Jag fick i helgen chansen att prata inför ett knippe personer om skrivande och om min bok.
Två timmar när man bara får hålla låda, härligt. Dvs det är härligt om man får prata om det man faktiskt allra helst vill prata om. Jag hade inte gjort det på ett tag, mer än i bloggen alltså.
Roligast var det när jag tittade ut genom fönstret och plötsligt insåg att sjön därute faktiskt ... är med i min roman. Faktiskt. Det var ju just den trakten jag hade i åtanke när jag totade ihop en del miljöer till "Svart eld". Jag har aldrig bott just där, men väl kört förbi ett otal gånger. Och den där sjön, den nämner jag också. Den, och de stora träden intill vägen.
Riktigt häftigt, faktiskt. Man fick nästan lite svindel.
2007-07-08
2007-06-23
Garderobsinventering
Midsommarafton - vi firade den igår med sill & färskpotatis & snaps. Idag har det öst ner mest hela dagen. Det är egentligen ett ganska vackert väder, inte alls kallt, vindstilla, och regnet är överhuvudtaget ytterst välbehövligt efter torkan. (Få se vad jag säger om tre veckor, om det fortfarande håller på då ...)
Inga gäster pga vädret, och åh vad glad jag är att vara hemma i vårt mysiga hus och inte på någon i alla avseenden blöt campingplats.
Men denna oväntat lugna dag erbjöd också tillfällen att hålla på med lite klassiskt hemmapyssel. Städningen var för en gångs skull ordnad (det ÄR ju midsommar) så jag angrep garderobsproblemet. Jag vet att jag skulle ha gjort det för evigheter sedan. Men det är ju ett mastigt jobb som man drar sig för i det längsta.
Garderoben är proppfull, och det av kläder som inte duger något till. En del plagg är minst 15 år gamla. En del är trasiga, nötta eller bara allmänt bedagade. En skrämmande stor andel är fel storlek - för jag har susat genom ett förfärande antal olika klädstorlekar under de senaste åren. Eller, för att vara mer rakt på sak: det mesta var för litet.
Vill man ägna sig åt självplågeri av högre skolan riggar man alltså upp en helfigursspegel i sovrummet och börjar prova sig genom eländet. Plagg efter plagg efter plagg, olika kombinationer ... och en lång rad förödmjukelser. Jag är inte intresserad av kläder, och det märks. Jag har inget sinne för det. Inget passar ihop. Jag tycker inte att det är särskilt roligt att se mig själv halvklädd i en helfigursspegel för jag ser inte vad jag ville se.
Maken stack i halvtid in huvudet och undrade lite surt varför det tog en sån tid. "Det är väl bara att kasta bort det du inte vill ha." Jovisst. Men man vill ju planera framtida inköp också, dvs man vill försöka lista ut vad det är man egentligen behöver, när man väl har gjort sin utrensning.
Ja, ni märker det väl. Jag är ljusår från alla modeintresserade, vilka säkert lägger ner mer pengar på klädinköp varje månad än vad jag gör på två år. Enligt många är detta en slags brist hos mig, det tycks vara någon form av underlig plikt att vara intresserad av kläder, "alla" är det osv. En viss modetidningsredaktör ondgjorde sig för ett antal år sedan, i samband med premiären av "Sagan om ringen"-filmen, över dessa erbarmliga fantasynördar som bara bryr sig om den där erbarmliga boken och inte har något liv. Många blev arga. Min egen kommentar till det hela var att mode i mina ögon också är ytterst nördigt - särskilt när sjuttonåriga spinkisar ska förevisa plagg som välbeställda 35-åringar förväntas köpa och klä sig i. Eller hela den märkliga haute couture-cirkusen, där modeller med nära nog utomjordiska mått och totalt onaturliga rörelsemönster ska visa upp en massa plagg som ingen vettiga människa någonsin kan bära. Det är en konstform. Jag begriper den inte. Men många andra gör det ju ...
Det är inte det att jag inte gillar snygga kläder. Om jag vore stenrik skulle jag anställa en stylist som kunde få klä upp mig så att jag blev fin, utan att jag själv behövde ägna timmar och åter timmar åt att leta och fundera. Men nu har jag ingen stylist så då blir det mycket låt-gå. Jag läser ibland bloggar och inlägg från oroliga tonåringar som grunnar över vilken "stil" de ska ha, vilken "stil" som är deras mest naturliga och så vidare. Jaha, tänker jag. Själv har jag nog ingen stil alls längre.
Vill man komma igång med bantningen har jag annars ett överdådigt bra knep: dra av dig kläderna. Ställ dig framför en stor spegel. Försök dra på dig tröjan som passade så bra förra året, och studera bilringarna och gliporna.
Sötsuget försvinner som genom ett trollslag, jag lovar ...
Inga gäster pga vädret, och åh vad glad jag är att vara hemma i vårt mysiga hus och inte på någon i alla avseenden blöt campingplats.
Men denna oväntat lugna dag erbjöd också tillfällen att hålla på med lite klassiskt hemmapyssel. Städningen var för en gångs skull ordnad (det ÄR ju midsommar) så jag angrep garderobsproblemet. Jag vet att jag skulle ha gjort det för evigheter sedan. Men det är ju ett mastigt jobb som man drar sig för i det längsta.
Garderoben är proppfull, och det av kläder som inte duger något till. En del plagg är minst 15 år gamla. En del är trasiga, nötta eller bara allmänt bedagade. En skrämmande stor andel är fel storlek - för jag har susat genom ett förfärande antal olika klädstorlekar under de senaste åren. Eller, för att vara mer rakt på sak: det mesta var för litet.
Vill man ägna sig åt självplågeri av högre skolan riggar man alltså upp en helfigursspegel i sovrummet och börjar prova sig genom eländet. Plagg efter plagg efter plagg, olika kombinationer ... och en lång rad förödmjukelser. Jag är inte intresserad av kläder, och det märks. Jag har inget sinne för det. Inget passar ihop. Jag tycker inte att det är särskilt roligt att se mig själv halvklädd i en helfigursspegel för jag ser inte vad jag ville se.
Maken stack i halvtid in huvudet och undrade lite surt varför det tog en sån tid. "Det är väl bara att kasta bort det du inte vill ha." Jovisst. Men man vill ju planera framtida inköp också, dvs man vill försöka lista ut vad det är man egentligen behöver, när man väl har gjort sin utrensning.
Ja, ni märker det väl. Jag är ljusår från alla modeintresserade, vilka säkert lägger ner mer pengar på klädinköp varje månad än vad jag gör på två år. Enligt många är detta en slags brist hos mig, det tycks vara någon form av underlig plikt att vara intresserad av kläder, "alla" är det osv. En viss modetidningsredaktör ondgjorde sig för ett antal år sedan, i samband med premiären av "Sagan om ringen"-filmen, över dessa erbarmliga fantasynördar som bara bryr sig om den där erbarmliga boken och inte har något liv. Många blev arga. Min egen kommentar till det hela var att mode i mina ögon också är ytterst nördigt - särskilt när sjuttonåriga spinkisar ska förevisa plagg som välbeställda 35-åringar förväntas köpa och klä sig i. Eller hela den märkliga haute couture-cirkusen, där modeller med nära nog utomjordiska mått och totalt onaturliga rörelsemönster ska visa upp en massa plagg som ingen vettiga människa någonsin kan bära. Det är en konstform. Jag begriper den inte. Men många andra gör det ju ...
Det är inte det att jag inte gillar snygga kläder. Om jag vore stenrik skulle jag anställa en stylist som kunde få klä upp mig så att jag blev fin, utan att jag själv behövde ägna timmar och åter timmar åt att leta och fundera. Men nu har jag ingen stylist så då blir det mycket låt-gå. Jag läser ibland bloggar och inlägg från oroliga tonåringar som grunnar över vilken "stil" de ska ha, vilken "stil" som är deras mest naturliga och så vidare. Jaha, tänker jag. Själv har jag nog ingen stil alls längre.
Vill man komma igång med bantningen har jag annars ett överdådigt bra knep: dra av dig kläderna. Ställ dig framför en stor spegel. Försök dra på dig tröjan som passade så bra förra året, och studera bilringarna och gliporna.
Sötsuget försvinner som genom ett trollslag, jag lovar ...
2007-06-21
Fossiler och fragment, en gång till
Jag har nämnt Stephen King och hans fossilteorier i det här inlägget.
Hans skrivtips bok, "Att skriva", kan jag rekommendera (om jag inte redan gjort det ett antal gånger, jag orkar inte gå igenom alla gamla inlägg nu). Skräcklitteratur är inte riktigt min grej egentligen, men nu handlar ju inte denna bok om just skräck utan om skrivande i största allmänhet. Han är rolig och skarpsynt, så det är kul läsning. Boken har blivit mycket populär bland skrivare och wannabe-skrivare, och förutom att vara underhållande är den också inspirerande.
Och det mest omtalade avsnittet är troligen hans påstående att "berättelser är fossiler i marken", som jag också nämnde tidigare. Man finner ett fragment, och man finner kanske ännu ett, och sedan får man ägna sig åt att skrapa fram hela fossilet så försiktigt som möjligt. Berättelsen är med andra ord redan färdig när man hittar den första lilla benbiten.
Det är verkligen inte hokuspokus. Det är bara så hjärnan fungerar hos oss människor. Det är lite svårt att acceptera att medvetande och hjärna inte är helt synonyma. Hjärnan är en lagringsplats och en processor. Medvetandet är ... ja, det kan man ju fråga sig faktiskt, men hursomhelst: hjärnan lurar ibland medvetandet. Det har gjorts intressanta experiment med minnen och varseblivning - har man "hål" i minnet (och vem har inte det?) brukar hjärnan hjälpsamt fylla ut dessa hål med lögner och fantasier för att slutresultatet ändå ska bli ett sammanhängande, logiskt mönster. Vårt medvetande vill se ett mönster i allt, för när tillvaron börjar bli fragmentarisk rasar den också ihop för oss. Vi kan inte hantera den.
(Detta får mig lite hastigt att associera till autister, och sedan vidare till filmen "Matrix" där ju tillvaron visar sig vara ett datorprogram. När man väl har genomskådat programmet, upptäcker man att allt bara är ettor och nollor som rasar förbi. Med andra ord, personer som upphör att se mönstret och istället bara ser ettor och nollor i ett stort kaos omkring sig, har kanske egentligen genomskådat bluffen och börjar se verkligheten sådan den ÄR? Men det får jag reda ut mer någon annan gång ...)
Denna utfyllnadsmekanism kan alltså ställa till det rejält för oss när vi drar oss saker till minnes ... och minns alldeles fel. Otaliga är de vittnen som verkligen med övertygelse kunnat svära på att det och det har inträffat - men faktiskt har haft alldeles fel. Man kan manipulera mänskliga hjärnor något alldeles otroligt, och om ingen annan gör det, gör man det ofta själv istället.
Men ofta är ju denna utfyllnadsförmåga bra också. Vi använder den varje natt när vi drömmer. Långa, sammanhängande drömmar är ju ofta, om man analyserar dem i detalj, bara osammanhängande fragment som hjärnan hastigt väver ihop så att allt verkar vara en och samma dröm.
Precis likadant fungerar fantiserandet kring berättelser. Man snokar upp ett fragment A, och det kan vara en liten scen eller en liten fras eller en lös idé. Man snokar upp ett annat fragment, som handlar om något helt annat, och så vidare. Till slut ligger benbitarna utspridda framför en, och då börjar man pussla. Precis som fossiljägaren måste man fylla ut hålen som saknas, men det brukar gå förvånansvärt lätt om man bara har övat lite innan. Och plötsligt tycks verkligen allt hänga ihop. Voilá! Man kan rentav bli lite förvånad själv när man ser slutresultatet, och då förstärks den här illusionen om "fossiler i marken". Återigen har hjärnan gjort sitt märkliga trick och skapat ett logiskt mönster av just ingenting.
Enligt Stephen King har "intriger" inte någon plats i denna kreativa process. Intriger är nödutgången när man bara inte få till det där mönstret. Det är då man måste göra ett medvetet försök att "hitta på" och samtidigt skapa en logik i det hela. Alla som påstår att de "inte har någon fantasi" och därför inte kan skriva berättelser, brukar stånka över just den här biten. De försöker "hitta på" men det går hur trögt som helst. Det är som att stå vid en vidsträckt ocean och inte ha någon båt.
(Ja, detta var alltså min egen tolkning av det King skriver.)
Och tro nu inte att inte jag också sitter och svettas över intriger, jag har klagat över det tidigare här i bloggen. Men jag gillar det inte, det ska jag erkänna. Det blir sällan något bra flyt i skrivandet på det viset. Jag föredrar fossilutgrävandet - när hjärnans naturliga utfyllnadsförmåga själv jobbar på det undermedvetna planet.
Men jag kan alltså också passa på att varna för lurendrejeriet. Tro inte på allt ni ser, hör och minns.
Hans skrivtips bok, "Att skriva", kan jag rekommendera (om jag inte redan gjort det ett antal gånger, jag orkar inte gå igenom alla gamla inlägg nu). Skräcklitteratur är inte riktigt min grej egentligen, men nu handlar ju inte denna bok om just skräck utan om skrivande i största allmänhet. Han är rolig och skarpsynt, så det är kul läsning. Boken har blivit mycket populär bland skrivare och wannabe-skrivare, och förutom att vara underhållande är den också inspirerande.
Och det mest omtalade avsnittet är troligen hans påstående att "berättelser är fossiler i marken", som jag också nämnde tidigare. Man finner ett fragment, och man finner kanske ännu ett, och sedan får man ägna sig åt att skrapa fram hela fossilet så försiktigt som möjligt. Berättelsen är med andra ord redan färdig när man hittar den första lilla benbiten.
Det är verkligen inte hokuspokus. Det är bara så hjärnan fungerar hos oss människor. Det är lite svårt att acceptera att medvetande och hjärna inte är helt synonyma. Hjärnan är en lagringsplats och en processor. Medvetandet är ... ja, det kan man ju fråga sig faktiskt, men hursomhelst: hjärnan lurar ibland medvetandet. Det har gjorts intressanta experiment med minnen och varseblivning - har man "hål" i minnet (och vem har inte det?) brukar hjärnan hjälpsamt fylla ut dessa hål med lögner och fantasier för att slutresultatet ändå ska bli ett sammanhängande, logiskt mönster. Vårt medvetande vill se ett mönster i allt, för när tillvaron börjar bli fragmentarisk rasar den också ihop för oss. Vi kan inte hantera den.
(Detta får mig lite hastigt att associera till autister, och sedan vidare till filmen "Matrix" där ju tillvaron visar sig vara ett datorprogram. När man väl har genomskådat programmet, upptäcker man att allt bara är ettor och nollor som rasar förbi. Med andra ord, personer som upphör att se mönstret och istället bara ser ettor och nollor i ett stort kaos omkring sig, har kanske egentligen genomskådat bluffen och börjar se verkligheten sådan den ÄR? Men det får jag reda ut mer någon annan gång ...)
Denna utfyllnadsmekanism kan alltså ställa till det rejält för oss när vi drar oss saker till minnes ... och minns alldeles fel. Otaliga är de vittnen som verkligen med övertygelse kunnat svära på att det och det har inträffat - men faktiskt har haft alldeles fel. Man kan manipulera mänskliga hjärnor något alldeles otroligt, och om ingen annan gör det, gör man det ofta själv istället.
Men ofta är ju denna utfyllnadsförmåga bra också. Vi använder den varje natt när vi drömmer. Långa, sammanhängande drömmar är ju ofta, om man analyserar dem i detalj, bara osammanhängande fragment som hjärnan hastigt väver ihop så att allt verkar vara en och samma dröm.
Precis likadant fungerar fantiserandet kring berättelser. Man snokar upp ett fragment A, och det kan vara en liten scen eller en liten fras eller en lös idé. Man snokar upp ett annat fragment, som handlar om något helt annat, och så vidare. Till slut ligger benbitarna utspridda framför en, och då börjar man pussla. Precis som fossiljägaren måste man fylla ut hålen som saknas, men det brukar gå förvånansvärt lätt om man bara har övat lite innan. Och plötsligt tycks verkligen allt hänga ihop. Voilá! Man kan rentav bli lite förvånad själv när man ser slutresultatet, och då förstärks den här illusionen om "fossiler i marken". Återigen har hjärnan gjort sitt märkliga trick och skapat ett logiskt mönster av just ingenting.
Enligt Stephen King har "intriger" inte någon plats i denna kreativa process. Intriger är nödutgången när man bara inte få till det där mönstret. Det är då man måste göra ett medvetet försök att "hitta på" och samtidigt skapa en logik i det hela. Alla som påstår att de "inte har någon fantasi" och därför inte kan skriva berättelser, brukar stånka över just den här biten. De försöker "hitta på" men det går hur trögt som helst. Det är som att stå vid en vidsträckt ocean och inte ha någon båt.
(Ja, detta var alltså min egen tolkning av det King skriver.)
Och tro nu inte att inte jag också sitter och svettas över intriger, jag har klagat över det tidigare här i bloggen. Men jag gillar det inte, det ska jag erkänna. Det blir sällan något bra flyt i skrivandet på det viset. Jag föredrar fossilutgrävandet - när hjärnans naturliga utfyllnadsförmåga själv jobbar på det undermedvetna planet.
Men jag kan alltså också passa på att varna för lurendrejeriet. Tro inte på allt ni ser, hör och minns.
Aaaaaatcho!
Jaha, nu var det dags för årets roliga tid igen. Gräsallergi! Det är tredje året nu, eller möjligen fjärde, som några veckor på sommaren förvandlas till ett oupphörligt nysande och snytande.
Ganska typiskt, här har man suttit instängd med sitt jobb under hela våren och när man äntligen blir ledig och äntligen kan störta ut till sin älskade trädgård för att rensa ogräset - som har vuxit till sig präktigt i all sin ostördhet - kan man inte hålla på i fem minuter utan att det börjar med aah ... aah ... aaatchi! (Upprepa femtio gånger.)
Man går in, trött och matt, och nyser ett antal gånger till. Nu sitter jag med ett stort näsdukspaket bredvid datorn. Medicinen hjälper dåligt i år; den räcker åtminstone inte hela dagen.
Nåja, det är ju bara en period. Än så länge har det bara handlat om något sorts gräs som uppenbarligen blommar nu. Men jag sitter inomhus lite mer än jag hade velat. Trädgården är otroligt vacker nu. Pionerna blommar, schersminbuskarna blommar, rosorna blommar, balkonglådorna exploderar snart av blomprakt (sa jag att jag gillar blommor?) och allt är lummigt och grönt. Jag älskar det här! Det förstås, mördarsniglarna älskar jag inte. De har ätit upp mina dahlior. Jag trampar dem på huvudet så fort jag ser dem, men det är en ojämn kamp eftersom det finns uppskattningsvis arton miljoner av dem här i grannskapet.
(Eller ja, inte har jag räknat precis ...)
Det är dessutom den ljusaste tiden på året och mitt sömnbehov är plötsligt väldigt litet. Jag har återuppväckt min gamla förmåga att sitta uppe mitt i natten och skriva - jag trodde faktiskt att den försvunnit för alltid.
Ja, allt är egentligen bara bra, förutom ... ah ... aaah ... Här går det åt näsdukar.
Ganska typiskt, här har man suttit instängd med sitt jobb under hela våren och när man äntligen blir ledig och äntligen kan störta ut till sin älskade trädgård för att rensa ogräset - som har vuxit till sig präktigt i all sin ostördhet - kan man inte hålla på i fem minuter utan att det börjar med aah ... aah ... aaatchi! (Upprepa femtio gånger.)
Man går in, trött och matt, och nyser ett antal gånger till. Nu sitter jag med ett stort näsdukspaket bredvid datorn. Medicinen hjälper dåligt i år; den räcker åtminstone inte hela dagen.
Nåja, det är ju bara en period. Än så länge har det bara handlat om något sorts gräs som uppenbarligen blommar nu. Men jag sitter inomhus lite mer än jag hade velat. Trädgården är otroligt vacker nu. Pionerna blommar, schersminbuskarna blommar, rosorna blommar, balkonglådorna exploderar snart av blomprakt (sa jag att jag gillar blommor?) och allt är lummigt och grönt. Jag älskar det här! Det förstås, mördarsniglarna älskar jag inte. De har ätit upp mina dahlior. Jag trampar dem på huvudet så fort jag ser dem, men det är en ojämn kamp eftersom det finns uppskattningsvis arton miljoner av dem här i grannskapet.
(Eller ja, inte har jag räknat precis ...)
Det är dessutom den ljusaste tiden på året och mitt sömnbehov är plötsligt väldigt litet. Jag har återuppväckt min gamla förmåga att sitta uppe mitt i natten och skriva - jag trodde faktiskt att den försvunnit för alltid.
Ja, allt är egentligen bara bra, förutom ... ah ... aaah ... Här går det åt näsdukar.
2007-06-16
När något händer ... eller när det inte gör det
Jag återknyter till mitt tidigare inlägg om miljöbeskrivningar. Där tog jag upp min fundering om att en miljöbeskrivning, enligt min åsikt, ofta kan utnyttjas som en metafor eller illustration eller något annat.
Det man tidigt får lära sig när man studerar skrivteknik är att berättelser består dels av handlingar, dels av beskrivningar. (Sedan kan ju dialog vara ytterligare en underavdelning, men det tar jag inte upp här.) Det brukar vara lite dragkamp mellan dessa två element. En historia utan action är som bekant väldigt seg och trögläst. En historia helt utan beskrivningar kan upplevas som torftig. Men många som skriver, upplever nog att de vacklar lite mellan dessa båda ytterligheter. Blir tempot för uppskruvat, slänger man in lite snygga beskrivningar och/eller betraktelser i största allmänhet. Och att man får en livfullare beskrivning genom att låta något hända i bilden, känner ju de flesta till.
För mig är det idealt om man kan gifta ihop dessa element. Ska man skildra en stad, låter man helt enkelt någon promenera genom den, ja ... Men man kan också gå ännu djupare och låta "stenarna ropa". Visserligen löper man en viss risk att många läsare helt missar en del poänger, men det är värt att ta den, tycker jag. Dels kan det bli trevligt för den som verkligen vill gå på djupet, och dels tror jag att man undermedvetet ändå uppfattar mycket. Det blir stämning i texten, säger man. Man slipper den där känslan av att inget händer, eftersom handlingen fortgår i varje detalj som nämns.
"Svart eld" börjar med en skildring av en helvetiskt het dag. Den är något onaturlig eftersom det faktiskt fortfarande är vår, men just det faktum att den är onormal förstärker att något säreget håller på att hända. I denna hetta är tålamodet kort, och mycket riktigt drivs här ett förhållande mellan en man och hans styvson till sin absoluta spets och slutar i dundrande katastrof. Den dallrande hettan signalerar detta genom hela kapitlet. Övriga befolkningen i byn ligger och slöar, utom de två som ska ha sin stora uppgörelse.
I en tidigare version av kapitlet var det istället höst och ösregn. Jag visste inte riktigt vad jag gjorde på den tiden, men min känsla var kanske att jag ville skildra stillaståendet och hopplösheten i denna gudsförgätna bondby. (Sådana är ju som bekant obligatoriska i fantasyhistorier.) Dessutom tyckte jag att det var listigt att göra en miljöbeskrivning genom att låta regnet droppa och plaska på alla möjliga föremål och byggnader som jag ville frammana bilder av. Dessutom var det ju en uppvisning i alla verb som kan användas för att beskriva fallande regn ...
Snyggt, tyckte jag själv. Både visuellt och ordmässigt - men ändå var det något som inte fungerade riktigt bra. Beskrivningar av det här slaget tenderar att bli långrandiga och därmed dra ner tempot. Dessutom var det inte lätt att elda upp rätt stämning i denna miljö, när vettiga människor mest borde ha kurat ihop sig någonstans.
Ändringen kom en sommar i mitten av nittiotalet, när det verkligen var väldigt varmt ute och jag svettades framför den nyinköpta datorn med detta kapitel som aldrig tycktes bli färdigt. Man blir arg och retlig i sådan värme ... och plötsligt insåg jag hur jag skulle göra. Det var inspirerande att skriva dessa scener i värmen, hur plågsamt det än var.
Sedan dess har jag jobbat mycket medvetet med att låta miljöerna och alla andra detaljer understryka det jag faktiskt vill få fram om personernas känsloliv och deras öden. Jag tror alltså att man redan ofta gör det undermedvetet. Men jag vill också betona att man aldrig börjar i den här änden när man ska skriva sin berättelse. Detta är finslipningen som bör komma in sist, när berättelsen i sig har en mycket fast struktur. Det är först då man ska börja se över sin rekvisita. Varje gång jag kan byta ut ett "hon kände" eller "han tänkte" mot en anmärkning om tillstånden omkring honom/henne, känns det som en seger.
Det man tidigt får lära sig när man studerar skrivteknik är att berättelser består dels av handlingar, dels av beskrivningar. (Sedan kan ju dialog vara ytterligare en underavdelning, men det tar jag inte upp här.) Det brukar vara lite dragkamp mellan dessa två element. En historia utan action är som bekant väldigt seg och trögläst. En historia helt utan beskrivningar kan upplevas som torftig. Men många som skriver, upplever nog att de vacklar lite mellan dessa båda ytterligheter. Blir tempot för uppskruvat, slänger man in lite snygga beskrivningar och/eller betraktelser i största allmänhet. Och att man får en livfullare beskrivning genom att låta något hända i bilden, känner ju de flesta till.
För mig är det idealt om man kan gifta ihop dessa element. Ska man skildra en stad, låter man helt enkelt någon promenera genom den, ja ... Men man kan också gå ännu djupare och låta "stenarna ropa". Visserligen löper man en viss risk att många läsare helt missar en del poänger, men det är värt att ta den, tycker jag. Dels kan det bli trevligt för den som verkligen vill gå på djupet, och dels tror jag att man undermedvetet ändå uppfattar mycket. Det blir stämning i texten, säger man. Man slipper den där känslan av att inget händer, eftersom handlingen fortgår i varje detalj som nämns.
"Svart eld" börjar med en skildring av en helvetiskt het dag. Den är något onaturlig eftersom det faktiskt fortfarande är vår, men just det faktum att den är onormal förstärker att något säreget håller på att hända. I denna hetta är tålamodet kort, och mycket riktigt drivs här ett förhållande mellan en man och hans styvson till sin absoluta spets och slutar i dundrande katastrof. Den dallrande hettan signalerar detta genom hela kapitlet. Övriga befolkningen i byn ligger och slöar, utom de två som ska ha sin stora uppgörelse.
I en tidigare version av kapitlet var det istället höst och ösregn. Jag visste inte riktigt vad jag gjorde på den tiden, men min känsla var kanske att jag ville skildra stillaståendet och hopplösheten i denna gudsförgätna bondby. (Sådana är ju som bekant obligatoriska i fantasyhistorier.) Dessutom tyckte jag att det var listigt att göra en miljöbeskrivning genom att låta regnet droppa och plaska på alla möjliga föremål och byggnader som jag ville frammana bilder av. Dessutom var det ju en uppvisning i alla verb som kan användas för att beskriva fallande regn ...
Snyggt, tyckte jag själv. Både visuellt och ordmässigt - men ändå var det något som inte fungerade riktigt bra. Beskrivningar av det här slaget tenderar att bli långrandiga och därmed dra ner tempot. Dessutom var det inte lätt att elda upp rätt stämning i denna miljö, när vettiga människor mest borde ha kurat ihop sig någonstans.
Ändringen kom en sommar i mitten av nittiotalet, när det verkligen var väldigt varmt ute och jag svettades framför den nyinköpta datorn med detta kapitel som aldrig tycktes bli färdigt. Man blir arg och retlig i sådan värme ... och plötsligt insåg jag hur jag skulle göra. Det var inspirerande att skriva dessa scener i värmen, hur plågsamt det än var.
Sedan dess har jag jobbat mycket medvetet med att låta miljöerna och alla andra detaljer understryka det jag faktiskt vill få fram om personernas känsloliv och deras öden. Jag tror alltså att man redan ofta gör det undermedvetet. Men jag vill också betona att man aldrig börjar i den här änden när man ska skriva sin berättelse. Detta är finslipningen som bör komma in sist, när berättelsen i sig har en mycket fast struktur. Det är först då man ska börja se över sin rekvisita. Varje gång jag kan byta ut ett "hon kände" eller "han tänkte" mot en anmärkning om tillstånden omkring honom/henne, känns det som en seger.
2007-06-14
Hur ser de ut?
Jag har i åratal pysslat med en hemsida som aldrig blir publicerad och aldrig blir klar. Den tillkom annars på begäran; folk hade sett mina generöst utdelade skrivtips och föreslog att jag skulle sätta ihop dem på t ex en hemsida. (Ja, jag delar ut goda råd i ämnet vare sig någon vill höra på eller ej, för jag tycker att det är så himla roligt! Eller också vill jag bara göra mig märkvärdig. Nåja, författarens privilegium är väl just att få göra sig märkvärdig så jag tänker inte be om ursäkt för det.)
Sagt och gjort ...? Nja, sagt i alla fall. Jag har gjort ett antal artiklar och pillat med design och haft mig, men färdig är jag alltså inte. Frågan är om jag någonsin blir det. Men bloggen är ju igång och då kan jag ju överföra lite av visheterna från den hemliga hemsidan till hit istället ...
Det intressantaste i en berättelse är personerna, "karaktärerna" som det heter på stilig svengelska, och av någon anledning brukar få saker vara lika intressanta hos personer som deras utseende. Alltså är beskrivandet av utseenden en av författarnas grundfärdigheter.
(Riktigt Fina Författare vill ibland markera sitt avståndstagande till denna ytliga inställning genom att inte beskriva personerna alls. Mot slutet kan en lätt anmärkning ändå slinka förbi, och då kan man som läsare bli irriterad över att få veta att personen man trodde var en lång brunett istället är en kort blondin.)
Och hur beskriver man utseenden? Jamen det vet ju alla: hårfärg och ögonfärg! Alltid hårfärg och ögonfärg! Jag vet inte varför det har blivit så, är verkligen hårfärg och ögonfärg det vi först lägger märke till hos våra medmänniskor i verkliga livet? Ja, håret brukar ju faktiskt vara ganska iögonenfallande. Men ögonfärgen? Är det bara jag som inte försöker bestämma dess exakta nyans vid första mötet med varje ny människa?
Helt klart är ögonen väldigt viktiga. Vi människor orienterar oss extremt mycket med synen om vi inte har en grav synnedsättning. (Man kan jämföra sig med hunden, som visserligen också ser, men verkar lägga betydligt större vikt vid dofter av alla slag.) Men ändå, får man verkligen en bra bild av en person om allt man får veta om honom/henne är att "håret är blont, ögonen blå"?
För författaren gäller ungefär samma spelregler som för karikatyrtecknaren - det gäller att fånga de mest karaktäristiska dragen med bara ett par pennstreck. Signalement på en halv sida är nämligen inte heller så roliga att läsa. Alltså måste man finna just de där dragen som skapar livfulla associationer.
Näsan är i detta fall ett populärt objekt. Det har visat sig att man kan frammana bilden av ett helt ansikte bara genom att beskriva näsan. Är den smal och spetsig? Stor och röd? Lång och krokig? Tänk efter - visst skapar sådana här beskrivningar en association av ett helt ansikte? Genom att beskriva en människas näsa kan man sedan slippa berätta något om hakan, munnen, kinderna och ansiktsformen. Dessutom kan man ju alltid utnyttja en och annan klyscha om näsan vs personligheten ...
En av mina personliga favoriter är annars händer. För mig säger händerna väldigt mycket om personligheten och även utseendet. Det är inte bara storleken och formen, utan också händernas skick och självklart också sättet de rör sig på. När jag i "Svart eld" skulle beskriva en pedantisk kvinna med något nervös läggning och stort kontrollbehov, föll det sig naturligt att skildra hur hennes händer hela tiden rörde sig över bordet, som om hon ordnade saker i osynliga högar. Jag ville få med hennes gestikulerande, inte bara som ett karaktärsdrag utan också som ett sätt att frammana en bild.
Och naturligtvis är rörelsemönster också ett sätt att beskriva ett utseende.
Men visst, man måste inte undvika hårfärg och ögonfärg av några slags löjliga principiella skäl. Min romanfigur Erlo har ögon som är "blå som ädelstenar". Hans hår är guldfärgat - det var viktigt för både handlingen och karaktären att skapa associationerna till guld och ädelstenar. De säger inte bara något om hans personlighet, utan också om hans öde. Och vill man dessutom berätta att någon blir förälskad i någon, kan det vara en riktigt god idé att låta honom analysera hennes ögonfärg riktigt, riktigt noga, inklusive de små avvikande färgstänken närmast pupillen. Sådana detaljstudier tyder på en uppmärksamhet utöver det normala - alltså inser vi att killen håller på att trilla dit ordentligt. Detaljnivån i en utseendebeskrivning kan alltså säga en hel del om berättarens intresse för denna person.
Man ska alltså inte vara lat när det gäller personbeskrivningar. Läser man, i rask följd, att flicka nr 1 har havsgröna ögon och gyllengult hår, medan hennes väninna har hasselnötsbruna ögon och kastanjefärgat hår medan deras mor har silvervitt hår och isblå ögon, börjar det ganska snart slå över i parodi. Det gäller att hitta de där små detaljerna som frammanar en hel bild. Några få speciella drag i utseendet, något om rörelserna och kanske något om klädstilen brukar göra susen.
När det gällde min så viktige hjälte Jarga byggde jag upp det hela i omgångar - först nämndes det att han hade stora, mörka ögon. Sedan att han var en liten spinkig kille som alltid kom skuttande mitt i vägen så att andra fick kliva ner i diket (jag trodde att detta skulle ge en uppfattning dels om hans rörelser, dels om personligheten) och slutligen kom en direkt scen, där han stod på en taknock och hävde en bägare öl medan kläderna fladdrade omkring honom. Det låg mycket symbolik i just den scenen, eftersom Jarga stod högt över alla andra och dessutom - för balansens skull - lyfte armen så att den kom att peka rätt upp i himlen. För säkerhets skull vinglade han också till, men lyckades återfå balansen genom några snabba rörelser. Det betydde mycket att skildra hans silhuett och beteende på det viset, eftersom det inte bara var utseendet utan också hans livsöde som förebådades där.
Jag gjorde ganska många taskiga försök att skildra hans utseende, inklusive den obligatoriska titten i vattenspegeln, innan jag insåg vad det var för nyckeldrag jag borde fokusera på: de säregna ögonen, de hastiga och nervösa rörelserna, "fladdrandet" och inte minst den utstrålning som hela tiden gjorde att han drog blickarna till sig. Alltså fick jag ställa honom på ett tak och göra honom till en silhuett mot en storslagen aftonhimmel, poserande för en fascinerad och förskrämd publik som en spektakulär hårdrockstjärna. För även om det råkade vara en ölbägare han höll i, kunde det egentligen varit ett mikrofonstativ. Först då, när han fick lov att agera, kändes det som om personbeskrivningen började träffa rätt.
Sedan dess har det blivit en sport för mig att försöka karaktärisera andra personer med motsvarande analyser och nyckelscener. Det är väldigt kul. Och det ska ju vara kul att skriva.
Sagt och gjort ...? Nja, sagt i alla fall. Jag har gjort ett antal artiklar och pillat med design och haft mig, men färdig är jag alltså inte. Frågan är om jag någonsin blir det. Men bloggen är ju igång och då kan jag ju överföra lite av visheterna från den hemliga hemsidan till hit istället ...
Det intressantaste i en berättelse är personerna, "karaktärerna" som det heter på stilig svengelska, och av någon anledning brukar få saker vara lika intressanta hos personer som deras utseende. Alltså är beskrivandet av utseenden en av författarnas grundfärdigheter.
(Riktigt Fina Författare vill ibland markera sitt avståndstagande till denna ytliga inställning genom att inte beskriva personerna alls. Mot slutet kan en lätt anmärkning ändå slinka förbi, och då kan man som läsare bli irriterad över att få veta att personen man trodde var en lång brunett istället är en kort blondin.)
Och hur beskriver man utseenden? Jamen det vet ju alla: hårfärg och ögonfärg! Alltid hårfärg och ögonfärg! Jag vet inte varför det har blivit så, är verkligen hårfärg och ögonfärg det vi först lägger märke till hos våra medmänniskor i verkliga livet? Ja, håret brukar ju faktiskt vara ganska iögonenfallande. Men ögonfärgen? Är det bara jag som inte försöker bestämma dess exakta nyans vid första mötet med varje ny människa?
Helt klart är ögonen väldigt viktiga. Vi människor orienterar oss extremt mycket med synen om vi inte har en grav synnedsättning. (Man kan jämföra sig med hunden, som visserligen också ser, men verkar lägga betydligt större vikt vid dofter av alla slag.) Men ändå, får man verkligen en bra bild av en person om allt man får veta om honom/henne är att "håret är blont, ögonen blå"?
För författaren gäller ungefär samma spelregler som för karikatyrtecknaren - det gäller att fånga de mest karaktäristiska dragen med bara ett par pennstreck. Signalement på en halv sida är nämligen inte heller så roliga att läsa. Alltså måste man finna just de där dragen som skapar livfulla associationer.
Näsan är i detta fall ett populärt objekt. Det har visat sig att man kan frammana bilden av ett helt ansikte bara genom att beskriva näsan. Är den smal och spetsig? Stor och röd? Lång och krokig? Tänk efter - visst skapar sådana här beskrivningar en association av ett helt ansikte? Genom att beskriva en människas näsa kan man sedan slippa berätta något om hakan, munnen, kinderna och ansiktsformen. Dessutom kan man ju alltid utnyttja en och annan klyscha om näsan vs personligheten ...
En av mina personliga favoriter är annars händer. För mig säger händerna väldigt mycket om personligheten och även utseendet. Det är inte bara storleken och formen, utan också händernas skick och självklart också sättet de rör sig på. När jag i "Svart eld" skulle beskriva en pedantisk kvinna med något nervös läggning och stort kontrollbehov, föll det sig naturligt att skildra hur hennes händer hela tiden rörde sig över bordet, som om hon ordnade saker i osynliga högar. Jag ville få med hennes gestikulerande, inte bara som ett karaktärsdrag utan också som ett sätt att frammana en bild.
Och naturligtvis är rörelsemönster också ett sätt att beskriva ett utseende.
Men visst, man måste inte undvika hårfärg och ögonfärg av några slags löjliga principiella skäl. Min romanfigur Erlo har ögon som är "blå som ädelstenar". Hans hår är guldfärgat - det var viktigt för både handlingen och karaktären att skapa associationerna till guld och ädelstenar. De säger inte bara något om hans personlighet, utan också om hans öde. Och vill man dessutom berätta att någon blir förälskad i någon, kan det vara en riktigt god idé att låta honom analysera hennes ögonfärg riktigt, riktigt noga, inklusive de små avvikande färgstänken närmast pupillen. Sådana detaljstudier tyder på en uppmärksamhet utöver det normala - alltså inser vi att killen håller på att trilla dit ordentligt. Detaljnivån i en utseendebeskrivning kan alltså säga en hel del om berättarens intresse för denna person.
Man ska alltså inte vara lat när det gäller personbeskrivningar. Läser man, i rask följd, att flicka nr 1 har havsgröna ögon och gyllengult hår, medan hennes väninna har hasselnötsbruna ögon och kastanjefärgat hår medan deras mor har silvervitt hår och isblå ögon, börjar det ganska snart slå över i parodi. Det gäller att hitta de där små detaljerna som frammanar en hel bild. Några få speciella drag i utseendet, något om rörelserna och kanske något om klädstilen brukar göra susen.
När det gällde min så viktige hjälte Jarga byggde jag upp det hela i omgångar - först nämndes det att han hade stora, mörka ögon. Sedan att han var en liten spinkig kille som alltid kom skuttande mitt i vägen så att andra fick kliva ner i diket (jag trodde att detta skulle ge en uppfattning dels om hans rörelser, dels om personligheten) och slutligen kom en direkt scen, där han stod på en taknock och hävde en bägare öl medan kläderna fladdrade omkring honom. Det låg mycket symbolik i just den scenen, eftersom Jarga stod högt över alla andra och dessutom - för balansens skull - lyfte armen så att den kom att peka rätt upp i himlen. För säkerhets skull vinglade han också till, men lyckades återfå balansen genom några snabba rörelser. Det betydde mycket att skildra hans silhuett och beteende på det viset, eftersom det inte bara var utseendet utan också hans livsöde som förebådades där.
Jag gjorde ganska många taskiga försök att skildra hans utseende, inklusive den obligatoriska titten i vattenspegeln, innan jag insåg vad det var för nyckeldrag jag borde fokusera på: de säregna ögonen, de hastiga och nervösa rörelserna, "fladdrandet" och inte minst den utstrålning som hela tiden gjorde att han drog blickarna till sig. Alltså fick jag ställa honom på ett tak och göra honom till en silhuett mot en storslagen aftonhimmel, poserande för en fascinerad och förskrämd publik som en spektakulär hårdrockstjärna. För även om det råkade vara en ölbägare han höll i, kunde det egentligen varit ett mikrofonstativ. Först då, när han fick lov att agera, kändes det som om personbeskrivningen började träffa rätt.
Sedan dess har det blivit en sport för mig att försöka karaktärisera andra personer med motsvarande analyser och nyckelscener. Det är väldigt kul. Och det ska ju vara kul att skriva.
2007-06-06
Back to novel
Ja, efter några dagars lullande i Gränslandet kunde jag så äntligen plocka fram den där boken jag påstod att jag jobbade på. Inte helt oväntat var tillståndet ganska oförändrat i den. Det förvånade mig faktiskt lite att jag kunde fortsätta ganska precis där jag slutade, som om det aldrig varit en jättelång paus mellan tillfällena.
Alldeles för pratigt är det förstås. Jag är för pratig av mig själv. Mitt romanskrivande ser ut så här: först rafsar jag ner det jag först kommer på. Sedan stryker jag två tredjedelar av orden. Sedan börjar jag i djungeln skönja ungefär det jag hade tänkt mig att berätta från början.
Målet är att min stil ska börja likna Hemingways ...
Men häromdagen skrev jag också, ganska fritt ut hjärtat, en liten betraktelse på en viss fantasysajt angående magi. Texten var inte så mycket information till omvärlden som en påminnelse till mig själv om vad jag sysslar med. Jag skrev att jag inte har med magi i mina berättelser om den inte kan tolkas symboliskt. Jag har överhuvudtaget inte med något i mina berättelser om det inte kan ges både två och tre olika tolkningar. Det är inget jag planerat från början, det är en stil jag bara råkat utveckla. Jag försöker hitta några miljöbeskrivningar i "Svart eld" som inte samtidigt var menade att illustrera något psykologiskt eller vara en metafor för något. Faktum var att jag inte hittade så värst mycket i den vägen. Ändå är boken fullproppad av miljöbeskrivningar. Någon som såg en skymt av texten lär ha kastat ur sig anmärkningen "hon har en rätt romantisk stil, va?"
Hm.
Detta ledde mig till följande djupsinniga tes:
Har du något att säga i din berättelse, så säg det. Säg det på alla sätt du kan, och säg inget annat.
Vill man tillämpa det mer konkret, ser det ur så här: angrip din oredigerade text och stryk, stryk, stryk allt som ser onödigt ut. Vartenda adjektiv, vartenda ord. Det kan bli pinsamt lite kvar. En del författare, särskilt nybörjare, börjar kanske i andra änden - mycket lite text från början.
Och här börjar man jaga "utfyllnad" ... texten tycks ju mest bestå av vakuum och därmed måste den fyllas ut. Meningar kan alltid göras lite längre. Dialoger kan rulla på i några extra sidor, och sedan har man alltså dessa adjektiv och miljöbeskrivningar som ska skapa stämning ... och fantasyförfattare har sin egen lilla förbannelse i detta fall, för hur frestande är det inte att lägga in lite extra kringinformation angående världen man just har skapat ...?
Allt detta är farligt. Regeln att inte skriva onödigheter gäller fortfarande! Jag tillhör alltså själv de där som pladdrar på, allt medan jag formar berättelsen, men det är lite som att så morötter för mig: jag vet att jag måste gallra bort hälften för att det överhuvudtaget ska bli en skörd i slutänden.
Om solen går upp eller regnet faller i berättelsen, gör de det för att det är viktigt, för att jag som författare vill hitta ett roligare sätt att säga "han kände optimism" eller "hon var ledsen" - för att nu ta ett extremt banalt exempel. Man kan, om man verkligen försöker, hitta lite passande symbolik i varenda grästuva man passerar på vägen. Om solen däremot bara går upp för att författaren tyckte att det behövdes lite mer stoff i kapitlet, bör man ta sig en funderare. Till och med litterära världen är hård idag. Ingen har råd att babbla på, för då sviker läsarna ögonblickligen och söker sig till en annan berättelse. Det är en otroligt hård konkurrens om uppmärksamheten.
Nu ska jag illustrera denna tes genom att skriva om detta inlägg och stryka onödigheterna.
Alldeles för pratigt är det förstås. Jag är för pratig av mig själv. Mitt romanskrivande ser ut så här: först rafsar jag ner det jag först kommer på. Sedan stryker jag två tredjedelar av orden. Sedan börjar jag i djungeln skönja ungefär det jag hade tänkt mig att berätta från början.
Målet är att min stil ska börja likna Hemingways ...
Men häromdagen skrev jag också, ganska fritt ut hjärtat, en liten betraktelse på en viss fantasysajt angående magi. Texten var inte så mycket information till omvärlden som en påminnelse till mig själv om vad jag sysslar med. Jag skrev att jag inte har med magi i mina berättelser om den inte kan tolkas symboliskt. Jag har överhuvudtaget inte med något i mina berättelser om det inte kan ges både två och tre olika tolkningar. Det är inget jag planerat från början, det är en stil jag bara råkat utveckla. Jag försöker hitta några miljöbeskrivningar i "Svart eld" som inte samtidigt var menade att illustrera något psykologiskt eller vara en metafor för något. Faktum var att jag inte hittade så värst mycket i den vägen. Ändå är boken fullproppad av miljöbeskrivningar. Någon som såg en skymt av texten lär ha kastat ur sig anmärkningen "hon har en rätt romantisk stil, va?"
Hm.
Detta ledde mig till följande djupsinniga tes:
Har du något att säga i din berättelse, så säg det. Säg det på alla sätt du kan, och säg inget annat.
Vill man tillämpa det mer konkret, ser det ur så här: angrip din oredigerade text och stryk, stryk, stryk allt som ser onödigt ut. Vartenda adjektiv, vartenda ord. Det kan bli pinsamt lite kvar. En del författare, särskilt nybörjare, börjar kanske i andra änden - mycket lite text från början.
Och här börjar man jaga "utfyllnad" ... texten tycks ju mest bestå av vakuum och därmed måste den fyllas ut. Meningar kan alltid göras lite längre. Dialoger kan rulla på i några extra sidor, och sedan har man alltså dessa adjektiv och miljöbeskrivningar som ska skapa stämning ... och fantasyförfattare har sin egen lilla förbannelse i detta fall, för hur frestande är det inte att lägga in lite extra kringinformation angående världen man just har skapat ...?
Allt detta är farligt. Regeln att inte skriva onödigheter gäller fortfarande! Jag tillhör alltså själv de där som pladdrar på, allt medan jag formar berättelsen, men det är lite som att så morötter för mig: jag vet att jag måste gallra bort hälften för att det överhuvudtaget ska bli en skörd i slutänden.
Om solen går upp eller regnet faller i berättelsen, gör de det för att det är viktigt, för att jag som författare vill hitta ett roligare sätt att säga "han kände optimism" eller "hon var ledsen" - för att nu ta ett extremt banalt exempel. Man kan, om man verkligen försöker, hitta lite passande symbolik i varenda grästuva man passerar på vägen. Om solen däremot bara går upp för att författaren tyckte att det behövdes lite mer stoff i kapitlet, bör man ta sig en funderare. Till och med litterära världen är hård idag. Ingen har råd att babbla på, för då sviker läsarna ögonblickligen och söker sig till en annan berättelse. Det är en otroligt hård konkurrens om uppmärksamheten.
Nu ska jag illustrera denna tes genom att skriva om detta inlägg och stryka onödigheterna.
Back to life ...
Det var ju ett tag sedan jag bloggade ...
Vilket helt enkelt beror på att jag inte haft så värst mycket att blogga om. Har befunnit mig några meter under ytan, kämpande med ett projekt (ja, jobb-jobbet) som visade sig blomma ut till en mardröm. Livet blir lite egendomligt när man jobbar dygnet runt. Man är inte ens särskilt duktig eller effektiv till slut, snarare tvärtom.
Och ska jag vara ärlig var inte bloggande det första jag tänkte på när jag väl tog en paus.
Plötsligt tog det bara slut ändå. Nu har jag suttit i tre dagar och kippat efter luft. Försökt komma ihåg hurdant livet är också. Naturen var snäll mot mig, sommarvärmen infann sig ganska exakt när jag var redo att gå ut och ta emot den. Så jag har pysslat lite i trädgården, ringt frissan, beställt nya linser, använt antirynkkrämen, funderat på nya kläder, funderat på semestern. Och framför allt gjort ingenting.
Jag insåg att jag gjort det till en liten årlig tradition att kommentera ESC (för det gjorde jag ju förra året, eller hur?) och samtidigt ser jag att jag med osviklig precision förutsade resultatet redan i min förra blogg, långt innan händelsen i sig ägde rum. Artonde plats. Bra, arton är ju mitt lyckotal, och att behöva fajtas om tätpositionerna med en folieklädd karnevalsfigur och en falsksjungande tandkrämsreklam är hursomhelst inget att stå efter. Jag önskar bara att kvällspressen kunde sluta att göra mig så förbannad jämt.
Nästa år ska jag nog inte titta på "tävlingen" alls.
Vilket helt enkelt beror på att jag inte haft så värst mycket att blogga om. Har befunnit mig några meter under ytan, kämpande med ett projekt (ja, jobb-jobbet) som visade sig blomma ut till en mardröm. Livet blir lite egendomligt när man jobbar dygnet runt. Man är inte ens särskilt duktig eller effektiv till slut, snarare tvärtom.
Och ska jag vara ärlig var inte bloggande det första jag tänkte på när jag väl tog en paus.
Plötsligt tog det bara slut ändå. Nu har jag suttit i tre dagar och kippat efter luft. Försökt komma ihåg hurdant livet är också. Naturen var snäll mot mig, sommarvärmen infann sig ganska exakt när jag var redo att gå ut och ta emot den. Så jag har pysslat lite i trädgården, ringt frissan, beställt nya linser, använt antirynkkrämen, funderat på nya kläder, funderat på semestern. Och framför allt gjort ingenting.
Jag insåg att jag gjort det till en liten årlig tradition att kommentera ESC (för det gjorde jag ju förra året, eller hur?) och samtidigt ser jag att jag med osviklig precision förutsade resultatet redan i min förra blogg, långt innan händelsen i sig ägde rum. Artonde plats. Bra, arton är ju mitt lyckotal, och att behöva fajtas om tätpositionerna med en folieklädd karnevalsfigur och en falsksjungande tandkrämsreklam är hursomhelst inget att stå efter. Jag önskar bara att kvällspressen kunde sluta att göra mig så förbannad jämt.
Nästa år ska jag nog inte titta på "tävlingen" alls.
2007-03-01
Små scener
Jag har jobbat hårt med boken under de senaste dagarna och det har varit roligt ... nåja, tills jag stötte på en betydande svårighet.
Det har nu blivit dags att ta tag i texten och tackla de problem som jag hela tiden varit medveten om och ändå inte riktigt kunna "ringa in". Vad gör man då? Jo, man tar sig det enorma jobbet att demontera hela texten till scener.
En scen - enligt definition av t ex Holly Lisle - är den minsta meningsfulla enheten av en text, och den innehåller en förändring av något slag. Efter förändringen är scenen slut. Andra föredrar kanske att definiera en scen som en avsnitt som utspelas på en viss plats, och först när berättelsen lämnar denna episod, är scenen slut. Detta är logiskt mera riktigt, men har den nackdelen att en del sådana scener känns bluddriga, meningslösa och utdragna. Jag har t ex ett par dialoger som spänner över ett antal sidor och utreder ett antal olika frågor på en gång. Det liknar verkliga livet, men det fungerar tyvärr mycket dåligt litterärt sett.
(Här kan jag snegla lite på Leo Tolstoj, en av mina litterära husgudar, och konstaterar att han har en del sådana jättescener, men de är samtidigt lite listigt avgränsade så att det ändå blir en sak i taget. Därmed försvinner den där känslan av otydlighet och utdragenhet.)
Jag använde mig alltså av den förstnämnda definitionen, där en enda förändring får avsluta scenen. Sedan kan man fortsätta precis därifrån, samma plats och samma tid, men det är ändå ett "nytt stycke" och ska behandlas separat. Om man som jag använder ett sånt där struktureringsprogram - min favorit är fortfarande Storylines i Writer's Café - är det enkelt att dela upp: en ny "notislapp" för varje scen.
Metoden visade sig fungera bra - det gick på detta sätt mycket lättare att hitta de svaga punkterna i berättelsen. De lät inte vänta på sig, om man så säger ... Nu har uppgiften blivit att angripa de svaga scenerna så att det verkligen händer något i dem. Eller också stryka dem!
Men tyvärr avslöjades också en större klurighet, och det var en ren intrigfråga. Antingen är jag väldigt hård mot mig själv, eller också är jag verkligen kass på att få till vissa intriger - inte de rent psykologiska, men de logiska. En sådan enkel sak som att få en viss person att befinna sig på en viss plats vid en viss tidpunkt kan ge mig mycket huvudbry. Rör det sig sedan om två eller tre personer som ska sammanföras på samma ställe, blir det svårt på allvar. Jag frågar mig ständigt om det går ihop, om det inte vore mer logiskt för gubbe A att befinna sig på platsen Y istället för X just nu ... och eftersom det är absolut nödvändigt att han är på platsen X, måste jag hitta en hållbar ursäkt för att han verkligen är där. Och inte nog med att det måste vara en "ursäkt", det ska helst också kännas som den enda verkliga möjligheten han har. Det ser så illa ut med en romanfigur som gör en sak bara av ren slump.
Jag sitter alltså med några allvarliga intrigknutar där jag har en massa TÄNKANDE att göra (aj, aj, huvudvärk!) och jag har dessutom hittat några riktiga blindskär där absolut ingenting händer. Det är gräsligt, det finns avsnitt där samtliga aktörer i dramat står stilla och väntar på att någon annan ska göra något. Det liknar ett sånt där dataspel där man kan föra en figur mot en husvägg och sedan kan man se honom stå där och göra löjliga gå-rörelser fast han ändå inte kommer någon vart.
Och så har jag så många scener kvar att utreda att jag blir matt vid blotta tanken, men det känns ändå skönt att jag är igång och gör något.
Det har nu blivit dags att ta tag i texten och tackla de problem som jag hela tiden varit medveten om och ändå inte riktigt kunna "ringa in". Vad gör man då? Jo, man tar sig det enorma jobbet att demontera hela texten till scener.
En scen - enligt definition av t ex Holly Lisle - är den minsta meningsfulla enheten av en text, och den innehåller en förändring av något slag. Efter förändringen är scenen slut. Andra föredrar kanske att definiera en scen som en avsnitt som utspelas på en viss plats, och först när berättelsen lämnar denna episod, är scenen slut. Detta är logiskt mera riktigt, men har den nackdelen att en del sådana scener känns bluddriga, meningslösa och utdragna. Jag har t ex ett par dialoger som spänner över ett antal sidor och utreder ett antal olika frågor på en gång. Det liknar verkliga livet, men det fungerar tyvärr mycket dåligt litterärt sett.
(Här kan jag snegla lite på Leo Tolstoj, en av mina litterära husgudar, och konstaterar att han har en del sådana jättescener, men de är samtidigt lite listigt avgränsade så att det ändå blir en sak i taget. Därmed försvinner den där känslan av otydlighet och utdragenhet.)
Jag använde mig alltså av den förstnämnda definitionen, där en enda förändring får avsluta scenen. Sedan kan man fortsätta precis därifrån, samma plats och samma tid, men det är ändå ett "nytt stycke" och ska behandlas separat. Om man som jag använder ett sånt där struktureringsprogram - min favorit är fortfarande Storylines i Writer's Café - är det enkelt att dela upp: en ny "notislapp" för varje scen.
Metoden visade sig fungera bra - det gick på detta sätt mycket lättare att hitta de svaga punkterna i berättelsen. De lät inte vänta på sig, om man så säger ... Nu har uppgiften blivit att angripa de svaga scenerna så att det verkligen händer något i dem. Eller också stryka dem!
Men tyvärr avslöjades också en större klurighet, och det var en ren intrigfråga. Antingen är jag väldigt hård mot mig själv, eller också är jag verkligen kass på att få till vissa intriger - inte de rent psykologiska, men de logiska. En sådan enkel sak som att få en viss person att befinna sig på en viss plats vid en viss tidpunkt kan ge mig mycket huvudbry. Rör det sig sedan om två eller tre personer som ska sammanföras på samma ställe, blir det svårt på allvar. Jag frågar mig ständigt om det går ihop, om det inte vore mer logiskt för gubbe A att befinna sig på platsen Y istället för X just nu ... och eftersom det är absolut nödvändigt att han är på platsen X, måste jag hitta en hållbar ursäkt för att han verkligen är där. Och inte nog med att det måste vara en "ursäkt", det ska helst också kännas som den enda verkliga möjligheten han har. Det ser så illa ut med en romanfigur som gör en sak bara av ren slump.
Jag sitter alltså med några allvarliga intrigknutar där jag har en massa TÄNKANDE att göra (aj, aj, huvudvärk!) och jag har dessutom hittat några riktiga blindskär där absolut ingenting händer. Det är gräsligt, det finns avsnitt där samtliga aktörer i dramat står stilla och väntar på att någon annan ska göra något. Det liknar ett sånt där dataspel där man kan föra en figur mot en husvägg och sedan kan man se honom stå där och göra löjliga gå-rörelser fast han ändå inte kommer någon vart.
Och så har jag så många scener kvar att utreda att jag blir matt vid blotta tanken, men det känns ändå skönt att jag är igång och gör något.
2007-02-22
Alfapetknep
Dagens moraliska utmaning:
Du spelar Barn-Alfapet med en rosenkindad och glad sjuåring. Och upptäcker att du lätt får ihop ord som FAKSIMIL, JÄVLIG och GLIDSLEM.
Lägga eller inte lägga? Hrm ... man ordnar raskt ihop brickorna och lägger ut ett prydligt FEZ istället, och det tycker sjuåringen är förfääärligt lustigt.
Du spelar Barn-Alfapet med en rosenkindad och glad sjuåring. Och upptäcker att du lätt får ihop ord som FAKSIMIL, JÄVLIG och GLIDSLEM.
Lägga eller inte lägga? Hrm ... man ordnar raskt ihop brickorna och lägger ut ett prydligt FEZ istället, och det tycker sjuåringen är förfääärligt lustigt.
2007-02-21
Oh happy day!
Några lyckliga sammanträffanden idag:
1. Barnen har sportlov och måste därför inte köras någonstans.
2. Jag är "mellan uppdragen" för första gången på ... nnggg ... evigheter.
3. Snöstorm. En svinigt kall östanvind som nyper grymt i kinderna om man skulle våga sig ut, men är rätt mysig att titta på om man är inne!
Ja, ut måste man ju, hundägare som man är. Hunden har ju sin präktiga päls, men han såg lite lidande ut till slut. Han fick snöklumpar i tassarna, jag fick pilla loss. Själv var jag så präktigt klädd som det bara gick, jag var varm och go i min jättestora vindjacka och hade ordentligt med kängor, mössa och vantar så jag hade det riktigt bra. Det kändes som om jag var inne fast jag var ute, liksom. Förutom det där med vinden i ansiktet då alltså. Aj, det gjorde riktigt ont. Det gick bättre på tillbakavägen när jag hade vinden i ryggen och enda olägenheten överhuvudtaget var att jag fick pulsa lite genom några drivor.
Nu är vi insnöade eftersom plogen inte har kommit hit. Han brukar inte dyka upp förrän det har slutat snöa, men det ser ju ut att dröja ...
Alltså, det som var riktigt lyckligt i sammanhanget var att jag fick tid att pyssla MED MIN ROMAN! Hurra hurra hurra! Det blev inget nyskapande för jag var fullt upptagen av att rota i anteckningar och strukturer. Berättelsen flöt bättre än jag hade vågat komma ihåg, men eftersom jag velar angående en del praktiska punkter var det förstås en del jättelika logiska missar. (Och hur ska jag få ihop det?) Och så är det ju en hel del sjok som inte är skrivna alls ännu, och så är det fortfarande den där betänkliga känslan av att det inte är någon riktig glöd i handlingen. Men det får bli som det vill med den saken. Jag får satsa mer på glöden i nästa bok då, den här tar ju löjligt mycket tid.
Av bara farten skissade jag upp en novell i Writer's Café, och innan jag visste ordet av hade jag skrivit en massa rader i den. Wow, bara sådär liksom. Det är en sorglig sf-novell, i stort sett bara ett "what-if" av det lite tråkigare slaget, och jag vet inte hur den funkar som novell. Men det var roligt att det ändå gick såpass lätt att få ner några ord.
Jag blev i alla fall lycklig över att få greja lite med det här igen, även om det innebar att jag glömde skriva några fakturor.
Kakelugnen som vi för ett år sedan planerade att bygga under 2006, den är alltså inte ens påbörjad. (Skorstenen blir ett stort problem att få till, och nu är vi inte längre överens om vilken typ av spis vi ska ha, egentligen.) Men ett fat med värmeljus kan ju faktiskt till nöds åtminstone påminna om en brasa ...
1. Barnen har sportlov och måste därför inte köras någonstans.
2. Jag är "mellan uppdragen" för första gången på ... nnggg ... evigheter.
3. Snöstorm. En svinigt kall östanvind som nyper grymt i kinderna om man skulle våga sig ut, men är rätt mysig att titta på om man är inne!
Ja, ut måste man ju, hundägare som man är. Hunden har ju sin präktiga päls, men han såg lite lidande ut till slut. Han fick snöklumpar i tassarna, jag fick pilla loss. Själv var jag så präktigt klädd som det bara gick, jag var varm och go i min jättestora vindjacka och hade ordentligt med kängor, mössa och vantar så jag hade det riktigt bra. Det kändes som om jag var inne fast jag var ute, liksom. Förutom det där med vinden i ansiktet då alltså. Aj, det gjorde riktigt ont. Det gick bättre på tillbakavägen när jag hade vinden i ryggen och enda olägenheten överhuvudtaget var att jag fick pulsa lite genom några drivor.
Nu är vi insnöade eftersom plogen inte har kommit hit. Han brukar inte dyka upp förrän det har slutat snöa, men det ser ju ut att dröja ...
Alltså, det som var riktigt lyckligt i sammanhanget var att jag fick tid att pyssla MED MIN ROMAN! Hurra hurra hurra! Det blev inget nyskapande för jag var fullt upptagen av att rota i anteckningar och strukturer. Berättelsen flöt bättre än jag hade vågat komma ihåg, men eftersom jag velar angående en del praktiska punkter var det förstås en del jättelika logiska missar. (Och hur ska jag få ihop det?) Och så är det ju en hel del sjok som inte är skrivna alls ännu, och så är det fortfarande den där betänkliga känslan av att det inte är någon riktig glöd i handlingen. Men det får bli som det vill med den saken. Jag får satsa mer på glöden i nästa bok då, den här tar ju löjligt mycket tid.
Av bara farten skissade jag upp en novell i Writer's Café, och innan jag visste ordet av hade jag skrivit en massa rader i den. Wow, bara sådär liksom. Det är en sorglig sf-novell, i stort sett bara ett "what-if" av det lite tråkigare slaget, och jag vet inte hur den funkar som novell. Men det var roligt att det ändå gick såpass lätt att få ner några ord.
Jag blev i alla fall lycklig över att få greja lite med det här igen, även om det innebar att jag glömde skriva några fakturor.
Kakelugnen som vi för ett år sedan planerade att bygga under 2006, den är alltså inte ens påbörjad. (Skorstenen blir ett stort problem att få till, och nu är vi inte längre överens om vilken typ av spis vi ska ha, egentligen.) Men ett fat med värmeljus kan ju faktiskt till nöds åtminstone påminna om en brasa ...
2007-02-04
Och tiden går och vattnet stiger
Över en månad har gått sedan min förra bloggpostning.
Varför? För att jag inte har haft något att skriva i bloggen. Den skulle handla om mitt författande och det finns alltså inget att säga för inget har hänt på den fronten. Jag måste få ordning på livet snart, komma ikapp ... Ibland får jag lust att resa bort, till ett ställe där det saknas rutiner och gamla vanor, för där är det enkelt att skapa något helt nytt. Det är väl därför det är skönt att komma bort ibland, men alla kan ju också inse att man inte behöver resa för att genomdriva en förändring. Det som behövs är lite djärv tankeakrobatik.
Men minns tulipanarosen.
Jag får sätta mig ner och planera, med penna och papper alltså. (ELler datorn.) Någonstans, på något sätt, måste det gå att klämma in lite skrivtid igen. Nu har berättelserna börjat förfölja mig igen.
För övrigt kan jag notera att rapporterna om klimathotet gör mig skraj på allvar. Det som upprör mig mest är strutsmentaliteten som jag tycker sprider sig omkring mig: "Om något utmålas som tillräckligt skrämmande kan det inte vara sant."
Okej. Den mardrömsvision som en del förutsägelser kommer med, kan alltså inte vara sann just för att den är så mardrömslik.
Jag brukar inte vara pessimist, men jag kan inte låta bli att tänka "tänk om det faktiskt är sant den här gången? Vad gör vi då?" Jag har inte varit rädd för fågelinfluensan. Jag var inte rädd för millenieskiftet, eller när den där konstiga AIDS-paniken spred sig en gång i tiden - minns ni? - och det gick rykten om att man kunde få HIV av myggor. Men jag blir rädd när jag hör om halterna av koldioxid i vår atmosfär. Jag blir orolig för vad som ska hända med Golfströmmen. Och framför allt blir jag orolig över alla som inte verkar begripa allvaret i detta.
Det retar mig att man faktiskt kan göra något åt detta och att ingenting kommer att göras förrän det är för sent. Att det blir själva dumheten som sänker mänskligheten, och att det inte hjälper om man reserverar sig ...
Varför? För att jag inte har haft något att skriva i bloggen. Den skulle handla om mitt författande och det finns alltså inget att säga för inget har hänt på den fronten. Jag måste få ordning på livet snart, komma ikapp ... Ibland får jag lust att resa bort, till ett ställe där det saknas rutiner och gamla vanor, för där är det enkelt att skapa något helt nytt. Det är väl därför det är skönt att komma bort ibland, men alla kan ju också inse att man inte behöver resa för att genomdriva en förändring. Det som behövs är lite djärv tankeakrobatik.
Men minns tulipanarosen.
Jag får sätta mig ner och planera, med penna och papper alltså. (ELler datorn.) Någonstans, på något sätt, måste det gå att klämma in lite skrivtid igen. Nu har berättelserna börjat förfölja mig igen.
För övrigt kan jag notera att rapporterna om klimathotet gör mig skraj på allvar. Det som upprör mig mest är strutsmentaliteten som jag tycker sprider sig omkring mig: "Om något utmålas som tillräckligt skrämmande kan det inte vara sant."
Okej. Den mardrömsvision som en del förutsägelser kommer med, kan alltså inte vara sann just för att den är så mardrömslik.
Jag brukar inte vara pessimist, men jag kan inte låta bli att tänka "tänk om det faktiskt är sant den här gången? Vad gör vi då?" Jag har inte varit rädd för fågelinfluensan. Jag var inte rädd för millenieskiftet, eller när den där konstiga AIDS-paniken spred sig en gång i tiden - minns ni? - och det gick rykten om att man kunde få HIV av myggor. Men jag blir rädd när jag hör om halterna av koldioxid i vår atmosfär. Jag blir orolig för vad som ska hända med Golfströmmen. Och framför allt blir jag orolig över alla som inte verkar begripa allvaret i detta.
Det retar mig att man faktiskt kan göra något åt detta och att ingenting kommer att göras förrän det är för sent. Att det blir själva dumheten som sänker mänskligheten, och att det inte hjälper om man reserverar sig ...
2006-12-28
Nyårslöften?
Tja, det börjar dra ihop sig till bokslut. Nyåret närmar sig, och jag märker att jag börjar bli lite irriterad. Irriterad på allt som inte är färdigt, alltså.
Så varför inte hugga i med ett antal totalt orealistiska nyårslöften nu då?
Nästa år ska allting bli färdigt. Jag har bott i ett halvfärdigt hus i sju år, nu skaaa de där listerna upp och de där fönsterfodren målas (etc etc etc). Nu ska de halvfärdiga broderierna avslutas. Gud vet hur länge de har legat där och väntat på ingenting. Fotografierna ska upp på väggen. Och romanen ska avslutas innan jag blir galen på den.
Alltså, jag vill inte påstå att jag gjort absolut ingenting under året som gått. Jag har snarare varit väldigt upptagen. Men ingenting är så tröttande som halvfärdiga projekt, så nu vill jag ha en massa dåligt samvete ur händerna. Jag känner mig alltid lite lättare till sinnes när projekt är avslutade, rum städade och så vidare.
Så nu får jag ta anteckningsblock och penna och ränna runt i mitt liv för att spana efter projekt som ska avslutas utan mera vel och tvekanden. Jag har trummat iväg femton fakturor idag, heja mig. Tyvärr var de flesta sådana där små tröttsamma saker på 300 kronor, det känns mest irriterande att sitta och pilla med dem.
Så här kommer mitt nyårslöfte, det jag med största sannolikhet inte kommer att kunna hålla: år 2007 ska en massa saker äntligen bli färdiga.
Basta!
Så varför inte hugga i med ett antal totalt orealistiska nyårslöften nu då?
Nästa år ska allting bli färdigt. Jag har bott i ett halvfärdigt hus i sju år, nu skaaa de där listerna upp och de där fönsterfodren målas (etc etc etc). Nu ska de halvfärdiga broderierna avslutas. Gud vet hur länge de har legat där och väntat på ingenting. Fotografierna ska upp på väggen. Och romanen ska avslutas innan jag blir galen på den.
Alltså, jag vill inte påstå att jag gjort absolut ingenting under året som gått. Jag har snarare varit väldigt upptagen. Men ingenting är så tröttande som halvfärdiga projekt, så nu vill jag ha en massa dåligt samvete ur händerna. Jag känner mig alltid lite lättare till sinnes när projekt är avslutade, rum städade och så vidare.
Så nu får jag ta anteckningsblock och penna och ränna runt i mitt liv för att spana efter projekt som ska avslutas utan mera vel och tvekanden. Jag har trummat iväg femton fakturor idag, heja mig. Tyvärr var de flesta sådana där små tröttsamma saker på 300 kronor, det känns mest irriterande att sitta och pilla med dem.
Så här kommer mitt nyårslöfte, det jag med största sannolikhet inte kommer att kunna hålla: år 2007 ska en massa saker äntligen bli färdiga.
Basta!
2006-12-26
God fortsättning, hela världen
Jag hittade äntligen tillbaka till bloggen, efter diverse trassel med lösenord och annat.
Julen är över och nu kommer efterreaktionen i form av ångest. Eller också är det hela höstens ångest som nu äntligen vågar släppa loss.
Sambon, Mannen i mitt liv, har varit borta hela hösten på konsultuppdrag, och har bara hastigt gästspelat hemma under helgerna. Många, långa, rysligt ensamma dagar och nätter har det varit. Barnen har ju varit här, men det har inte hjälpt så mycket, snarare tvärtom. Det har varit tungt att dra lasset själv. Ibland lite väl tungt. Man känner att man inte räcker till någonstans, man får det bara att hålla ihop lite nödtorftigt, men det känns som om man lever på kredit på något vis. Inte ekonomiskt, men tids- och känslomässigt. Jag klarade av det. Jag höll hela vägen och klappade bara igenom ett par, tre gånger totalt. Men nu har krampen släppt och nu känner jag för att gå och gräva ner mig någonstans.
Efter sju jular i detta hus har jag fått upp en rutin som kunde göra min egen mamma avundsjuk. Här går numera julafton som ett urverk. Julmaten trollas elegant fram, allt följer ett noggrannt intrimmat tidsschema, fast jag missade större delen av Kalle Anka i år. Det var frivilligt - jag gick ut med hunden och upplevde en timme av salig julefrid borta i stugbyn, naturligtvis helt folktom en dag som denna. En helt gyllene solnedgång över spegelblankt hav, smaragdgröna gräsmattor mellan grå skärgårdsklippor och röda sjöbodar - låt gå för att det kändes mer som en aprilafton än som julafton, det var fint ändå. Så fint det bara kunde bli, faktiskt.
Men efter allt detta kommer den där läskiga känslan då tankarna inte längre hänger ihop, man glömmer alla lösenord och användarnamn och koder och telefonnummer, har en gnagande känsla av att ha glömt något ännu mer akut och livsviktigt, man inte vet vad man ska ta sig för och tillvaron känns drömlik och overklig. Hunden passade på att stjäla choklad mitt i alltihop. Hundar tål inte choklad. Jag har torkat upp efter honom och haft grymt dåligt samvete över att jag kunde låta detta hända, och detta resulterade i diverse överspända utfall mot resten av familjen.
Mitt i allt detta kommer en konstig känsla av JAG VILL FÖRFATTA över mig. Jag vet att det nog mest är en överslagsreaktion, eller möjligen en längtan efter en mer välordnad tillvaro igen.
Gav mig själv en ny mobiltelefon i julklapp - den förra köpte jag 1996 - och testade kamerafunktionen. Vi tycker om väldigt stora julgranar. (Rummet är ovanligt högt i tak dessutom.)
2006-12-04
Första advent
Jag går visst inte i kyrkan tillräckligt ofta. Det blev förstaadventsgudstjänst igår i alla fall. Dottern fick sin Barnens Bibel och en mycket söt liten bebis döptes, mamman läste en egen prosadikt, allt var trevligt. Och jag blev i vanlig ordning tårögd av psalmerna. Som sagt, jag borde kanske gå lite oftare?
Jag blev ju nostalgisk, förstås. Som tonåring och gymnasist brukade jag vara med och sjunga på sjukhuset varje första advent. Vi gick upp i svinottan och vandrade sedan genom korridorerna ett helt gäng, ackompanjerade av rutinerat gitarrspel och högt sjungande både "Bereden väg" och "Hosianna, Davids son". Det var synd om stackarna på intensiven. Inte nog med att de mådde hemskt, de fick också höra våra första morgonhesa toner halv sju på morgonen. Uppe vid långvården hade alla sjungit upp sig rejält och "hosia-aa-a-nna, hosia-aa-a-nna" klingade inte lika falskt som de gjorde på första våningen. Tidigt var det som sagt. Men roligt. Man fick se så många glada ansikten. (Till och med på intensiven, de som orkade alltså.)
Nåja, jag kan dessa låtar än idag, det kändes i kyrkan. Med tanke på svunna tider blev det också traditionsenlig risgrynsgröt till lunch och så fram med lite adventsdekorationer. Första advent är bättre än jul, för man har inte hunnit ledsna på allting då ... Och elljusstaken måste vara julens mest genialiska uppfinning. Enligt en undersökning jag läste har 98% av de svenska hushållen minst en sådan nödvändighetsartikel.
Under veckan som gått har jag varit ganska ledig. Det tog kanske slut på uppdrag. Jag passade på att vila, och det läskiga var att det krävdes rätt mycket vila för att jag ens skulle upptäcka hur trött jag var. Veckan innan var riktigt kämpig med huvudvärk varje morgon och en tankeförmåga som verkade ha backat några arter bakåt. När jag väl fått allt jobb ur händerna, efter några rent helvetiska dygn, borde jag ju kunnat slappna av ordentligt och vila upp mig, tycker man. Icke då. Jag blev tröttare för var dag. Det var som om mattheten frigjordes någonstans ifrån och sänkte mig totalt. Jag somnade på eftermiddagarna och på fredagen kändes det som om jag kröp på alla fyra.
Men det var väl nödvändigt, antar jag. Ett bevis på att något positivt hände var att jag plötsligt kunde författa igen. Satt en hel dag och pysslade med romanen, skrev engagerat och inspirerat och HITTADE ÄNTLIGEN ORDEN. En tidigare ärkezonkad scen blev plötsligt riktigt fin, i mitt tycke. Jag höll på att glömma lunchen. Långfilmen i huvudet gick plötsligt igång igen - ja, jag brukar kalla det så. Det är stunder när berättelsen rullar fram så detaljerat och obehindrat i skallen att det känns precis som att se på film. Allt man behöver göra är att raskt anteckna det man ser och hör. Det är väl som kallas "flow" i skrivarsammanhang. Har jag sagt det förut?
Intrigen kommer jag just ingen vart med. I ett visst skede av berättelsen tycks det helt enkelt bli för mycket folk, så att jag tappar kontrollen över dem. Sedan har Ulven alldeles för många POVvar ... (POV= Point of View, berättarens synvinkel) Man brukar veta ur vems synvinkel en scen ska skrivas, men eftersom Ulven sysslar med en form av mysterielösning får det bli hans synvinkel mest hela tiden ... och det är tråkigt. Idag står jag bestämt inför en sådan där harv-uppgift och jag känner att jag drar mig för att sätta igång med den.
Jag blev ju nostalgisk, förstås. Som tonåring och gymnasist brukade jag vara med och sjunga på sjukhuset varje första advent. Vi gick upp i svinottan och vandrade sedan genom korridorerna ett helt gäng, ackompanjerade av rutinerat gitarrspel och högt sjungande både "Bereden väg" och "Hosianna, Davids son". Det var synd om stackarna på intensiven. Inte nog med att de mådde hemskt, de fick också höra våra första morgonhesa toner halv sju på morgonen. Uppe vid långvården hade alla sjungit upp sig rejält och "hosia-aa-a-nna, hosia-aa-a-nna" klingade inte lika falskt som de gjorde på första våningen. Tidigt var det som sagt. Men roligt. Man fick se så många glada ansikten. (Till och med på intensiven, de som orkade alltså.)
Nåja, jag kan dessa låtar än idag, det kändes i kyrkan. Med tanke på svunna tider blev det också traditionsenlig risgrynsgröt till lunch och så fram med lite adventsdekorationer. Första advent är bättre än jul, för man har inte hunnit ledsna på allting då ... Och elljusstaken måste vara julens mest genialiska uppfinning. Enligt en undersökning jag läste har 98% av de svenska hushållen minst en sådan nödvändighetsartikel.
Under veckan som gått har jag varit ganska ledig. Det tog kanske slut på uppdrag. Jag passade på att vila, och det läskiga var att det krävdes rätt mycket vila för att jag ens skulle upptäcka hur trött jag var. Veckan innan var riktigt kämpig med huvudvärk varje morgon och en tankeförmåga som verkade ha backat några arter bakåt. När jag väl fått allt jobb ur händerna, efter några rent helvetiska dygn, borde jag ju kunnat slappna av ordentligt och vila upp mig, tycker man. Icke då. Jag blev tröttare för var dag. Det var som om mattheten frigjordes någonstans ifrån och sänkte mig totalt. Jag somnade på eftermiddagarna och på fredagen kändes det som om jag kröp på alla fyra.
Men det var väl nödvändigt, antar jag. Ett bevis på att något positivt hände var att jag plötsligt kunde författa igen. Satt en hel dag och pysslade med romanen, skrev engagerat och inspirerat och HITTADE ÄNTLIGEN ORDEN. En tidigare ärkezonkad scen blev plötsligt riktigt fin, i mitt tycke. Jag höll på att glömma lunchen. Långfilmen i huvudet gick plötsligt igång igen - ja, jag brukar kalla det så. Det är stunder när berättelsen rullar fram så detaljerat och obehindrat i skallen att det känns precis som att se på film. Allt man behöver göra är att raskt anteckna det man ser och hör. Det är väl som kallas "flow" i skrivarsammanhang. Har jag sagt det förut?
Intrigen kommer jag just ingen vart med. I ett visst skede av berättelsen tycks det helt enkelt bli för mycket folk, så att jag tappar kontrollen över dem. Sedan har Ulven alldeles för många POVvar ... (POV= Point of View, berättarens synvinkel) Man brukar veta ur vems synvinkel en scen ska skrivas, men eftersom Ulven sysslar med en form av mysterielösning får det bli hans synvinkel mest hela tiden ... och det är tråkigt. Idag står jag bestämt inför en sådan där harv-uppgift och jag känner att jag drar mig för att sätta igång med den.
2006-11-21
One of those days ...
Så här va: Man inleder veckan med att "studsa" ur sängen 05.20 på måndagsmorgonen och köra sambon till bussen. Den buss han tar till tåget. Man kör trött hemåt igen och ser fram mot en helt ostörd timme med Nyhetsmorgon och en kopp te, innan barnen ska väckas och den sedvanliga morgoncirkusen ska ta vid.
Men icke! I samma stund man parkerar bilen vid hemmet skådar ens norra öga en förfärlig syn i sätet intill: sambons mobiltelefon.
Tio sekunders betänketid. Sedan backen i med full gas, och sedan blåljusfart genom skog och mörker i några mil tills man verkligen - mirakel kan faktiskt ske - får rygg på bussen just när den stannar vid stationen och passagerarna rusar ut för att hinna med tåget som just ska till att gå. Häpen sambo får sin "telifån" (min dotters härliga stavning) i näven när han passerar bilen i full fart, och så var dagens hjältedåd avklarat. Där rök lugna morgontimmen men okej då. Allt lugnt hemma. Barnen kommer till och med till skolan i tid.
Veckan går vidare. På tisdagsmorgonen vacklar man ner för att laga frukost, bara för att upptäcka att tillståndet i kylskåpet inte är som det brukar. Vårt stora, påkostade, ytterst välfyllda kylskåp. Eländet har pajat, uppenbarligen för flera timmar sedan eftersom det redan hunnit bli rumstemperatur därinne. Frukost blir det förstås ändå, barnen körs till skolan - dock inte i tid - och sedan vidtar rask skytteltrafik mellan kök och källare, där det lyckligtvis står ett annat gammalt kylskåp som nu får bli backup. Allt medan klockan går och en viss deadline närmar sig ...
Sedan ringer man kylskåpsreparatören ... dvs, det gör man inte, man upptäcker nämligen att det är spärrton på telefonen och att det tydligen är fel på linjen. Felanmälan till Telia via mobilen. Gäller ditt ärende fast telefoni, tryck 1. Femtioelva val hit och dit, inte går det fort inte. Avslutningsvis tillfrågas jag om jag vill ha vidarekoppling till något annat nummer medan felet repareras. Vidarekopplingen ska då debiteras min telefonräkning. Vadå MIN telefonräkning, snälla Telia, det är ju ERA grejor som krånglar! Men det är ju inte lätt att debattera med en telefonsvarare så jag ger upp.
Ringer sedan kylskåpsreparatören på mobilen och uppger för säkerhets skull modellnumret på kylskåpet, fast han inte verkar vara så intresserad av det. (Jo, för jag har varit med förr: en kille som inte kan nå't dyker upp, gör en misslyckad reparation som han måste göra om några dagar senare, varpå en mer rutinerad förmåga kallas in, dyker upp tomhänt och konstaterar att en reservdel behövs som han självfallet inte har med sig. Den visar sig också vara slut på lokala lagret och måste beställas från tillverkaren som finns i Holland eller något i den stilen. Det blir strul med leveransen så man får vänta i sammanlagt flera veckor innan lagningen är genomförd och då upptäcker man att de har debiterat en för samtliga hembesök. Men nu vet ni vilket kylskåp det är, kom inte och skyll på mig om ni har fel grejor och fel kille för detta.)
För att spara telefonkontantkortet skriver man sedan e-post till nästa instans man behöver kontakta denna dag, men mot slutet av skrivandet får Word för sig att krascha och mala sönder filen på samma gång, så man får göra om allting. Tur att bredbandet funkar åtminstone! Nåja, ett av kontona är det strul med, men det är sånt man får ta ...
Dagen förflyter sedan utan fler missöden, märkligt nog, deadline klaras av även om det kostar ett smärre magsår, men när man sedan bestämmer sig för att klaga sin nöd för Kära Blogg, går strömmen så att det blir väldigt svart och tyst i huset. Den kommer tillbaka igen, men viss datorutrustning har nu fått sig en knäck och klagar med små försynta pip.
Jag vispar upp en slurk grädde som jag inte iddats bära ner i källaren och rör ut den med O'boypulver. Tyvärr har grädden redan surnat. Jag också.
To be continued...
Men icke! I samma stund man parkerar bilen vid hemmet skådar ens norra öga en förfärlig syn i sätet intill: sambons mobiltelefon.
Tio sekunders betänketid. Sedan backen i med full gas, och sedan blåljusfart genom skog och mörker i några mil tills man verkligen - mirakel kan faktiskt ske - får rygg på bussen just när den stannar vid stationen och passagerarna rusar ut för att hinna med tåget som just ska till att gå. Häpen sambo får sin "telifån" (min dotters härliga stavning) i näven när han passerar bilen i full fart, och så var dagens hjältedåd avklarat. Där rök lugna morgontimmen men okej då. Allt lugnt hemma. Barnen kommer till och med till skolan i tid.
Veckan går vidare. På tisdagsmorgonen vacklar man ner för att laga frukost, bara för att upptäcka att tillståndet i kylskåpet inte är som det brukar. Vårt stora, påkostade, ytterst välfyllda kylskåp. Eländet har pajat, uppenbarligen för flera timmar sedan eftersom det redan hunnit bli rumstemperatur därinne. Frukost blir det förstås ändå, barnen körs till skolan - dock inte i tid - och sedan vidtar rask skytteltrafik mellan kök och källare, där det lyckligtvis står ett annat gammalt kylskåp som nu får bli backup. Allt medan klockan går och en viss deadline närmar sig ...
Sedan ringer man kylskåpsreparatören ... dvs, det gör man inte, man upptäcker nämligen att det är spärrton på telefonen och att det tydligen är fel på linjen. Felanmälan till Telia via mobilen. Gäller ditt ärende fast telefoni, tryck 1. Femtioelva val hit och dit, inte går det fort inte. Avslutningsvis tillfrågas jag om jag vill ha vidarekoppling till något annat nummer medan felet repareras. Vidarekopplingen ska då debiteras min telefonräkning. Vadå MIN telefonräkning, snälla Telia, det är ju ERA grejor som krånglar! Men det är ju inte lätt att debattera med en telefonsvarare så jag ger upp.
Ringer sedan kylskåpsreparatören på mobilen och uppger för säkerhets skull modellnumret på kylskåpet, fast han inte verkar vara så intresserad av det. (Jo, för jag har varit med förr: en kille som inte kan nå't dyker upp, gör en misslyckad reparation som han måste göra om några dagar senare, varpå en mer rutinerad förmåga kallas in, dyker upp tomhänt och konstaterar att en reservdel behövs som han självfallet inte har med sig. Den visar sig också vara slut på lokala lagret och måste beställas från tillverkaren som finns i Holland eller något i den stilen. Det blir strul med leveransen så man får vänta i sammanlagt flera veckor innan lagningen är genomförd och då upptäcker man att de har debiterat en för samtliga hembesök. Men nu vet ni vilket kylskåp det är, kom inte och skyll på mig om ni har fel grejor och fel kille för detta.)
För att spara telefonkontantkortet skriver man sedan e-post till nästa instans man behöver kontakta denna dag, men mot slutet av skrivandet får Word för sig att krascha och mala sönder filen på samma gång, så man får göra om allting. Tur att bredbandet funkar åtminstone! Nåja, ett av kontona är det strul med, men det är sånt man får ta ...
Dagen förflyter sedan utan fler missöden, märkligt nog, deadline klaras av även om det kostar ett smärre magsår, men när man sedan bestämmer sig för att klaga sin nöd för Kära Blogg, går strömmen så att det blir väldigt svart och tyst i huset. Den kommer tillbaka igen, men viss datorutrustning har nu fått sig en knäck och klagar med små försynta pip.
Jag vispar upp en slurk grädde som jag inte iddats bära ner i källaren och rör ut den med O'boypulver. Tyvärr har grädden redan surnat. Jag också.
To be continued...
2006-11-16
Oväder, please
Äntligen verkar det som om det börjar blåsa upp. När jag gick till sängs igår kväll var det så ohyggligt tyst därute. Vi har treglasfönster så vinden får ju ta i om det ska höras nå't alls ... och jag tycker alltså att det är jobbigt att sova om det är så knäpptyst att det riktigt trycker mot en.
Kanske underligt sagt av en som har tinnitus ... men ibland är det så att tinnitusen liksom inte räknas. Den ligger som en ljudslöja i huvudet på mig och susar med sina numera mycket tunna, höga pip, men det andra örat hör fortfarande tystnaden, den kompakta.
Och om tinnitusen istället bestämmer sig för att vara märkbar, är den förstås extra märkbar i tystnaden. Jag har en trevlig ljudgenerator i datorn som kan skapa knastrande brasor i snöstorm, brusande vågor vid en tropisk havsstrand och mycket annat. Problemet är bara att försöka få in den ljudanläggningen i sovrummet också, med högtalare värda namnet. Det borde gå om man försöker, men jag har inte orkat ta tag i det riktigt ännu.
När tinnitusen bröt ut, de där fruktansvärda dagarna för över två år sedan, fanns det i princip bara ett ljud som skänkte verklig lindring: strömmande regn utanför fönstret. Då funkade inte någon ljudgenerator, det fanns tydligen biljud där som irriterade min känsliga hörsel. Men den äkta varan var skön. Jag har alltid älskat det där ljudet. Jag vill ikväll njuta av vindens sång ute över sundet och smattrande regn mot rutan.
(Orkanen Gudrun var också underbar. Jag var ute i den, fast jag visste att jag tog en stor risk, och njöt av att äntligen ha hittat något som kunde dränka ljudet av min tinnitus!)
Annars är jag djupt bedrövad. Det blev inte bra med mitt jobb idag, jobb-jobbet alltså, inte författandet. (Det hann jag inte ens tänka på, tyvärr!) Här sliter man i flera dagar med ett dokument och så upptäcker man att det är totalkaputt. Formaterade om sig självt gång på gång tills jag gav upp. Det var ett stort antal hyperlänkar som inte tålde någon konvertering eller hur det nu var - det blev i alla fall ett horribelt resultat och jag mådde uselt för att jag inte fick till det bättre. Jag borde vara rätt bra på det här med att fixa taskiga format i textdokument, efter alla dessa år i teknikinformationssvängen, men den här gången gick jag bet och kände mig misslyckad trots att jag kanske inte borde klandra mig själv.
Det är inte roligt att känna sig otillräcklig, om man så säger. Jag kan känna mig otillräcklig som förälder, som författare, som kvinna (för fet etc), som husmor, som allt möjligt - men jag ville ju åtminstone vara stolt över det yrke där jag tjänar pengar. Nu fick jag inte vara det heller. Jag tog min tillflykt till ett antal forum som jag snart lämnade igen, ilsket och häpet konstaterande att världen verkligen vimlar av idioter och kommer att gå under bara för att så många människor är så häpnadsväckande dumma, ignoranta, fördomsfulla, korttänkta, trångsynta och fördömande ...
(He he. You got the point.)
Catahya utgör fortfarande undantaget. Flitigt läsa gör dig klok!
Jag såg TV-program om stjärnor, planeter och universum igår. Det är en betryggande känsla när man påminner sig om att man faktiskt är där. Mitt i universum, med stjärnor och galaxer åt alla håll. Alltför ofta får jag för mig att rymden, den finns någon annanstans, det är en annan värld. Men jag är ju i den, jag är en del av den. Det är min omvärld jag betraktar när jag på kvällen stirrar upp mot stjärnhimlen. Problem på jorden blir så futtiga när man ser i de stora perspektiven... (KLYSCHVARNING!!!) Låt mig förresten avsluta detta ledsna dagbokssvammel med mitt absoluta favoritcitat, från min idol Snusmumriken:
Alltsammans är mycket osäkert, och just det lugnar mig.
Kanske underligt sagt av en som har tinnitus ... men ibland är det så att tinnitusen liksom inte räknas. Den ligger som en ljudslöja i huvudet på mig och susar med sina numera mycket tunna, höga pip, men det andra örat hör fortfarande tystnaden, den kompakta.
Och om tinnitusen istället bestämmer sig för att vara märkbar, är den förstås extra märkbar i tystnaden. Jag har en trevlig ljudgenerator i datorn som kan skapa knastrande brasor i snöstorm, brusande vågor vid en tropisk havsstrand och mycket annat. Problemet är bara att försöka få in den ljudanläggningen i sovrummet också, med högtalare värda namnet. Det borde gå om man försöker, men jag har inte orkat ta tag i det riktigt ännu.
När tinnitusen bröt ut, de där fruktansvärda dagarna för över två år sedan, fanns det i princip bara ett ljud som skänkte verklig lindring: strömmande regn utanför fönstret. Då funkade inte någon ljudgenerator, det fanns tydligen biljud där som irriterade min känsliga hörsel. Men den äkta varan var skön. Jag har alltid älskat det där ljudet. Jag vill ikväll njuta av vindens sång ute över sundet och smattrande regn mot rutan.
(Orkanen Gudrun var också underbar. Jag var ute i den, fast jag visste att jag tog en stor risk, och njöt av att äntligen ha hittat något som kunde dränka ljudet av min tinnitus!)
Annars är jag djupt bedrövad. Det blev inte bra med mitt jobb idag, jobb-jobbet alltså, inte författandet. (Det hann jag inte ens tänka på, tyvärr!) Här sliter man i flera dagar med ett dokument och så upptäcker man att det är totalkaputt. Formaterade om sig självt gång på gång tills jag gav upp. Det var ett stort antal hyperlänkar som inte tålde någon konvertering eller hur det nu var - det blev i alla fall ett horribelt resultat och jag mådde uselt för att jag inte fick till det bättre. Jag borde vara rätt bra på det här med att fixa taskiga format i textdokument, efter alla dessa år i teknikinformationssvängen, men den här gången gick jag bet och kände mig misslyckad trots att jag kanske inte borde klandra mig själv.
Det är inte roligt att känna sig otillräcklig, om man så säger. Jag kan känna mig otillräcklig som förälder, som författare, som kvinna (för fet etc), som husmor, som allt möjligt - men jag ville ju åtminstone vara stolt över det yrke där jag tjänar pengar. Nu fick jag inte vara det heller. Jag tog min tillflykt till ett antal forum som jag snart lämnade igen, ilsket och häpet konstaterande att världen verkligen vimlar av idioter och kommer att gå under bara för att så många människor är så häpnadsväckande dumma, ignoranta, fördomsfulla, korttänkta, trångsynta och fördömande ...
(He he. You got the point.)
Catahya utgör fortfarande undantaget. Flitigt läsa gör dig klok!
Jag såg TV-program om stjärnor, planeter och universum igår. Det är en betryggande känsla när man påminner sig om att man faktiskt är där. Mitt i universum, med stjärnor och galaxer åt alla håll. Alltför ofta får jag för mig att rymden, den finns någon annanstans, det är en annan värld. Men jag är ju i den, jag är en del av den. Det är min omvärld jag betraktar när jag på kvällen stirrar upp mot stjärnhimlen. Problem på jorden blir så futtiga när man ser i de stora perspektiven... (KLYSCHVARNING!!!) Låt mig förresten avsluta detta ledsna dagbokssvammel med mitt absoluta favoritcitat, från min idol Snusmumriken:
Alltsammans är mycket osäkert, och just det lugnar mig.
2006-11-04
Halloweenskräcken nr 1 - höstlovet
Helgen är äntligen här och jag har med nöd och näppe överlevt veckan. Höstlov, vilken mardröm. För det var barnen som hade höstlov, inte jag! De klättrade på väggarna och jag försökte jobba och förbannade min eftergivenhet som gått med på att de inte skulle behöva vara på fritids hela veckan och ... inga fler sorgliga detaljer. Kan bara helt sakligt konstatera att jag bröt ihop igår. Sådär som de bara gör på film annars, komplett med hysterianfall och allt. Men jag hämtade mig så småningom, åtminstone temporärt. Fler sådana här prövningar och jag får börja käka piller. Idag fick jag "bara" aningen av migrän, men jag tog medicin och det hjälpte visst.
Och mitt i alla katastrofer sitter jag och - författar. Helt obegripligt! När oddsen verkligen är som sämst, då skriver jag minsann! Nåja, det var väl bara en sinnessjuk lust att gräva ner mig i en viss, dramatisk scen. Ja, i sanning mycket dramatisk. Knivmord med sadistiskt många detaljer och blood and gore i generösa mängder.
(Vem som höll i kniven? Faktiskt självaste ... ) Dessvärre var det "fel" bok jag jobbade med. Jag får väl sätta det hela på kontot "nöjesskrivning". Så kan man ju också fira Halloween, hehe! För att göra det hela värre gjorde jag det med verkligt infantila låtar i hörlurarna. Inte för att jag planerat det, men när man märker att man hamnat i skrivartrance - se ett av mina tidigare blogginlägg - måste man ju veva om låten gång på gång för att inte halka ur stämningen. Löjligt nog är det inte alltid de mest politiskt korrekta låtarna som sätter igång trancen. Det är sålunda fullt möjligt att skriva en verkligt bloddrypande scen till tonerna av "Fjäriln vingad" med Lollipops. Åtminstone visade det sig vara möjligt för mig, men jag är förmodligen knäpp också.
Sån blir man av höstlov.
Och mitt i alla katastrofer sitter jag och - författar. Helt obegripligt! När oddsen verkligen är som sämst, då skriver jag minsann! Nåja, det var väl bara en sinnessjuk lust att gräva ner mig i en viss, dramatisk scen. Ja, i sanning mycket dramatisk. Knivmord med sadistiskt många detaljer och blood and gore i generösa mängder.
(Vem som höll i kniven? Faktiskt självaste ... ) Dessvärre var det "fel" bok jag jobbade med. Jag får väl sätta det hela på kontot "nöjesskrivning". Så kan man ju också fira Halloween, hehe! För att göra det hela värre gjorde jag det med verkligt infantila låtar i hörlurarna. Inte för att jag planerat det, men när man märker att man hamnat i skrivartrance - se ett av mina tidigare blogginlägg - måste man ju veva om låten gång på gång för att inte halka ur stämningen. Löjligt nog är det inte alltid de mest politiskt korrekta låtarna som sätter igång trancen. Det är sålunda fullt möjligt att skriva en verkligt bloddrypande scen till tonerna av "Fjäriln vingad" med Lollipops. Åtminstone visade det sig vara möjligt för mig, men jag är förmodligen knäpp också.
Sån blir man av höstlov.
2006-11-02
Det är bildande att översätta
Jag hade faktiskt inte räknat med det, men översättaryrket har visat sig vara väldigt bildande. Visserligen har jag - mer eller mindre oavsiktligt - blivit rätt hårt nischad på programvaruöversättning ("lokalisering" som det heter med ett finare ord) men lite annat hinner man ju med också.
Sålunda visste jag häromdagen hur jag skulle fixa laptopens CD-enhet när denna ohjälpligt fastnat och vägrade låta sig öppnas. Det hade jag aldrig kunnat räkna ut på egen hand: man rätar ut ett gem, sticker in änden i det lilla hålet mitt på luckan och trycker till. Vips så var problemet fixat. Det visste jag eftersom jag översatt instruktioner om detta. Berättade det stolt för sambon som gäspade och sa att jösses, det hade han vetat i eeevigheter, han hade ju plockat isär en sådan där mojäng och sett hur den funkade.
Jaha. Jag var troligen den sista i hela världen som lärt mig denna lilla finess. Å andra sidan, varför ska man översätta instruktioner om sådana här saker om alla redan vet det? (Ni vill inte veta hur man översätter "Setup". Det börjar kännas som ett S-ord.)
Jag har också översatt lite om ergonomi och därför vet jag nu, tyvärr, att jag har drabbats av karpaltunnelsyndrom. Musarmbåge, om man så vill. Eller musarm i värsta fall. Jag har nu gått i två veckor med en konstant värkande högerarm och känt mig olycklig. Denna högerarm är rätt viktig för min försörjning, kan man lugnt påstå. Jag har vilat så mycket jag kunnat - inte lätt - och masserat in jättemycket Voltaren-gel och hoppats. Och värken i över- och underarm har faktiskt gått tillbaka till stor del, men har i gengäld börjat koncentrera sig till armbågen.
FAN! Och jag är ändå numera en virtuos på snabbkommandon, dansar lätt som en fjäril över tangenterna (och har använt Riktig Skrivteknik i snart trettio år) och har verkligen försökt vara så ergonomisk det bara går. Det som knäckte mig var ett ett långt uppdrag med stark tidspress där jag fick knattra på som en galning vid tangentbordet under många timmar. Jag visste det.
Nu värker det alltså inte hela tiden. Men så lyfter man lite tanklöst en för tung stekpanna eller så gör lilla hunden ett oväntat ryck i kopplet och så - aaah - gör det ont som f-n igen. Ett tag sprang jag omkring härhemma med en hemgjord mitella, förfärdigad av en lång halsduk, för att hindra mig själv från att använda den där armen. Tyvärr tvingas jag köra rätt mycket bil numera, av skäl jag inte behöver gå in på, och att dra i växelspaken har visat sig vara exakt fel grej att göra. En tur genom sta'n, med alla dessa trafikljus, är rena tortyren.
Jag har fått dra ner på mina uppdrag och dessutom ligga lågt med romanskrivandet - lägre än jag skulle kunnat, menar jag. Annars har det ju vaknat till lite igen. Jag organiserar om och har nya radikala idéer, vilka alla verkar helt lysande i flera dagar och sedan dissas stenhårt igen. Jag börjar bli HUNGRIG på författande igen. Med jämna mellanrum dyker det dessutom upp någon trevlig person i min närmaste umgängeskrets och säger snälla saker i stil med "du, jag har läst om din bok och den är ju verkligen bra - kommer aldrig nästa bok någon gång?"
Jo. Jorå. *känn igen press här inte*
För vilans skull har jag tvingat mig själv att se mer på TV och mindre på datorn. Min sambo sa en gång i tiden att jag bara såg program "där folk dör" (läs: drama) men detta har förändrats. Jag ser bara faktaprogram, pallar inte med filmer längre. Nu blir det Travel och NGC och vetenskapsprogram för hela slanten. Jag måste verkligen komma ihåg att ha ett anteckningsblock i närheten av TV:n, för man får ju mängder av uppslag via sådana program!
Å andra sidan ... skriva för hand ... aj, aj ...
Sålunda visste jag häromdagen hur jag skulle fixa laptopens CD-enhet när denna ohjälpligt fastnat och vägrade låta sig öppnas. Det hade jag aldrig kunnat räkna ut på egen hand: man rätar ut ett gem, sticker in änden i det lilla hålet mitt på luckan och trycker till. Vips så var problemet fixat. Det visste jag eftersom jag översatt instruktioner om detta. Berättade det stolt för sambon som gäspade och sa att jösses, det hade han vetat i eeevigheter, han hade ju plockat isär en sådan där mojäng och sett hur den funkade.
Jaha. Jag var troligen den sista i hela världen som lärt mig denna lilla finess. Å andra sidan, varför ska man översätta instruktioner om sådana här saker om alla redan vet det? (Ni vill inte veta hur man översätter "Setup". Det börjar kännas som ett S-ord.)
Jag har också översatt lite om ergonomi och därför vet jag nu, tyvärr, att jag har drabbats av karpaltunnelsyndrom. Musarmbåge, om man så vill. Eller musarm i värsta fall. Jag har nu gått i två veckor med en konstant värkande högerarm och känt mig olycklig. Denna högerarm är rätt viktig för min försörjning, kan man lugnt påstå. Jag har vilat så mycket jag kunnat - inte lätt - och masserat in jättemycket Voltaren-gel och hoppats. Och värken i över- och underarm har faktiskt gått tillbaka till stor del, men har i gengäld börjat koncentrera sig till armbågen.
FAN! Och jag är ändå numera en virtuos på snabbkommandon, dansar lätt som en fjäril över tangenterna (och har använt Riktig Skrivteknik i snart trettio år) och har verkligen försökt vara så ergonomisk det bara går. Det som knäckte mig var ett ett långt uppdrag med stark tidspress där jag fick knattra på som en galning vid tangentbordet under många timmar. Jag visste det.
Nu värker det alltså inte hela tiden. Men så lyfter man lite tanklöst en för tung stekpanna eller så gör lilla hunden ett oväntat ryck i kopplet och så - aaah - gör det ont som f-n igen. Ett tag sprang jag omkring härhemma med en hemgjord mitella, förfärdigad av en lång halsduk, för att hindra mig själv från att använda den där armen. Tyvärr tvingas jag köra rätt mycket bil numera, av skäl jag inte behöver gå in på, och att dra i växelspaken har visat sig vara exakt fel grej att göra. En tur genom sta'n, med alla dessa trafikljus, är rena tortyren.
Jag har fått dra ner på mina uppdrag och dessutom ligga lågt med romanskrivandet - lägre än jag skulle kunnat, menar jag. Annars har det ju vaknat till lite igen. Jag organiserar om och har nya radikala idéer, vilka alla verkar helt lysande i flera dagar och sedan dissas stenhårt igen. Jag börjar bli HUNGRIG på författande igen. Med jämna mellanrum dyker det dessutom upp någon trevlig person i min närmaste umgängeskrets och säger snälla saker i stil med "du, jag har läst om din bok och den är ju verkligen bra - kommer aldrig nästa bok någon gång?"
Jo. Jorå. *känn igen press här inte*
För vilans skull har jag tvingat mig själv att se mer på TV och mindre på datorn. Min sambo sa en gång i tiden att jag bara såg program "där folk dör" (läs: drama) men detta har förändrats. Jag ser bara faktaprogram, pallar inte med filmer längre. Nu blir det Travel och NGC och vetenskapsprogram för hela slanten. Jag måste verkligen komma ihåg att ha ett anteckningsblock i närheten av TV:n, för man får ju mängder av uppslag via sådana program!
Å andra sidan ... skriva för hand ... aj, aj ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
