Du vet att du är en författare när du ...

... besvarar frågan "varför ser du så arg ut?" med "jag håller på att slå ihjäl någon" utan att tycka att det låter konstigt
... hejdar dig mitt under tandborstningen och fånstirrar på dig själv i spegeln eftersom du just kommit på Tidernas Bästa Idé
... tröstar dig själv efter livets alla små och stora katastrofer genom att reflexmässigt tänka "det här kan jag använda i en bok"
... ogenerat tjuvlyssnar på samtalen på bussen och försöker lägga de bästa och dummaste replikerna på minnet
... på fullaste allvar hävdar att du pratar med dina påhittade romanfigurer
... spelar samma låt trettio gånger i rad för att hamna i skrivartrance
... blir direkt hög av en lyckad skrivsession
... ständigt upplever att du åtminstone till hälften befinner dig i ett parallellt universum. Ibland helt, vilket gör att du ser helförvirrad ut när någon kommer och avbryter dig mitt i jobbet.

Andra bloggar om: författande, fantasy

Kom lilla vän, vi tar om'et igen ...

Jag fick ett ögonblick av klarsyn idag när jag var ute med hunden: Nu vet jag vad det är som inte känns riktigt bra.
Prologen.
Jag får skriva om den, revidera den från grunden. Idén är väl OK (och nödvändig) men flera av scenerna stinker ju. Jag tycker helt enkelt inte om dem! Så nu måste jag stryka en massa text och hitta på något helt nytt. Kan inte påstå att jag känner mig särskilt duktig när sådant här händer. Det är ju som att börja om på ruta noll igen! Så mycket jobb till alls ingen nytta, så jäkla ineffektivt! Den utplockade texten lägger jag förstås i arkivet - här slängs aldrig någonsin något. Man vet ju aldrig när man ångrar sig ...

Nog är det konstigt vad åsynen av en revirpinkande liten hund kan leda till. Det känns ändå lite betryggande att den lille författaren åter är på plats och jobbar jour i mitt undermedvetna. Ett tag trodde jag att han tagit semester eller rentav slutat för gott. Efter alla dessa år av skrivande är jag van vid att den lilla figuren hoppar på mig i precis alla situationer - mitt under ett sammanträde på jobbet, i badrummet, när jag sover, i bilen, i affären, när jag promenerar i skogen. Jag tror rentav att jag fått mina bästa idéer just under promenader.

Men med tanke på hur lång tid det tog mig att inse sanningen om prologen är jag just nu lite arg på mig själv.

En dysterkvist på vårhumör

Det var tänkt att bli en något lättsammare bok än den förra, den här. "Svart eld" var inte direkt någon munter berättelse, det kan jag hålla med. Men nu byter jag hjälte. Nu har turen kommit till Ulven Heplon, som - trodde jag - var en gladare och psykiskt mycket sundare person än galningen Jarga.

Men det är som bekant enklare att skriva dystra historier än muntra dito. Möjligen beror det på att jag är svensk och influerad av svensk berättartradition som påbjuder passande gravallvar.

Stackars Ulven hamnar i knipa direkt och tvingas ingå en pakt med den lömske åklagaren Brantalas för att om möjligt bli av med sina pestiga bröder. Åklagarämbetet inbjuder till mängder av symboliska tolkningar i sagoformen, och mycket riktigt är det nu Brantalas som skickar iväg Ulven på ett litet enkelt uppdrag. (Som det brukar heta.) Ett uppdrag som förstås kommer att förändra Ulvens liv för alltid.

Följande utdrag är menat att introducera Brantalas i romanen. Det är fullproppat av symboler och "foreshadowing" men språkligt behöver det en vässning till.

(Temalåt: "All Rise" med Blue. Anslog stämningen bra under skrivandet.)

----------------------------------------------------------------------------------

Himlen över Driellast flammade i en orolig solnedgång. Aftonbrisen rörde runt bland molnen, och över sundet drev morgondagens väder in. Därunder började skuggorna dansa runt stadens lyktor, och vingbärarpalatsets ljusa fasader blev blå.
Brantalas Agloir, Förste Åklagare i Driellast, stod vid fönstret i sitt tjänsterum och stirrade ut. Ljusen började nu tändas i palatsets alla torn, fönster och burspråk. Det var vaktombyte vid porten. Vingbärare red in på yttre palatsgården efter dagens utflykter, hälsningar utväxlades, mörka soldatkläder blandades med de bevingades bländvita. Han fick för sig att folk diskuterade vårtecken, trots att andedräkten fortfarande stod som rök ur munnarna på dem. Inte för att han hörde så mycket av vad som sades, men det var något med deras gester.
Själv förstod han inte vad det skulle vara för vårtecken i så fall. Molnfronten svartnade och lovade ösregn eller kanske snöfall. Fukten rann på insidan av hans fönster, trögt som om den höll på att frysa till, och han kände på sig att detta skulle bli ytterligare en av de nätter man måste plåga sig igenom - sömnlös, kolsvart och iskall.
Hon var otrogen, nu visste han det säkert, och det fanns inget han kunde göra åt det. Det spelade ingen roll vem det var. Det gjorde det kanske inte för henne heller vid det här laget. Deras äktenskap revs i trasor av det enda grälet efter det andra, bit för bit, nästan metodiskt som om någon av dem planerat det. Minnet av eftermiddagens uppträde fick klumpen i halsen att växa. Och det fanns ingen reträtt någonstans längre. Tidigare hade han kunnat fly till detta rum och dyka ner i sitt arbete, det som han var känd för att vara så bra på, men alldeles nyss hade han tappat fotfästet även där.
Det kusliga var att det inte ens berodde på något särskilt. Han hade bara suttit och ordnat sina papper efter dagens genomgångar, precis som han brukade göra. Allt var som vanligt - men så var det något enstaka ord av allt det nerpräntade som lyste mot honom, och så ännu ett och ett till, och precis samtidigt blixtrade det till i huvudet och han hörde sin hustrus röst eka inom sig:
Ingen tycker om dig, Brantalas. Har du inte märkt det? Ingen alls.
Han hörde detta samtidigt som han läste orden framför sig: våldtäkt, ofredande, bedrägeri, misshandel, stöld. Plötsligt snurrade rummet omkring honom och han hickade till och fick munnen full av något varmt och surt. Han hade inget annat val än att svälja igen, och sedan fick han sitta stilla en lång stund och kämpa ner kväljningarna. Varje gång han sneglade på pappersbunten kom illamåendet över honom igen, som om det varit en hög träck han hade framför sig.
När han lugnat sig, reste han sig från skrivbordet och hörde sig själv snyfta. Han hade plötsligt förstått att det var sitt eget liv han stirrat på. Elände överallt, mänsklighetens avskräde. Sedan dess hade han stått vid fönstret med ryggen mot pappershögarna och försökt resonera sakligt kring problemet. Det var dagens gräl som orsakat allt detta. Fick det bara sjunka undan, skulle han nog bli sig själv igen.

Ingen tyckte om Förste Åklagaren. För det var inte Åklagarens uppgift att vara omtyckt, långt därifrån.

---------------------------------------------

Yra höns - ett alldeles normalt tillstånd

Det finns dagar när allt tycks vara upplagt för ett Strålande Arbete. Och vad händer? Man sitter och lallar bort tiden, har inte lust, eller åstadkommer något som är så pinsamt dåligt att man sedan inte törs återvända till arbetet på flera dagar.
Andra dagar, som idag till exempel, har man oddsen mot sig: rastlösa barn hemma, lite tid, hög tinnitus etc. Och ändå upptäcker man att man just har löst en knut som man svurit över i all evighet.

Min roman liknar nämligen min lilla dotters rufsiga kalufs just nu: ett hopplöst trassel som man blir trött bara av att se. Fram med kammen och försök reda ut röran, ackompanjerad av illtjut och protester.

Min bok är uppdelad i tre akter, enligt alla konstens regler. Akt 1 är färdig sedan länge, även om det språkligt sett suger och vissa scener måste göras om ... Akt 2 är i princip klar men det händer så himla mycket i den. Och så här är det, va: Hur ska U få reda på att S har flytt just till ...? Ska B verkligen dyka upp personligen eller skicka brev? Jag har velat fram och tillbaka, jag kan bara inte bestämma mig för vilket som är bäst. Nu tror jag att jag redde ut det till slut. Förutom det där med S's flykt till ... Det är lite tidskritiskt här. Jag trodde att P skulle kunna vara budbärare men mötet med P sker ju innan en viss person bestämmer sig för att byta sida, och innan dess kan inte S fly någonstans.
Återstår alltså att slänga ut någon ledtråd som hjälper U att dra egna slutsatser. Eller låta personen som bytte sida göra det lite tidigare. Ack, ack. Det är ibland svårt att bestämma sig. Och låter jag personerna springa iväg själva i det här läget kommer de att hitta på något helt annat och kullkasta hela intrigen. Jag har varit med om det förr.
Så nu är det pussel på detaljnivå som gäller.

Jag inser att ingen fattar ett jota av vad jag skrev ovan men så är det - man sitter ensam med trasslet och grälar med sig själv, i timmar, dagar, veckor eller mer. (Sedan kommer boken ut och sedan är det någon ärkelat läsare, som inte ens kan stava mitt namn rätt, som påstår att man inte ansträngt sig.)

Jag löste alltså en del klurigheter idag. Jag är faktiskt rätt belåten med mig själv. Det är värt att notera.

Akt 3 ser så himla prydlig ut på planeringsstadiet men jag har mina allra svåraste scener där, i första utkastet blev de så j-a katastrofdåliga att jag måste göra om precis allting. Jag erkänner att jag är lite rädd för att gå i närkamp med dessa scener, så jag fortsätter fegt nog att grunna över enklare saker ...


Andra bloggar om: författande, fantasy

Åsnornas förbund, minsann!

En mig närstående person har börjat jobba på konsultföretaget Ångpanneföreningen, i dagligt tal ÅF. Jag hade väldigt roligt när jag hörde det, för i min dator dräller det av ÅF-filer. Det är bara det att det är min egen hemgjorda förkortning för Åsnornas Förbund, min roman under vardande.

Varför just denna titel? Till att börja med ska det väl avslöjas att den är en direkt fortsättning på min första bok, Svart eld. Det är till och med en titel jag kan säga utan att rodna, vilket jag däremot alltid gör med "Svart eld". Alla fantasyläsare vet att det är den klyschigaste av alla fantasyklyschtitlar. Svart - bingo. Eld - dubbelbingo! Dessutom kom det alldeles händelsevis ut en hel drös romaner med titelkonstruktionen Svart Nånting ungefär samtidigt som min, i alla möjliga genrer.
Jag var medveten om det när jag satte ihop titeln, men samtidigt var det var den boken bestämt sig för att heta. Det fanns alldeles för många referenser till det i texten - inklusive svartsjuketemat - för att det egentligen skulle kunna undvikas. (Låter konstigt, men det var så jag upplevde det.)
Och nu uppföljaren - Vit aska? Nej, snälla nån. Jag har visserligen hotat Per Jorner, författare till "Efter lägereldarna", att kalla min nästa bok "Efter de svarta eldarna" men det var kanske inte helt allvarligt menat.

Att en åsna kom in i berättelsen var en ren slump, och egentligen borde jag kanske inte nämna det, men: ett skrivtrick när man är helt tom på uppslag är att hugga några ord helt på måfå och försöka tota ihop några meningar med dem. Två av mina måfå-ord var "åsna" och "vin" ... och där fanns åsnan. Hon kom faktiskt att spela en rätt betydande roll för intrigen. Men det finns en del dubbeltydighet med titeln också, och - hoppla, här kommer nästa pinsamma bekännelse - det lät så förbaskat bra på engelska: "Donkey Deal". På något vis gav det romanen dess rätta ton. (Om man söker på detta begrepp på Google blir man däremot något dyster, eftersom det tydligen går att göra något pornografiskt även av detta. Å andra sidan, säg något som man inte kan göra något snuskigt av, nudge, nudge, a nod is as good as a wink, SAY NO MORE!)

Jag brukar visserligen alltid göra mig överlägsen och nedlåtande när någon stackare skriver för "anglofierat" och inte kan använda vårt vackra modersmål. Men här föll jag alltså. Och Åsnornas förbund var en trevlig titel. Det handlar nämligen om s k oheliga allianser. Kanske kan man känna sig som en åsna när man sluter en pakt med sin fiende, i syfte att förgöra en vän. Det är nämligen det som nästan samtliga medverkande i berättelsen ägnar sig åt. Jag kommer att förklara varför.

"Åsnornas Förbund" har haft en kämpig början. Bara att leva i skuggan av storebror, mitt hjärtebarn "Svart eld" är svårt. Jag höll på i tjugo år med den boken. Jag behövde ytterligare några år för att kunna släppa den. Dessutom ägnade jag först en massa tid åt att försöka jämka ihop den nya romanen med en parallellhandling - en idiotisk idé, insåg jag så småningom. Jag kapade bort ena halvan och trodde att den andra då skulle vara så gott som klar.
Så fel man kunde ha! Strax därpå sträckte min nya bokbebis på sig och visade sig vara en egen personlighet. Sedan utvecklade den sig snabbt till ... hm, något annat än vad jag från början tänkt. Och när jag hamnade i behov av att fylla ut en sidohandling kom alltså den där åsnan in. Detta är sanningen. Skildras och bekännes endast på detta vis.

Detta skrev jag för att illustrera hur det kan bli när man skriver. I efterhand verkar en del inslag så helt igenom självklara, men deras tillkomst kan vara hur knasiga och nyckfulla som helst. Halva "Svart eld" handlar ju om turerna kring ett visst bröllop, och det bröllopet var i sin tur en händelse som jag först lite desperat kastade in för att folk skulle ha något att göra ... för att inte tala om att hjälten i Svart eld, den infernaliske Jarga, faktiskt också inledde karriären som en skojig sidekick vars bakgrundshistoria lite slarvigt nämndes på en halv sida i en bok som jag eldade upp för flera år sedan. Jag blev lockad att utveckla den episoden lite, och den vägen är det.

Stephen King påstår i sin skrivtipsbok "Att skriva" att berättelser är fossiler i marken, och att författarens uppgift huvudsakligen är att frilägga fossilet. Med andra ord, en berättelse är egentligen färdig till sin struktur redan från början. Möjligen har han rätt i det, för ibland kan man upptäcka sammanhang i berättelsen som verkligen ter sig självklara i efterhand, men som man varken såg eller tänkte ut från början.

Det är en tröstande tanke när man sitter där med sina författardrömmar och sneglar på favoritböckerna - så rika, så djupa, så väl genomtänkta. Själv har man bara ett och annat ynkligt uppslag och när man börjar tota med dem känns det mest torftigt och fantasilöst. Hur kan folk komma på allt det där? Varför kan man inte själv? Tja, man har väl ingen talang då ...
Men jag har i alla fall lärt mig att berättelser inte bara är fossiler utan också bröddegar. Har man för lite mjöl i blir det inget. Det är först när man öst i tillräckligt mycket som man får en massa att knåda - och plötsligt börjar den jäsa och växa alldeles av sig själv! Hur kan en kanna vatten, en påse dammigt mjöl, en matsked salt och ett litet paket äcklig jäst förenas och bli en väldoftande limpa?

Så om det hela verkar andefattigt är det bara att häva i mer "mjöl". Det är möjligt att det blir en annan anrättning än vad man först tänkte sig, men än sedan då? Handlar inte skapande just om att man får lov att överraska sig själv också? Halva hemligheten bakom att skriva en bok är att lita på sig själv, tror jag. Att våga tro att man ska få ihop'et till slut och våga hänga med i svängarna. För svänger gör det när man minst anar det! Rätt som det är kommer det en grön groda hoppande och vill vara med i leken.
(I någon kommande blogg ska jag spy galla över genretyranniet. Den som känner mig vet vad jag tänker säga ...)

Nu är alltså "Åsnornas förbund" en växande unge som jag fortfarande försöker bekanta mig med - trots att jag numera både har spikat både första och sista meningen i boken. Vi får väl se om det blir någon fason på det hela till slut! Men titeln behåller jag. Nu har jag till och med bloggat den, så nu får jag stå mitt kast ...

Programvara för författare

Det kändes först lite skämmigt att börja skriva om programvaror. Det vet väl alla att sådana är för amatörer? Riktiga författare behöver inget annat än en gammaldags, hederlig ordbehandlare ...
Fast själv är jag gammal nog att minnas tiden då ordbehandlare var för amatörer (och tekniknördar). Riktiga författare behövde inget annat än en gammaldags, hederlig skrivmaskin ... Och så kan man gå tillbaka ytterligare några steg i leden tills vi slutligen konstaterar att de enda sanna författarna är sådana som bokstavligt talat ristar sina visheter i sten.

Vidare har jag läst att flera av våra duktiga författare föredrar att skriva för hand eftersom det känns "mer organiskt". Själv har jag många gånger suttit där med penna och papper och försökt känna mig organisk - fast hur känns det egentligen?? - och allt jag fått är smärtsam kramp i handen. Så jag fortsätter med min dator. Å andra sidan kan jag erkänna att man ibland blir rätt less på att glo på en skärm. I mitt jobb, det där som drar in pengar, sitter jag ju också framför datorn. Samma dator dessutom. Det kan lätt bli väldigt mycket för mycket.
Dessutom tror jag att de flesta som verkligen vill författa vill göra just det och inte slösa tid på teknikaliteter. Även om jag är ingenjör har jag svårt att vara intresserad av tekniken för teknikens skull, åtminstone inte när jag är på skrivhumör. Då tar jag helst snabbaste vägen för att komma igång.

Å andra sidan igen tycker jag om att jobba med en text som utseendemässigt ser ut precis som den som läsaren kommer att möta. Jag vet att ett manus som ska skickas till förlaget ska vara skrivet med dubbla radavstånd på A4-papper, och ska det till något engelskspråkigt ställe ska det tydligen helst också vara skrivet med det där förfärliga textsnittet Courier. Visst kan det se ut så när jag skickar iväg det. Men medan jag jobbar vill jag att det ska se ut som en uppslagen bok, och det fixar jag genom att använda ett annat sidformat och lite annat pynt. Först då tycker jag att jag ser texten på riktigt vis. Så jag kör med min ordbehandlare och fixar sidor som passar just min datorskärm. Då blir det enklast för mig.

Men ibland blir det snurrigt och rörigt både i text och huvud, och det är då man börjar trassla med "anteckningsfiler", lösblad, kollegieblock, notisar och allt annat. Det är då man kan ha glädje av skrivarprogramvara. Sådana finns det massor av på nätet nuförtiden, och de flesta går att ladda hem gratis i demoform. Jag älskar att ladda hem demos. Jag har testat massor. Så här kommer några små recensioner av ett par:

Dramatica Pro - värstingen. Frågor och teorier högt och lågt. Roligt, men risken finns att man trasslar alldeles för mycket med fel saker. (Vem f-n är "obstacle character" i min berättelse, ja, det är också något man kan grunna länge på!) Dessutom är programmet dyrt, så jag betecknar det som en leksak för den som har behov av att göra av med pengar.

StoryWeaver - man kan klarar sig väldigt länge med demon vars enda "hake" är att man inte kan spara programmet. Å andra sidan kan man exportera hela härligheten till Word och därifrån fortsätta att jobba med frågorna i lugn och ro. För frågor är det, samma typ som i Dramatica. Den enkla designen är tilltalande. Jag gillade inledningen men tröttnade när jag kommit halvvägs in i planeringen. Värt att prova, men det skriver ingen berättelse åt dig.

WriteSparks - skulle visst ge en massa igångsättningsinspiration. Tja, varför inte. Problemet var bara att när jag skulle ladda hem demon och verkligen utvärdera det hela, fick jag ingen demo utan hamnade istället på en mailinglista där jag sedan terroriserades med reklammeddelanden om att köpa betalversionen. Nej tack.

Writer's Blocks - skriv din bok enligt lappsystemet och flytta sedan runt allting precis som du vill. Numera också med integrerad ordbehandlare. Inte så dumt, men lite för dyrt i mitt tycke.

Power Structure - tilltalande design, kul att jobba med. Också dyrt. Man författar ingenting utan jobbar bara med strukturen. Och ärligt talat, inte behöver jag någon graf som visar var min berättelse är som mest spännande. Man kan fylla i en förfärlig massa formulär om snubbarna i berättelsen. Risken är, precis som med Dramatica, att man lägger mycket krut på fel saker.

Power Writer - systerprogram till Power Structure, går att kombinera med detta och är i mitt tycke betydligt smartare. Och billigare. Jag hittade en nerladdningsversion som kostade under 100$. Poängen är att ordbehandlaren är ihopbyggd med strukturverktygen, och man kan dölja de sistnämnda om man vill och enbart sitta och skriva. Flyttar man runt element i strukturen flyttas texten i själva manus. Det är ungefär vad man vill ha när man skriver. Nackdelar? Inte helt buggfritt och en aning knepigt att anpassa till svenska förhållanden. Man exporterar enkelt till RTF-format när man vill. Jag köpte verktyget och gillar att jobba med det.

Writer's Café - mitt senaste fynd. Innehåller exakt det jag helst ville ha: en elektronisk anslagstavla där man kan flytta runt så många notis-lappar man vill. Inga jobbiga frågor utan man gör det till vad man vill. Lite funktionellt pynt ingår men det är mest trevligt, för det är ett prisvärt program. Tillverkaren är inte större än att man kan föra en direkt dialog med programdesignern och framföra önskemål på förbättringar. Det är annat är Microsoft, det ...
Programmet innehåller ingen direkt ordbehandlare men det hyfsade priset och det faktum att man jobbar med väsentligheter och inte tjafs gör det till min favorit för närvarande. Man lär sig "anslagstavlans" principer i ett nafs och sedan kan man sitta där och skriva lappar för glatta livet. Jag skulle egentligen kunna göra samma sak på en vägg, men problemet är att jag inte bor ensam och inte vill exponera mina vimsiga tankegångar för hela familjen.

Sammanfattningsvis bör man testa demon innan man köper programmet och det lönar sig att snoka runt efter billigaste erbjudandet. På ett av ovan nämnda program skilde det 100$ mellan dyraste och billigaste stället jag hittade. Tankar man hem en nerladdningsversion kan man få hem det fort och utan frakt- eller tullkostnader.
Andra bloggar om: författande, fantasy

Jag har uppfunnit ett Hjul ...

Jag fick en sådan bra idé för ett antal år sedan - oj, tiden går, det har väl snart gått ett decennium sedan dess. Jag skulle göra en demo av hur man skriver en roman, lägga upp alla våndor, grubblerier och återvändsgränder på en hemsida och låta alla som undrar ta del av processen ... eftersom de flesta jag pratade romanskrivande med brukade ge kommentarer i stil med "oh, jag skulle också vilja skriva en bok men jag har ingen fantasi. Jag kan inte komma på sådär mycket som du kan."
Då brukade jag tänka "herregud, ni skulle ju bara veta hur svårt det är för mig!"
Alltså tänkte jag någon gång redovisa precis hur svårt det är. Eller hur svårt det är för mig i alla fall - andra författare kanske låter epistlarna rinna ur sig ungefär som Mozart påstods svänga ihop symfonier i filmen "Amadeus".

(En offentlig dagbok på ett visst tema. Vilken genialisk idé! Ja, sedan dess har alltså tiden gått och nu finns det något som heter bloggar överallt. Det dräller faktiskt så mycket av dem att jag blivit lite negativt inställd av bara farten.
Men bara så att alla vet: det var jag som kom på det först. :-) I vanlig ordning var jag däremot så seg att komma igång med det att jag blev omsprungen av alla.)

Tyvärr fanns det en tid när jag hade mer tid över än jag har nu. Det var innan barnen föddes, innan jag blev långpendlare, innan jag slutade vara långpendlare och blev egenföretagare osv. Vi får väl se hur det går med skrivandet. Jag inbillar mig fortfarande att jag en dag ska hitta tillbaka till det som var ... och samtidigt undrar jag om det någonsin var så ...