Ett svårt fall av Internetberoende

Jag satte mig vid datorn för att kolla väderprognosen på SMHI.

Nu, två timmar senare, kom jag återigen ihåg att jag skulle kolla SMHI. Så nu har jag gjort det. Det blir regn och kulingvarning imorgon.

Vad jag gjort under den här tiden när jag bara skulle ...? Öh, ja, vet inte riktigt. Måste ha surfat. Det är med andra ord som vanligt.

Imorgon stänger jag av skiten så att jag kan jobba igen. Jag har ett program som kan spärra webbläsaren åt mig under vald tidsrymd. Varje gång jag ska trycka på knappen och aktivera det, får jag lite ångest. Varje gång jag har gjort det, känner jag mig upprymd, som om någon just har befriat mig från något.

I övrigt råder ett visst lugn här eftersom influensan vill avsluta gästspelet med en sjurungande hosta som gör att man inte kan föra normala samtal. Förrförra året åkte jag på en mycket värre hosta som dessutom höll i sig en månad. Till slut var det faktiskt omöjligt för mig att yttra en hel mening utan att jag avbröt mig själv med ett hiskeligt hostanfall. Bättre hälften led av något liknande.
Så for han till USA. När han var där, chattade vi med varandra över MSN. Jag skrev: "vad skönt att vi äntligen kan prata med varandra igen" ...
Det löjliga var nämligen att vi först då, över MSN och tvärs över jordklotet, kunde föra ett samtal igen utan att hosta sönder det. När vi befann oss i samma rum gick det minsann inte, eftersom det då kändes för larvigt att sitta och skriva till varandra. Kom inte och säg att det inte finns poänger med Internet.

Gode Gud, gör mig till bloggdrottning!

Har man sett, här har Aftonbladet en artikel om hur man går tillväga för att bli bloggdrottning. (Tjejen i artikeln ska visst vara en sådan, jag har aldrig hört talas om henne, okej - tur för henne kanske. Se tidigare inlägg.)

Jag vill också bli bloggdrottning. Jag menar, vem vill väl inte det? Jag läser ... ööh, vänta lite nu. Hon tycker att man ska ägna sig åt "extrem shopping". Typ inte det jag gör några gånger i veckan när jag stönande drar iväg till Coop Forum och bunkrar mjölk, toapapper, falukorv och en himla massa andra förnödenheter som en barnfamilj behöver? Vi har åtminstone kommit ifrån blöjstadiet, bokstavligt talat.

Nähä, kläder var det visst. Jag utgår från att nya vinterjackor till ungarna inte heller räknas då. Det finns nämligen ingen som helst glamour i detta. Jag förstår ingenting. Vad är det för roligt och spännande med att åka och handla? Jag vet att jag är elak igen, men är det inte snarare extrem självupptagenhet man tydligen ska hålla på med? Och där finns det ju inte plats för barn och matkassar och föräldramöten.

"Lev ditt liv genom bloggen". Vet inte om mina närmaste skulle bli så himla glada om jag började lämna ut dem i min blogg. Vet inte om ni andra skulle bli så himla glada om jag började lämna ut mig i min blogg, höhö. Vill ni veta vad jag äter till frukost? När jag var hos frissan sist? Vilken tröja jag beställde på Ellos?
Verkligen? Allvarligt? Nej, jag trodde väl det.

Jag bloggar för att det är ett slags skrivexperiment. Dessutom är det ju ett sätt att göra lite reklam för sitt eget skrivande, förstås. Om jag ger ut en bok igen lär jag ju nämna det här, "några" gånger. Dessutom hoppas jag förstås att någon annan kanske ska få lite rolig underhållning för några ögonblick, någon gång åtminstone.

Men bloggdrottning, nää, jag vet inte. Tror inte det, faktiskt. Gode Gud, gör mig till nobelpristagare.

The Ghosthand - er dementor på nätet

Vad ska vi skriva om nu då?
Det är en hemsk fråga som en författare helst inte erkänner att hon någon gång ställer sig ... Nejdå, varje äkta författare är liksom fylld till brädden av porlande inspirationsvatten som sprutar ur henne likt en fontän ...

... bildlikt, alltså, inte bokstavligt. Äsch, den metaforen blev ett riktigt magplask. Jag ska vid tillfälle samla ihop fler sådana, för jag tycker att misslyckade metaforer är hemskt roliga.

Men frågan ovan riktades egentligen till våra nyhetsmedier. Det måste vara hemskt att leva på att rapportera om nyheter och så ... händer inget? Åjo, det gör det ju alltid. Men vi har väl alla märkt att vissa händelser blir uppblåsta till sådana proportioner att det verkar lätt desperat, och därmed skapas en konstig bild i allas våra medvetanden. Har ni sett den där teckningen på hur hjärnan uppfattar kroppen, om man ser till hur nervimpulser behandlas? En gräsligt förvriden teckning som består av mestadels mun, ögon, händer och fötter. Den talar ju i viss mån sanning, men alla kan ju se att den är förvrängd. Trots allt består vi ju inte av 75% mun och resten händer. (Dock kan man fundera lite över det intressanta faktum att alla barn som ritar, och då menar jag alla, alltid ritar huvudfotingar innan de börjar rita kroppar.)
Men vår verklighetsuppfattning, formad av medierna, är väl ungefär lika knepig som den där teckningen.

Just har det varit Svininfluensan som varit på tapeten ett slag. Efter att ha varit världskrigsrubrik i pressen en tid, moderna tiders digerdöd, har den nu börjat reduceras till allmängods och är därmed inte lika kul att skriva om längre. Till och med sådana nollor som jag har ju alltså fått den. Hela familjen har suttit isolerad här i huset i en vecka. Host, host. Äkta hälften flög hem den från en utlandsresa, hela resesällskapet verkar ha däckat, hela den här familjen likaså. Alltså tror vi att det är svininfluensan, även om det finns folk i ens närhet som tvivlar bara för att det är lilla vardagstrista jag som drabbats - det finns alltid de som undrar om man verkligen känner den där kändisen och verkligen skriver böcker på riktigt och så vidare. Den grå musvardagens märkliga krock med mediernas gyllene idévärld.
Alltnog, vi utgår från att detta var den riktiga svininfluensan eftersom alla symptom stämmer på pricken och eftersom smittsamheten tycktes vara så gott som hundraprocentig denna gång, och eftersom svininfluensan faktiskt är den som är inne just nu. Jag kom aldrig över 39 i feber. Annat var det 2005, då blev det ambulanstur till sjukhuset och lunginflammation och hela faderullan för min del. Jag kom inte i tidningen för det! Den satans flunsan hade minsann inte ens något namn!

Där ser man, allt jag rör vid blir aska.

Så vad ska våra stackars tidningar skriva om nu då, när Spökhanden berört senaste fräcka nyheten med sin glamourdödande smitta? Jo - jag får konstiga nöjen när jag sitter härhemma i isoleringen och inte orkar författa - man skriver om ... en anka? Eller förlåt, kändis var hon visst, nivetsäkertvem, men nu tänker jag inte skriva namnet igen. Jag undrar vad som har tagit åt världen. En tant säger lite provokativa saker i något slags reportage och plötsligt är hon jättekändis och det pinsamma kändisfjäsket sprutar igång på allvar.

Jag har av sjukdomen elak vorden blivit, och därför tänker jag berätta sanningen, nämligen att jag tyckte att hon såg rätt fräsch ut för att vara 50, när jag såg henne på bilderna. Sedan fick jag veta att hon inte alls var 50 utan yngre än jag. Och att hon delar ut goda råd om hur man gör för att se yngre ut.
Åh. Då skulle jag också kunna göra det. Toppen. Men jag är trött på att se rubrikerna om henne. Hon är faktiskt ovanligt ointressant. Och min karl är mycket yngre, snyggare, sexigare, roligare och troligtvis smartare än hennes. Så något gjorde även jag rätt ... Ingen som vill bjuda in mig till något pratprogram för att höra hur jag gjorde, eller?

Sedan blev det rån istället. Nya rubriker! Nu minsann! "Helikopterrånet" - var det pengar eller en helikopter de snodde, alltså? Jo, det var pengar. Nu är polisen bekymrad över att rånarna blivit för "hjältemodigt" framställda i pressen - polisen får skylla sig själva om de kommer med sådana vördnadsfulla uttalanden om "proffsjobb" och så vidare. Men det var alltså pengar som rånarna kom över? Kontanter, ok? Ska vi säga några hundra miljoner - i tusenlappar?

Öh? Och detta skulle kallas smart? Ingen som känner att det i dagens läge faktiskt är STENKORKAT att sno åt sig så mycket kontanter?

För vad ska man ha dem till? Man kan inte sätta in hela rasket på banken. Man kan inte köpa alltför dyra kapitalvaror eller göra några investeringar med dem. Överallt där alltför stora summor dyker upp i kontant form blir det misstänksamhet och utredningar. Antingen får man ligga lågt - och vad har man då för glädje av sedlarna, mer än som kuddstoppning? - eller också får man leva med vetskapen att det bara är en tidsfråga innan man åker dit. Man kan inte fara utomlands med svenska pengar. Möjligen kan man göra affärer i undre världen, men det låter faktiskt inte särskilt roligt. Det hela utmynnar i den lille mannens förvridna dröm om vad ekonomisk frihet egentligen innebär.

Det kvittar väl hur många miljoner och miljarder man har i madrassen om man ändå måste leva som en jagad människa? Om man ändå aldrig kan göra de där riktigt stora och avgörande investeringarna? Om den enda frihet man har är friheten att köpa ytterligare ett antal prylar som man sannolikt inte behöver? (Gud, jag måste verkligen städa härhemma - nå, det får bli när jag blivit lite piggare.)

Jag kan tycka att "Jönssonligan" är underhållande. Men så är de ju rätt töntiga också.

Alltså, jag tror visst att det är bra att ha mycket pengar, det vill jag också ha. Men jag tror att de enda pengar man i längden kan ha glädje av, är sådana om man förtjänat på ett någorlunda hederligt vis och därför kan använda öppet. Dessutom vet vi alla att lycka inte kan köpas för pengar. Nej - det är inte bara ett sådant där desperat litet talesätt. Det finns seriös forskning som visar det. Lycka har väldigt lite med yttre omständigheter att göra, inräknat ekonomisk ställning och egen hälsa. Lycka är något man hämtar långt inifrån sig själv.

Eller, om vi ska uttrycka det så här istället: vem blir glad av att begå ett rån?

Sådärja, nu ska jag ta en paus och fundera på vem och vad jag härnäst ska avglorifiera med mitt själsdödande och närgångna tafsande.

Rapport från ...

Här skulle jag ha skrivit en flashig rapport från Bokmässan i Göteborg, där jag skulle gått och minglat idag. En färgrik berättelse som naturligtvis inbegrep det obligatoriska strulet med dit- och hemresa, festliga anekdoter om hur fånigt vissa kändisförfattare kan bete sig IRL, en uppräkning av böckerna jag köpte och dem jag nästan köpte, en kort resumé av något mer eller mindre kul seminarium och en himla massa suck över den ofantliga trängseln inne på Mässan, naturligtvis med en jämförelse av hur det var sist - år 2000, när jag var debuterande författare och hade mitt porträtt uppslaget i jätteformat i NoK:s monter och läste högt för en hel seminariepublik.

Osv.

Yay! Men allt detta slipper ni, för jag fick svininfluensan istället. Tror att det är svininfluensan i alla fall. Inte jättefarligt men rätt jobbigt ändå. Hela familjen har blivit sjuk, utom hunden som tycker att vi är supertråkiga. Och Bokmässan missade jag alltså, snyft.

Jaja. Snart är det ju jul i alla fall.

Mot djupet

En sak jag hatar är detta ständiga: så fort jag tycker att jag börjar komma någon vart, att något börjar ta form, är det som om ytterligare ett lager skalas av och jag ser hur ytterligt djävla kasst det är, det jag var så stolt över så sent som häromdagen.
Mitt språk och jag, vi är inte sams just nu. Vi är snarare osams som ett par som varit ihop alldeles för länge och borde gå skilda vägar. Ja, hur nu det skulle gå till i just det här fallet. Dessutom skulle jag då behöva en ny "partner" och var får jag den ifrån?

Jag lever på hoppet. Jag hoppas - för vad skulle jag annars göra? - att det verkligen är lager som skalas av, och att jag är på väg ner på djupet. Snart har jag kanske nått kärnan och nirvana. Eller också är jag fullständigt vilse och borde göra något bättre av mitt liv. Jag vill vässa mitt språk, och det är ungefär som att vässa en blyertspenna; där kan man som bekant veva runt tills hela pennan är väck, utan att man hade någon större glädje av det.

Jag ligger lite lågt med bloggandet just nu, för jag ligger lågt med hela Internet. Behöver vara ensam och koncentrera mig ett slag. Det händer att jag kikar på andras bloggar. Ibland blir jag avundsjuk på er andra bloggare. Ett sådant frimodigt berättande om det dagliga livet! Jag känner att just det där inte riktigt ligger för mig. Fast faktum är att jag skriver lika frimodigt själv, men jag använder min privata dagbok till det, den som är så hemlig att knappt ens jag själv får läsa den. För övrigt avskyr jag att gå tillbaka i gamla dagboksanteckningar och kika på dem.

Jag vässar, hoppas och förtvivlar. Idag har jag dessutom slagits med en krånglande dator i flera timmar. Det är som om de har någon slags humörsensor, de små rackarna.

På tal om en ny partner funderar jag på att börja med kalligrafi igen. Det var roligt även om jag aldrig hann bli bra på det. Men det var enormt tillfredsställande att göra något konkret vackert av en text, alltså inte bara något abstrakt. Det lade till en helt ny dimension. Jag valde en gång att smycka ut några välkända diktrader av Fröding:

Över bygden låg tindrande stjärnfager natten,
det låg glimtande sken över skvalpande vatten
i den lövskogsbekransade sjön,
det kom doft ifrån klövern på blommande vallar
och från kådiga kottar på granar och tallar,
som beskuggade kullarnes krön.

Ordet "lövskogsbekransade" blir otroligt vackert när man försöker göra bokstäverna till små konstverk. Ja, detta kan jag ju trösta mig med, när mitt eget språk tycks svika mig. Jag får leta fram pennorna igen.

Per och Pjotr har nåt ihop

Efter nyår ska jag få höra det här på riktigt:



Fast med Per Tengstrand - joho - och inte Evgeny Kissin som spelar här, även om man kunde tro att det var Leo diCaprio. (Lustigt nog ser en av violinisterna också ut som Bill Murray även om jag inte tror att det är han. Men dirigenten ÄR Karajan.) Möjligen hädar jag nu, men jag tycker att unge Kissin inte låter riktigt färdigmogen med den här konserten. Musik är teknik. Och något mer, det är svårt att sätta ord på det, men det är någon slags stabilitet som jag tror kommer med åren. Eller kanske personlighet, självförtroende? Skriver jag, och låtsas som om jag vet precis vad jag pratar om. Nåja, det var ju ett tag sedan den här inspelningen gjordes och idag är väl Kissin ansedd som en av de största stjärnorna.

Men jag ska få höra det här. Jag ska. På riktigt! Tjohoo! Som skrajsen liten student satt jag på mitt rum med en ärvd grammofon och spelade den här konserten så att det knastrade i de hembyggda högtalarna. Och drömde, vagt och oprecist, om att någon gång få höra detta på riktigt. Det var tjugo år sedan. Det finns några takter precis på slutet i första satsen, efter tjugo minuters bombastiskt harvande, som brukar göra mig tårögd, när man äntligen, äntligen hittar tillbaka till det första temat och kommer hem igen, det som jag tidigare önskade kunde vara för evigt. Jag brukade sitta med pickupen och lyfta upp den efter ungefär tre minuter och börja om från början. Om och om igen.

Det är så här man skriver bra böcker också. Teman som introduceras och sedan avlöser varandra, vävs in i varandra och precis på slutet snor ihop sig till den stora sensmoralen. Det tog mig alltså tjugo år innan jag började fatta konstruktionerna av de här långa konsertstyckena. Nu ska jag försöka göra det med skrivandet också.

Fyra månader kvar. Får väl roa mig med det här under tiden:

Kreativa promenader

Det slår aldrig fel. Man sitter vid sitt skrivbord och tragglar och kämpar och arbetet går faktiskt ganska så trögt ... och så inser man att dagen börjar gå mot kväll och att vädret är oslagbart fint, varpå man lockar på vovven och går ut, över stengärdsgården och in i skogen för att plocka av alla de där fina kantarellerna som har stått på tillväxt under senaste veckan.

Osis. Någon annan hade visst hunnit före, hoppsan då. Nåja, det var väl inte hela världen, det finns fortfarande svamp kvar i kylskåpet sedan förra omgången och då minns jag att det var otroligt jobbigt att rensa all den där svampen. Bättre hälften gick dessutom åt andra hållet och hittade svamp även idag, så nog finns det.

Men nu handlade det inte om svamp. Utan om vad som händer när man struntat i svampletandet och bara strosar längs vägen. Varmt som mitt i sommaren, fast solen står sådär lågt och lyser så gyllene som den bara gör på indiansommareftermiddagarna. Det är dååå ... man kommer på vad man skulle ha skrivit. Plötsligt stiger en scen helt glasklar fram i ens inre och man går där med stirrande blick och befinner sig i anden på en helt annan plats i något parallellt universum. Hjulen snurrar igen. Det är så jäkla typiskt, alltid när man är ute och går! Då kommer idéerna!

Så man går hem igen, tillbaka till skrivbordet för att åstadkomma något nu när spindelväven äntligen tycks ha rensats ur hjärnan.

Öh. Ja, var var jag nu?

Hej du glade, ta en spade

Jag bad häromdagen en vän att uppmana mig att gräva ner mig med min roman och inte visa mig igen förrän den var klar.
"Okej", blev svaret, "gräv ner dig med din bok och visa dig inte igen förrän den är klar".

...

Jamen, eftersom du tjatar så! Då gör jag väl det! (Vi ses i Malmö efter nyår, kompis!)

Kan annars bara notera att det blivit två besök i simhallen på tre dagar. Jag älskar simhallar. Jag tycker att de känns så underbart lyxiga. Det är så varmt därinne att man kan dra omkring i badkläder även om det är mitt i vintern ute, och så kan man plaska omkring i varmt, skönt vatten och låtsas att man är på Bahamas eller nåt. Man kan motionera frenetiskt eller bara slappa, man kan äta glass och man kan skutta från trampolinerna om man törs. Jag törs inte. Efteråt kan man sitta och mysa i en skön bastu och göra sig riktigt fin. Det enda som inte är fint i badhus är att där uppenbaras allas våra skavanker. Med undantag för de aktiva i lokala simklubben har de flesta inte riktigt ... öh, fotomodellkroppar. Långt därifrån. Ni grabbar som drömmer om att kika in i damernas duschrum - låt bli. Det är inte ... nej, ni vill inte se det där. Lita på mig. Och så tycker jag att man kunde bistå med bättre hårtorkar och sminkspeglar på badhusen.

På tal om detta läste jag häromdagen att det inte blivit någon succé för Malmös (?) giv med toplessbad i simhallen. Dvs kvinnor får vara topless därinne om de vill, för att det ska vara jämställt och så. Det är bara det att inte en enda vill vara det. Som man förklarade det: 99% av de som var positiva till förslaget var ju män, som ville titta.

Hähä. Efter sådana uttalanden lär inte toplessbadandet bli mer populärt, om man så säger.

Men den kommunala service som jag brukar gilla mest är ändå biblioteken. Hurra för bibliotek, säger jag bara. När jag är i en stad och vill göra något roligt (som inte är dyrt, omoraliskt eller fettbildande, alltså) går jag till stadsbiblioteket. Där kan jag sedan sitta i många timmar och bara mysa. Jag går omkring bland hyllorna och botaniserar bland tidskrifter och spännande böcker som jag aldrig hört talas om, funderar på om jag vill veta något om något och letar upp litteratur om det. Kikar på andra besökare som läser och studerar, alla ser så inspirerande flitiga ut. Känner doften av gamla böcker. Mmm. Jag skulle kunna bo där i flera dagar i sträck.

Men nu ska jag gå och gräva ner mig ...

Alla dessa trådar ...

Jag sitter med min väv, just nu realiserad i Writer's Café, och det är en imponerande karta med noteringar och anteckningar och citat. Anslagstavlor av det här slaget har funnits i en halv evighet. Jag läste att Kerstin Ekman körde med ett gammalt lakan på väggen där hon nålade upp lappar med anteckningar. (Det där har jag möjligen skrivit någon gång förut.) Själv är jag tacksam över att kunna göra det i datorn. En riktigt stor skärm är dock en fördel. Det har jag.

Efter mitt prat igår om fossiler och att även bipersonerna behöver sin historia (uppnålad på anslagstavlan, på en egen liten tidsaxel), är det faktiskt en viss film som spökar i huvudet på mig. Den är ett slående exempel på den här berättartekniken - fullt synlig, ingenting undangömt.

Håll i er: "Skyskrapan brinner", katastroffilmklassikern från 1974.
Den var stilbildande på sin tid. Jag tror inte att den var först i sin genre, men den hade i alla fall stor genomslagskraft och följdes av en lååång radda filmer på temat "olika människoöden som förs samman av en stor blaffig katastrof: orkan, översvämning, jordbävning, lavin, vulkanutbrott, fartygskatastrof, YOU NAME IT. Jaja, jag minns nu "San Francisco" om den där jordbävningen, den var ju långt tidigare.

Berättartekniken är alltså slående enkel, och därför värd att studera. Man har alltså en stor händelse, ganska kort och koncis i tiden, som har en förödande inverkan på hela omgivningen. När det gäller "Skyskrapan brinner" inser man ju ögonblickligen vad som var grundidén. Det var knappast "genialisk ung arkitekt har en jävligt dålig dag på jobbet", ej heller "nolla till ingenjör försöker impa på sin krävande far genom att fuska", ej heller "skrupulös gambler och bedragare blir en bättre människa när hans ungdomskärlek förlåter honom". Alla dessa trådar finns förvisso med i filmen, men ingen ska inbilla mig att någon av dem var själva fröet till historien. Nej, det var sannolikt det mest uppenbara: brand utbryter i skyskrapa och det gäller att rädda folket därinne.

Enkelt. Mycket enkelt. Sedan är det bara att bygga på, enligt ungefär de principer jag pratade om igår. Personerna i rollistan, även de i mindre roller, fick lite olika utgångspunkter och öden. Ja, elden också. Den är en karaktär i sig, och därför redovisar filmen ordentligt hur branden uppstod. Den har en logisk orsak. Det är bra. Något som också är mycket bra i den här filmen är att man faktiskt noga följt principen att låta varje person vara huvudperson i sin egen historia. De är rätt många. Man ser tydligt de olika linjerna, och när man låter dessa stråla samman kring ett gemensamt problem - dvs att det brinner - blir det en lagom underhållande och dynamisk blandning. (Det enda som verkligen stör mig i filmen är att telefonerna upp till takvåningen funkar hela tiden, trots branden. Ologiskt värre, men annars blev det väl lite för svårt att lösa vissa knutar.)

Det är som sagt ett väldigt lättfattligt koncept. Fast egentligen byggs de flesta historier upp kring den här principen, även om många gör det något mindre uppenbart än "Skyskrapan brinner". Men just därför är denna film värd att studera, eftersom den så att säga tar det från grunden, utan att vimsa bort begreppen. De flesta bra historier, även om de är aldrig så komplicerade, brukar använda en händelse som nav, själva fokalpunkten. Här är det alltså branden - mer uppenbart än så kan det ju inte vara. I genomsnittliga deckare är det förstås mordet. I "Sagan om ringen" är det en ring ... (nej, jag försöker inte idiotförklara någon). Men sedan kan man bre ut sig rätt rejält åt alla håll. Man bygger människoöden före och efter detta nav, och när man har en sådan punkt att hänga upp sig på kan man föra samman de mest omaka karaktärer. Detta är kollektivromanen i sin kärna. Det kan bli en sagolik väv och som författare har man förstås jättekul.

Sedan vill man kanske inte göra en kollektivroman. Nå, då är det enkelt: man undertrycker helt enkelt de historier man inte vill berätta, låter dem på sin höjd antydas någonstans ute i periferin. Men som författare bör man vara medveten om att de finns. Annars riskerar man att hamna i ett väldigt torftigt och introvert litet universum. Vi har alla råkat ut för den typen av historier, där huvudpersonen tycks vara den enda som lever medan alla andra bara står i stand-by. Det är något onaturligt och livlöst över dem. Och jag är inte den enda som stört mig på det typiska Star Trek-greppet där hjältarna far på expedition ner till den där främmande planetens yta och tar med sig någon rödklädd kille ur skeppets säkerhetsstyrka, en stackare som inte får något förnamn, knappt några repliker och självklart inga närbilder. Vi fattar direkt att den där kommer att vara död inom tio minuter. Det slår aldrig fel.(Fenomenet kommenterades i den roliga Star Trek-parodin "Galaxy Quest".)

De flesta berättelser, även om de berättas ur en enda persons synvinkel, handlar om någon form av interaktion med omgivningen. Annars tror jag inte att det blir särskilt bra. Därför måste omgivningen fungera lika bra som personen själv. Och därför rekommenderar jag en titt på "Skyskrapan brinner". Där är hela receptet snyggt utlagt till allmän beskådan utan att sno in sig i förvirrande finesser ...

Möjligen förefaller jag vulgär som alltid ska hala fram de mest publikfriande, pretentiösa, banala hollywoodexemplen när jag ska prata om bra historier, men det får ni leva med. I något kommande inlägg kommer jag att hylla "Spider-Man" också. Och jag fortsätter att blogga oredigerat direkt ur mitt skrivarbete, roligare än så här blir det inte.

En torrboll bekänner

Jag återkommer till min gamle kompis Stephen King och hans fossiler i marken. Ja, med kompis menas inte bokstavligen, mer om detta nedan.
Han menar alltså, som jag tidigare återgivit, att berättelser är som fossiler i marken. Man frilägger dem försiktigt, ben för ben, tills det börjar hänga ihop. Konstigt nog hänger det nämligen ofta ihop riktigt bra om man bara är väldigt varsam.

Men intriger ska man alltså inte försöka tota ihop, enligt King alltså. En intrig är som en "larmande tryckluftsborr", den sabbar ofta mer än den frilägger.

Dessa ord kommer att göra honom mer berömd än hans skräckromaner - de jag inte läst - om det inte redan skett.

Han beskriver sitt eget arbetssätt ungefär så här: han kommer på en skruvad situation av något slag, ett what-if-scenario. Han för in personerna, alltid "pappdockor" till en början utan särskilda personlighetsdrag, och bygger sedan vidare med sitt fossilfriläggande. Här hänger jag inte riktigt med, för jag brukar vara snabb just med personteckningen. När jag kör fast i handlingen är det nämligen antingen jag som måste hitta på någon intressant vändning - medelst det där bespottade intrigbygget, alltså - eller också får jag överlåta det till personerna själva. Då vill det faktiskt till att de har någon slags personlighet, ja. Annars lär de stå som figurerna i The Sims och bara vänta på att man ska välja något åt dem.

Jag tycker inte heller om att hitta på intriger. De blir sällan särskilt bra. Just nu vet jag inte om jag håller på med intrigbygge, jag tror inte det. När jag för in en bifigur i handlingen, om än aldrig så liten, måste jag ge dem en alldeles egen liten historia för en stund. De dyker ju upp för att deras vägar på något vis korsar huvudpersonernas, för att de kommer att ha någon slags inverkan på huvudhandlingen. Jag måste veta hur de kom dit. Så jag rullar historien bakåt och skissar upp en tidslinje och några karaktärsdrag, några händelser som präglat personen ifråga. Det kan vara väldigt roligt. Särskilt roligt blir det när man har ett antal sådana tidslinjer och personer. De snubblar över varandra och plötsligt börjar det hända saker. I slutänden får de kanske inte alls komma till tals i den nerskrivna berättelsen, men det blir en rikare värld för mig i alla fall. Och risken för psykologiska manusluckor, s k out-of-character-situationer, minskar avsevärt.

Det kan ju låta snyggt när man beskriver det. Men risken finns att det blir som en TV-såpa allting. Där stoppar man också in den enda gästskådisen efter den andra och väver på i all oändlighet, eller så långt skådisarnas kontrakt räcker. Det är ett i längden hemskt tråkigt sätt att berätta på, anser jag. Jag vill ha en kulmen, en poäng och ett slut. Vill jag se något som bara rullar på kan jag ägna mig åt verkliga livet istället.

En annan nackdel med den här personcentrerade handlingen är att den är ett helsicke om man ska göra något som liknar en deckare, vilket jag gör nu. Det var lättare i "Svart eld". Där blossade de våldsammaste känslor upp och orsakade alla möjliga passionerade konflikter, och när olika personers intressen kolliderade blev det förstås extra spännande. Den här gången väljer jag alltså en annan form av berättande, där en historia ska nystas fram bakifrån på gammalt känt deckarmanér. Men det är ju så lagom lätt när alla dessa nyckfulla figurer ideligen ska hitta på nya idéer och konflikter. Jag får gå tillbaka ideligen och göra om. Det är spännande, men jobbigt.

Nu har jag alltså lärt mig att deckare byggs upp på ett annat sätt än ett s k drama. Och nu förväntas jag kanske fälla min dom över vilken genre som egentligen är finast. Näpp, hörni. Om man läser de artiklar jag länkade till i tidigare inlägg, hamnar man snart i resonemang som tycks gå ut på att deckaren "trivialiserar", att den helt enkelt inte är lika bra som mainstreamromanen. Skitsnack, säger jag. Fortfarande har kvalitet och genretillhörighet inte någon direkt koppling. Det är olika arbetssätt men fortfarande får kvalitetsbedömningen ligga på ett individuellt plan.

Jösses. Kolla här vad denna blogg börjar bli knastertorr. Ghosthand goes desert. Jag inser att jag, som nu har trampat långt ut i författandets grå vildmark, har blivit väldigt teoretiserande och opersonlig. Det är modernare med personliga bloggar. Man får nog mer läsare då.

På tal om detta tog Expressen nyligen upp frågor om bloggetikett. Som i den här krönikan av Ebba von Sydow. (Tycker mig ha hört namnet förut, men, ve och fasa, jag kan inte riktigt placera det och avslöjar återigen min kändis-okoll.)

Det jag häpnar över är att temat för de här artiklarna. Här kan vi lära oss att det inte är okej att lämna ut "hel- och halvkändisars privatliv" genom att blogga om allt de sagt och gjort i privata möten. Det är inte okej att göra det med okändisar heller. Det som skrämmer mig är att detta överhuvudtaget måste sägas, att det inte är en självklarhet.

För mig har det i denna blogg alltid gällt att jag bara sätter ut personers namn när det rör sig om kända personer som är i sin yrkesroll. När de klivit ur denna yrkesroll, eller om de är personer som inte valt att vara "kända", utelämnar jag namn och ansikten. Priset blir förmodligen något som jag själv får betala; eftersom så många andra nogsamt redovisar sådana detaljer, kan man ju dra slutsatsen att jag är en himla trist person som aldrig har något kul att berätta.

Okej, jag bjuder på det. Jag är nog ganska tråkig när jag tänker efter, så det kan väl stämma.

Om någon har blivit omnämnd på anonymt vis i den här bloggen och önskar mer piffig publicitet, får ni väl hoa lite så rättar jag till det. Annars fortsätter jag så här, och ni kan räkna med fler knastertorra inlägg om berättarteknik och Konsten.

Mer om manifest ...

Oj då. När jag ändå var igång och snurrade runt i kulturdjungeln hittade jag ytterligare en artikel på temat "romanens död", denna gång från 2007.

Herregud! I den påstår Ernst Brunner - jag utgår från att han menade allvar - att "han på senare år har träffat många författarkollegor som oberoende av varandra har funderat över att sluta skriva". Allt för att de, om jag fattar det rätt, inte får vederbörlig uppmärksamhet utan trängs ut av de där hemska populär- och deckarförfattarna ...

Säg att du skojade, Ernst. Säg att du bara gjorde en sådan där desperat publikfriare som den som Magnus Uggla raljerade över, vilket jag nyligen kommenterade. Annars blir jag nervös på allvar.

Nä, vet ni vad. Nu ska jag skriva ett eget manifest! Jag som nyss påstod att vi inte behövde sådana. Men det verkar ju vara modernt. Så:

Härmed lovar jag att jag aldrig ska låta försäljningssiffror och uppmärksamhet i media få bestämma om jag ska skriva eller inte.

Alltså, om jag gjort det skulle jag ju hängt mig direkt vid min romandebut. Den märktes nämligen inte, för den skedde ungefär samtidigt som Jan Guillou publicerade sin jävla "Arvet efter Arn". Ja, jävla. Jag gick förbi en bokhandel i Stockholm, glad och förväntansfull, och trodde helt visst att min nya svenska fantasyroman skulle stå där i skyltfönstret. Nähä, de hade bara plats för ett berg med den där Arn-boken. Buhuu för dem, min bok var ju bättre. (Jag låter åtminstone inte mina romanfigurer "le sardoniskt".)

Och är det inte Janne G. så är det Agneta P eller Ernst B eller Camilla L eller Mons K eller Nämnvemnivillförresten som stjäl mitt fina rampljus. Jag skriver fantasy, och det gör man som bekant bara för att man vill tjäna pengar. Jag om någon borde väl gnälla jättehögt när medierna bara fokuserar på de där kändissteroidförfattarna?

Nå, om läget blir riktigt desperat får jag väl ta till utvik. Håll ögonen öppna, den här bloggen kanske står inför en dramatisk förändring ...

Nu har vi manifestdebatt! Hurra, hurra!

Nu hare blivit debatt i DN, se. Först skriver några författare ett manifest för ett nytt litterärt decennium. Hurra!

(Jubel och burop blandas, bara att välja sida, inklusive den hånfulla "vem bryr sig"-attityden.)

Och strax därpå kommer ett motmanifest! Hurra igen! Och ytterligare ett antal författare får visa upp sig med ansikte och namn. Tur det, jag känner ju inte igen allihop om man så säger.
Nej, nu ska jag inte vara hånfull här. Jag tycker att det här är jättebra. Det är kul med debatter om romanformer och litteratur och sånt. Manifest är jättefestliga, därav mina entusiastiska ovationer.

Ja, som är ytterligare en av de där ansiktslösa och anonyma författarna som ingen hört talas om, tycker så här om min självpåtagna yrkesroll: Det är viktigt att man tar sitt skrivarjobb på hundraprocentigt allvar. Annars har man inte så roligt som man skulle kunnat ha. Varför göra ett sådant jobb halvdant, liksom - då kan man lika gärna göra något annat, något man brinner mer för. Så det totala engagemanget är viktigt.

Men. Men. Lika mycket som jag efterlyser absolut seriositet i själva skrivarbetet, lika mycket önskar jag att yrkeskåren Författare i Sverige kunde lära sig att slappna av och sluta ta sig själva på så förbannat stort intellektuellt allvar. Kom igen, vi skriver böcker. Det är för fan bara böcker. Författare är inte ett enda dugg klokare eller mer intellektuella än andra människor. Vi har inte ens mer att säga. Det enda som skiljer oss från alla icke-författare är att vi säger även det lilla vi har att säga, och att vi säger det i bokform, och att de flesta av oss gör det för att vi tycker att det är roligt att skriva.

Jag blir faktiskt lite trött på den här småromantiska synen på Skrivande Konstnärer som genomsyrar hela det svenska kulturlivet och emellanåt åstadkommer sådana här högtidliga Manifest, vilka dessvärre inte direkt utmärker sig för någon större självdistans, om man så säger. Den står inte minst att finna i Svenska Författarförbundet, där man tycks vara mer intresserade av att vi kämpar för det fria ordet och den konstnärliga kvaliteten (och givetvis solidariserar sig med de intellektuella bröderna och systrarna i mindre fria länder) än att man sysslar med rena fackfrågor. Pengar, that is. Avtal. Såna saker, som knappast är beroende av om man skriver tönterier eller använder sitt eget hjärteblod som bläckpatron i skrivaren. (Modern aforism, jipee.) Jodå, avtalen kommer med på någon vänster. Men de får aldrig vara huvudsaken, Gud förbjude.
Alltså, det är jätteviktigt med det fria ordet och allt sånt. Tro inte att jag inte tycker det. Men det är också viktigt att man inte blir pompös. Att man inte glömmer bort den mycket svåra konsten att inte ta sig själv på alltför högtidligt allvar. (Jag är inte ofelbar jag heller, acknej.) Att man kanske inte alltid måste se sig som Ordkonstens riddare i skinande rustning.

Vi behöver överhuvudtaget inga manifest för att få lov att skriva så seriöst eller icke-seriöst vi vill. Å andra sidan, om man ser manifesterandet från den gladare sidan, är det som sagt en rolig debatt som jag gärna följer.

Vad hände egentligen med vitlöken?

Alltså, jag minns hur det var med vitlök när jag växte upp, på 70- och 80-talen alltså. Den fanns på pizzerior och kinarestauranger, i den där riktigt, riktigt goda maten alltså. Och de riktigt duktiga matskribenterna kunde ju liksom inte förneka dessa existens heller, de kom ju där med sin underbara matkultur importerad från Frankrike och medelhavsländerna och andra exotiska ställen. Klart att det behövdes vitlök då ...

Men! Det fanns lite panik i recepten. En halv klyfta vitlök, kanske en hel om man var ärkedjärv, och sedan kom en uppsjö skärrade råd om hur man gjorde för att maskera lukten. Massor med hackad persilja! Käka rå persilja hela dagen efter! Skala inte klyftorna!

Och den äldre generationen - dvs den före mig - pratade med låga, fnittrande röster om vitlök och vitlöksdoft, ungefär som om det varit porr. Ett inte helt anständigt ord, alltså, och en minst sagt suspekt ingrediens i hederlig matlagning. De i min ålder var i och för sig inte mycket bättre, och bussen ut till stans invandrartäta område hade förstås det unket rasistiska öknamnet Vitlöksexpressen.

Jo, men jag minns ju hur vitlöken stank. Det var hemskt att befinna sig i närheten av någon som käkat det när man inte gjort det själv, man kunde må illa av doften till slut. Jag minns det faktiskt! Ändå tillhörde jag ju de där som verkligen älskade vitlök och tidigt introducerades för läckerheter som äkta italiensk salami och Oxfilé Provencale. När jag var student hade vi middagar där det givetvis, lite obetänksamt, stoppades vitlök i maten och sedan utbröt paniken när vi insåg att vi ju tänkt gå ut och dansa efteråt.

Sedan hände något. Jag vet inte exakt när, men det var väl när 90-talet började eller så. Plötsligt blev det där med "ev. en halv vitlöksklyfta" en betydligt större lustighet än Vitlöksexpressen. Folk i min ålder, och yngre, reagerar inte ett dugg på den där omtalade lukten. Minst tre rejäla klyftor behövs i köttfärsröran, annars smakar den ju ingenting. Själv har jag inte besvärats av den s k stanken på många år nu. Jag tycker bara att det luktar gott, jag. Något måste ha hänt med vitlöken, helt enkelt - eller också med mig.

Och min omgivning säger inte heller något, antingen för att de är som jag eller också för att de är väldigt taktfulla.

Åh, det hänger i luften

Det är ett spännande väder ute. Väldigt grått, väldigt mörkt. Ganska stilla. Regnet hänger i luften. Man anar att det snart bryter löst. Eller?

Jag tycker alltså att det är lite spännande. Sitter med öppet fönster och vill njuta av svalkan, eftersom det har varit obehagligt kvalmigt här ett tag. Men med svalkan kommer också fukten, och jag tycker inte att sånt är riktigt hemtrevligt.

Så här sitter man, hänger liksom. Allt står och väger. I min roman råder också en rysligt konstig stämning just nu. Jag kan inte för mitt liv avgöra om detta är bra eller dåligt. Det liknar en mardröm.

Jäpp, medan jag skriver detta vrider någon på kranen utanför fönstret. Fullt ös. Jag får stänga fönstret och försöka koncentrera mig på min mardröm lite till. Det är bara ett utkast, säger jag mig själv. Bara ett utkast, jag behöver inte bry mig om språket riktigt ännu. Men det är ju inte förrän jag gör det som jag vet om detta alls var värt att berätta. Kanske borde jag kasta allting och börja om med något nytt. Förresten behöver jag lite te.

Dessutom är det ett elände att försöka få ihop något hållbart när man blir avbruten av Verkliga Livet i var och varannan replik. Så man hejdar sig mitt i en mening, tar hand om det som nu skulle tas hand om och sedan återgår man till sin avbrutna replik. Vad var det jag skulle säga nu då?

Var gör vi av liket?

Pladdertekniken

Det finns en viss berättarteknik som blivit väldigt populär under senare år, i synnerhet - eller nästan enbart, förresten - hos kvinnliga författare.

(Ni vet, det finns författare och så finns det kvinnliga författare. Gud vad jag retar mig på den där retoriken.)

Jag kallar detta pladdertekniken. Man babblar på lite planlöst sådär, och i virrvarret kan det, om det är en bra författare, plötsligt dyka upp ett sensationellt avslöjande. Som läsare rycker man till och tänker "vaah?" och sedan läser man nyfiket vidare. Lite senare kommer anmärkningen igen, nu lite förtydligande. Och så håller det på, så att man vid berättelsens slut (förhoppningsvis) har fått hela sanningen uppenbarad för sig.

Det är ju bra, ju. Om det görs skickligt, alltså. Jag tycker att det är jätteroligt om jag vid berättelsens slut har fått en helt annan historia serverad än den det från början tycktes vara. Jag tycker att det är jätteroligt när berättelser inte är kronologiska utan far omkring lite hursomhelst och när det hela får mer karaktär av ett pusselläggande än ett helt rakt berättande.

Fantastikgenren är tyvärr helt rudis på det här. Där är det traditionellt sett så rakt berättat att reaktionen hos läsarna kan bli lite lustig om man försöker sig på lite nya grepp. "Vad håller du på med?", ungefär. Låt oss förbanna Tolkien ännu en gång. Det är hans fel, det slår jag vad om. "Härskarringen" är ju rak som en laserstråle, inga klurigheter här inte. Dessutom är den väldigt lång. När man tagit farväl vid de Grå Hamnarna ännu en gång är man så hjärntvättad att Toni Morrison och Gerda Antti blir rena chocken.

Nej, nu ska jag inte vara spydig. Jag tycker alltså att pladdertekniken är rolig. Dock kan den utföras mindre snyggt. Värst blir det när författaren (den kvinnliga!) ska försöka göra sig lite extra feminin med det här. Vi är ju såna, vi kvinnor. Sägs det. Det anses nog kvinnligt och mjukt att vara sådär oprecis. Men jag kan alltså bli lite trött av det hela. Jag tror på målmedvetenhet, även när man använder pladdertekniken för att väcka intresset.

Just nu försöker jag komma på hur man gör det här på ett bra sätt. Jag har lite problem med den text jag själv skriver, där ämnet är sådant att jag kanske helst borde välja den ultimat hårdkokta stilen istället. Ett grepp jag försökte tillämpa i "Svart eld" var att låta texten så att säga bli rädd för ämnet när det blev för otäckt. I de värsta våldsscenerna blev mitt berättande väldigt sakligt och avskalat, som om berättaren blivit bedövad av gräsligheterna som utspelade sig och därför tvingades stänga av känslorna för en stund.

Vete 17 om jag lyckades. Tror inte att någon annan märkte något, i alla fall. Och nu sitter jag här med pladderteknik i berättande text och även dialoger. Det finns dialoger som bara inte fungerar om man återger dem rakt av.

Kan man pladdra sig genom ett mord? Kan jag pladdra mig genom en hel bok utan att det blir ... pladdrigt? Vi får se. Poängen är nämligen att huvudpersonen, Ulven, är en mycket kluven personlighet. Jag vill hitta ett sätt att återge hans olika personligheter genom att ändra berättartekniken efter dem.

Skriva blogginlägg utan att pladdra klarar jag uppenbarligen inte, i alla fall. Men nu får ni stå ut med spontana och oredigerade blogginlägg ett slag. Jag pratar väl ändå mest för mig själv?

Endast barnen kommer till himmelriket

Kära blogg. Nu har det varit lite tyst här igen. Jag har inte haft så mycket att berätta. Eller ... äsch, jag är dålig på att ljuga.

Om jag varit bra på det skulle jag nu ha berättat att jag författar som sjuttsingen och att det går så bra att jag är totalt uppslukad av det, hinner tyvärr inte blogga. Och det skulle ha sett både trovärdigt och avundsvärt ut. Image är viktigt i en seriös blogg.

Så jag har mycket att berätta? Öh, ja, jag har alltid mycket att berätta. Det är bara det att jag inte riktigt vet hur just nu. Helsingborg var lätt, det var ju en händelse, och jag visste redan när jag åkte dit att jag skulle skriva om det. Där surrar författaren igång i mig redan på plats. Jag var igång direkt efter konserten, åtminstone i huvudet.

Men det är inte alltid händelser man vill beskriva. Det finns mycket annat att begrunda här i livet. Och som kronan på verket har jag en roman, fylld med händelser och begrundanden om sådant som faktiskt aldrig har hänt någon annanstans än i mitt röriga huvud.

Sanningen är alltså att jag har lite svårt för att skriva just nu. Författar som sjuttsingen, jodå, men det går inte bra. Till slut blev jag desperat och började skissa istället för att skriva. Typ "här ska det och det hända". Men - det händer inte. Det är scenanvisningar, utkast, ett sätt att få det hela på pränt utan att ens försöka vara litterär. På så vis kan man få det hela att gå framåt - på ett sätt. Det är alltid bra att ha en skriven text att jobba med, brukar jag säga. Det svåraste är när det inte finns något nedskrivet alls, när allt bara är ett jolmigt blurr i skallen (långt inne, dolt bakom några dammiga arkivskåp och några överblivna färgpytsar). Nu börjar det dessutom växa mossa på det hela, näringsbrist kantänka.

Men på ett annat sätt går det ju nästan bakåt. Jag tittar på kluddet jag lyckats rafsa ner och häpnar över hur förfärligt dåligt det är. Kan jag vara så kass? Är jag inte bättre? Som att sätta sig vid pianot och klånka på tangenterna tills ljudet börjar bli riktigt irriterande. Sådant leder ju sällan till en önskan att sätta sig där igen och åstadkomma MUSIK.

På tal om musik gillar jag alltså Per Tengstrands Beethovenblogg. Det har jag ju redan nämnt. Det torde ha framgått ganska tydligt. Jag skulle kanske förklara varför, nu när jag ändå sitter här och försöker lösa upp min skrivkramp, den som förvandlades till skrivstumhet. Jo, jag är ju så förtjust i diskussioner om skrivteknik. Jag älskar skriv- och berättarteknik. Det finns ingen gräns för hur detaljerad jag kan bli när jag verkligen får gräva ner mig i ämnet. Minsta skiljetecken ges en särskild betydelse, jag ser dubbla bottnar och meningar i allt, allt, allt. Det är en slags besatthet, men den är ganska skön och känns inte särskilt osund heller. Det är bara så roligt att gå till botten med något också någon gång.

Nämnda blogg handlar alltså inte om skrivteknik, utan om musik. Och Beethoven till på köpet, honom kan jag verkligen inte mycket om. Det är det som är finessen. Inte riktigt mitt område, men ett näraliggande. Det är ett annat formspråk, men i grunden samma mekanismer. Man får dels ta del av hur en nutida uttolkare jobbar med musiken, dels av hur kompositören, sedan länge avliden, möjligen tänkte och resonerade när han skapade den.

Det är ju skitkul, ju. I synnerhet som jag är alltså är en lekman på det området och därför kan tillåta mig att ställa världens dummaste frågor och sitta med barnsligt runda ögon och gapande mun.

Ärligt talat skulle jag inte kunna göra så med en annan författare. Jag kan inte - symboliskt sett alltså - sätta mig i knäet på en annan författare och med bävande röst viska "men hur gör du? Hur tänker du?" Jag skulle ju känna mig jättelöjlig. Jag tar del av det andra skriver och tänker ibland "åh vad bra!" och ibland "åh vad dåligt!" och sedan försöker jag lista ut varför jag tyckte si och så och lära mig något av detta. Men jag kan alltså inte nalkas det hela som ett nyfiket barn, utan förutsättningar. (Önskar här att jag kunde antyda att det beror på att jag är för driven, för bra på att skriva själv. Men, se ovan.)

Jag vill faktiskt rekommendera detta till er alla - det är roligt att få vara som ett barn ibland. Roligt att få fördjupa sig i ett ämne som inte är ens "eget" utan bara nästan. Men ... jag inser också att man inte kan skoja runt med sådant för jämnan heller.

Någon gång måste man gå hem också, och handskas med sin egen värld. Den känns dessvärre lite mindre förlåtande just nu. Mina barnsliga utkast ser varken särskilt charmiga eller särskilt nyskapande ut.

Applådåska i Helsingborg

Nu har jag varit i Helsingborg och på konsert på Dunkers kulturhus. Det var en mycket rolig helg från början till slut, men som vanligt snopet kort.

Sydsvenskan hade en rätt bra skriven recension av lördagskvällens konsert. Artikelförfattaren är ironisk, eller det hoppas jag i alla fall, när han förklarar att publiken är "indelad i baslägren pop och klassiskt". Jaha, here we go again, alltså? Jag undrar vilket läger jag i så fall tillhör, och lite nyfiket undrar jag vad folk omkring mig tror? Vad jag ser ut att vara, där jag sitter i publiken?

Ett är säkert, och det är att jag i lördags bara ville se ett par pianisthänder när de flög fram över tangenterna. Jo, men det vill jag alltid, precis som att jag inte kan titta på en balettföreställning utan att stirra på dansarnas fötter. Det är lite yrkesskada, som man lite snobbigt brukar uttrycka det.
Därför hade jag nogsamt fixat mig en sittplats precis där man skulle se och höra som allra bäst. Precis där. Och allt skulle varit bra om jag inte råkat hamna bakom en kille med norra Europas största huvud. Eller ja, han såg väl egentligen normal ut, men han var hemskt effektiv på att skymma bort de där pianisthänderna. Då hade han inte ens mikrofonfrilla. Men alltnog, jag fick sitta som en vindrutetorkare bakom honom och önska att jag haft en lite längre hals.



Dessutom var detta en mycket varm dag. Jag hade haft en underbar biltur ner längs kusten tillsammans med M. Vi åt picknick vid Snapparp, mitt på en härlig sandstrand som mystiskt nog INTE var proppad med folk. Skulle ha badat om det funnits tid till det, men det gjorde det ju inte. Det fanns betydligt mer nyckelpigor än människor på den stranden. Förresten kan jag berätta att nyckelpigor inte bara är söta, de bits också. Och de passar absolut inte i tonfisksallad.

Men riktigt på konserthumör var jag faktiskt inte. Vädret var för vackert, havet för blått, vindarna för semesterljumma. På sydsidan Hallandsåsen började molnen skocka sig, och när vi rullade in i Helsingborg mullrade åskan. Men det kom inget skyfall, alla festfrisyrer klarade sig denna kväll. Jag fick släpa runt på min gamla fula regnjacka helt i onödan.
Partyt började, som sig bör, dessutom långt före konserten. Vi var ett större gäng som åt glass och så småningom hamnade på en restaurang, där maten var så god och sällskapet så trevligt att vi missade den där konsertintroduktionen som vi faktiskt bespetsat oss på. Restaurangportionerna i Helsingborg är gigantiska. Men vi kom i alla fall till själva konserten i tid. Och trots sommarvädret, trots att man av någon skum anledning stängt alla fönsterluckor mot Sundet, dök den rätta konsertstämningen faktiskt upp i alldeles lagom tid.
Dunkers kulturhus är mycket fint, och ser sådär uttalat kulturellt ut. Man förstår att det finns en del folk som är mer eller mindre bosatta där. Men med stängda luckor kändes konsertsalen lite klaustrofobisk, kvav.

Men det var såklart mer "Liedermässigt". Mer finkulturellt om man så vill. (Ack, detta jäkla ord!) Lieder blev det i alla fall i långa banor, och det var ett mycket väl sammansatt program.

Men det började alltså med Månskenssonaten. Det var en knockout. Det var den jag längtat allra mest efter att höra, och med lite vindrutetorkarteknik kunde man alltså se det hela också ... Första satsen mer fjäderlätt och mjuk än jag någonsin hört den tidigare, andra satsen exakt och saklig, ett lagom uppväckande ur den romantiska slummern, och tredje satsen som ett virtuost fyrverkeri. Blixt och dunder! Det är nästan orättvist att kalla den Månskenssonaten.
Denna sonat, världens kanske mest berömda jämte Appassionata, är tillägnad en viss grevinnan Guilietta Guicciardi. Jag undrar vem hon var. De kanske berättade något i den här konsertintroduktionen som jag alltså missade, eftersom jag då var alltför upptagen av en utsökt carpaccio med pinjenötter. Alltnog, kanske var den där grevinnan en ombytlig dam, därav sonatens eftertryckliga humörväxlingar.

Här är jag i alla fall inte ense med Sydsvenskans recensent, som menade att Pers tolkning "tog sig stora friheter gentemot originalet" och hade "en nästan övertydlig dramatisering". Jag håller inte med alls, men det är uppenbarligen en fråga om tycke och smak. Efter att ha dragit runt på YouTube och avlyssnat den ena versionen efter den andra tycker jag ändå att mitt spontana intryck från i lördags står sig: det är ingen hastighetstävling. Man kan stressa över tredje satsen. Det låter kanske väldigt briljant, men det blir samtidigt utslätat som en skidbacke utan ett enda gupp. Sedan kan man föralldel överdriva dramatiken också, allt med hänvisning till att Beethoven var en temperamentsfull kille och att man helst ska slakta pianot och välta stolen för att få rätta schwunget i anslaget. Nej, jag tyckte att Per hade hittat den rätta medelvägen, att det inte alls blev överdramatiskt.

Men så är han ju bäst också. Eller bland de bästa. Jag får det inte till annat - jag kunde efteråt fullt ärligt säga till honom att det var den bästa Månskenssonat jag hittills hört. Det är roligt när man kan säga så till en pianist, när det bästa inte alltid är något man får se i en satellitutsändning från andra sidan planeten eller höra i en knastrig inspelning från forna tider - om man har tur. Sedan finns det förstås alltid en speciell magi i ett liveframträdande, det medges. Flygeln i Dunkers konsertsal är dessutom en av de vackraste jag sett. (Ser de inte alltid likadana ut? Jo ... men ändå inte. Det beror kanske på den omgivande miljön också ...)

Ni som inte var där kan inte heller hitta detta framträdande på nätet på något vettig format, men jag har hittat en inspelning som jag menar ligger rätt nära Pers framställning. Varsågoda, den här killen kan definitivt också sina saker:




Efter Månskenssonaten fanns det egentligen bara en sak jag ville höra, och det var Månskenssonaten igen ... Men det fick man inte.

Så småningom blev det extranummer och efteråt ville jag få en skiva signerad av Per. Det skulle bli en present till någon, så jag ville absolut ha den där autografen. Men artisterna behövde äta kvällsmat först, och ledet med autografsugna vid disken tunnades snabbt ut. Till slut stod jag ensam kvar och hummade på "De Sista Entusiasterna". Mitt sällskap trampade otåligt omkring en bit därifrån.

Så småningom kom Per plus rockstjärna, jag fick mina fina dedikationer och flydde fältet medan tonårsuppvaktningen stämde upp i allsång till rockstjärnans ära. När vi kommit ut, tumlade några tjejer ut bredvid oss - skrikande och skrattande av glädje, och föll varandra om halsen.

Sådana syner ser man kanske inte var dag just vid Dunkers kulturhus. Och här skulle jag kanske kunnat komma med några överseende, överlägsna skrockanden, om det inte vore för den lilla detaljen att jag själv gjorde något liknande bara ett par timmar tidigare.

Vi skulle ju ge Per en present den här gången. En som tycktes vara som gjord för honom, som bara ropade på att bli gedd. Alltså lyckades jag ordna fram den med en del trixande, och sedan terroriserade jag mitt sällskap, hela vägen från Bohuslän och fram till Dunkers' trappa med ängsliga tillrop som "Akta! Försiktigt, buckla inte till den! Aaah!"
För säkerhets skull sa jag till mitt sällskap, alldeles innan vi klev in, att om vi inte fick tillfälle att överlämna denna present ordentligt och personligen, skulle jag ta hem den igen. Sådana här saker vill man inte fuska bort. (Jag kunde liksom inte föreställa mig att jag skulle trycka presenten i handen på någon vaktmästare och säga "äh, kan du ge den här till Per Tengstrand om du ser honom?" Det blir lite väl oromantiskt.) Så det var mycket ståhej kring några teckningar ... men så fort vi kom in på Dunkers såg vi en välkänd silhuett i andra änden av korridoren.
Ja, vad gör man då? Fortsätter att skrida fram med värdig min, eftersom man är så vuxen och definitivt aldrig skulle ränna efter någon idol med upphetsade tjut ...? Eller ökar tempot och går till attack?

Nåja, vi sjöng inte - var du väldigt glad för det, Per - och vi föll inte ihop i en fnissande hög efteråt. Men jag slapp åka hem med mina teckningar och pianisten såg faktiskt rätt glad ut, om än lite överrumplad. En stund senare rev han alltså av världens finaste Månskenssonat för oss. Och efter detta kunde vi avsluta kvällen med drinkar på Helsingborgs väldigt tjusiga strandpromenad, och dagen kändes fullkomligt genomlyckad.

För min del tog det inte ens slut där. Jag satt med på en Masterclass dagen därpå och fick lära mig ännu mer om Beethoven och höra många takter ur en sonat som jag så småningom tänker höra i sin helhet. Den här gången var vi få i publiken och fönsterluckorna stod öppna mot en vacker sommardag, och pianisten hade bytt kostymen mot en New Jersey Devils-tröja, men plinket var fortfarande bäst i världen. Vi fick veta att man på Beethovens tid inte alls hade något emot att applådera mellan satserna i en sonat. Beethoven förväntade sig uppenbarligen att man skulle göra detta, för ibland kom hans "grandiosa finaler" inte alls i sista satsen. Månskenssonaten är visserligen exemplarisk för moderna, kultiverade lyssnare, eftersom de första satserna enbart inbjuder till tystnad, men det är annorlunda med t ex Kejsarkonserten.

Okej, förhoppningsvis kommer jag att sitta i publiken någon gång i framtiden när han spelar den. Och då ska jag minsann applådera.

Shit is the shit

Idag blir jag återigen upprörd när jag kikar i tidningen. Och glöm nu allt om kultur, nu ska jag ägna min blogg åt energifrågor ett slag. Det är så väldigt viktigt. Jag tänker skriva detta i ett svep utan att försöka vara litterärt putsad, det hinner jag inte med.
I Aftonbladet påstår alltså Robert Collin att tesen om att bensinbilen snart är helt ute är påståenden som grundas "antingen på okunnighet eller så handlar det om religiöst fundamentalistiska partsinlagor."

Jaha. Och sedan skriver han vidare om "miljöbilar" och när artikeln är slut inser jag att här finns ännu en som aldrig hört talas om biogas. Det är ju ganska illa. Att döma av alla mer eller mindre intelligenta kommentarer som finns till artikeln vimlar det av människor som inte har minsta koll på biogas och biogasdrift.

Okunnighet, skriver Collin. Du sa det.

Alltså, min bil är en gasbil, eller rättare sagt en hybridbil. Har en halv tank bensin som endast används vid start, och en halv tank gas som kan fyllas med antingen biogas eller också naturgas. Det senare är det man utvinner ur naturgasfyndigheter, görs mycket i Norge förresten. Det förstnämnda är det som bildas överallt där organiskt material förmultnar. I tarmen på djur, på soptippar, komposter osv osv. Det är den gasen man eldar upp eller oftast låter gå rätt ut i atmosfären när gödsel "brinner".
Om min bil hade ersatt bensindelen med el, hade den varit en perfekt miljöbil. Nu är den i alla fall ganska bra. Dess största nackdel är att man måste tanka ofta eftersom man alltså bara har en "halv tank" så att säga. En nackdel med att tanka biogas är att man måste ha tillgång till biogaspumpar. Sådana finns minsann inte överallt ... beroende på att det inte finns så många biogasbilar. Det finns inte så stor efterfrågan på sådana, beroende på att det inte är så lätt att hitta tankställen, nämligen.

Ni hänger med? Moment 22, kallas detta. Och det är en otroligt frustrerande situation som faktiskt bara blir värre av etanolkampanjen. Vad ska vi med etanol till när det finns biogas? Ja, jag vet att det är lättare att konvertera till etanoldrift, och lättare att bygga om tankstationer till etanolpumpar, än det är att bygga biogaspumpar. Det är ju en helt annan teknik, man kan inte använda befintliga pumpar och tankar.

Men det är precis lika lätt att tanka gas som att tanka bensin. Det går lika fort, är lika enkelt. Hittills har det också varit billigare. Och bilen är ju en vanlig bil i övrigt, det är absolut ingen skillnad.

Den stora skillnaden är att man bidrar till växthuseffekten på ett negativt sätt varje gång man kör sin bensinbil. Det är tvärtom med biogasbilen. Faktiskt - det är inte bara en nollsumma, det är en plussumma. Biogas som fått gå genom en motor ger nämligen mindre utsläpp i atmosfären än "obrukad" biogas, den som bara sipprar rätt upp i luften om vi inte tar vara på den. Man gör alltså mer för miljön om man kör en biogasmotor än om man inte kör någon motor alls. På sätt och vis, i alla fall.

Den här gasen kan man alltså hämta på varenda soptipp och reningsverk, i varenda lagård. Här finns en motion till riksdagen angående biogas. Ni har inte hört talas om den, va? Nä, precis. Ibland undrar jag om det är någon som lägger locket på i den här frågan - tolka det bokstavligt om ni vill, hähä.

Biogas bidrar alltså i hög grad till växthuseffekten. Om vi inte bensingasar fram den kommer vi alltså åtminstone att prutta fram den. Naturligtvis blir detta värre ju fler vi är på jorden. Och medan vi och alla andra djur framställer biogas för glatta livet, kör vi bilar på bensin för att göra saken ännu lite värre. Istället hade vi kunnat använda biogasen i alla våra bilar och då slagit två flugor i en smäll.
Brunnen gödsel är också, som bekant, bättre gödsel än obrunnen. Ytterligare en fördel.

Luktar en bil som går på biogas? Typ, skit? Nej, inte ett dugg. Så här sitter vi på vårt skitberg och snackar om bensin och etanol och problemet med sopor och avfall. Om jag bara kunde fatta varför. Varför händer så himla lite? Varför är det så få som vet något? Det är bittert om världen går under. Det är extra bittert om man dessutom känner att det är i onödan, att det faktiskt finns en lösning som är riktigt, riktigt lovande och som löser mer än ett problem.
Konspirationsteoretikern inom mig undrar ibland om det verkligen finns en lömsk lobby någonstans som motarbetar de här idéerna.

Om man istället tror på elbilen som framtid, vill jag också påpeka att biogas även kan driva elverk. Förstås. Och det enda verkligt hållbara argumentet jag hittills hört mot biogasbilarna är fortfarande detta:

Det finns så få biogaspumpar. För det finns så få bilar. För det finns ingen efterfrågan på dem.

Varför inte? För att 90% av svenska folket fortfarande tror att "miljöbil = etanolbil"? Och för att man riskerar att kallas "religiös fundamentalist" om man visar på andra, och bra alternativ till etanol och bensin?

(Fotnot: mer i ämnet finns att läsa här. Notera att artikeln tyvärr skrevs förra året, och sedan dess har det väl inte hänt så himla mycket ...)

Nollkoll och bristande logik

Som en dramatisk, för att inte säga löjeväckande kontrast till tidigare finkulturella inlägg ska jag härmed kommentera nyheten om Hultsfredsfestivalens utannonserade nedläggning. Det blir ologiskt och bra.

När alla ska förklara varför Hultsfredsfestivalen gått dåligt på senare år menar alla experter att man inte bokar rätt artister. Och så räknas "skräpet" upp, de som faktiskt bokats,(jag känner igen en hel del namn) och så nämns istället de som borde bokats för att de är så jävla bra (jag känner dessvärre inte igen ett enda namn).

Aha. Skillnaden mellan bra och dåligt är alltså att jag känner till det som är dåligt men har superdålig koll på det som verkligen är bra. Så vill ni veta om en artist är bra är det bara att fråga mig - ser jag ut som ett levande frågetecken är h*n säkert toppen. Dvs ni stackars artister som blivit omnämnda av mig kan gå och dränka er, det är kört.
Eller också beror det på att det är hårdrockartister man pratar om och där är jag helt ute i dimman. Jag hör alltså en och annan låt, men jag vadar inte särskilt djupt i metalträsket. Det där sista skulle jag inte ha skrivit, eftersom fantasyfantaster verkar vara ganska rejält insnöade på just metal. (Fast de säger ju inte metal själva utan delar upp det hela i femtiotvå olika undergenrer samt hånskrattar åt stackare som mig som bara säger "hårdrock" med ett fånigt, nollställt leende.)

Så här är det: för ett antal år sedan, när jag var lite yngre, förknippade jag Hultan rätt mycket med hårdrock. Detta utan att ha varit där. Jag har aldrig varit där. Jag är rudis på rockfestivaler, faktiskt. Den enda jag varit på är Way Out West i Slottsskogen 2007. Det var å andra sidan hur kul som helst. Att jag hamnade där berodde enbart på att Leari (i The Ark) hade sagt "jamen klart att du ska komma" ...

Hrrm. Nu står jag inför ett moraliskt dilemma. Antingen kör jag larviga fans-modellen och låter meningen stå precis som den är - den är ju faktiskt helt sann - så att alla kan dra sina avundsjuka slutsatser och jag tycks vara sketahipp, eller också lägger jag till resten av storyn, fast det verkligen inte ser lika bra ut: det var verkligen inte just hans kommentar som fick dit mig, för det fanns ju andra där också ... Och Lasse själv glömde garanterat sitt uttalande högst två minuter efter att han kommit med det. Men det där såg alltså inte lika flashigt ut så glöm det här stycket. Jag lät alltså Lasse övertala mig att komma till WOW, så säger vi, och jag hade jättekul. Det var ingen billig tillställning, men den var helt OK alltså.

Fast familjen därhemma blev visst lite förfärad. Delar av festivalen sändes i webb-TV, och medan jag stod vid ena scenen och väntade på helcoola Erykah Badu (hon var verkligen bra, fast hon kom igång 40 minuter sent pga något tekniskt strul) höll Juliette Lewis igång som f-n på en annan scen och det var det som sändes. Familjen framför datorn stirrade med runda ögon på spektaklet och höll för öronen och dottern sa sorgset "Stackars mamma!" De trodde att det var hos Juliette jag stod. Nä, det räckte med att befinna sig 200 meter därifrån, om man så säger.

Så jag har visst varit på (en) rockfestival och det var visst skojigt. Efter Erykah kom The Ark och då började det spöregna så man fick sådan där festivalmässig lera på benen också och överhuvudtaget blev ganska festivalmässigt dyblöt. Man fick inte lov att använda paraply och det kan man ju i och för sig förstå. Jag stod längst fram och vinkade till Lasse i hopp om att han skulle bli jätteglad över att se mig igen, jag var ju också leri' då. (Det där sista var ett skämt.) Tjejen bredvid mig ägnade sig åt halvmeterhöga jämfotahopp genom hela konserten och killen bakom mig skulle retas med sitt sällskap och stönade "fy faan alltså va bögigt!" med jämna mellanrum tills man blev rätt full i skratt. Ola viftade med en sjal som det lossnade tussar ur, och dessa omhändertogs sedan ömt av trogna fans. Femtontusen personer vrålade med i "The Worrying Kind" så att det borde hörts bort till Mölndal. Och sedan kom Teddybears STHLM och de hade ett sjujäkla ös de också och sedan kom Kanye West men då smet jag hem. Inget fuktigt tält på någon sunkig campingplats här inte. Jag tror att det ska mycket till innan jag börjar campa på festivaler. Är jag för gammal och bekväm? Ja, troligen. Jag tycker bara om att campa om jag är ute i vildmarken och inte har vare sig tältgrannar eller hus inom synhåll.

Jaha, jag hoppas att jag hinner med fler rockfestivaler i mitt liv även om jag inte tror att det blir något Way Out West just i år ... men samtidigt kan jag inte säga att jag jublar vid tanken på blöta regnjackor, bajamajaköer och knuffar och trängsel. Det är kanske lite pittoreskt, men det blir inte mer lockande med åren.

Men nu var det ju Hultsfred jag skulle kommentera. Varför har det gått dåligt under senare år? Artistbokningarna har ju redan nämnts. Sedan är det kanske helt enkelt så att det blivit för mycket konkurrens. Det har kanske blivit en överetablering av rockfestivaler, vars skillnader sinsemellan inte är större än variationen på en genomsnittlig pizzameny. Hultan hade kanske tjänat på att odla en mer uttalad hårdrocksprofil, men vad vet jag?

Det är kanske inte meningen att sådana här festivaler ska leva i evighet heller, även om Roskilde fortfarande stretar på efter alla dessa år. Fast arrangörerna för Hultan tröstar ju oss med att de tänker köra nästa år också fast de lägger ner.

Okej, jag begriper inte riktigt det här, men vi säger väl så då.

Regndroppar

... och nyss lutade jag mig ut i natten när jag skulle stänga fönstret, och då hörde jag lätta regndroppar på alla blad ute i trädgården. Det är ett vackert ljud, så rofyllt i mörkret.

Det fanns en period i mitt liv när det också var det enda ljud jag överhuvudtaget stod ut med. Den åttonde augusti 2004, framåt kvällen, fick jag tinnitus. Jag ska aldrig glömma den dagen. Jag vet fortfarande inte vad som orsakade det. Jag vet bara att jag plötsligt inte hörde så bra med höger öra och att det dessutom susade irriterande mycket i huvudet.
Jag var inte bekymrad. Vi trodde att det var en vaxpropp. Jag försökte behandla den. Då blev det värre. Jag åkte till vårdcentralen dagen därpå, fortfarande inte oroad, tryggt förvissad om att de skulle få bort "vaxproppen" och lockkänslan och det allt mer tilltagande suset i örat.

De hittade ingenting alls. Läkaren blev förbryllad. När han talade, lät det som om man befunnit sig under vatten. Han remitterade mig direkt till öronkliniken och jag fick komma dit redan dagen därpå. Jag for dit, fortfarande inte orolig, men ganska trött på det ständiga suset och locket i örat.

De gjorde en massa tester. När de var klara tittade läkaren på mig och sade helt lugnt: du har tinnitus.

Du har tinnitus.

Han frågade mig om jag ville ha kontakt med en audionom för att lära mig att "hantera tinnitusen". Jag var fortfarande chockad och förvirrad, och dessutom rätt trött eftersom hans röst börjat låta som Kalle Anka i mitt stackars högeröra. Det blev värre för var minut. Nej, jag ville inte träffa någon audionom, jag ville inte lära mig "hantera" det här eländet, jag ville ju bara bli av med det!

Han kom med de uppmuntrande orden att det ofta gick över. Ja, inom tio dagar. Gjorde inte det - ja, då fick man ju räkna med att det var permanent.

Så jag åkte hem och hoppades på det bästa. Jag och djävulsorkestern i huvudet. Den förvandlades med tiden till lätet av metalliska tågbromsar - ni vet, det där skriket som tågen brukade ge ifrån sig alldeles innan tåget stannade vid perrongen. Fast det pågår ju bara något ögonblick. Mitt metallskrik stegrades till sisådär 100 decibel och sedan pågick det. Det var så högt att det gjorde ont. I minuter, timmar, dygn, veckor. En tortyr utan ett ögonblicks vila, förutom när jag, drogad av sömntabletter, lyckades somna från eländet en stund. I drömmen hade jag inte tinnitus. I drömmen var jag inte döv på ena örat.

Min ljudöverkänslighet blev förstås också bara värre. Jag klarade inte några ljud alls till slut. Kunde inte äta ihop med familjen, kunde absolut inte prata i telefon, klarade inte min egen röst, försökte kommunicera med omvärlden med hjälp av datorn men knappandet på tangentbordet störde mig också.

Men det fanns ett enda ljud som inte störde, utan lindrade, och det var regn. Lyckligtvis kom det ganska mycket regn under nätterna i augusti 2004. Jag låg med öppet fönster och lyssnade på det välsignade sorlet medan jag väntade på att sömntabletterna skulle knocka ut mig. Konstgjorda regnljud fungerade inte, men det äkta hjälpte mig.

En månad efter tinnitusutbrottet var jag mycket nära att ta livet av mig. Då orkade jag inte med helvetet längre. Jag insåg att jag kanske skulle få leva med det där eviga metallskriket i huvudet i resten av mitt liv, och vad var det för ett liv? Lyckligtvis visade det sig sedan att just den kvällen var mitt rock bottom. Efter det vände det. Jag hade några verkligt tuffa perioder till, men det blev aldrig så illa som sjätte september 2004.

Inatt, tjugotredje juli 2009, sitter jag här med min tinnitus och har just hört regnet därute. Jag har nästan helt fått tillbaka hörseln, och metallskriket har sjunkit tillbaka till ett lätt susande som sällan besvärar mig. Jag vet inte vad framtiden har att bjuda på, kanske har jag inte gjort min sista tur ner i helvetet. Men jag är djupt tacksam över att jag tog mig genom krisen, att jag fortfarande lever.

Och att jag nu äntligen kan lyssna på Regndroppspreludiet utan att brista i gråt.