna lära, är "jag vill inte ha krig". Det man gör med denna tanke är att föreställa sig ett krig ... och sedan skulle det alltså inte finnas ... nej, det är tyvärr omöjligt. Man tänker på kriget och därmed gör man det ännu större. (Fast rent logiskt finns det något som haltar i detta resonemang - hur var det nu med "jag klarar inte det här"? Borde det inte också bli ett omvänt förhållande eftersom ordet "inte" alltså inte kan tolkas ... nja, man får inte bli absurd, och jag menar att ord trots allt bara är ord. Det man i detta fall troligen ser för sin inre syn, är hur man missar målet och faller. Och titta, det gör man också.)
Okej, då vänder på väl på det! En affirmation ska dessutom inte utspelas i framtiden. Man ska försöka uppleva den i nutiden. Det är ... fred ... NU. Jag var på ett Riksmöte med Kyrkans Ungdom en gång för länge, länge sedan. Temat för mötet var faktiskt just "Fred nu!" Vilket visserligen var en strålande ansats, men även där hamnade vi snart i det välbekanta dilemmat:
Vad är fred?
Definiera det nu då. Jaha, fred är när man inte krigar ... titta, nu var vi genast där igen. Faktiskt måste man grubbla lite över hur väldigt mycket av våra liv och våra värderingar som bygger på fluffordet inte. Vi tror att vi löser problem genom att fokusera på dem. Det gör vi definitivt inte alls. Vi löser dem när vi fokuserar på lösningarna istället. På det vi vill uppnå, inte det vi inte vill uppnå. Men sanningen är alltså den att vi knappt ibland har några idéer om vad vi vill ha. Vad f-n är fred? Hur känns det när man mår bra? (Hur känns huvudet när man inte har ont i det?) När man är lycklig?
Men nog finns det väl en del problem som behöver uppmärksammas för att inte fortgå eller växa? Eller? Även i dessa fall tror jag att detta "behov" mest har att göra med vår oförmåga att definiera lyckan och målen, och inte minst att vara aktivt tacksamma över allt som är OK. Hälsan tiger still, heter det ju.
En annan hörnsten bland oss affirmationstroende är alltså tacksamheten. Helst bör man varje dag göra en liten lista på allt man är tacksam över, allt som fungerar bra. Jag kände mig lite misstänksam första gången jag hörde det. Det låter lite som om man skulle ge Gud en massa ära för bra saker, bara för att man ska visa sig vara en trogen undersåte. Bara för att så ska vara. Men när jag tänkt efter insåg jag att det handlade om helt andra saker. Jag började göra sådana där listor. De första dagarna kom jag på sisådär två olika saker åt gången. Ganska snart var det 10-20 saker, olika varje dag. Man fick anstränga sig i början - ja, detta faktum talar för sig självt. Men när man kommer igång och lär sig fokusera på sina glädjeämnen, stora som små, börjar man också inse hur man skaffar sig mål och visioner.
Vi glömmer inte de små svältande barnen för att vi skaffar oss en vision av en värld där alla får äta god och närande mat, tvärtom. Däremot kan man förstås fjanta till det hela om man står inför något väldigt omedelbart och konkret: du sitter i en båt, den springer läck. Självklart kan man sitta där och affirmera om en hel båt igen, men det lämpligaste i just det läget är att ösa utav bara h-e. Men efteråt kan skeptikern säga att hon öste för att hon inte ville sjunka, medan affirmationsfantasten säger att hon ville ha en båt som flöt ...
Låter det fruktansvärt jobbigt att vara tacksam över precis allt som fungerar? Över att man har fungerande armar, ben, njurar och svettkörtlar? Jo, men då är det väl bra. Då lever man ett liv i lyx, där man har så många rikedomar att glädjas över att man inte hinner räkna dem alla. Då kan man börja fokusera på annat man vill ha (om man nu ens hinner där man sitter och njuter av sitt rådande överflöd). Alla människor på jorden ska leva ett gott liv. Definiera ett gott liv. Jorden själv ska må bra. Definiera vad det innebär.
Det finns knappt något som människor inte lyckats genomföra när de väl fått idén, bara det är en stark och tydlig idé. Men att lösa miljöproblemen, utrota världssvälten, avsluta krig och att lösa finanskrisen är inga tydliga idéer. Det är ett fäktande med ordet inte igen, ordet som är motsatsen till allt konstruktivt.
Å andra sidan, jag använder det rätt flitigt även i detta inlägg. Trots allt är det ju ett ord i mängden, och ord är väl till för att användas ... bara man gör det konstruktivt ...
Man ska aldrig säga aldrig.
Eller, med andra ord: man får inte säga "inte". Detta ord anses nämligen vara rätt skumt, på det viset att vårt undermedvetna inte "förstår" det. "Inte" är världens mest kontraproduktiva ord. Vi människor kan skapa, men vi kan inte inte-skapa. Vi kan vara konstruktiva och vi kan vara destruktiva, men destruktivitet är också en form av konstruktivitet, om än med deprimerande resultat. En bombgrop är dessvärre också en skapelse, precis som huset som stod där innan. Vi kan, enligt termodynamikens lagar, aldrig vända på det som heter entropin. Sagt är sagt. Tänkt är tänkt.
Så en typiskt felaktig affirmation, enligt denna lära, är "jag vill inte ha krig". Det man gör med denna tanke är att föreställa sig ett krig ... och sedan skulle det alltså inte finnas ... nej, det är tyvärr omöjligt. Man tänker på kriget och därmed gör man det ännu större. (Fast rent logiskt finns det något som haltar i detta resonemang - hur var det nu med "jag klarar inte det här"? Borde det inte också bli ett omvänt förhållande eftersom ordet "inte" alltså inte kan tolkas ... nja, man får inte bli absurd, och jag menar att ord trots allt bara är ord. Det man i detta fall troligen ser för sin inre syn, är hur man missar målet och faller. Och titta, det gör man också.)
Okej, då vänder på väl på det! En affirmation ska dessutom inte utspelas i framtiden. Man ska försöka uppleva den i nutiden. Det är ... fred ... NU. Jag var på ett Riksmöte med Kyrkans Ungdom en gång för länge, länge sedan. Temat för mötet var faktiskt just "Fred nu!" Vilket visserligen var en strålande ansats, men även där hamnade vi snart i det välbekanta dilemmat:
Vad är fred?
Definiera det nu då. Jaha, fred är när man inte krigar ... titta, nu var vi genast där igen. Faktiskt måste man grubbla lite över hur väldigt mycket av våra liv och våra värderingar som bygger på fluffordet inte. Vi tror att vi löser problem genom att fokusera på dem. Det gör vi definitivt inte alls. Vi löser dem när vi fokuserar på lösningarna istället. På det vi vill uppnå, inte det vi inte vill uppnå. Men sanningen är alltså den att vi knappt ibland har några idéer om vad vi vill ha. Vad f-n är fred? Hur känns det när man mår bra? (Hur känns huvudet när man inte har ont i det?) När man är lycklig?
Men nog finns det väl en del problem som behöver uppmärksammas för att inte fortgå eller växa? Eller? Även i dessa fall tror jag att detta "behov" mest har att göra med vår oförmåga att definiera lyckan och målen, och inte minst att vara aktivt tacksamma över allt som är OK. Hälsan tiger still, heter det ju.
En annan hörnsten bland oss affirmationstroende är alltså tacksamheten. Helst bör man varje dag göra en liten lista på allt man är tacksam över, allt som fungerar bra. Jag kände mig lite misstänksam första gången jag hörde det. Det låter lite som om man skulle ge Gud en massa ära för bra saker, bara för att man ska visa sig vara en trogen undersåte. Bara för att så ska vara. Men när jag tänkt efter insåg jag att det handlade om helt andra saker. Jag började göra sådana där listor. De första dagarna kom jag på sisådär två olika saker åt gången. Ganska snart var det 10-20 saker, olika varje dag. Man fick anstränga sig i början - ja, detta faktum talar för sig självt. Men när man kommer igång och lär sig fokusera på sina glädjeämnen, stora som små, börjar man också inse hur man skaffar sig mål och visioner.
Vi glömmer inte de små svältande barnen för att vi skaffar oss en vision av en värld där alla får äta god och närande mat, tvärtom. Däremot kan man förstås fjanta till det hela om man står inför något väldigt omedelbart och konkret: du sitter i en båt, den springer läck. Självklart kan man sitta där och affirmera om en hel båt igen, men det lämpligaste i just det läget är att ösa utav bara h-e. Men efteråt kan skeptikern säga att hon öste för att hon inte ville sjunka, medan affirmationsfantasten säger att hon ville ha en båt som flöt ...
Låter det fruktansvärt jobbigt att vara tacksam över precis allt som fungerar? Över att man har fungerande armar, ben, njurar och svettkörtlar? Jo, men då är det väl bra. Då lever man ett liv i lyx, där man har så många rikedomar att glädjas över att man inte hinner räkna dem alla. Då kan man börja fokusera på annat man vill ha (om man nu ens hinner där man sitter och njuter av sitt rådande överflöd). Alla människor på jorden ska leva ett gott liv. Definiera ett gott liv. Jorden själv ska må bra. Definiera vad det innebär.
Det finns knappt något som människor inte lyckats genomföra när de väl fått idén, bara det är en stark och tydlig idé. Men att lösa miljöproblemen, utrota världssvälten, avsluta krig och att lösa finanskrisen är inga tydliga idéer. Det är ett fäktande med ordet inte igen, ordet som är motsatsen till allt konstruktivt.
Å andra sidan, jag använder det rätt flitigt även i detta inlägg. Trots allt är det ju ett ord i mängden, och ord är väl till för att användas ... bara man gör det konstruktivt ...
2009-01-16
Tänka fritt är stort, tänka rätt är större?
Liza Marklund-bråket fortsätter. Det är av olika skäl intressant. Aftonbladet kommenterar i en artikel att "bloggarna fick Marklund på fall" (ungefär så) och bloggvärlden svarar med någon slags introspektion. Är Marklund-frågan viktig eller ej? Är det löjligt och patetiskt att folk bryr sig, när - herregud, barn svälter och det är krig i Gaza - det finns viktigare saker att bry sig om?
Bloggdebatten är alltså intressant och det hör omständigheterna att det blir väldigt mycket knasigt tyckande i det hela. Det är nämligen poängen, det är detta som är det intressanta: med så mycket ocensurerat tyckande och så många dumma och oinsatta och amatörmässiga tyckare blir det såklart tyck-anarki. Bra och genomtänkta åsikter blandas med ren goja.
Men, det är alltså så det är. Det är följden av att släppa lös det fria ordet. Man får ta det ena med det andra.
Några av mina med-tyckare gör mig alltså väldigt irriterad, precis som de irriterar sig själva på annat vis. Sams är vi definitivt inte i den s k bloggosfären. Här är en, t ex. Här påpekas å ena sidan att bloggare inte ska dras över en kam, och å andra sidan känner jag att jag får skrivet på näsan om varför just jag - en bloggare, asså - tycker si och så. Och vad jag tycker. Jaha.
Jag skrev i förra inlägget vad jag tyckte om den här Marklund-frågan. Det var egentligen inte så mycket. En del bloggare tycker tydligen massor och en del gör som jag, kommenterar lite kort. Det är därmed en fullkomligt omöjlig uppgift att sitta och analysera "vad bloggvärlden tycker" och hur den beter sig. Det blir alldeles för lätt att sitta och generalisera och att tillskriva folk åsikter och beteenden de absolut inte står för.
En sak om mig i sammanhanget: jag blir alltid förbannad när jag inordnas i kollektiv och etiketteras och tillskrivs egenskaper jag inte har. Jag tål det bara inte, och jag håller på och filar på ett inlägg som närmare går in på detta. Alltså blir jag förbannad över att generaliseras även i detta fall.
Det finns många olika anledningar till att man bloggar. Somliga beter sig journalistiskt och vill väcka debatt. Andra vill underhålla, åter andra vill kanske egentligen mest skriva för att de gillar att skriva. Jag kan tala för mig själv: jag vill i viss mån presentera mig själv, visa hur mitt författande byggs upp genom det liv jag lever och framför allt de tankar jag tänker. Jag experimenterar lite med stilen. Jag sätter en ära i att skriva precis vad, när och hur jag vill. Men nu tyckte jag till i en "populär fråga" och får man tro vissa inlägg och kommentarer, dock ej på min egen blogg, borde jag låta bli just för att det är så enfaldigt populistiskt och för att jag borde ägna mig åt viktigare frågor.
Va? Här har jag suttit och tyckt till om Aladdinpraliner, Jesus, översättningar av musikaler, existens, bantning. Och jag gör det just av ovan nämnda anledningar: för att jag vill. För att jag kan. Och det går bra, eller?
Okej, jag ska väl inte bry mig så mycket om andras åsikter då. Jag vill bara betona att jag har lika mycket rätt att tycka något om Liza Marklunds frivolter som andra har att prata om sina frukostar, nyinköpta kjolar och läget i Gaza. Det blir en bisarr jox av det hela, en kakafoni som jag själv har klagat på vid flera tillfällen. Men jag medger att det också är en del av tjusningen med bloggandet. Vi vill alla hylla principen demokrati och varsågoda, detta är demokrati. Det brukar vara mycket floskler i samband med begreppen fri opinionsbildning och demokrati - nu kommer sanningens minut: betyder demokrati att även korkade och oinsatta har rätt att yttra sig och rentav fatta beslut, eller bör de hålla käft?
Retorisk fråga, som alltid när man inte ens kan definiera vem som är korkad och oinsatt och vem som inte är det. Jag kan det i alla fall inte, men jag är kanske lite dum då. Dock tycker jag fortfarande att det är fel att ljuga.
Bloggdebatten är alltså intressant och det hör omständigheterna att det blir väldigt mycket knasigt tyckande i det hela. Det är nämligen poängen, det är detta som är det intressanta: med så mycket ocensurerat tyckande och så många dumma och oinsatta och amatörmässiga tyckare blir det såklart tyck-anarki. Bra och genomtänkta åsikter blandas med ren goja.
Men, det är alltså så det är. Det är följden av att släppa lös det fria ordet. Man får ta det ena med det andra.
Några av mina med-tyckare gör mig alltså väldigt irriterad, precis som de irriterar sig själva på annat vis. Sams är vi definitivt inte i den s k bloggosfären. Här är en, t ex. Här påpekas å ena sidan att bloggare inte ska dras över en kam, och å andra sidan känner jag att jag får skrivet på näsan om varför just jag - en bloggare, asså - tycker si och så. Och vad jag tycker. Jaha.
Jag skrev i förra inlägget vad jag tyckte om den här Marklund-frågan. Det var egentligen inte så mycket. En del bloggare tycker tydligen massor och en del gör som jag, kommenterar lite kort. Det är därmed en fullkomligt omöjlig uppgift att sitta och analysera "vad bloggvärlden tycker" och hur den beter sig. Det blir alldeles för lätt att sitta och generalisera och att tillskriva folk åsikter och beteenden de absolut inte står för.
En sak om mig i sammanhanget: jag blir alltid förbannad när jag inordnas i kollektiv och etiketteras och tillskrivs egenskaper jag inte har. Jag tål det bara inte, och jag håller på och filar på ett inlägg som närmare går in på detta. Alltså blir jag förbannad över att generaliseras även i detta fall.
Det finns många olika anledningar till att man bloggar. Somliga beter sig journalistiskt och vill väcka debatt. Andra vill underhålla, åter andra vill kanske egentligen mest skriva för att de gillar att skriva. Jag kan tala för mig själv: jag vill i viss mån presentera mig själv, visa hur mitt författande byggs upp genom det liv jag lever och framför allt de tankar jag tänker. Jag experimenterar lite med stilen. Jag sätter en ära i att skriva precis vad, när och hur jag vill. Men nu tyckte jag till i en "populär fråga" och får man tro vissa inlägg och kommentarer, dock ej på min egen blogg, borde jag låta bli just för att det är så enfaldigt populistiskt och för att jag borde ägna mig åt viktigare frågor.
Va? Här har jag suttit och tyckt till om Aladdinpraliner, Jesus, översättningar av musikaler, existens, bantning. Och jag gör det just av ovan nämnda anledningar: för att jag vill. För att jag kan. Och det går bra, eller?
Okej, jag ska väl inte bry mig så mycket om andras åsikter då. Jag vill bara betona att jag har lika mycket rätt att tycka något om Liza Marklunds frivolter som andra har att prata om sina frukostar, nyinköpta kjolar och läget i Gaza. Det blir en bisarr jox av det hela, en kakafoni som jag själv har klagat på vid flera tillfällen. Men jag medger att det också är en del av tjusningen med bloggandet. Vi vill alla hylla principen demokrati och varsågoda, detta är demokrati. Det brukar vara mycket floskler i samband med begreppen fri opinionsbildning och demokrati - nu kommer sanningens minut: betyder demokrati att även korkade och oinsatta har rätt att yttra sig och rentav fatta beslut, eller bör de hålla käft?
Retorisk fråga, som alltid när man inte ens kan definiera vem som är korkad och oinsatt och vem som inte är det. Jag kan det i alla fall inte, men jag är kanske lite dum då. Dock tycker jag fortfarande att det är fel att ljuga.
2009-01-12
Dagens smask
Hela svenska bloggvärlden kommenterar visst i dagarna stormen kring Liza Marklund och hennes bok "Gömda", som alltså visat sig inte vara fullt så dokumentär som den utgett sig för att vara. Så då kan väl jag hänga på och tycka till, jag med. Man vill ju vara inne - nej, allvarligt, jag har en åsikt.
Jag har inte läst "Gömda" och jag har inte läst Monika Antonssons bok, den som hävdar att "Gömda" till stor del är bluff. Däremot är det många som rekommenderat "Gömda" för mig och samtliga av dessa personer verkar ha varit övertygade om att det är en dokumentär skildring. Jag tog det också för givet. Jag tycker att ämnet kvinnomisshandel och flykt från kvinnomisshandlare är hemskt upprörande och otäckt. Just av den anledningen har jag väl inte sett någon anledning att plöja en bok som ändå bara skulle slagit in en öppen dörr i mitt fall.
De citat jag ser från boken verkar tala ett tydligt språk: detta är en sann historia och vissa detaljer och namn har ändrats av hänsyn till de inblandade.
Jag vet inte hur man kan tolka detta på annat vis än som en försäkran att detta är en dokumentär. Och en dokumentär som ändrar på sanningen långt mer än vad som är nödvändigt för att "ta hänsyn till de inblandade", är en bluff. Kort och gott.
Sedan vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag ser alla kommentarer som skrivs kring detta. "Jo, men kvinnomisshandel är en viktig fråga och därför må det vara hänt om man tänjer på sanningen i detta fall, boken belyste ändå problemet och det är väl huvudsaken." Verkligen? Ju viktigare en fråga är, desto viktigare är det väl också att man är sanningsenlig?
Eller, favoriten: "sss, alla andra ljuger ju så varför skulle man tro på detta?"
Jag har en viktig princip när jag uttalar mig på nätet eller i andra skriftliga sammanhang (eller varför inte muntliga): man ska inte ljuga. Förr eller senare blir man nämligen alltid påkommen och sedan har man förlorat all trovärdighet. Lögner trasslar man alltid in sig i, men sanningen är förhoppningsvis bara en, åtminstone ur den enskildes perspektiv. Ska man ljuga ska man göra det så tydligt att man inte blir missförstådd. Jag skriver fantasy; det är ljug från början till slut. Men som fantasyförfattare lurar man aldrig sin läsare, och därmed kan man slå sig för bröstet och säga att man i varje fall är helt ärlig. Ha ha, den salvan var go' att ge just nu.
Jag tycker att det är konstigt att det överhuvudtaget blir en debatt av sånt här. Ämnet är viktigt och det vimlar av lögnhalsar ändå och just precis därför är det av största vikt att man inte ljuger och bluffar. Detta är en fullkomlig självklarhet. Borde i alla fall vara det. Annars börjar det snart likna vissa elitidrotter, där man till slut får en så stark känsla att samtliga i toppskiktet dopar sig även om alla inte avslöjas, att man helt tappar intresset för prestationerna.
Jag återgår härmed till mina sagor.
Jag har inte läst "Gömda" och jag har inte läst Monika Antonssons bok, den som hävdar att "Gömda" till stor del är bluff. Däremot är det många som rekommenderat "Gömda" för mig och samtliga av dessa personer verkar ha varit övertygade om att det är en dokumentär skildring. Jag tog det också för givet. Jag tycker att ämnet kvinnomisshandel och flykt från kvinnomisshandlare är hemskt upprörande och otäckt. Just av den anledningen har jag väl inte sett någon anledning att plöja en bok som ändå bara skulle slagit in en öppen dörr i mitt fall.
De citat jag ser från boken verkar tala ett tydligt språk: detta är en sann historia och vissa detaljer och namn har ändrats av hänsyn till de inblandade.
Jag vet inte hur man kan tolka detta på annat vis än som en försäkran att detta är en dokumentär. Och en dokumentär som ändrar på sanningen långt mer än vad som är nödvändigt för att "ta hänsyn till de inblandade", är en bluff. Kort och gott.
Sedan vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag ser alla kommentarer som skrivs kring detta. "Jo, men kvinnomisshandel är en viktig fråga och därför må det vara hänt om man tänjer på sanningen i detta fall, boken belyste ändå problemet och det är väl huvudsaken." Verkligen? Ju viktigare en fråga är, desto viktigare är det väl också att man är sanningsenlig?
Eller, favoriten: "sss, alla andra ljuger ju så varför skulle man tro på detta?"
Jag har en viktig princip när jag uttalar mig på nätet eller i andra skriftliga sammanhang (eller varför inte muntliga): man ska inte ljuga. Förr eller senare blir man nämligen alltid påkommen och sedan har man förlorat all trovärdighet. Lögner trasslar man alltid in sig i, men sanningen är förhoppningsvis bara en, åtminstone ur den enskildes perspektiv. Ska man ljuga ska man göra det så tydligt att man inte blir missförstådd. Jag skriver fantasy; det är ljug från början till slut. Men som fantasyförfattare lurar man aldrig sin läsare, och därmed kan man slå sig för bröstet och säga att man i varje fall är helt ärlig. Ha ha, den salvan var go' att ge just nu.
Jag tycker att det är konstigt att det överhuvudtaget blir en debatt av sånt här. Ämnet är viktigt och det vimlar av lögnhalsar ändå och just precis därför är det av största vikt att man inte ljuger och bluffar. Detta är en fullkomlig självklarhet. Borde i alla fall vara det. Annars börjar det snart likna vissa elitidrotter, där man till slut får en så stark känsla att samtliga i toppskiktet dopar sig även om alla inte avslöjas, att man helt tappar intresset för prestationerna.
Jag återgår härmed till mina sagor.
2009-01-02
2008-12-27
Affirmationer
Mina damer och herrar, jag ska nu börja tala om affirmationer. Det kommer att ta en stund. Men var lugna, jag är på väg någonstans med allt det jag skriver. Jag måste bara ta en sak i taget.
Ordet "affirmation" är för många mycket positivt och för andra ett rött skynke. Det beror på vilken utgångspunkt man har. Själv är jag förtjust i begreppet, men inte i själva ordet. Det luktar någon slags klämkäck New Age-retorik över det, och det skulle väl inte vara något problem i sig om det inte samtidigt förde med sig associationer till tolkningar som gått helt överstyr.
Men det finns ju många andra bra ord som betyder i stort sett samma sak (även om man kan ägna sig åt hårklyverier om man vill). Bön, t ex. En bön och en affirmation är ofta samma sak. Eller en visualisering, suggestion, en målbild, gammal hederlig målmedvetenhet. Det är ju bara att välja det man är mest bekväm med.
Vad en affirmation handlar om är alltså att på ett målande och precist vis fokusera sig på det mål man vill uppnå, och därmed ska man enligt de troende också uppnå det. Det låter ju bra. Det som är lite lustigt i sammanhanget är dock att en del personer reagerar nästan med ilska när man beskriver det. Jag vet inte riktigt varför - kanske har de blivit brända av någon framgångsfilosofi som inte funkat för dem, kanske har de fått för sig att man sopar problem under mattan och ignorerar andras lidanden genom att fokusera sig på egna mål. Jag vill betona att detta rör sig om rena missuppfattningar.
Sedan - handen på hjärtat, vi kan alla bli som Kalle Anka när vi träffar en Alexander Lukas. Få personer är så irriterande och retsamma som de som hela tiden tar för givet att de ska få som de vill - i synnerhet som de också får det mest hela tiden!
Nåväl, affirmationsbegreppet tog ny fart häromåret när en viss film med tillhörande bok, med titeln The Secret, lanserades med buller och bång. En urgammal, återuppväckt hemlighet! Trailern är ganska så löjeväckande ... men kanske är filmen underhållande? Jag vet inte, jag har inte sett den.
Hursomhelst, The Secret var verkligen inte först med denna nygamla sanning. Jag vet inte om den initierat eller bara ridit på den totala flodvåg av material om det som kallas Law of Attraction. Denna Law Of Attraction är ytterligare ett begrepp som kan göra en icke-troende vansinnig. Man föreställer sig något och någon mystisk kraft som genomsyrar universum fixar så att det blir verklighet. Jo, tjena! Den kraften, är det Gud då ... och det hela parodierades faktiskt redan på Saltkråkans tid. Tjorven hittade en fin sten på stranden och Pelle föreslog att det var en önskesten. "Man använder stenen för att önska sig något och så blir det så", sa han. Varpå Tjorven, den stora skeptikern, tog stenen och sa "okej, jag önskar mig tie chokladglassar numesamma!" Sedan såg hon sig omkring på stranden och sa triumferande "Nå? Ser du någon chokladglass här kanske?"
Men nu ska jag försöka förklara det hela så att det blir lite mindre hokuspokus och lite lättare att ta till sig. Det finns en ganska utbredd missuppfattning att vi består av en kropp, ett medvetande och ... ja, lite undermedvetna impulser också kanske. Sånt där som sköter en del instinkter, autonoma nervsystemet osv. Men så ser verkligheten alltså inte alls ut. I själva verket är "medvetandet en liten båt på det omedvetnas ocean" för att citera en författare vars namn jag har glömt, men det var inte Tor Nörretranders i just detta fall. Det har länge ansetts vara ett "mysterium" att vi bara tycks använda ca 4% av vår totala hjärnkapacitet. Slöseri med utrymme, som att använda en superdator för att chatta på MSN? Nej, för hjärnan jobbar på många fler plan än vi är medvetna om. Det har visat sig att våra medvetanden kan ta emot och bearbeta en informationsmängd motsvarande ca 40 bit/s, fast i praktiken bara hälften så mycket, 16-20 bitar. Men - samtidigt tar hjärnan emot och bearbetar, på andra plan, en informationsmängd som är en miljon gånger större. 40 miljoner bit/s alltså. Och detta har mätts och konstaterats i vetenskapligt mycket vederhäftiga experiment så jo, detta får även en skeptiker lov att acceptera.
Här kan man fördjupa sig väldigt länge i frågan om vad information är, vad exformation (utesluten information) är och vem farao det är som bestämmer exakt vilka 16 informationsbitar av de mottagna 40 miljonerna som ska upp till vårt medvetande, vårt Jag. Men jag hoppar över det så länge. Vi kan i alla fall konstatera att vi består av oerhört mycket mer än vi själva kan fatta. Och möjligen kan man då ana att den här "mystiska kraften" faktiskt ofta är vi själva, att vi kan och vet och tänker så mycket mer än vi själva tror.
Jag har i ett tidigare blogginlägg påpekat att livet faktiskt strör chanser och möjligheter över oss varje sekund. Det är lathet, bekvämlighet, rädsla, prioriteringar och en massa annat som gör att de flesta tillfällena ändå går oss förbi. Men de flesta av oss vet faktiskt hur det är när man blir hundraprocentigt mobiliserad. Då klarar man det "omöjliga". Då börjar man helt enkelt se och utnyttja alla dessa möjligheter. Om man drömmer om Paris hamnar man på någe vis lik förbannat i Hudiksvall, heter det i Pessimistvalsen. Nix. Om man vill till Paris tar man sig dit även om man så måste krypa på alla fyra - om man bara är tillräckligt motiverad. Men det är ju inte så "bara" alla gånger ...
Det är här affirmationerna kommer in. En effektiv affirmation är mer än en medveten tanke. Jag vill, snälla jultomen fixa detta nu. En affirmation går ner i det undermedvetna och mobiliserar krafterna där. Så istället för att 16 bitar (max) i sekunden strävar efter att ta oss till Paris och 20 miljoner bitar skriker kontraordern HUDIKSVALL, tystnar kanske de undermedvetna skriken helt om Hudiksvall och börjar hojta PARIS istället.
Därmed tycker jag att affirmationers effektivitet känns väldigt självklar och begriplig. Med hjälp av olika sorters tekniker tar vi mer resurser i anspråk än enbart s k viljekraft och lite halvslappt önskande. Vi blir koncentrerade, öppna och tveklösa när tåget passerar oss - och det gör det alltså ganska ofta. Och efteråt kan det se ut som om en mäktig kraft har spelat oss i händerna, diverse "tursamma omständigheter" har gjort att vi på något vis fick precis som vi ville den här gången också.
Och saken är dessutom den att alla människor affirmerar dagarna i ända, men ofta oöverlagt, "omedvetet" om man så vill. "Det här går aldrig" är en populär variant. Likaså "jag är för dum" eller "nu får inget gå fel" och "tänk om ..." Henry Fords berömda ord är ett mantra i affirmationssammanhang: "oavsett om du tror att du kan, eller att du inte kan, har du rätt."
Nej, The Secret var inte först. The Secret har möjligen rätt i att denna lära legat framför våra ögon i alla tider. Det står t ex i Bibeln: "vad du sår, får du skörda". Det vi fixerar oss på blir vår verklighet. Därför hade min kollega rätt när han en gång i tiden utbrast: "jag vill inte höra om problemen! Jag vill höra om lösningarna!" Det är viktigt att vi fixerar oss vid rätt saker. Här kan man visserligen invända att en del problem inte kan åtgärdas förrän man belyst dem, men oftast är det faktiskt effektivare att sikta direkt på slutmålet.
Detta brukar jag belysa med min lilla praktiska städaffirmation. Föreställ dig - om det nu är möjligt, detta händer kanske bara mig ibland? - att du kommer in i ditt kök och inser att det inte är så värst snyggt därinne. Travar med äcklig disk på diskbänken, smulor överallt, saker på väldigt fel ställen mest överallt. Okej, jag är kanske unik som drabbas av detta ibland, men använd fantasin i alla fall. Och man inser att något måste göras, och det direkt. Det är bara det att man inte vill. Kroppen blir med ens blytung, det är nästan så att benen viker sig under en vid blotta tanken på att sätta igång. Man börjar diska första tallriken och det fortsätter att vara värre än motigt, särskilt när man ser resten ... som att cykla i uppförsbacke i motvind med bromsen i.
Men stopp. Det är här man måste hejda sig, dra ett djupt andetag (oh vad jag hatar djupa andetag i romaner) och sluta ögonen för en stund. Tänka på hur det ska vara. Diskbänken ligger där jungfruligt ren och blänkande, tallrikarna står prydligt staplade i skåpen, glasen blänker och så vidare. Öppna nu ögonen, men behåll den inre bilden, och börja fixa för att den ska bli verklighet. Hur konstigt det än kan låta brukar det nu gå betydligt lättare att jobba. Uppförsbacken blir faktiskt en nerförsbacke istället. Vad hände? Ja, inte diskade tallrikarna sig själva, det är då säkert. Mängden jobb minskade inte. Men jag gjorde en liten mental omkoppling - från problemet som tornade upp sig, till slutmålet.
Men det går alltså att dra resonemanget lite för långt. Man kan ju misstänka att vi själva är ansvariga för exakt allt som händer oss - med andra ord, om jag råkar ut för en hemsk olycka är det säkert jag som affirmerat om det fast jag inte fattat det själv, och därmed har jag mig själv att skylla, eller? Nej, det är inte vidare snällt att påstå sådant. Det jag kallar Gud finns alltså överallt i vår värld, och i den mån det finns kopplingar och samband mellan det som händer, är det ibland för komplicerat för att man ska kunna förstå det eller förklara det med några ord. (Däremot har man kunnat konstatera att saker som händer oss har betydligt mindre inverkan på vår inre lyckonivå än vi tror. Man har jämfört personer som blivit lottomiljonärer med personer som blivit totalförlamade i olyckor - något år efter dessa omvälvande händelser visar det sig att dessa båda grupper är exakt lika lyckliga - eller olyckliga. Och på hela taget har dessa Händelser inte påverkat dem särskilt mycket i någondera riktningen! Så lycka har alltså ganska lite med yttre omständigheter att göra. Nå, detta var en parentes ...)
Alltnog, nu har jag försökt förklara vad affirmationer är, och varför de är mycket kraftfulla redskap. Därmed finns det all anledning att tänka noga på vad man tänker på. Sanna visionärer har en enorm makt. Jag funderade här på om jag dels skulle ta några illustrativa exempel ur mitt eget liv och dessutom fördjupa mig ännu mer i hur man egentligen får till bra och effektiva affirmationer, men jag inser att det kanske kräver ett eget blogginlägg.
Sedan är det ju ganska komiskt att affirmationsskeptiker naturligtvis också har rätt: "Jag har affirmerat i evigheter och detta funkar fanimej inte - vad var det jag sa!" Nä, exakt. Tyvärr är det så att man faktiskt måste tro på det för att det ska fungera, och det var just det Henry Ford sa. Det räcker inte med att man vill tro det, eller att man hoppas att det ska funka. Då är tyvärr inte övertygelsen djup nog. Det räcker inte med att ro för brinnande livet, det gäller att få vindarna och vågorna på det undermedvetnas ocean att gå i rätt riktning också.
Och därmed har jag snart hunnit ända fram till Jesus, tro det eller ej.
Ordet "affirmation" är för många mycket positivt och för andra ett rött skynke. Det beror på vilken utgångspunkt man har. Själv är jag förtjust i begreppet, men inte i själva ordet. Det luktar någon slags klämkäck New Age-retorik över det, och det skulle väl inte vara något problem i sig om det inte samtidigt förde med sig associationer till tolkningar som gått helt överstyr.
Men det finns ju många andra bra ord som betyder i stort sett samma sak (även om man kan ägna sig åt hårklyverier om man vill). Bön, t ex. En bön och en affirmation är ofta samma sak. Eller en visualisering, suggestion, en målbild, gammal hederlig målmedvetenhet. Det är ju bara att välja det man är mest bekväm med.
Vad en affirmation handlar om är alltså att på ett målande och precist vis fokusera sig på det mål man vill uppnå, och därmed ska man enligt de troende också uppnå det. Det låter ju bra. Det som är lite lustigt i sammanhanget är dock att en del personer reagerar nästan med ilska när man beskriver det. Jag vet inte riktigt varför - kanske har de blivit brända av någon framgångsfilosofi som inte funkat för dem, kanske har de fått för sig att man sopar problem under mattan och ignorerar andras lidanden genom att fokusera sig på egna mål. Jag vill betona att detta rör sig om rena missuppfattningar.
Sedan - handen på hjärtat, vi kan alla bli som Kalle Anka när vi träffar en Alexander Lukas. Få personer är så irriterande och retsamma som de som hela tiden tar för givet att de ska få som de vill - i synnerhet som de också får det mest hela tiden!
Nåväl, affirmationsbegreppet tog ny fart häromåret när en viss film med tillhörande bok, med titeln The Secret, lanserades med buller och bång. En urgammal, återuppväckt hemlighet! Trailern är ganska så löjeväckande ... men kanske är filmen underhållande? Jag vet inte, jag har inte sett den.
Hursomhelst, The Secret var verkligen inte först med denna nygamla sanning. Jag vet inte om den initierat eller bara ridit på den totala flodvåg av material om det som kallas Law of Attraction. Denna Law Of Attraction är ytterligare ett begrepp som kan göra en icke-troende vansinnig. Man föreställer sig något och någon mystisk kraft som genomsyrar universum fixar så att det blir verklighet. Jo, tjena! Den kraften, är det Gud då ... och det hela parodierades faktiskt redan på Saltkråkans tid. Tjorven hittade en fin sten på stranden och Pelle föreslog att det var en önskesten. "Man använder stenen för att önska sig något och så blir det så", sa han. Varpå Tjorven, den stora skeptikern, tog stenen och sa "okej, jag önskar mig tie chokladglassar numesamma!" Sedan såg hon sig omkring på stranden och sa triumferande "Nå? Ser du någon chokladglass här kanske?"
Men nu ska jag försöka förklara det hela så att det blir lite mindre hokuspokus och lite lättare att ta till sig. Det finns en ganska utbredd missuppfattning att vi består av en kropp, ett medvetande och ... ja, lite undermedvetna impulser också kanske. Sånt där som sköter en del instinkter, autonoma nervsystemet osv. Men så ser verkligheten alltså inte alls ut. I själva verket är "medvetandet en liten båt på det omedvetnas ocean" för att citera en författare vars namn jag har glömt, men det var inte Tor Nörretranders i just detta fall. Det har länge ansetts vara ett "mysterium" att vi bara tycks använda ca 4% av vår totala hjärnkapacitet. Slöseri med utrymme, som att använda en superdator för att chatta på MSN? Nej, för hjärnan jobbar på många fler plan än vi är medvetna om. Det har visat sig att våra medvetanden kan ta emot och bearbeta en informationsmängd motsvarande ca 40 bit/s, fast i praktiken bara hälften så mycket, 16-20 bitar. Men - samtidigt tar hjärnan emot och bearbetar, på andra plan, en informationsmängd som är en miljon gånger större. 40 miljoner bit/s alltså. Och detta har mätts och konstaterats i vetenskapligt mycket vederhäftiga experiment så jo, detta får även en skeptiker lov att acceptera.
Här kan man fördjupa sig väldigt länge i frågan om vad information är, vad exformation (utesluten information) är och vem farao det är som bestämmer exakt vilka 16 informationsbitar av de mottagna 40 miljonerna som ska upp till vårt medvetande, vårt Jag. Men jag hoppar över det så länge. Vi kan i alla fall konstatera att vi består av oerhört mycket mer än vi själva kan fatta. Och möjligen kan man då ana att den här "mystiska kraften" faktiskt ofta är vi själva, att vi kan och vet och tänker så mycket mer än vi själva tror.
Jag har i ett tidigare blogginlägg påpekat att livet faktiskt strör chanser och möjligheter över oss varje sekund. Det är lathet, bekvämlighet, rädsla, prioriteringar och en massa annat som gör att de flesta tillfällena ändå går oss förbi. Men de flesta av oss vet faktiskt hur det är när man blir hundraprocentigt mobiliserad. Då klarar man det "omöjliga". Då börjar man helt enkelt se och utnyttja alla dessa möjligheter. Om man drömmer om Paris hamnar man på någe vis lik förbannat i Hudiksvall, heter det i Pessimistvalsen. Nix. Om man vill till Paris tar man sig dit även om man så måste krypa på alla fyra - om man bara är tillräckligt motiverad. Men det är ju inte så "bara" alla gånger ...
Det är här affirmationerna kommer in. En effektiv affirmation är mer än en medveten tanke. Jag vill, snälla jultomen fixa detta nu. En affirmation går ner i det undermedvetna och mobiliserar krafterna där. Så istället för att 16 bitar (max) i sekunden strävar efter att ta oss till Paris och 20 miljoner bitar skriker kontraordern HUDIKSVALL, tystnar kanske de undermedvetna skriken helt om Hudiksvall och börjar hojta PARIS istället.
Därmed tycker jag att affirmationers effektivitet känns väldigt självklar och begriplig. Med hjälp av olika sorters tekniker tar vi mer resurser i anspråk än enbart s k viljekraft och lite halvslappt önskande. Vi blir koncentrerade, öppna och tveklösa när tåget passerar oss - och det gör det alltså ganska ofta. Och efteråt kan det se ut som om en mäktig kraft har spelat oss i händerna, diverse "tursamma omständigheter" har gjort att vi på något vis fick precis som vi ville den här gången också.
Och saken är dessutom den att alla människor affirmerar dagarna i ända, men ofta oöverlagt, "omedvetet" om man så vill. "Det här går aldrig" är en populär variant. Likaså "jag är för dum" eller "nu får inget gå fel" och "tänk om ..." Henry Fords berömda ord är ett mantra i affirmationssammanhang: "oavsett om du tror att du kan, eller att du inte kan, har du rätt."
Nej, The Secret var inte först. The Secret har möjligen rätt i att denna lära legat framför våra ögon i alla tider. Det står t ex i Bibeln: "vad du sår, får du skörda". Det vi fixerar oss på blir vår verklighet. Därför hade min kollega rätt när han en gång i tiden utbrast: "jag vill inte höra om problemen! Jag vill höra om lösningarna!" Det är viktigt att vi fixerar oss vid rätt saker. Här kan man visserligen invända att en del problem inte kan åtgärdas förrän man belyst dem, men oftast är det faktiskt effektivare att sikta direkt på slutmålet.
Detta brukar jag belysa med min lilla praktiska städaffirmation. Föreställ dig - om det nu är möjligt, detta händer kanske bara mig ibland? - att du kommer in i ditt kök och inser att det inte är så värst snyggt därinne. Travar med äcklig disk på diskbänken, smulor överallt, saker på väldigt fel ställen mest överallt. Okej, jag är kanske unik som drabbas av detta ibland, men använd fantasin i alla fall. Och man inser att något måste göras, och det direkt. Det är bara det att man inte vill. Kroppen blir med ens blytung, det är nästan så att benen viker sig under en vid blotta tanken på att sätta igång. Man börjar diska första tallriken och det fortsätter att vara värre än motigt, särskilt när man ser resten ... som att cykla i uppförsbacke i motvind med bromsen i.
Men stopp. Det är här man måste hejda sig, dra ett djupt andetag (oh vad jag hatar djupa andetag i romaner) och sluta ögonen för en stund. Tänka på hur det ska vara. Diskbänken ligger där jungfruligt ren och blänkande, tallrikarna står prydligt staplade i skåpen, glasen blänker och så vidare. Öppna nu ögonen, men behåll den inre bilden, och börja fixa för att den ska bli verklighet. Hur konstigt det än kan låta brukar det nu gå betydligt lättare att jobba. Uppförsbacken blir faktiskt en nerförsbacke istället. Vad hände? Ja, inte diskade tallrikarna sig själva, det är då säkert. Mängden jobb minskade inte. Men jag gjorde en liten mental omkoppling - från problemet som tornade upp sig, till slutmålet.
Men det går alltså att dra resonemanget lite för långt. Man kan ju misstänka att vi själva är ansvariga för exakt allt som händer oss - med andra ord, om jag råkar ut för en hemsk olycka är det säkert jag som affirmerat om det fast jag inte fattat det själv, och därmed har jag mig själv att skylla, eller? Nej, det är inte vidare snällt att påstå sådant. Det jag kallar Gud finns alltså överallt i vår värld, och i den mån det finns kopplingar och samband mellan det som händer, är det ibland för komplicerat för att man ska kunna förstå det eller förklara det med några ord. (Däremot har man kunnat konstatera att saker som händer oss har betydligt mindre inverkan på vår inre lyckonivå än vi tror. Man har jämfört personer som blivit lottomiljonärer med personer som blivit totalförlamade i olyckor - något år efter dessa omvälvande händelser visar det sig att dessa båda grupper är exakt lika lyckliga - eller olyckliga. Och på hela taget har dessa Händelser inte påverkat dem särskilt mycket i någondera riktningen! Så lycka har alltså ganska lite med yttre omständigheter att göra. Nå, detta var en parentes ...)
Alltnog, nu har jag försökt förklara vad affirmationer är, och varför de är mycket kraftfulla redskap. Därmed finns det all anledning att tänka noga på vad man tänker på. Sanna visionärer har en enorm makt. Jag funderade här på om jag dels skulle ta några illustrativa exempel ur mitt eget liv och dessutom fördjupa mig ännu mer i hur man egentligen får till bra och effektiva affirmationer, men jag inser att det kanske kräver ett eget blogginlägg.
Sedan är det ju ganska komiskt att affirmationsskeptiker naturligtvis också har rätt: "Jag har affirmerat i evigheter och detta funkar fanimej inte - vad var det jag sa!" Nä, exakt. Tyvärr är det så att man faktiskt måste tro på det för att det ska fungera, och det var just det Henry Ford sa. Det räcker inte med att man vill tro det, eller att man hoppas att det ska funka. Då är tyvärr inte övertygelsen djup nog. Det räcker inte med att ro för brinnande livet, det gäller att få vindarna och vågorna på det undermedvetnas ocean att gå i rätt riktning också.
Och därmed har jag snart hunnit ända fram till Jesus, tro det eller ej.
Supereffektiva bantningsråd
Jaha, vi går in i mellandagarna och mor i huset, dvs jag, fick verkligen en hel del choklad i julklapp. Jag ska nog inte väga mig på ett tag.
Men Aftonbladet har tröst att ge! Var pralinsmart! Jag trodde först att artikeln var ett skämt när jag läste den. Välj trillingnöt istället för gräddnougat i asken, spara 30 kalorier! Trettio! Wow! Ja, följer man dessa smarta råd blir man strax smal som en tråd, det tror jag också.
Öh. Eller? Nä, jag förlänger nog hellre promenaden med tio minuter istället. Eller besvarar frågan "Är din Aladdin-ask en fettfälla?" med ett rungande JAPP. Hoppsan, där slank trofénougaten ner också. Hehe. Smask.
Men Aftonbladet har tröst att ge! Var pralinsmart! Jag trodde först att artikeln var ett skämt när jag läste den. Välj trillingnöt istället för gräddnougat i asken, spara 30 kalorier! Trettio! Wow! Ja, följer man dessa smarta råd blir man strax smal som en tråd, det tror jag också.
Öh. Eller? Nä, jag förlänger nog hellre promenaden med tio minuter istället. Eller besvarar frågan "Är din Aladdin-ask en fettfälla?" med ett rungande JAPP. Hoppsan, där slank trofénougaten ner också. Hehe. Smask.
2008-12-22
Till jul brukar vi alltid
Åh, jag hatar det. Denna eviga rad av tinderögda kändisreportage där man får veta att till jul brukar vi alltid ... ha den perfekta julen. Ungefär så, ja. Och man behöver ju förresten inte vara kändis och uttala sig i tidningen för detta. Till jul brukar vi alltid göra ditten och datten, alltid något ljuvligt traditionsfyllt. Samlas hela bygden och gå fackeltåg (och alltid är det snö). Äta den och den och den och den och den och den maträtten.
Och framför allt bara ta det lugnt och umgås med varandra. Jaså minsann. Värst är "till jul brukar vi ta det lugnt. Vi kopplar av från stressen och åker alltid upp till mamma i Hälsingland och firar en gammeldags jul med hela släkten." Det där låter ju trevligt, men jag kan redan här räkna ut vem som inte kommer att få koppla av från stressen, nämligen mamma. Julmaten fixar sig inte själv. Julen är ett intensivt skådespel, särskilt om det har många gamla kära traditioner, som kräver en intensiv regi.
Vi talade om just det där idag härhemma - om konsten att göra presentationer och framträdanden så att de ser spontana och otvungna ut. Knepet heter förberedelse och repetition. Det kan låta motsägelsefullt att man ska förbereda något som ska föreställa vara spontant, men så är det faktiskt.
Och julen är inget undantag. Ska tillställningen flyta smidigt, maten trollas fram och trollas bort och folket befinna sig på rätt ställe vid rätt tillfälle, krävs en enorm arbetsinsats bakom kulisserna och en regissör som har totalkoll på allting. Denna regissör är Mamma. Andra kan kanske hjälpa till, men någon måste vara hjärnan bakom allt och organisera allt.
Det är faktiskt rätt jobbigt, om nu någon inte redan visste det. Så hurra för mamma som ser till att resten av släkten får en skön, stressfri jul med en himla massa vi brukar alltid ... Mamma själv får nervryckningar och magsår.
Men - nu kommer vi till det stora mysteriet. Stackars mamma som får slita som ett djur genom hela julen. Stackars mamma som är överlastad av plikter och ansvar medan alla andra sitter och käkar praliner och myser i julefriden. Men vem är det då som binder riset till mammas rygg, vem är det som ställer alla dessa orimliga krav, vem är det som tycker att hon ska ha så mycket ansvar? Jo, MAMMA.
Kvinnosläktet, vilket jag tillhör, är ibland outgrundligt knepigt. Det är som om våra undermedvetna styr oss med järnhand, på ett ibland inte alls nyttigt vis. Eller jo, klart att våra undermedvetna styr oss. Det kommer jag till i nästa inlägg som ska handla om affirmationer. Fram till dess, god jul. Och ge mamma en extra chokladask.
Och framför allt bara ta det lugnt och umgås med varandra. Jaså minsann. Värst är "till jul brukar vi ta det lugnt. Vi kopplar av från stressen och åker alltid upp till mamma i Hälsingland och firar en gammeldags jul med hela släkten." Det där låter ju trevligt, men jag kan redan här räkna ut vem som inte kommer att få koppla av från stressen, nämligen mamma. Julmaten fixar sig inte själv. Julen är ett intensivt skådespel, särskilt om det har många gamla kära traditioner, som kräver en intensiv regi.
Vi talade om just det där idag härhemma - om konsten att göra presentationer och framträdanden så att de ser spontana och otvungna ut. Knepet heter förberedelse och repetition. Det kan låta motsägelsefullt att man ska förbereda något som ska föreställa vara spontant, men så är det faktiskt.
Och julen är inget undantag. Ska tillställningen flyta smidigt, maten trollas fram och trollas bort och folket befinna sig på rätt ställe vid rätt tillfälle, krävs en enorm arbetsinsats bakom kulisserna och en regissör som har totalkoll på allting. Denna regissör är Mamma. Andra kan kanske hjälpa till, men någon måste vara hjärnan bakom allt och organisera allt.
Det är faktiskt rätt jobbigt, om nu någon inte redan visste det. Så hurra för mamma som ser till att resten av släkten får en skön, stressfri jul med en himla massa vi brukar alltid ... Mamma själv får nervryckningar och magsår.
Men - nu kommer vi till det stora mysteriet. Stackars mamma som får slita som ett djur genom hela julen. Stackars mamma som är överlastad av plikter och ansvar medan alla andra sitter och käkar praliner och myser i julefriden. Men vem är det då som binder riset till mammas rygg, vem är det som ställer alla dessa orimliga krav, vem är det som tycker att hon ska ha så mycket ansvar? Jo, MAMMA.
Kvinnosläktet, vilket jag tillhör, är ibland outgrundligt knepigt. Det är som om våra undermedvetna styr oss med järnhand, på ett ibland inte alls nyttigt vis. Eller jo, klart att våra undermedvetna styr oss. Det kommer jag till i nästa inlägg som ska handla om affirmationer. Fram till dess, god jul. Och ge mamma en extra chokladask.
Detta gör jag nu
Klockan är strax efter halv fem på eftermiddagen, måndagen den tjugoandra december år 2008. Jag sitter vid mitt skrivbord och dricker te, och ute försvinner den allra sista strimman från solnedgången. Jag har åtminstone fyra olika skrivprojekt och vill jobba med allihop, så nu gäller det att bestämma sig.
Men jag ska också snart åka och hämta ett barn från lekkompisen, sätta en julskinka i ugnen och ta itu med alla de där gardinlängderna som jag bestämde mig för att lägga upp före julafton. Obs, före julafton, inte före julaftons kväll ...
Man kan fråga sig varför jag just skrev detta i grunden meningslösa inlägg, men det såg på något vis rysligt mysigt ut när jag satte ord på det: klockan är strax efter halv fem på eftermiddagen, jag dricker te, sitter vid mitt skrivbord och ska skriva något. Jag älskar mitt liv.
Men jag ska också snart åka och hämta ett barn från lekkompisen, sätta en julskinka i ugnen och ta itu med alla de där gardinlängderna som jag bestämde mig för att lägga upp före julafton. Obs, före julafton, inte före julaftons kväll ...
Man kan fråga sig varför jag just skrev detta i grunden meningslösa inlägg, men det såg på något vis rysligt mysigt ut när jag satte ord på det: klockan är strax efter halv fem på eftermiddagen, jag dricker te, sitter vid mitt skrivbord och ska skriva något. Jag älskar mitt liv.
2008-12-20
Ibland mår man bra av att må lite dåligt
Jag mår lite dåligt idag. Naturligtvis vaknade jag med huvudvärk imorse (för det gör jag flera gånger i veckan) och därför sitter jag här nu och väntar på att tabletterna ska ha effekt så att jag klarar av att komma igång.
Fast egentligen vill jag inte, egentligen känner jag för att må lite dåligt just idag. Vara håglös, sänkt, låg, trött, ha något slags legitimt skäl att sucka "lämna mig ifred!" till precis hela världen. Ja, och så skulle det ju vara toppen om någon kom och pysslade om mig lite också. Tyckte synd om mig, gav mig något gott att dricka, gjorde det trivsamt omkring mig och framför allt lyfte av mig alla bördor och allt ansvar. Tänk att veta att allting fixar sig utmärkt väl utan att jag behöver bry mig det minsta. Jag inser att det finns nackdelar med att ha barn. Och att det finns fördelar med att vara snuskigt rik.
Men jag funderar också på att det är detta vi kanske inte tänker tillräckligt mycket på när vi talar om att leva livet fullt ut, fånga dagen etc. Vi lär oss att idealet är att kunna njuta av varje stund som om den vore den sista, att bubbla av energi och glädje, att varje ögonblick sträva mot våra livsmål, att slippa sitta med en snopen "detta borde jag ha gjort"-lista på dödsbädden. Och visst är det så. Detta är bra, och jag har en del sådana perioder i livet som jag minns som fullkomligt fantastiska. Perioder när jag verkligen Levde intensivt. Just nu har jag avverkat en tid proppfull med energi och kreativitet, främst på skrivområdet. Jag har tagit in och jag har gett ut, underbart.
Men kanske glömmer man ibland att det är fruktansvärt ansträngande att leva sådär för jämnan, att det kanske inte är meningen att man ska fungera på det viset och gå på ett permanent mentalt lyckorus. När man känner att det är dags att stänga av en stund, helt enkelt. Bli haddad av någon, som det heter på småländska. Jag vill vila mig en stund och jag vill inte ha några prestationskrav på hur jag ska vila mig - Tänd ljus! Åk på spa! Meditera! Yoga! Gå en skogspromenad! - utan bara vara allmänt oduglig. Det är därför man behöver ursäkter som "sur", "huvudvärk" och "trött" ibland. Det är därför man faktiskt emellanåt behöver må lite dåligt.
Fast egentligen vill jag inte, egentligen känner jag för att må lite dåligt just idag. Vara håglös, sänkt, låg, trött, ha något slags legitimt skäl att sucka "lämna mig ifred!" till precis hela världen. Ja, och så skulle det ju vara toppen om någon kom och pysslade om mig lite också. Tyckte synd om mig, gav mig något gott att dricka, gjorde det trivsamt omkring mig och framför allt lyfte av mig alla bördor och allt ansvar. Tänk att veta att allting fixar sig utmärkt väl utan att jag behöver bry mig det minsta. Jag inser att det finns nackdelar med att ha barn. Och att det finns fördelar med att vara snuskigt rik.
Men jag funderar också på att det är detta vi kanske inte tänker tillräckligt mycket på när vi talar om att leva livet fullt ut, fånga dagen etc. Vi lär oss att idealet är att kunna njuta av varje stund som om den vore den sista, att bubbla av energi och glädje, att varje ögonblick sträva mot våra livsmål, att slippa sitta med en snopen "detta borde jag ha gjort"-lista på dödsbädden. Och visst är det så. Detta är bra, och jag har en del sådana perioder i livet som jag minns som fullkomligt fantastiska. Perioder när jag verkligen Levde intensivt. Just nu har jag avverkat en tid proppfull med energi och kreativitet, främst på skrivområdet. Jag har tagit in och jag har gett ut, underbart.
Men kanske glömmer man ibland att det är fruktansvärt ansträngande att leva sådär för jämnan, att det kanske inte är meningen att man ska fungera på det viset och gå på ett permanent mentalt lyckorus. När man känner att det är dags att stänga av en stund, helt enkelt. Bli haddad av någon, som det heter på småländska. Jag vill vila mig en stund och jag vill inte ha några prestationskrav på hur jag ska vila mig - Tänd ljus! Åk på spa! Meditera! Yoga! Gå en skogspromenad! - utan bara vara allmänt oduglig. Det är därför man behöver ursäkter som "sur", "huvudvärk" och "trött" ibland. Det är därför man faktiskt emellanåt behöver må lite dåligt.
2008-12-17
Julhandel
Vad vore en blogg utan ett inlägg om julhandel?
Trängsel ... blablabla ... köer ... blablabla ... kommersialism ... blablabla ...måsten ... blabla ... julsånger, plastgranar, julpapper, sänka kraven, manmåstefaktisktinteputsafönstreninnan, ta-en-spa-dag-i-julstressen, så klarar du julstressen, gud vilken långsam expedit. Pepparkakor, pratande leksaker, smala skyltdockor, ont om parkeringar och varför tog jag den här tjocka jackan idag och vad faaan kan inte mina ungar älska att läsa böcker för, då hade ju julklappsinköpen varit en straffspark.
Imorgon ska jag på't igen, men jag behöver inte skildra mer. Alla kan det här.
Trängsel ... blablabla ... köer ... blablabla ... kommersialism ... blablabla ...måsten ... blabla ... julsånger, plastgranar, julpapper, sänka kraven, manmåstefaktisktinteputsafönstreninnan, ta-en-spa-dag-i-julstressen, så klarar du julstressen, gud vilken långsam expedit. Pepparkakor, pratande leksaker, smala skyltdockor, ont om parkeringar och varför tog jag den här tjocka jackan idag och vad faaan kan inte mina ungar älska att läsa böcker för, då hade ju julklappsinköpen varit en straffspark.
Imorgon ska jag på't igen, men jag behöver inte skildra mer. Alla kan det här.
2008-12-15
Författarnörden
Den här boken har jag i min ägo. Jag har en massa av det slaget. Just den här är väl inte innehållsmässigt så mycket att hurra för. Men titta på denna underbara omslagsbild.
Det är ju jag därnere till höger. Ja, inte porträttlikt alltså. Men det är sådär man känner sig ibland. Som författare är man nog jordens tråkigaste släkte när man sitter där, timme ut och timme in, vid dator eller papper och bara stirrar och skriver. Jag tänker på hippa folket som är ute och minglar och bloggar om det och är så j-a glamorösa och roliga och inne så att det inte är sant. Medan en annan sitter här och plitar vid tangentbordet och har glömt att duscha.
Men man har ett liv på utsidan och ett annat inne i huvudet. Bilden illustrerar detta ganska bra. Man kan verkligen ha förfärligt roligt medan man sitter där och lapar sitt ljumma te.
Nu har jag tyvärr haft lite för roligt ett slag, för nu har jag ont i ena handen. Får väl ut och mingla lite istället då. Ska ha midvinterfest med stor brasa uppe vid fornborgen i helgen, var det tänkt. Det är ju faktiskt skithäftigt, även om jag lovar att inte visa några bilder på mina nyfixade naglar eller min handväska efteråt.
2008-12-13
Religion och religiösa
Förlåt mig Fader, ty jag har syndat. Dvs jag har gått i debatt med en idiot. Det är mot mina principer. Jag hamnade i något slags meningsutbyte angående filmen "Life of Brian" och besvarade en korkad kommentar om att hahaha, denna film drev ju så himla roligt med alla idiotreligioner och det gjorde den rätt i, hahaha. Ungefär så.
Min replik i detta var att filmen absolut inte driver med någon religion. Den driver med religiös fanatism och misstolkare av religioner. Den har tvärtom en mycket djup respekt för religionen, dvs i detta fall den kristendom som Jesus predikade. Detta har filmmakarna själva betonat.
Då fick jag svaret att filmmakarna nog sa så bara för att lura religiösa idioter till att titta på filmen, hahaha. (Jag antar att jag automatiskt räknades in bland de religiösa idioterna i och med detta.) Nå, här någonstans gick det upp för mig vad jag hamnat i så jag tog raskt min Mats ur skolan. Lät klokskallen få det triumferande sista ordet, alltså. Han blev säkert nöjd med sin dag tack vare detta.
Nåväl, men jag kan ju bara för sakens skull fortsätta att prata här på min blogg, hehe. Jo, jag älskar "Life of Brian". Den är inte bara en av de roligaste filmer som gjorts utan den är också intelligent och fyndig som få. En av de första scenerna är från Jesu bergspredikan: långt borta på en kulle står en vacker man och talar visa ord om tolerans och kärlek. I de bakre leden står ett gäng som inte hör vad han säger, för de är alltför upptagna av att häckla varandra för diverse brister, och givetvis slutar det med fullt slagsmål. Jesus blir för dem en showfigur som är kul att se och höra, men själva budskapet går dem givetvis totalt förbi. Detta är ett typexempel på en s k programförklarande scen, dvs en scen som sammanfattar vad berättelsen i stort går ut på.
Filmens huvudperson Brian är således inte Jesus, utan den stackars grabben som föddes i stallet bredvid Jesus, och filmen handlar om hans desperata försök att hitta sig själv och sin identitet i en tillvaro där han av ren tillfällighet råkar utses till ännu en Messias - en roll han verkligen inte vill ha. Men självklart hör folk bara vad de vill höra och han utnyttjas friskt av både revolutionärer och religiösa tokdårar. För säkerhets skull blir han också kidnappad av några aliens under några minuter och deltar av en slump i ett vilt rymdkrig innan han dimper ner på jorden igen. Monty Python gillar att göra det förbjudna. Att lägga in en sådan här scen i en sådan här film är ur filmmässig synvinkel totalt politiskt inkorrekt, så naturligtvis gör de det!
Det intressanta är att denna film faktiskt på en del håll anses vara hädisk. Den driver med Jesus och det kristna budskapet, som det heter. Den har till och med totalförbjudits på en del ställen. Med tanke på att den i själva verket alltså driver med dem som skymmer det kristna budskapet, kan man ju fundera på vad de personer gör, som förbjuder en sådan film. Skjuter sig själva i foten?
Ledsamt nog brukar också nio av tio debatter mellan kristna och icke-kristna handla mer om misstolkarna än om budskapet i sig. Korsfarare och inkvisition och fanatiker, titta bara, de var minsann inge bra alls. Kristna är också som bekant väldigt intoleranta. De är väldigt generaliserande också, jajemän, allihop.
Sådana argument vet man ju inte riktigt vad man ska svara på. Kanske bäst att låta bli. Men om vi kommer till själva budskapet då ... det där som handlade om tolerans och kärlek, förlåtelse och att kasta första sten... ehum. Ja, men det behöver vi väl inte debattera om! För det är ju sant, det är ju självklara saker, varför ska vi prata om det? Nej, nu fortsätter vi att prata om intoleransen! Varför kristendomen har så fel!
Och så vidare. Jaha. Ja, det är ju lite svårt att angripa principer som man faktiskt ställer upp på. Dvs man säger sig ställa upp på dem, men i ord och handling gör man ju det uppenbarligen ändå inte eftersom "tolerans" knappast är ett ord som varken religiösa tokfanatiker eller antireligiösa tokfanatiker tycks kunna stava till. Det är trångt i det bakersta ledet där på Bergspredikan.
Jamen Gud då? Ska inte debatter om kristendom handla om huruvida man tror på Gud eller ej? Jesus sa alltså säkert en del tänkvärda saker, okej, det bryr vi oss om någon annan gång när vi får tid, nu kan vi istället försöka utreda huruvida han återuppstod från de döda eller ej, och om han verkligen kunde gå på vattnet eller ej. Och det jag själv tycker är lite larvigt med kristendomen är att större delen av trosbekännelsen fixerar sig vid just dessa saker: född av en jungfru, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, på tredje dagen återuppstånden igen ifrån de döda.
Så inte ens trosbekännelsen orkar nämna det där med "allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni göra mot dem". Det är faktiskt bedrövligt. Jag läser inte med i trosbekännelsen längre, förutom det där med treenigheten. Den är riktigt fiffig.
Alltså, min egen tro är följande: Gud finns om du tror att han finns. Han finns inte om du inte tror på honom. Alla har rätt, åtminstone vad gäller den egna uppfattningen. Och för mig är det precis lika knasigt att predika för andra vad de ska tro i detta fall, som det är att predika för homosexuella varför just deras val av partner är fel. Då kan jag ju lika gärna ränna runt i resten av världen och berätta för samtliga som inte är kära i min man varför de har sämre smak än jag. Jag har fattar verkligen inte vad vissa personer ser hos varandra. Men måste jag det då? Jag tror att det var Fredrik den store som gjorde sig historisk med uttalandet "var och en blir salig på sin tro" och ja, det skriver jag under på.
För att travestera ett gammalt chefsskämt har jag alltså ingen anledning att svara alla idioter som bjäbbar emot mig i debatter, eftersom jag redan har full förståelse för dem och deras patetiska synpunkter.
Min replik i detta var att filmen absolut inte driver med någon religion. Den driver med religiös fanatism och misstolkare av religioner. Den har tvärtom en mycket djup respekt för religionen, dvs i detta fall den kristendom som Jesus predikade. Detta har filmmakarna själva betonat.
Då fick jag svaret att filmmakarna nog sa så bara för att lura religiösa idioter till att titta på filmen, hahaha. (Jag antar att jag automatiskt räknades in bland de religiösa idioterna i och med detta.) Nå, här någonstans gick det upp för mig vad jag hamnat i så jag tog raskt min Mats ur skolan. Lät klokskallen få det triumferande sista ordet, alltså. Han blev säkert nöjd med sin dag tack vare detta.
Nåväl, men jag kan ju bara för sakens skull fortsätta att prata här på min blogg, hehe. Jo, jag älskar "Life of Brian". Den är inte bara en av de roligaste filmer som gjorts utan den är också intelligent och fyndig som få. En av de första scenerna är från Jesu bergspredikan: långt borta på en kulle står en vacker man och talar visa ord om tolerans och kärlek. I de bakre leden står ett gäng som inte hör vad han säger, för de är alltför upptagna av att häckla varandra för diverse brister, och givetvis slutar det med fullt slagsmål. Jesus blir för dem en showfigur som är kul att se och höra, men själva budskapet går dem givetvis totalt förbi. Detta är ett typexempel på en s k programförklarande scen, dvs en scen som sammanfattar vad berättelsen i stort går ut på.
Filmens huvudperson Brian är således inte Jesus, utan den stackars grabben som föddes i stallet bredvid Jesus, och filmen handlar om hans desperata försök att hitta sig själv och sin identitet i en tillvaro där han av ren tillfällighet råkar utses till ännu en Messias - en roll han verkligen inte vill ha. Men självklart hör folk bara vad de vill höra och han utnyttjas friskt av både revolutionärer och religiösa tokdårar. För säkerhets skull blir han också kidnappad av några aliens under några minuter och deltar av en slump i ett vilt rymdkrig innan han dimper ner på jorden igen. Monty Python gillar att göra det förbjudna. Att lägga in en sådan här scen i en sådan här film är ur filmmässig synvinkel totalt politiskt inkorrekt, så naturligtvis gör de det!
Det intressanta är att denna film faktiskt på en del håll anses vara hädisk. Den driver med Jesus och det kristna budskapet, som det heter. Den har till och med totalförbjudits på en del ställen. Med tanke på att den i själva verket alltså driver med dem som skymmer det kristna budskapet, kan man ju fundera på vad de personer gör, som förbjuder en sådan film. Skjuter sig själva i foten?
Ledsamt nog brukar också nio av tio debatter mellan kristna och icke-kristna handla mer om misstolkarna än om budskapet i sig. Korsfarare och inkvisition och fanatiker, titta bara, de var minsann inge bra alls. Kristna är också som bekant väldigt intoleranta. De är väldigt generaliserande också, jajemän, allihop.
Sådana argument vet man ju inte riktigt vad man ska svara på. Kanske bäst att låta bli. Men om vi kommer till själva budskapet då ... det där som handlade om tolerans och kärlek, förlåtelse och att kasta första sten... ehum. Ja, men det behöver vi väl inte debattera om! För det är ju sant, det är ju självklara saker, varför ska vi prata om det? Nej, nu fortsätter vi att prata om intoleransen! Varför kristendomen har så fel!
Och så vidare. Jaha. Ja, det är ju lite svårt att angripa principer som man faktiskt ställer upp på. Dvs man säger sig ställa upp på dem, men i ord och handling gör man ju det uppenbarligen ändå inte eftersom "tolerans" knappast är ett ord som varken religiösa tokfanatiker eller antireligiösa tokfanatiker tycks kunna stava till. Det är trångt i det bakersta ledet där på Bergspredikan.
Jamen Gud då? Ska inte debatter om kristendom handla om huruvida man tror på Gud eller ej? Jesus sa alltså säkert en del tänkvärda saker, okej, det bryr vi oss om någon annan gång när vi får tid, nu kan vi istället försöka utreda huruvida han återuppstod från de döda eller ej, och om han verkligen kunde gå på vattnet eller ej. Och det jag själv tycker är lite larvigt med kristendomen är att större delen av trosbekännelsen fixerar sig vid just dessa saker: född av en jungfru, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, på tredje dagen återuppstånden igen ifrån de döda.
Så inte ens trosbekännelsen orkar nämna det där med "allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni göra mot dem". Det är faktiskt bedrövligt. Jag läser inte med i trosbekännelsen längre, förutom det där med treenigheten. Den är riktigt fiffig.
Alltså, min egen tro är följande: Gud finns om du tror att han finns. Han finns inte om du inte tror på honom. Alla har rätt, åtminstone vad gäller den egna uppfattningen. Och för mig är det precis lika knasigt att predika för andra vad de ska tro i detta fall, som det är att predika för homosexuella varför just deras val av partner är fel. Då kan jag ju lika gärna ränna runt i resten av världen och berätta för samtliga som inte är kära i min man varför de har sämre smak än jag. Jag har fattar verkligen inte vad vissa personer ser hos varandra. Men måste jag det då? Jag tror att det var Fredrik den store som gjorde sig historisk med uttalandet "var och en blir salig på sin tro" och ja, det skriver jag under på.
För att travestera ett gammalt chefsskämt har jag alltså ingen anledning att svara alla idioter som bjäbbar emot mig i debatter, eftersom jag redan har full förståelse för dem och deras patetiska synpunkter.
2008-12-11
Mera humorklassiker
Nåväl, medan jag fortfarande är på det humöret ... Här kommer ytterligare en odödlig klassiker från Hasseåtages "88-öresrevyn". En pytteliten scen, en pianist och två fruktansvärt roliga gubbar. Temat är dessvärre fortfarande aktuellt ...
Något att skratta åt
Humor är svårt ibland. Jag brukar ju beklaga mig emellanåt över hur det ser ut i medierna idag ... och det är lite pinsamt att gnälla "det var bättre förr" men ... jo, en del saker var bättre förr.
Som detta, till exempel.
(Endast ljud, men det får duga.) Jag kan allting utantill vid det här laget, men skrattar fortfarande. Det här är något av det roligaste som någonsin visats på svensk TV. Och ja, vem faan e Nisse Hult?
Men Monty Python kunde ju de också.
Som detta, till exempel.
(Endast ljud, men det får duga.) Jag kan allting utantill vid det här laget, men skrattar fortfarande. Det här är något av det roligaste som någonsin visats på svensk TV. Och ja, vem faan e Nisse Hult?
Men Monty Python kunde ju de också.
2008-12-01
Existens och icke-existens
Jag läser återigen en av mina favoritnoveller, nu på nätet: "När dog János Kovács?", av Lajos Zilahy.
Den gjorde ett enormt intryck på mig första gången jag läste den. Det är inte den slags text om vilken man sitter och piper "o-oh vad bra!" medan man läser den, bara för att orden är så vackra och formuleringarna så himla listiga. Det handlar inte om berättarteknik alls. Men den sätter igång tankar och funderingar i mig som jag sedan inte kan släppa.
Orkar man inte läsa denna lilla korta novell själv, kan jag här ge en ännu kortare sammanfattning: en snickargesäll dör och resten av novellen skildrar hur alla spår och minnen av honom blir utplånade. Fyrtiosex år efter hans död sköljer regnet bort de sista strecken på en gammal papperslapp där han en gång skrev sitt namn. Och efter detta är han borta, fullständigt borta, som om han aldrig funnits.
Det man genast måste fundera på är hur många János Kovács som det egentligen har funnits på denna jord. Människor som utplånats fullkomligt, eftersom de inte efterlämnat några ättlingar och ingenting annat som bevarats åt eftervärlden någon längre tid. Människor som inte sätter sina spår i evigheten på något vis. Det känns både skrämmande och underligt.
Det ironiska i sammanhanget är ju också att János Kovács faktiskt sätter sina spår i evigheten tack vare denna novell om hans utplånade existens. Han har blivit odödliggjord tack vare den. Och detta blir ju inte mindre ironiskt eftersom han aldrig ens har funnits på riktigt. Han är en fantasiprodukt i en författares huvud, och så småningom också i läsarnas huvuden.
Jag har proppat skallen full med existensiella frågor på sistone. "Det finns ingen verklighet, bara perceptioner", hävdar Dr Phil McGraw. Det är skillnad på tinget själv och det upplevda tinget, menade filosofen Kant. Vi kommer aldrig att få veta hurdant tinget självt är beskaffat, vi kommer enbart i kontakt med vår upplevelse av det. Så vad består då verkligheten av? Våra upplevelser? Men vänta nu, vi har ju alla olika upplevelser. Man kan inte nedstiga två gånger i samma flod, heter det, eftersom vattnet hela tiden strömmar och det således är annat vatten andra gången man kliver i, än den första. Inte heller kan två personer befinna sig på exakt samma punkt samtidigt, hela tiden. Minsta avvikelse från samstämmigheterna, så går våra upplevelser isär och därmed har vi olika verkligheter.
Enligt ett föredrag jag såg på nätet för en tid sedan är det också så att hjärnan inte kan skilja på "verkliga" och "inbillade" upplevelser. Vi blir precis lika glada av "inbillad lycka" som av "verklig lycka". Båda dessa saker har exakt samma påverkan på vårt välbefinnande etc. (Med andra ord är det bara att sätta igång och fantisera ihop drömsemestern - det blir mycket enklare och billigare och ger känslomässigt samma utbyte som den ni köper svindyrt hos resebolaget. Jo, faktiskt.) Verkligheten är alltså en individuell upplevelse, och den behöver alltså inte ens vara något utanför oss själva.
En sak kan jag lova, och det är att flera av figurerna i min roman, Svart eld, var lika verkliga för mig som vilken människa som helst i min omgivning. Bifigurerna satte jag också ihop av personer jag träffat på ena eller andra sättet, men huvudpersonerna var helt och hållet fantasiprodukter. Jag minns inte riktigt när huvudpersonen Jarga tog sin slutliga form i mitt medvetande, men han växte alltså fram under några år. Sedan fanns han. Dvs han fanns för mig. Under väldigt många år lät jag inte någon människa läsa ett ord av det jag skrev - jag var rädd, skämdes, hade dåligt självförtroende, ville inte bli störd etc - och därmed fanns det ingen annan människa på jorden mer än jag som kände till gossen Jarga. Det var till slut en rätt egendomlig situation för mig, för jag visste verkligen allt om honom. Rentav mer än jag visste om någon annan människa eftersom jag med lätthet kunde hoppa in i hans skalle och kropp och se världen även genom hans ögon. Sedan kunde jag med samma lätthet hoppa ut igen och se honom med andras ögon också. Naturligtvis gällde samma sak med de andra bokfigurerna också, men Jarga var definitivt den mest genomarbetade och den jag levde längst med. Ni kan fråga mig vad som helst om honom, om vilken detalj som helst och om varje ögonblick av hans liv, och jag har ett svar. Jag var ambitiös med mina romanfigurer och skrev långa listor om dem, allt om deras älsklingsrätter och ovanor och skönhetsfläckar. Naturligtvis var allt påhitt, men när det gällde Jarga gick det till slut så snabbt att "hitta på" att det mer kändes som om jag beskrev någon som existerade oberoende av mig själv.
När jag svettats och stått stilla med romanskrället i alltför många år bestämde jag mig för att lägga ner projektet och satsa på något som verkade, tja, lättare att genomföra.
Men då gick det helt enkelt inte. Det fanns någon, eller kanske några, i den här boken som börjat leva och andas. Att lägga ner projektet var som att begå ett mord. Om jag brände manuset och sedan själv trillade av pinn, skulle de utplånas precis lika effektivt som János Kovács i Zilahys novell. Ja, ännu mer effektivt eftersom det inte ens skulle finnas någon novell som påminde om dem.
Så jag satt faktiskt i fällan. Boken måste ut, den måste läsas av andra, Jarga och de andra måste släppas ut ur det fängelse som jag isolerat dem i genom att hålla dem i min egen privata värld. Och faktum är att det mest var denna drivkraft som fick mig att jobba så hårt med boken att den sedan kom i publicerbart skick. Jag kunde bara inte ta risken att den inte skulle komma ut, så jag kämpade och slet som en galning med den. Och den kom ut. Nu existerar Jarga även för andra. Jag vet inte hur länge och i vilken utsträckning, men i någon mån ...
Men frågan jag fortfarande måste ställa mig, och som Zilahys novell ideligen påminner mig om, är: finns han då? Vad skiljer honom från andra, s k levande människor? Finns hans värld, finns hans känslor, finns hans tankar och minnen? De flesta människor jag känner till, har jag ju trots allt aldrig träffat i verkliga livet. Jag har bara hört om dem eller läst om dem eller sett dem på TV. Majoriteten av de människor jag känner till är faktiskt sådana. Och då har jag väl ändå ett ganska normalt antal släktingar och bekanta.
För övrigt är det väl inte bara jag som emellanåt upplevt frustrationen i att försöka kommunicera med en person som är så högt uppsatt/berömd/upptagen/whatever att det faktiskt inte har gått att prata med personen själv ifråga. All kommunikation går via andra instanser, sekreteraren, managern, adjutanten eller vad det nu kan vara. Till slut kan man få känslan av att man pratar med trollkarlen från Oz. Det kan vara rätt hämmande, särskilt i de fall då det går lite grus i kommunikationsmaskineriet. Och faktum är att personen ifråga faktiskt existerar lika lite för en som vilken fiktiv bokfigur som helst. Eller lika mycket.
Jag, som skriver fantasy lite av och till, gillar förstås inte argumentet från fantasy-motståndarna: "jag vill läsa om sådant som känns verkligt". Känns verkligt, OK. Men den mimetiska (verklighetshärmande) litteraturen är ju faktiskt lika falsk som fantasyn, om inte falskare. Fantasyn är ju s a s öppen med att allt är påhitt. Den mimetiska försöker få oss att tro att det Stockholm som skidlras på dess boksidor är det verkliga Stockholm. Det är det inte alls, även om varenda detalj i berättelsen verkar "stämma". Det är ändå en fiktiv skildring som skildras genom en författares filter, och personerna som kilar runt på hans stockholmsgator är precis lika osanna och uppdiktade som Jarga Vilihnemi och Frodo Bagger. Och för att hårdra det ännu längre: ingen av oss har alltså någonsin sett det verkliga Stockholm. Vi har bara sett vår egen upplevelse av Stockholm, det som våra egna sinnen och vår egen fantasi har berättat för oss. Sinnen är hur bedrägliga som helst. (Jag läste nyligen också att grodans ögon bara kan uppfatta fyra olika saker. Så fråga grodan hur världen ser ut ... och berätta sedan för den att den har fel!)
Så frågan är när något existerar och när det inte gör det. Vi har alla hört dilemmat om trädet som faller ute i skogen - hörs det när det faller? Finns ljudet, även om det inte finns något öra som kan ta emot tryckvågorna som går genom luften?
Själv har jag tinnitus, vilket innebär att jag ständigt hör en svärm syrsor i mitt högra öra. (Mer om den sorgliga historien vid något annat tillfälle.) Grejen är den att ingen, allraminst jag själv, kan tala om ifall detta ljud finns eller ej. Jag uppfattar det. Jag uppfattar ett ljud som sitter inne i mitt högra öra och jag tror därför att det är några av mina hörselceller i innerörat som är skadade likt nertrampade grässtrån och ligger och tjuter för jämnan. Men det kan faktiskt också vara en hallucination inne i min hjärna. Jag träffade en gång en kvinna som var stendöv på ena örat, men hon hade tinnitus där. Finns ljudet? Jag har nu vant mig så mycket vid tinnitusljudet att jag under långa stunder inte tänker på det, dvs jag hör det inte. Finns det även under de stunder jag inte är medveten om det? Jag lovar att om någon, under den perioden min tinnitus var en dånande orkan på 100 dB i min skalle och jag nästan dog av tortyren, hade kommit och påstått att jag bara "ljög" om min tinnitus, alternativt inbillade mig, hade jag gått till handgripligheter. Den fanns. Den finns fortfarande - okej. Inbillning eller ej, jag hör den. Men ett "riktigt" ljud, är det då vågor i luften eller är det en upplevelse i någons hjärna?
Detta illustrerar ju ganska väl det där påståendet om att det inte finns någon verklighet utan bara perceptioner. Fysikern i mig vrider sig lite och mumlar något om mätningsbarhet och upprepningsbara experiment. Alltså, en del saker kan vi ju kanske enas om - men det är farligt att påstå att bara det vi kan enas om existerar, att världen de facto inte innehåller något annat. Ingen mätapparat i världen kan hitta min tinnitus, i alla fall inte med dagens teknik.
Finns Jarga? Ja, eftersom jag har skapat honom och skrivit om honom. Kanske finns han huvudsakligen för mig, även om andra nu kan läsa åtminstone en avspegling av honom, men nog finns han. Jag har försökt rita hans porträtt många gånger. Det har inte gått så bra eftersom jag inte är någon utbildad eller vidare talangfull tecknare, men en gång fick jag till en blyertsteckning som var rätt OK. Jag "photoshoppade" den, och en dag ... ja, här är bilden. Den är inte superbra, men för mig var det en märklig upplevelse att äntligen möta just den där blicken på ett annat ställe än bara inne i mitt huvud. Detta är alltså en helt fiktiv person, ansiktet på bilden finns inte, och ändå är det väldigt bekant för mig. Ändå kunde jag kasta en blick på det och säga "ja, där är han". Och det märkliga är att flera av mina läsare, som också sett bilden, håller med mig. Ja, det är han. Hur kunde de få fram den här bilden i sina egna huvuden, när de bara hade min inte alltför utförliga, verbala beskrivning att gå efter?
Allt detta leder mig snart in på ett resonemang om Jesus, eftersom han nyligen gjorde sig aktuell för mig igen. Men jag tror att jag tar det senare.
Under tiden kan vi ju alla fundera på omöjligheten i Zilahys novell: hur en man som aldrig funnits kunde börja existera tack vare berättelsen om hur han upphörde att finnas till.
2008-11-30
Minns ljuva november
Det är populärt att klaga på november månad. Häromdagen hörde jag en låt på radion med refrängen "November är så kass". Men jag tycker att det är orättvist. November är en alldeles fantastisk månad. Om året vore ett dygn, skulle detta vara skymningstiden. En tid för lugn och eftertanke.
Nu vet jag i och för sig att vårt knepiga moderna samhälle inte fattat detta. Man är trött under november. Vädret är ofta väldigt grått, dagarna blir nu snabbt kortare och man blir plötsligt väldigt mycket tröttare än man var under sommarmånaderna. Då, anser man i svenskt arbetsliv, är det rättan tid att dra upp tempot. Då ska det jobbas riktigt rejält eftersom det ändå inte finns något annat att göra - eller? För mig går inte det där ihop riktigt. Det naturliga vore ju faktiskt att ta det lugnt, gå inomhus, mysa. Sommaren är över, höstfärgerna har blossat upp och försvunnit, det är en bra tid att leta fram filtar, tekoppar, böcker och levande ljus. Julruschen är inte igång ännu (även om affärerna gör sitt bästa för att hetsa på) och man kan skippa den där ut-och-njut-av-det-fina-vädret-terrorn som emellanåt kan göra sommarsemestern lite ansträngande ... Själv älskar jag smatter mot rutan och flygande höstlöv. Jag älskar lugnet.
Men så tillhör jag ju också de privilegierade eftersom jag frilansar och slipper den där jobba-arslet-av-dig-attityden som jag minns från både arbetsplatser och skola. Jag har haft en bra novembermånad i år, ovanligt bra. Har haft gott om tid att läsa och meditera - vilket jag gör seriöst - och tänka. Några omgångar höstdepp har också kommit över mig, men jag är inte så rädd för sånt. Det hör liksom till. Men det är svårt för mig, som har en familj, att helt isolera mig från novemberstressen.
Men nu, på månadens sista skälvande dag, vill jag hylla mitt kära, gråa november, med mörker och ruskväder och allt. Snart kommer värre prövningar i form av januari och februari - två månader jag har svårt för eftersom min hemtrakt då brukar vara extremt död, grå och tråkig. Dessutom kommer kylan och isen, och jag avskyr is, avskyr att hasa fram som en åldring, avskyr när bilfärden uppför vår grusväg blir en ångestladdad mardröm, är trött på vintern.
Men, tja, snart är det vår igen. Och däremellan kommer julen ...
Nu vet jag i och för sig att vårt knepiga moderna samhälle inte fattat detta. Man är trött under november. Vädret är ofta väldigt grått, dagarna blir nu snabbt kortare och man blir plötsligt väldigt mycket tröttare än man var under sommarmånaderna. Då, anser man i svenskt arbetsliv, är det rättan tid att dra upp tempot. Då ska det jobbas riktigt rejält eftersom det ändå inte finns något annat att göra - eller? För mig går inte det där ihop riktigt. Det naturliga vore ju faktiskt att ta det lugnt, gå inomhus, mysa. Sommaren är över, höstfärgerna har blossat upp och försvunnit, det är en bra tid att leta fram filtar, tekoppar, böcker och levande ljus. Julruschen är inte igång ännu (även om affärerna gör sitt bästa för att hetsa på) och man kan skippa den där ut-och-njut-av-det-fina-vädret-terrorn som emellanåt kan göra sommarsemestern lite ansträngande ... Själv älskar jag smatter mot rutan och flygande höstlöv. Jag älskar lugnet.
Men så tillhör jag ju också de privilegierade eftersom jag frilansar och slipper den där jobba-arslet-av-dig-attityden som jag minns från både arbetsplatser och skola. Jag har haft en bra novembermånad i år, ovanligt bra. Har haft gott om tid att läsa och meditera - vilket jag gör seriöst - och tänka. Några omgångar höstdepp har också kommit över mig, men jag är inte så rädd för sånt. Det hör liksom till. Men det är svårt för mig, som har en familj, att helt isolera mig från novemberstressen.
Men nu, på månadens sista skälvande dag, vill jag hylla mitt kära, gråa november, med mörker och ruskväder och allt. Snart kommer värre prövningar i form av januari och februari - två månader jag har svårt för eftersom min hemtrakt då brukar vara extremt död, grå och tråkig. Dessutom kommer kylan och isen, och jag avskyr is, avskyr att hasa fram som en åldring, avskyr när bilfärden uppför vår grusväg blir en ångestladdad mardröm, är trött på vintern.
Men, tja, snart är det vår igen. Och däremellan kommer julen ...
2008-11-27
Bli lätt och nätt på rätt sätt med ...
Jag kommer snart att ta upp en del åsikter om kosthållning och bantningsmetoder i denna blogg, men idag blir det bara en kort kommentar.
Aftonbladet rapporterar idag från en läkarstämma där man konstaterar att fettrik kost är snabbaste sättet att gå ner i vikt på. Wow, det har verkligen gått framåt under de senaste fem åren. För inte så länge sedan blev man ju i princip utskrattad om man påstod något sådant. En expert försäkrade att "man blir fet av fet mat", det minns jag tydligt.
Men: "Tommy Cederholm understryker att vi inte känner till de långsiktiga effekterna av en sådan kost". Öööh, vah? Nu talar vi alltså om smör och animaliskt fett.
Så det här med animaliskt fett är någe nytt, minsann. Jag som trodde ... jaja, jag återkommer alltså till det.
Recension av föreställningen Jesus Christ Superstar kommer inom kort.
Aftonbladet rapporterar idag från en läkarstämma där man konstaterar att fettrik kost är snabbaste sättet att gå ner i vikt på. Wow, det har verkligen gått framåt under de senaste fem åren. För inte så länge sedan blev man ju i princip utskrattad om man påstod något sådant. En expert försäkrade att "man blir fet av fet mat", det minns jag tydligt.
Men: "Tommy Cederholm understryker att vi inte känner till de långsiktiga effekterna av en sådan kost". Öööh, vah? Nu talar vi alltså om smör och animaliskt fett.
Så det här med animaliskt fett är någe nytt, minsann. Jag som trodde ... jaja, jag återkommer alltså till det.
Recension av föreställningen Jesus Christ Superstar kommer inom kort.
2008-11-05
Sitta still utan stil
Jag läser vad jag skrev för en dryg månad sedan angående mitt motionerande. Jo, jag joggade alltså några meter och fick lite ont här och var ...
Gissa vem som haft ont i hälen sedan dess? Jag gick några rundor till men fick sedan ge upp och helt enkelt stanna hemma. Jag vill inte utveckla hälsporre. Frågan är om jag lyckas undvika det ... alltnog, här sitter jag. Och sitter. Och sitter. Hade glömt att det var så här olustigt man kunde må.
Gissa vem som haft ont i hälen sedan dess? Jag gick några rundor till men fick sedan ge upp och helt enkelt stanna hemma. Jag vill inte utveckla hälsporre. Frågan är om jag lyckas undvika det ... alltnog, här sitter jag. Och sitter. Och sitter. Hade glömt att det var så här olustigt man kunde må.
Bland buskar och baracker
Jaha, så blev det äntligen presidentval i USA. Inte en dag för tidigt den här gången! Grattis till Barack Obama för den övertygande vinsten.
Världen dansar och ler. Här är mannen som ska fixa finanskrisen, rädda miljön och skapa fred. Äntligen! Inte en dag för tidigt för det heller!
Men, hallå, snacka om tung agenda. Det är inte alla som har "1.Rädda världen" på sin dagliga att-göra-lista. Å andra sidan vore det kanske något vi borde ha, lite till mans ... Jag önskar Obie (han måste väl ha något smeknamn?) all framgång med detta, tro inte annat! Och är villig att förlåta om han inte skulle lyckas direkt.
Jag tror att det var rätt person som vann den här gången och det är ju en tröst efter Al Gores smärtsamma förlust år 2000. Men ska jag vara ärlig tror jag att McCain också hade varit en förbättring i det här läget. Enda vägen från botten är ju uppåt ...
Världen dansar och ler. Här är mannen som ska fixa finanskrisen, rädda miljön och skapa fred. Äntligen! Inte en dag för tidigt för det heller!
Men, hallå, snacka om tung agenda. Det är inte alla som har "1.Rädda världen" på sin dagliga att-göra-lista. Å andra sidan vore det kanske något vi borde ha, lite till mans ... Jag önskar Obie (han måste väl ha något smeknamn?) all framgång med detta, tro inte annat! Och är villig att förlåta om han inte skulle lyckas direkt.
Jag tror att det var rätt person som vann den här gången och det är ju en tröst efter Al Gores smärtsamma förlust år 2000. Men ska jag vara ärlig tror jag att McCain också hade varit en förbättring i det här läget. Enda vägen från botten är ju uppåt ...
2008-10-10
Floskler på modet
Topplistor är nutidens gissel och mänsklighetens förbannelse. Denna lista är således att betrakta som ett litet urval och posterna står utan inbördes rangordning. I alla fall, floskler som är på modet, eller möjligen var på modet igår:
- tänket
(Jag vet inte varifrån det kommer, men plötsligt använder "alla" det. Alla utom vi som fortfarande envisas med "tänkandet" ... som om det var så väldigt mycket bättre. Men det är åtminstone nästan korrekt svenska.)
- psykbryt
(Sedan "bryta ihop" gick från att betyda nervsammanbrott till att beteckna några ögonblick av icke fullkomlig självbehärskning, har detta ord möjligen fått gå in som ersättningsord.)
- grymt
(Välkänd floskel från musikvärlden. Ni var grymma igår.)
- äga
(Samma som ovan. Var man grym igår så ägde man.)
- sjuk
(Ja, var man grym och ägde så var man helt enkelt sjukt bra.)
- gåendes
(Sittandes, ståendes, tittandes, skrivandes ... till min fasa hittade jag denna verbform i "Svart eld" också. Men jag lovar och svär att det var ett rent skrivfel. Denna ordkonstruktion existerar nämligen inte.)
- dynga, bajs
(Av någon anledning har det blivit omodernt att säga "skit", så man använder diverse förskönande omskrivningar ...)
- först till kvarn
(Jag hann bli trött på detta redan när jag jobbade på det stora Företaget.)
- taggad
(Kommentarer överflödiga.)
- kommentarer överflödiga
(Bara för att vi alla gör likadant hela tiden, i våra snart helt desperata ansträngningar att sticka ut. Och ut sticker vi - åt samma håll, allihop.)
Ha det.
- tänket
(Jag vet inte varifrån det kommer, men plötsligt använder "alla" det. Alla utom vi som fortfarande envisas med "tänkandet" ... som om det var så väldigt mycket bättre. Men det är åtminstone nästan korrekt svenska.)
- psykbryt
(Sedan "bryta ihop" gick från att betyda nervsammanbrott till att beteckna några ögonblick av icke fullkomlig självbehärskning, har detta ord möjligen fått gå in som ersättningsord.)
- grymt
(Välkänd floskel från musikvärlden. Ni var grymma igår.)
- äga
(Samma som ovan. Var man grym igår så ägde man.)
- sjuk
(Ja, var man grym och ägde så var man helt enkelt sjukt bra.)
- gåendes
(Sittandes, ståendes, tittandes, skrivandes ... till min fasa hittade jag denna verbform i "Svart eld" också. Men jag lovar och svär att det var ett rent skrivfel. Denna ordkonstruktion existerar nämligen inte.)
- dynga, bajs
(Av någon anledning har det blivit omodernt att säga "skit", så man använder diverse förskönande omskrivningar ...)
- först till kvarn
(Jag hann bli trött på detta redan när jag jobbade på det stora Företaget.)
- taggad
(Kommentarer överflödiga.)
- kommentarer överflödiga
(Bara för att vi alla gör likadant hela tiden, i våra snart helt desperata ansträngningar att sticka ut. Och ut sticker vi - åt samma håll, allihop.)
Ha det.
2008-10-08
Motionera med stil ...
Jag har blivit motionär på senare tid. Eller, det började faktiskt redan i januari i år. Under ett ovanligt frustrerat ögonblick tog jag en extra promenad en sen kväll bara för att jag inte kom på något annat att göra. Efteråt konstaterade jag att det ju faktiskt inte hade känts så illa. Så denna stund, som inte var någon av de roligare i mitt liv, ledde på sikt till något riktigt bra.
Eftersom jag har hund kan man ju tycka att jag redan borde promenera rätt flitigt. Men det jag nu gjorde var att göra promenaderna dubbelt så långa. 5-6 kilometer blev 10-12. Resultatet var häpnadsväckande. Jag blev riktigt förbannad på mig själv när sanningen gick upp för mig - att jag innan dess hade mått riktigt dåligt utan att ens fatta det själv. Man sitter där på sin stol, dag ut och dag in, och man tycker att det mesta är rätt okej, men ändå är det något som gnager i en, en slags gryende olust, och man blir tröttare och tröttare. Sedan börjar man knata runt i omgivningarna. Kilometer läggs till kilometer, mil till mil. Och plötsligt händer det saker inom en, som om man vaknat upp ur en ovanligt jobbig dröm. Det går lättare att röra sig, att andas, att tänka. Det är möjligt att ingen annan kunde se någon förändring i början, men jag gjorde det. För mig blev det en dramatisk skillnad.
Promenerandet minimerades under sommaren, särskilt de där dagarna när det var både 30 och 34 grader varmt ... men nu är jag igång igen. Lågt räknat har jag avverkat en bit över 30 mil sedan slutet av augusti. 300 kilometer. Häromdagen blev jag lite smårusig mitt ute på landsvägen, för jag spelade glad discomusik i min walkman och kände mig så märkligt upprymd och pigg - efter ungefär åtta kilometers promenad - att jag plötsligt fick för mig att öka tempot. Jag har en sån lång raksträcka just där, och den kan vara lite småtråkig. Alltså kunde jag ju lika gärna öka.
Jag började springa.
Men det skulle jag inte ha gjort. Inte bara för att min lilla vallhund fick för sig att det var en kul lek och började hänga mig i byxbenen, utan för att jag plötsligt påmindes om varför jag verkligen hatar, HATAR att jogga.
För det första är jag för tung för det. Jag tror att jag har blivit smal och spänstig och den illusionen håller bra tills jag börjar springa. Då vrålar ben, knän och fötter VAD I HELVETE SYSSLAR DU MED? till mig. Det blir våldsamt tunga dunsar ner på asfalten och det gör ont. Det gör faktiskt fruktansvärt ont. Sedan ... ja, det är pinsamt att skriva det, men det skumpar. Man känner sig ungefär som en flodhäst. Hela världen skakar, det känns som om det blivit jordbävning eller nåt ... Har man något plagg som sitter minsta lilla fel lär man snabbt känna av det. Jag fick avbryta experimentet efter sisådär tjugofem meter, och då hade jag inte ens fått pulsen att öka. Annars minns jag att det var den som hotade att döda mig förr i världen, när jag faktiskt kunde jogga flera kilometer i bästa fall. Dessutom lade jag mig med tiden till med ovanan att börja kräkas under mina löprundor. Inte av trötthet, utan det var liksom hostningar som kom fel. Det lär finnas folk som är skapta på det viset.
Dessutom är jag en av världens mest talanglösa löpare. Möjligen kunde jag forsa om tanter med rollatorer under min storhetstid, men mycket mer var det inte. Jag kom alltid sist, hur mycket jag än kämpade och slet. Jag var alltid den som gav upp först, orkade kortast sträcka, behövde mest tid att träna upp mig på. Ja, jag har andra talanger, helt visst. Jag har tränat balett i halva mitt liv och kan fortfarande (nästan) gå ner i spagat och sådana där saker. Men långlöpning, det är tydligen inte min grej. Ack nej.
Så där passerade mitt idrottsliv revy under sekunderna Då Jag Sprang. Dessutom fick jag ont i ena hälen och i knät. Jag som vandrat trehundra kilometer utan att få ont någonstans någon gång, jag gjorde mig illa på tjugofem meters löpning. Aj! Ack! Nä, nu återgår jag till mina civiliserade prommisar. Ambitionen är att jag ska hålla på med detta under de närmaste 45 åren så jag får väl anpassa mig efter det.
Fast jag fick faktiskt göra en riktig spurt häromkvällen. Spurter är något helt annat än joggning, av någon anledning. Sådana klarar jag, i alla fall i några meter ... Jo, vi skulle iväg på knytkalas hos grannarna. Själva bidrog vi med krabba och hummer som fiskats här under den gångna veckan. Ska man äta skaldjur behöver man bra redskap, och därför tog vi för säkerhets skull med husets största förskärare, ett verkligt mordiskt vapen modell större.
Bilen hade redan startat när jag lämnade huset med denna förskärare i näven. För att familjen skulle slippa vänta i onödan sprang jag så fort jag kunde längs vägen upp till parkeringen. Vevande armar och denna jättekniv i högsta hugg - som klippt och skuren till huvudrollen i "Psycho".
Tur att grannarna inte såg mig. Eller, det var ju nästan synd. Författare i träningstagen, yeah, yeah!
Eftersom jag har hund kan man ju tycka att jag redan borde promenera rätt flitigt. Men det jag nu gjorde var att göra promenaderna dubbelt så långa. 5-6 kilometer blev 10-12. Resultatet var häpnadsväckande. Jag blev riktigt förbannad på mig själv när sanningen gick upp för mig - att jag innan dess hade mått riktigt dåligt utan att ens fatta det själv. Man sitter där på sin stol, dag ut och dag in, och man tycker att det mesta är rätt okej, men ändå är det något som gnager i en, en slags gryende olust, och man blir tröttare och tröttare. Sedan börjar man knata runt i omgivningarna. Kilometer läggs till kilometer, mil till mil. Och plötsligt händer det saker inom en, som om man vaknat upp ur en ovanligt jobbig dröm. Det går lättare att röra sig, att andas, att tänka. Det är möjligt att ingen annan kunde se någon förändring i början, men jag gjorde det. För mig blev det en dramatisk skillnad.
Promenerandet minimerades under sommaren, särskilt de där dagarna när det var både 30 och 34 grader varmt ... men nu är jag igång igen. Lågt räknat har jag avverkat en bit över 30 mil sedan slutet av augusti. 300 kilometer. Häromdagen blev jag lite smårusig mitt ute på landsvägen, för jag spelade glad discomusik i min walkman och kände mig så märkligt upprymd och pigg - efter ungefär åtta kilometers promenad - att jag plötsligt fick för mig att öka tempot. Jag har en sån lång raksträcka just där, och den kan vara lite småtråkig. Alltså kunde jag ju lika gärna öka.
Jag började springa.
Men det skulle jag inte ha gjort. Inte bara för att min lilla vallhund fick för sig att det var en kul lek och började hänga mig i byxbenen, utan för att jag plötsligt påmindes om varför jag verkligen hatar, HATAR att jogga.
För det första är jag för tung för det. Jag tror att jag har blivit smal och spänstig och den illusionen håller bra tills jag börjar springa. Då vrålar ben, knän och fötter VAD I HELVETE SYSSLAR DU MED? till mig. Det blir våldsamt tunga dunsar ner på asfalten och det gör ont. Det gör faktiskt fruktansvärt ont. Sedan ... ja, det är pinsamt att skriva det, men det skumpar. Man känner sig ungefär som en flodhäst. Hela världen skakar, det känns som om det blivit jordbävning eller nåt ... Har man något plagg som sitter minsta lilla fel lär man snabbt känna av det. Jag fick avbryta experimentet efter sisådär tjugofem meter, och då hade jag inte ens fått pulsen att öka. Annars minns jag att det var den som hotade att döda mig förr i världen, när jag faktiskt kunde jogga flera kilometer i bästa fall. Dessutom lade jag mig med tiden till med ovanan att börja kräkas under mina löprundor. Inte av trötthet, utan det var liksom hostningar som kom fel. Det lär finnas folk som är skapta på det viset.
Dessutom är jag en av världens mest talanglösa löpare. Möjligen kunde jag forsa om tanter med rollatorer under min storhetstid, men mycket mer var det inte. Jag kom alltid sist, hur mycket jag än kämpade och slet. Jag var alltid den som gav upp först, orkade kortast sträcka, behövde mest tid att träna upp mig på. Ja, jag har andra talanger, helt visst. Jag har tränat balett i halva mitt liv och kan fortfarande (nästan) gå ner i spagat och sådana där saker. Men långlöpning, det är tydligen inte min grej. Ack nej.
Så där passerade mitt idrottsliv revy under sekunderna Då Jag Sprang. Dessutom fick jag ont i ena hälen och i knät. Jag som vandrat trehundra kilometer utan att få ont någonstans någon gång, jag gjorde mig illa på tjugofem meters löpning. Aj! Ack! Nä, nu återgår jag till mina civiliserade prommisar. Ambitionen är att jag ska hålla på med detta under de närmaste 45 åren så jag får väl anpassa mig efter det.
Fast jag fick faktiskt göra en riktig spurt häromkvällen. Spurter är något helt annat än joggning, av någon anledning. Sådana klarar jag, i alla fall i några meter ... Jo, vi skulle iväg på knytkalas hos grannarna. Själva bidrog vi med krabba och hummer som fiskats här under den gångna veckan. Ska man äta skaldjur behöver man bra redskap, och därför tog vi för säkerhets skull med husets största förskärare, ett verkligt mordiskt vapen modell större.
Bilen hade redan startat när jag lämnade huset med denna förskärare i näven. För att familjen skulle slippa vänta i onödan sprang jag så fort jag kunde längs vägen upp till parkeringen. Vevande armar och denna jättekniv i högsta hugg - som klippt och skuren till huvudrollen i "Psycho".
Tur att grannarna inte såg mig. Eller, det var ju nästan synd. Författare i träningstagen, yeah, yeah!
2008-10-06
Det var en gång en kung ...
Jag inser att jag måste förklara en sak från mitt förra inlägg, innan det har orsakat alltför många höjda ögonbryn hos alla mina (två?) läsare.
Innan jag förklarar det, måste jag dock förklara varför jag ideligen måste förklara saker jag nyss skrev. Det är en nervös åkomma jag tycks ha utvecklat med åren. Jag skriver oerhört fort på tangentbordet, det vet alla som chattat med mig. Jag lärde mig att skriva maskin på det riktiga viset för över trettio år sedan och sedan dess har jag knattrat på. Orden på skärmen kommer lika snabbt som de gör över mina läppar, dvs ganska obetänkt ibland. Jag tänker ibland att jag borde lära mig att bli lite mer eftertänksam och kanske hålla igen någon gång emellanåt, men även den tanken flyger snabbt vidare och efterträds av andra ...
Det finns en duktig presstaleskvinna vars namn jag inte nämner, och hon jobbar inte för mig, men hon har tagit emot X antal vansinniga epistlar från mig. De flesta snabbt följda av ett ömkligt pip i stil med "OJ! Glöm det där jag skrev tidigare ..." För inte så länge sedan lyckades jag skicka iväg ett och samma pdf-dokument till henne - fyra gånger. Jag hittade hela tiden nya fel och fick skicka om. Jag svär och gnisslar tänder och lovar mig själv att jag ska lära mig att korrekturläsa ordentligt någon gång, men så blir det fel i alla fall.
Mina stackars klienter i översättarvärlden ska vi ju inte tala om. Men nu ska jag inte sitta och göra antireklam för mig själv såsom varande en slarvig och dålig översättare. Jag är faktiskt rätt bra, om jag får säga det själv. Men det är klart att det blir fel ibland.
Nu är jag redan framme vi det jag skulle förklara från början, det jag borde förklarat redan i mitt förra inlägg: Jag måste utarbeta ett nytt politiskt system.
Va? Gör man inte sånt från början? Nej, det är så här jag jobbar. Just inom fantasyn finns det ibland en populär uppfattning - jag vet att jag nämnt detta förut, vågar inte räkna hur många gånger, dock - att först skapar man världen och sedan sätter man dit några gubbar och ser vad de kan hitta på. Tolkien gick ju ännu längre, han började med att skapa ett språk, och sedan fick han fixa till en värld där man kunde tala detta språk, och så vidare. Men jag går från andra hållet. Jag gör gubbarna först och sedan sätter jag försiktigt ner dem på jungfrulig mark. De tultar iväg som ivriga ettåringar. Alla som passat ettåringar vet att de är otroligt kvicka och har extremt dåligt omdöme. Alltså ränner man efter som svettig förälder och hojtar "Nej, nej!" ideligen, vänder på ettåringen och ser honom larva iväg åt andra hållet för att undersöka någon annan del av världen, glad i hågen.
Mina romanfigurer behöver kanske inte sådan föräldrapassning, utan snarare någon som kilar i förväg och tillverkar världen åt dem, så att de inte ska trampa rätt ut i tomma intet i nästa steg. Med andra ord lägger jag febrilt plattorna i trädgårdsgången framför hjältarna medan de spatserar runt och beskådar rosorna. Jag reser berg i blixtrande fart så att de ska ha något att beskåda vid horisonten och jag häller ut hav så att deras skepp inte ska gå på grund.
Nu kan detta låta något mer heroiskt än det egentligen är. Berg och hav har man ju sett förut och jag kan enkelt låna befintlig rekvisita. Vad gäller politiska system går det ju också att knycka lite här och lite där ... hoppas jag. Jag är inte statsvetare, det får jag väl erkänna med en gång. Jag är inte ens historiker.
Det är dock här det kan skära sig lite med uppfattningen av "hur fantasy är". Tolkiens spöke ylar hotfullt i kulisserna och lämnar oss inte ifred. Jag känner mer än en fantasyskrivare som gör "världen" först och berättelsen sedan. Det är helt okej för min del, men jag anser inte att
det är en regel som även jag måste följa.
En gång fick jag äran att läsa en beskrivning till ett rollspel som någon hade satt ihop. Han var duktig och det hela var intressant. Men det var ju ett scenario jag läste, ingen berättelse. Man fick vandra genom en hel stad och kika in i några spännande butiker. Jag läste och läste. Jag väntade, automatiskt, på att något skulle ske också, på att nästa förhänge som drogs åt sidan skulle avslöja anledningen till varför allt detta skrivits. Men så fick jag påminna mig om att det alltså var ett rollspelsscenario. Det var rollspelarnas uppgift att införa lite action, inte rollspelsförfattarens.
Jag har aldrig spelat eller deltagit i rollspel, så jag vet inte riktigt hur detta går till, men jag antar att det kan vara kul.
Nå, dessvärre har jag också läst ett antal opublicerade romaninledningar som varit ungefär likadana, fast sämre. Faran med att hitta på för många detaljer om "världen" är att man hela tiden frestas att berätta om dem fast de inte behövs. Min egen metod, den omvända, har å andra sidan nackdelen att logiken till slut kan bli lidande. Nu är jag alltså hamnat i situationen att jag behöver veta mer om det politiska styrelseskicket i det land jag just har slängt ut min hjälte i. Det kommer nämligen att bli politiska förvecklingar på högsta nivå, och då är det ju käckt om jag vet ungefär vad det är jag ska förveckla.
Min mening är att detta är exakt rätt tidpunkt att skissera dessa saker. Jag behöver dem - nu. Jag får upptäcka fakta vid ungefär samma tidpunkt som mina läsare senare kommer att göra det, och det känns ju rätt trevligt.
Så nu är det dags för lite statsvetenskap light.
Innan jag förklarar det, måste jag dock förklara varför jag ideligen måste förklara saker jag nyss skrev. Det är en nervös åkomma jag tycks ha utvecklat med åren. Jag skriver oerhört fort på tangentbordet, det vet alla som chattat med mig. Jag lärde mig att skriva maskin på det riktiga viset för över trettio år sedan och sedan dess har jag knattrat på. Orden på skärmen kommer lika snabbt som de gör över mina läppar, dvs ganska obetänkt ibland. Jag tänker ibland att jag borde lära mig att bli lite mer eftertänksam och kanske hålla igen någon gång emellanåt, men även den tanken flyger snabbt vidare och efterträds av andra ...
Det finns en duktig presstaleskvinna vars namn jag inte nämner, och hon jobbar inte för mig, men hon har tagit emot X antal vansinniga epistlar från mig. De flesta snabbt följda av ett ömkligt pip i stil med "OJ! Glöm det där jag skrev tidigare ..." För inte så länge sedan lyckades jag skicka iväg ett och samma pdf-dokument till henne - fyra gånger. Jag hittade hela tiden nya fel och fick skicka om. Jag svär och gnisslar tänder och lovar mig själv att jag ska lära mig att korrekturläsa ordentligt någon gång, men så blir det fel i alla fall.
Mina stackars klienter i översättarvärlden ska vi ju inte tala om. Men nu ska jag inte sitta och göra antireklam för mig själv såsom varande en slarvig och dålig översättare. Jag är faktiskt rätt bra, om jag får säga det själv. Men det är klart att det blir fel ibland.
Nu är jag redan framme vi det jag skulle förklara från början, det jag borde förklarat redan i mitt förra inlägg: Jag måste utarbeta ett nytt politiskt system.
Va? Gör man inte sånt från början? Nej, det är så här jag jobbar. Just inom fantasyn finns det ibland en populär uppfattning - jag vet att jag nämnt detta förut, vågar inte räkna hur många gånger, dock - att först skapar man världen och sedan sätter man dit några gubbar och ser vad de kan hitta på. Tolkien gick ju ännu längre, han började med att skapa ett språk, och sedan fick han fixa till en värld där man kunde tala detta språk, och så vidare. Men jag går från andra hållet. Jag gör gubbarna först och sedan sätter jag försiktigt ner dem på jungfrulig mark. De tultar iväg som ivriga ettåringar. Alla som passat ettåringar vet att de är otroligt kvicka och har extremt dåligt omdöme. Alltså ränner man efter som svettig förälder och hojtar "Nej, nej!" ideligen, vänder på ettåringen och ser honom larva iväg åt andra hållet för att undersöka någon annan del av världen, glad i hågen.
Mina romanfigurer behöver kanske inte sådan föräldrapassning, utan snarare någon som kilar i förväg och tillverkar världen åt dem, så att de inte ska trampa rätt ut i tomma intet i nästa steg. Med andra ord lägger jag febrilt plattorna i trädgårdsgången framför hjältarna medan de spatserar runt och beskådar rosorna. Jag reser berg i blixtrande fart så att de ska ha något att beskåda vid horisonten och jag häller ut hav så att deras skepp inte ska gå på grund.
Nu kan detta låta något mer heroiskt än det egentligen är. Berg och hav har man ju sett förut och jag kan enkelt låna befintlig rekvisita. Vad gäller politiska system går det ju också att knycka lite här och lite där ... hoppas jag. Jag är inte statsvetare, det får jag väl erkänna med en gång. Jag är inte ens historiker.
Det är dock här det kan skära sig lite med uppfattningen av "hur fantasy är". Tolkiens spöke ylar hotfullt i kulisserna och lämnar oss inte ifred. Jag känner mer än en fantasyskrivare som gör "världen" först och berättelsen sedan. Det är helt okej för min del, men jag anser inte att
det är en regel som även jag måste följa.
En gång fick jag äran att läsa en beskrivning till ett rollspel som någon hade satt ihop. Han var duktig och det hela var intressant. Men det var ju ett scenario jag läste, ingen berättelse. Man fick vandra genom en hel stad och kika in i några spännande butiker. Jag läste och läste. Jag väntade, automatiskt, på att något skulle ske också, på att nästa förhänge som drogs åt sidan skulle avslöja anledningen till varför allt detta skrivits. Men så fick jag påminna mig om att det alltså var ett rollspelsscenario. Det var rollspelarnas uppgift att införa lite action, inte rollspelsförfattarens.
Jag har aldrig spelat eller deltagit i rollspel, så jag vet inte riktigt hur detta går till, men jag antar att det kan vara kul.
Nå, dessvärre har jag också läst ett antal opublicerade romaninledningar som varit ungefär likadana, fast sämre. Faran med att hitta på för många detaljer om "världen" är att man hela tiden frestas att berätta om dem fast de inte behövs. Min egen metod, den omvända, har å andra sidan nackdelen att logiken till slut kan bli lidande. Nu är jag alltså hamnat i situationen att jag behöver veta mer om det politiska styrelseskicket i det land jag just har slängt ut min hjälte i. Det kommer nämligen att bli politiska förvecklingar på högsta nivå, och då är det ju käckt om jag vet ungefär vad det är jag ska förveckla.
Min mening är att detta är exakt rätt tidpunkt att skissera dessa saker. Jag behöver dem - nu. Jag får upptäcka fakta vid ungefär samma tidpunkt som mina läsare senare kommer att göra det, och det känns ju rätt trevligt.
Så nu är det dags för lite statsvetenskap light.
Rowling och jag
J.K. Rowling tjänar 70 kronor i sekunden.
Okej, det gör jag också. Tyvärr bara enstaka sekunder åt gången.
Kunde bara inte låta bli. Förlåt mig, jag ska sluta med snutteinläggen och snart återgå till att bli vidlyftig. Just nu sitter jag dock med ett antal olika dispositioner och anteckningsblad och försöker få ordning på dem, så jag återkommer till bloggen när det är något mindre trassligt på hjärnkontoret. Mitt på ett anteckningsblad står det, understruket och allting, att jag måste utarbeta ett nytt politiskt system. Gulp. Det är spännande att skriva fantasy.
Okej, det gör jag också. Tyvärr bara enstaka sekunder åt gången.
Kunde bara inte låta bli. Förlåt mig, jag ska sluta med snutteinläggen och snart återgå till att bli vidlyftig. Just nu sitter jag dock med ett antal olika dispositioner och anteckningsblad och försöker få ordning på dem, så jag återkommer till bloggen när det är något mindre trassligt på hjärnkontoret. Mitt på ett anteckningsblad står det, understruket och allting, att jag måste utarbeta ett nytt politiskt system. Gulp. Det är spännande att skriva fantasy.
2008-10-02
I don't remember va det heter
Jag kikar lite på olika bloggar på nätet. Likriktning var det. Jag har klagat på det förut och jag gör det igen. Kom igen, så lika är vi väl inte som personer att vi alla måste skriva precis likadant?
(Här skulle jag lagt in några modebilder.)
Förutom skriv-bara-en-mening-på-varje-rad-sjukan och skriv-bara-ett-ord-i-varje-mening-sjukan har vi numera den allmänt utbredda stoppa-in-lite-fucking-hip-English-i-din-text-sjukan. Jag kommer att tänka på min gamla mormor som ideligen råkade röra ihop tyska och svenska så att resultatet emellanåt blev en hiskelig, men ändå ganska rolig svyska. I hennes närvaro kunde språket ibland bli sowas hesslisches geblandat. En kväll åt vi "korf".
Nå, om vi nu ska vara så goddamn cool i våra texter så varför inte ta det to a higher level of refinement med en gång? Warum nicht several languages benutzen, då blir det jo mer morsomt enda, n'est-ce pas?
Aber manchmal glaube ich das notre propre Suèdois är ganska fin after all.
Salut!
(Här skulle jag lagt in några modebilder.)
Förutom skriv-bara-en-mening-på-varje-rad-sjukan och skriv-bara-ett-ord-i-varje-mening-sjukan har vi numera den allmänt utbredda stoppa-in-lite-fucking-hip-English-i-din-text-sjukan. Jag kommer att tänka på min gamla mormor som ideligen råkade röra ihop tyska och svenska så att resultatet emellanåt blev en hiskelig, men ändå ganska rolig svyska. I hennes närvaro kunde språket ibland bli sowas hesslisches geblandat. En kväll åt vi "korf".
Nå, om vi nu ska vara så goddamn cool i våra texter så varför inte ta det to a higher level of refinement med en gång? Warum nicht several languages benutzen, då blir det jo mer morsomt enda, n'est-ce pas?
Aber manchmal glaube ich das notre propre Suèdois är ganska fin after all.
Salut!
2008-09-30
Den lilla högen med lappar
Att fixa dispositionen av en roman låter sig enklast göras med hjälp av lappar. Man skriver ner sina infall och idéer på små lappar som man sedan kan pussla runt med tills det blir något bra och sammanhängande. Jag har även använt det med framgång när jag redigerat vissa intervjuer och liknande. Numera, när man kan göra hela jobbet i datorn, är det lättare än någonsin. (Se ett tidigare inlägg om programvara för författare.)
MEN! Det finns en nackdel också. Jag får panik av att se den där lapphögen. Jag vet inte varför, men jag får det. Jag blir faktiskt lite rädd för den. En hel bok, beskådad med ett enda ögonkast ... Så nu sitter jag här med den virtuella lapphögen på datorskärmen och blir lite torr i munnen.
She's got the whole world
in her hand
She's got the whole world
in her hand
She's got the whole world
in her hand
She's got the whole wide world in her hand
(Har jag någon gång nämnt min svaghet för gospel?)
MEN! Det finns en nackdel också. Jag får panik av att se den där lapphögen. Jag vet inte varför, men jag får det. Jag blir faktiskt lite rädd för den. En hel bok, beskådad med ett enda ögonkast ... Så nu sitter jag här med den virtuella lapphögen på datorskärmen och blir lite torr i munnen.
She's got the whole world
in her hand
She's got the whole world
in her hand
She's got the whole world
in her hand
She's got the whole wide world in her hand
(Har jag någon gång nämnt min svaghet för gospel?)
2008-09-28
Äntligen
Idag hände det äntligen.
Jag gick min långa promenad - tolv kilometer - och när jag kommit halvvägs kom idéerna plötsligt ramlande. Min halvdöda roman ställde sig upp och var i högsta grad levande igen. Sammanhangen var med ens glasklara, där mitt ute på landsvägen.
Det är lika märkligt varje gång det händer. Som att famla runt i ett mörkt rum och äntligen hitta ljusknappen.
Jag försöker dessutom samla mod att börja göra ett filmmanus av "Svart eld". Det är ju inte så enkelt som att skriva av boksidorna, precis. En bok är en bok och en film är en film ... själva berättelsen måste helt enkelt göras om på sina ställen.
Jag gick min långa promenad - tolv kilometer - och när jag kommit halvvägs kom idéerna plötsligt ramlande. Min halvdöda roman ställde sig upp och var i högsta grad levande igen. Sammanhangen var med ens glasklara, där mitt ute på landsvägen.
Det är lika märkligt varje gång det händer. Som att famla runt i ett mörkt rum och äntligen hitta ljusknappen.
Jag försöker dessutom samla mod att börja göra ett filmmanus av "Svart eld". Det är ju inte så enkelt som att skriva av boksidorna, precis. En bok är en bok och en film är en film ... själva berättelsen måste helt enkelt göras om på sina ställen.
2008-09-25
Glädje - varför vänta?
Mitt förra inlägg handlade ju tyvärr om sorg. Jag tänkte därför skriva något om glädje istället och låta mina privata bekymmer sjunka tillbaka in i det privata igen.
Jag såg ett föredrag på webben häromdagen där jag fick lära mig bl a följande: den lycka som skapas av våra "simulerade" upplevelser (dvs våra fantasier, framtidsdrömmar etc) är precis lika mycket värd för oss som "the real thing", dvs sådant som verkligen händer. Vi blir lika glada, lika påverkade nu och för framtiden av det som ännu inte skett - och kanske aldrig sker - som av det som verkligen sker.
Ja, men det där visste jag ju egentligen. Böcker är bara trycksvärta på papper, berättelserna handlar om personer som inte finns, och ändå blir man engagerad, glad, ledsen och nervös när man läser. En del bokupplevelser kan ju kännas lika starka som verkligheten.
Hundarna har förmodligen idiotförklarat oss människor för länge sedan. Under en hunds ungdomstid kommer den ofta in i något som kallas spökåldern under en viss period. Under spökåldern kan lilla vovven plötsligt reagera med rädsla och upprördhet på helt vardagliga ting som den tidigare ignorerade: soptunnor, träd, lyktstolpar etc. De ser spöken. Vi flinar lite överseende åt stollerierna och vet att det går över. Det är bara en fas.
Sedan får hundstackaren i resten av sitt liv dras med en ägare som med jämna mellanrum sätter sig bom stilla i en stol och glor rakt fram (på en datorskärm, fast det vet ju inte hunden) och sedan bara sitter där, helt ensam. I timmar, kanske. Och plötsligt börjar skratta, gråta eller rentav prata rätt ut i luften.
Psykologhunden skulle här förmodligen bekymrat skaka på huvudet så att öronen fladdrade och sorgset förklara för klienthunden att människor är såna. De ser saker som inte finns och upplever saker som inte händer. Faktiskt mest hela tiden. Det värsta är att det inte ens är en fas, det pågår livet ut.
En person jag känner brukar förklara att man "inte ska hoppas för mycket, då blir man bara besviken". Jag har aldrig hållit med om detta. Livet går inte ut på att undvika besvikelser. Hoppas jättemycket och lär dig hantera besvikelserna istället. Enligt resonemanget ovan är det också lika bra att ta ut så mycket glädje som möjligt i förskott, den är inte alls mindre värd då än sedan. Upplevelsen sedan blir kanske dessutom minst lika rolig som man tänkte sig, och då får man vara glad två gånger. Eller också blir den inte det, och då är alltså inte förhoppningarna mindre värdefulla för det. De lyckokänslor vi en gång har upplevt, kan inte tas ifrån oss i efterhand.
Nu ska jag gå och njuta av min tillvaro som hyllad, världsberömd kultförfattare ett slag ...
Jag såg ett föredrag på webben häromdagen där jag fick lära mig bl a följande: den lycka som skapas av våra "simulerade" upplevelser (dvs våra fantasier, framtidsdrömmar etc) är precis lika mycket värd för oss som "the real thing", dvs sådant som verkligen händer. Vi blir lika glada, lika påverkade nu och för framtiden av det som ännu inte skett - och kanske aldrig sker - som av det som verkligen sker.
Ja, men det där visste jag ju egentligen. Böcker är bara trycksvärta på papper, berättelserna handlar om personer som inte finns, och ändå blir man engagerad, glad, ledsen och nervös när man läser. En del bokupplevelser kan ju kännas lika starka som verkligheten.
Hundarna har förmodligen idiotförklarat oss människor för länge sedan. Under en hunds ungdomstid kommer den ofta in i något som kallas spökåldern under en viss period. Under spökåldern kan lilla vovven plötsligt reagera med rädsla och upprördhet på helt vardagliga ting som den tidigare ignorerade: soptunnor, träd, lyktstolpar etc. De ser spöken. Vi flinar lite överseende åt stollerierna och vet att det går över. Det är bara en fas.
Sedan får hundstackaren i resten av sitt liv dras med en ägare som med jämna mellanrum sätter sig bom stilla i en stol och glor rakt fram (på en datorskärm, fast det vet ju inte hunden) och sedan bara sitter där, helt ensam. I timmar, kanske. Och plötsligt börjar skratta, gråta eller rentav prata rätt ut i luften.
Psykologhunden skulle här förmodligen bekymrat skaka på huvudet så att öronen fladdrade och sorgset förklara för klienthunden att människor är såna. De ser saker som inte finns och upplever saker som inte händer. Faktiskt mest hela tiden. Det värsta är att det inte ens är en fas, det pågår livet ut.
En person jag känner brukar förklara att man "inte ska hoppas för mycket, då blir man bara besviken". Jag har aldrig hållit med om detta. Livet går inte ut på att undvika besvikelser. Hoppas jättemycket och lär dig hantera besvikelserna istället. Enligt resonemanget ovan är det också lika bra att ta ut så mycket glädje som möjligt i förskott, den är inte alls mindre värd då än sedan. Upplevelsen sedan blir kanske dessutom minst lika rolig som man tänkte sig, och då får man vara glad två gånger. Eller också blir den inte det, och då är alltså inte förhoppningarna mindre värdefulla för det. De lyckokänslor vi en gång har upplevt, kan inte tas ifrån oss i efterhand.
Nu ska jag gå och njuta av min tillvaro som hyllad, världsberömd kultförfattare ett slag ...
2008-09-20
Sorg
Denna vecka har tyvärr gått i sorgens tecken.
Några människor som på olika sätt betytt mycket under min uppväxt har avlidit. Jag är i både chock och sorg just nu, och jag inser att jag har ett betydande sorgearbete framför mig.
Sorgearbete. Vilket underligt ord. Men det är kanske inte så dumt, vad vet jag.
Nåväl, denna dag är strålande vacker och jag har just varit ute i trädgården och plockat kryddörter och blommor och njutit av värmen och den milda höstluften. Aldrig är gräset så grönt som så här års, aldrig är vattnet så genomskinligt och luften så klar.
Jag tillägnar er därför denna dag, ni som nu har gått vidare. Inget är mer värdefullt än denna dag.
Några människor som på olika sätt betytt mycket under min uppväxt har avlidit. Jag är i både chock och sorg just nu, och jag inser att jag har ett betydande sorgearbete framför mig.
Sorgearbete. Vilket underligt ord. Men det är kanske inte så dumt, vad vet jag.
Nåväl, denna dag är strålande vacker och jag har just varit ute i trädgården och plockat kryddörter och blommor och njutit av värmen och den milda höstluften. Aldrig är gräset så grönt som så här års, aldrig är vattnet så genomskinligt och luften så klar.
Jag tillägnar er därför denna dag, ni som nu har gått vidare. Inget är mer värdefullt än denna dag.
2008-08-24
Ja må författaren leva!
Fantastiskt. Jag visste att det var något särskilt när jag tittade på dagens datum. Tjugofjärde augusti ...
Så småningom blev jag påmind om det. Den här dagen, anno 2000, publicerades "Svart eld". Jag har med andra ord jubileum idag. Det är värt att fira. Jag slet med boken i så hemskt många år och den kom ut. Samma dag, dvs egentligen någon dag innan, skickade min förläggare den första recensionen till mig. Den var kanon. Verkligen. Jag hade förstås hoppats på beröm och det fick jag med råge. Det finns sämre sätt att debutera på.
Så småningom kom fler recensioner. Många väldigt positiva, någon lite försiktigt blandad och en så negativ att jag undrar om jag sett något värre.
Men just den dagen när min bok gavs ut, var det snopet tyst i mediavärlden. Jan Guillou publicerade den där Arn-boken i samma veva, har jag för mig. Det var mycket snack om den. Jag fick också lära mig Göteborgs-Postens syn på bokdebutanter: de har i sig inte tillräckligt mycket nyhetsvärde för att vara värda uppmärksamhet på deras kultursidor, inte ens om de har lokal förankring. Detta sagt av dem själva.
Jag insåg det då, det som jag tidigare bara anat: när du ger ut en bok, är kampen inte över i och med detta. Den har tvärtom just börjat. Man blir lite matt när man förstår det. Skriva är så skönt för man skriver ju vad man vill för att glädja sig själv. Marknadsföring innebär däremot att man ska trycka på alla andra sin åsikt och det är enbart slitsamt.
Nej, jag har alltså inte skrivit något på denna blogg sedan juni. Efter det har jag ägnat mig åt livet i största allmänhet. Jag har också skrivit väldigt mycket i min privata dagbok. Detta gläder knappast någon annan än mig, men skriva är alltså skönt när man gör det för sin egen skull och på egna villkor.
Så småningom blev jag påmind om det. Den här dagen, anno 2000, publicerades "Svart eld". Jag har med andra ord jubileum idag. Det är värt att fira. Jag slet med boken i så hemskt många år och den kom ut. Samma dag, dvs egentligen någon dag innan, skickade min förläggare den första recensionen till mig. Den var kanon. Verkligen. Jag hade förstås hoppats på beröm och det fick jag med råge. Det finns sämre sätt att debutera på.
Så småningom kom fler recensioner. Många väldigt positiva, någon lite försiktigt blandad och en så negativ att jag undrar om jag sett något värre.
Men just den dagen när min bok gavs ut, var det snopet tyst i mediavärlden. Jan Guillou publicerade den där Arn-boken i samma veva, har jag för mig. Det var mycket snack om den. Jag fick också lära mig Göteborgs-Postens syn på bokdebutanter: de har i sig inte tillräckligt mycket nyhetsvärde för att vara värda uppmärksamhet på deras kultursidor, inte ens om de har lokal förankring. Detta sagt av dem själva.
Jag insåg det då, det som jag tidigare bara anat: när du ger ut en bok, är kampen inte över i och med detta. Den har tvärtom just börjat. Man blir lite matt när man förstår det. Skriva är så skönt för man skriver ju vad man vill för att glädja sig själv. Marknadsföring innebär däremot att man ska trycka på alla andra sin åsikt och det är enbart slitsamt.
Nej, jag har alltså inte skrivit något på denna blogg sedan juni. Efter det har jag ägnat mig åt livet i största allmänhet. Jag har också skrivit väldigt mycket i min privata dagbok. Detta gläder knappast någon annan än mig, men skriva är alltså skönt när man gör det för sin egen skull och på egna villkor.
2008-06-28
Mer om kändisar och bloggar
Jag dröjer mig kvar lite vid ämnena Kändisar, Idoler och Bloggar. Det är så fascinerande.
Det börjar kännas som om vi snart har hunnit varvet runt. En gång i tiden var det något verkligt märkvärdigt att "se sitt namn i tryck", för att inte tala om hur fantastiskt det var att se sina egna ord i tryck, dvs få något publicerat. Få synas på bild i lokaltidningen, få en insändare publicerad eller kanske rentav få ge ut en egen bok. Att lyckas med det var lite som att komma till himlen.
Jag minns när ett program som hette Studio S skulle göra ett reportage om min hemstad Skövde. (Reportaget handlade, pinsamt nog, om alkoholproblem men nåja. Skövde fick i alla fall vara med i TV, och för övrigt vill jag minnas att det blev ett riktigt bra reportage när allt kom omkring.) Alla såg förstås det programmet. Någons mamma figurerade visst i bild vid något tillfälle. Wow, liksom.
Ja, det var då. Det har hänt väldigt mycket sedan dess. Det som först hände var att mediavärlden exploderade. Med mediernas växande inverkan fick vi inte bara kändisar utan också SUPERKÄNDISAR, sådana där som var kända i precis hela världen och verkligen kunde vältra sig i pengar tack vare berömmelsen. De var inte längre bara berömda filmstjärnor i Hollywood och en och annan popstjärna. De var supermodeller och superkända idrottsmän. Super, super.
"Alla" vill vara kändisar (heter det ju i alla fall) och eftersom behovet är så starkt har kändisfabriken börjat spotta ur sig kändisar på löpande band. Numera kan man bli kändis på att delta i dokusåpor, blogga eller hojta lagom högt på MySpace eller Facebook. Eftersom så många vill bli kändisar, måste man ständigt uppfinna nya sätt att tillverka dem på, så att så många som möjligt får chansen.
Detta leder oundvikligen till nästa fas i utvecklingen. Det hela börjar bli urholkat. Idag är det inte märkvärdigt att skriva i tidningen, för den som vill kan starta en blogg och skriva själv. Vi vet varför fotomodellerna ser så snygga ut på bild - ta ett foto av dig själv, photoshoppa det lite och vips ser du också ut som en supermodell. (Fast inte längre som dig själv.) Trött på hitlistorna? Sjung något själv och lägg ut på MySpace. Numera upptäcks stjärnor även den vägen. Refuserad av förlaget? Publicera boken på nätet. Googla på ditt eget namn och spärra upp ögonen över alla träffar. Eller gör en fansida om din favoritkändis och bli känd på att vara ett fan ...
Sedan är jag säkert inte ensam om att förakta den sortens kändisar som blivit berömda för att en viss tidning bestämt att de ska bli berömda, inte för att de själva egentligen har något att komma med. Jag beundrar verklig talang när jag ser den. Dessvärre är nio av tio mediakändisar idag inte frukten av verklig egen talang utan snarare av effektiv marknadsföring. Jag behöver inte nämna namnen på alla de hundratals medianollor som plågar oss från löpsedlarna och gaggar i kändisprogram och deltar i talangjakter dagarna i ända - ni kommer nog på några själva.
Jag har svårt att tänka mig ett roligare jobb än att syssla med reklam för någon eller något som förtjänar det. Och lika svårt att tänka mig något värre än att marknadsföra skit.
De flesta vet jag vad jag talar om. De flesta har nämligen, precis som jag, vid något tillfälle stått framför en klass eller en grupp kollegor och tvingats redovisa ett specialarbete eller projekt som faktiskt inte varit särskilt bra eller haft något innehåll att tala om. Av denna anledning brukar jag råda folk som vill ge ut böcker att inte ens försöka förrän de själva är helt nöjda med manuset. Det är helt enkelt inte värt att publicera skit. Inte i dagens mediakakafoni när alla andra också publicerar skit. Det blir som den där misslyckade skolredovisningen, fast ett antal magnituder värre. Dessutom är det också så att även om man är helt nöjd med manuset före publiceringen, hittar man nittioelva grodor i det efteråt. Hur många grodor hittar man då om man inte var nöjd från början, ens?
(Var jag nöjd med manuset till Svart eld, frågar sig då vän av ordning. Ja, det var jag. Och jodå, jag har hittat de där nittioelva grodorna och jag har svurit riktigt mycket över dem.)
I vintras intervjuade jag en kändis som i mitt tycke tillhör kategorin talangfull-på-riktigt och det var förstås otroligt kul för det var tacksamt värre. Personen ifråga hade ju något att komma med och det var en enorm fröjd att redigera det materialet. Men jag vill inte ha som yrke att interjua kändisar på allvar, för rätt vad det är sitter man med någon som bara är en uppblåst mediasåpbubbla, och då är det ju inte roligt längre. Då blir uppgiften bara löjlig och meningslös, ett bidrag till den globala intellektuella miljöförstöringen.
Frågan är hur man skapar SUPERSTJÄRNOR i denna störtflod. Vilka ska vi i fortsättningen se upp till, vilka ska vara ouppnåeliga, vilka ska vi kunna dyrka när kändisskapet numera ligger inom räckhåll för alla - eller ingen? Jag tror nämligen att det ligger något djupt i detta. Jag är övertygad om att människan i grunden är en religiös varelse med ett inbyggt behov av dyrkan, och detta religiösa behov måste få sitt utlopp någonstans och på något sätt. Därför är jag mycket nyfiken på hur morgondagens superstjärnor egentligen ser ut och varifrån de kommer. Det faktum att vi ständigt tycks leta efter "de nya superkändisarna" talar ju för sig självt. Häromdagen läste jag att det var fotbollsfruarna som var de nya superkändisarna, jamen herregud alltså. Att spelarna själva blir berömda kan jag fortfarande förstå, de gör ju något. Men nu ska vi tydligen titta på läktarfolket istället, jaha ...
Eller kommer marknaden med tiden att sanera sig själv, så att kraven på att bli s k A-kändis stiger igen, medan gapet till B-kändisarna växer? Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte ens vad jag vill i den här frågan, vilket som skulle vara bäst för oss alla. Däremot har jag slutat att bry mig om nya filmer, jag orkar inte se på TV längre, har nollkoll på listettorna, jag läser om kändisar som jag aldrig hört talas om - jag är säkert den enda i hela världen som inte vet hur Jessica Simpson ser ut eller vilka filmer hon gjort - och jag är allmänt mätt och oimponerad. Jag tror faktiskt att jag inte är ensam om de här känslorna.
Eller också håller jag bara på att bli gammal.
Det börjar kännas som om vi snart har hunnit varvet runt. En gång i tiden var det något verkligt märkvärdigt att "se sitt namn i tryck", för att inte tala om hur fantastiskt det var att se sina egna ord i tryck, dvs få något publicerat. Få synas på bild i lokaltidningen, få en insändare publicerad eller kanske rentav få ge ut en egen bok. Att lyckas med det var lite som att komma till himlen.
Jag minns när ett program som hette Studio S skulle göra ett reportage om min hemstad Skövde. (Reportaget handlade, pinsamt nog, om alkoholproblem men nåja. Skövde fick i alla fall vara med i TV, och för övrigt vill jag minnas att det blev ett riktigt bra reportage när allt kom omkring.) Alla såg förstås det programmet. Någons mamma figurerade visst i bild vid något tillfälle. Wow, liksom.
Ja, det var då. Det har hänt väldigt mycket sedan dess. Det som först hände var att mediavärlden exploderade. Med mediernas växande inverkan fick vi inte bara kändisar utan också SUPERKÄNDISAR, sådana där som var kända i precis hela världen och verkligen kunde vältra sig i pengar tack vare berömmelsen. De var inte längre bara berömda filmstjärnor i Hollywood och en och annan popstjärna. De var supermodeller och superkända idrottsmän. Super, super.
"Alla" vill vara kändisar (heter det ju i alla fall) och eftersom behovet är så starkt har kändisfabriken börjat spotta ur sig kändisar på löpande band. Numera kan man bli kändis på att delta i dokusåpor, blogga eller hojta lagom högt på MySpace eller Facebook. Eftersom så många vill bli kändisar, måste man ständigt uppfinna nya sätt att tillverka dem på, så att så många som möjligt får chansen.
Detta leder oundvikligen till nästa fas i utvecklingen. Det hela börjar bli urholkat. Idag är det inte märkvärdigt att skriva i tidningen, för den som vill kan starta en blogg och skriva själv. Vi vet varför fotomodellerna ser så snygga ut på bild - ta ett foto av dig själv, photoshoppa det lite och vips ser du också ut som en supermodell. (Fast inte längre som dig själv.) Trött på hitlistorna? Sjung något själv och lägg ut på MySpace. Numera upptäcks stjärnor även den vägen. Refuserad av förlaget? Publicera boken på nätet. Googla på ditt eget namn och spärra upp ögonen över alla träffar. Eller gör en fansida om din favoritkändis och bli känd på att vara ett fan ...
Sedan är jag säkert inte ensam om att förakta den sortens kändisar som blivit berömda för att en viss tidning bestämt att de ska bli berömda, inte för att de själva egentligen har något att komma med. Jag beundrar verklig talang när jag ser den. Dessvärre är nio av tio mediakändisar idag inte frukten av verklig egen talang utan snarare av effektiv marknadsföring. Jag behöver inte nämna namnen på alla de hundratals medianollor som plågar oss från löpsedlarna och gaggar i kändisprogram och deltar i talangjakter dagarna i ända - ni kommer nog på några själva.
Jag har svårt att tänka mig ett roligare jobb än att syssla med reklam för någon eller något som förtjänar det. Och lika svårt att tänka mig något värre än att marknadsföra skit.
De flesta vet jag vad jag talar om. De flesta har nämligen, precis som jag, vid något tillfälle stått framför en klass eller en grupp kollegor och tvingats redovisa ett specialarbete eller projekt som faktiskt inte varit särskilt bra eller haft något innehåll att tala om. Av denna anledning brukar jag råda folk som vill ge ut böcker att inte ens försöka förrän de själva är helt nöjda med manuset. Det är helt enkelt inte värt att publicera skit. Inte i dagens mediakakafoni när alla andra också publicerar skit. Det blir som den där misslyckade skolredovisningen, fast ett antal magnituder värre. Dessutom är det också så att även om man är helt nöjd med manuset före publiceringen, hittar man nittioelva grodor i det efteråt. Hur många grodor hittar man då om man inte var nöjd från början, ens?
(Var jag nöjd med manuset till Svart eld, frågar sig då vän av ordning. Ja, det var jag. Och jodå, jag har hittat de där nittioelva grodorna och jag har svurit riktigt mycket över dem.)
I vintras intervjuade jag en kändis som i mitt tycke tillhör kategorin talangfull-på-riktigt och det var förstås otroligt kul för det var tacksamt värre. Personen ifråga hade ju något att komma med och det var en enorm fröjd att redigera det materialet. Men jag vill inte ha som yrke att interjua kändisar på allvar, för rätt vad det är sitter man med någon som bara är en uppblåst mediasåpbubbla, och då är det ju inte roligt längre. Då blir uppgiften bara löjlig och meningslös, ett bidrag till den globala intellektuella miljöförstöringen.
Frågan är hur man skapar SUPERSTJÄRNOR i denna störtflod. Vilka ska vi i fortsättningen se upp till, vilka ska vara ouppnåeliga, vilka ska vi kunna dyrka när kändisskapet numera ligger inom räckhåll för alla - eller ingen? Jag tror nämligen att det ligger något djupt i detta. Jag är övertygad om att människan i grunden är en religiös varelse med ett inbyggt behov av dyrkan, och detta religiösa behov måste få sitt utlopp någonstans och på något sätt. Därför är jag mycket nyfiken på hur morgondagens superstjärnor egentligen ser ut och varifrån de kommer. Det faktum att vi ständigt tycks leta efter "de nya superkändisarna" talar ju för sig självt. Häromdagen läste jag att det var fotbollsfruarna som var de nya superkändisarna, jamen herregud alltså. Att spelarna själva blir berömda kan jag fortfarande förstå, de gör ju något. Men nu ska vi tydligen titta på läktarfolket istället, jaha ...
Eller kommer marknaden med tiden att sanera sig själv, så att kraven på att bli s k A-kändis stiger igen, medan gapet till B-kändisarna växer? Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte ens vad jag vill i den här frågan, vilket som skulle vara bäst för oss alla. Däremot har jag slutat att bry mig om nya filmer, jag orkar inte se på TV längre, har nollkoll på listettorna, jag läser om kändisar som jag aldrig hört talas om - jag är säkert den enda i hela världen som inte vet hur Jessica Simpson ser ut eller vilka filmer hon gjort - och jag är allmänt mätt och oimponerad. Jag tror faktiskt att jag inte är ensam om de här känslorna.
Eller också håller jag bara på att bli gammal.
Bloggande författare ...
I en artikel på Aftonbladets kultursida recenserar och reflekterar Inga-Lina Lindqvist över några författarkollegors bloggar. Tänk, det går alltså att göra om sin blogg till en bok, det trodde jag inte. Nå, jag ska inte försöka med min. Tusan heller att jag inbillar mig att någon vill betala pengar för att läsa det här. Mitt liv ... jag menar, vi är alla huvudpersoner i våra egna dramor och därför är våra liv intressanta - för oss själva. Men jag är huvudperson i mitt liv och knappt ens en statist i ditt, det vet jag.
Artikelförfattaren funderar sorgset mot slutet över vad hon har lärt sig av all författarbloggläsning: "Att mina kollegor är så framgångsrika och så älskade av sina läsare, öser ur så rika källor av begåvning och kunskap, har så engagerade redaktörer och agenter och träffar varandra på så härliga mingel att jag efter att ha läst färdigt vill skjuta mig en kula för pannan.
Min nya bok som ska komma ut i höst fyller mig bara med ångest. Det enda jag ser i den är språkfelen. Inga signeringar är bokade, inga tv-program har bjudit in mig och jag har inte ens någon att nätverka med.
Att jag sedan får bre ut mig på Aftonbladets kultursida är ju inte mitt fel."
Buhuuu! Ska du skjuta dig för pannan, kära Inga-Lina, kan du ju ge mig ett nackskott innan dess. Min författarblogg har du inte ens läst, så om du är värdelös, vad är då jag? Jag ska inte komma ut med någon bok i höst heller. Och jo, jag har faktiskt varit inbjuden till ett TV-program en gång (Bokbussen) och jag var med och John Chrispinson var en härligt påläst och duktig intervjuare - men vi kan väl konstatera att det inte var igår direkt.
Det här påminner mig i alla fall något om Mons Kallentofts artikel "Debutantens klagan", över den totala brist på uppmärksamhet man får som debuterande författare. Han konstaterade i alla fall på slutet att han vunnit något slags prestigefyllt pris för debuterande deckarförfattare eller vad farao det nu var. Bara ett litet pris till dig, stackars Mons! Snyft, jag förstår att det kändes bittert!
Sånt där ger en ju lust att hänga sig.
Å andra sidan får jag ju skylla mig själv som inte varit mer produktiv på litterära sidan. Jag kan bara konstatera att småbarnsår kanske inte är några högprestationsår i författarens karriär. Men de växer ju, småttingarna. Jag har inte alls gett upp.
Inte heller uppdaterar jag denna blogg så ofta som jag "borde". Men si, det är ett led i min allmänna bloggrebellism. Det finns inga regler för hur ofta man ska uppdatera en blogg. Det finns inga regler för hur man ska skriva i en blogg. Min princip hittills har varit att jag skriver när jag känner för det och när jag har någonting att säga. Vilket, um, alltså inte tycks vara alltför ofta. (Såvida inte storyn om mitt senaste klädinköp verkligen är värd att sprida över hela nätet. Jag var på rea på Kapp-Ahl idag, sådär, intresseklubben får anteckna.)
Men ändå, Inga-Lina! Observera namnet på denna blogg! Jag känner mig faktiskt lite ... förbigådd! Lite putt!
För övrigt får jag faktiskt regelbundet inbjudningar till mingelfester på mitt förlag, som är stort och ansett. Jag menar, jag har i alla fall fått dem flera gånger ... men problemet är att förlaget finns i Stockholm och jag sitter på andra sidan Sverige. Jag kände mig i alla fall hyfsat hipp när jag läste inbjudningskortet.
Jaja. Nu ska jag jobba lite mer med min nya bok så kan alla, som läste denna blogg redan innan jag slog igenom på allvar också känna sig hippa sedan. Jag är faktiskt på gång - sist jag författade grep jag mig an en passage i boken - den där fördömda mittenpassagen - som hittills varit stendöd. Plötsligt kom en scen skuttande och presenterade sig för mig och plötsligt var det full fart.
Artikelförfattaren funderar sorgset mot slutet över vad hon har lärt sig av all författarbloggläsning: "Att mina kollegor är så framgångsrika och så älskade av sina läsare, öser ur så rika källor av begåvning och kunskap, har så engagerade redaktörer och agenter och träffar varandra på så härliga mingel att jag efter att ha läst färdigt vill skjuta mig en kula för pannan.
Min nya bok som ska komma ut i höst fyller mig bara med ångest. Det enda jag ser i den är språkfelen. Inga signeringar är bokade, inga tv-program har bjudit in mig och jag har inte ens någon att nätverka med.
Att jag sedan får bre ut mig på Aftonbladets kultursida är ju inte mitt fel."
Buhuuu! Ska du skjuta dig för pannan, kära Inga-Lina, kan du ju ge mig ett nackskott innan dess. Min författarblogg har du inte ens läst, så om du är värdelös, vad är då jag? Jag ska inte komma ut med någon bok i höst heller. Och jo, jag har faktiskt varit inbjuden till ett TV-program en gång (Bokbussen) och jag var med och John Chrispinson var en härligt påläst och duktig intervjuare - men vi kan väl konstatera att det inte var igår direkt.
Det här påminner mig i alla fall något om Mons Kallentofts artikel "Debutantens klagan", över den totala brist på uppmärksamhet man får som debuterande författare. Han konstaterade i alla fall på slutet att han vunnit något slags prestigefyllt pris för debuterande deckarförfattare eller vad farao det nu var. Bara ett litet pris till dig, stackars Mons! Snyft, jag förstår att det kändes bittert!
Sånt där ger en ju lust att hänga sig.
Å andra sidan får jag ju skylla mig själv som inte varit mer produktiv på litterära sidan. Jag kan bara konstatera att småbarnsår kanske inte är några högprestationsår i författarens karriär. Men de växer ju, småttingarna. Jag har inte alls gett upp.
Inte heller uppdaterar jag denna blogg så ofta som jag "borde". Men si, det är ett led i min allmänna bloggrebellism. Det finns inga regler för hur ofta man ska uppdatera en blogg. Det finns inga regler för hur man ska skriva i en blogg. Min princip hittills har varit att jag skriver när jag känner för det och när jag har någonting att säga. Vilket, um, alltså inte tycks vara alltför ofta. (Såvida inte storyn om mitt senaste klädinköp verkligen är värd att sprida över hela nätet. Jag var på rea på Kapp-Ahl idag, sådär, intresseklubben får anteckna.)
Men ändå, Inga-Lina! Observera namnet på denna blogg! Jag känner mig faktiskt lite ... förbigådd! Lite putt!
För övrigt får jag faktiskt regelbundet inbjudningar till mingelfester på mitt förlag, som är stort och ansett. Jag menar, jag har i alla fall fått dem flera gånger ... men problemet är att förlaget finns i Stockholm och jag sitter på andra sidan Sverige. Jag kände mig i alla fall hyfsat hipp när jag läste inbjudningskortet.
Jaja. Nu ska jag jobba lite mer med min nya bok så kan alla, som läste denna blogg redan innan jag slog igenom på allvar också känna sig hippa sedan. Jag är faktiskt på gång - sist jag författade grep jag mig an en passage i boken - den där fördömda mittenpassagen - som hittills varit stendöd. Plötsligt kom en scen skuttande och presenterade sig för mig och plötsligt var det full fart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
