Konstnärens ansikte

Mitt fysiska jag sitter vid skrivbordet, och en del av mig har sysslat med praktiska ting såsom översättning. (TransAKtion, transAKtion ... f-ö-n-s-t-r-e-t ...)

Resten av mig är någon annanstans. Jag har lämnat världen och gått in i den andra. Det är bra, för jag trodde att den var borta ett tag, men så är det inte. Scener och syner blixtrar förbi och just nu går det alldeles för fort för att jag ska kunna reda ut det. Kanske borde jag gjort film istället. En lång rad av mina läsare säger att "Svart eld" borde filmas och det är kanske inte så konstigt med tanke på att den var en film i mitt huvud under långa perioder. Jag brukar, när jag ger skrivråd, annars racka ner på den tekniken. Det är farligt att beskriva saker som om man såg dem på TV, brukar jag säga. Dels är det upplagt för klyschor, dels missar man allt det där inre, levande, som gör att boken fortfarande är överlägsen filmen vad gäller berättarteknik. Filmen aktiverar ju bara två sinnen: syn och hörsel. Det finns åtminstone tre till som måste vara med i en god berättelse. Dessutom kan man krypa in i skallen på än den ena, än den andra personen och delta i deras funderingar, associationer och minnen. Och viktigast av allt: använder man dessa redskap kan man visa sin individualitet och särart som författare.

Om nu det är viktigt. Det antar jag att det är, på något vis. För mig är det i alla fall viktigt - jag som inte ens vill visa ansiktet på Facebook och helst skriver fantasy, jag vill visa mitt rätta ansikte i orden istället. Jag tycker om att säga att människor har två ansikten: det där fysiska som vi först ser, det som brukar fastna på kort, ytan helt enkelt. Men det finns ett annat därunder. När man börjar lära känna någon, när man börjar se någon rätt i ögonen utan att det känns konstigt eller besvärande, händer det att det fysiska ansiktet liksom upphör att synas, likt en slöja som dras undan. Man ser rätt in på själen istället.

Vidare tror jag att alla människor upplever detta hela tiden, att detta fenomen som jag nu beskriver så högtidligt i själva verket är så vardagligt att vi sällan eller aldrig tänker på det. Eller också är det jag som kan se auror etc fast jag inbillar mig att jag inte är mer synsk än en gris (för att travestera Astrid Lindgren). Nej, så är det nog inte. Man får nog vara otroligt ytligt lagd om man aldrig kommer längre än till det yttre när man betraktar sina närmaste.

Det där ögonblicket när slöjan försvinner är alltid lika spännande, när en bekant övergår till att vara en vän. Man behöver inte ens ha sagt något särskilt djupsinnigt. Min bättre hälft har på tal om det sådana där 3D-bilder på datorn. Man stirrar på bluddret en stund och plötsligt ska man se en hund eller ett flygplan i virrvarret. Säger han, men jag känner mig bara ledsen och korkad när jag tittar, för jag ser ingenting även om jag så glor i tio minuter i sträck. Å andra sidan har jag sett en del människor djupt i ögonen och hittat en själ.

Jag vet att just jag är förhållandevis bra på att "fästa mitt ansikte" i skriften, vilket ju möjligen beror på att jag försökt träna upp den förmågan sedan jag var fem år och skrev min första bok med kletiga tuschpennor. Jag inser att alla inte kan detta. De jag brevväxlar som flitigast med är bra på det (ochjagälskarerallamerännibegriperfördetta, snyft) och det vill ju till, för det är inte roligt att visa sin själ för någon som själv gömmer sig bakom både visir och plexiglas. En förfärlig gång - som jag vet - har jag också råkat ut för att den uppriktiga människa jag trodde att jag kommunicerade med faktiskt bara var en ... bluff. Nåja, det glömmer vi.

Det finns ju föralldel många sätt att uttrycka sig; det måste ju inte vara i skrift. Men oavsett om man väljer att spela ett instrument, skriva musik, måla i olja, skriva texter eller dansa, tror jag att alla riktiga konstnärer innerst inne strävar efter att skildra sitt rätta ansikte i sin konst. Lägga ner sin själ i arbetet, som vi ju vårdslöst brukar säga utan att tänka på vad som egentligen menas med det.
Därmed inte sagt att alla som sysslar med "konst" då är konstnärer. Inte ens om de anses vara "bra". Det märks när något fattas, när det är yta men inget under. (Som jag klagade häromdagen, när man skriver en blogg och ska försöka se konstnärlig ut men faktiskt inte menar ett skit med alla utelämnade ord.) Jag tänker inte nämna några namn nu, ni kommer nog på något själva, men jag vet personer som är riktigt kända och rentav kallas stjärnor, som har noll och inget att säga. Som faktiskt inte verkar fatta vad de håller på med. Ändå tjänar de pengar och folk applåderar och tycker att det är bra. Medan jag sitter och letar efter en själ som inte verkar vara närvarande.

Men jag då? Kan jag kalla mig konstnär, jag som skriver fantasy? Fantasy är ju inte konst ... okej, den som inte vill tycka det slipper ju, men jag kan åtminstone ärligt säga att jag försöker. Att jag, om jag inte har något bättre att säga, åtminstone försöker blotta mitt ansikte i mina texter.

Så jag skriver självbiografiskt? Nej. Absolut inte. Det är nämligen en helt annan sak. Man ska inte förväxla självutlämnande med själutlämnande.

Och nu återgår jag till den blixtrande röran i mitt huvud. Den är förvirrande, men intressant ...

Fortsättning enligt plan

Det är kulingvarning i farvattnen härutanför. Detta är inte samma sak som att det råder kuling här, precis. Isen ligger envist kvar på sundet och är alldeles våt, så man hade kunnat tro att det är en stilla vattenyta man ser om den inte var mörkt isgrå, och om inte ett par svanar hade stått på den. Antingen är de Jesus eller också är det verkligen is där. Jag tycker inte att de liknar Jesus särskilt mycket, skulle väl vara den förandligade varianten då.

Den som fattade den otroliga vitsen härovan har nu lov att garva i fem minuter.

Våren fortsätter att avvakta och ändå sker framstegen hela tiden. Fåglarna tror på det här, de sjunger och kvittrar på morgonen. Kronärtskockorna jag sådde häromdagen har nu stuckit upp huvudena ur jorden, men jag satte dem lite ljusare i fönstret för säkerhets skull. Det är ju synd att påstå att solstrålarna flödar ändå. Och nyss när jag var ute var det lite vind i alla fall, av den där fuktigt kalla sorten som inte alls är trevlig.

Så stiltje råder trots sjudande aktivitet under ytan. Det är läget. Den som har ögon, hon må läsa.

Not

Det här inlägget är helt oplanerat. Det intressanta med livet är ju att oväntade saker händer, och det vid de mest oväntade tillfällen och på de mest oväntade sätt ...

Ibland verkar ju också slumpen spela in på märkliga vis, men enligt affirmationsfantasterna - jag är en - handlar det ganska sällan om "egendomliga sammanträffanden". Och jag medger att det vissa gånger i mitt liv inträffat saker som fått mig att blinka till några extra gånger.

Häromdagen fick jag via ett tips från S. nys om att Staffan Scheja ska dyka upp här i närheten och spela. Jag blev ivrig och skaffade en biljett ögonaböj. Dessutom blev jag nostalgisk också, för när var jag sist på konsert med Scheja? Ja, det är väl sisådär 25 år sedan. Det var på stadsteatern i Skövde, men jag minns inte vad han spelade. Nu har jag biljetten i alla fall, det här ska bli roligt. Sedan var det lite vaga uppgifter om vad han ska spela, men pianokvartetter av Schumann (mannen med dassalockshänderna) och Brahms var det tydligen.
Oj, tänkte jag, dessa har jag nog inte hört innan, jag får lyssna in mig noga. (Det måste man göra med klassisk musik.) Men jag har inte gjort det än. Jag antar att det mesta finns på YouTube, det brukar det ju göra ...

Idag föll snön fast det skulle bli vår nu och det har inte varit särskilt uppmuntrande att kika ut. Vovven gjorde jättesöta tassmärken i snön och jag undrar om inte mina kära vinterkängor börjar bli otäta. Har ju haft dem några säsonger nu. Alltså var det bäst att inte vara ute i onödan, och så hade jag ju ändå så mycket jobb. Nu på kvällen fick jag i alla fall ett plötsligt ryck i allt innesittande och bestämde mig för att spela altblockflöjt. Det har jag inte gjort på evigheter, jag undrar om jag ens minns fingersättningen. Men en gång i tiden var jag rätt bra på det, och jag har en fin notsamling av Telemann som jag fick för mig att testa, bara för att. Någongång måste man ju pröva igen. Jag släpade fram notbacken, en sådan där gammal drickaback som duger för LP-skivor också, och började rota efter Telemann. Han var inte där, men det drällde av pianonoter som jag fick skyffla undan. Jag ärvde nämligen en jättehög pianonoter av min farfar en gång i tiden, och många av dem har fallit i bitar och kan nog kastas bort. Så jag stod på huvudet i det hela och halade upp en del rämnande rester, men överst i högen kom ett fint, oanvänt nothäfte som jag inte lagt märke till på många år. Gratulationskortet satt fortfarande fäst uppe i hörnet och plötsligt mindes jag - jo, detta var den present som min spellärarinna gav mig när jag tog studenten. Det blev aldrig av att jag lärde mig dem, för livet snurrade hastigt efter studentexamen.

Men det var rörande att se texten på kortet igen: "Lev nyfiken. Odla dina smultronställen. Lyssna. Spela."

Det är märkligt när man plötsligt stöter på en 25 år gammal hälsning på det här viset, när den liksom bara kliver fram och lägger sig överst. Särskilt som jag vet att den som skrev detta till mig avled ganska nyligen. Ja herregud, klart att jag måste lära mig de här noterna nu. De lade sig bokstavligt talat i min hand och det jag inte kan begripa är varför jag inte sett detta nothäfte på så otroligt länge, fast det stått där i backen med de andra i alla dessa år. Fast jag alltså är nere där och snokar emellanåt, i synnerhet när det drar ihop sig till jul och jag ska plånka fram "Stilla natt" igen.

Och vilka noter var det förresten? Brahms pianokvartett, den som Staffan Scheja ska spela för mig om några dagar. Det känns väldigt egendomligt att tänka på att jag haft noterna i min ägo sedan jag såg honom sist, ungefär, och ändå har jag inte vetat om det. Men precis nu hoppade de fram.

Det ska bli spännande att höra dem. Det såg ganska svårt ut och jag måste få höra innan jag kan begripa.

Första dagen ...

Hej bloggen. Det är saker i görningen här, vad gäller både bloggandet och allt annat. Jag funderade på att vara dramatisk och avsluta "En författares dagliga ..." och påbörja något nytt, men sedan tänkte jag att varför då. Det är ändå möjligt att det bara är jag själv som märker förändringen. Så jag kör vidare här.

Läget är följande: det är den första mars idag. Imorgon fyller jag officiellt år, men eftersom det är måndag då och söndag idag (alla hänger med?) föredrog jag att fira idag. Helt anspråkslöst förstås. Jag har ätit en god middag. Och här är mina födelsedagstulpaner. Suddigt foto tyvärr, men det blev fult med blixt.






Utomhus avvaktar vädret. Temperaturen ligger ängsligt kring nollan, isen som gick upp häromdagen har lagt sig igen, men vi vet att det bara är tillfälligt. Kanske kommer lite nederbörd igen, kanske inte. Naturen är just nu väldigt brun, när den inte är svart eller grå alltså. Men det är oundvikligen början på våren vi ser nu. Jag tänker lite vemodigt på mitt novemberinlägg om hur vilsamt det kan kännas på senhösten när man får kura ihop sig i skymningen. Efter denna vila kom de här pestiga vintermånaderna, och nu är det slut med dem. Nu återvänder solljuset, dagarna blir hastigt längre och plötsligt börjar det röra på sig på alla möjliga sätt. Jag väntar på att det ska börja blåsa. Det är då isen försvinner, sundet sjunger och träden susar.

Solen lyser in allt mer i huset och då är det läge för storstädning. Kan inte undvikas, så att säga. Jag skulle vilja putsa fönster, men antingen skiner alltså solen - och då blir det torkränder - eller också gör den det inte och då ... tja, då är det kallt. Det får nog vänta lite till. Däremot har jag hunnit få några frön i jorden, i sålådorna alltså.

Under veckan som kommer ska jag jobba hårt med både översättning och annat skrivande. Det är vår. Det är nu det händer.

Bloggsafarin är född

Jag uppfann ett nytt ord häromdagen, det bara blidde så: bloggsafari. Anteckna det alla människor, för skulle det slå igenom och bli populärt måste ni komma ihåg var ni såg det först.
Alltså, Internet surfar man på, som bekant. Men när man traskar runt bland alla konstiga bloggar är det mer safari. Jag skulle i vissa fall kunna kalla det freakshow, men sådana elakheter sparar jag till Jerry Springer och till fullkomligt vansinniga rockbandsfans som har gått över alla gränser i sitt dyrkande.

Bloggar gör mig ofta nervös. Det är författaren i mig som kräver en struktur och en helhet i det jag läser. Jag väntar på poängen. Jag kan bli kolossalt stirrig av spännande skildringar av bloggares frukosttallrikar och senast sedda TV-program, för jag inbillar mig ju hela tiden att vi ska komma fram till något. I varenda film och varenda bok värd namnet finns det ju en anledning till att man berättar sånt här. Så jag läser tålmodigt om nya müsliblandningen och väntar på att arseniken ska dyka upp, eller att gåtans lösning ska ligga bland russinen eller vad som helst. Upplösningen kommer i nästa avsnitt, häng kvar!

Men så blir det ju inte. Den jäkla bloggaren sätter sig ner med chipspåsen och ser ett nytt avsnitt av jagvetintevad och inget mer händer. Som att konstruera inledningen till ett Sims-spel och sedan inte låta något mer hända. Det strider mot alla dramaturgiska principer! Förlös mig!

De bästa vardagsbloggarna är de där man anar att det finns ett slut i sikte. Någon som är föräldraledig ett år eller studerar eller så. Det slutar med att ungen börjar dagis eller tar examen, hurra, det blir en final. Och så finns ju turnébloggar. Problemet med dem är att de också ganska snart brukar reduceras till mobilfoton på någons j-a frukostmacka och ett ord. Eller två. Något i stil med "Korvätning?" (Fan ta er, ni som faktiskt har spännande saker att berätta och inte gör det!)

Så här är det: det blir inte mer konstnärligt för att man använder få ord. Man måste alltid ha en berättelse. Väljer man att berätta den genom att inte berätta den och istället låta läsaren leta mellan orden och mellan raderna, måste man likväl ha gjort den berättelsen i förväg. Annars vet man ju inte vad man inte ska berätta.
(Vill ni veta hur man gör? Titta på en film som "Återstoden av dagen", till exempel.)

Det blir inte heller mer konstnärligt för att man blandar in en massa engelska uttryck. Detta grepp är, minst sagt, worn out vid det här laget. Okej, nu ska jag sluta mästra. Vad jag försöker säga är att jag alltid undermedvetet letar efter en struktur i det jag läser. Jag vill inte läsa någonting och efteråt inse att det egentligen bara var ingenting.

Men en blogg såsom även denna skrivs ju i realtid och jag hoppas innerligen att ingen väntar på den stora poängen i form av Ghosthands dramatiska, eller poänglösa, eller ironiska död. Däremot försöker jag ha lite styrsel i det jag skriver. Det ska t ex trilla ut en roman här någonstans ... någon gång ... och nu har jag tappert under hösten trevat mig fram genom musikaler och Jesus och sånt där. Det ledde vidare till det gamla kära temat kändisar och där är jag inte färdig. Det som skiljer den här bloggen från det jag brukar skriva - och detta är spännande - är att jag normalt sett skriver först och presenterar sedan, men här måste jag skriva samtidigt som jag presenterar och då blir det förstås vingligt ibland. Hade det varit en bok hade jag gått tillbaka och redigerat ganska mycket ... Men det känns roligt ändå. Skapa en struktur där det egentligen inte finns någon, jo, det är en utmaning. Jag tror fortfarande på tesen att alla berättelser har en inbyggd struktur någonstans. Så även denna!

Varför skriver jag detta nu? Jo, för att förbereda nästa inlägg. Det kan tyckas vara ett avsteg från den inslagna linjen, men vänta bara. Häng med.

(Måste bara skriva det först, och jag tänkte mig att det skulle bli långt.)

En sten plumsar ner i ordfloden i förbifarten

Det känns som om jag borde uppdatera bloggen snart. Jag har hittills trotsigt följt principen att jag bara uppdaterar när jag har något att säga - må det vara stort eller smått. Nu är det emellertid så att jag visserligen har mycket att säga men också mycket att göra. Jobb-jobbet (det där som ger mig inkomst, alltså) ligger på, så att säga. Så alla tålmodiga läsare få ge sig till tåls lite till.

Jag är mycket snabb på datortangenterna. Ovanligt snabb. Det beror på att jag redan som tioåring insåg att jag måste lära mig maskinskrivningsteknik, för jag skrev ohyggligt mycket på den lilla skrivmaskinen och pekfingervalsen funkar bara inte i längden. Så jag lärde mig rätt fingersättning och sedan dess har det smattrat på. Numera blir jag förbannad på sega tangentbord och framför allt sega internetförbindelser som gör att man tappar hälften av nedslagen på vägen. Men som översättare blir jag också arg på att jag lärt mig vissa ord fel, så att jag i princip alltid skriver fel på dem och måste in och ändra i efterhand.

Så, dagens problem för lilla Ghosthand är att komma ihåg följande: det heter transaktion. Inte transkation. Transaktion. Trans-aktion. Jag måste ha gjort fel på detta ord tusen gånger nu och jag har börjat hata det, ordet alltså.

En glimt ur översättarens vardag.

Ghosthands ytliga frisyrblogg

Alltså, måste man se ut som Stygga Häxan Avundsjuka i håret bara för att det är vinter? Bara några timmar efter senaste hårtvätten ligger det platt och livlöst, förutom de där elektriska stråna som ställer sig rätt upp istället.

Inget kul, ju. Jag får väl plocka fram hucklet och låtsas att det redan är påsk.

Å så spyr vi vår galla över alla kändisar! Hurra!

"Jag sitter efter maten och läser bland citaten, i raden utav skvallermagasin ..."


Magnus Ugglas gamla hit var lagom provokativ när den först dök upp. Det roliga med den, eller ska vi säga det "roliga", var ju att den namngav en hel rad kända personer. Hahahaha. Själv tyckte jag att det var själva häcklandet av mediafenomenet som var poängen. Ja, man får ju tolka låtarna som man vill.


Men än idag ekar refrängen "Illa! Jag mår illa!" i bakhuvudet när jag sitter där och läser ... ja, tja, skvallerspalterna. För jag läser dem ju också, dessvärre. Även jag vet en massa pikanta detaljer om Britney Spears' vårdnadstvist. Och det skäms jag över.


Rättare sagt, jag "vet". Jag har läst en massa saker som skrivits i tidningen och det har skapat en bild. Av sanningen? Nej, knappast. Det mest bisarra i dagens heltokiga kändisfixering är ju just det att vi stirrar på bilder av människor som inte finns.


Ja, jag erkänner alltså att även jag tar del av skvallret och slaskandet. Samtidigt tycker jag verkligen att det är fjompigt, larvigt och förljuget. Ska man se någon fredagsunderhållning på TV får man ha tungan rätt i mun - ska vi se kändisar tävla mot kändisar i frågesporten "På spåret", eller se kändisar tävla mot kändisar i "Let's dance"? Jag tittade på ett halvt avsnitt av det sistnämnda eftersom familjens yngsta ville ha sällskap. Vi orkade inte igenom alltihop. Jag förstår inte riktigt poängen - är alltså underhållningsvärdet större för att det är kändisar som tävlar?


Jo, om de tävlar i det som de är kända för, då förstår jag vitsen. Det var helt OK att se musiker tävla i "Så ska det låta", eftersom det handlade om just musik. Men annars?


I någon tidning, jag minns inte vilken, ser jag en läsare efterlysa "fler kändisreportage". Om vilka kändisar då? Spelar det kanske ingen roll, bara de är kända ... för något, vad som helst? Är det verkligen bara jag som tycker att det hela då börjar bli en aning absurt?


Och när jag studerar tidningsartiklarna kring Melodifestivalen hittar jag frågan "vilken artist håller du på ikväll?" Observera, inte vilken låt - för dem hade vi ju inte hört - utan vilken artist?
Kanske hade det gått lika bra om de hållit tyst. Eller också borde vi namna om Melodifestivalen till Artistfestivalen.


Låt oss anta att jag är fanatiskt intresserad av fotboll - vilket jag inte är, bara litegrann när Sverige spelar i VM. Då är jag förmodligen intresserad av duktige spelaren Zlatan Ibrahimovic. Vill jag då veta "allt" om honom? Ja, när det gäller fotboll, då skulle jag vilja det. Då skulle jag med förtjusning vilja träffa honom och fråga honom allt om hans spelande, hans träning, hans karriär. Men betyder det då att jag då också vill höra allt om hans fru, barn och köksinredning? Nej, faktiskt inte. Jag känner honom inte personligen och skiter därför blankt i hur han har det hemma. (Missförstå mig inte, snälla Zlatan, jag unnar dig allt gott och den dagen du bryr dig om mitt privatliv ska jag bry mig om ditt. Förresten är du bara ett hypotetiskt exempel i detta inlägg så ta det inte personligt.)


För ett tag sedan hamnade jag i en jättekonstig diskussion på ett forum, där någon menade att man bättre begriper sig på en viss idols musik om man får veta en massa saker om idolens liv. Min undran var förstås "vilka saker?" Detta stämmer inte särskilt bra, det vet jag ju själv. Vore det sant, skulle inga tolka "Svart eld" bättre än mina närmaste. Så är det definitivt inte. (Min bättre hälft lyckades däremot ge mig en riktigt fin komplimang när han läst boken: "Den var bra - jag glömde vem som skrivit den.")


Med andra ord kan personlig kännedom om en artist snarare skymma ljuset och ge upphov till misstolkningar. Vill jag t ex i fallet musiker veta mer om musiken är det, menar jag, mest logiskt att ställa frågor om musiken och lämna kompositörens barndomsminnen därhän. Men nej, fick jag till svar, man måste nog veta mer. Dessutom är idolen kanske inte sanningsenlig när du frågar honom/henne om musiken, h*n vill nog att man ska tänka själv istället. Dvs om du ställer en rak fråga får du inte ett rakt svar, naturligtvis inte. I alla fall inte just du, din lilla dummer.

(Jaha? Kan möjligen stämma in på Buddha. "-Oh store Buddha, vad har du nu kommit fram till? - Det får du själv komma fram till." Hm, ja, vi får väl hoppas att de flesta artister inte anser sig vara Buddha då. Det skulle ju varit rätt förskräckligt.)

Nej, jag fick en tröttsam känsla av att det var Kändisspöket som var framme och hoade igen. Inte fasen handlade det om att veta något om idolens musik, man vill veta något om en kändis. Men grejen är ju den att man alltså inte får veta något. Man får inte veta ett enda dugg även om man får information om färgen på hans/hennes dörrmatta och kuriosa om hans/hennes morsas ungdomsidoler. Det man får är en pappersdocka, en fasad, en saga som lika gärna kan vara osann som sann. Jag vet det också, för jag har läst intervjuer som har gjorts med mig. Jag såg ett foto som föreställde mig, läste korrekta och ordagranna återgivanden av sådant jag sagt, och jag tänkte "vem är det här?" Jag kände inte igen mig själv. Jag kan bara föreställa mig hur läskigt det måste vara om man sedan får läsa rena lögner om sig själv. Jo, det har jag också gjort, men lyckligtvis inte i offentliga medier.

Eftersom jag också träffat sådana där Kändisar och har kunnat jämföra mediebilderna med den människa som skymtade därbakom det välkända ansiktet, var min kommentar i diskussionen att idolen mycket väl kan vara precis som h*n beskrivs och ändå inte. Några skvallerhistorier och några "intressanta fakta" räcker absolut inte för att ge en heltäckande bild av en människa. De kändisar vi tror oss känna tack vare medierna, finns inte. Som jag tidigare varit inne på, bearbetar det undermedvetna enormt mycket mer information än den vi är medvetna om. 16 ynkliga medvetna bitar i sekunden mot 40 miljoner omedvetna. När vi hör och läser om en kändis, har vi faktiskt ingen annan information att tillgå än den där medvetna, dessa fattiga fakta (som i en del fall dessutom inte ens är korrekta). När vi möter en människa på riktigt och får en möjlighet att umgås på normalt vis - jag räknar inte autografskrivning dit, nej - börjar det verkliga informationsutbytet. Några miljoner bitar åtminstone. Det är ju viss skillnad.


Så jag menar att kändisintresse kan vara destruktivt, inte minst för kändisarna själv. Det kan inte vara roligt att få utgöra maximalt 16 bitar och veta att mottagaren sedan lagt till några miljoner på egen hand och skapat sig en egen docka att leka med. Vem vill vara en docka i okända människors händer? Man vet att man är kändis när allt man säger och gör citeras i varenda tänkbar tidningsartikel och blogg, när detaljer från helt privata samtal offentliggörs som om de var allmängods - som om man inte längre var en människa, utan en affisch.

Tror jag i alla fall. Jag har lyckligtvis inte hamnat i den situationen själv. Men har någon pratat med CAROLA skriver de sedan CAROLA med stora bokstäver, även om det var vädret de pratade om. Pratar man med en bekant på Ica Maxi vill man kanske återge någon del av samtalet - om det var något intressantare än vädret och inte något hemligt - men då är man förstås inte så ofin att man sätter ut några namn ... då är det ju ett brott mot integriteten, gubevars.
Om det nu inte var CAROLA man mötte, alltså. Och om man inte är vän med CAROLA på riktigt. Få människor skulle ju göra så mot en vän.


Okej, nu har jag resonerat kring kändisfenomenet en stund och försökt förklara varför jag tycker att det är så sjukt. Det är möjligt att jag har alldeles fel i allt jag skriver, för resten av världen verkar tycka något annat ... och en del av mig själv verkar också göra det. Som sagt, jag läser också bland citaten ... Men det känns inte alls rätt. Alltså, det är möjligt att inte ens kändisarna själva håller med mig. De säljer sig själva, de tycker kanske att det är roligt att exponeras på det här viset. Många vill ju bli kändisar, så det måste finnas något som lockar även om just jag inte förstår det.

Varför är jag då så intresserad av kändisfenomenet, så att jag återkommer till det med jämna mellanrum? Det kan man ju undra. Jo, faktiskt har jag varit det sedan jag läste om Michael Jackson och hans skönhetsoperationer. Hans ansikte håller på att falla sönder. Det var väldigt fascinerande att tänka på, att en så rik och framgångsrik artist (som han var då) riskerade att bokstavligt talat förlora ansiktet. Och vad är då alla framgångar värda?
Ja, jösses vad man vet saker om Michael Jacksons ansikte då. Sånt får mig att må illa över mig själv. Riktigt illa.

Te deum

Jag sitter och bläddrar lite i tidningen Buffé, där jag på sista uppslaget noterar att Sverige är en ganska kass tedrickarnation. Endast två koppar per person och vecka får vi i oss.

Hoppsan. Om det inte vore för mig skulle statistiken nog snarare vara nere på en kopp i veckan.

Tisdagsafton

Det är tisdag kväll, en vinterkväll i februari - vi fick alltså vinter till slut - och jag sitter och jobbar. Igår höll jag på och slet i en evighet med några små påhitt som vårt Skatteverk är upphovet till. Idag tjänar jag pengar. Men jag känner mig trött och jag känner mig ensam. Får lite konstiga visioner av hur folk sitter och myser i sina TV-soffor just nu, eller läser roliga böcker, eller grejar med roliga saker på datorn, eller vad de nu gör. Jag sitter också vid datorn, men jag känner mig alltså underligt övergiven. Det är jag och mitt jobb, vi är ensamma med varandra. Jag stretar mig genom segment efter segment, skriver och ändrar.

Det finns en otäck stress som kryper på mig i sådana här situationer. Jag vet att jag borde städa lite i mitt hem, till exempel. Jag jobbar dåligt när det är ostädat omkring mig, för röran distraherar och stör. Problemet är bara att jag inte anser mig ha tid att städa alla gånger, så vad jag än gör är det en orolig röst inom mig som ber mig att sluta och göra det där andra istället. Alltså springer jag fram och tillbaka mellan mina motpoler och önskar att jag var så rik att jag kunnat anställa tjänstefolk som gör allt det där som måste göras medan jag gör ... det här.

Men den här ensamheten är ändå inget jämfört med den jag kan känna när jag skriver. Ingen ser vad jag ser, ingen hör vad jag hör, ingen kan dela mina tankar. Jo, jag har en del vänner som är tacksamma att ösa funderingar över, men det finns ju gränser. Dessutom får det ju inte bli så att man öser funderingar över vänner när man egentligen skulle ägna sig åt själva funderingarna, så att säga.

Ingen bryr sig heller. Det jag skriver är inget värt förrän det är alldeles färdigt och skickas ut i världen med bästa söndagskostymen och vattenkammat hår. Det är faktiskt som om det inte finns alls förrän då. Det är ensamt att vara författare. Vem bryr sig, vem förstår, vem ska man prata av sig hos när allt kör ihop sig? Även om man har författarkollegor kan man ju inte gärna sätta sig och beklaga sig i timmar över hur dumt en viss (fiktiv) person i ens luddiga fantasi har betett sig just idag. Ingen lär begripa ett jota ändå. Mina oredigerade tankar är väldigt röriga ibland, även när de just landat på pappret (skärmen). Dessutom får jag kanske skylla mig själv som är så våldsamt protektionistisk kring mitt skrivande. Ett verk Under Arbete är hemligare än hemligt. Skrivna ord som man inte har frisläppt till allmän beskådan är heliga. Jag skojar inte, jag mår faktiskt nästan fysiskt illa när jag hör om människor som smygläser andras hemliga dagböcker eller brev. För mig är sådant ett snuskbrott, ett övergrepp av mest sårande slag.

Det är spännande att skriva blogg eftersom jag vet att det jag skriver här faktiskt blir läst av andra. Men det är ju för att jag har tryckt på en knapp och sagt "varsågod". Sekunderna innan jag gör det är texten fortfarande helig och hemlig. Det tog många år innan jag vågade visa någon något av det jag skrev. Det var läskigt att få något publicerat. Med tiden har jag vant mig, men fortfarande beter jag mig som en idiot när jag satt någon av mina texter i händerna på någon och sagt "snälla, kan du läsa det här?" Då börjar jag nämligen springa runt i cirklar, plockar med allt, klättrar på väggarna, blir så nervös att jag nästan kryper ur skinnet. Faktiskt tycker jag att situationen är förskräcklig.

Än värre är det med datorer. Jag tycker att det är obeskrivligt obehagligt när någon läser på min datorskärm över min axel, eller, ännu värre, i smyg. Det är som om någon spionerar på en i omklädningsrummet. När jag satt på tåget häromveckan hade jag alltså en liten behändig mini-PC i knät. Skrev jag något då? Nej, för det var alltså trångt och min närmaste medpassagerare skavde mot mig. Inte en chans att man skriver något då. Jag läste en e-bok istället.

Den som får ett brev från mig ska också veta en sak: mina brev skrivs för angiven mottagare. Inte för någon annan. Ja, detta är ett hot. Jag har varit med om otrevligheter på senare år, och jag förlåter dem inte. Förra året var det någon som nästan lyckades lura i mig att hon läst några brev som jag skrivit till en helt annan person. De innehöll inget hemligt, men de hade inte lämnat helighetsstadiet. Det var rätt nära att den brevväxlingen fick ett tvärt slut innan jag genomskådade bluffen. Vissa saker väcker ens vrede på ett djupare plan än man själv kan analysera. Man märker när någon lyckats få in en mental änkestöt på en. Det är då man blir så förbannad att man förvånar sig själv. Vissa värderingar har man inte tänkt ut, dem har man i ryggraden.

Kanske är det ovanligt dumt av mig att jag alls ägnar mig åt skrivande när det är en sådan Helig och Okränkbar handling för mig. Jag skulle ju slippa oron, slippa riskera att bli sårad, slippa att en massa klumpiga elefanter trampar på mig bara för att de själva har helt andra värderingar - bara jag eliminerar risken och inte skriver något. Men nähä, jag kan inte. Istället sitter jag och skriver och skriver och skriver, tills jag slitit ut ännu ett tangentbord. (Det har gått åt några under åren, jämte två reseskrivmaskiner och en elektrisk dito.)

Och ibland trycker jag på den där knappen, bara för att det är så jobbigt att vara ensam. För oavsett vad jag säger om det oredigerade ordets helighet och min uppblåsta författarintegritet, är jag ju alltså medveten om att ingen bryr sig - och jag skulle gärna vilja ha fel i det.

Jamiroquai, aye aye!

Den som inte vill läsa mer om min picknick med Tengstrand kan titta på det här istället:



Tack duvetvemduär för tipset! Hopplöst snygg video. Och jag måste lära mig spela bas, alltså.

Vid frukostbordet

Sonen: Va betyder Ole, Dole, Doff? Är det namn?
Modern: Det är bara ord som inget betyder. Men, hähä, tänk om det vore namn. Det var en som hette Ole och en som hette Dole ...
Fadern: Fast då tycker jag ju mer synd om de där stackarna Kinke Lane och Binke Bane ...

Programvara för författare, ny kommentar

Jag skrev en gång för länge sedan ett inlägg om programvara för författare. Det har med tiden visat sig vara ett av mina mest lästa inlägg någonsin - äntligen något av värde, kanske? - så nu ska jag passa på att uppdatera mig lite. Jag har ju hunnit smälta intrycken något med tiden ...
Vägledande program som Dramatica Pro är fortfarande enbart leksaker för mig. Dock ska man inte förakta behovet av lek när man skriver, så om man bara inte tar det alltför högtidligt kan man nog ha lite roligt av det. Dock är priset fortfarande löjligt högt. Med nuvarande valutakurs vill jag påstå att det är för dyrt. En del användare upplever nog dessutom strukturen som mer hämmande än utvecklande, men det är något som var och en får ta ställning till.

Writer's Café är fortfarande en av mina nästan dagliga följeslagare. Jag använder programmet som ett ramverk eftersom man kan starta andra program inifrån det. Funktioner som Anteckningsbok och Dagbok kan låta som synnerligen överflödigt fluff, men - inte för mig. Det är snarare stommen i mitt skrivande. Dessutom är priset OK (45$), supporten förstklassig OCH - detta är viktigt - det är anpassat till moderna tiders förhållanden. Jag jobbar på flera olika datorer. Datorer byts dessutom ut ibland. Det är viktigt att man kan installera programvaran på flera olika ställen, kanske till och med på olika slags operativsystem, utan att det blir problem med licenser och annat. Så även om det inte är meningen att man ska använda programmet samtidigt på flera datorer, är det inga problem att distribuera det. Man kan även ha det på ett USB-minne nuförtiden. Det är ett mycket trevligt program med mysig design. Nackdelar? Ja, jag saknar en inbyggd ordbehandlare som gör det enkelt att överblicka skriven löptext. Dessutom skulle jag föredra att organisera mina "storylines" vertikalt istället för horisontellt, men det kan man nog tipsa programdesignern om. Han brukar vara lyhörd för önskemål.

Förra året, när dollarkursen gjorde inköp mycket gynnsamma, köpte jag Writer's Blocks i ett svagt ögonblick. Ett helt onödigt inköp kunde man tycka, men jag jobbar ju som egenföretagare och kan därför spendera firmapengar på sådana små hjälpmedel. Ärligt talat trodde jag inte att det skulle ge mig mycket mer än det jag redan hade. Men ... jag började så småningom att använda det, och en dag insåg jag att det faktiskt gjorde en kolossal nytta. Jag är en nyckfull skribent, inte minst när jag bloggar, och jag gillar idén att kunna klottra ner mina infall precis som de faller sig så att jag senare kan strukturera dem i lugn och ro. Man skriver vad man vill på elektroniska lappar och skyfflar runt dem efter behag på skärmen, och kan dessutom visa dem som löptext i en ordbehandlare. När man så önskar kan man jobba enbart i ordbehandlaren. Det är enklare och ger en bättre överblick än Writer's Café, men det är också lite tråkigare ... och kostar tre gånger mer. Med dagens valutakurser är sådant tyvärr ganska kännbart.
En annan stor nackdel är den något gammalmodiga hanteringen av licenser, vilket gör att man inte kan flytta programmet hur som helst utan att kontakta deras support. Det känns bökigt.

Power Writer är fortfarande ett smart koncept, liknande Writer's Blocks fast ännu bättre anpassat för verkligt skrivande - det är lätt att "gömma" oönskade funktioner. Men här är det tyvärr ännu större problem med licenserna. Man fick lov att göra tre installationer, bra. Problemet var bara att när jag avinstallerade på ett ställe, fick jag inte "tillbaka" den licensen. Två kvar. Jag gjorde en gratis programuppdatering senare på ena datorn, vilket krävde en ominstallation - vilket inte medgavs eftersom ytterligare en av de tre licenserna då "förbrukats"! Dåligt, tyckte jag och orkade inte gnälla hos deras support. Det hör ju inte till ovanligheterna att program måste installeras om och då ska sådana här saker ordna sig utan mickel&mackel, menar jag.

Todo! Isdone!

Att-göra-listan är en fantastisk uppfinning, om man nu kan kalla det uppfinning. Det är ju trots allt bara en lista. Det vimlar av mer eller mindre fiffiga metoder om hur man tänker rätt och organiserar sitt liv och får saker gjorda osv osv, men hur jag än testar och krånglar runt, slutar det alltid med att att-göra-listan löser problemet åt mig.
Jag blir lika häpen varje gång. Jag drar mig i det längsta för att hala fram den där lappen och börja klottra ner punkter, men så når jag ett stadium när kaos råder i huvudet, jag har femtio miljoner saker jag måste komma ihåg, och självklart börjar stresshormonerna anhopas och jag drabbas av handlingsförlamning och klarar inte något alls längre. Förtvivlat plockar jag med än det ena, än det andra utan att komma någon vart, eller också blir jag bara sittande med någon idiotisk överslagshandling, typ att surfa in på SMHI:s väderprognos för sjunde gången samma dag.

Det är då jag motvilligt plockar fram lappen eller anteckningsblocket och börjar skriva upp vad jag ska göra, i den ordning infallen dyker upp, dvs i en enda röra. Det är högt och lågt, smått och stort. Men tricket är att man måste bryta ner alla moment så att inget tar mer än sisådär 15, högst 30 minuter att genomföra. Sedan sitter man där med en lista som är en halv meter lång ... men den går förhoppningsvis fortfarande att överblicka. Bra, vilket ärende måste nu prioriteras först?

Och sedan sätter jag igång, och när jag klarat av ett moment bockar jag av det och går vidare till nästa. Jadå, lite städaffirmationer hjälper också. Halvvägs genom listan brukar jag vara helt förundrad över hur många själsliga knutar som har lösts upp och hur himla duktig jag är. Tänk att det ska vara så enkelt. Tänk att den där lilla listan bringar ordning i kaos varenda gång.

Inte utan min handväska

Titta, den här damen gillar jag!

Det är märkligt, detta med ålder. När jag var liten var kvinnorna tanter redan när de fyllt 30. Det var tantkläder och kafferep. (Förresten, titta på någon av de gamla Pippi-filmerna om ni inte tror mig. Hur gammal ser Prusseluskan ut att vara - egentligen?) Och ... ja, jag länkade ju ett roligt klipp från Hasseåtage nyligen. Om vådan av att vilja gå ut och roa sig på disco samtidigt som man betraktas som en mumie av omgivningen.

Jag har slutat att vänta på att bli tant. Jag träffar numera unga tjejer på +55 år som inte har ett spår av tantighet i sig, även om de kanske har en del vishetslinjer i ansiktet. Men herregud, det är ju snyggt. Jag har funderat på när det är dags att känna sig som en tant. Tydligen var 70 år lite för lågt räknat. 80 då. (Tyvärr tror jag att man kan börja känna sig rätt gammal när ens jämnåriga börjar falla ifrån.)

Jag tycker egentligen inte alls om romanen "Borta med vinden" men jodå, klart att jag har läst den. Det står ett tänkvärt konstaterande i den om flickorna i denna gamla sydstatskultur: vid sisådär 15 års ålder debuterade de på baler och fester och började bli uppvaktade. Något år senare var de gifta och sedan kom barnen. Vid 20 års ålder var de redan ansedda som ... gamla? Om detta stämmer, är jag gladare än någonsin över att jag inte levde där och då. Jag börjar känna mig lyckligt lottad som tillhör en generation som inte behöver sitta och känna sig "för gammal" under tre fjärdedelar av livet. Vi lever ju i en sådan stressig och krävande tid, heter det, och det stämmer säkert till stor del, men i just detta fall har vi det kanske väldigt bra: vi behöver kanske inte gå och gräva ner oss bara för att vi har fyllt 30. Eller 40. Eller 70 ...

Imorse såg jag ett inslag på TV om några damer, femtiplussare, som lärt sig spela och startat ett bluesband. Jäpp, det avgör saken. Nu ska jag starta rockband. Måste bara lära mig att spela bas först, rättare sagt lista ut hur man spelar på en sådan utan att få skitont i fingrarna ...

Inte världens sämsta ord

Jag fortsätter med lite funderingar kring affirmationer. Om man ger sig in i denna lek, lär man sig snabbt den gyllene regeln:
Man ska aldrig säga aldrig.
Eller, med andra ord: man får inte säga "inte". Detta ord anses nämligen vara rätt skumt, på det viset att vårt undermedvetna inte "förstår" det. "Inte" är världens mest kontraproduktiva ord. Vi människor kan skapa, men vi kan inte inte-skapa. Vi kan vara konstruktiva och vi kan vara destruktiva, men destruktivitet är också en form av konstruktivitet, om än med deprimerande resultat. En bombgrop är dessvärre också en skapelse, precis som huset som stod där innan. Vi kan, enligt termodynamikens lagar, aldrig vända på det som heter entropin. Sagt är sagt. Tänkt är tänkt.

Så en typiskt felaktig affirmation, enligt denna lära, är "jag vill inte ha krig". Det man gör med denna tanke är att föreställa sig ett krig ... och sedan skulle det alltså inte finnas ... nej, det är tyvärr omöjligt. Man tänker på kriget och därmed gör man det ännu större. (Fast rent logiskt finns det något som haltar i detta resonemang - hur var det nu med "jag klarar inte det här"? Borde det inte också bli ett omvänt förhållande eftersom ordet "inte" alltså inte kan tolkas ... nja, man får inte bli absurd, och jag menar att ord trots allt bara är ord. Det man i detta fall troligen ser för sin inre syn, är hur man missar målet och faller. Och titta, det gör man också.)

Okej, då vänder på väl på det! En affirmation ska dessutom inte utspelas i framtiden. Man ska försöka uppleva den i nutiden. Det är ... fred ... NU. Jag var på ett Riksmöte med Kyrkans Ungdom en gång för länge, länge sedan. Temat för mötet var faktiskt just "Fred nu!" Vilket visserligen var en strålande ansats, men även där hamnade vi snart i det välbekanta dilemmat:

Vad är fred?

Definiera det nu då. Jaha, fred är när man inte krigar ... titta, nu var vi genast där igen. Faktiskt måste man grubbla lite över hur väldigt mycket av våra liv och våra värderingar som bygger på fluffordet inte. Vi tror att vi löser problem genom att fokusera på dem. Det gör vi definitivt inte alls. Vi löser dem när vi fokuserar på lösningarna istället. På det vi vill uppnå, inte det vi inte vill uppnå. Men sanningen är alltså den att vi knappt ibland har några idéer om vad vi vill ha. Vad f-n är fred? Hur känns det när man mår bra? (Hur känns huvudet när man inte har ont i det?) När man är lycklig?

Men nog finns det väl en del problem som behöver uppmärksammas för att inte fortgå eller växa? Eller? Även i dessa fall tror jag att detta "behov" mest har att göra med vår oförmåga att definiera lyckan och målen, och inte minst att vara aktivt tacksamma över allt som är OK. Hälsan tiger still, heter det ju.

En annan hörnsten bland oss affirmationstroende är alltså tacksamheten. Helst bör man varje dag göra en liten lista på allt man är tacksam över, allt som fungerar bra. Jag kände mig lite misstänksam första gången jag hörde det. Det låter lite som om man skulle ge Gud en massa ära för bra saker, bara för att man ska visa sig vara en trogen undersåte. Bara för att så ska vara. Men när jag tänkt efter insåg jag att det handlade om helt andra saker. Jag började göra sådana där listor. De första dagarna kom jag på sisådär två olika saker åt gången. Ganska snart var det 10-20 saker, olika varje dag. Man fick anstränga sig i början - ja, detta faktum talar för sig självt. Men när man kommer igång och lär sig fokusera på sina glädjeämnen, stora som små, börjar man också inse hur man skaffar sig mål och visioner.

Vi glömmer inte de små svältande barnen för att vi skaffar oss en vision av en värld där alla får äta god och närande mat, tvärtom. Däremot kan man förstås fjanta till det hela om man står inför något väldigt omedelbart och konkret: du sitter i en båt, den springer läck. Självklart kan man sitta där och affirmera om en hel båt igen, men det lämpligaste i just det läget är att ösa utav bara h-e. Men efteråt kan skeptikern säga att hon öste för att hon inte ville sjunka, medan affirmationsfantasten säger att hon ville ha en båt som flöt ...

Låter det fruktansvärt jobbigt att vara tacksam över precis allt som fungerar? Över att man har fungerande armar, ben, njurar och svettkörtlar? Jo, men då är det väl bra. Då lever man ett liv i lyx, där man har så många rikedomar att glädjas över att man inte hinner räkna dem alla. Då kan man börja fokusera på annat man vill ha (om man nu ens hinner där man sitter och njuter av sitt rådande överflöd). Alla människor på jorden ska leva ett gott liv. Definiera ett gott liv. Jorden själv ska må bra. Definiera vad det innebär.

Det finns knappt något som människor inte lyckats genomföra när de väl fått idén, bara det är en stark och tydlig idé. Men att lösa miljöproblemen, utrota världssvälten, avsluta krig och att lösa finanskrisen är inga tydliga idéer. Det är ett fäktande med ordet inte igen, ordet som är motsatsen till allt konstruktivt.

Å andra sidan, jag använder det rätt flitigt även i detta inlägg. Trots allt är det ju ett ord i mängden, och ord är väl till för att användas ... bara man gör det konstruktivt ...

Tänka fritt är stort, tänka rätt är större?

Liza Marklund-bråket fortsätter. Det är av olika skäl intressant. Aftonbladet kommenterar i en artikel att "bloggarna fick Marklund på fall" (ungefär så) och bloggvärlden svarar med någon slags introspektion. Är Marklund-frågan viktig eller ej? Är det löjligt och patetiskt att folk bryr sig, när - herregud, barn svälter och det är krig i Gaza - det finns viktigare saker att bry sig om?

Bloggdebatten är alltså intressant och det hör omständigheterna att det blir väldigt mycket knasigt tyckande i det hela. Det är nämligen poängen, det är detta som är det intressanta: med så mycket ocensurerat tyckande och så många dumma och oinsatta och amatörmässiga tyckare blir det såklart tyck-anarki. Bra och genomtänkta åsikter blandas med ren goja.

Men, det är alltså så det är. Det är följden av att släppa lös det fria ordet. Man får ta det ena med det andra.

Några av mina med-tyckare gör mig alltså väldigt irriterad, precis som de irriterar sig själva på annat vis. Sams är vi definitivt inte i den s k bloggosfären. Här är en, t ex. Här påpekas å ena sidan att bloggare inte ska dras över en kam, och å andra sidan känner jag att jag får skrivet på näsan om varför just jag - en bloggare, asså - tycker si och så. Och vad jag tycker. Jaha.

Jag skrev i förra inlägget vad jag tyckte om den här Marklund-frågan. Det var egentligen inte så mycket. En del bloggare tycker tydligen massor och en del gör som jag, kommenterar lite kort. Det är därmed en fullkomligt omöjlig uppgift att sitta och analysera "vad bloggvärlden tycker" och hur den beter sig. Det blir alldeles för lätt att sitta och generalisera och att tillskriva folk åsikter och beteenden de absolut inte står för.

En sak om mig i sammanhanget: jag blir alltid förbannad när jag inordnas i kollektiv och etiketteras och tillskrivs egenskaper jag inte har. Jag tål det bara inte, och jag håller på och filar på ett inlägg som närmare går in på detta. Alltså blir jag förbannad över att generaliseras även i detta fall.

Det finns många olika anledningar till att man bloggar. Somliga beter sig journalistiskt och vill väcka debatt. Andra vill underhålla, åter andra vill kanske egentligen mest skriva för att de gillar att skriva. Jag kan tala för mig själv: jag vill i viss mån presentera mig själv, visa hur mitt författande byggs upp genom det liv jag lever och framför allt de tankar jag tänker. Jag experimenterar lite med stilen. Jag sätter en ära i att skriva precis vad, när och hur jag vill. Men nu tyckte jag till i en "populär fråga" och får man tro vissa inlägg och kommentarer, dock ej på min egen blogg, borde jag låta bli just för att det är så enfaldigt populistiskt och för att jag borde ägna mig åt viktigare frågor.
Va? Här har jag suttit och tyckt till om Aladdinpraliner, Jesus, översättningar av musikaler, existens, bantning. Och jag gör det just av ovan nämnda anledningar: för att jag vill. För att jag kan. Och det går bra, eller?

Okej, jag ska väl inte bry mig så mycket om andras åsikter då. Jag vill bara betona att jag har lika mycket rätt att tycka något om Liza Marklunds frivolter som andra har att prata om sina frukostar, nyinköpta kjolar och läget i Gaza. Det blir en bisarr jox av det hela, en kakafoni som jag själv har klagat på vid flera tillfällen. Men jag medger att det också är en del av tjusningen med bloggandet. Vi vill alla hylla principen demokrati och varsågoda, detta är demokrati. Det brukar vara mycket floskler i samband med begreppen fri opinionsbildning och demokrati - nu kommer sanningens minut: betyder demokrati att även korkade och oinsatta har rätt att yttra sig och rentav fatta beslut, eller bör de hålla käft?

Retorisk fråga, som alltid när man inte ens kan definiera vem som är korkad och oinsatt och vem som inte är det. Jag kan det i alla fall inte, men jag är kanske lite dum då. Dock tycker jag fortfarande att det är fel att ljuga.

Dagens smask

Hela svenska bloggvärlden kommenterar visst i dagarna stormen kring Liza Marklund och hennes bok "Gömda", som alltså visat sig inte vara fullt så dokumentär som den utgett sig för att vara. Så då kan väl jag hänga på och tycka till, jag med. Man vill ju vara inne - nej, allvarligt, jag har en åsikt.

Jag har inte läst "Gömda" och jag har inte läst Monika Antonssons bok, den som hävdar att "Gömda" till stor del är bluff. Däremot är det många som rekommenderat "Gömda" för mig och samtliga av dessa personer verkar ha varit övertygade om att det är en dokumentär skildring. Jag tog det också för givet. Jag tycker att ämnet kvinnomisshandel och flykt från kvinnomisshandlare är hemskt upprörande och otäckt. Just av den anledningen har jag väl inte sett någon anledning att plöja en bok som ändå bara skulle slagit in en öppen dörr i mitt fall.

De citat jag ser från boken verkar tala ett tydligt språk: detta är en sann historia och vissa detaljer och namn har ändrats av hänsyn till de inblandade.

Jag vet inte hur man kan tolka detta på annat vis än som en försäkran att detta är en dokumentär. Och en dokumentär som ändrar på sanningen långt mer än vad som är nödvändigt för att "ta hänsyn till de inblandade", är en bluff. Kort och gott.

Sedan vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag ser alla kommentarer som skrivs kring detta. "Jo, men kvinnomisshandel är en viktig fråga och därför må det vara hänt om man tänjer på sanningen i detta fall, boken belyste ändå problemet och det är väl huvudsaken." Verkligen? Ju viktigare en fråga är, desto viktigare är det väl också att man är sanningsenlig?
Eller, favoriten: "sss, alla andra ljuger ju så varför skulle man tro på detta?"

Jag har en viktig princip när jag uttalar mig på nätet eller i andra skriftliga sammanhang (eller varför inte muntliga): man ska inte ljuga. Förr eller senare blir man nämligen alltid påkommen och sedan har man förlorat all trovärdighet. Lögner trasslar man alltid in sig i, men sanningen är förhoppningsvis bara en, åtminstone ur den enskildes perspektiv. Ska man ljuga ska man göra det så tydligt att man inte blir missförstådd. Jag skriver fantasy; det är ljug från början till slut. Men som fantasyförfattare lurar man aldrig sin läsare, och därmed kan man slå sig för bröstet och säga att man i varje fall är helt ärlig. Ha ha, den salvan var go' att ge just nu.

Jag tycker att det är konstigt att det överhuvudtaget blir en debatt av sånt här. Ämnet är viktigt och det vimlar av lögnhalsar ändå och just precis därför är det av största vikt att man inte ljuger och bluffar. Detta är en fullkomlig självklarhet. Borde i alla fall vara det. Annars börjar det snart likna vissa elitidrotter, där man till slut får en så stark känsla att samtliga i toppskiktet dopar sig även om alla inte avslöjas, att man helt tappar intresset för prestationerna.

Jag återgår härmed till mina sagor.

Årets nyårslöfte

I år tänker jag lära mig att inte längre inse mina begränsningar.

Affirmationer

Mina damer och herrar, jag ska nu börja tala om affirmationer. Det kommer att ta en stund. Men var lugna, jag är på väg någonstans med allt det jag skriver. Jag måste bara ta en sak i taget.

Ordet "affirmation" är för många mycket positivt och för andra ett rött skynke. Det beror på vilken utgångspunkt man har. Själv är jag förtjust i begreppet, men inte i själva ordet. Det luktar någon slags klämkäck New Age-retorik över det, och det skulle väl inte vara något problem i sig om det inte samtidigt förde med sig associationer till tolkningar som gått helt överstyr.
Men det finns ju många andra bra ord som betyder i stort sett samma sak (även om man kan ägna sig åt hårklyverier om man vill). Bön, t ex. En bön och en affirmation är ofta samma sak. Eller en visualisering, suggestion, en målbild, gammal hederlig målmedvetenhet. Det är ju bara att välja det man är mest bekväm med.

Vad en affirmation handlar om är alltså att på ett målande och precist vis fokusera sig på det mål man vill uppnå, och därmed ska man enligt de troende också uppnå det. Det låter ju bra. Det som är lite lustigt i sammanhanget är dock att en del personer reagerar nästan med ilska när man beskriver det. Jag vet inte riktigt varför - kanske har de blivit brända av någon framgångsfilosofi som inte funkat för dem, kanske har de fått för sig att man sopar problem under mattan och ignorerar andras lidanden genom att fokusera sig på egna mål. Jag vill betona att detta rör sig om rena missuppfattningar.
Sedan - handen på hjärtat, vi kan alla bli som Kalle Anka när vi träffar en Alexander Lukas. Få personer är så irriterande och retsamma som de som hela tiden tar för givet att de ska få som de vill - i synnerhet som de också får det mest hela tiden!


Nåväl, affirmationsbegreppet tog ny fart häromåret när en viss film med tillhörande bok, med titeln The Secret, lanserades med buller och bång. En urgammal, återuppväckt hemlighet! Trailern är ganska så löjeväckande ... men kanske är filmen underhållande? Jag vet inte, jag har inte sett den.
Hursomhelst, The Secret var verkligen inte först med denna nygamla sanning. Jag vet inte om den initierat eller bara ridit på den totala flodvåg av material om det som kallas Law of Attraction. Denna Law Of Attraction är ytterligare ett begrepp som kan göra en icke-troende vansinnig. Man föreställer sig något och någon mystisk kraft som genomsyrar universum fixar så att det blir verklighet. Jo, tjena! Den kraften, är det Gud då ... och det hela parodierades faktiskt redan på Saltkråkans tid. Tjorven hittade en fin sten på stranden och Pelle föreslog att det var en önskesten. "Man använder stenen för att önska sig något och så blir det så", sa han. Varpå Tjorven, den stora skeptikern, tog stenen och sa "okej, jag önskar mig tie chokladglassar numesamma!" Sedan såg hon sig omkring på stranden och sa triumferande "Nå? Ser du någon chokladglass här kanske?"

Men nu ska jag försöka förklara det hela så att det blir lite mindre hokuspokus och lite lättare att ta till sig. Det finns en ganska utbredd missuppfattning att vi består av en kropp, ett medvetande och ... ja, lite undermedvetna impulser också kanske. Sånt där som sköter en del instinkter, autonoma nervsystemet osv. Men så ser verkligheten alltså inte alls ut. I själva verket är "medvetandet en liten båt på det omedvetnas ocean" för att citera en författare vars namn jag har glömt, men det var inte Tor Nörretranders i just detta fall. Det har länge ansetts vara ett "mysterium" att vi bara tycks använda ca 4% av vår totala hjärnkapacitet. Slöseri med utrymme, som att använda en superdator för att chatta på MSN? Nej, för hjärnan jobbar på många fler plan än vi är medvetna om. Det har visat sig att våra medvetanden kan ta emot och bearbeta en informationsmängd motsvarande ca 40 bit/s, fast i praktiken bara hälften så mycket, 16-20 bitar. Men - samtidigt tar hjärnan emot och bearbetar, på andra plan, en informationsmängd som är en miljon gånger större. 40 miljoner bit/s alltså. Och detta har mätts och konstaterats i vetenskapligt mycket vederhäftiga experiment så jo, detta får även en skeptiker lov att acceptera.


Här kan man fördjupa sig väldigt länge i frågan om vad information är, vad exformation (utesluten information) är och vem farao det är som bestämmer exakt vilka 16 informationsbitar av de mottagna 40 miljonerna som ska upp till vårt medvetande, vårt Jag. Men jag hoppar över det så länge. Vi kan i alla fall konstatera att vi består av oerhört mycket mer än vi själva kan fatta. Och möjligen kan man då ana att den här "mystiska kraften" faktiskt ofta är vi själva, att vi kan och vet och tänker så mycket mer än vi själva tror.

Jag har i ett tidigare blogginlägg påpekat att livet faktiskt strör chanser och möjligheter över oss varje sekund. Det är lathet, bekvämlighet, rädsla, prioriteringar och en massa annat som gör att de flesta tillfällena ändå går oss förbi. Men de flesta av oss vet faktiskt hur det är när man blir hundraprocentigt mobiliserad. Då klarar man det "omöjliga". Då börjar man helt enkelt se och utnyttja alla dessa möjligheter. Om man drömmer om Paris hamnar man på någe vis lik förbannat i Hudiksvall, heter det i Pessimistvalsen. Nix. Om man vill till Paris tar man sig dit även om man så måste krypa på alla fyra - om man bara är tillräckligt motiverad. Men det är ju inte så "bara" alla gånger ...

Det är här affirmationerna kommer in. En effektiv affirmation är mer än en medveten tanke. Jag vill, snälla jultomen fixa detta nu. En affirmation går ner i det undermedvetna och mobiliserar krafterna där. Så istället för att 16 bitar (max) i sekunden strävar efter att ta oss till Paris och 20 miljoner bitar skriker kontraordern HUDIKSVALL, tystnar kanske de undermedvetna skriken helt om Hudiksvall och börjar hojta PARIS istället.

Därmed tycker jag att affirmationers effektivitet känns väldigt självklar och begriplig. Med hjälp av olika sorters tekniker tar vi mer resurser i anspråk än enbart s k viljekraft och lite halvslappt önskande. Vi blir koncentrerade, öppna och tveklösa när tåget passerar oss - och det gör det alltså ganska ofta. Och efteråt kan det se ut som om en mäktig kraft har spelat oss i händerna, diverse "tursamma omständigheter" har gjort att vi på något vis fick precis som vi ville den här gången också.

Och saken är dessutom den att alla människor affirmerar dagarna i ända, men ofta oöverlagt, "omedvetet" om man så vill. "Det här går aldrig" är en populär variant. Likaså "jag är för dum" eller "nu får inget gå fel" och "tänk om ..." Henry Fords berömda ord är ett mantra i affirmationssammanhang: "oavsett om du tror att du kan, eller att du inte kan, har du rätt."

Nej, The Secret var inte först. The Secret har möjligen rätt i att denna lära legat framför våra ögon i alla tider. Det står t ex i Bibeln: "vad du sår, får du skörda". Det vi fixerar oss på blir vår verklighet. Därför hade min kollega rätt när han en gång i tiden utbrast: "jag vill inte höra om problemen! Jag vill höra om lösningarna!" Det är viktigt att vi fixerar oss vid rätt saker. Här kan man visserligen invända att en del problem inte kan åtgärdas förrän man belyst dem, men oftast är det faktiskt effektivare att sikta direkt på slutmålet.

Detta brukar jag belysa med min lilla praktiska städaffirmation. Föreställ dig - om det nu är möjligt, detta händer kanske bara mig ibland? - att du kommer in i ditt kök och inser att det inte är så värst snyggt därinne. Travar med äcklig disk på diskbänken, smulor överallt, saker på väldigt fel ställen mest överallt. Okej, jag är kanske unik som drabbas av detta ibland, men använd fantasin i alla fall. Och man inser att något måste göras, och det direkt. Det är bara det att man inte vill. Kroppen blir med ens blytung, det är nästan så att benen viker sig under en vid blotta tanken på att sätta igång. Man börjar diska första tallriken och det fortsätter att vara värre än motigt, särskilt när man ser resten ... som att cykla i uppförsbacke i motvind med bromsen i.
Men stopp. Det är här man måste hejda sig, dra ett djupt andetag (oh vad jag hatar djupa andetag i romaner) och sluta ögonen för en stund. Tänka på hur det ska vara. Diskbänken ligger där jungfruligt ren och blänkande, tallrikarna står prydligt staplade i skåpen, glasen blänker och så vidare. Öppna nu ögonen, men behåll den inre bilden, och börja fixa för att den ska bli verklighet. Hur konstigt det än kan låta brukar det nu gå betydligt lättare att jobba. Uppförsbacken blir faktiskt en nerförsbacke istället. Vad hände? Ja, inte diskade tallrikarna sig själva, det är då säkert. Mängden jobb minskade inte. Men jag gjorde en liten mental omkoppling - från problemet som tornade upp sig, till slutmålet.

Men det går alltså att dra resonemanget lite för långt. Man kan ju misstänka att vi själva är ansvariga för exakt allt som händer oss - med andra ord, om jag råkar ut för en hemsk olycka är det säkert jag som affirmerat om det fast jag inte fattat det själv, och därmed har jag mig själv att skylla, eller? Nej, det är inte vidare snällt att påstå sådant. Det jag kallar Gud finns alltså överallt i vår värld, och i den mån det finns kopplingar och samband mellan det som händer, är det ibland för komplicerat för att man ska kunna förstå det eller förklara det med några ord. (Däremot har man kunnat konstatera att saker som händer oss har betydligt mindre inverkan på vår inre lyckonivå än vi tror. Man har jämfört personer som blivit lottomiljonärer med personer som blivit totalförlamade i olyckor - något år efter dessa omvälvande händelser visar det sig att dessa båda grupper är exakt lika lyckliga - eller olyckliga. Och på hela taget har dessa Händelser inte påverkat dem särskilt mycket i någondera riktningen! Så lycka har alltså ganska lite med yttre omständigheter att göra. Nå, detta var en parentes ...)

Alltnog, nu har jag försökt förklara vad affirmationer är, och varför de är mycket kraftfulla redskap. Därmed finns det all anledning att tänka noga på vad man tänker på. Sanna visionärer har en enorm makt. Jag funderade här på om jag dels skulle ta några illustrativa exempel ur mitt eget liv och dessutom fördjupa mig ännu mer i hur man egentligen får till bra och effektiva affirmationer, men jag inser att det kanske kräver ett eget blogginlägg.

Sedan är det ju ganska komiskt att affirmationsskeptiker naturligtvis också har rätt: "Jag har affirmerat i evigheter och detta funkar fanimej inte - vad var det jag sa!" Nä, exakt. Tyvärr är det så att man faktiskt måste tro på det för att det ska fungera, och det var just det Henry Ford sa. Det räcker inte med att man vill tro det, eller att man hoppas att det ska funka. Då är tyvärr inte övertygelsen djup nog. Det räcker inte med att ro för brinnande livet, det gäller att få vindarna och vågorna på det undermedvetnas ocean att gå i rätt riktning också.

Och därmed har jag snart hunnit ända fram till Jesus, tro det eller ej.

Supereffektiva bantningsråd

Jaha, vi går in i mellandagarna och mor i huset, dvs jag, fick verkligen en hel del choklad i julklapp. Jag ska nog inte väga mig på ett tag.

Men Aftonbladet har tröst att ge! Var pralinsmart! Jag trodde först att artikeln var ett skämt när jag läste den. Välj trillingnöt istället för gräddnougat i asken, spara 30 kalorier! Trettio! Wow! Ja, följer man dessa smarta råd blir man strax smal som en tråd, det tror jag också.

Öh. Eller? Nä, jag förlänger nog hellre promenaden med tio minuter istället. Eller besvarar frågan "Är din Aladdin-ask en fettfälla?" med ett rungande JAPP. Hoppsan, där slank trofénougaten ner också. Hehe. Smask.

Till jul brukar vi alltid

Åh, jag hatar det. Denna eviga rad av tinderögda kändisreportage där man får veta att till jul brukar vi alltid ... ha den perfekta julen. Ungefär så, ja. Och man behöver ju förresten inte vara kändis och uttala sig i tidningen för detta. Till jul brukar vi alltid göra ditten och datten, alltid något ljuvligt traditionsfyllt. Samlas hela bygden och gå fackeltåg (och alltid är det snö). Äta den och den och den och den och den och den maträtten.

Och framför allt bara ta det lugnt och umgås med varandra. Jaså minsann. Värst är "till jul brukar vi ta det lugnt. Vi kopplar av från stressen och åker alltid upp till mamma i Hälsingland och firar en gammeldags jul med hela släkten." Det där låter ju trevligt, men jag kan redan här räkna ut vem som inte kommer att få koppla av från stressen, nämligen mamma. Julmaten fixar sig inte själv. Julen är ett intensivt skådespel, särskilt om det har många gamla kära traditioner, som kräver en intensiv regi.

Vi talade om just det där idag härhemma - om konsten att göra presentationer och framträdanden så att de ser spontana och otvungna ut. Knepet heter förberedelse och repetition. Det kan låta motsägelsefullt att man ska förbereda något som ska föreställa vara spontant, men så är det faktiskt.
Och julen är inget undantag. Ska tillställningen flyta smidigt, maten trollas fram och trollas bort och folket befinna sig på rätt ställe vid rätt tillfälle, krävs en enorm arbetsinsats bakom kulisserna och en regissör som har totalkoll på allting. Denna regissör är Mamma. Andra kan kanske hjälpa till, men någon måste vara hjärnan bakom allt och organisera allt.

Det är faktiskt rätt jobbigt, om nu någon inte redan visste det. Så hurra för mamma som ser till att resten av släkten får en skön, stressfri jul med en himla massa vi brukar alltid ... Mamma själv får nervryckningar och magsår.

Men - nu kommer vi till det stora mysteriet. Stackars mamma som får slita som ett djur genom hela julen. Stackars mamma som är överlastad av plikter och ansvar medan alla andra sitter och käkar praliner och myser i julefriden. Men vem är det då som binder riset till mammas rygg, vem är det som ställer alla dessa orimliga krav, vem är det som tycker att hon ska ha så mycket ansvar? Jo, MAMMA.

Kvinnosläktet, vilket jag tillhör, är ibland outgrundligt knepigt. Det är som om våra undermedvetna styr oss med järnhand, på ett ibland inte alls nyttigt vis. Eller jo, klart att våra undermedvetna styr oss. Det kommer jag till i nästa inlägg som ska handla om affirmationer. Fram till dess, god jul. Och ge mamma en extra chokladask.

Detta gör jag nu

Klockan är strax efter halv fem på eftermiddagen, måndagen den tjugoandra december år 2008. Jag sitter vid mitt skrivbord och dricker te, och ute försvinner den allra sista strimman från solnedgången. Jag har åtminstone fyra olika skrivprojekt och vill jobba med allihop, så nu gäller det att bestämma sig.

Men jag ska också snart åka och hämta ett barn från lekkompisen, sätta en julskinka i ugnen och ta itu med alla de där gardinlängderna som jag bestämde mig för att lägga upp före julafton. Obs, före julafton, inte före julaftons kväll ...

Man kan fråga sig varför jag just skrev detta i grunden meningslösa inlägg, men det såg på något vis rysligt mysigt ut när jag satte ord på det: klockan är strax efter halv fem på eftermiddagen, jag dricker te, sitter vid mitt skrivbord och ska skriva något. Jag älskar mitt liv.

Ibland mår man bra av att må lite dåligt

Jag mår lite dåligt idag. Naturligtvis vaknade jag med huvudvärk imorse (för det gör jag flera gånger i veckan) och därför sitter jag här nu och väntar på att tabletterna ska ha effekt så att jag klarar av att komma igång.

Fast egentligen vill jag inte, egentligen känner jag för att må lite dåligt just idag. Vara håglös, sänkt, låg, trött, ha något slags legitimt skäl att sucka "lämna mig ifred!" till precis hela världen. Ja, och så skulle det ju vara toppen om någon kom och pysslade om mig lite också. Tyckte synd om mig, gav mig något gott att dricka, gjorde det trivsamt omkring mig och framför allt lyfte av mig alla bördor och allt ansvar. Tänk att veta att allting fixar sig utmärkt väl utan att jag behöver bry mig det minsta. Jag inser att det finns nackdelar med att ha barn. Och att det finns fördelar med att vara snuskigt rik.

Men jag funderar också på att det är detta vi kanske inte tänker tillräckligt mycket på när vi talar om att leva livet fullt ut, fånga dagen etc. Vi lär oss att idealet är att kunna njuta av varje stund som om den vore den sista, att bubbla av energi och glädje, att varje ögonblick sträva mot våra livsmål, att slippa sitta med en snopen "detta borde jag ha gjort"-lista på dödsbädden. Och visst är det så. Detta är bra, och jag har en del sådana perioder i livet som jag minns som fullkomligt fantastiska. Perioder när jag verkligen Levde intensivt. Just nu har jag avverkat en tid proppfull med energi och kreativitet, främst på skrivområdet. Jag har tagit in och jag har gett ut, underbart.

Men kanske glömmer man ibland att det är fruktansvärt ansträngande att leva sådär för jämnan, att det kanske inte är meningen att man ska fungera på det viset och gå på ett permanent mentalt lyckorus. När man känner att det är dags att stänga av en stund, helt enkelt. Bli haddad av någon, som det heter på småländska. Jag vill vila mig en stund och jag vill inte ha några prestationskrav på hur jag ska vila mig - Tänd ljus! Åk på spa! Meditera! Yoga! Gå en skogspromenad! - utan bara vara allmänt oduglig. Det är därför man behöver ursäkter som "sur", "huvudvärk" och "trött" ibland. Det är därför man faktiskt emellanåt behöver må lite dåligt.

Julhandel

Vad vore en blogg utan ett inlägg om julhandel?
Trängsel ... blablabla ... köer ... blablabla ... kommersialism ... blablabla ...måsten ... blabla ... julsånger, plastgranar, julpapper, sänka kraven, manmåstefaktisktinteputsafönstreninnan, ta-en-spa-dag-i-julstressen, så klarar du julstressen, gud vilken långsam expedit. Pepparkakor, pratande leksaker, smala skyltdockor, ont om parkeringar och varför tog jag den här tjocka jackan idag och vad faaan kan inte mina ungar älska att läsa böcker för, då hade ju julklappsinköpen varit en straffspark.

Imorgon ska jag på't igen, men jag behöver inte skildra mer. Alla kan det här.

Författarnörden

Den här boken har jag i min ägo. Jag har en massa av det slaget. Just den här är väl inte innehållsmässigt så mycket att hurra för. Men titta på denna underbara omslagsbild.


Det är ju jag därnere till höger. Ja, inte porträttlikt alltså. Men det är sådär man känner sig ibland. Som författare är man nog jordens tråkigaste släkte när man sitter där, timme ut och timme in, vid dator eller papper och bara stirrar och skriver. Jag tänker på hippa folket som är ute och minglar och bloggar om det och är så j-a glamorösa och roliga och inne så att det inte är sant. Medan en annan sitter här och plitar vid tangentbordet och har glömt att duscha.


Men man har ett liv på utsidan och ett annat inne i huvudet. Bilden illustrerar detta ganska bra. Man kan verkligen ha förfärligt roligt medan man sitter där och lapar sitt ljumma te.


Nu har jag tyvärr haft lite för roligt ett slag, för nu har jag ont i ena handen. Får väl ut och mingla lite istället då. Ska ha midvinterfest med stor brasa uppe vid fornborgen i helgen, var det tänkt. Det är ju faktiskt skithäftigt, även om jag lovar att inte visa några bilder på mina nyfixade naglar eller min handväska efteråt.

Religion och religiösa

Förlåt mig Fader, ty jag har syndat. Dvs jag har gått i debatt med en idiot. Det är mot mina principer. Jag hamnade i något slags meningsutbyte angående filmen "Life of Brian" och besvarade en korkad kommentar om att hahaha, denna film drev ju så himla roligt med alla idiotreligioner och det gjorde den rätt i, hahaha. Ungefär så.

Min replik i detta var att filmen absolut inte driver med någon religion. Den driver med religiös fanatism och misstolkare av religioner. Den har tvärtom en mycket djup respekt för religionen, dvs i detta fall den kristendom som Jesus predikade. Detta har filmmakarna själva betonat.

Då fick jag svaret att filmmakarna nog sa så bara för att lura religiösa idioter till att titta på filmen, hahaha. (Jag antar att jag automatiskt räknades in bland de religiösa idioterna i och med detta.) Nå, här någonstans gick det upp för mig vad jag hamnat i så jag tog raskt min Mats ur skolan. Lät klokskallen få det triumferande sista ordet, alltså. Han blev säkert nöjd med sin dag tack vare detta.

Nåväl, men jag kan ju bara för sakens skull fortsätta att prata här på min blogg, hehe. Jo, jag älskar "Life of Brian". Den är inte bara en av de roligaste filmer som gjorts utan den är också intelligent och fyndig som få. En av de första scenerna är från Jesu bergspredikan: långt borta på en kulle står en vacker man och talar visa ord om tolerans och kärlek. I de bakre leden står ett gäng som inte hör vad han säger, för de är alltför upptagna av att häckla varandra för diverse brister, och givetvis slutar det med fullt slagsmål. Jesus blir för dem en showfigur som är kul att se och höra, men själva budskapet går dem givetvis totalt förbi. Detta är ett typexempel på en s k programförklarande scen, dvs en scen som sammanfattar vad berättelsen i stort går ut på.

Filmens huvudperson Brian är således inte Jesus, utan den stackars grabben som föddes i stallet bredvid Jesus, och filmen handlar om hans desperata försök att hitta sig själv och sin identitet i en tillvaro där han av ren tillfällighet råkar utses till ännu en Messias - en roll han verkligen inte vill ha. Men självklart hör folk bara vad de vill höra och han utnyttjas friskt av både revolutionärer och religiösa tokdårar. För säkerhets skull blir han också kidnappad av några aliens under några minuter och deltar av en slump i ett vilt rymdkrig innan han dimper ner på jorden igen. Monty Python gillar att göra det förbjudna. Att lägga in en sådan här scen i en sådan här film är ur filmmässig synvinkel totalt politiskt inkorrekt, så naturligtvis gör de det!

Det intressanta är att denna film faktiskt på en del håll anses vara hädisk. Den driver med Jesus och det kristna budskapet, som det heter. Den har till och med totalförbjudits på en del ställen. Med tanke på att den i själva verket alltså driver med dem som skymmer det kristna budskapet, kan man ju fundera på vad de personer gör, som förbjuder en sådan film. Skjuter sig själva i foten?

Ledsamt nog brukar också nio av tio debatter mellan kristna och icke-kristna handla mer om misstolkarna än om budskapet i sig. Korsfarare och inkvisition och fanatiker, titta bara, de var minsann inge bra alls. Kristna är också som bekant väldigt intoleranta. De är väldigt generaliserande också, jajemän, allihop.

Sådana argument vet man ju inte riktigt vad man ska svara på. Kanske bäst att låta bli. Men om vi kommer till själva budskapet då ... det där som handlade om tolerans och kärlek, förlåtelse och att kasta första sten... ehum. Ja, men det behöver vi väl inte debattera om! För det är ju sant, det är ju självklara saker, varför ska vi prata om det? Nej, nu fortsätter vi att prata om intoleransen! Varför kristendomen har så fel!

Och så vidare. Jaha. Ja, det är ju lite svårt att angripa principer som man faktiskt ställer upp på. Dvs man säger sig ställa upp på dem, men i ord och handling gör man ju det uppenbarligen ändå inte eftersom "tolerans" knappast är ett ord som varken religiösa tokfanatiker eller antireligiösa tokfanatiker tycks kunna stava till. Det är trångt i det bakersta ledet där på Bergspredikan.

Jamen Gud då? Ska inte debatter om kristendom handla om huruvida man tror på Gud eller ej? Jesus sa alltså säkert en del tänkvärda saker, okej, det bryr vi oss om någon annan gång när vi får tid, nu kan vi istället försöka utreda huruvida han återuppstod från de döda eller ej, och om han verkligen kunde gå på vattnet eller ej. Och det jag själv tycker är lite larvigt med kristendomen är att större delen av trosbekännelsen fixerar sig vid just dessa saker: född av en jungfru, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, på tredje dagen återuppstånden igen ifrån de döda.

Så inte ens trosbekännelsen orkar nämna det där med "allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni göra mot dem". Det är faktiskt bedrövligt. Jag läser inte med i trosbekännelsen längre, förutom det där med treenigheten. Den är riktigt fiffig.

Alltså, min egen tro är följande: Gud finns om du tror att han finns. Han finns inte om du inte tror på honom. Alla har rätt, åtminstone vad gäller den egna uppfattningen. Och för mig är det precis lika knasigt att predika för andra vad de ska tro i detta fall, som det är att predika för homosexuella varför just deras val av partner är fel. Då kan jag ju lika gärna ränna runt i resten av världen och berätta för samtliga som inte är kära i min man varför de har sämre smak än jag. Jag har fattar verkligen inte vad vissa personer ser hos varandra. Men måste jag det då? Jag tror att det var Fredrik den store som gjorde sig historisk med uttalandet "var och en blir salig på sin tro" och ja, det skriver jag under på.

För att travestera ett gammalt chefsskämt har jag alltså ingen anledning att svara alla idioter som bjäbbar emot mig i debatter, eftersom jag redan har full förståelse för dem och deras patetiska synpunkter.

Mera humorklassiker

Nåväl, medan jag fortfarande är på det humöret ... Här kommer ytterligare en odödlig klassiker från Hasseåtages "88-öresrevyn". En pytteliten scen, en pianist och två fruktansvärt roliga gubbar. Temat är dessvärre fortfarande aktuellt ...

Något att skratta åt

Humor är svårt ibland. Jag brukar ju beklaga mig emellanåt över hur det ser ut i medierna idag ... och det är lite pinsamt att gnälla "det var bättre förr" men ... jo, en del saker var bättre förr.

Som detta, till exempel.



(Endast ljud, men det får duga.) Jag kan allting utantill vid det här laget, men skrattar fortfarande. Det här är något av det roligaste som någonsin visats på svensk TV. Och ja, vem faan e Nisse Hult?

Men Monty Python kunde ju de också.

Existens och icke-existens

Jag läser återigen en av mina favoritnoveller, nu på nätet: "När dog János Kovács?", av Lajos Zilahy.

Den gjorde ett enormt intryck på mig första gången jag läste den. Det är inte den slags text om vilken man sitter och piper "o-oh vad bra!" medan man läser den, bara för att orden är så vackra och formuleringarna så himla listiga. Det handlar inte om berättarteknik alls. Men den sätter igång tankar och funderingar i mig som jag sedan inte kan släppa.

Orkar man inte läsa denna lilla korta novell själv, kan jag här ge en ännu kortare sammanfattning: en snickargesäll dör och resten av novellen skildrar hur alla spår och minnen av honom blir utplånade. Fyrtiosex år efter hans död sköljer regnet bort de sista strecken på en gammal papperslapp där han en gång skrev sitt namn. Och efter detta är han borta, fullständigt borta, som om han aldrig funnits.

Det man genast måste fundera på är hur många János Kovács som det egentligen har funnits på denna jord. Människor som utplånats fullkomligt, eftersom de inte efterlämnat några ättlingar och ingenting annat som bevarats åt eftervärlden någon längre tid. Människor som inte sätter sina spår i evigheten på något vis. Det känns både skrämmande och underligt.

Det ironiska i sammanhanget är ju också att János Kovács faktiskt sätter sina spår i evigheten tack vare denna novell om hans utplånade existens. Han har blivit odödliggjord tack vare den. Och detta blir ju inte mindre ironiskt eftersom han aldrig ens har funnits på riktigt. Han är en fantasiprodukt i en författares huvud, och så småningom också i läsarnas huvuden.

Jag har proppat skallen full med existensiella frågor på sistone. "Det finns ingen verklighet, bara perceptioner", hävdar Dr Phil McGraw. Det är skillnad på tinget själv och det upplevda tinget, menade filosofen Kant. Vi kommer aldrig att få veta hurdant tinget självt är beskaffat, vi kommer enbart i kontakt med vår upplevelse av det. Så vad består då verkligheten av? Våra upplevelser? Men vänta nu, vi har ju alla olika upplevelser. Man kan inte nedstiga två gånger i samma flod, heter det, eftersom vattnet hela tiden strömmar och det således är annat vatten andra gången man kliver i, än den första. Inte heller kan två personer befinna sig på exakt samma punkt samtidigt, hela tiden. Minsta avvikelse från samstämmigheterna, så går våra upplevelser isär och därmed har vi olika verkligheter.

Enligt ett föredrag jag såg på nätet för en tid sedan är det också så att hjärnan inte kan skilja på "verkliga" och "inbillade" upplevelser. Vi blir precis lika glada av "inbillad lycka" som av "verklig lycka". Båda dessa saker har exakt samma påverkan på vårt välbefinnande etc. (Med andra ord är det bara att sätta igång och fantisera ihop drömsemestern - det blir mycket enklare och billigare och ger känslomässigt samma utbyte som den ni köper svindyrt hos resebolaget. Jo, faktiskt.) Verkligheten är alltså en individuell upplevelse, och den behöver alltså inte ens vara något utanför oss själva.

En sak kan jag lova, och det är att flera av figurerna i min roman, Svart eld, var lika verkliga för mig som vilken människa som helst i min omgivning. Bifigurerna satte jag också ihop av personer jag träffat på ena eller andra sättet, men huvudpersonerna var helt och hållet fantasiprodukter. Jag minns inte riktigt när huvudpersonen Jarga tog sin slutliga form i mitt medvetande, men han växte alltså fram under några år. Sedan fanns han. Dvs han fanns för mig. Under väldigt många år lät jag inte någon människa läsa ett ord av det jag skrev - jag var rädd, skämdes, hade dåligt självförtroende, ville inte bli störd etc - och därmed fanns det ingen annan människa på jorden mer än jag som kände till gossen Jarga. Det var till slut en rätt egendomlig situation för mig, för jag visste verkligen allt om honom. Rentav mer än jag visste om någon annan människa eftersom jag med lätthet kunde hoppa in i hans skalle och kropp och se världen även genom hans ögon. Sedan kunde jag med samma lätthet hoppa ut igen och se honom med andras ögon också. Naturligtvis gällde samma sak med de andra bokfigurerna också, men Jarga var definitivt den mest genomarbetade och den jag levde längst med. Ni kan fråga mig vad som helst om honom, om vilken detalj som helst och om varje ögonblick av hans liv, och jag har ett svar. Jag var ambitiös med mina romanfigurer och skrev långa listor om dem, allt om deras älsklingsrätter och ovanor och skönhetsfläckar. Naturligtvis var allt påhitt, men när det gällde Jarga gick det till slut så snabbt att "hitta på" att det mer kändes som om jag beskrev någon som existerade oberoende av mig själv.

När jag svettats och stått stilla med romanskrället i alltför många år bestämde jag mig för att lägga ner projektet och satsa på något som verkade, tja, lättare att genomföra.

Men då gick det helt enkelt inte. Det fanns någon, eller kanske några, i den här boken som börjat leva och andas. Att lägga ner projektet var som att begå ett mord. Om jag brände manuset och sedan själv trillade av pinn, skulle de utplånas precis lika effektivt som János Kovács i Zilahys novell. Ja, ännu mer effektivt eftersom det inte ens skulle finnas någon novell som påminde om dem.

Så jag satt faktiskt i fällan. Boken måste ut, den måste läsas av andra, Jarga och de andra måste släppas ut ur det fängelse som jag isolerat dem i genom att hålla dem i min egen privata värld. Och faktum är att det mest var denna drivkraft som fick mig att jobba så hårt med boken att den sedan kom i publicerbart skick. Jag kunde bara inte ta risken att den inte skulle komma ut, så jag kämpade och slet som en galning med den. Och den kom ut. Nu existerar Jarga även för andra. Jag vet inte hur länge och i vilken utsträckning, men i någon mån ...

Men frågan jag fortfarande måste ställa mig, och som Zilahys novell ideligen påminner mig om, är: finns han då? Vad skiljer honom från andra, s k levande människor? Finns hans värld, finns hans känslor, finns hans tankar och minnen? De flesta människor jag känner till, har jag ju trots allt aldrig träffat i verkliga livet. Jag har bara hört om dem eller läst om dem eller sett dem på TV. Majoriteten av de människor jag känner till är faktiskt sådana. Och då har jag väl ändå ett ganska normalt antal släktingar och bekanta.

För övrigt är det väl inte bara jag som emellanåt upplevt frustrationen i att försöka kommunicera med en person som är så högt uppsatt/berömd/upptagen/whatever att det faktiskt inte har gått att prata med personen själv ifråga. All kommunikation går via andra instanser, sekreteraren, managern, adjutanten eller vad det nu kan vara. Till slut kan man få känslan av att man pratar med trollkarlen från Oz. Det kan vara rätt hämmande, särskilt i de fall då det går lite grus i kommunikationsmaskineriet. Och faktum är att personen ifråga faktiskt existerar lika lite för en som vilken fiktiv bokfigur som helst. Eller lika mycket.

Jag, som skriver fantasy lite av och till, gillar förstås inte argumentet från fantasy-motståndarna: "jag vill läsa om sådant som känns verkligt". Känns verkligt, OK. Men den mimetiska (verklighetshärmande) litteraturen är ju faktiskt lika falsk som fantasyn, om inte falskare. Fantasyn är ju s a s öppen med att allt är påhitt. Den mimetiska försöker få oss att tro att det Stockholm som skidlras på dess boksidor är det verkliga Stockholm. Det är det inte alls, även om varenda detalj i berättelsen verkar "stämma". Det är ändå en fiktiv skildring som skildras genom en författares filter, och personerna som kilar runt på hans stockholmsgator är precis lika osanna och uppdiktade som Jarga Vilihnemi och Frodo Bagger. Och för att hårdra det ännu längre: ingen av oss har alltså någonsin sett det verkliga Stockholm. Vi har bara sett vår egen upplevelse av Stockholm, det som våra egna sinnen och vår egen fantasi har berättat för oss. Sinnen är hur bedrägliga som helst. (Jag läste nyligen också att grodans ögon bara kan uppfatta fyra olika saker. Så fråga grodan hur världen ser ut ... och berätta sedan för den att den har fel!)

Så frågan är när något existerar och när det inte gör det. Vi har alla hört dilemmat om trädet som faller ute i skogen - hörs det när det faller? Finns ljudet, även om det inte finns något öra som kan ta emot tryckvågorna som går genom luften?

Själv har jag tinnitus, vilket innebär att jag ständigt hör en svärm syrsor i mitt högra öra. (Mer om den sorgliga historien vid något annat tillfälle.) Grejen är den att ingen, allraminst jag själv, kan tala om ifall detta ljud finns eller ej. Jag uppfattar det. Jag uppfattar ett ljud som sitter inne i mitt högra öra och jag tror därför att det är några av mina hörselceller i innerörat som är skadade likt nertrampade grässtrån och ligger och tjuter för jämnan. Men det kan faktiskt också vara en hallucination inne i min hjärna. Jag träffade en gång en kvinna som var stendöv på ena örat, men hon hade tinnitus där. Finns ljudet? Jag har nu vant mig så mycket vid tinnitusljudet att jag under långa stunder inte tänker på det, dvs jag hör det inte. Finns det även under de stunder jag inte är medveten om det? Jag lovar att om någon, under den perioden min tinnitus var en dånande orkan på 100 dB i min skalle och jag nästan dog av tortyren, hade kommit och påstått att jag bara "ljög" om min tinnitus, alternativt inbillade mig, hade jag gått till handgripligheter. Den fanns. Den finns fortfarande - okej. Inbillning eller ej, jag hör den. Men ett "riktigt" ljud, är det då vågor i luften eller är det en upplevelse i någons hjärna?

Detta illustrerar ju ganska väl det där påståendet om att det inte finns någon verklighet utan bara perceptioner. Fysikern i mig vrider sig lite och mumlar något om mätningsbarhet och upprepningsbara experiment. Alltså, en del saker kan vi ju kanske enas om - men det är farligt att påstå att bara det vi kan enas om existerar, att världen de facto inte innehåller något annat. Ingen mätapparat i världen kan hitta min tinnitus, i alla fall inte med dagens teknik.

Finns Jarga? Ja, eftersom jag har skapat honom och skrivit om honom. Kanske finns han huvudsakligen för mig, även om andra nu kan läsa åtminstone en avspegling av honom, men nog finns han. Jag har försökt rita hans porträtt många gånger. Det har inte gått så bra eftersom jag inte är någon utbildad eller vidare talangfull tecknare, men en gång fick jag till en blyertsteckning som var rätt OK. Jag "photoshoppade" den, och en dag ... ja, här är bilden. Den är inte superbra, men för mig var det en märklig upplevelse att äntligen möta just den där blicken på ett annat ställe än bara inne i mitt huvud. Detta är alltså en helt fiktiv person, ansiktet på bilden finns inte, och ändå är det väldigt bekant för mig. Ändå kunde jag kasta en blick på det och säga "ja, där är han". Och det märkliga är att flera av mina läsare, som också sett bilden, håller med mig. Ja, det är han. Hur kunde de få fram den här bilden i sina egna huvuden, när de bara hade min inte alltför utförliga, verbala beskrivning att gå efter?

Allt detta leder mig snart in på ett resonemang om Jesus, eftersom han nyligen gjorde sig aktuell för mig igen. Men jag tror att jag tar det senare.

Under tiden kan vi ju alla fundera på omöjligheten i Zilahys novell: hur en man som aldrig funnits kunde börja existera tack vare berättelsen om hur han upphörde att finnas till.

Minns ljuva november

Det är populärt att klaga på november månad. Häromdagen hörde jag en låt på radion med refrängen "November är så kass". Men jag tycker att det är orättvist. November är en alldeles fantastisk månad. Om året vore ett dygn, skulle detta vara skymningstiden. En tid för lugn och eftertanke.
Nu vet jag i och för sig att vårt knepiga moderna samhälle inte fattat detta. Man är trött under november. Vädret är ofta väldigt grått, dagarna blir nu snabbt kortare och man blir plötsligt väldigt mycket tröttare än man var under sommarmånaderna. Då, anser man i svenskt arbetsliv, är det rättan tid att dra upp tempot. Då ska det jobbas riktigt rejält eftersom det ändå inte finns något annat att göra - eller? För mig går inte det där ihop riktigt. Det naturliga vore ju faktiskt att ta det lugnt, gå inomhus, mysa. Sommaren är över, höstfärgerna har blossat upp och försvunnit, det är en bra tid att leta fram filtar, tekoppar, böcker och levande ljus. Julruschen är inte igång ännu (även om affärerna gör sitt bästa för att hetsa på) och man kan skippa den där ut-och-njut-av-det-fina-vädret-terrorn som emellanåt kan göra sommarsemestern lite ansträngande ... Själv älskar jag smatter mot rutan och flygande höstlöv. Jag älskar lugnet.
Men så tillhör jag ju också de privilegierade eftersom jag frilansar och slipper den där jobba-arslet-av-dig-attityden som jag minns från både arbetsplatser och skola. Jag har haft en bra novembermånad i år, ovanligt bra. Har haft gott om tid att läsa och meditera - vilket jag gör seriöst - och tänka. Några omgångar höstdepp har också kommit över mig, men jag är inte så rädd för sånt. Det hör liksom till. Men det är svårt för mig, som har en familj, att helt isolera mig från novemberstressen.


Men nu, på månadens sista skälvande dag, vill jag hylla mitt kära, gråa november, med mörker och ruskväder och allt. Snart kommer värre prövningar i form av januari och februari - två månader jag har svårt för eftersom min hemtrakt då brukar vara extremt död, grå och tråkig. Dessutom kommer kylan och isen, och jag avskyr is, avskyr att hasa fram som en åldring, avskyr när bilfärden uppför vår grusväg blir en ångestladdad mardröm, är trött på vintern.

Men, tja, snart är det vår igen. Och däremellan kommer julen ...

Bli lätt och nätt på rätt sätt med ...

Jag kommer snart att ta upp en del åsikter om kosthållning och bantningsmetoder i denna blogg, men idag blir det bara en kort kommentar.
Aftonbladet rapporterar idag från en läkarstämma där man konstaterar att fettrik kost är snabbaste sättet att gå ner i vikt på. Wow, det har verkligen gått framåt under de senaste fem åren. För inte så länge sedan blev man ju i princip utskrattad om man påstod något sådant. En expert försäkrade att "man blir fet av fet mat", det minns jag tydligt.

Men: "Tommy Cederholm understryker att vi inte känner till de långsiktiga effekterna av en sådan kost". Öööh, vah? Nu talar vi alltså om smör och animaliskt fett.

Så det här med animaliskt fett är någe nytt, minsann. Jag som trodde ... jaja, jag återkommer alltså till det.

Recension av föreställningen Jesus Christ Superstar kommer inom kort.

Sitta still utan stil

Jag läser vad jag skrev för en dryg månad sedan angående mitt motionerande. Jo, jag joggade alltså några meter och fick lite ont här och var ...

Gissa vem som haft ont i hälen sedan dess? Jag gick några rundor till men fick sedan ge upp och helt enkelt stanna hemma. Jag vill inte utveckla hälsporre. Frågan är om jag lyckas undvika det ... alltnog, här sitter jag. Och sitter. Och sitter. Hade glömt att det var så här olustigt man kunde må.

Bland buskar och baracker

Jaha, så blev det äntligen presidentval i USA. Inte en dag för tidigt den här gången! Grattis till Barack Obama för den övertygande vinsten.

Världen dansar och ler. Här är mannen som ska fixa finanskrisen, rädda miljön och skapa fred. Äntligen! Inte en dag för tidigt för det heller!

Men, hallå, snacka om tung agenda. Det är inte alla som har "1.Rädda världen" på sin dagliga att-göra-lista. Å andra sidan vore det kanske något vi borde ha, lite till mans ... Jag önskar Obie (han måste väl ha något smeknamn?) all framgång med detta, tro inte annat! Och är villig att förlåta om han inte skulle lyckas direkt.

Jag tror att det var rätt person som vann den här gången och det är ju en tröst efter Al Gores smärtsamma förlust år 2000. Men ska jag vara ärlig tror jag att McCain också hade varit en förbättring i det här läget. Enda vägen från botten är ju uppåt ...