Dagens moraliska utmaning:
Du spelar Barn-Alfapet med en rosenkindad och glad sjuåring. Och upptäcker att du lätt får ihop ord som FAKSIMIL, JÄVLIG och GLIDSLEM.
Lägga eller inte lägga? Hrm ... man ordnar raskt ihop brickorna och lägger ut ett prydligt FEZ istället, och det tycker sjuåringen är förfääärligt lustigt.
2007-02-22
2007-02-21
Oh happy day!
Några lyckliga sammanträffanden idag:
1. Barnen har sportlov och måste därför inte köras någonstans.
2. Jag är "mellan uppdragen" för första gången på ... nnggg ... evigheter.
3. Snöstorm. En svinigt kall östanvind som nyper grymt i kinderna om man skulle våga sig ut, men är rätt mysig att titta på om man är inne!
Ja, ut måste man ju, hundägare som man är. Hunden har ju sin präktiga päls, men han såg lite lidande ut till slut. Han fick snöklumpar i tassarna, jag fick pilla loss. Själv var jag så präktigt klädd som det bara gick, jag var varm och go i min jättestora vindjacka och hade ordentligt med kängor, mössa och vantar så jag hade det riktigt bra. Det kändes som om jag var inne fast jag var ute, liksom. Förutom det där med vinden i ansiktet då alltså. Aj, det gjorde riktigt ont. Det gick bättre på tillbakavägen när jag hade vinden i ryggen och enda olägenheten överhuvudtaget var att jag fick pulsa lite genom några drivor.
Nu är vi insnöade eftersom plogen inte har kommit hit. Han brukar inte dyka upp förrän det har slutat snöa, men det ser ju ut att dröja ...
Alltså, det som var riktigt lyckligt i sammanhanget var att jag fick tid att pyssla MED MIN ROMAN! Hurra hurra hurra! Det blev inget nyskapande för jag var fullt upptagen av att rota i anteckningar och strukturer. Berättelsen flöt bättre än jag hade vågat komma ihåg, men eftersom jag velar angående en del praktiska punkter var det förstås en del jättelika logiska missar. (Och hur ska jag få ihop det?) Och så är det ju en hel del sjok som inte är skrivna alls ännu, och så är det fortfarande den där betänkliga känslan av att det inte är någon riktig glöd i handlingen. Men det får bli som det vill med den saken. Jag får satsa mer på glöden i nästa bok då, den här tar ju löjligt mycket tid.
Av bara farten skissade jag upp en novell i Writer's Café, och innan jag visste ordet av hade jag skrivit en massa rader i den. Wow, bara sådär liksom. Det är en sorglig sf-novell, i stort sett bara ett "what-if" av det lite tråkigare slaget, och jag vet inte hur den funkar som novell. Men det var roligt att det ändå gick såpass lätt att få ner några ord.
Jag blev i alla fall lycklig över att få greja lite med det här igen, även om det innebar att jag glömde skriva några fakturor.
Kakelugnen som vi för ett år sedan planerade att bygga under 2006, den är alltså inte ens påbörjad. (Skorstenen blir ett stort problem att få till, och nu är vi inte längre överens om vilken typ av spis vi ska ha, egentligen.) Men ett fat med värmeljus kan ju faktiskt till nöds åtminstone påminna om en brasa ...
1. Barnen har sportlov och måste därför inte köras någonstans.
2. Jag är "mellan uppdragen" för första gången på ... nnggg ... evigheter.
3. Snöstorm. En svinigt kall östanvind som nyper grymt i kinderna om man skulle våga sig ut, men är rätt mysig att titta på om man är inne!
Ja, ut måste man ju, hundägare som man är. Hunden har ju sin präktiga päls, men han såg lite lidande ut till slut. Han fick snöklumpar i tassarna, jag fick pilla loss. Själv var jag så präktigt klädd som det bara gick, jag var varm och go i min jättestora vindjacka och hade ordentligt med kängor, mössa och vantar så jag hade det riktigt bra. Det kändes som om jag var inne fast jag var ute, liksom. Förutom det där med vinden i ansiktet då alltså. Aj, det gjorde riktigt ont. Det gick bättre på tillbakavägen när jag hade vinden i ryggen och enda olägenheten överhuvudtaget var att jag fick pulsa lite genom några drivor.
Nu är vi insnöade eftersom plogen inte har kommit hit. Han brukar inte dyka upp förrän det har slutat snöa, men det ser ju ut att dröja ...
Alltså, det som var riktigt lyckligt i sammanhanget var att jag fick tid att pyssla MED MIN ROMAN! Hurra hurra hurra! Det blev inget nyskapande för jag var fullt upptagen av att rota i anteckningar och strukturer. Berättelsen flöt bättre än jag hade vågat komma ihåg, men eftersom jag velar angående en del praktiska punkter var det förstås en del jättelika logiska missar. (Och hur ska jag få ihop det?) Och så är det ju en hel del sjok som inte är skrivna alls ännu, och så är det fortfarande den där betänkliga känslan av att det inte är någon riktig glöd i handlingen. Men det får bli som det vill med den saken. Jag får satsa mer på glöden i nästa bok då, den här tar ju löjligt mycket tid.
Av bara farten skissade jag upp en novell i Writer's Café, och innan jag visste ordet av hade jag skrivit en massa rader i den. Wow, bara sådär liksom. Det är en sorglig sf-novell, i stort sett bara ett "what-if" av det lite tråkigare slaget, och jag vet inte hur den funkar som novell. Men det var roligt att det ändå gick såpass lätt att få ner några ord.
Jag blev i alla fall lycklig över att få greja lite med det här igen, även om det innebar att jag glömde skriva några fakturor.
Kakelugnen som vi för ett år sedan planerade att bygga under 2006, den är alltså inte ens påbörjad. (Skorstenen blir ett stort problem att få till, och nu är vi inte längre överens om vilken typ av spis vi ska ha, egentligen.) Men ett fat med värmeljus kan ju faktiskt till nöds åtminstone påminna om en brasa ...
2007-02-04
Och tiden går och vattnet stiger
Över en månad har gått sedan min förra bloggpostning.
Varför? För att jag inte har haft något att skriva i bloggen. Den skulle handla om mitt författande och det finns alltså inget att säga för inget har hänt på den fronten. Jag måste få ordning på livet snart, komma ikapp ... Ibland får jag lust att resa bort, till ett ställe där det saknas rutiner och gamla vanor, för där är det enkelt att skapa något helt nytt. Det är väl därför det är skönt att komma bort ibland, men alla kan ju också inse att man inte behöver resa för att genomdriva en förändring. Det som behövs är lite djärv tankeakrobatik.
Men minns tulipanarosen.
Jag får sätta mig ner och planera, med penna och papper alltså. (ELler datorn.) Någonstans, på något sätt, måste det gå att klämma in lite skrivtid igen. Nu har berättelserna börjat förfölja mig igen.
För övrigt kan jag notera att rapporterna om klimathotet gör mig skraj på allvar. Det som upprör mig mest är strutsmentaliteten som jag tycker sprider sig omkring mig: "Om något utmålas som tillräckligt skrämmande kan det inte vara sant."
Okej. Den mardrömsvision som en del förutsägelser kommer med, kan alltså inte vara sann just för att den är så mardrömslik.
Jag brukar inte vara pessimist, men jag kan inte låta bli att tänka "tänk om det faktiskt är sant den här gången? Vad gör vi då?" Jag har inte varit rädd för fågelinfluensan. Jag var inte rädd för millenieskiftet, eller när den där konstiga AIDS-paniken spred sig en gång i tiden - minns ni? - och det gick rykten om att man kunde få HIV av myggor. Men jag blir rädd när jag hör om halterna av koldioxid i vår atmosfär. Jag blir orolig för vad som ska hända med Golfströmmen. Och framför allt blir jag orolig över alla som inte verkar begripa allvaret i detta.
Det retar mig att man faktiskt kan göra något åt detta och att ingenting kommer att göras förrän det är för sent. Att det blir själva dumheten som sänker mänskligheten, och att det inte hjälper om man reserverar sig ...
Varför? För att jag inte har haft något att skriva i bloggen. Den skulle handla om mitt författande och det finns alltså inget att säga för inget har hänt på den fronten. Jag måste få ordning på livet snart, komma ikapp ... Ibland får jag lust att resa bort, till ett ställe där det saknas rutiner och gamla vanor, för där är det enkelt att skapa något helt nytt. Det är väl därför det är skönt att komma bort ibland, men alla kan ju också inse att man inte behöver resa för att genomdriva en förändring. Det som behövs är lite djärv tankeakrobatik.
Men minns tulipanarosen.
Jag får sätta mig ner och planera, med penna och papper alltså. (ELler datorn.) Någonstans, på något sätt, måste det gå att klämma in lite skrivtid igen. Nu har berättelserna börjat förfölja mig igen.
För övrigt kan jag notera att rapporterna om klimathotet gör mig skraj på allvar. Det som upprör mig mest är strutsmentaliteten som jag tycker sprider sig omkring mig: "Om något utmålas som tillräckligt skrämmande kan det inte vara sant."
Okej. Den mardrömsvision som en del förutsägelser kommer med, kan alltså inte vara sann just för att den är så mardrömslik.
Jag brukar inte vara pessimist, men jag kan inte låta bli att tänka "tänk om det faktiskt är sant den här gången? Vad gör vi då?" Jag har inte varit rädd för fågelinfluensan. Jag var inte rädd för millenieskiftet, eller när den där konstiga AIDS-paniken spred sig en gång i tiden - minns ni? - och det gick rykten om att man kunde få HIV av myggor. Men jag blir rädd när jag hör om halterna av koldioxid i vår atmosfär. Jag blir orolig för vad som ska hända med Golfströmmen. Och framför allt blir jag orolig över alla som inte verkar begripa allvaret i detta.
Det retar mig att man faktiskt kan göra något åt detta och att ingenting kommer att göras förrän det är för sent. Att det blir själva dumheten som sänker mänskligheten, och att det inte hjälper om man reserverar sig ...
2006-12-28
Nyårslöften?
Tja, det börjar dra ihop sig till bokslut. Nyåret närmar sig, och jag märker att jag börjar bli lite irriterad. Irriterad på allt som inte är färdigt, alltså.
Så varför inte hugga i med ett antal totalt orealistiska nyårslöften nu då?
Nästa år ska allting bli färdigt. Jag har bott i ett halvfärdigt hus i sju år, nu skaaa de där listerna upp och de där fönsterfodren målas (etc etc etc). Nu ska de halvfärdiga broderierna avslutas. Gud vet hur länge de har legat där och väntat på ingenting. Fotografierna ska upp på väggen. Och romanen ska avslutas innan jag blir galen på den.
Alltså, jag vill inte påstå att jag gjort absolut ingenting under året som gått. Jag har snarare varit väldigt upptagen. Men ingenting är så tröttande som halvfärdiga projekt, så nu vill jag ha en massa dåligt samvete ur händerna. Jag känner mig alltid lite lättare till sinnes när projekt är avslutade, rum städade och så vidare.
Så nu får jag ta anteckningsblock och penna och ränna runt i mitt liv för att spana efter projekt som ska avslutas utan mera vel och tvekanden. Jag har trummat iväg femton fakturor idag, heja mig. Tyvärr var de flesta sådana där små tröttsamma saker på 300 kronor, det känns mest irriterande att sitta och pilla med dem.
Så här kommer mitt nyårslöfte, det jag med största sannolikhet inte kommer att kunna hålla: år 2007 ska en massa saker äntligen bli färdiga.
Basta!
Så varför inte hugga i med ett antal totalt orealistiska nyårslöften nu då?
Nästa år ska allting bli färdigt. Jag har bott i ett halvfärdigt hus i sju år, nu skaaa de där listerna upp och de där fönsterfodren målas (etc etc etc). Nu ska de halvfärdiga broderierna avslutas. Gud vet hur länge de har legat där och väntat på ingenting. Fotografierna ska upp på väggen. Och romanen ska avslutas innan jag blir galen på den.
Alltså, jag vill inte påstå att jag gjort absolut ingenting under året som gått. Jag har snarare varit väldigt upptagen. Men ingenting är så tröttande som halvfärdiga projekt, så nu vill jag ha en massa dåligt samvete ur händerna. Jag känner mig alltid lite lättare till sinnes när projekt är avslutade, rum städade och så vidare.
Så nu får jag ta anteckningsblock och penna och ränna runt i mitt liv för att spana efter projekt som ska avslutas utan mera vel och tvekanden. Jag har trummat iväg femton fakturor idag, heja mig. Tyvärr var de flesta sådana där små tröttsamma saker på 300 kronor, det känns mest irriterande att sitta och pilla med dem.
Så här kommer mitt nyårslöfte, det jag med största sannolikhet inte kommer att kunna hålla: år 2007 ska en massa saker äntligen bli färdiga.
Basta!
2006-12-26
God fortsättning, hela världen
Jag hittade äntligen tillbaka till bloggen, efter diverse trassel med lösenord och annat.
Julen är över och nu kommer efterreaktionen i form av ångest. Eller också är det hela höstens ångest som nu äntligen vågar släppa loss.
Sambon, Mannen i mitt liv, har varit borta hela hösten på konsultuppdrag, och har bara hastigt gästspelat hemma under helgerna. Många, långa, rysligt ensamma dagar och nätter har det varit. Barnen har ju varit här, men det har inte hjälpt så mycket, snarare tvärtom. Det har varit tungt att dra lasset själv. Ibland lite väl tungt. Man känner att man inte räcker till någonstans, man får det bara att hålla ihop lite nödtorftigt, men det känns som om man lever på kredit på något vis. Inte ekonomiskt, men tids- och känslomässigt. Jag klarade av det. Jag höll hela vägen och klappade bara igenom ett par, tre gånger totalt. Men nu har krampen släppt och nu känner jag för att gå och gräva ner mig någonstans.
Efter sju jular i detta hus har jag fått upp en rutin som kunde göra min egen mamma avundsjuk. Här går numera julafton som ett urverk. Julmaten trollas elegant fram, allt följer ett noggrannt intrimmat tidsschema, fast jag missade större delen av Kalle Anka i år. Det var frivilligt - jag gick ut med hunden och upplevde en timme av salig julefrid borta i stugbyn, naturligtvis helt folktom en dag som denna. En helt gyllene solnedgång över spegelblankt hav, smaragdgröna gräsmattor mellan grå skärgårdsklippor och röda sjöbodar - låt gå för att det kändes mer som en aprilafton än som julafton, det var fint ändå. Så fint det bara kunde bli, faktiskt.
Men efter allt detta kommer den där läskiga känslan då tankarna inte längre hänger ihop, man glömmer alla lösenord och användarnamn och koder och telefonnummer, har en gnagande känsla av att ha glömt något ännu mer akut och livsviktigt, man inte vet vad man ska ta sig för och tillvaron känns drömlik och overklig. Hunden passade på att stjäla choklad mitt i alltihop. Hundar tål inte choklad. Jag har torkat upp efter honom och haft grymt dåligt samvete över att jag kunde låta detta hända, och detta resulterade i diverse överspända utfall mot resten av familjen.
Mitt i allt detta kommer en konstig känsla av JAG VILL FÖRFATTA över mig. Jag vet att det nog mest är en överslagsreaktion, eller möjligen en längtan efter en mer välordnad tillvaro igen.
Gav mig själv en ny mobiltelefon i julklapp - den förra köpte jag 1996 - och testade kamerafunktionen. Vi tycker om väldigt stora julgranar. (Rummet är ovanligt högt i tak dessutom.)
2006-12-04
Första advent
Jag går visst inte i kyrkan tillräckligt ofta. Det blev förstaadventsgudstjänst igår i alla fall. Dottern fick sin Barnens Bibel och en mycket söt liten bebis döptes, mamman läste en egen prosadikt, allt var trevligt. Och jag blev i vanlig ordning tårögd av psalmerna. Som sagt, jag borde kanske gå lite oftare?
Jag blev ju nostalgisk, förstås. Som tonåring och gymnasist brukade jag vara med och sjunga på sjukhuset varje första advent. Vi gick upp i svinottan och vandrade sedan genom korridorerna ett helt gäng, ackompanjerade av rutinerat gitarrspel och högt sjungande både "Bereden väg" och "Hosianna, Davids son". Det var synd om stackarna på intensiven. Inte nog med att de mådde hemskt, de fick också höra våra första morgonhesa toner halv sju på morgonen. Uppe vid långvården hade alla sjungit upp sig rejält och "hosia-aa-a-nna, hosia-aa-a-nna" klingade inte lika falskt som de gjorde på första våningen. Tidigt var det som sagt. Men roligt. Man fick se så många glada ansikten. (Till och med på intensiven, de som orkade alltså.)
Nåja, jag kan dessa låtar än idag, det kändes i kyrkan. Med tanke på svunna tider blev det också traditionsenlig risgrynsgröt till lunch och så fram med lite adventsdekorationer. Första advent är bättre än jul, för man har inte hunnit ledsna på allting då ... Och elljusstaken måste vara julens mest genialiska uppfinning. Enligt en undersökning jag läste har 98% av de svenska hushållen minst en sådan nödvändighetsartikel.
Under veckan som gått har jag varit ganska ledig. Det tog kanske slut på uppdrag. Jag passade på att vila, och det läskiga var att det krävdes rätt mycket vila för att jag ens skulle upptäcka hur trött jag var. Veckan innan var riktigt kämpig med huvudvärk varje morgon och en tankeförmåga som verkade ha backat några arter bakåt. När jag väl fått allt jobb ur händerna, efter några rent helvetiska dygn, borde jag ju kunnat slappna av ordentligt och vila upp mig, tycker man. Icke då. Jag blev tröttare för var dag. Det var som om mattheten frigjordes någonstans ifrån och sänkte mig totalt. Jag somnade på eftermiddagarna och på fredagen kändes det som om jag kröp på alla fyra.
Men det var väl nödvändigt, antar jag. Ett bevis på att något positivt hände var att jag plötsligt kunde författa igen. Satt en hel dag och pysslade med romanen, skrev engagerat och inspirerat och HITTADE ÄNTLIGEN ORDEN. En tidigare ärkezonkad scen blev plötsligt riktigt fin, i mitt tycke. Jag höll på att glömma lunchen. Långfilmen i huvudet gick plötsligt igång igen - ja, jag brukar kalla det så. Det är stunder när berättelsen rullar fram så detaljerat och obehindrat i skallen att det känns precis som att se på film. Allt man behöver göra är att raskt anteckna det man ser och hör. Det är väl som kallas "flow" i skrivarsammanhang. Har jag sagt det förut?
Intrigen kommer jag just ingen vart med. I ett visst skede av berättelsen tycks det helt enkelt bli för mycket folk, så att jag tappar kontrollen över dem. Sedan har Ulven alldeles för många POVvar ... (POV= Point of View, berättarens synvinkel) Man brukar veta ur vems synvinkel en scen ska skrivas, men eftersom Ulven sysslar med en form av mysterielösning får det bli hans synvinkel mest hela tiden ... och det är tråkigt. Idag står jag bestämt inför en sådan där harv-uppgift och jag känner att jag drar mig för att sätta igång med den.
Jag blev ju nostalgisk, förstås. Som tonåring och gymnasist brukade jag vara med och sjunga på sjukhuset varje första advent. Vi gick upp i svinottan och vandrade sedan genom korridorerna ett helt gäng, ackompanjerade av rutinerat gitarrspel och högt sjungande både "Bereden väg" och "Hosianna, Davids son". Det var synd om stackarna på intensiven. Inte nog med att de mådde hemskt, de fick också höra våra första morgonhesa toner halv sju på morgonen. Uppe vid långvården hade alla sjungit upp sig rejält och "hosia-aa-a-nna, hosia-aa-a-nna" klingade inte lika falskt som de gjorde på första våningen. Tidigt var det som sagt. Men roligt. Man fick se så många glada ansikten. (Till och med på intensiven, de som orkade alltså.)
Nåja, jag kan dessa låtar än idag, det kändes i kyrkan. Med tanke på svunna tider blev det också traditionsenlig risgrynsgröt till lunch och så fram med lite adventsdekorationer. Första advent är bättre än jul, för man har inte hunnit ledsna på allting då ... Och elljusstaken måste vara julens mest genialiska uppfinning. Enligt en undersökning jag läste har 98% av de svenska hushållen minst en sådan nödvändighetsartikel.
Under veckan som gått har jag varit ganska ledig. Det tog kanske slut på uppdrag. Jag passade på att vila, och det läskiga var att det krävdes rätt mycket vila för att jag ens skulle upptäcka hur trött jag var. Veckan innan var riktigt kämpig med huvudvärk varje morgon och en tankeförmåga som verkade ha backat några arter bakåt. När jag väl fått allt jobb ur händerna, efter några rent helvetiska dygn, borde jag ju kunnat slappna av ordentligt och vila upp mig, tycker man. Icke då. Jag blev tröttare för var dag. Det var som om mattheten frigjordes någonstans ifrån och sänkte mig totalt. Jag somnade på eftermiddagarna och på fredagen kändes det som om jag kröp på alla fyra.
Men det var väl nödvändigt, antar jag. Ett bevis på att något positivt hände var att jag plötsligt kunde författa igen. Satt en hel dag och pysslade med romanen, skrev engagerat och inspirerat och HITTADE ÄNTLIGEN ORDEN. En tidigare ärkezonkad scen blev plötsligt riktigt fin, i mitt tycke. Jag höll på att glömma lunchen. Långfilmen i huvudet gick plötsligt igång igen - ja, jag brukar kalla det så. Det är stunder när berättelsen rullar fram så detaljerat och obehindrat i skallen att det känns precis som att se på film. Allt man behöver göra är att raskt anteckna det man ser och hör. Det är väl som kallas "flow" i skrivarsammanhang. Har jag sagt det förut?
Intrigen kommer jag just ingen vart med. I ett visst skede av berättelsen tycks det helt enkelt bli för mycket folk, så att jag tappar kontrollen över dem. Sedan har Ulven alldeles för många POVvar ... (POV= Point of View, berättarens synvinkel) Man brukar veta ur vems synvinkel en scen ska skrivas, men eftersom Ulven sysslar med en form av mysterielösning får det bli hans synvinkel mest hela tiden ... och det är tråkigt. Idag står jag bestämt inför en sådan där harv-uppgift och jag känner att jag drar mig för att sätta igång med den.
2006-11-21
One of those days ...
Så här va: Man inleder veckan med att "studsa" ur sängen 05.20 på måndagsmorgonen och köra sambon till bussen. Den buss han tar till tåget. Man kör trött hemåt igen och ser fram mot en helt ostörd timme med Nyhetsmorgon och en kopp te, innan barnen ska väckas och den sedvanliga morgoncirkusen ska ta vid.
Men icke! I samma stund man parkerar bilen vid hemmet skådar ens norra öga en förfärlig syn i sätet intill: sambons mobiltelefon.
Tio sekunders betänketid. Sedan backen i med full gas, och sedan blåljusfart genom skog och mörker i några mil tills man verkligen - mirakel kan faktiskt ske - får rygg på bussen just när den stannar vid stationen och passagerarna rusar ut för att hinna med tåget som just ska till att gå. Häpen sambo får sin "telifån" (min dotters härliga stavning) i näven när han passerar bilen i full fart, och så var dagens hjältedåd avklarat. Där rök lugna morgontimmen men okej då. Allt lugnt hemma. Barnen kommer till och med till skolan i tid.
Veckan går vidare. På tisdagsmorgonen vacklar man ner för att laga frukost, bara för att upptäcka att tillståndet i kylskåpet inte är som det brukar. Vårt stora, påkostade, ytterst välfyllda kylskåp. Eländet har pajat, uppenbarligen för flera timmar sedan eftersom det redan hunnit bli rumstemperatur därinne. Frukost blir det förstås ändå, barnen körs till skolan - dock inte i tid - och sedan vidtar rask skytteltrafik mellan kök och källare, där det lyckligtvis står ett annat gammalt kylskåp som nu får bli backup. Allt medan klockan går och en viss deadline närmar sig ...
Sedan ringer man kylskåpsreparatören ... dvs, det gör man inte, man upptäcker nämligen att det är spärrton på telefonen och att det tydligen är fel på linjen. Felanmälan till Telia via mobilen. Gäller ditt ärende fast telefoni, tryck 1. Femtioelva val hit och dit, inte går det fort inte. Avslutningsvis tillfrågas jag om jag vill ha vidarekoppling till något annat nummer medan felet repareras. Vidarekopplingen ska då debiteras min telefonräkning. Vadå MIN telefonräkning, snälla Telia, det är ju ERA grejor som krånglar! Men det är ju inte lätt att debattera med en telefonsvarare så jag ger upp.
Ringer sedan kylskåpsreparatören på mobilen och uppger för säkerhets skull modellnumret på kylskåpet, fast han inte verkar vara så intresserad av det. (Jo, för jag har varit med förr: en kille som inte kan nå't dyker upp, gör en misslyckad reparation som han måste göra om några dagar senare, varpå en mer rutinerad förmåga kallas in, dyker upp tomhänt och konstaterar att en reservdel behövs som han självfallet inte har med sig. Den visar sig också vara slut på lokala lagret och måste beställas från tillverkaren som finns i Holland eller något i den stilen. Det blir strul med leveransen så man får vänta i sammanlagt flera veckor innan lagningen är genomförd och då upptäcker man att de har debiterat en för samtliga hembesök. Men nu vet ni vilket kylskåp det är, kom inte och skyll på mig om ni har fel grejor och fel kille för detta.)
För att spara telefonkontantkortet skriver man sedan e-post till nästa instans man behöver kontakta denna dag, men mot slutet av skrivandet får Word för sig att krascha och mala sönder filen på samma gång, så man får göra om allting. Tur att bredbandet funkar åtminstone! Nåja, ett av kontona är det strul med, men det är sånt man får ta ...
Dagen förflyter sedan utan fler missöden, märkligt nog, deadline klaras av även om det kostar ett smärre magsår, men när man sedan bestämmer sig för att klaga sin nöd för Kära Blogg, går strömmen så att det blir väldigt svart och tyst i huset. Den kommer tillbaka igen, men viss datorutrustning har nu fått sig en knäck och klagar med små försynta pip.
Jag vispar upp en slurk grädde som jag inte iddats bära ner i källaren och rör ut den med O'boypulver. Tyvärr har grädden redan surnat. Jag också.
To be continued...
Men icke! I samma stund man parkerar bilen vid hemmet skådar ens norra öga en förfärlig syn i sätet intill: sambons mobiltelefon.
Tio sekunders betänketid. Sedan backen i med full gas, och sedan blåljusfart genom skog och mörker i några mil tills man verkligen - mirakel kan faktiskt ske - får rygg på bussen just när den stannar vid stationen och passagerarna rusar ut för att hinna med tåget som just ska till att gå. Häpen sambo får sin "telifån" (min dotters härliga stavning) i näven när han passerar bilen i full fart, och så var dagens hjältedåd avklarat. Där rök lugna morgontimmen men okej då. Allt lugnt hemma. Barnen kommer till och med till skolan i tid.
Veckan går vidare. På tisdagsmorgonen vacklar man ner för att laga frukost, bara för att upptäcka att tillståndet i kylskåpet inte är som det brukar. Vårt stora, påkostade, ytterst välfyllda kylskåp. Eländet har pajat, uppenbarligen för flera timmar sedan eftersom det redan hunnit bli rumstemperatur därinne. Frukost blir det förstås ändå, barnen körs till skolan - dock inte i tid - och sedan vidtar rask skytteltrafik mellan kök och källare, där det lyckligtvis står ett annat gammalt kylskåp som nu får bli backup. Allt medan klockan går och en viss deadline närmar sig ...
Sedan ringer man kylskåpsreparatören ... dvs, det gör man inte, man upptäcker nämligen att det är spärrton på telefonen och att det tydligen är fel på linjen. Felanmälan till Telia via mobilen. Gäller ditt ärende fast telefoni, tryck 1. Femtioelva val hit och dit, inte går det fort inte. Avslutningsvis tillfrågas jag om jag vill ha vidarekoppling till något annat nummer medan felet repareras. Vidarekopplingen ska då debiteras min telefonräkning. Vadå MIN telefonräkning, snälla Telia, det är ju ERA grejor som krånglar! Men det är ju inte lätt att debattera med en telefonsvarare så jag ger upp.
Ringer sedan kylskåpsreparatören på mobilen och uppger för säkerhets skull modellnumret på kylskåpet, fast han inte verkar vara så intresserad av det. (Jo, för jag har varit med förr: en kille som inte kan nå't dyker upp, gör en misslyckad reparation som han måste göra om några dagar senare, varpå en mer rutinerad förmåga kallas in, dyker upp tomhänt och konstaterar att en reservdel behövs som han självfallet inte har med sig. Den visar sig också vara slut på lokala lagret och måste beställas från tillverkaren som finns i Holland eller något i den stilen. Det blir strul med leveransen så man får vänta i sammanlagt flera veckor innan lagningen är genomförd och då upptäcker man att de har debiterat en för samtliga hembesök. Men nu vet ni vilket kylskåp det är, kom inte och skyll på mig om ni har fel grejor och fel kille för detta.)
För att spara telefonkontantkortet skriver man sedan e-post till nästa instans man behöver kontakta denna dag, men mot slutet av skrivandet får Word för sig att krascha och mala sönder filen på samma gång, så man får göra om allting. Tur att bredbandet funkar åtminstone! Nåja, ett av kontona är det strul med, men det är sånt man får ta ...
Dagen förflyter sedan utan fler missöden, märkligt nog, deadline klaras av även om det kostar ett smärre magsår, men när man sedan bestämmer sig för att klaga sin nöd för Kära Blogg, går strömmen så att det blir väldigt svart och tyst i huset. Den kommer tillbaka igen, men viss datorutrustning har nu fått sig en knäck och klagar med små försynta pip.
Jag vispar upp en slurk grädde som jag inte iddats bära ner i källaren och rör ut den med O'boypulver. Tyvärr har grädden redan surnat. Jag också.
To be continued...
2006-11-16
Oväder, please
Äntligen verkar det som om det börjar blåsa upp. När jag gick till sängs igår kväll var det så ohyggligt tyst därute. Vi har treglasfönster så vinden får ju ta i om det ska höras nå't alls ... och jag tycker alltså att det är jobbigt att sova om det är så knäpptyst att det riktigt trycker mot en.
Kanske underligt sagt av en som har tinnitus ... men ibland är det så att tinnitusen liksom inte räknas. Den ligger som en ljudslöja i huvudet på mig och susar med sina numera mycket tunna, höga pip, men det andra örat hör fortfarande tystnaden, den kompakta.
Och om tinnitusen istället bestämmer sig för att vara märkbar, är den förstås extra märkbar i tystnaden. Jag har en trevlig ljudgenerator i datorn som kan skapa knastrande brasor i snöstorm, brusande vågor vid en tropisk havsstrand och mycket annat. Problemet är bara att försöka få in den ljudanläggningen i sovrummet också, med högtalare värda namnet. Det borde gå om man försöker, men jag har inte orkat ta tag i det riktigt ännu.
När tinnitusen bröt ut, de där fruktansvärda dagarna för över två år sedan, fanns det i princip bara ett ljud som skänkte verklig lindring: strömmande regn utanför fönstret. Då funkade inte någon ljudgenerator, det fanns tydligen biljud där som irriterade min känsliga hörsel. Men den äkta varan var skön. Jag har alltid älskat det där ljudet. Jag vill ikväll njuta av vindens sång ute över sundet och smattrande regn mot rutan.
(Orkanen Gudrun var också underbar. Jag var ute i den, fast jag visste att jag tog en stor risk, och njöt av att äntligen ha hittat något som kunde dränka ljudet av min tinnitus!)
Annars är jag djupt bedrövad. Det blev inte bra med mitt jobb idag, jobb-jobbet alltså, inte författandet. (Det hann jag inte ens tänka på, tyvärr!) Här sliter man i flera dagar med ett dokument och så upptäcker man att det är totalkaputt. Formaterade om sig självt gång på gång tills jag gav upp. Det var ett stort antal hyperlänkar som inte tålde någon konvertering eller hur det nu var - det blev i alla fall ett horribelt resultat och jag mådde uselt för att jag inte fick till det bättre. Jag borde vara rätt bra på det här med att fixa taskiga format i textdokument, efter alla dessa år i teknikinformationssvängen, men den här gången gick jag bet och kände mig misslyckad trots att jag kanske inte borde klandra mig själv.
Det är inte roligt att känna sig otillräcklig, om man så säger. Jag kan känna mig otillräcklig som förälder, som författare, som kvinna (för fet etc), som husmor, som allt möjligt - men jag ville ju åtminstone vara stolt över det yrke där jag tjänar pengar. Nu fick jag inte vara det heller. Jag tog min tillflykt till ett antal forum som jag snart lämnade igen, ilsket och häpet konstaterande att världen verkligen vimlar av idioter och kommer att gå under bara för att så många människor är så häpnadsväckande dumma, ignoranta, fördomsfulla, korttänkta, trångsynta och fördömande ...
(He he. You got the point.)
Catahya utgör fortfarande undantaget. Flitigt läsa gör dig klok!
Jag såg TV-program om stjärnor, planeter och universum igår. Det är en betryggande känsla när man påminner sig om att man faktiskt är där. Mitt i universum, med stjärnor och galaxer åt alla håll. Alltför ofta får jag för mig att rymden, den finns någon annanstans, det är en annan värld. Men jag är ju i den, jag är en del av den. Det är min omvärld jag betraktar när jag på kvällen stirrar upp mot stjärnhimlen. Problem på jorden blir så futtiga när man ser i de stora perspektiven... (KLYSCHVARNING!!!) Låt mig förresten avsluta detta ledsna dagbokssvammel med mitt absoluta favoritcitat, från min idol Snusmumriken:
Alltsammans är mycket osäkert, och just det lugnar mig.
Kanske underligt sagt av en som har tinnitus ... men ibland är det så att tinnitusen liksom inte räknas. Den ligger som en ljudslöja i huvudet på mig och susar med sina numera mycket tunna, höga pip, men det andra örat hör fortfarande tystnaden, den kompakta.
Och om tinnitusen istället bestämmer sig för att vara märkbar, är den förstås extra märkbar i tystnaden. Jag har en trevlig ljudgenerator i datorn som kan skapa knastrande brasor i snöstorm, brusande vågor vid en tropisk havsstrand och mycket annat. Problemet är bara att försöka få in den ljudanläggningen i sovrummet också, med högtalare värda namnet. Det borde gå om man försöker, men jag har inte orkat ta tag i det riktigt ännu.
När tinnitusen bröt ut, de där fruktansvärda dagarna för över två år sedan, fanns det i princip bara ett ljud som skänkte verklig lindring: strömmande regn utanför fönstret. Då funkade inte någon ljudgenerator, det fanns tydligen biljud där som irriterade min känsliga hörsel. Men den äkta varan var skön. Jag har alltid älskat det där ljudet. Jag vill ikväll njuta av vindens sång ute över sundet och smattrande regn mot rutan.
(Orkanen Gudrun var också underbar. Jag var ute i den, fast jag visste att jag tog en stor risk, och njöt av att äntligen ha hittat något som kunde dränka ljudet av min tinnitus!)
Annars är jag djupt bedrövad. Det blev inte bra med mitt jobb idag, jobb-jobbet alltså, inte författandet. (Det hann jag inte ens tänka på, tyvärr!) Här sliter man i flera dagar med ett dokument och så upptäcker man att det är totalkaputt. Formaterade om sig självt gång på gång tills jag gav upp. Det var ett stort antal hyperlänkar som inte tålde någon konvertering eller hur det nu var - det blev i alla fall ett horribelt resultat och jag mådde uselt för att jag inte fick till det bättre. Jag borde vara rätt bra på det här med att fixa taskiga format i textdokument, efter alla dessa år i teknikinformationssvängen, men den här gången gick jag bet och kände mig misslyckad trots att jag kanske inte borde klandra mig själv.
Det är inte roligt att känna sig otillräcklig, om man så säger. Jag kan känna mig otillräcklig som förälder, som författare, som kvinna (för fet etc), som husmor, som allt möjligt - men jag ville ju åtminstone vara stolt över det yrke där jag tjänar pengar. Nu fick jag inte vara det heller. Jag tog min tillflykt till ett antal forum som jag snart lämnade igen, ilsket och häpet konstaterande att världen verkligen vimlar av idioter och kommer att gå under bara för att så många människor är så häpnadsväckande dumma, ignoranta, fördomsfulla, korttänkta, trångsynta och fördömande ...
(He he. You got the point.)
Catahya utgör fortfarande undantaget. Flitigt läsa gör dig klok!
Jag såg TV-program om stjärnor, planeter och universum igår. Det är en betryggande känsla när man påminner sig om att man faktiskt är där. Mitt i universum, med stjärnor och galaxer åt alla håll. Alltför ofta får jag för mig att rymden, den finns någon annanstans, det är en annan värld. Men jag är ju i den, jag är en del av den. Det är min omvärld jag betraktar när jag på kvällen stirrar upp mot stjärnhimlen. Problem på jorden blir så futtiga när man ser i de stora perspektiven... (KLYSCHVARNING!!!) Låt mig förresten avsluta detta ledsna dagbokssvammel med mitt absoluta favoritcitat, från min idol Snusmumriken:
Alltsammans är mycket osäkert, och just det lugnar mig.
2006-11-04
Halloweenskräcken nr 1 - höstlovet
Helgen är äntligen här och jag har med nöd och näppe överlevt veckan. Höstlov, vilken mardröm. För det var barnen som hade höstlov, inte jag! De klättrade på väggarna och jag försökte jobba och förbannade min eftergivenhet som gått med på att de inte skulle behöva vara på fritids hela veckan och ... inga fler sorgliga detaljer. Kan bara helt sakligt konstatera att jag bröt ihop igår. Sådär som de bara gör på film annars, komplett med hysterianfall och allt. Men jag hämtade mig så småningom, åtminstone temporärt. Fler sådana här prövningar och jag får börja käka piller. Idag fick jag "bara" aningen av migrän, men jag tog medicin och det hjälpte visst.
Och mitt i alla katastrofer sitter jag och - författar. Helt obegripligt! När oddsen verkligen är som sämst, då skriver jag minsann! Nåja, det var väl bara en sinnessjuk lust att gräva ner mig i en viss, dramatisk scen. Ja, i sanning mycket dramatisk. Knivmord med sadistiskt många detaljer och blood and gore i generösa mängder.
(Vem som höll i kniven? Faktiskt självaste ... ) Dessvärre var det "fel" bok jag jobbade med. Jag får väl sätta det hela på kontot "nöjesskrivning". Så kan man ju också fira Halloween, hehe! För att göra det hela värre gjorde jag det med verkligt infantila låtar i hörlurarna. Inte för att jag planerat det, men när man märker att man hamnat i skrivartrance - se ett av mina tidigare blogginlägg - måste man ju veva om låten gång på gång för att inte halka ur stämningen. Löjligt nog är det inte alltid de mest politiskt korrekta låtarna som sätter igång trancen. Det är sålunda fullt möjligt att skriva en verkligt bloddrypande scen till tonerna av "Fjäriln vingad" med Lollipops. Åtminstone visade det sig vara möjligt för mig, men jag är förmodligen knäpp också.
Sån blir man av höstlov.
Och mitt i alla katastrofer sitter jag och - författar. Helt obegripligt! När oddsen verkligen är som sämst, då skriver jag minsann! Nåja, det var väl bara en sinnessjuk lust att gräva ner mig i en viss, dramatisk scen. Ja, i sanning mycket dramatisk. Knivmord med sadistiskt många detaljer och blood and gore i generösa mängder.
(Vem som höll i kniven? Faktiskt självaste ... ) Dessvärre var det "fel" bok jag jobbade med. Jag får väl sätta det hela på kontot "nöjesskrivning". Så kan man ju också fira Halloween, hehe! För att göra det hela värre gjorde jag det med verkligt infantila låtar i hörlurarna. Inte för att jag planerat det, men när man märker att man hamnat i skrivartrance - se ett av mina tidigare blogginlägg - måste man ju veva om låten gång på gång för att inte halka ur stämningen. Löjligt nog är det inte alltid de mest politiskt korrekta låtarna som sätter igång trancen. Det är sålunda fullt möjligt att skriva en verkligt bloddrypande scen till tonerna av "Fjäriln vingad" med Lollipops. Åtminstone visade det sig vara möjligt för mig, men jag är förmodligen knäpp också.
Sån blir man av höstlov.
2006-11-02
Det är bildande att översätta
Jag hade faktiskt inte räknat med det, men översättaryrket har visat sig vara väldigt bildande. Visserligen har jag - mer eller mindre oavsiktligt - blivit rätt hårt nischad på programvaruöversättning ("lokalisering" som det heter med ett finare ord) men lite annat hinner man ju med också.
Sålunda visste jag häromdagen hur jag skulle fixa laptopens CD-enhet när denna ohjälpligt fastnat och vägrade låta sig öppnas. Det hade jag aldrig kunnat räkna ut på egen hand: man rätar ut ett gem, sticker in änden i det lilla hålet mitt på luckan och trycker till. Vips så var problemet fixat. Det visste jag eftersom jag översatt instruktioner om detta. Berättade det stolt för sambon som gäspade och sa att jösses, det hade han vetat i eeevigheter, han hade ju plockat isär en sådan där mojäng och sett hur den funkade.
Jaha. Jag var troligen den sista i hela världen som lärt mig denna lilla finess. Å andra sidan, varför ska man översätta instruktioner om sådana här saker om alla redan vet det? (Ni vill inte veta hur man översätter "Setup". Det börjar kännas som ett S-ord.)
Jag har också översatt lite om ergonomi och därför vet jag nu, tyvärr, att jag har drabbats av karpaltunnelsyndrom. Musarmbåge, om man så vill. Eller musarm i värsta fall. Jag har nu gått i två veckor med en konstant värkande högerarm och känt mig olycklig. Denna högerarm är rätt viktig för min försörjning, kan man lugnt påstå. Jag har vilat så mycket jag kunnat - inte lätt - och masserat in jättemycket Voltaren-gel och hoppats. Och värken i över- och underarm har faktiskt gått tillbaka till stor del, men har i gengäld börjat koncentrera sig till armbågen.
FAN! Och jag är ändå numera en virtuos på snabbkommandon, dansar lätt som en fjäril över tangenterna (och har använt Riktig Skrivteknik i snart trettio år) och har verkligen försökt vara så ergonomisk det bara går. Det som knäckte mig var ett ett långt uppdrag med stark tidspress där jag fick knattra på som en galning vid tangentbordet under många timmar. Jag visste det.
Nu värker det alltså inte hela tiden. Men så lyfter man lite tanklöst en för tung stekpanna eller så gör lilla hunden ett oväntat ryck i kopplet och så - aaah - gör det ont som f-n igen. Ett tag sprang jag omkring härhemma med en hemgjord mitella, förfärdigad av en lång halsduk, för att hindra mig själv från att använda den där armen. Tyvärr tvingas jag köra rätt mycket bil numera, av skäl jag inte behöver gå in på, och att dra i växelspaken har visat sig vara exakt fel grej att göra. En tur genom sta'n, med alla dessa trafikljus, är rena tortyren.
Jag har fått dra ner på mina uppdrag och dessutom ligga lågt med romanskrivandet - lägre än jag skulle kunnat, menar jag. Annars har det ju vaknat till lite igen. Jag organiserar om och har nya radikala idéer, vilka alla verkar helt lysande i flera dagar och sedan dissas stenhårt igen. Jag börjar bli HUNGRIG på författande igen. Med jämna mellanrum dyker det dessutom upp någon trevlig person i min närmaste umgängeskrets och säger snälla saker i stil med "du, jag har läst om din bok och den är ju verkligen bra - kommer aldrig nästa bok någon gång?"
Jo. Jorå. *känn igen press här inte*
För vilans skull har jag tvingat mig själv att se mer på TV och mindre på datorn. Min sambo sa en gång i tiden att jag bara såg program "där folk dör" (läs: drama) men detta har förändrats. Jag ser bara faktaprogram, pallar inte med filmer längre. Nu blir det Travel och NGC och vetenskapsprogram för hela slanten. Jag måste verkligen komma ihåg att ha ett anteckningsblock i närheten av TV:n, för man får ju mängder av uppslag via sådana program!
Å andra sidan ... skriva för hand ... aj, aj ...
Sålunda visste jag häromdagen hur jag skulle fixa laptopens CD-enhet när denna ohjälpligt fastnat och vägrade låta sig öppnas. Det hade jag aldrig kunnat räkna ut på egen hand: man rätar ut ett gem, sticker in änden i det lilla hålet mitt på luckan och trycker till. Vips så var problemet fixat. Det visste jag eftersom jag översatt instruktioner om detta. Berättade det stolt för sambon som gäspade och sa att jösses, det hade han vetat i eeevigheter, han hade ju plockat isär en sådan där mojäng och sett hur den funkade.
Jaha. Jag var troligen den sista i hela världen som lärt mig denna lilla finess. Å andra sidan, varför ska man översätta instruktioner om sådana här saker om alla redan vet det? (Ni vill inte veta hur man översätter "Setup". Det börjar kännas som ett S-ord.)
Jag har också översatt lite om ergonomi och därför vet jag nu, tyvärr, att jag har drabbats av karpaltunnelsyndrom. Musarmbåge, om man så vill. Eller musarm i värsta fall. Jag har nu gått i två veckor med en konstant värkande högerarm och känt mig olycklig. Denna högerarm är rätt viktig för min försörjning, kan man lugnt påstå. Jag har vilat så mycket jag kunnat - inte lätt - och masserat in jättemycket Voltaren-gel och hoppats. Och värken i över- och underarm har faktiskt gått tillbaka till stor del, men har i gengäld börjat koncentrera sig till armbågen.
FAN! Och jag är ändå numera en virtuos på snabbkommandon, dansar lätt som en fjäril över tangenterna (och har använt Riktig Skrivteknik i snart trettio år) och har verkligen försökt vara så ergonomisk det bara går. Det som knäckte mig var ett ett långt uppdrag med stark tidspress där jag fick knattra på som en galning vid tangentbordet under många timmar. Jag visste det.
Nu värker det alltså inte hela tiden. Men så lyfter man lite tanklöst en för tung stekpanna eller så gör lilla hunden ett oväntat ryck i kopplet och så - aaah - gör det ont som f-n igen. Ett tag sprang jag omkring härhemma med en hemgjord mitella, förfärdigad av en lång halsduk, för att hindra mig själv från att använda den där armen. Tyvärr tvingas jag köra rätt mycket bil numera, av skäl jag inte behöver gå in på, och att dra i växelspaken har visat sig vara exakt fel grej att göra. En tur genom sta'n, med alla dessa trafikljus, är rena tortyren.
Jag har fått dra ner på mina uppdrag och dessutom ligga lågt med romanskrivandet - lägre än jag skulle kunnat, menar jag. Annars har det ju vaknat till lite igen. Jag organiserar om och har nya radikala idéer, vilka alla verkar helt lysande i flera dagar och sedan dissas stenhårt igen. Jag börjar bli HUNGRIG på författande igen. Med jämna mellanrum dyker det dessutom upp någon trevlig person i min närmaste umgängeskrets och säger snälla saker i stil med "du, jag har läst om din bok och den är ju verkligen bra - kommer aldrig nästa bok någon gång?"
Jo. Jorå. *känn igen press här inte*
För vilans skull har jag tvingat mig själv att se mer på TV och mindre på datorn. Min sambo sa en gång i tiden att jag bara såg program "där folk dör" (läs: drama) men detta har förändrats. Jag ser bara faktaprogram, pallar inte med filmer längre. Nu blir det Travel och NGC och vetenskapsprogram för hela slanten. Jag måste verkligen komma ihåg att ha ett anteckningsblock i närheten av TV:n, för man får ju mängder av uppslag via sådana program!
Å andra sidan ... skriva för hand ... aj, aj ...
2006-10-17
"Det är skamligt, det är katastrof"
Vaaa? Vavarenurå? En av våra största blaskor slår upp nyheten stort. Ack, vad är väl Patriot Act, vad är väl svältkatastrofer i Sudan, vad är väl växthuseffekten mot DETTA: Sveriges finansminister anlitade en högstadietjej som barnvakt för sju år sedan och lämnade inte kontrolluppgift till skattemyndigheterna om detta!
Ack! Jämmer! Skandaaal ... Man vet ju inte om man ska skratta eller gråta snart. Kan någon plocka fram någon som kommit ihåg att lämna kontrolluppgifter om sina barnvakter? Det vore faktiskt ett större scoop, tror jag.
Regeringen Reinfeldt anklagades för "skott i foten" rörande den där konstiga presskonferensen om några databand förra veckan. Jag skulle vilja påstå att den här formen av journalistik också är ett skott i foten. Det som från början var en hyfsat intressant nyhet har urartat till något som mest verkar platsa i Grönköpings Veckoblad. Blir detta känt utanför landets gränser kommer ju halva världen att garva läppen av sig åt oss.
I England kör de en annan stil. Där vill folk inte höra om avgifterna till barnvakten. Där siktar man helst på sexskandaler. En fotbollstränare bedrar sin fästmö med en sekreterare, ja, medge att ni känner till den där historien, och det blir rubriker i världskrigsformat. "Svengate". Tösen får saftigt med pengar för att ställa upp en öppenhjärtig TV-intervju med tårar och allt. En minister som tar ett snedsteg och havererar ett redan misslyckat äktenskap kan känna sig sååå rökt. Minns Clinton och hans cigarr - det gick åt en himla massa miljoner dollar och DNA-analys av en viss klänning, allt på skattebetalarnas bekostnad, för att komma fram till att herr presidenten inte alltid talat sanning i hela sitt liv.
Och folk förfasade sig. DET tycker jag i och för sig är en skandal i sig. Jag funderar på att skriva en roman på detta tema. Faktum är att jag redan är igång.
Men här i Sverige kan man ju lugnt utgå från att folk skiter i om landslagstränaren vänstrar med högerbacken och om några riksdagsledamöter släpper loss nedanför talarstolen en sen kväll. Till och med kvällstidningarna har insett att detta saknar nyhetsvärde, som det brukar heta. Så länge det inte sker på skattebetalarnas bekostnad (och så länge högerbacken gör mål) är allt gott och väl.
Rubrik i engelska tabloider: KÄND minister besökte PORRKLUBB - Hustrun BRYTER IHOP. LÄDER och PISKOR. S/M-SEX!!!
Rubrik i svenska kvällstidningar: Känd MINISTER besökte PORRKLUBB - på SKATTEBETALARNAS bekostnad. Använde fel KONTOKORT.
(Observera att ovanstående exempel är fiktiva men ... ser de inte lite välbekanta ut ändå?)
Andra bloggar om: Anders Borg
Ack! Jämmer! Skandaaal ... Man vet ju inte om man ska skratta eller gråta snart. Kan någon plocka fram någon som kommit ihåg att lämna kontrolluppgifter om sina barnvakter? Det vore faktiskt ett större scoop, tror jag.
Regeringen Reinfeldt anklagades för "skott i foten" rörande den där konstiga presskonferensen om några databand förra veckan. Jag skulle vilja påstå att den här formen av journalistik också är ett skott i foten. Det som från början var en hyfsat intressant nyhet har urartat till något som mest verkar platsa i Grönköpings Veckoblad. Blir detta känt utanför landets gränser kommer ju halva världen att garva läppen av sig åt oss.
I England kör de en annan stil. Där vill folk inte höra om avgifterna till barnvakten. Där siktar man helst på sexskandaler. En fotbollstränare bedrar sin fästmö med en sekreterare, ja, medge att ni känner till den där historien, och det blir rubriker i världskrigsformat. "Svengate". Tösen får saftigt med pengar för att ställa upp en öppenhjärtig TV-intervju med tårar och allt. En minister som tar ett snedsteg och havererar ett redan misslyckat äktenskap kan känna sig sååå rökt. Minns Clinton och hans cigarr - det gick åt en himla massa miljoner dollar och DNA-analys av en viss klänning, allt på skattebetalarnas bekostnad, för att komma fram till att herr presidenten inte alltid talat sanning i hela sitt liv.
Och folk förfasade sig. DET tycker jag i och för sig är en skandal i sig. Jag funderar på att skriva en roman på detta tema. Faktum är att jag redan är igång.
Men här i Sverige kan man ju lugnt utgå från att folk skiter i om landslagstränaren vänstrar med högerbacken och om några riksdagsledamöter släpper loss nedanför talarstolen en sen kväll. Till och med kvällstidningarna har insett att detta saknar nyhetsvärde, som det brukar heta. Så länge det inte sker på skattebetalarnas bekostnad (och så länge högerbacken gör mål) är allt gott och väl.
Rubrik i engelska tabloider: KÄND minister besökte PORRKLUBB - Hustrun BRYTER IHOP. LÄDER och PISKOR. S/M-SEX!!!
Rubrik i svenska kvällstidningar: Känd MINISTER besökte PORRKLUBB - på SKATTEBETALARNAS bekostnad. Använde fel KONTOKORT.
(Observera att ovanstående exempel är fiktiva men ... ser de inte lite välbekanta ut ändå?)
Andra bloggar om: Anders Borg
2006-10-15
Angående vår kulturminister
Röster höjs som kräver kulturministerns avgång. Vaffödådå? På ett par dagar har hon lyckats få flera tusen licensskolkare att krypa till korset vilket har gett Radiotjänst flera miljoner. Säg den snigel-på-ögat-kampanj som har varit effektivare!
Och åtskilliga av landets kulturarbetare har fått skrämselhicka bara av att se tanten. Hon har inte ens behövt öppna munnen för att enskilda kulturarbetare och teatrar ska börja svettas och inse att nu gäller det att jobba och jobba för att inte gå under ...
Det är ju helt fenomenalt, låt henne fortsätta så här så ska ni få se ett verkligt blomstrande kulturliv i Sverige framöver. Det är ju som man säger, nöden är uppfinningarnas moder. Man kan rentav travestera detta till "krisen är kreativitetens moder". Och som sagt, varför vara sur på henne för licensskolkets skull? Hon har ju lyckats som ingen annan före henne att hjälpa Radiotjänst - borde de inte vara lite tacksamma för det?
Ärligt talat tror jag att den här historien kommer att kännas ytterst futtig om något år, precis som Jan Karlssons kräftskiva och Mona Sahlins kontokortstrassel. Det finns viktigare saker att koncentrera sig på. Snart är det någon annan minister som har pruttat i riksdagen eller grälat med sin svärmor eller lyft ett arvode på 1500 kr som h*n inte varit berättigad till eller vrålat "domarjävel!" på ungarnas fotbollsmatch. Vänta bara. Då kan vi storma igen.
Andra bloggar om: kultur, stegö
Och åtskilliga av landets kulturarbetare har fått skrämselhicka bara av att se tanten. Hon har inte ens behövt öppna munnen för att enskilda kulturarbetare och teatrar ska börja svettas och inse att nu gäller det att jobba och jobba för att inte gå under ...
Det är ju helt fenomenalt, låt henne fortsätta så här så ska ni få se ett verkligt blomstrande kulturliv i Sverige framöver. Det är ju som man säger, nöden är uppfinningarnas moder. Man kan rentav travestera detta till "krisen är kreativitetens moder". Och som sagt, varför vara sur på henne för licensskolkets skull? Hon har ju lyckats som ingen annan före henne att hjälpa Radiotjänst - borde de inte vara lite tacksamma för det?
Ärligt talat tror jag att den här historien kommer att kännas ytterst futtig om något år, precis som Jan Karlssons kräftskiva och Mona Sahlins kontokortstrassel. Det finns viktigare saker att koncentrera sig på. Snart är det någon annan minister som har pruttat i riksdagen eller grälat med sin svärmor eller lyft ett arvode på 1500 kr som h*n inte varit berättigad till eller vrålat "domarjävel!" på ungarnas fotbollsmatch. Vänta bara. Då kan vi storma igen.
Andra bloggar om: kultur, stegö
2006-10-13
TV-tittande - en skyldighet?
I en artikel i Expressen säger sig infrastrukturministern Åsa Torstensson inte heller ha betalat någon TV-licens, emedan hon ingen TV har.
Detta anses så konstigt och bekymmersamt att en professor genast måste lägga pannan i djupa veck och fundera på om hon då är lämplig för sitt uppdrag. Är man riktigt normal om man inte har dumburk hemma, liksom?
Jag visste inte att det hade gått så långt! Vad är det nu för viktiga saker man missar på TV om man istället förlitar sig på radio, tidningar och Internet? Själv har jag förresten inte haft papperstidning på en massa år. Det blev så mycket stök och pappershantering. Jag läser tidningarna på nätet istället. Jag kan till och med se en del TV-program på nätet. Och jag ser annars väldigt lite på TV, för jag hinner inte. När jag väl lämnar datorn har jag ingen större lust att bänka mig framför ytterligare en bildskärm!
Men om nu TV-tittande är obligatoriskt för alla som inte vill bli betraktade med allmänt misstro, har jag ett jättebra förslag: skrota licensen, lägg ner Radiotjänst och beskatta istället hela svenska folket rakt av. Säger du att du ingen TV har, så ljuger du ju ändå eller också är du allmänt socialt inkompetent - alltså är det enklare om alla betalar oavsett om vi tittar eller ej.
Själv har jag en sambo som betalar licensen. Därför får jag ideligen påminnelser (läs: hot) från Radiotjänst att anmäla mitt förmodade TV-innehav. Försynta påpekanden att min bostadsadress redan betalar licensen hjälper liksom inte. Hur duktiga är ni på Radiotjänst egentligen? Dessutom bor vi löjligt nog i radioskugga och kan inte ta emot marksänd TV. Vi måste helt förlita oss på satelliten - och det betalar vi rätt präktiga pengar för.
Men vi betalar alltså.
Detta var inte skrivet i avsikt att försvara vissa kända personers licensskolk. Som politiker har man inte råd att vara nonchalant med kontokort, parkeringsböter, representationskonton eller licenser. Det funkar liksom inte. Men det är ju också f-n vad vissa småfrågor ska ältas som om de vore världshändelser ... Gå på mitt förslag så är hela problemet löst för framtiden. Vips! Billigt är det också.
För Radiotjänst existerar väl inte för sin egen skull? Väl?
Andra bloggar om: tv-licens
Detta anses så konstigt och bekymmersamt att en professor genast måste lägga pannan i djupa veck och fundera på om hon då är lämplig för sitt uppdrag. Är man riktigt normal om man inte har dumburk hemma, liksom?
Jag visste inte att det hade gått så långt! Vad är det nu för viktiga saker man missar på TV om man istället förlitar sig på radio, tidningar och Internet? Själv har jag förresten inte haft papperstidning på en massa år. Det blev så mycket stök och pappershantering. Jag läser tidningarna på nätet istället. Jag kan till och med se en del TV-program på nätet. Och jag ser annars väldigt lite på TV, för jag hinner inte. När jag väl lämnar datorn har jag ingen större lust att bänka mig framför ytterligare en bildskärm!
Men om nu TV-tittande är obligatoriskt för alla som inte vill bli betraktade med allmänt misstro, har jag ett jättebra förslag: skrota licensen, lägg ner Radiotjänst och beskatta istället hela svenska folket rakt av. Säger du att du ingen TV har, så ljuger du ju ändå eller också är du allmänt socialt inkompetent - alltså är det enklare om alla betalar oavsett om vi tittar eller ej.
Själv har jag en sambo som betalar licensen. Därför får jag ideligen påminnelser (läs: hot) från Radiotjänst att anmäla mitt förmodade TV-innehav. Försynta påpekanden att min bostadsadress redan betalar licensen hjälper liksom inte. Hur duktiga är ni på Radiotjänst egentligen? Dessutom bor vi löjligt nog i radioskugga och kan inte ta emot marksänd TV. Vi måste helt förlita oss på satelliten - och det betalar vi rätt präktiga pengar för.
Men vi betalar alltså.
Detta var inte skrivet i avsikt att försvara vissa kända personers licensskolk. Som politiker har man inte råd att vara nonchalant med kontokort, parkeringsböter, representationskonton eller licenser. Det funkar liksom inte. Men det är ju också f-n vad vissa småfrågor ska ältas som om de vore världshändelser ... Gå på mitt förslag så är hela problemet löst för framtiden. Vips! Billigt är det också.
För Radiotjänst existerar väl inte för sin egen skull? Väl?
Andra bloggar om: tv-licens
2006-10-12
Ett bidrag till kulturdebatten!
Sveriges nya kulturminister har profilerat sig, det har väl alla märkt. Jag är inte på humör att kommentera hennes TV-avgifter - jag menar, är detta Veckans Händelse kan vi väl påminna oss det gamla visdomsordet "inga nyheter är goda nyheter".
Mer intressant är det att delar av Kultur-Sverige (var nu det ligger någonstans) reagerar med förfäran över utnämningen. I DN hittar jag ett debattinlägg skrivet av en pampig rad kulturarbetare. Man oroar sig för att det ska bli färre bidrag till Kulturen, till de delar av Kulturen som behöver bidrag alltså:
"Men tillbaka till 'bidragens' träskmarker. Hör det måttliga men ofta helt avgörande stödet till de fria teatergrupperna dit? Eller de konstnärsgarantier, som fördelas till förtjänta kulturutövare av Konstnärsnämnden? Författarfondens rese- och långtidsstipendier? "
Jag borde definitionsmässigt också vara en kulturarbetare, jag skriver ju och sånt där. Men jag känner inte att jag står bakom detta upprop. Frågan är om jag ens skulle vara välkommen!
Författare har en egen fackförening, kallad Svenska Författarförbundet. Huruvida det egentligen ska kallas fackförening kan man ju diskutera, då inträdeskraven är högst godtyckliga. Visserligen finns det en formell del där man ska vara svensk medborgare och ha utgivit två självständiga verk på svenska (har jag för mig) men sedan kommer den lilla brasklappen att dessa litterära verk ska ha "konstnärligt eller vetenskapligt värde".
Och vem ska avgöra sånt? Jo, det ska en liten intagningsnämnd göra. Jag har inte prövat att söka medlemskap själv - jag har för övrigt inte gett ut två självständiga verk ännu, bara en roman och ett par deltaganden i novellantologier - men det vete också sjutton om jag någonsin kommer att göra det. Jag vet andra som har försökt. Fantasyförfattare lär icke göra sig något besvär. Fantasy är inte fint nog.
För säkerhets skull var jag inne på förbundets hemsidor och snokade upp någon artikel om denna viktiga fråga, om Författarförbundet ska vara en slags litterär klubb för de som vinner övriga medlemmars bifall (i stil med Rotary) eller om det ska bli en mer renodlad fackförening. I så fall är det ganska upprörande att man utestänger vissa aktiva författare för att de, i Intagningsnämndens ögon, inte skriver tillräckligt bra. Såvitt jag vet spelar den litterära kvaliteten föga roll när det gäller utgivningsavtal och andra intressanta spörsmål. Man kan väl ha saker att diskutera med kollegor även om man skriver porrnoveller?
Men si, det fanns här en farhåga att "kvalitetsförfattarna" skulle fly förbundet om man släppte in katter bland hermelinerna! Och det vore ju inte bra!
När jag läste detta satte jag nästan i halsen. Å ena sidan ska vi vara så solidariska med lidande författare i andra länder och andra som har det svårt att utöva yrket, å andra sidan ska vi tillämpa direkt kulturrasism på hemmaplan. Jag skrev ett brev och tog upp dessa saker. Jag ville veta vad den exakta definitionen på "kvalitetsförfattare" var. Om just jag till äventyrs inte skulle anses tillhöra denna skara undrade jag vad det var med mig som skulle få dem att skrikande fly ut ur rummet om jag klev in. Är min medlemsavgift skitig på något vis? Anses jag inte begripa det här med litteratur och skrivteknik? Har jag inte något att tillföra någon diskussion vad gäller litteratur och/eller utgivningsfrågor?
Jag skrev att om man vill kalla sig fackförbund och ha intagningskriterier måste dessa kriterier vara klart och entydigt definierade, inte en massa godtyckligt flum. Annars ska man inte kalla sig fackförbund. Annars ska man inte sköta avtalsfrågor. Annars ska man inte abonnera på större delen av platserna i Sveriges Författarfond, det där stället där man delar ut stipendier och garanterad författarpenning och annat intressant. (Okej, det där sista skrev jag inte, men jag skrev nog en massa annat som jag har glömt vid det här laget.)
Fick jag något svar? Gissa ...
Kära uppropsskrivare, ni är alltså oroliga över att kulturministern är "nyliberal" och kanske inte tänker vara generös med bidragen. Men hur rättvist är statligt kulturstöd när somliga anses värdiga att få det och somliga andra inte, och när någon liten kommitté, vars arbete man har noll insyn i, ska sitta och bestämma vad som är bra och vad som inte är det? Vad har dessa personer för mandat att göra detta? Vem har gett dem det?
Men det är väl klart att vi måste ha sådana! Hur skulle det annars se ut, skulle den breda folkliga massan få fälla avgörandet - hu! Då blir det ju kommersiellt! Hemska tanke!
Det finns andra sätt än att dela ut stipendier och bidrag hipp som happ. Man kunde till exempel se över beskattningsreglerna för kulturarbetare igen. Det finns nog något att göra där, något som gagnar alla som sysslar med kultur och inte bara de som av någon nämnd anses värdiga nog. Ja, då får man visserligen tåla att en och annan "brödskrivare" slinker med av bara farten men vem vet, det skulle kanske rentav vara vitaliserande? God kultur överlever alltid, det är så man känner igen den. Dålig kultur blir inte bättre bara för att man har de rätta kontakterna och skriver just i den stilen som råkar vara högsta kulturella mode för dagen. Eller har någon en bra definition på kultur? Att samtiden ofta har svårt att se skogen för bara trän, det vet vi ju. Samtiden kan faktiskt svårligen bedöma sig själv och detta gäller kulturen också.
Dagens sista bekännelse blir att jag inte hade hört talas om årets nobelpristagare i år heller. (Se där, jag borde nog inte vara med i SFF!) Jag har för övrigt en viktig princip att inte börja anse en författare som bra bara för att han/hon har fått nobelpris. Det borde ju inte göra varken från eller till, eller? Men jag har nu fått ta del av några rader av Pamuk och de ser mycket lovande ut.
Andra bloggar om: författande, kultur
Mer intressant är det att delar av Kultur-Sverige (var nu det ligger någonstans) reagerar med förfäran över utnämningen. I DN hittar jag ett debattinlägg skrivet av en pampig rad kulturarbetare. Man oroar sig för att det ska bli färre bidrag till Kulturen, till de delar av Kulturen som behöver bidrag alltså:
"Men tillbaka till 'bidragens' träskmarker. Hör det måttliga men ofta helt avgörande stödet till de fria teatergrupperna dit? Eller de konstnärsgarantier, som fördelas till förtjänta kulturutövare av Konstnärsnämnden? Författarfondens rese- och långtidsstipendier? "
Jag borde definitionsmässigt också vara en kulturarbetare, jag skriver ju och sånt där. Men jag känner inte att jag står bakom detta upprop. Frågan är om jag ens skulle vara välkommen!
Författare har en egen fackförening, kallad Svenska Författarförbundet. Huruvida det egentligen ska kallas fackförening kan man ju diskutera, då inträdeskraven är högst godtyckliga. Visserligen finns det en formell del där man ska vara svensk medborgare och ha utgivit två självständiga verk på svenska (har jag för mig) men sedan kommer den lilla brasklappen att dessa litterära verk ska ha "konstnärligt eller vetenskapligt värde".
Och vem ska avgöra sånt? Jo, det ska en liten intagningsnämnd göra. Jag har inte prövat att söka medlemskap själv - jag har för övrigt inte gett ut två självständiga verk ännu, bara en roman och ett par deltaganden i novellantologier - men det vete också sjutton om jag någonsin kommer att göra det. Jag vet andra som har försökt. Fantasyförfattare lär icke göra sig något besvär. Fantasy är inte fint nog.
För säkerhets skull var jag inne på förbundets hemsidor och snokade upp någon artikel om denna viktiga fråga, om Författarförbundet ska vara en slags litterär klubb för de som vinner övriga medlemmars bifall (i stil med Rotary) eller om det ska bli en mer renodlad fackförening. I så fall är det ganska upprörande att man utestänger vissa aktiva författare för att de, i Intagningsnämndens ögon, inte skriver tillräckligt bra. Såvitt jag vet spelar den litterära kvaliteten föga roll när det gäller utgivningsavtal och andra intressanta spörsmål. Man kan väl ha saker att diskutera med kollegor även om man skriver porrnoveller?
Men si, det fanns här en farhåga att "kvalitetsförfattarna" skulle fly förbundet om man släppte in katter bland hermelinerna! Och det vore ju inte bra!
När jag läste detta satte jag nästan i halsen. Å ena sidan ska vi vara så solidariska med lidande författare i andra länder och andra som har det svårt att utöva yrket, å andra sidan ska vi tillämpa direkt kulturrasism på hemmaplan. Jag skrev ett brev och tog upp dessa saker. Jag ville veta vad den exakta definitionen på "kvalitetsförfattare" var. Om just jag till äventyrs inte skulle anses tillhöra denna skara undrade jag vad det var med mig som skulle få dem att skrikande fly ut ur rummet om jag klev in. Är min medlemsavgift skitig på något vis? Anses jag inte begripa det här med litteratur och skrivteknik? Har jag inte något att tillföra någon diskussion vad gäller litteratur och/eller utgivningsfrågor?
Jag skrev att om man vill kalla sig fackförbund och ha intagningskriterier måste dessa kriterier vara klart och entydigt definierade, inte en massa godtyckligt flum. Annars ska man inte kalla sig fackförbund. Annars ska man inte sköta avtalsfrågor. Annars ska man inte abonnera på större delen av platserna i Sveriges Författarfond, det där stället där man delar ut stipendier och garanterad författarpenning och annat intressant. (Okej, det där sista skrev jag inte, men jag skrev nog en massa annat som jag har glömt vid det här laget.)
Fick jag något svar? Gissa ...
Kära uppropsskrivare, ni är alltså oroliga över att kulturministern är "nyliberal" och kanske inte tänker vara generös med bidragen. Men hur rättvist är statligt kulturstöd när somliga anses värdiga att få det och somliga andra inte, och när någon liten kommitté, vars arbete man har noll insyn i, ska sitta och bestämma vad som är bra och vad som inte är det? Vad har dessa personer för mandat att göra detta? Vem har gett dem det?
Men det är väl klart att vi måste ha sådana! Hur skulle det annars se ut, skulle den breda folkliga massan få fälla avgörandet - hu! Då blir det ju kommersiellt! Hemska tanke!
Det finns andra sätt än att dela ut stipendier och bidrag hipp som happ. Man kunde till exempel se över beskattningsreglerna för kulturarbetare igen. Det finns nog något att göra där, något som gagnar alla som sysslar med kultur och inte bara de som av någon nämnd anses värdiga nog. Ja, då får man visserligen tåla att en och annan "brödskrivare" slinker med av bara farten men vem vet, det skulle kanske rentav vara vitaliserande? God kultur överlever alltid, det är så man känner igen den. Dålig kultur blir inte bättre bara för att man har de rätta kontakterna och skriver just i den stilen som råkar vara högsta kulturella mode för dagen. Eller har någon en bra definition på kultur? Att samtiden ofta har svårt att se skogen för bara trän, det vet vi ju. Samtiden kan faktiskt svårligen bedöma sig själv och detta gäller kulturen också.
Dagens sista bekännelse blir att jag inte hade hört talas om årets nobelpristagare i år heller. (Se där, jag borde nog inte vara med i SFF!) Jag har för övrigt en viktig princip att inte börja anse en författare som bra bara för att han/hon har fått nobelpris. Det borde ju inte göra varken från eller till, eller? Men jag har nu fått ta del av några rader av Pamuk och de ser mycket lovande ut.
Andra bloggar om: författande, kultur
2006-10-07
Önska är lätt ...
Jag började få lite filosofiska funderingar i samband med att jag läste om vår nya regering. Allmänna funderingar, märk väl.
"Se upp med vad du önskar dig, för du kan få det du önskar", har det ju sagts. Och nog stämmer det att de flesta önskningar i denna värld är ogenomtänkta och inte alltid leder till det resultat man egentligen hade tänkt sig.
Just i politik är detta riktigt tydligt. Vad vill vi egentligen ha, när vi röstar? Mer Bra och Mindre Dåligt, ja, typ. Men låt oss nu göra det helt hypotetiska antagandet att vi äntligen får en regering som lyckas uppfylla alla sina löften med råge (partifärgen struntar vi i). Att vi får ett svenskt Utopia ... Hur ser det ut då? Blir vi en nation där alla är lyckliga, alla har det bra, ingen lider ...? Hur blir vår relation med omvärlden? Får vi vara ifred? Hur kommer vår miljö att klara sig?
Min slutsats är att de flesta av oss inte alls vill att det ska gå bra för Sverige - det är oss själva vi tänker på. Huvudsaken är att jag får det bättre! Om det inte sker, tycker jag inte att något har blivit bra.
Vilket för oss in på frågan hur många av oss som egentligen vet vad vi vill ha och vad vi innerst inne önskar oss ...
Pengar låter ju bra. Pengar är alltid bra att ha. Men hur mycket pengar? Jag brukar rysa när jag läser om folk som har himla massa pengar. De får lägga ut förmögenheter på säkerhetsarrangemang, de är hotade och påpassade från alla möjliga håll och de får säkert lägga ner en himla massa tid enbart på att hantera och förvalta sin förmögenhet också. Folk som vinner stora pengar i lotterier får se hela sin släkt förvandlas till giriga gamar, mister sina vänner. Det verkar inte så kul, även om jag medger att det skulle vara kul att förfoga över ett eget privatjet.
Nå, det verkar alltså som om lagom nog är bäst ...
Men för att nu knyta ihop det hela - vad vill man egentligen uppnå med sina författardrömmar? Är det kul att vara en berömd och rik författare? Vad blir följderna om man faktiskt skulle få till någon eller några fullträffar?
Ja, en följd är ju att man alltså blir en av de där mycket förmögna personerna med alla de bekymmer detta för med sig. En annan att man blir igenkänd överallt. En tredje är att man utsätts för flera miljoner läsares tyckanden - och bland dessa miljoner finns tveklöst en del del personer som bara hatar ens verk och dessutom säger det högt också. Blir man immun mot elak kritik bara för att man har en stor skara fans? Nej, det vågar jag nog påstå att man inte blir! Uttalanden från en och annan bästsäljande författare tyder på det. Själv fick jag över ett dussin recensioner på min bok som var allt mellan snälla och välvilliga till rent översvallande entusiastiska. Trevligt, javisst. Och så dyker det upp en liten skit som uppenbarligen hade personliga problem med något, för maken till hatrecension har jag nog knappt sett. Lögner och förtal och mot slutet en tämligen väl uttalad önskan att jag aldrig skulle fått publicera något och aldrig borde skriva något igen. Gissa vilken recension jag minns bäst. Jag fick brev från okända människor som berättade vilket djupt intryck min bok gjort på dem. Härligt. Jag läste ett uttalande från en idiot på något forum, en idiot som inte kunde stava mitt namn rätt och givetvis hävdade att jag inte kunde skriva alls. (Som om han kunde läsa då, typ.)
Uppvägde berömmet då det negativa? Tja, nej, egentligen inte. Jag blev sårad och förbannad över dumheterna som skrevs, jag blev glad och stolt över lovorden. Men mitt i alltihop upptäckte jag till min förvåning att jag fortfarande hade min egen åsikt om min bok. Tycker jag att jag har skrivit något som är bra/dåligt och någon annan påstår motsatsen - ja, då drar jag alltid slutsatsen att personen ifråga inte vet vad h*n talar om.
Men när jag läser om en nobelpristagare som efter priset har hamnat i en permanent skrivkramp, då känner jag också full förståelse. Man måste hela tiden skriva något som är bättre än ens föregående alster. Det skapar en prestationsångest som inte direkt gagnar kreativiteten. Var det detta man önskade sig?
Eftersom jag gav mig på att skriva en bok på svenska i genren fantasy kan jag väl direkt medge att jag inte blev rik på mitt debutalster. Tvärtom vad en del fantasyhatare tror, är detta inte en genre där man kan gå in och utan större ansträngning mjölka pengar ur en ovanligt stor och ovanligt okritisk publik - i synnerhet inte om man skriver på svenska, alltså. Men ponera att jag blivit rejält förmögen på denna bok. Att den ensam hade gjort att jag aldrig skulle behövt skriva en rad mer i mitt liv? Skulle detta ha påverkat min känslighet för kritik, min vilja att åstadkomma något mer ...?
Ärligt talat: nej! Jag har alltid hoppats att skrivandet skulle få min ekonomi att gå ihop såpass mycket att jag skulle kunna skriva på heltid utan att behöva traggla med någon annan, tidskrävande försörjning. När jag varit strängt upptagen av annat jobb har nämligen idéerna ibland bubblat i mig så att jag känt mig som en överhettad tryckkokare - alltid vid de mest olämpliga tillfällen också. Hur många gånger har man inte suttit på möten, befunnit sig på resa eller kämpat mot en tuff deadline och plötsligt drabbats av en nästan oemotståndlig lust att bara löpa iväg till närmaste dator eller anteckningsbok och börja Skapa?
Men så har jag ju haft stunder när jag faktiskt haft en massa tid att skriva. Vad händer då? Jo, ingenting förstås. Jag har tidigare klagat över att stress dödar mina sista rester av kreativitet, men jag vet också att motsatsen inte heller gäller. På något vis verkar jag skriva som allra bäst när jag måste stjäla mig tid till det, när det blir ett sådant där förbjudet och därför ack så lockande nöje. Idiotiskt, men vad gör man ...
Det finns alltså skäl för mig - och för alla likasinnade som läser detta - att allvarligt fundera över vad jag/ni vill uppnå med skrivandet. Min slutsats är att det enda som verkligen räknas är det rena, personliga nöjet att skapa en berättelse som man själv njuter av. Publicering, ära och pengar är inte väsentliga alls. Jag är tillräckligt fåfäng för att ändå lura i mig att det spelar roll, men innerst inne vet jag alltså att det inte gör det. Man vinner fördelar på att "lyckas", men också en hel drös nackdelar. Motsatsen gäller också. Resultatet blir status quo. Det som räknas är de lyckliga stunderna man hade när man satt där ensam med sin lilla berättelse och plötsligt rycktes med av den, försvann in i den, glömde allt om omvärlden och samtidigt hade den berusande känslan av "detta har jag skapat själv. Jag är Gud, yay!"
(Vilket, fånigt nog, också har ett pris! Efter en sådan session är jag nämligen ett UFO en lång stund och det har ju också sina klara nackdelar. Jag får en känsla av att jag har missat något av Verkliga Livet medan jag satt där och lekte ...)
Nog är det lätt att någonstans i bakhuvudet nära den lilla, lilla drömmen om att bli nästa J.K. Rowling ... men se upp för den tanken, för man kan som sagt få det man önskar sig - bara för att upptäcka att det inte alls var det man ville ha!
Andra bloggar om: författande, fantasy
"Se upp med vad du önskar dig, för du kan få det du önskar", har det ju sagts. Och nog stämmer det att de flesta önskningar i denna värld är ogenomtänkta och inte alltid leder till det resultat man egentligen hade tänkt sig.
Just i politik är detta riktigt tydligt. Vad vill vi egentligen ha, när vi röstar? Mer Bra och Mindre Dåligt, ja, typ. Men låt oss nu göra det helt hypotetiska antagandet att vi äntligen får en regering som lyckas uppfylla alla sina löften med råge (partifärgen struntar vi i). Att vi får ett svenskt Utopia ... Hur ser det ut då? Blir vi en nation där alla är lyckliga, alla har det bra, ingen lider ...? Hur blir vår relation med omvärlden? Får vi vara ifred? Hur kommer vår miljö att klara sig?
Min slutsats är att de flesta av oss inte alls vill att det ska gå bra för Sverige - det är oss själva vi tänker på. Huvudsaken är att jag får det bättre! Om det inte sker, tycker jag inte att något har blivit bra.
Vilket för oss in på frågan hur många av oss som egentligen vet vad vi vill ha och vad vi innerst inne önskar oss ...
Pengar låter ju bra. Pengar är alltid bra att ha. Men hur mycket pengar? Jag brukar rysa när jag läser om folk som har himla massa pengar. De får lägga ut förmögenheter på säkerhetsarrangemang, de är hotade och påpassade från alla möjliga håll och de får säkert lägga ner en himla massa tid enbart på att hantera och förvalta sin förmögenhet också. Folk som vinner stora pengar i lotterier får se hela sin släkt förvandlas till giriga gamar, mister sina vänner. Det verkar inte så kul, även om jag medger att det skulle vara kul att förfoga över ett eget privatjet.
Nå, det verkar alltså som om lagom nog är bäst ...
Men för att nu knyta ihop det hela - vad vill man egentligen uppnå med sina författardrömmar? Är det kul att vara en berömd och rik författare? Vad blir följderna om man faktiskt skulle få till någon eller några fullträffar?
Ja, en följd är ju att man alltså blir en av de där mycket förmögna personerna med alla de bekymmer detta för med sig. En annan att man blir igenkänd överallt. En tredje är att man utsätts för flera miljoner läsares tyckanden - och bland dessa miljoner finns tveklöst en del del personer som bara hatar ens verk och dessutom säger det högt också. Blir man immun mot elak kritik bara för att man har en stor skara fans? Nej, det vågar jag nog påstå att man inte blir! Uttalanden från en och annan bästsäljande författare tyder på det. Själv fick jag över ett dussin recensioner på min bok som var allt mellan snälla och välvilliga till rent översvallande entusiastiska. Trevligt, javisst. Och så dyker det upp en liten skit som uppenbarligen hade personliga problem med något, för maken till hatrecension har jag nog knappt sett. Lögner och förtal och mot slutet en tämligen väl uttalad önskan att jag aldrig skulle fått publicera något och aldrig borde skriva något igen. Gissa vilken recension jag minns bäst. Jag fick brev från okända människor som berättade vilket djupt intryck min bok gjort på dem. Härligt. Jag läste ett uttalande från en idiot på något forum, en idiot som inte kunde stava mitt namn rätt och givetvis hävdade att jag inte kunde skriva alls. (Som om han kunde läsa då, typ.)
Uppvägde berömmet då det negativa? Tja, nej, egentligen inte. Jag blev sårad och förbannad över dumheterna som skrevs, jag blev glad och stolt över lovorden. Men mitt i alltihop upptäckte jag till min förvåning att jag fortfarande hade min egen åsikt om min bok. Tycker jag att jag har skrivit något som är bra/dåligt och någon annan påstår motsatsen - ja, då drar jag alltid slutsatsen att personen ifråga inte vet vad h*n talar om.
Men när jag läser om en nobelpristagare som efter priset har hamnat i en permanent skrivkramp, då känner jag också full förståelse. Man måste hela tiden skriva något som är bättre än ens föregående alster. Det skapar en prestationsångest som inte direkt gagnar kreativiteten. Var det detta man önskade sig?
Eftersom jag gav mig på att skriva en bok på svenska i genren fantasy kan jag väl direkt medge att jag inte blev rik på mitt debutalster. Tvärtom vad en del fantasyhatare tror, är detta inte en genre där man kan gå in och utan större ansträngning mjölka pengar ur en ovanligt stor och ovanligt okritisk publik - i synnerhet inte om man skriver på svenska, alltså. Men ponera att jag blivit rejält förmögen på denna bok. Att den ensam hade gjort att jag aldrig skulle behövt skriva en rad mer i mitt liv? Skulle detta ha påverkat min känslighet för kritik, min vilja att åstadkomma något mer ...?
Ärligt talat: nej! Jag har alltid hoppats att skrivandet skulle få min ekonomi att gå ihop såpass mycket att jag skulle kunna skriva på heltid utan att behöva traggla med någon annan, tidskrävande försörjning. När jag varit strängt upptagen av annat jobb har nämligen idéerna ibland bubblat i mig så att jag känt mig som en överhettad tryckkokare - alltid vid de mest olämpliga tillfällen också. Hur många gånger har man inte suttit på möten, befunnit sig på resa eller kämpat mot en tuff deadline och plötsligt drabbats av en nästan oemotståndlig lust att bara löpa iväg till närmaste dator eller anteckningsbok och börja Skapa?
Men så har jag ju haft stunder när jag faktiskt haft en massa tid att skriva. Vad händer då? Jo, ingenting förstås. Jag har tidigare klagat över att stress dödar mina sista rester av kreativitet, men jag vet också att motsatsen inte heller gäller. På något vis verkar jag skriva som allra bäst när jag måste stjäla mig tid till det, när det blir ett sådant där förbjudet och därför ack så lockande nöje. Idiotiskt, men vad gör man ...
Det finns alltså skäl för mig - och för alla likasinnade som läser detta - att allvarligt fundera över vad jag/ni vill uppnå med skrivandet. Min slutsats är att det enda som verkligen räknas är det rena, personliga nöjet att skapa en berättelse som man själv njuter av. Publicering, ära och pengar är inte väsentliga alls. Jag är tillräckligt fåfäng för att ändå lura i mig att det spelar roll, men innerst inne vet jag alltså att det inte gör det. Man vinner fördelar på att "lyckas", men också en hel drös nackdelar. Motsatsen gäller också. Resultatet blir status quo. Det som räknas är de lyckliga stunderna man hade när man satt där ensam med sin lilla berättelse och plötsligt rycktes med av den, försvann in i den, glömde allt om omvärlden och samtidigt hade den berusande känslan av "detta har jag skapat själv. Jag är Gud, yay!"
(Vilket, fånigt nog, också har ett pris! Efter en sådan session är jag nämligen ett UFO en lång stund och det har ju också sina klara nackdelar. Jag får en känsla av att jag har missat något av Verkliga Livet medan jag satt där och lekte ...)
Nog är det lätt att någonstans i bakhuvudet nära den lilla, lilla drömmen om att bli nästa J.K. Rowling ... men se upp för den tanken, för man kan som sagt få det man önskar sig - bara för att upptäcka att det inte alls var det man ville ha!
Andra bloggar om: författande, fantasy
2006-09-25
När allt blivit rörigt
Jag stal mig lite tid idag igen och pysslade med min roman. Dock var jag så full av dåliga uppslag och feghet - sedan när blev det läskigt att redigera bort gamla misslyckade avsnitt??? - att jag fick ägna mig åt meta-författande istället. Den här bloggen kan sägas vara en sådan, men jag har ju en privat anteckningsfil också där jag kan resonera mer öppet kring teknikaliteterna ... med mig själv, alltså. Hellre det än bara sitta och stirra hjälplöst på röran.
Annars mår jag visst inte så bra just nu. Livet är jobbigt och ännu jobbigare blir det inom kort, pga jobb och familjesituation. Jag bävar. Och jag blir lite orolig för mig själv, för jag känner att jag påverkas på ett väldigt lömskt vis. Det är inte så att jag sover dåligt, eller att jag egentligen är fysiskt trött, eller att jag har ont i magen eller så. Snarare är det så att jag inte känner någonting längre. Jag är varken stressad eller avkopplad, jag bara går omkring och känner att livet inte är kul. Jag vill slippa ifrån allt ansvar ett slag, jag vill bli en självupptagen tonåring utan andra bekymmer än mina läxor, jag vill att någon annan fixar röran hemma, fixar maten, fixar allt. Det är helt knäppt att jag ska behöva få dåligt samvete för allt jag inte hinner med, när jag samtidigt vet att jag gör så gott jag kan. Att man ska skämmas för högen med ovikt tvätt och alla dammelefanter i hörnen fast man vet att man slitit häcken av sig dels för att klara en deadline, dels för att reda upp trassel med skolan, att man till sin fasa upptäcker att dygnet faktiskt inte har mer än 24 timmar och veckan inte har mer än 7 dygn.
Och så är jag så trött på de här kvällsdepressionerna. Nattsvarta tankar som faller mig i ryggen om kvällarna. Det finns bara ett botemedel, och det är att gå och lägga sig och försöka somna illa kvickt. Detta på tiden då man skulle suttit och författat, men jag behöver kanske inte ens säga att kreativiteten är totalt väck och ersatt av vims-tankar åt alla håll ...
Det är lurigt när batterierna börjar ta slut på allvar, när man inte känner något alarmerande utan bara känner sig allt mer olycklig och otillräcklig. Det kryper långsamt över en tills benen börjar kännas svaga. Får man någon gång lite tid över är man bara håglös och ledsen. Livet är helt enkelt inte roligt längre. En gång sysslade jag mycket med mental träning och avslappningsövningar, jag var riktigt bra på det. Idag vågar jag inte ens snegla på skivan för jag vet inte hur man gör längre, jag känner inte att jag har någon ostörd kvart ändå.
Annars mår jag visst inte så bra just nu. Livet är jobbigt och ännu jobbigare blir det inom kort, pga jobb och familjesituation. Jag bävar. Och jag blir lite orolig för mig själv, för jag känner att jag påverkas på ett väldigt lömskt vis. Det är inte så att jag sover dåligt, eller att jag egentligen är fysiskt trött, eller att jag har ont i magen eller så. Snarare är det så att jag inte känner någonting längre. Jag är varken stressad eller avkopplad, jag bara går omkring och känner att livet inte är kul. Jag vill slippa ifrån allt ansvar ett slag, jag vill bli en självupptagen tonåring utan andra bekymmer än mina läxor, jag vill att någon annan fixar röran hemma, fixar maten, fixar allt. Det är helt knäppt att jag ska behöva få dåligt samvete för allt jag inte hinner med, när jag samtidigt vet att jag gör så gott jag kan. Att man ska skämmas för högen med ovikt tvätt och alla dammelefanter i hörnen fast man vet att man slitit häcken av sig dels för att klara en deadline, dels för att reda upp trassel med skolan, att man till sin fasa upptäcker att dygnet faktiskt inte har mer än 24 timmar och veckan inte har mer än 7 dygn.
Och så är jag så trött på de här kvällsdepressionerna. Nattsvarta tankar som faller mig i ryggen om kvällarna. Det finns bara ett botemedel, och det är att gå och lägga sig och försöka somna illa kvickt. Detta på tiden då man skulle suttit och författat, men jag behöver kanske inte ens säga att kreativiteten är totalt väck och ersatt av vims-tankar åt alla håll ...
Det är lurigt när batterierna börjar ta slut på allvar, när man inte känner något alarmerande utan bara känner sig allt mer olycklig och otillräcklig. Det kryper långsamt över en tills benen börjar kännas svaga. Får man någon gång lite tid över är man bara håglös och ledsen. Livet är helt enkelt inte roligt längre. En gång sysslade jag mycket med mental träning och avslappningsövningar, jag var riktigt bra på det. Idag vågar jag inte ens snegla på skivan för jag vet inte hur man gör längre, jag känner inte att jag har någon ostörd kvart ändå.
2006-09-22
En ut till höger, en in från vänster ...
Jag insåg plötsligt att en person, som jag avfärdat ur berättelsen tidigare, egentligen borde vara kvar. In med X. Plötsligt blev det uppenbart att persongalleriet började likna en rysk tegelstensroman - något måste göras. Trots allt har ju målsättningen varit att skriva en alldeles ovanligt kort fantasyroman ...
Nu har jag bestämt mig för att rationalisera bort en annan person, vars enda funktion ändå varit att vara död hela tiden. Det kommer att bli mycket att korrigera. Men man får ju som bekant inte vara rädd för lite jobb när man skriver ...
Jag inser just att titeln på denna blogg kan tolkas på något slags politiskt vis, men så var det alltså inte.
Andra bloggar om: författande, fantasy
Nu har jag bestämt mig för att rationalisera bort en annan person, vars enda funktion ändå varit att vara död hela tiden. Det kommer att bli mycket att korrigera. Men man får ju som bekant inte vara rädd för lite jobb när man skriver ...
Jag inser just att titeln på denna blogg kan tolkas på något slags politiskt vis, men så var det alltså inte.
Andra bloggar om: författande, fantasy
2006-09-19
Jag vill, jag vill!
Oj vilken skrivlust jag plötsligt fick. Dessvärre upptäckte jag samtidigt att morgondagens leverans är fyra gånger längre än den brukar vara. Där rök de drömmarna.
Jag läser en intervju med Jan Guillou att han föraktar bloggande. Sånt slöseri med tid. (Sånt där man skriver när man vill skapa debatt och få uppmärksamhet, antar jag.) Å andra sidan har han tydligen tid att följa både den ena och den andra TV-serien. Det hinner inte jag i alla fall. Blogga ... hinner jag ju inte så mycket heller. Men det är ju nyttigt att skriva dagbok ibland och varför är det fulare att skriva den på nätet istället för att skriva den i hemlighet? Rent principiellt alltså?
Samtidigt kan jag konstatera att bloggarna för några år sedan var mer personliga än de är idag. Alla vet numera vilken stil det "ska" vara. Det bara blir så ...
Och så var valet över för denna gång. Det var ovanligt många bittra förlorare den här gången, eller är det återigen ett mediafenomen? Fortfarande var det ju så att det blev en majoritetsseger. Och något festligt är det att nya statsministern bara är ett år äldre än jag själv. Det har jag aldrig varit med om tidigare!
Jag hoppas att man får fler i arbete fast å andra sidan är jag lite pessimist. Vi behöver ett elastiskt och flexibelt socialförsäkringssystem och enklare regler för småföretagare, allt för att underlätta för dem som vill försörja sig på annat vis än genom ett traditionellt åtta-till-fem-jobb. Fast här är det ju lätt att säga tulipanaros. Jag förstår ju också att det kan bli knepigt att genomföra sådana saker.
Jag tillhör dem som är glada över valutgången. Inte minst är jag glad över att socialdemokraterna nu får en god chans att revidera sig och fräscha upp ett och annat. Det verkar behövas.
Apropå det är det dags att fortsätta jobba nu. Jag får försöka författa lite i huvudet när jag har lagt mig - jag brukar hinna ungefär en halv mening innan jag somnar.
Jag läser en intervju med Jan Guillou att han föraktar bloggande. Sånt slöseri med tid. (Sånt där man skriver när man vill skapa debatt och få uppmärksamhet, antar jag.) Å andra sidan har han tydligen tid att följa både den ena och den andra TV-serien. Det hinner inte jag i alla fall. Blogga ... hinner jag ju inte så mycket heller. Men det är ju nyttigt att skriva dagbok ibland och varför är det fulare att skriva den på nätet istället för att skriva den i hemlighet? Rent principiellt alltså?
Samtidigt kan jag konstatera att bloggarna för några år sedan var mer personliga än de är idag. Alla vet numera vilken stil det "ska" vara. Det bara blir så ...
Och så var valet över för denna gång. Det var ovanligt många bittra förlorare den här gången, eller är det återigen ett mediafenomen? Fortfarande var det ju så att det blev en majoritetsseger. Och något festligt är det att nya statsministern bara är ett år äldre än jag själv. Det har jag aldrig varit med om tidigare!
Jag hoppas att man får fler i arbete fast å andra sidan är jag lite pessimist. Vi behöver ett elastiskt och flexibelt socialförsäkringssystem och enklare regler för småföretagare, allt för att underlätta för dem som vill försörja sig på annat vis än genom ett traditionellt åtta-till-fem-jobb. Fast här är det ju lätt att säga tulipanaros. Jag förstår ju också att det kan bli knepigt att genomföra sådana saker.
Jag tillhör dem som är glada över valutgången. Inte minst är jag glad över att socialdemokraterna nu får en god chans att revidera sig och fräscha upp ett och annat. Det verkar behövas.
Apropå det är det dags att fortsätta jobba nu. Jag får försöka författa lite i huvudet när jag har lagt mig - jag brukar hinna ungefär en halv mening innan jag somnar.
2006-09-05
Ibland blixtrar det till ...
Mina funderingar om vingbärares äktenskap, vilka jag nämnde tidigare, sprang verkligen iväg. Oj vilken historia det gick att hala fram där helt plötsligt. Synd bara att den inte tillhör mitt nuvarande bokprojekt ... (Betrakta detta som en helgardering om ni inte skulle gilla Åsnornas Förbund - det kommer en bok till sedan. Och då blir det Jarga och Erlo för hela slanten igen.)
En sak kan man lätt konstatera, och det är att det bra att göra romaner om ämnet "Sex och äktenskap".
Visserligen pysslar väl Ulven också med sådant, även om han satsar mer på samboskap än giftermål. (Tanken på Ulven som gift är verkligen konstig. Jag vet inte varför - kanske för att han är en sådan tidlös person, hm ...) Men det blir nog mest som rekvisita. Ulven försöker hitta sig själv, han. Dessutom försöker han hitta sanningen om en del andra personer, vars förflutna innehåller diverse mörka händelser. Detta är en slags detektivbok även om det kommer att finnas plats för vissa kritiker att triumferande utbrista att de listade ut sanningen före slutet, haha! Det finns nämligen en grundmurad uppfattning om att det är detta som är det yttersta syftet med allt som liknar Deckare, att knäcka gåtan VEM GJORDE DET.
Själv läser jag myspysdeckare av en helt annan anledning, nämligen myspyset. Jag struntar i deckargåtan.
Jag glömmer för övrigt aldrig den kritiker, en riktigt sk*tstövel för övrigt, som gjorde sig bred över att jag dramatiskt avslöjade att de två huvudpersonerna i "Svart eld" var nära släkt - halvbröder, närmare bestämt. Vad han inte nämnde var att detta otroliga avslöjande (som alltså inte skulle vara så otroligt) kom i kapitel 3. Det var liksom aldrig poängen med den boken ...
Ingen verkar ha märkt att det fanns viss anledning att tro att denna "sanning" inte stämde, förresten ... även om Erlo tyckte sig se klara likheter mellan Jarga och fadern. Men nog fanns det en annan som Jarga liknade ännu mer?
Nu säger jag inte mer!
Jag har för övrigt använt en hel arbetsdag åt att skriva fakturor. Uppenbarligen borde jag jobba mindre och fakturera mer. Eller anställa någon - om det någonsin blir ekonomiskt möjligt. Det är snart val, hoho. Jag tror inte att det blir någon förändring efteråt heller.
Men den s k folkpartiskandalen ska jag anteckna, här finns stoff för flera romaner. Jaså, det kom en film om Watergate redan på 70-talet, å f-n. ("Alla presidentens män", sevärd eftersom Erlo spelar huvudrollen i den. Jag menar allvar.) Tjaa, nu ser jag inte riktigt samma proportioner i det ena som i det andra även om det finns en del uppenbara likheter.
Jag tror att jag ska uppsöka något Internet-café och därifrån se hur många partiers "topphemliga nätverk" jag lyckas hacka mig in i, möjligen med hjälp av närmaste tolvåring. Man kan väl kalla det ett kompetenstest - jag kräver en del av de personer som ska styra det här landet. Fixar ni inte era egna datornätverk tror jag inte att ni är kapabla att bilda regering heller.
En sak kan man lätt konstatera, och det är att det bra att göra romaner om ämnet "Sex och äktenskap".
Visserligen pysslar väl Ulven också med sådant, även om han satsar mer på samboskap än giftermål. (Tanken på Ulven som gift är verkligen konstig. Jag vet inte varför - kanske för att han är en sådan tidlös person, hm ...) Men det blir nog mest som rekvisita. Ulven försöker hitta sig själv, han. Dessutom försöker han hitta sanningen om en del andra personer, vars förflutna innehåller diverse mörka händelser. Detta är en slags detektivbok även om det kommer att finnas plats för vissa kritiker att triumferande utbrista att de listade ut sanningen före slutet, haha! Det finns nämligen en grundmurad uppfattning om att det är detta som är det yttersta syftet med allt som liknar Deckare, att knäcka gåtan VEM GJORDE DET.
Själv läser jag myspysdeckare av en helt annan anledning, nämligen myspyset. Jag struntar i deckargåtan.
Jag glömmer för övrigt aldrig den kritiker, en riktigt sk*tstövel för övrigt, som gjorde sig bred över att jag dramatiskt avslöjade att de två huvudpersonerna i "Svart eld" var nära släkt - halvbröder, närmare bestämt. Vad han inte nämnde var att detta otroliga avslöjande (som alltså inte skulle vara så otroligt) kom i kapitel 3. Det var liksom aldrig poängen med den boken ...
Ingen verkar ha märkt att det fanns viss anledning att tro att denna "sanning" inte stämde, förresten ... även om Erlo tyckte sig se klara likheter mellan Jarga och fadern. Men nog fanns det en annan som Jarga liknade ännu mer?
Nu säger jag inte mer!
Jag har för övrigt använt en hel arbetsdag åt att skriva fakturor. Uppenbarligen borde jag jobba mindre och fakturera mer. Eller anställa någon - om det någonsin blir ekonomiskt möjligt. Det är snart val, hoho. Jag tror inte att det blir någon förändring efteråt heller.
Men den s k folkpartiskandalen ska jag anteckna, här finns stoff för flera romaner. Jaså, det kom en film om Watergate redan på 70-talet, å f-n. ("Alla presidentens män", sevärd eftersom Erlo spelar huvudrollen i den. Jag menar allvar.) Tjaa, nu ser jag inte riktigt samma proportioner i det ena som i det andra även om det finns en del uppenbara likheter.
Jag tror att jag ska uppsöka något Internet-café och därifrån se hur många partiers "topphemliga nätverk" jag lyckas hacka mig in i, möjligen med hjälp av närmaste tolvåring. Man kan väl kalla det ett kompetenstest - jag kräver en del av de personer som ska styra det här landet. Fixar ni inte era egna datornätverk tror jag inte att ni är kapabla att bilda regering heller.
2006-08-28
Valtider!
Valreklamen har börjat dimpa ner i brevlådan. Bra, då kan man kanske ta reda på vad de tycker, de olika partierna, så att man kan göra ett ordentligt val den här gången ...
Wow ba', tänk att de allihop vill göra kommunen mer attraktiv att bo i, gynna företagarklimatet, miljön, äldreomsorgen, tryggheten, skolan och sjukvården! Det låter ju strålande - att de inte går ihop, alla partier, och gör gemensam sak eftersom de ändå vill samma sak? Fast de påstår ju hej vilt att De Andra, de vill göra allt sämre. Varför? För att de är Onda, kanske? Ska jag tro på det? Öh, vad sägs om lite valpropaganda riktad även till oss som har IQ överstigande 100? Vi finns faktiskt också.
Som vanligt är all propaganda ett verk av någon väloljad reklambyrå som valt en viss approach. Det ser åtminstone så ut. Och jag är mycket medveten om att det inte bara handlar om vad politikerna lovar, utan i vilken utsträckning de sedan ämnar hålla sina löften. Ja ja.
Det slutar - som vanligt - med att jag undrar om jag inte borde starta ett eget parti. Ett som gör Mer Bra och Mindre Dåligt. Vore inte det nå't? Eller åtminstone ett parti där man inser skillnaderna mellan utgift och investering. Jag är ingen ekonom, jag är inte helt haj på ämnet faktiskt, men just det där med utgifter vs investering fattar även jag. Politikerna gör det absolut inte. Hur kan de annars förklara att de "sparar" in på skolan och annat? Barnen är ju vår framtid, allt som läggs på dem är en investering. Inte för att barnen är gulliga och vi älskar dem, utan för att de kommer att styra världen om ett antal år, vare sig vi vill det eller ej.
"Sparåtgärder" som bara leder till större kostnader i någon annan ände är således rätt korkade. Man sparar in på antalet poliser och låter de existerande poliserna ta över sekreterarjobben i polishuset och så blir det fler brott och ... öh, vad kostar kriminaliteten? Man sparar in på speciallärare och några ungar faller igenom och några år senare är de inte direkt samhällets lönsammaste små medborgare. Här i min region sparade man in på sjukvården genom att slå ihop två sjukhus till ett så att man får åka hit för att få vård i sin sjuka fot och dit för att få vård i sitt dåliga öra. Fiffigt! Hur man gör om man har ont både i foten och örat samtidigt kan man ju fråga sig, man får väl hänga på ambulanserna som kör folk fram och tillbaka ... eller dela upp sig ...
Och hur mycket sparade man in på denna smarta reform? Just det, inget alls. Problemet var ju inte att det fanns sjukvård både här och där, utan att folk fick ont i fötterna och öronen.
Jag tror att jag skulle kunna pladdra länge här, om hur man är listiga och sparar in på gungorna för att sedan få desto drygare utlägg på karusellerna, men jag tror att jag avstår.
Unnade mig att ha lite roligt idag och skrev en mycket romantisk scen som ledde till många funderingar bland annat om vingbärarnas äktenskapslagstiftning. Det gav mig en massa häftiga idéer om helt andra saker - lustigt hur det ena kan leda till det andra. Helt klart är att den tredje boken kommer att handla mycket om kvinnor och politik, i denna kombination. Fråga mig inte varför det blidde så ... eller varför Åsnornas förbund kom att handla om en uppstoppad åsna och några vinhandlare.
Wow ba', tänk att de allihop vill göra kommunen mer attraktiv att bo i, gynna företagarklimatet, miljön, äldreomsorgen, tryggheten, skolan och sjukvården! Det låter ju strålande - att de inte går ihop, alla partier, och gör gemensam sak eftersom de ändå vill samma sak? Fast de påstår ju hej vilt att De Andra, de vill göra allt sämre. Varför? För att de är Onda, kanske? Ska jag tro på det? Öh, vad sägs om lite valpropaganda riktad även till oss som har IQ överstigande 100? Vi finns faktiskt också.
Som vanligt är all propaganda ett verk av någon väloljad reklambyrå som valt en viss approach. Det ser åtminstone så ut. Och jag är mycket medveten om att det inte bara handlar om vad politikerna lovar, utan i vilken utsträckning de sedan ämnar hålla sina löften. Ja ja.
Det slutar - som vanligt - med att jag undrar om jag inte borde starta ett eget parti. Ett som gör Mer Bra och Mindre Dåligt. Vore inte det nå't? Eller åtminstone ett parti där man inser skillnaderna mellan utgift och investering. Jag är ingen ekonom, jag är inte helt haj på ämnet faktiskt, men just det där med utgifter vs investering fattar även jag. Politikerna gör det absolut inte. Hur kan de annars förklara att de "sparar" in på skolan och annat? Barnen är ju vår framtid, allt som läggs på dem är en investering. Inte för att barnen är gulliga och vi älskar dem, utan för att de kommer att styra världen om ett antal år, vare sig vi vill det eller ej.
"Sparåtgärder" som bara leder till större kostnader i någon annan ände är således rätt korkade. Man sparar in på antalet poliser och låter de existerande poliserna ta över sekreterarjobben i polishuset och så blir det fler brott och ... öh, vad kostar kriminaliteten? Man sparar in på speciallärare och några ungar faller igenom och några år senare är de inte direkt samhällets lönsammaste små medborgare. Här i min region sparade man in på sjukvården genom att slå ihop två sjukhus till ett så att man får åka hit för att få vård i sin sjuka fot och dit för att få vård i sitt dåliga öra. Fiffigt! Hur man gör om man har ont både i foten och örat samtidigt kan man ju fråga sig, man får väl hänga på ambulanserna som kör folk fram och tillbaka ... eller dela upp sig ...
Och hur mycket sparade man in på denna smarta reform? Just det, inget alls. Problemet var ju inte att det fanns sjukvård både här och där, utan att folk fick ont i fötterna och öronen.
Jag tror att jag skulle kunna pladdra länge här, om hur man är listiga och sparar in på gungorna för att sedan få desto drygare utlägg på karusellerna, men jag tror att jag avstår.
Unnade mig att ha lite roligt idag och skrev en mycket romantisk scen som ledde till många funderingar bland annat om vingbärarnas äktenskapslagstiftning. Det gav mig en massa häftiga idéer om helt andra saker - lustigt hur det ena kan leda till det andra. Helt klart är att den tredje boken kommer att handla mycket om kvinnor och politik, i denna kombination. Fråga mig inte varför det blidde så ... eller varför Åsnornas förbund kom att handla om en uppstoppad åsna och några vinhandlare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
