Affirmationer

Mina damer och herrar, jag ska nu börja tala om affirmationer. Det kommer att ta en stund. Men var lugna, jag är på väg någonstans med allt det jag skriver. Jag måste bara ta en sak i taget.

Ordet "affirmation" är för många mycket positivt och för andra ett rött skynke. Det beror på vilken utgångspunkt man har. Själv är jag förtjust i begreppet, men inte i själva ordet. Det luktar någon slags klämkäck New Age-retorik över det, och det skulle väl inte vara något problem i sig om det inte samtidigt förde med sig associationer till tolkningar som gått helt överstyr.
Men det finns ju många andra bra ord som betyder i stort sett samma sak (även om man kan ägna sig åt hårklyverier om man vill). Bön, t ex. En bön och en affirmation är ofta samma sak. Eller en visualisering, suggestion, en målbild, gammal hederlig målmedvetenhet. Det är ju bara att välja det man är mest bekväm med.

Vad en affirmation handlar om är alltså att på ett målande och precist vis fokusera sig på det mål man vill uppnå, och därmed ska man enligt de troende också uppnå det. Det låter ju bra. Det som är lite lustigt i sammanhanget är dock att en del personer reagerar nästan med ilska när man beskriver det. Jag vet inte riktigt varför - kanske har de blivit brända av någon framgångsfilosofi som inte funkat för dem, kanske har de fått för sig att man sopar problem under mattan och ignorerar andras lidanden genom att fokusera sig på egna mål. Jag vill betona att detta rör sig om rena missuppfattningar.
Sedan - handen på hjärtat, vi kan alla bli som Kalle Anka när vi träffar en Alexander Lukas. Få personer är så irriterande och retsamma som de som hela tiden tar för givet att de ska få som de vill - i synnerhet som de också får det mest hela tiden!


Nåväl, affirmationsbegreppet tog ny fart häromåret när en viss film med tillhörande bok, med titeln The Secret, lanserades med buller och bång. En urgammal, återuppväckt hemlighet! Trailern är ganska så löjeväckande ... men kanske är filmen underhållande? Jag vet inte, jag har inte sett den.
Hursomhelst, The Secret var verkligen inte först med denna nygamla sanning. Jag vet inte om den initierat eller bara ridit på den totala flodvåg av material om det som kallas Law of Attraction. Denna Law Of Attraction är ytterligare ett begrepp som kan göra en icke-troende vansinnig. Man föreställer sig något och någon mystisk kraft som genomsyrar universum fixar så att det blir verklighet. Jo, tjena! Den kraften, är det Gud då ... och det hela parodierades faktiskt redan på Saltkråkans tid. Tjorven hittade en fin sten på stranden och Pelle föreslog att det var en önskesten. "Man använder stenen för att önska sig något och så blir det så", sa han. Varpå Tjorven, den stora skeptikern, tog stenen och sa "okej, jag önskar mig tie chokladglassar numesamma!" Sedan såg hon sig omkring på stranden och sa triumferande "Nå? Ser du någon chokladglass här kanske?"

Men nu ska jag försöka förklara det hela så att det blir lite mindre hokuspokus och lite lättare att ta till sig. Det finns en ganska utbredd missuppfattning att vi består av en kropp, ett medvetande och ... ja, lite undermedvetna impulser också kanske. Sånt där som sköter en del instinkter, autonoma nervsystemet osv. Men så ser verkligheten alltså inte alls ut. I själva verket är "medvetandet en liten båt på det omedvetnas ocean" för att citera en författare vars namn jag har glömt, men det var inte Tor Nörretranders i just detta fall. Det har länge ansetts vara ett "mysterium" att vi bara tycks använda ca 4% av vår totala hjärnkapacitet. Slöseri med utrymme, som att använda en superdator för att chatta på MSN? Nej, för hjärnan jobbar på många fler plan än vi är medvetna om. Det har visat sig att våra medvetanden kan ta emot och bearbeta en informationsmängd motsvarande ca 40 bit/s, fast i praktiken bara hälften så mycket, 16-20 bitar. Men - samtidigt tar hjärnan emot och bearbetar, på andra plan, en informationsmängd som är en miljon gånger större. 40 miljoner bit/s alltså. Och detta har mätts och konstaterats i vetenskapligt mycket vederhäftiga experiment så jo, detta får även en skeptiker lov att acceptera.


Här kan man fördjupa sig väldigt länge i frågan om vad information är, vad exformation (utesluten information) är och vem farao det är som bestämmer exakt vilka 16 informationsbitar av de mottagna 40 miljonerna som ska upp till vårt medvetande, vårt Jag. Men jag hoppar över det så länge. Vi kan i alla fall konstatera att vi består av oerhört mycket mer än vi själva kan fatta. Och möjligen kan man då ana att den här "mystiska kraften" faktiskt ofta är vi själva, att vi kan och vet och tänker så mycket mer än vi själva tror.

Jag har i ett tidigare blogginlägg påpekat att livet faktiskt strör chanser och möjligheter över oss varje sekund. Det är lathet, bekvämlighet, rädsla, prioriteringar och en massa annat som gör att de flesta tillfällena ändå går oss förbi. Men de flesta av oss vet faktiskt hur det är när man blir hundraprocentigt mobiliserad. Då klarar man det "omöjliga". Då börjar man helt enkelt se och utnyttja alla dessa möjligheter. Om man drömmer om Paris hamnar man på någe vis lik förbannat i Hudiksvall, heter det i Pessimistvalsen. Nix. Om man vill till Paris tar man sig dit även om man så måste krypa på alla fyra - om man bara är tillräckligt motiverad. Men det är ju inte så "bara" alla gånger ...

Det är här affirmationerna kommer in. En effektiv affirmation är mer än en medveten tanke. Jag vill, snälla jultomen fixa detta nu. En affirmation går ner i det undermedvetna och mobiliserar krafterna där. Så istället för att 16 bitar (max) i sekunden strävar efter att ta oss till Paris och 20 miljoner bitar skriker kontraordern HUDIKSVALL, tystnar kanske de undermedvetna skriken helt om Hudiksvall och börjar hojta PARIS istället.

Därmed tycker jag att affirmationers effektivitet känns väldigt självklar och begriplig. Med hjälp av olika sorters tekniker tar vi mer resurser i anspråk än enbart s k viljekraft och lite halvslappt önskande. Vi blir koncentrerade, öppna och tveklösa när tåget passerar oss - och det gör det alltså ganska ofta. Och efteråt kan det se ut som om en mäktig kraft har spelat oss i händerna, diverse "tursamma omständigheter" har gjort att vi på något vis fick precis som vi ville den här gången också.

Och saken är dessutom den att alla människor affirmerar dagarna i ända, men ofta oöverlagt, "omedvetet" om man så vill. "Det här går aldrig" är en populär variant. Likaså "jag är för dum" eller "nu får inget gå fel" och "tänk om ..." Henry Fords berömda ord är ett mantra i affirmationssammanhang: "oavsett om du tror att du kan, eller att du inte kan, har du rätt."

Nej, The Secret var inte först. The Secret har möjligen rätt i att denna lära legat framför våra ögon i alla tider. Det står t ex i Bibeln: "vad du sår, får du skörda". Det vi fixerar oss på blir vår verklighet. Därför hade min kollega rätt när han en gång i tiden utbrast: "jag vill inte höra om problemen! Jag vill höra om lösningarna!" Det är viktigt att vi fixerar oss vid rätt saker. Här kan man visserligen invända att en del problem inte kan åtgärdas förrän man belyst dem, men oftast är det faktiskt effektivare att sikta direkt på slutmålet.

Detta brukar jag belysa med min lilla praktiska städaffirmation. Föreställ dig - om det nu är möjligt, detta händer kanske bara mig ibland? - att du kommer in i ditt kök och inser att det inte är så värst snyggt därinne. Travar med äcklig disk på diskbänken, smulor överallt, saker på väldigt fel ställen mest överallt. Okej, jag är kanske unik som drabbas av detta ibland, men använd fantasin i alla fall. Och man inser att något måste göras, och det direkt. Det är bara det att man inte vill. Kroppen blir med ens blytung, det är nästan så att benen viker sig under en vid blotta tanken på att sätta igång. Man börjar diska första tallriken och det fortsätter att vara värre än motigt, särskilt när man ser resten ... som att cykla i uppförsbacke i motvind med bromsen i.
Men stopp. Det är här man måste hejda sig, dra ett djupt andetag (oh vad jag hatar djupa andetag i romaner) och sluta ögonen för en stund. Tänka på hur det ska vara. Diskbänken ligger där jungfruligt ren och blänkande, tallrikarna står prydligt staplade i skåpen, glasen blänker och så vidare. Öppna nu ögonen, men behåll den inre bilden, och börja fixa för att den ska bli verklighet. Hur konstigt det än kan låta brukar det nu gå betydligt lättare att jobba. Uppförsbacken blir faktiskt en nerförsbacke istället. Vad hände? Ja, inte diskade tallrikarna sig själva, det är då säkert. Mängden jobb minskade inte. Men jag gjorde en liten mental omkoppling - från problemet som tornade upp sig, till slutmålet.

Men det går alltså att dra resonemanget lite för långt. Man kan ju misstänka att vi själva är ansvariga för exakt allt som händer oss - med andra ord, om jag råkar ut för en hemsk olycka är det säkert jag som affirmerat om det fast jag inte fattat det själv, och därmed har jag mig själv att skylla, eller? Nej, det är inte vidare snällt att påstå sådant. Det jag kallar Gud finns alltså överallt i vår värld, och i den mån det finns kopplingar och samband mellan det som händer, är det ibland för komplicerat för att man ska kunna förstå det eller förklara det med några ord. (Däremot har man kunnat konstatera att saker som händer oss har betydligt mindre inverkan på vår inre lyckonivå än vi tror. Man har jämfört personer som blivit lottomiljonärer med personer som blivit totalförlamade i olyckor - något år efter dessa omvälvande händelser visar det sig att dessa båda grupper är exakt lika lyckliga - eller olyckliga. Och på hela taget har dessa Händelser inte påverkat dem särskilt mycket i någondera riktningen! Så lycka har alltså ganska lite med yttre omständigheter att göra. Nå, detta var en parentes ...)

Alltnog, nu har jag försökt förklara vad affirmationer är, och varför de är mycket kraftfulla redskap. Därmed finns det all anledning att tänka noga på vad man tänker på. Sanna visionärer har en enorm makt. Jag funderade här på om jag dels skulle ta några illustrativa exempel ur mitt eget liv och dessutom fördjupa mig ännu mer i hur man egentligen får till bra och effektiva affirmationer, men jag inser att det kanske kräver ett eget blogginlägg.

Sedan är det ju ganska komiskt att affirmationsskeptiker naturligtvis också har rätt: "Jag har affirmerat i evigheter och detta funkar fanimej inte - vad var det jag sa!" Nä, exakt. Tyvärr är det så att man faktiskt måste tro på det för att det ska fungera, och det var just det Henry Ford sa. Det räcker inte med att man vill tro det, eller att man hoppas att det ska funka. Då är tyvärr inte övertygelsen djup nog. Det räcker inte med att ro för brinnande livet, det gäller att få vindarna och vågorna på det undermedvetnas ocean att gå i rätt riktning också.

Och därmed har jag snart hunnit ända fram till Jesus, tro det eller ej.